Archive for the ‘Frihet’ category

Varför frihet och kapitalism är bättre än toppstyrning och socialism

24/09, 2019

Jag gick i skolan på 1970-talet – i gymnasiet under åren 1978-1980. På den tiden var folk i allmänhet betydligt mer vänster än nu, och i synnerhet lärarkåren. Man var helt enkelt inte en god människa om man inte var vänster. Socialism var något fint. Höger var egoism, ondska och avsaknad av empati, samvete och solidaritet. Så var det bara.

Själv var jag väldigt radikal och upprorisk, och framför allt en frihetsälskande demokrat och liberal. Jag visste inte att det hette så när jag var tonåring, men med åren har jag förstått att jag i praktiken var en fullfjädrad klassisk liberal redan som väldigt ung. Efter att vid 13 års ålder ha hört ett tal av Gösta Bohman, i Sollentuna Centrum, gick jag med i Moderat Skolungdom, och blev mer och mer aktiv med åren.

Detta irriterade förstås en och annan i min omgivning, inte minst mina mer vänsteranstrukna lärare, och emellanåt försökte en och annan att tala mig tillrätta, eftersom jag uppenbarligen inte hade sett ljuset; den kommunistiska flamman. Det kunde se ut på olika sätt – genom överseende leenden, arrogant mästrande, eller till och med en och annan utskällning.

Men jag var en självständigt tänkande person med en jävla integritet, och därtill ideologiskt en rätt teatralisk tonåring med smak för starka effekter, så istället för att anpassa mig valde jag att protestera och provocera. Jag bar till exempel ibland en rockslagsknapp med texten ”FASCISM • NAZISM • KOMMUNISM – NEJ” – vilket var oerhört provocerande 1978, tro mig.

En lärare stoppade mig i en central och välbefolkad korridor i mitt gymnasium, och ville väl statuera exempel inför publik. Han skrek åt mig att jag skulle ta av mig den där knappen, att man verkligen inte kan jämföra kommunism med fascism och nazism. Då svarade jag att det stämmer alldeles utmärkt, för kommunism var värre. Sanningshalten i det påståendet kan förstås diskuteras, men det fyllde sin funktion som provokation.

Komiskt nog blev läraren alldeles röd i ansiktet av ilska, och så höjde han rösten ytterligare, och hävdade med emfas och viftande armar att jag egentligen inte borde få bära en sådan knapp – då svarade jag att i hans totalitära drömsamhälle vore det säkert sant, men Sverige är alltjämt en västerländsk demokrati med yttrandefrihet. Så därför får jag det. Då gav han upp, vände på klacken och gick därifrån med bestämda steg. Somliga i omgivningen hade stannat upp och följt meningsutbytet, och skrattade gott åt lärarens pinsamma nederlag – vilket förstås gjorde honom än mer frustrerad, men min seger desto sötare.

Jag vill dock påpeka att mitt politiska engagemang absolut inte bara var en fråga om provokation och uppror. Jag var en uppriktig politisk aktivist, starkt övertygad om att frihet är bättre än toppstyrning, att människor måste få välja själva hur de ska leva. Och den övertygelsen har jag kvar än idag. Det hände också i mina tonår att jag emellanåt fick fina tillfällen att utveckla mina resonemang.

Det fanns en tydlig skillnad mellan mig och många andra i skolan, både elever och lärare, beträffande just den politiska medvetenheten om vad vänsterpolitik kan leda till. Mina föräldrar hade flera vänner och bekanta som de facto flytt från öststater. Vi hade bekanta från Tjeckoslovakien, Ungern, DDR, Polen, m.fl., och jag fick redan som mycket ung höra berättelser om det socialistiska förtrycket, om den totala avsaknaden av yttrandefrihet, och mycket annat läskigt. Inte riktigt de solskenshistorier om den underbara socialismen, som gärna spreds i svenska media. Så jag läste på ordentligt, och såg genom den lögnaktiga vänsterpropagandan, som jag förstås gärna debatterade – inte minst i skolan.

Så fort en lärare hyllade socialistiska eller kommunistiska diktaturer (vilket hände oftare än man kan tro), så hade jag alltid någon intressant kommentar, eller kanske en hel historia att berätta – till exempel om Stasis register och spionmetoder, om KGB:s avrättningar av politiskt oliktänkande, eller vilka krav som fanns på att få äga en skrivmaskin i Rumänien. När någon hyllade DDR så frågade jag alltid varför de då skjuter ihjäl folk som vill flytta därifrån. Ungefär på det sättet hade jag det under hela min gymnasietid. Undra på att jag fick dåliga betyg av vissa lärare. Ja, jag var skitjobbig. Men det var det värt. Och det kom till användning vid högst oväntade tillfällen.

Under min uppväxt var bilar ett av mina största intressen. Och mina huvudämnen var inte teknik och mekanik, utan snarast formgivning och bilhistoria, något jag läst otaliga tjocka volymer om. Därför blev det väldigt komiskt på en skollektion, när en av mina lärare plötsligt, rakt ur luften (eller ur röven?) påstod att saker och ting som produceras i socialistiska länder, i planekonomiska system, håller mycket högre kvalitet än sådant som produceras i kapitalistiska länder, eftersom vinstintresset gör att kapitalister vill att folk ska köpa nytt hela tiden, och därför producerar man saker av sämre kvalitet, som går sönder. Ergo = produkter från öststaterna är bättre än produkter från västländer. Härlig spekulation. En lätt surrealistisk situation med tanke på att ämnet var svenska, och politik var över huvud taget inte relevant just denna lektion.

Detta uppenbart felaktiga påstående inspirerade mig att helt sonika ställa mig upp i bänken, ta över lektionen, och hålla ett litet föredrag om bilhistoria. Och då undrar vän av ordning kanske vad bilhistoria har med socialism och kapitalism att göra. Häng med, så kommer du att förstå. Kom ihåg att denna händelse jag beskriver utspelade sig på slutet av 1970-talet. Då var Tyskland fortfarande två länder – Östtyskland och Västtyskland, och få kunde ana att muren skulle falla, bara tio år senare.

Efter andra världskriget delades Tyskland i två halvor. En östlig socialistisk halva, styrd av Sovjetunionen, och en västlig, marknadsekonomisk demokrati, till en början administrerat av de allierade – USA, England och Frankrike. Intressant nog hade både BMW och Auto Union fabriker för biltillverkning i den östtyska halvan. BMW-fabriken exproprierades av staten, och där tillverkades en tid förkrigsmodeller av BMW, under namnet EMW. EMW bytte snart namn till Wartburg, som sedermera utvecklades till en trecylindrig, gräsligt ful plåtlåda av synnerligen dålig kvalitet.

Trabant – en av världens sämsta bilar någonsin, har en liknande historia. Auto Union var från början en koncern med fyra bilmärken, Horch var det allra finaste, och kunde tävla med Mercedes och Maybach i kvalitet och exklusivitet. Snäppet enklare var Wanderer, och så Audi, och den allra billigaste och enklaste var DKW, en elegant liten bil som inspirerade SAAB till såväl aerodynamik som tvåtaktsmotor och frihjul. Därav de fyra ringarna i det vi idag tänker på som Audis emblem. Det var de fyra rullande följeslagarna i Auto Union.

Efter kriget flyttade BMW-folket och Auto Union-folket till Västtyskland, och fortsatte att bygga bilar där. Men det fanns som sagt tillverkningsindustri kvar i öst, och i Audi-fabriken i Zwickau (som förstås också konfiskerades av staten) började man snart tillverka dåliga varianter av förkrigs-DKW, som fick heta IFA. Det var ont om plåt, så man byggde större delen av karossen i plywood. På 1950-talet introducerades duroplast – ett material som hängde med när östtyska staten lät bygga den första Trabanten 1957, som sedan byggdes nästan oförändrad fram till 1991. En liten bil av synnerligen dålig kvalitet, med en ofattbart smutsig, svag och otillförlitlig tvåcylindrig tvåtaktsmotor, en kaross av plast utan någon som helst krocksäkerhet – och därtill trång, långsam och ful. Men man kunde få stå i kö i 15 år för att få köpa en. En fin paradox låg i att det effektivaste sättet att gå förbi kön, att få köpa en bil utan kö, var att betala med västvaluta.

1961 byggdes den s.k. Antifaschistischer Schutzwall – den antifascistiska skyddsvallen runt Väst-Berlin, officiellt som ett försvar mot det Västtyskland som de östtyska ledarna påstod var infiltrerat av nazister och fascister. Men dessa genomskinliga påståenden lurade förstås ingen. Miljoner östtyskar hade redan flytt till väst (påtaglig braindrain av högutbildade och kompetenta personer), och socialisterna ville stoppa denna avfolkning. Så – istället för att erbjuda ett trevligare samhälle att leva i, förvandlade man det över en natt till ett fängelse, och straffet för rymningsförsök till Västberlin var döden. Men 1989, efter nästan 30 år av isolering, var det alltså slut med muren, slut med gränsen mellan öst och väst. I och med sammanslagningen av Östtyskland och Västtyskland fanns det plötsligt ingen marknad för socialistiska skräpbilar, så 1991 var det slut med både Trabant och Wartburg. Putz weg.

Så vad säger denna historik oss om olika politiska system? Kanske en så enkel sak som att båda dessa två bilmärken fick utvecklas på två håll, i två politiska versioner av samma land. Och vilka slutsatser kan vi då dra av detta resonemang? BMW i väst blev en av världens bästa bilar, en föregångare och ett tekniskt under. Audi är inte långt efter, och kan utan tvekan rankas som en av världens bästa personbilstillverkare i såväl kvalitet som prestanda – och det gällde redan 1978-1979 (då jag alltså första gången drog denna jämförelse).

När muren slutligen föll, tio år efter min jämförelse i klassrummet, hade BMW och Audi blivit ännu bättre, medan deras efterblivna tvillingar i öst, Trabant och Wartburg hade stannat i växten. Föga förvånande gick båda dessa bilproducenter omedelbart i konkurs, efter att ha fått konkurrens från västproducerade bilar, som var både billigare och bättre. Och man behövde inte stå i kö i flera år för att få köpa en.

Sensmoral: Frihet är bättre än ofrihet. Spontan ordning från de enskilda individerna fungerar bättre än toppstyrning och femårsplaner. Fri marknad är bättre än protektionism och skråväsende.
Med andra ord: låt det privata näringslivet sköta all tillverkningsindustri. Staten ska inte lägga sig i vem som producerar bilar, eller andra industriprodukter för den delen, och inte heller reglera vilka som får köpa eller inte. Det blir inte bra.

Dekorrand

Kroppslig autonomi – vem äger dig?

23/12, 2017

Paneldebatt i Almedalen 2017

I somras var jag i Visby under Almedalsveckan, och en av mina planerade aktiviteter där var att sitta med i en paneldiskussion hos tidskriften Syre, om kroppslig autonomi – ett av mina favoritämnen. Debatten blev lite spretig, eftersom ämnet är väldigt stort; från sexhandel och drogpolitik till funktionshinder, eutanasi och transsexualism. Panelen var också spretig, men på något sätt blev det en debatt i alla fall.

Syre, julnumret 2017

För ett par veckor sedan blev jag kontaktad av redaktionen med en förfrågan om jag kunde skriva en artikel på samma tema – kroppslig autonomi. Det ville jag förstås, och den har nu blivit publicerad i det stora julnumret från Syre.

Av någon outgrundlig anledning försvann de sista styckena i artikeln i tryck, samt även på hemsidan, så jag publicerar nu samma artikel här på min blogg, nu med texten intakt.

EDIT: Tidskriften Syre reparerade sitt misstag genom att först omedelbart klistra in den saknade texten på hemsidan, och sen ompublicerades hela min artikel i ett nummer av Syre i januari 2018, så jag är mer än väl kompenserad för redaktionens miss i december, och det tackar jag för!

tunn linje

Fastkedjad

Vem bestämmer över oss och våra kroppar?

Det är mycket här i livet som vi tar för givet. Att vi är självbestämmande människor med lika rättigheter och friheter. Att vi har den suveräna makten över våra egna kroppar, och våra intellekt. Det låter vackert och rimligt – men det är inte är så i verkligheten. Det finns alltjämt en mängd lagar som ger staten den högsta bestämmanderätten över våra kroppar.

Staten bestämmer exempelvis var och när du får dansa eller ej, vilka droger du får använda, under vilka omständigheter du får införskaffa och bruka dem, samt vilka droger du absolut inte får använda – något som ofta verkar ha lagstadgats oerhört godtyckligt. Alkohol dödar fler än alla andra droger sammanräknat, tobak dödar långsamt, vanliga värkpiller och andra godkända läkemedel dödar enorma mängder människor. Alla dessa droger är legala. Droger som cannabis och psilocybin, som inte dödar någon, är dock strängeligen förbjudna i länder över hela världen (även om vi idag ser successiva förändringar på just detta område). Absurt nog kan straffen för vissa lagöverträdelser skada såväl individen som samhället mycket mer än brottet gör.

Staten bestämmer också vem du får ha sex med, samt varför och hur. Frivillig sexhandel regleras hårt, surrogatmödraskap är förbjudet, vi får inte välja assisterad dödshjälp, och vi får inte åka motorcykel utan hjälm eller bil utan bälte – även om en avvikelse från lagen potentiellt enbart skadar personen som väljer att bryta mot lagen. Vi kan ha olika åsikter om dessa företeelser, och kanske till och med tycka att det är bra med dessa lagar – men faktum kvarstår: staten äger den högsta bestämmanderätten över din kropp.

För att förstå detta fenomen på djupet måste det betraktas ur såväl ett biologiskt som ett historiskt perspektiv. Människan är ett flockdjur. Alla flockdjur har också en inbyggd anpassning till hierarkier i flocken, så också människan. Det är helt enkelt så vi fungerar. En flock kan ha ett gott ledarskap, men även ett sämre, ibland katastrofalt. Ledarskapet är i sig riskabelt, eftersom makt är potentiellt beroendeframkallande. Ju mer makt en person har, desto farligare blir det. Ändå behöver vi dessa hierarkier.

I och med jordbrukets framväxt blev också samhällen förtätade, befolkningen och välståndet ökade, enskilda personer kunde få mycket mer makt än tidigare, och rangskillnaderna ökade kraftigt. Makt över andra innebar också makt över andras liv. Makt att exploatera, offra, ta för sig av. Makt över andras kroppar. Eftersom makt i sig gärna korrumperar, har det också under större delen av mänsklighetens historia funnits makthavare som tagit sig väldigt mycket makt över andra. En effektiv metod att etablera denna makt är att kontrollera andra människors kroppar. Det kan vara att fängsla, förslava, att utnyttja sexuellt, utdöma tortyr och kroppsstraff, tvinga ut unga gossar i krig – eller helt enkelt genom att ha ihjäl dem man vill bli av med.

Underkastelse

Slaveri har alltid funnits, så långt bakåt vi kan se i historien. Det har förstås sett ut på olika sätt under olika omständigheter, från straffarbete, livegenskap och harem, till nutida trafficking av arbetskraft och individuell psykisk terror. Enskilda individers rätt att bestämma över sina egna liv har alltid varit undantaget, snarare än regeln. Härskarklassen har givetvis haft större friheter än de tjänande klasserna, men även dessa är och har ofta varit kringgärdade av allehanda regler och protokoll, bestämda av andra. Det har förstås också alltid funnits individer som tagit sig större individuell frihet än andra, valt sin egen väg och gjort som de själva vill – detta har dock varit lättare i vissa samhällen, och svårare i andra. Friheten har alltid ett pris, och i en strikt paternalistisk kultur med stark centralmakt kan friheten ha ett mycket högt pris, ibland ouppnåeligt.

Upplysningstiden i Europa innebar ett brott med gamla rigida, auktoritära strukturer, ett förminskat inflytande från kyrkan, och mer individuell frihet. Gud blev något mindre allsmäktig än tidigare, och världslig lagstiftning trumfade i allt högre grad kyrkliga dekret. Slaveri praktiserades dock fortfarande (något som kunde rättfärdigas med att vissa etniska grupper helt enkelt inte ansågs vara fullvärdiga människor), även om man i modern tid stegvis avskaffat slaveriet. Kanada förbjöd slaveri redan på slutet av 1700-talet, och under 1800-talet förbjöds slaveriet i de flesta europeiska länder och deras kolonier. I Mellanöstern och Afrika har det tagit längre tid att förbjuda slaveri – Niger 2003, och Mauretanien 2007. Idag är slaveriet rent juridiskt avskaffat över hela världen, även om det alltjämt praktiseras i vissa länder.

Tragiskt nog har avskaffandet av slaveriet i mycket hög grad enbart gällt halva mänskligheten – männen. Kvinnor är i många länder fortfarande männens ägodelar, och står där under manligt förmyndarskap. De har inte samma rättigheter som män. Men man behöver inte gå särskilt långt tillbaka i historien för att hitta liknande förhållande även här i väst. Europa var kring förra sekelskiftet i det avseendet inte så förfärligt mycket bättre än dagens Saudiarabien, och våldtäkt inom äktenskapet blev i Sverige inte ett brott förrän 1965. I många länder är det fortfarande inte ett brott – män har där sexuell äganderätt över sina hustrurs kroppar.

I vår moderna tid, med demokrati, jämlikhet, frihet och FN:s deklaration om mänskliga rättigheter som rättesnöre för allt fler nationer på jorden, har vi snabbt gått mot en mer individualistisk människosyn, med mer respekt för individens rättigheter – om inte annat så för att vi människor i allt högre grad känner att vi vill ha det så, eftersom det höjer den generella livskvaliteten. Men än finns det alltså väldigt mycket kvar att göra.

Projektet #metoo har öppnat dörren till ett paradigmskifte, nästa steg i mänsklighetens (och individens) vandring mot ett stärkt självägande. Skammen har bytt sida, och plötsligt är det inte de som utsätts för övergrepp som behöver lägga locket på – i ett slag är det de som saknar respekt för andras självägande, de som tar för sig utan samtycke, som måste utstå rannsakan och klander, och det måste förstås ur ett humanistiskt perspektiv betraktas som något positivt.

Något som skulle kunna beskrivas som en brist i #metoo är att man enbart har fokuserat på just sexuella övergrepp. Detta överskuggar det faktum att övergreppen i sig ytterst sett ofta handlar betydligt mer om makt än sexualitet. Ett sätt att etablera och bekräfta makt är att kränka andra människors privata zoner, och sexuella övergrepp är en av flera klassiska metoder för detta. Tyvärr missar man då andra former av övergrepp, som inte är sexuella – som våld, hot, verbala kränkningar, härskartekniker, mobbing med mera. Att det fokuseras så ensidigt på sexuella övergrepp säger också något om hur vi ser på sex, som alldeles särskilt skamligt och kränkande. Det kommer i sinom tid att behövas ett #metoo för andra former av övergrepp också.

Frågan om kroppslig autonomi – självägande – är också mer komplex än att omfatta frihet från synligt och påtagligt tvång. I mer civiliserade stater, där det öppna tyranniet i diktaturer har bytts ut mot folkvalda representanter i demokratiska parlament, uppstår ofta en mjukare form av övermakt, en mer subtil paternalism, som många betraktar som mer godartad och acceptabel än forna tiders statsskick, i vilka medborgarna i praktiken var överhetens ägodelar att disponera fritt över. Men även i dessa mjukare demokratier ses som regel medborgarna som underordnade staten, som liksom en ansvarsfull förälder tar ansvar för människors väl och ve. Rättsstaten och lagen har som primärt syfte att skydda människor från att bli skadade och kränkta av andra, men lagstiftning används även i syfte att skydda människor från sig själva. Livegenskapen är alltså inte ens i Sverige helt avskaffad.

Frågan är – hur mycket frihet klarar vi av? Hur mycket vill vi människor bli styrda, egentligen? Hur mycket kan vi förvänta oss att individen ska underordna sig kollektivet, och dem som har makten över kollektivet? Vi har ett historiskt facit över allehanda sociala experiment genom århundraden, och borde kunna dra vissa slutsatser över vad som ger största möjliga livskvalitet för såväl varje enskild individ som kollektivet.

En lika relevant fråga är – hur mycket makt klarar vi av? Andras makt över oss? Vad vi kan se är att i samma grad som staten hindrar oss från individuella val, så skapar dessa hinder ofta större problem än de val vi kan tänkas göra. Kan det vara så att ett samhälle fungerar bäst när människor överlag har maximalt med makt över sig själva, men minimalt med makt över andra?

Hur mycket frihet vill du ha?
Hur mycket tycker du att andra ska få bestämma över dig?
Hur mycket frihet tycker du att andra ska få ha?

 

Carl Johan Rehbinder 2017

tunn linje

Läs artikeln på hemsidan för Syre! »
Se paneldebatten i Almedalen på YouTube! »

Dekorrand

Prideparaden 2017

11/08, 2017

Prideparaden 2017

Jag parkerade min hippiebuss helt nära Pride Park, cyklade därfifrån för att möta paraden, givetvis med kameran i högsta hugg. Jag mötte paraden vid Hötorget, och fortsatte att åka åt motsatt håll, vilket innebar att jag effektivt såg hela tåget, och att jag därtill kunde plåta en hel del.

Jag har faktiskt tänkt i banorna av att Pride-festivalen egentligen är lite överspelad, inte minst med tanke på att hatet mot homosexuella i praktiken är borta i Sverige idag, stigmat av att ha en icke-normativ sexualitet är i hög grad borta också.

Men så mötte jag paraden, och ändrade mig raskt. Jag tänkte helt enkelt alldeles för småskaligt och inskränkt. Jag hade fel.

Efter en rad poliser och tunga motorcyklar med regnbågsflaggor kom RFSL, som inledde tåget med en lång rad människor som alla hade tejpat för sina munnar, och som marscherade för alla dem som inte kan. Människor i länder där man kastar homosexuella från tak, ”korrektionsvåldtar” lesbiska kvinnor, eller i bästa fall ”bara” sätter dem i fängelse. En stark manifestation, som berörde mig på djupet.

I tåget fanns också nykomlingar, som i många fall har flytt från länder där de blivit förföljda och straffade för sin läggning. Där fanns personer med grava funktionshinder – ja, de har också en sexualitet, och det finns funkisar som är queer.

Sen fanns förstås de politiska partierna, reklamfloats för klubbar och hårvårdsprodukter – allt det där man väl egentligen hade kunnat vara utan – men så länge de spelar bra musik och gör att folk blir glada, dansar och firar mångfald och inkluderande, så må det väl vara hänt.

Kort sagt – Prideparaden behövs. Och så länge Stockholms, och Sveriges största karneval är en fest för mångfald, acceptans, kärlek, frihet och lika rättigheter för alla människor, så är det nog en väldigt bra sak att Prideparaden fortsätter även i framtiden.

tunn linje

 

Kurser med Calle & Jennie Rehbinder!

Dekorrand

Cirkus Eros – total reinkarnation!

5/03, 2017

Cirkus Eros

Min erotiska hemsida Cirkus Eros har äntligen fått en total reinkarnation, och blivit en helt ny hemsida!

Cirkus Eros har funnits på Internet sedan 1999, och har haft miljontals besökare genom åren. Här finner du många olika former av erotisk inspiration – bilder, noveller, artiklar, konsumenttips, information om kurser och andra evenemang. Kort sagt en portal för all min konstnärliga och pedagogiska verksamhet som på ett eller annat sätt rör vid ämnen som kärlek, sex, relationer, tantra m.m.

Cirkus Eros började som ett rent konstnärligt projekt, men har vuxit till att också ha en filosofisk och politisk dimension, samt förstås en pedagogisk ambition, som framför allt kommer till uttryck i artiklar, samt våra kurser.

Min totala uppgradering har inneburit att jag har samma innehåll som tidigare, men MYCKET MER. Och en hel del av det gamla materialet har blivit kraftigt uppdaterat. En del artiklar var alldeles för gamla och passé, och har blivit uppgraderade. Det gäller särskilt artiklar med inriktning instruktion och inspiration. Det har också blivit fler bilder i vissa gallerier.

Några nyheter på sidan:

  • Ett helt nytt utseende, baserat på WordPress
  • Denna nyhetsblogg
  • Ett kalendarium för våra kurser
  • Fler bildgallerier med mer bilder
  • Mer överskådliga och lättillgängliga bildgallerier
  • Uppdaterade länksidor
  • Fler artiklar, uppdelar i fler kategorier
  • Fler recensioner på sidan Sköna Grejer
  • Uppdaterade mediasidor
  • 300 sidor bild och text

Jag är väldigt nöjd och stolt över att jag har fått detta enorma arbete gjort. Jag har arbetat i mer än två månader med att skapa denna nya hemsida, och nu kan du äntligen se resultatet.

Det är fortfarande mycket kvar att göra, och du kan säkerligen hitta en och annan miss, ett och annat fel här och där. Men en sån här sida blir aldrig klar, och jag gör allt jag kan för att fylla på med mer material, och även rätta till allehanda fel och luckor här och där.

Välkommen till Nya Cirkus Eros!

Kurser med Calle & Jennie Rehbinder!

Dekorrand

Spara

Spara

Spara

Tryckfrihetsordningen 250 år!

2/12, 2016

Tryckfrihetsförordningen

Idag finns det verkligen anledning att fira! Tryckfrihetsordningen, en av världens bästa lagar, fyller idag, den 2 december, 250 år, och det är värt att högtidlighålla.

Under ledning av den österbottniske prästen Anders Chydenius genomdrev mösspartiet vid riksdagen i Gävle den 2 december 1766 antagandet av en tryckfrihetsförordning som stoppade censur och införde offentlighetsprincipen för offentliga handlingar i svenska myndigheten, därmed även i Finland.

Viktiga komponenter i Tryckfrihetsförordningen är rätten att sprida information, offentlighetsprincipen och meddelarfriheten. Tanken är att vi ska garanteras ”ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning i vilket ämne som helst”. Sverige var länge också ensamt om att ha offentlighetsprincip, särskilt att ha den reglerad i grundlag.

Samtidigt befinner vi oss i en tid då yttrandefriheten blir attackerad från alla håll och kanter. Yttrandefriheten inskränks sakta mer och mer, och t.o.m. författare som Jonas Gardell höjer rösten och vill ha mer censur, något som för mig framstår som ytterligt absurt. Man skyller på ”näthat”, och viftar med lagförslag.

Just yttrandefriheten tycks vara särskilt farlig enligt många. Hur skulle det se ut om alla får säga precis vad de tycker? Ja, det blir ett vildvuxet medielandskap. Men vad är då alternativet? Ett ödsligt och räddhågat landskap, där ingen vågar säga flaska, för det kan ju leda till åtal?

Vi ser det redan, där en man blev anmäld för hets mot folkgrupp, för att han påstått att ett böneutrop i en moské lät som ett åsneskrik. Dumt sagt, kanske – men det ska inte leda till åtal. En annan blev fälld för att ha haft på sig en satirisk t-shirt med en bild av Hitler – en t-shirt man kan köpa i vilken souvenirshop som helst i London. En konstnär blir dömd till sex månaders fängelse, för teckningar, visade i ett galleri.

Tryckfrihet och yttrandefrihet är inte till för alla de som har socialt accepterade idéer, okontroversiella påståenden och politiskt korrekta yttranden. Yttrandefriheten finns till för dem som har de tokigaste idéerna, för dem som säger det vi andra inte vill höra, för dem som kan upplevas som kränkande.

Det finns de som säger att yttrandefrihet inte innebär rätten att kränka andra. De har fel. Det är just det yttrandefriheten är till för. Du kan välja att bli kränkt av precis vad som helst, och skulle vi förbjuda allt som någon kan bli kränkt av, så blir det inte så mycket kvar.

tunn linje

Om Tryckfrihetsförordningen (Wikipedia)
Tryckfriheten hotas av politiker och tyckare
(Nils Funcke, Expressen)
7 saker alla borde veta om tryckfrihetsförordningen (Sebastian Folcker, DN)

Dekorrand

Se upp för moralist-terrorister!

24/07, 2016

paradiset_vid_ulvsjon

När sommaren äntligen blir just sommar, med sol och värme, vill många njuta av sol och bad. Somliga av oss njuter mest av att möta naturen nakna – som vi föddes in i denna värld. Det mest naturliga sättet att möta omvärlden när den är så välvillig – sol, vind och vatten mot naken hud är en sällsam njutning som kan vara sexuell, sensuell eller rent andlig till sin natur – huvudsaken är att det får oss att känna glädje, närvaro, stillhet, lekfullhet och innerlighet.

cornelisvreeswijk

Om man föredrar att njuta av naturen helt utan kläder, inklusive de där små tygbitarna som många tror att man måste ha, för att vissa onämnbara kroppsdelar helt enkelt bara bär på en skam och fulhet som inte går att bortse ifrån, bör man ha uppsikt över ett alldeles särskilt irriterande fenomen – moralist-terrorister. De där som glor argt på dig och påpekar att det sannerligen inte passar sig att bada naken, och gärna kommer med det där tjatiga nonsensargumentet – ”tänk på baaaarnen!!!” – som om barn skulle ta skada av att se nakna människor. Obegripligt.

naturalskare_2

Dessa förvirrade och dömande individer styrs av sin egen ångest och svåra neuroser, kränker oupphörligen sina medmänniskor med sitt mentala handikapp, och sprider obehag, skam och gift var än de dyker upp. De är på vissa sätt värre än fästingar – som förvisso kan sprida hemska sjukdomar; borrelia, hjärnhinneinflammation, m.m., och i värsta fall ge men för livet – men moralist-terroristerna kan också göra djupa sår i själen, och skada människor kollektivt, med sin moralism, som de vill att alla ska följa. De är som små illaluktande insekter, som i ett ögonblick, ett enda stick, kan förvandla en hel dag av frid och glädje till något skamfullt och surt, och de skadar i längden hela samhället, så länge vi ger dem makten att göra det.

zorn_kullor

Låt inte dessa neurotiker komma undan med sina prussiluskiga oförskämdheter! Be inte om ursäkt! Det bekräftar bara deras vanföreställningar. Gå i svaromål, gärna skarpt – då dryper de av, svarslösa, och man slipper deras sura och direkt skadliga projektioner. Låt inte dessa moralist-terrorister leta sig in i din och dina medmänniskors hjärnor. Det är de som har fel, inte du. Det är de som begår övergrepp när de klagar på din nakenhet – inte du. Låt inte prussiluskorna vinna. Bekämpa de hjärntvättade sedlighetspolisernas stinkande moralismer.

capferret_nakenbad_2

Ifrågasätt dem istället, gå i svaromål – fråga på vilket sätt barn tar skada av att se andra människor nakna. Begär konkreta svar (det finns förstås inga – ingen människa i världshistorien har tagit skada av att se en naken kropp), och förklara sen att det farligaste för barnen är snarare detta skambeläggande moraliserande, och att barn tar mer skada av att INTE se nakna människor – för att inte tala om återkommande anmodan till barnen att de måste skyla sina kroppar – ett effektivt sätt att emotionellt stympa sina barn, och skada dem för lång tid framöver. Som sagt – värre än fästingar.

nakendans

Baddräkter fyller en primär funktion, och det är att skyla de kroppsdelar som samhället har en överenskommelse om att de är skamliga, och att de därför bör döljas. Intressant nog växlar detta över tid. För hundra år sedan ansågs det nödvändigt att ha heltäckande baddräkter, för såväl män som för kvinnor. Lite som dagens ”burkini”. På 1970-talet nådde nakenbadandet en topp, och en bit in på 1980-talet var det högst ovanligt att se kvinnor iförda bikiniöverdel. Barbröstat var det normala, och minimala trosor eller badbyxor – för både män och kvinnor (även männens badbyxor var märkbart mindre – kommer du ihåg ”Speedos”?).

solbadare

De senaste 30 åren har dock samhället rört sig åt ett mer nypuritanskt håll, något jag personligen tycker är väldigt tråkigt. Det finns säkert en bra tanke där någonstans, att man inte ska sexualisera människor när de inte vill bli sexualiserade – men till synes paradoxalt nog kan man som regel uppleva en betydligt mer avslappnad stämning på nakenbad. Ingen har något att dölja, alla kan slappna av och andas fritt. Baddräkter har ofta den paradoxala effekten att sexualisera kroppen mer (vilket är den sekundära funktionen – att just framhäva och sexualisera), eftersom de skyler just de kroppsdelar som vi allmänt förknippar med sex. Skulle vi inget dölja, så finns det inget att ha ångest inför. Vi bara är.

kommer_upp

OBS! Jag förespråkar inte att alla ska bada nakna. Jag förespråkar att du själv ska få välja hur avklädd eller påklädd du vill vara. Tycker du att det känns för intimt att vara naken – ha något på dig. Trivs du med att vara naken – var naken. Det ska bara du avgöra, ingen annan, och ingen har rätt att döma dig. Det kan dock vara bra att vara mentalt förberedd på den här sortens moralattacker, så att man slipper onödigt lidande. Du ska inte ta på dig skuld och skam för deras självvalda lidande.

calle_pa_rygg

Om du så önskar – bada naken. Njut av sol, vind och vatten mot din nakna kropp. Det är din födslorätt.

tunn linje

Mer läsning om nakenhet i det offentliga rummet:

Läs gärna även Charlotte Cronquists bloggtext om dessa sedlighetspoliser.
Veckokrönika: Sedlighetspoliser och nakenbadare
Eller min artikel om nakenhet i Expressen förra sommaren:
Nakenhet är tabu i vår kroppsfientliga kultur
En bloggpost jag skrev 2008, om nakna kroppar:
Nakna kroppar är inte farliga!

Artikel i Expressen Debatt 150716

tunn linje

Läs mer om våra tantriska kärlekskurser på Cirkus Eros!

Kurser med Calle & Jennie Rehbinder!

Dekorrand

Monopol och förmynderi

19/05, 2016

systembolaget-butiksbild

Jag är väldigt trött på allt det här tjatet om Systembolagets fantastiska sortiment. Systembolagets sortiment är för det första inte så bra som många påstår, särskilt inte i de mindre butikerna, eller på de mindre orterna. Men problemet är egentligen inte deras sortiment (även om det som sagt ofta har uppenbara brister), utan att det är det enda tillgängliga sortimentet. Det är monopolet som är problemet. Detta statsstyrda monopol gör det väldigt komplicerat att köpa alkoholhaltiga drycker, om man inte bor precis i närheten av ett Systembolag.

Jag bor i Bagarmossen, en liten söderförort i Stockholm, längs med den gröna linjen i tunnelbanan. Bagarmossen har cirka 10 000 invånare, men inget Systembolag. Närmaste t-banestationer längs med samma linje är Skarpnäck, Kärrtorp, Björkhagen och Hammarbyhöjden. Antalet invånare i Skarpnäck uppgår till cirka 11.000, Kärrtorp 4.300, Björkhagen 6.300, Hammarbyhöjden 6.700. Och det är likadant hela vägen – inget systembolag. Vi måste åka till Globen, Gullmarsplan eller Farsta Centrum för att hitta närmaste Systembolag.

Vi snackar alltså i runda slängar 40.000 invånare längs med vår gröna linje – utan systembolag. Så vadå bra sortiment? Vi är ca 40.000 som har INGET SORTIMENT ALLS.

Vinhylla

En del av vin- och spritsortimentet i en vanlig livsmedelsbutik i en mindre fransk stad.

Det skulle vara så mycket trevligare om vårt lokala ICA hade några varianter av vin och annat dryckjom i hyllorna. Då skulle jag kunna göra en rödvinssås när jag vill, eller köpa en flaska kylt rosé den där söndagseftermiddagen då solen gassar och vi vill njuta av en picknick i det gröna. Och så kan man åka till specialbutiker när man vill ha det där lilla extra, sånt man vill lagra. Det går alldeles utmärkt i Danmark och Tyskland (och de flesta andra europeiska länder), så varför inte här?

Hur stor skillnad är det egentligen på tyskar, danskar och svenskar? Kan man leda i bevis att svenskar har påtagligt sämre omdöme och förmåga att ta ansvar för sitt liv och sin hälsa, än förslagsvis tyskar? Skulle inte tro det. Paranoia och kontrollbehov, säger jag.

”Förmynderi – inkörsporten till tyngre former av maktmissbruk.”

– Fritt efter Mattias Svensson

Vad jag först och främst är ute efter är att vi bör betrakta vuxna människor som just vuxna människor. Vi agerar ofta som vi förväntas agera. Om ett helt folk betraktas av ”överheten” som små olydiga barn som måste domineras, och majoriteten av folket ger denna ”överhet” legitimitet, så kommer många att agera just så. Eller i bästa fall bli rebeller, vilket vore helt onödigt slöseri med energi i en mer tillåtande kultur.

Man behöver inte lägga ner Systembolaget. Men ta för helvete ifrån dem detaljhandelsmonopolet, sälj ut och konkurrensutsätt. Hur jävla svårt kan det vara?

Sen kan vi snacka om saken. Skål!

callejenniegos

Bättre än så här kan man nog inte ha det…

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: