Pietro Aretino – den gudomligt vulgäre poeten

I mina ådror må rinna ädelt krigarblod, och i mitt huvud må det sjungas hög filosofi – men mitt hjärta bankar för utövandet av de sköna konsterna, och i min själ är jag en gycklare, en narr, en bouffon, en häcklare, en sanningssägare, en som sträcker ut tungan och gör fula grimaser åt överheten. Och om någon av dessa högheter tar illa upp av mina grimaser, är det ett osvikligt bevis för att de tar sig själva på alldeles för stort allvar.

Jag har alltid haft ett gott öga till de vulgäraste av skalder och konstnärer, tabubrytarna, de uppstudsiga, de som skiter i reglerna och gör just det man inte får. Det finns något obändigt levande och friskt i denna obstinata uppstudsighet, detta anarkistiska frisinne, de som alltid ska peta och pilla där alla säger att man inte får, de som ska sjunga ut – högt – just det som alla andra tänker men inte ens vågar antyda. De som spottar överförmyndarna i ögat, de som pruttar i kyrkan utan att skämmas det minsta, de som tar stora risker för friheten att uttrycka sig – även när det inte är strategiskt lämpligt, utan bara för att.

”För att inte framstå som en hycklare kan jag säga att ett par läckra skinkor är i besittning av större makt än allt som någonsin har producerats av filosofer.”

– Pietro Aretino

Bråkstakarna, trubbelmakarna, revolutionärerna, de hopplöst omöjliga, de notoriskt olydiga – dessa är mina verkliga förebilder, mina hjältar, för det är dessa som i sanning inte bara får jorden att gå runt, utan de som faktiskt får hela vår värld att ändra riktning. De som likt Nils von Dardel kunde säga ”varför inte tvärtom?” – och liksom Dardel verkligen göra tvärtom, inte bara prata om det.

Dessa omöjliga människor, som Tycho Brahe, Lenny Bruce, Ralph Nader, Fredrika Bremer, Emmeline Pankhurst, Elise Ottesen-Jensen, Voltaire, Casanova, Marquis de Sade, Mohammad Ali, Winston Churchill, Mohandas Gandhi, Lars Johan Hierta, Vilhelm Moberg, Torgny Segerstedt, August Strindberg – och många fler – är de som sätter färg på tillvaron för oss andra, som vänder på varje sten, vägrar ge sig, vägrar lyda order, och som alltid följer sin egen vilja, oavsett om den leder rätt eller fel. Vi kanske inte håller med dem i sak, vi kanske tycker att de är oresonliga, kanske direkt galna, men vi kan inte låta bli att beundra deras mod, deras envishet och ryggrad.

Det är av mycket goda skäl som filmaren Milos Forman gjorde sin kommentar för yttrandefrihet genom sin film om Larry Flynt, mannen bakom den ytterligt vulgära och grovkorniga porrblaskan Hustler. Det är lätt att försvara rätten att yttra sig för stora humanister och djupa filosofer – men måste vi även försvara motbjudande och vidriga typers rätt att yttra sig? Ja, det måste vi. Poängen med filmen om Flynt är att yttrandefrihet kräver att vi försvarar rätten även för en motbjudande typ som Flynt att få publicera sina snaskiga alster.

“Den som inte visar sig som en vän av laster blir människors ovän.”

– Pietro Aretino

Även i mytologins värld finns alltid narren, trickstern, trubbelmakaren – Loke, vars uppgift är att hitta kryphålen, de svaga länkarna, vända upp och ner på tillvaron och skapa kaos – och därmed liv och skapelse. Det är inte Lokes ”ondska” som gör att han lurar Höder att skjuta Balder – det är Balders högmod som framtvingar hans eget nedstigande i dödsriket. Tror man att man är odödlig så är man förutbestämd att dö. Men det är just Loke som hittar vägen dit. Och det är när Loke slutligen fångas in och fängslas, fjättras på en klippa i Gnipahålan i underjorden, som Ragnarök får fritt spelrum. Oordningen behövs, för att inte resten ska förstelna och dö.

Utan revoltörerna, de egensinniga bråkmakarna, skulle vi människor fortfarande leta efter mat på den afrikanska savannen, och kanske slå varandra i huvudet med stenar. Om vi över huvud taget skulle finnas alls som art. Det är de självständigt tänkande, kreativa excentrikerna som skapar nya idéer, nya uppfinningar, nya sätt att förhålla sig till världen, de som hittar på nya lösningar på gamla problem. Det är dessa regelbrytare som skapar verkligt välstånd, frihet och utveckling, på såväl kort som lång sikt.

Pietro Aretino var en av sin tids största diktare. Hans penna gav honom ära och berömmelse, men också bannlysning och landsflykt. Han var den förste författaren som lyckades bli verkligt rik på sin konst, men han lyckades också ständigt vara utsatt för risken att komma i överhetens onåd. Han fick ibland betalt för att INTE skriva, vilket måste ses som ytterligt unikt för en poet. Så skarp var hans diktarkonst.

Född i Arezzo som utomäktenskapligt barn, tidigt fördriven (kanske på grund av skrivna elakheter…?), tillbringade han en del av sin uppväxt i Perugia, där han också förfinade sin litterära stil, så pass att han vid ganska unga år blev rekommenderad till Rom, där han också hamnade under beskydd av en rik mecenat, bankiren Agostino Chigi (även mecenat för målaren Raphael). Vid 24 års ålder författade han en satirisk skrift, i vilken ingen gick säker, inte ens påven, något som gjorde honom vida berömd och ryktbar.

Pietro Aretino var lika kreativ som lustfylld, och uppfann de facto den moderna litterära pornografin, med sina Sonetti Lussuriosi (Lustans sonetter), riktigt starkt erotiska texter till 16 explicit erotiska träsnitt av Marcantonio Raimondi, baserade på teckningar av konstnären Giulio Romano, illustrerande ett antal olika samlagsställningar. Lite som en primitiv, europeisk variant av Kama Sutra. Dessa sonetter väckte förstås en enorm uppmärksamhet, och en stor skandal, så pass att Pietro en tid var tvungen att fly från Rom.

Dessa pornografiska sonetter har faktiskt väckt harm ända in i vår tid – senast 2008, då kompositören och musikern Michael Nyman tonsatte åtta av dessa sonetter. Nymans planerade konsert på Cadogan Hall i London blev inställd, på grund av ”obscent innehåll”. Och som det inte räckte, så krävdes det att framsidan på CD-fodralet blev täckt av en varningsetikett, med texten Parental Advisory Explicit Content på samtliga de CD-skivor som såldes i USA. Sådant brukar å andra sidan gärna bli ett försäljningsargument snarare än en avskräckande åtgärd, så det kanske inte var så farligt.

Precis som Hafiz, den store persiske poeten (enligt min mening världens störste diktare någonsin) utmanar Aretino alltid dem som upprätthåller stela former, de pretentiösa besserwissrarna som vill göra om andra människor så att de passar dem själva, de med överdrivet ordningssinne. Både Aretino och Hafiz hyllar en mer dionysisk livsstil, och finner den högsta formen av andlighet och upplysning i kroppslig njutning och extas, i vinhus och kvinnokroppar.

”Lägg över mina axlar dina ben!
Släpp kuken med din hand, den kärleksfulla,
och blott din stjärt förråder, rund och len,
hur långsamt eller fort jag skall dig knulla.

Jag känner spelet i varietén
och spelar rollen ganska väl, min pulla,
som förste älskare på denna scen
där jag kan varje kvinnas skönhet tulla.”

”O nej, jag släpper inte alls din kuk.
Hur lätt den annars kunde sig förvilla
emellan tvenne hål, det vore illa.

Ty om den tar min bakport så i bruk,
då stillar den ju blott sin egen klåda.
Men framifrån, då har vi nöje båda.”

– Pietro Aretino

Med humor och fräckhet vandrar Aretino långt över gränsen för det anständiga, ofta även över gränsen för det tillåtna, men med samma humor och fräckhet kombinerat med litterär briljans vinner han läsarens förlåtelse och sympati. Det fräckt lekfulla, det svulstigt köttsliga, väcker skrattet, och därmed hjärtat. Det skenbart grovhuggna och vulgära är i själva verket en innerlig kärleksförklaring till det sinnliga och lekamliga, en härlig kontrast till de asketiska ideal som officiellt var allmänt förhärskande bland männen i röda kappor – men som få levde efter, vilket förstås gjorde Aretinos dikter till politiskt såväl som filosofiskt sprängstoff. Han avslöjade hycklarna, genom att låta bli att hyckla.

Aretinos penna var så vass, att han under en tid uppbar livränta från två kungar – den franske och den romerske – i förhoppning från dem båda att han med sina elaka verser skulle häckla den andre kungen. Pietro Aretino åtnjöt alltså stor respekt, men fick ibland fly undan dödshot och uppretade fiender. Han fann emellertid alltid nya mecenater som roades av hans underhållande natur och ekvilibristiska ordtrollerier.

O kom, vi måste knulla som i trans!
Till knulla är vi människor ju födda.
Jag vill ditt svanshål, du vill ha min svans.
Vi är till alla delar sammanlödda.

Och kunde vi i dödens rangeldans
dock knulla än, av brunsten därtill nödda,
vi knullar oss till döds och utan sans
ty annars vore våra liv förödda.

”Stick in till fästet svärdet i mitt hål!
Min lilla fitta som en eld mig bränner.
Kom, älskade, och ge den vad den tål.

Och händer det att jag då tasken känner
som lyckovittne följer med dit in…
Tyvärr, det händer aldrig någonsin.”

– Pietro Aretino

1527, 35 år gammal, bosatte han sig i Venedig, och där stannade han resten av sitt liv. Venedig var den mest antipapistiska staden i Italien, ett syndens näste, och där passade han som handen i handsken. Som bisexuell livsnjutare och evig provokatör var Pietro Aretino urtypen för en italiensk renässansmänniska.

Vid få tidsåldrar och i få kulturer i historien har så många färgstarka individer slagits om uppmärksamheten. Påvar som Rodrigo Borgia, predikanter som Girolamo Savonarola, intrigerande furstefamiljer överallt – Sforza, Borgia, Medici, Visconti med flera – konstnärer som Leonardo da Vinci, Raphael, Michelangelo, Botticelli, politiker och filosofer som Machiavelli och författare som Pietro Aretino. Det var onekligen en intressant tid att leva i. I alla fall för överklassen.

”Håll hårt i dina armar barnet ditt.
Den lille slickar på dig och vill dia.
Jag slickar fittan när den börjar klia.
Vi är lyckliga vi tre, envar får sitt.

Ta emot den varma vätskan från min pitt.
Ge den lille, när han börjar skria,
mjölk ur dina bröst när de är fria.
Att knulla så, det är en härlig ritt.”

”Du har så rätt. Så låt oss ta i bruk
den vällust som jag jämt mig velat unna.
Jag känner mig som om jag vore nunna.

Ty än är våra krafter ej förbrunna
och så är alla sorger strax försvunna.
O gud… Jag dör… – bli kvar för alltid, kuk.”

– Pietro Aretino

Du ligger under mig. Jag frågar då
om ej en man för övertaget strävar?
Soldaten aldrig denna tanke jävar,
han vill som oftast vara ovanpå.

Är jag soldat? Hur skall jag det förstå?
Jag är poet. När vi av sällhet bävar,
på samma gång kring säng och luta svävar
en sång, en serenad för just oss två.

Så bra! I sanning en förnuftig mening!
Musik och knulla blir en bra förening
och din idé är utmärkt, kära du.

Just så, mitt barn, nu är du snäll och låter
baken höjas, sänkas fram och åter
och slå med rumpan takt, ett tu, ett tu!

– Pietro Aretino

Det sägs att Aretino dog av att han kvävdes av att skratta för mycket. Det låter som en passande, och bra död. Det låter som ett bra liv. Moliére, den store dramatikern, också en gycklare och häcklare, dog av blodstörtning efter en teaterföreställning, i vilken han spelar en hypokondriker. Vilken lysande ironi. Det låter som något eftersträvansvärt för varje levande, frisk människa – att hellre dö stående, än att leva på knä. Bättre dö mitt i språnget, än att sakta tyna bort. En god förebild på fler sätt än ett.

Mitt heliga löfte till dig som läser denna text, är att om jag någonsin skulle komma dithän att jag själv står där i talarstolen, inför de högsta och mäktigaste, de lärda och folkvalda – att jag på något sätt kommer att göra en riktigt ful grimas, gärna flera, rätt upp i synen på etablissemanget. Så länge jag har chansen. Min bön till dig som läser detta är att du håller mig ansvarig för detta löfte. Gycklaren i mig får aldrig dö.

Krossa ikonoklasterna – med intelligens

Detta är utan tvekan den intelligentaste kommentaren till avbildningsförbud och bildkrossande jag har sett hittills. Jag skrattade högt när jag såg den. Smart, roligt, begåvat. ”Ceci n'est pas une Mohammed” betyder ”Det här är inte en Mohammed”, och bilden är en pastisch på den gamle surrealistmålaren Magrittes underbara ”Ceci n'est pas une pipe”, en filosofisk betraktelse kring föremål och avbildningar.

Jag älskar Magritte. Magritte var inte den tekniskt sett skickligaste surrealisten, men definitivt den intelligentaste och mest filosofiska, den bäste historieberättaren. Grejen med denna målning – han gjorde flera varianter, bland annat en med ett äpple – är att det ju faktiskt inte är en pipa, utan en bild av en pipa. Det är alltså skillnad mellan objektet och avbildningen av objektet. Och det är förstås en alldeles underbar referens i just Muhammedfrågan, eftersom denna bild uttryckligen påstås INTE vara Muhammed. Men är det en avbildning av Muhammed?

Man kan förstås tolka bilden som att det föreställer Muhammed, men att det inte ÄR Muhammed. Men det är då bara en tolkning, av flera möjliga. Om man nu ändå väljer att känna sig kränkt av denna bild, så har man avslöjat sin bristande intelligens och bildningsnivå för det första. Det är ju till att börja med bara en bild av en skäggig man med turban. Varför skulle man utgå från att det är en avbildning av just Muhammed? Särskilt när det ju faktiskt står under bilden att det INTE är Muhammed.

En person med bildning kan förstås se metabetydelsen i texten, och fortfarande dra den mer komplicerade slutsatsen (utifrån Magritte-referensen) att det visst kan vara en avbildning av en fiktiv Muhammed. Men en person med den bildningsnivån är antagligen högst sällan benägen att sjunka till bildkrossartendenser. Det är svårt att komma ifrån det faktum att ett generellt avbildningsförbud i sig tyder på en väldigt primitiv och intelligensfientlig kultur, och framför allt en övertro på totalitär och förslavande ideologi. Moment 22?

Jag har hört många märkliga invändningar mot bilder som dessa, att det är dumt att publicera sådana bilder eftersom man kränker muslimer. Det är för det första en oerhört arrogant och nedlåtande syn på människor, eftersom man för det första klumpar ihop alla muslimer till en enda homogen grupp. Så är det naturligtvis inte. Det finns högst sannolikt en stor variation i uppfattningar även bland muslimer beträffande detta. Dessutom finns det muslimska kulturer där man faktiskt kan se avbildningar av Muhammed, som t.ex. i Marocko.

En synnerligen märklig invändning jag har hört är att ”det finns viktigare saker inom islam att bekämpa än ett avbildningsförbud”. Att det förstås är en subjektiv bedömning föll aldrig den personen in, liksom det faktum att det är en otroligt arrogant inställning att man kan avgöra åt andra vad som är viktigt eller ej. Jag är professionell bildskapare, fotograf, illustratör och målare, och för mig är ett avbildningsförbud extremt provocerande, och därmed en viktig sak att protestera mot. Avbildningsförbudet kan dessutom vara en extremt effektiv symbolfråga i att bryta ett totalitärt tänkande och politiskt styre.

Det vidrigaste i sammanhanget är dock inte avbildningsförbudet inom islam. Om man nu betraktar sig som rättrogen muslim är man förstås fri att följa de regler man anser vara riktiga för en rättrogen muslim. Men det verkligt upprörande är att vissa muslimer anser att alla vi andra som INTE är muslimer förväntas följa DERAS regler – trots att vi inte delar deras tro. Det är otroligt arrogant, och direkt korkat. Och än mer korkat än när muslimer kräver det är när sekulariserade västerlänningar kräver det, för att vi ska ”respektera” de stackars muslimerna som blir så kränkta. Man tar sig för pannan.

Det är viktigt att påpeka att islam är en ideologi, med en chefsideolog som hette Muhammed. Det finns absolut ingen anledning att respektera religion mer än t.ex. en politisk ideologi. Muhammed var enligt min uppfattning en ganska vidrig typ, en imperialistisk erövrare, en megalomanitisk rånmördare, barnskändare och egocentriker som tyvärr inte nöjde sig med att vara en Alexander, eller någon annan erövrare, utan måste prompt hitta på en religion kring sina vanföreställningar också. Det är i grunden ingen skillnad mellan att dyrka/följa Muhammed eller att dyrka/följa Mao Zedong. Eller att följa islams bud respektive Maos lilla röda. Jag kanske har fel – men det är faktiskt min medborgerliga rättighet att ha fel, om så vore.

Jag försvarar Lars Vilks, jag försvarar danska serietecknare, och jag försvarar även Andres Serrano och andra som ”kränker” kristendom, islam och andra ”heliga” ideologier, eftersom satir och vanvördighet kan vara oerhört effektiva politiska vapen i kampen mot förtryck och hyckleri. Och ”helighet” är tyvärr ofta en väldigt effektiv täckmantel för korrupt verksamhet. Jag säger bara ett ord – Vatikanen. Min hyllning till bilden här ovan är alltså inte i kontrast till mer klumpiga satirer – alla måste få finnas, och alla behövs.

Ytterst sett handlar allt detta om mänskliga rättigheter – vilka rättigheter vi erkänner oss själva och andra. En grundläggande rättighet i en modern demokrati är åsiktsfrihet med tillhörande yttrandefrihet. religionsfrihet behövs egentligen inte som en separat rättighet – så länge vi har organisationsfrihet, åsiktsfrihet och yttrandefrihet så finns religionsfriheten självklart inbakad i detta. I ett fritt och demokratiskt samhälle får man välja själv vad man håller som heligt här i världen. Man kan välja att leva efter en ideologi enligt vilken människor inte får avbilda något, överhuvudtaget – eller så väljer man en ideologi i vilket det är tillåtet att kritisera och att avbilda vad som helst.

Det här handlar alltså inte om att vara artig, eller om hur nödvändigt det är att provocera. Det handlar om vilka rättigheter vi har. Har vi rätt att avbilda och har vi rätt att kritisera (till exempel med provokation) eller har vi det inte? Den som INTE anser att vi har rätt att avbilda och INTE anser att vi har rätt att provocera, som en del i en seriös kritik, är helt enkelt inte demokratiskt sinnad. Så enkelt är det.

RNS – oseriös organisation tagen med brallorna nere…

Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle har lagt upp en ny hemsida, och valde att göra reklam för det på sin Facebook-sida. Det var en omedveten inbjudan till några av oss (framför allt medlemmar i Facebooksidan Centrum för Narkotikavetenskap) som är starkt engagerade i en förändring i svensk drogpolitik (och vi blir fler och fler), mot en mer human och skademinimerande reglering av drogbruk och handel i Sverige – något som extremistiska organisationer som RNS naturligtvis motsätter sig.

Det blev onekligen mycket intressant, och jag tror inte att RNS hade väntat sig att bli så hårt ifrågasatta. De fick så jävla mycket motstånd och konkreta fakta, att de nog storknade. Men de är inte vana vid det. Antiknarktalibanerna har ju haft monopol på drogpolitiken i fyra decennier nu, och har i praktiken inte fått några motargument alls. Nu får de plötsligt det, med råge, och det är en alldeles ny situation för de stackarna.

Vi kritiserade öppet RNS politik, och presenterade fakta efter fakta, vetenskapliga undersökningar, aktuell forskning, komparativa studier och statistik, toppat med starka argument för en mer humanistisk attityd i hanteringen av droganvändare. Givetvis fick vi inga vettiga svar alls, utan bara tramsiga hänvisningar och böner om att vi skulle sluta. Men det gjorde vi inte.

”One of the great mistakes is to judge policies and programs by their intentions rather than their results.”
– Milton Friedman

Efter detta formidabla bombardemang svarade RNS med en bloggpost på sin egen sida, med namnet ”RNS, Facebook och demokratin”, en överlag innehållslös artikel som i praktiken målade upp oss som ifrågasätter RNS som antidemokratiska. Härligt distanslöst. Det bästa jag kan säga om RNS är att de i alla fall inte var illasinnade nog att censurera bort våra inlägg på deras Facebooksida. Men det kanske bara var godtrogen dumhet och övertro på den egna organisationen.

Det räcker inte med att de blir dissade för att de inte har på fötterna, nu börjar folk granska deras ekonomi och bidragsgivare också. I samma grad som deras verksamhet granskas och ifrågasätts, så hamnar förstås strålkastarljuset på deras sponsorer.

Nu kan vi bara hoppas på att RNS på så sätt tappar sin finansiering, och dör sotdöden, som denna lögnaktiga skitorganisation förtjänar…

RNS Sponsorer

Andra som skriver i ämnet:

Magnus Callmyr; Vad är Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle rädda för?
Christian Gergils; RNS enda dåre

Att lura Facebook

Facebook har rätt så hårda publiceringsregler för foton, och det gäller framför allt naken hud. Kön, rumpor och (kvinnors) bröstvårtor är uppenbarligen farliga ting, och därför får man inte visa sådant på Facebook. Till och med mammor som ammar sina barn och visar det på bild har fått sina konton nedstängda av den anledningen. Ett mycket märkligt fenomen. Man kan förstå att det finns vissa regler, eftersom Facebook trots allt ska vara familjevänligt och därtill internationellt gångbart. Och det är skönt att det på så sätt finns ett skydd mot att någon olovandes publicerar nakenbilder av just dig. Men ofta går det till överdrift, som när ammande mammor eller Zorntavlor blir censurerade, och konton nedstängda.

Jag har själv fått mitt konto helt avstängt vid två tillfällen, och blockerat tillfälligt ett par tillfällen till – allt på grund av lite för mycket hudtoner. Men så tog jag en bild i somras som jag tycker är väldigt sexig, men som faktiskt följer Facebooks regler rent formellt. Jag lade upp den på Facebook, och har nog aldrig fått så mycket positiva kommentarer på en bild. Den är så härligt sexig och erotisk, men ändå “Fb-proof”, vilket jag tycker är väldigt kul. Nästan 150 Gilla-klick, 21 delningar och många, många kommentarer.

Historien bakom just denna bild är att jag och Jennie än en gång hade kurs på Chateau Garreau i södra Frankrike, och jag fick för mig att ha lite fotolek vid poolen. Jag har haft idén att plåta just detta motiv ganska länge, så jag hade med mig en påse M&M:s som jag köpt specifikt för detta ändamål. Och så blev det så vackert ljus, en perfekt modell (gissa vem…?) fanns tillhanda, och då var det förstås perfekt läge att äntligen förverkliga bilden! Och den får vara kvar på Facebook, så jag har uppenbarligen lyckats i mitt uppsåt att lura Facebook.

Det är något oerhört livsförnekande i anden som ligger till grund för Facebooks censurregler, men det är en stor miss att skylla detta på Facebook. Facebook följer bara samhällets normer, så gott det nu går, när man har medlemmar runt hela jorden. För att ändra på Facebook räcker det inte att ändra på Facebook. Vi måste ändra attityderna i det samhälle vi lever i. Och det är det jag och Jennie försöker göra, ständigt. Med kurser, föredrag, artiklar, denna blogg, min hemsida Cirkus Eros – och mycket annat som jag gör i sexpositivismens tecken.