Jag var på premiärvisningen av Mia Engbergs nya filmprojekt, Dirty Diaries, för några veckor sedan. Den lilla kultbiografen Kvartersbion vid Hornstulls Strand har bytt skepnad, moderniserats och blivit lilla kultbiografen RIO. På premiärkvällen var det fullt med folk i foajén och utanför – filmfolk, hippa sexradikaler, feminister och porrskådisar om vartannat, och alla skulle vi se porrfilm i biosalong. En rätt skön samling, med andra ord. Förmodligen minst 80 % kvinnor, vilket väl får sägas vara extremt ovanligt när det ska premiärvisas en porrfilm…
Ja, jag vet att jag är sent ute med min recension, långt efter alla andra, men jag har ingen pressläggningstid, är inte professionell journalist, har inga deadlines att hålla – och dessutom tycker jag att detta är ett så intressant ämne att det förtjänar uppmärksamhet bra mycket mer än de berömda 15 minuterna, under vilka Andy Warhol en gång i tiden förutspådde att alla skulle få vara kändisar. Det finns alltså anledning att påminna om denna film. Dessutom har jag gjort en mycket noggrann genomlysning av filmen, och går genom del för del mycket noggrant, vilket är mer än vad andra recensenter har gjort.
Mia Engberg är en pionjär, en visionär med många års erfarenhet av att göra dokumentärflm, och nu även en upptäcktsresande i den filmade erotikens värld, något hon började med på allvar med sin erotiskt laddade kärleksfilm Selma och Sofie för några år sedan (2001), och nu alltså med filmen Dirty Diaries. Selma och Sofie var såvitt jag vet Mia Engbergs första försök att utforska pornografins värld. Dock blev Selma och Sofie mycket mer än en porrfilm – det blev en väldigt charmig och kärleksfull berättelse om en ung kvinna som blir kär i sin simlärare. Ett par riktigt heta sexscener fanns med i den filmen, men porr är nog fel beskrivning av denna först och främst rätt så gulliga och romantiska novellfilm.
Selma och Sofie väckte mycket uppståndelse på sin tid, framför allt inom de feministiska/lesbiska leden, där det fanns de som var starkt kritiska till att det i en sexscen användes en färgglad dubbeldildo i filmen – typ ”penetration är lika med maskulin dominans” och liknande synpunkter. Och det ställdes naturligvis relevanta frågor kring själva fenomenet – går det verkligen att göra feministisk porr? Är inte feminism och porr varandras antiteser? Är inte vår nutida kultur så skadad av mansinriktad porr och könsstympad sexualitet att det blir omöjligt att göra porr utan att fortsätta bidra till en objektifiering av kvinnor? Allt detta är intressanta frågor, som Mia Engberg utforskar och försöker hitta svaren på, med hjälp av sitt redskap för självutveckling och kunskapsinhämtning – att göra film.
Dirty Diaries är en helt annan slags film än Selma & Sofie, och låter sig inte gärna dömas/bedömas på det sättet. Den är för det första gjord med extremt enkla medel – hela filmen är gjord med mobilkamera, vilket förstås påverkar den tekniska kvaliteten rätt så rejält. Dogma-film goes hardcore, på fler sätt än ett. Och den är gjord av flera personer, vilket gör den till ett en kollektiv handling, ett filmiskt kollage med flera perspektiv inblandade.
Det är uppenbarligen riktigt kontroversiellt att vilja göra en porrfilm, eller över huvud taget att vilja skildra sex på riktigt i film, vad man än kallar det. Så fort kön gestaltas, och särskilt då upphetsade kön i möte med varandra, så höjs kritiska röster med nervösa tonfall. Det är då ”spekulativt” eller ”snaskigt”, och man verkar automatiskt utgå från att sex alltid är ett lockbete, en medveten provokation för att få uppmärksamhet och rubriker – och så förstås för att tjäna pengar. Som om sex och sexualitet inte skulle kunna vara ett fascinerande ämne i sig självt, väl värt att skildra och utforska.
Mia Engberg är inte unik, som varande en kvinna som vill utforska porrens domänder – i U.S.A. finns flera, som Candida Royalle, Tristan Taormino, Maria Beatty m.fl., och i Storbritannien finns Anna Span. I Spanien finns svenska Erika Lust, som framgångsrikt har gjort flera intressanta erotiska skildringar. Det som särskiljer Mia Engberg från de övriga är att hon har valt att problematisera porren ur ett alldeles speciellt svenskt feministiskt perspektiv, på gott och ont.
Mia Engberg vill erövra begreppet porrfilm och göra det till sitt eget. Fortsätter hon med sin resa i sexualitetens domäner kan hon faktiskt lyckas. Lika svårt som det kan vara för en pornograf att gå över till seriöst berättande, lika svårt kan det vara för en seriös dokumentärfilmare och konstnärlig berättare som Mia Engberg att faktiskt erövra en helt ny genre. I produktionen av denna film har hon fått hjälp. Istället för att själv stå bakom kameran, har hon främst verkat som producent, och till skapandet av Dirty Diaries har hon samlat 12 olika filmare, och låtit dem göra varsin kortfilm, alla med erotiken som tema. Resultatet är ojämnt, men definitivt oerhört intressant, och filmhistoriskt unikt.
Så till själva filmen – eller filmerna:
Den första filmen, SKIN, i regi av Elin Magnusson, och foto av Ester Martin Bergsmark, är en av de allra bästa i hela Dirty Diareis-projektet, enligt min smak. En fantasifull och originell skildring av ett par som sakta klär av varandra – från att vara fullkomligt klädda, från topp till tå (ansikte, händer – allt!), i något slags heltäckande kroppsstrumpor i hudfärgat stretchtyg. Effekten är surrealistisk, och det blir förstås en stark vändpunkt när en sax introduceras i handlingen. Musiken (som verkar fokusera på konstiga, elektriska ljud) tilltalar mig inte i sammanhanget, men det är ju en smaksak.
Sexet är innerligt och passionerat, mellan två riktiga människor, och det känns verkligen att aktörerna är attraherade av varandra på riktigt – inga koreograferade, blonderade, solariebruna silikonmonster som simulerar orgasmer, alltså. En sak som imponerar på mig med denna film är att den innehåller många riktigt intima närbilder, av kön i kön, kön i mun, utan att det någonsin känns ”porrigt” på ett spekulativt och överdrivet sätt, utan verkligen sexigt på ett naturligt sätt – detta tror jag främst har med kontexten att göra, men naturligtvis också ljussättning, ljud och musik. Vackert!
Den andra filmen, FRUITCAKE, av Sara Kaaman & Ester Martin Bergsmark, känns mer manierad, mer krystat ”konstnärlig”. Det är skakigt, pixligt och oskarpt, kroppsdelar, sexleksaker och frukt om vartannat. Irriterande musik och dåligt ljud. Det konstnärliga känns som en tafflig reminiscens av videokonst från tidigt 1980-tal, och känns mest som ett tröttsamt effektsökeri. Att idén kan vara spännande, och att det dyker upp enstaka vackra bilder hindrar inte det faktum att denna film inte håller måttet. Tröttsamt och irriterande – inget man blir kåt av. Inte porr, med andra ord.
Den tredje filmen, NIGHT TIME, av Nelli och Andreas, är verkligen sex, sex och åter sex, och är rätt porrig, på samma sätt som en amatörhemmavideo kan vara det. Det är fler klipp och kameravinklar än de flesta hemmavideos, dock. Bildkvaliteten är väldigt pixlig och skakig, vilket förstås har som orsak att den är filmad med en mobilkamera, i dåligt ljus. Ljudet är förmodligen registrerat med samma mobilkamera, och det känns väldigt mycket ”dogma” över det hela, socialrealistisk dokumentärfilm med låg budget. Sexigt? Hmmmm… Sådär.
Den fjärde filmen, DILDOMAN, av Åsa Sandzén, är en animerad film som utspelar sig på nån slags sexklubb, och är väl mer komisk än sexig. Den är onekligen rolig och fantasifull, med en dråplig avslutning (utlösning?). Jag tycker dock att det är svårt att rubricera denna film som porr. Animerad erotisk humor, javisst – porr, nej.
Den femte filmen, BODY CONTACT, av Pella Kågerman, är en rätt lustig historia om en tjej som raggar upp en kille via en kontaktsajt på nätet, för att knulla. Han kommer hem till henne, och blir först väldigt förvirrad och störd av att ytterligare en tjej är där och filmar hela förloppet. Men sexdriften tar över, och de knullar för fullt. Man blir onekligen nyfiken på om detta är autentiskt, om killen faktiskt är på riktigt, eller spelar sin förvåning. Hur det än är, är det vågat, busigt och fräckt. Filmiskt sett lämnar kvaliteten rätt mycket att önska, och sådär särskilt sexiga är inte de filmade sexscenerna, men det är ändå en frisk liten karamell vi får smaka på. Fantasieggande, tankeväckande – ”skulle jag våga göra så?”
Den sjätte filmen, RED LIKE CHERRY, av Tora Mårtens, är riktigt konstig. Den känns som en skum, virrig och manisk drömscen i någon avant-gardefilm från 1970-talet. Man ser i stort sett ingenting – det är lite närbilder på hud, sand och fladdriga färger. En sexscen ser ungefär ut som att någon av de medverkande har glömt kameran på, liggande på en kudde i sängen, halvt gömd under ett plagg. Man ser i praktiken ingenting, bara färgfladder och sudd. Det hela känns lite som ett examensarbete på en folkhögskola med estetisk inriktning, av någon som vill vara lite vågad. Erotiskt? Inte en sekund. Porr? Knappast.
Den sjunde filmen, ON YOUR BACK WOMAN, av Wolfe Madam, är en rätt kul film med flera olika tjejpar som brottas i sina sängar. Lekfullt våld kan vara väldigt sexigt, och denna mer vildsinta form av intimitet kan vara väldigt inspirerande. Sexigt, men knappast porrigt. Och alldeles för mycket tjejer, om det är heterokvinnor som ska se på den här filmen. Inga män alls.
Denna påtagliga kvinnodominans får mig att ställa den (för mig) ofrånkomliga frågan – är denna ojämlikhet egentligen ett sätt att undvika en konfrontation med manlig sexualitet, och vad som händer med såväl manlig som kvinnlig sexualitet när de möts? Är det en billig form av fuskfeminism, som fungerar bara så länge man exkluderar männen? Sitter manshatet så djupt i en del feminister att de helt enkelt inte klarar av att se män som sexobjekt, i positiv mening? Eller övertolkar jag nu? Riktar sig denna film helt enkelt bara till lesbiska kvinnor?
Den åttonde filmen, PHONE FUCK, av Ingrid Ryberg, handlar i all enkelhet om telefonsex, och skildrar detta lite halvtaffligt, men innerligt och gulligt. Naket, och rätt sexigt. Det är fint att telefonsexet blandas med parallella tänkta bilder, eller minnesbilder, av ett tillfälle när huvudpersonerna har sex med varandra på riktigt, och inte bara via telefonen.
Den här filmen hade tjänat på bättre teknik – HD-kamera och bra ljud. Taffligheten kommer främst av brister i den tekniska kvaliteten, den ligger inte hos skådespelarna eller manuset. Helt klart en värdig episod i en serie erotiska filmer. Det enda jag har klar kritik mot är att det än en gång är ett lesbiskt par som skildras. Det blir lite för mycket Queer-PK över hela produktionen, med tanke på att lesbiska kvinnor trots allt är i kraftig minoritet generellt. Även bland de kvinnor som vill se feministisk film är nog andelen heterosexuella klart större än homsexuella.
Den nionde filmen, BROWN COCK, av Universal Pussy, är i all korthet en orgie i penetration. Det enda vi får se är i praktiken en kvinnas underliv som penetreras, först av en brun löskuk (därav titeln), och sedan en annan kvinnas hand, som större delen av filmen är helt inne i den första kvinnans fitta – ett riktigt handknull. Det här är definitivt rätt porrigt, och extremt könsfixerat. Går du igång på fittor och fisting är det här en film för dig.
Den tionde filmen, FLASHER GIRL ON TOUR, av Joanna Rytel, är en rätt knasig film, mer en dokumentär konceptfilm än en porrfilm. Joanna presenterar sig själv som en kvinnlig blottare, och åker till Paris för att blotta sig i fontäner, i hotellrumsfönstret och i Paris Metro – tunnelbanan. Det är onekligen fantasieggande, och kanske lite skrämmande. Hur vågar hon? Annorlunda film.
Den elfte filmen, AUTHORITY, av Marit Östberg, är definitivt den som mest påminner om traditionell porr, i positiv mening. Det här är riktigt sexigt. Det är en lesbisk historia (ja, de har t.o.m. hittat på en klassisk porr-storyline!) om en kvinna som provocerar en kvinnlig polis, vilket leder till ett fantastiskt knull i en risig lagerlokal.
Det runkas, knullas med batong i analen, med handbojor, utövas fisting och hela hardcore-baletten – och hela tiden känns det ändå väldigt äkta, naket, innerligt och kärleksfullt mellan de unga kvinnorna. Till och med romantiskt, trots den rätt hårda kontexten. Här funkar den skitiga, primitiva mobilkameratekniken, i all sin nakna dokumentärstil. Bra film!
Den tolfte filmen, FOR THE LIBERATION OF MEN, av Jennifer Rainsford, tycker jag mest är extremt konstig. Anonyma onanerande unga män i damunderkläder, med peruker som täcker hela huvudet, ihopklippt med korta sekvenser av en gammal kvinna. Visst, om man tänder på de här onanerande männen, men även deras runkande känns rätt desperat och manieriskt, koreograferat, poserande. Inte sexigt alls, och vad filmen i övrigt har för budskap fattar jag inte. Skumt – och absolut inte porr.
Som en bonusfilm medföljer även COME TOGETHER, en liten kortis av Mia Engberg, inspirerad av Beautiful Agony och liknande projekt. Den visar i all korthet kvinnor som onanerar – men man ser inte deras kön eller händer. Man ser deras ansikten. Come Together var i själva verket inspirationskällan till Dirty Diaries, utifrån tankegången att fler borde se den här typen av film. Den är tydligt en skiss, men det sänker inte kvaliteten på något sätt. Den har en äkthet och en nerv som är svår att fånga. Kärleksfullt, naket och självutlämnande.
Så. Det var alla filmerna i Dirty Diaries. Hur sexigt det var, eller feministiskt, får du som tittare avgöra. Den feministiska aspekten av filmen verkar främst komma till uttryck i att det är fler kvinnor inblandade i handlingen, och att de alltid är pådrivande. En viktig aspekt av detta, som förstås kompliceras av att det är film (voyeuristiskt så det förslår), är hur kvinnor alltjämt främst ses som objekt för andra att njuta av, snarare än subjekt.
Detta är faktiskt den centrala frågeställningen i hela detta filmprojekt, och det är onekligen en mer komplex fråga än man kan tro – går det att göra feminstisk porr? Eller är det så att hur man än gör, så kommer våra blickar att vara präglade av vår tids könssyn? Att hur man än gestaltar sexuella kvinnor, så kommer de främst att vara objekt, och männen subjekt? Är det så? Kan vi ändra på det? Och i sådana fall hur?
Min kära hustru tycker dock att det är alldeles för få män med i filmen. Som heterokvinna vill hon se sexiga män ha sex (gärna med andra sexiga män), och det tyckte hon var en bristvara i Dirty Diaries. Det är väldigt mycket tjej-tjej-sex, och det är en lite märklig konsekvens av den feministiska ambitionen. Antingen lesbiskt, eller solo, eller sex med en man som är underordnad. Jämlikt sex mellan man och kvinna är det ont om i Dirty Diaries. Men det finns, och det är för väl.
Det är dock onekligen fascinerande att Mia Engberg har fått Filminstitutet att finansiera projektet – än är inte undrens tid förbi. Visserligen med bara 500.000 (vilket är att betrakta som kaffepengar när man gör något så kostsamt som att göra film), men det har givetvis hjälpt till, inte minst med tanke på att detta trots allt är en extrem lågbudgetfilm.
Att Dirty Diaries har en konstnärlig inriktning, får också det spännande resultatet att man kan köpa DVD:n på Buylando och andra liknande videobutiker, något som absolut inte kunde ha skett om det vore en fullfjädrad porrfilm av mer ”normal” karaktär. Dirty Diaries är helt enkelt en suverän dörröppnare för sexualiteten in i den etablerade filmkulturen.
Jag ser Dirty Diaries som en milstolpe rent kulturellt sett, bitvis mycket underhållande men rätt ojämn rent konstnärligt sett, och tyvärr rätt svag rent pornografiskt sett (det är inte mycket jag faktiskt tänder på) – men en viktig film är det, och jag hoppas att många köper den. Den borde finnas i DVD-hyllan hos varje cineast, och hos alla som är intresserade av konstnärliga skildringar av sex.
Jag önskar verkligen Mia Engberg lycka till med kommande filmprojekt. Hon är en seriös och hängiven filmare med känsla för vad som berör. I framtiden hoppas jag att hon tar kommandot bakom kameran igen, och skriver sina egna stories. Då kan det bli riktigt, riktigt bra.
Besök hemsidan för Dirty Diaries! för att få veta mer om filmen.
Besök gärna Mia Engbergs egen hemsida för att få veta mer om Mia och hennes filmande.
Besök även gärna NjutaFilms, distributören av DVD:n.
För att inte tala om SubDVD, Sveriges coolaste videobutik, både iRL och på nätet.
En liten solskenshistoria vill jag förmedla, och det är om den alldeles underbara lilla australiensiska flickan Jazz. 60 Minutes Australia gjorde 
TantraBlog 
Senaste kommentarer