Posted tagged ‘droger’

De sämsta argumenten mot cannabislegalisering

17/02, 2015

Cannabis

I drygt 40 år har Sverige haft en starkt repressiv drogpolitik. Redan misstanken att du kan ha en drog i blodet ger polisen rätt att tvinga dig att kissa i en mugg – med vittnen – eller blodprov. Negativt resultat, och du har ”bara” fått en hemsk erfarenhet. Positivt resultat, och du får dryga böter, samt ett svårt socialt stigma. Du förlorar ditt jobb, får prickar i register, blir relegerad från dina skola. Ditt liv krossas. Detta är priset för en repressiv politik.

Blir samhället bättre av hård lagstiftning? Har vi färre missbrukare än länder med liberalare lagstiftning? Nej. Det finns minst lika mycket droger i Sverige som i övriga EU, och därtill har vi en betydligt högre dödlighet av missbruk än genomsnittet. Ändå tror många fortfarande att lagarna är bra, och att de bör upprätthållas.

weed

Låt oss gå genom några av de mest klassiska argumenten:

”Det behövs inte en ny drog!”
Cannabis är inte en ny drog. Den har använts av människor i tiotusentals år. Men om den vore ny, så vore det väl fantastiskt bra med en bättre drog, som ersätter de nu populära, men betydligt farligare och dödligare drogerna? Alkohol och tobak dödar, skadar och skapar enormt mycket elände. Ingen har någonsin dött av cannabis. Förbudet driver dock fram betydligt farligare alternativ, som Spice.

”Kan man inte ha kul utan droger har man problem”
Sant. Men frågan är om det ska vara tillåtet att ha kul med droger – också. Människor har i alla tider använt droger, och kommer alltid att göra det. Det är lika naturligt och självklart för människor att använda droger som att ha sex. Så länge det finns ett behov, så finns det en marknad, alldeles oavsett lagstiftning. Och om det faktiskt är så att man inte kan ha kul utan droger, så behöver man hjälp. Inte straff.

”Om tillgängligheten ökar blir det fler missbrukare”
Nej. Internationella studier visar att andelen medborgare i varje land som är missbrukare är tämligen konstant, oavsett lagstiftning. Och det gäller inte bara droger, utan allt man eventuellt kan utveckla ett beroende av. Det är alltså inte drogen i sig som skapar problem. Det är också viktigt att skilja på bruk och missbruk. Minst 90 % av alla de som använder droger (legala eller illegala) blir inte beroende, och har följaktligen inga drogproblem.

”Missbrukarna kostar samhället enorma pengar”
Nej – polis, rättsväsende och fängelser kostar samhället enormt mycket mer pengar än missbrukarna någonsin skulle kunna komma upp i på egen hand. Om man istället legaliserade, reglerade och beskattade handeln med cannabis (och andra droger), så skulle den kunna finansiera vården av den lilla andel brukare som blir missbrukare, och mer därtill.

”Att lätta på lagarna skickar fel signaler”
Det beror förstås på vilka signaler vi vill skicka ut. Ska vi signalera att samtliga drogbrukare är kriminella syndabockar som ska straffas, eller vill signalera att empati är bra, och att vi bör hjälpa missbrukare?

”Man blir dum i huvudet utav att röka hasch – det sänker ditt IQ”
Nej, cannabis sänker inte IQ. Detta är ett påstående som kommer från en studie som har fått mycket hård kritik i vetenskapliga kretsar. Om man nyttjar cannabis väldigt ofta under en lång tid kan man förvisso bli rätt ”såsig i huvudet”, men det går över så fort man slutar, eller minskar sin konsumtion.

”Cannabis är inkörsport till tyngre droger”
Nej. Den s.k. Gateway-teorin har blivit överbevisad flera gånger om. Det enda sättet på vilket cannabis skulle kunna vara inkörsport är för att samma personer som säljer cannabis ibland också säljer andra droger. En legalisering skulle alltså bryta även den koppplingen.

”Man kan få en haschpsykos, eller schizofreni.”
Nej. Om man har en latent psykos så finns det en liten ökad risk för att cannabis sätter igång psykosen – men det kan även hända av alkohol, stress och en mängd andra triggers. Haschpsykos som eget fenomen existerar alltså inte. Det är även vetenskapligt bevisat att schizofreni inte har någon som helst koppling till cannabisbruk.

”Cannabis är faktiskt inte ofarligt!”
Det är det ingen som har påstått heller. Men om man ska jämföra olika drogers farlighet, så är det extremt absurt att cannabis kan vara förbjudet, samtidigt som alkohol och tobak är tillåtna.

”Det finns faktiskt en anledning till att cannabis är förbjudet!”
Ja, självklart. Men det har absolut inte med omsorg om medborgarnas hälsa att göra. När cannabis förbjöds i USA 1937 hade det politiska och ekonomiska orsaker. Läkare ville stoppa förbudet, och all forskning visade att cannabis var så pass ofarligt att ett förbud absolut inte var motiverat. Däremot fanns det stora företag som såg hampa som en svår konkurrent till sina egna produkter, och därför bedrev man hård lobbyverksamhet i Washington DC för att förbjuda. När president Nixon på 1970-talet startade ”kriget mot droger” så var det för att få stopp på fredsrörelsen som protesterade mot Vietnamkriget – de rökte ju cannabis allihop, så då var det ju praktiskt att förvandla politiska motståndare till tungt kriminella. Och på den vägen är det.

”Cannabis hör inte till vår kultur!”
Detta måste vara ett av de allra sämsta argumenten någonsin. Pizza, någon? Kebab? Thai-wok? Hiphop-musik? Jazz? Yoga? Man har funnit cannabisfrön i vikingagravar – och i modern tid har svenskar brukat cannabis i minst 50 år, sannolikt mer. Hur länge ska något finnas i ett land för att räknas till dess kultur?

weed

Det finns många fler dåliga argument som florerar i debatten, men det här var ett axplock. Vad man skulle kunna önska är överlag en mer seriös och faktabaserad debatt utan propaganda och moralistiska brösttoner.

Cannabis har påtagligt positiva effekter, flera medicinska – det motverkar MS, depression, smärta, epilepsi och mycket mer, och för många är cannabis vägen till ett normalt liv. Det kan dessutom vara mysigt och njutbart att nyttja. Om man väger de dåliga sidorna mot de goda så är resultatet överväldigande positivt.

En global legalisering av cannabis är på sikt oundviklig. Det är i praktiken bara en tidsfråga – det finns helt enkelt inga goda argument för att upprätthålla förbudet. Frågan är bara hur länge vi ska dra ut på det. Det börjar verkligen bli dags för vetenskap, fakta och förnuft att råda – även i lagstiftande församling – snarare än lögner och skräckpropaganda.

LEGALIZE IT!

tunn linje

Fler som skriver om cannabis:
Magnus Linton – Nu rasar grunden för svensk drogpolitik
Magnus Callmyr – Sverige behöver en helt ny narkotikapolitik för att minska dödstalen
Joackim Ohlsson – Det här är den sanna historien om när cannabis blev olagligt
Axel Hallberg (Grön Ungdom) – Alla partierna måste börja öppet debattera cannabislegalisering
Christian Engström (Piratpartiet) – Stoppa spice genom att avkriminalisera cannabis

Dekorrand

RNS – oseriös organisation tagen med brallorna nere…

16/10, 2012

Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle

Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle har lagt upp en ny hemsida, och valde att göra reklam för det på sin Facebook-sida. Det var en omedveten inbjudan till några av oss (framför allt medlemmar i Facebooksidan Centrum för Narkotikavetenskap) som är starkt engagerade i en förändring i svensk drogpolitik (och vi blir fler och fler), mot en mer human och skademinimerande reglering av drogbruk och handel i Sverige – något som extremistiska organisationer som RNS naturligtvis motsätter sig.

Det blev onekligen mycket intressant, och jag tror inte att RNS hade väntat sig att bli så hårt ifrågasatta. De fick så jävla mycket motstånd och konkreta fakta, att de nog storknade. Men de är inte vana vid det. Antiknarktalibanerna har ju haft monopol på drogpolitiken i fyra decennier nu, och har i praktiken inte fått några motargument alls. Nu får de plötsligt det, med råge, och det är en alldeles ny situation för de stackarna.

RNS på Facebook

Vi kritiserade öppet RNS politik, och presenterade fakta efter fakta, vetenskapliga undersökningar, aktuell forskning, komparativa studier och statistik, toppat med starka argument för en mer humanistisk attityd i hanteringen av droganvändare. Givetvis fick vi inga vettiga svar alls, utan bara tramsiga hänvisningar och böner om att vi skulle sluta. Men det gjorde vi inte.

”One of the great mistakes is to judge policies and programs by their intentions rather than their results.”
– Milton Friedman

Efter detta formidabla bombardemang svarade RNS med en bloggpost på sin egen sida, med namnet ”RNS, Facebook och demokratin”, en överlag innehållslös artikel som i praktiken målade upp oss som ifrågasätter RNS som antidemokratiska. Härligt distanslöst. Det bästa jag kan säga om RNS är att de i alla fall inte var illasinnade nog att censurera bort våra inlägg på deras Facebooksida. Men det kanske bara var godtrogen dumhet och övertro på den egna organisationen.

RNS, Facebook och demokratin

Det räcker inte med att de blir dissade för att de inte har på fötterna, nu börjar folk granska deras ekonomi och bidragsgivare också. I samma grad som deras verksamhet granskas och ifrågasätts, så hamnar förstås strålkastarljuset på deras sponsorer.

Nu kan vi bara hoppas på att RNS på så sätt tappar sin finansiering, och dör sotdöden, som denna lögnaktiga skitorganisation förtjänar…

tunn linje

RNS Sponsorer

Andra som skriver i ämnet:

Magnus Callmyr; Vad är Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle rädda för?
Christian Gergils; RNS enda dåre

Liberaldemokraterna

Dekorrand

Trams och fria fantasier om svensk narkotikapolitik

10/04, 2012

Polisutryckning

I en känslosam artikel i Svenska Dagbladet försvarar narkotikapolisen Lennart Karlsson sitt jobb, och han försvarar även den politiska nolltoleransen mot narkotika, eftersom han tror att det är den enda vägen att få stopp på eländet med narkotika. Med all respekt för Karlssons personliga upplevelser i sitt arbete – han vill nog väl – men han har inte förstått hela bilden, och ser uppenbarligen inte lagstiftningens konsekvenser i ett bredare perspektiv. Sällan passar detta gamla talesätt så väl – ”vägen till helvetet är stensatt med goda intentioner”.

Karlsson spar inte på krutet i sin kritik av liberaliseringsivrarna, och utmålar kritikerna av dagens misslyckade drogpolitik som personer med dunkla motiv, och sig själv som en hjälte som verkligen vill hjälpa missbrukarna. Riktigt märkligt blir det när Karlsson påstår att han ”tröstar anhöriga vars cannabisrökande barn tagit livet av sig” – naturligtvis utan att kunna påvisa något som helst vetenskapligt samband mellan cannabisbruk och självmord.

Karlsson påstår dessutom att vi som propagerar för en avkriminalisering av innehav inte har sett helvetet skapat av droger. Det stämmer förstås inte. Väldigt många av oss som förespråkar en liberalisering gör det just för att vi vet vilket helvete narkomaner kan befinna sig i, och att en stor del av det helvete han beskriver är skapat av den repressiva lagstiftning han försvarar. En del av det är just polisens trakasserier, och den fenomenala utslagning som dagens lagstiftning skapar. Vi tror att det är dags att pröva en annan metod, bara. Man kan vara för en liberalisering av narkotikalagstiftningen utan att vara ”drogliberal”.

Jag väljer dock att utgå från att Karlsson verkligen är uppriktig i sin önskan att hjälpa de utsatta på samhällets botten, och förstår verkligen att han måste vara djupt frustrerad över att hans arbete inte får det resultat han önskar, och över det faktum att situationen bara blir värre och värre. Och precis som alla andra som driver hopplösa projekt ropar Karlsson efter fler resurser, istället för att ifrågasätta om de resurser som finns faktiskt används på rätt sätt.

Sanningen är att beroende inte kan straffas bort, eller stoppas av polisiära ingripanden. Det flyttar bara på sig. Och det spelar ingen roll hur hårda straff man har – i Singapore har man dödsstraff på narkotikahandel, men droganvändandet har ökat ändå. Samtidigt har droganvändandet minskat kraftigt i t.ex. Portugal – där man 2001 avkriminaliserade allt innehav av samtliga droger för eget bruk. Och det finns otaliga exempel på båda dessa strategier, vilka tydligt visar å ena sidan att kriget mot droger är förutbestämt att förloras, å andra sidan att medmänsklighet och tolerans effektivt leder till minskade problem.

Svensk narkotikapolitik har sedan 1970-talet ingenting med medmänsklighet att göra. Den är helt grundad på rädslobaserad, ovetenskaplig moralism och skapande av syndabockar. Utopin om ett drogfritt samhälle är vansinnig och fullkomligt orealistisk, vilket statistiken effektivt bevisar. Sverige har ungefär lika många problematiska drogmissbrukare per capita som Holland, men en betydligt högre dödlighet, som dessutom har ökat år för år, och nu har nått rekordnivåer. En hårdare politik ger ett hårdare liv – men inte färre missbrukare.

Vi har kort sagt en totalt misslyckad narkotikapolitik som snarast stjälper än hjälper, och det är dags att vi börjar ta oss en titt på vad som händer i världen omkring oss, där man i land efter land börjar pröva en liberalare politik – inte för att man gillar droger, utan för att man har insett att repression och straff helt enkelt inte fungerar. Man satsar på vård och förebyggande verksamhet istället. Kanske det vore en bra strategi för Sverige också? Den missbrukarvård som finns i Sverige är tyvärr undermålig, och dessutom stänger den ute de narkomaner som inte klarar de hårda villkor som ställs för att få hjälp. Att även bruket är kriminaliserat gör också att många som skulle behöva hjälp helt enkelt inte kontaktar vården.

Det hade varit bättre om Lennart Karlsson kunde fråga sig varför det är just polisen och inte utbildad vårdpersonal som tar hand om missbrukare. Om det nu är så bra för missbrukare att leva med denna nolltolerans, så borde vi väl ha samma lagar mot alkohol – för då skulle väl även alkoholister få bättre hjälp – eller? För att inte tala om andra sociala problem – fler poliser kanske är lösningen. Eller?

Vi måste fråga oss vilket samhälle vi vill ha, och vad vi prioriterar – att straffa syndarna mot den höga moralen, eller faktiskt hjälpa de som har det svårt; det vi kallar skademinimering, något som borde vara en fullkomlig självklarhet i en empatisk tillvaro. Men det finns tyvärr fortfarande tillräckligt många som tror att utslagning, straff och fruktansvärt lidande är en bättre väg att gå. Och det kommer att leda till mer lidande, mer utslagning, mer död – helt i onödan.

tunn linje

Andra som skriver i ämnet:

Berne Stålenkrantz – ordförande i Svenskas Brukareföreningen – svarsartikel i SvD Brännpunkt
Arvin Yollari, Andreas Åberg, Hampus Lindblad och Alexander Bard – svarsartikel i SvD Brännpunkt.
William Petzäll på Politikerbloggen
Fredrick Federley, Berne Stålenkrantz, Alfred Askeljung & Mikael Jämtsved i SvD

Fler länkar:
Kofi Annan, Javier Solana, Richard Branson med flera visar hur kriget mot droger skapar stora kostnader och förstör människoliv.
Kanadensiska senatens kommitté visar att det inte finns någon koppling mellan cannabis och våld.
Brittiska parlamentets arbetsgrupp visar att cannabis är mindre farligt än både alkohol och tobak.
Scientific American rapporterar om de positiva effekterna av avkriminaliseringen i Portugal.
Brittiska Liberal Democrats vill ha stopp på kriget mot droger.
Lista med medicinska studier av cannabisanvändning.
Missbruksutredningen visar att 1 av 5 missbrukare får vård (pdf-fil).
Svenska Brukarföreningens remissvar på Missbruksutredningen.
Ten Years After Decriminalization, Drug Abuse Down by Half in Portugal – Forbes
Leading Scientists Confirm That Cannabis Is Safe And Non-Addictive | CLEAR
Gratis heroin en framgång i Danmark – DN.se

Mina egna artiklar:
Svensk narkotikapolitik är galenskap – Newsmill (tillsammans med Alfred Askeljung och Hampus Lindblad)
Skräcken för drogliberalism förlamar politiken – Newsmill

Liberaldemokraterna

Dekorrand

Definitionen av galenskap – om svensk narkotikapolitik

6/02, 2012

Newsmill 120303

Tre kloka huvuden ihop kan ibland få till det. Om vi nu är så kloka. Men vi gör i alla fall så gott vi kan. Alfred Askeljung, ordförande för CUF Stureplan och Hampus Lindblad, också från Centern, samt medgrundare av kunskapsnätverket Centrum för Narkotikavetenskap, och jag själv, i egenskap av medgrundare och talesman för Liberaldemokraterna, skrev tillsammans en artikel om svensk narkotikapolitik, och hur dålig den är. Vi publicerade den på Newsmill i lördags, och där har den väckt en hel del sköna reaktioner.

Drygt 2000 läsare efter två dygn, och 30-talet kommentarer. Men det intressantaste är att samma artikel som för fem år sedan knappt hade fått publiceras, och i sådana fall hade mött extremt hård kritik, möter idag föga motstånd. Den så kallade konsensus som riksdagspolitiker och ministrar gärna refererar till håller nu på att luckras upp rejält, och folkopinionen är helt klart på väg att vända. Det har blivit alltmer uppenbart att det fanatiska, fundamentalistiska motståndet mot alla illegala droger är på väg att falla samman under sin egen tyngd.

Jag publicerar nu artikeln även här på min blogg, för att få en större spridning. Detta budskap måste spridas till så många som möjligt. Sveriges drogpolitik kostar helt enkelt för mycket, och skapar mer lidande och död än någonsin drogerna. Det är dags för lite mer vetenskap, pragmatism och skademinimering.

Vassego:

tunn linje

Svensk narkotikapolitik är galenskap

Svensk narkotikalagstiftning är i grunden misslyckad. På samma sätt som alkoholförbudet i USA ledde till mer drickande, farligare drickande och en rejäl skjuts för den organiserade kriminaliteten, leder dagens nolltolerans till en kraftigt ökad kriminalitet, stigmatisering av missbrukare och ett hårdare samhälle. Över hela världen ser vi att liberaliseringar leder till bättre resultat i kampen mot missbruk, mänskligt lidande och kriminalitet, och vi tror att Sverige bör lära sig av andra länders exempel.

Albert Einstein definierade galenskap som att upprepa ett redan prövat beteende och ändå förvänta sig ett nytt och annorlunda resultat. Med den definitionen är det logiskt att betrakta svensk narkotikapolitik som galen.

Sverige har sedan 60-talet drivit en hård linje för ett “narkotikafritt samhälle”, vilket dock inte har fungerat alls. Det har istället resulterat i onödigt stora kostnader för polis och domstolar, höga dödstal bland missbrukare, samt svår stigmatisering av brukare utan missbruksproblematik, som drabbas av stora svårigheter i arbetsliv och andra sociala sammanhang som en följd av lagföring för ringa narkotikabrott. Den generella användningen av droger har dessutom ökat. Det borde vid det här laget vara uppenbart för våra politiker och myndighetsutövare att den förda politiken är misslyckad på samtliga områden. Ändå fortsätter man oförtröttligt på samma spår, helt i linje med Einsteins definition av galenskap.

Över hela världen ser vi fruktansvärda resultat av hård narkotikalagstiftning – i USA sitter miljontals människor i fängelse, även för mindre förseelser av drogrelaterad natur, och maffian är starkare än någonsin. De som drabbas hårdast av det pågående kriget mot droger är framför allt produktions- och transitländer i Latinamerika och Västafrika, då de hotas av en skenande organiserad brottslighet, som gör allt för att underminera dessa nationers parlamentariska system, rättsväsenden och militärmakter. I Mexiko pågår i det närmaste ett inbördeskrig med årliga dödssiffror i tiotusental. En restriktiv drogpolitik spelar alltså dessa drogkarteller i händerna, eftersom deras vinstmarginaler ökar ju hårdare drogerna kriminaliseras. Vi behöver en ny strategi för att bemöta drogproblemen då de gamla metoderna inte bara är orealistiska utan dessutom direkt skadliga.

Internationellt växer det nu fram en stark motrörelse. Organisationer som Global Commission on Drug Policy, Röda Korset, International Centre for Science in Drug Policy och amerikanska Law Enforcement Against Prohibition (LEAP), har alla konstaterat att kriminaliseringen av narkotika skapar avsevärt fler problem än vad den löser. Länder som Portugal, Nederländerna, Spanien, Italien, Belgien, Tjeckien och Schweiz har under det senaste decenniet prövat nya metoder för att reglera bruk och missbruk av narkotika i enlighet med principerna om skademinimering.

Portugal avkriminaliserade personligt innehav av alla droger 2001. Stora resurser frigjordes hos polis och rättsväsende, som istället kunde användas till vård. Drogbruket bland unga har sjunkit, spridandet av sjukdomar som HIV har minskat, och antalet personer som söker hjälp för att komma ur sina missbruk har mer än fördubblats. Nederländerna tillåter begränsad försäljning av cannabis, i Schweiz praktiseras sprututbyten, substitutionsvård, kontrollerade injektionsrum och en rad andra skademinimerande åtgärder, parallellt med att vissa kantoner tolererar bruk av cannabis.

Även Storbritannien har insett det kontraproduktiva med en repressiv hållning i drogfrågan och har nu lanserat Home Affairs Select Committee’s Inquiry into Drug Policy, som har till syfte att genomföra en omfattande utvärdering av örikets narkotikapolitik. Alldeles nyligen vittnade företagsledaren och miljardären Richard Branson inför kommittén, som representant för den vida uppmärksammade Global Commission on Drug Policy – en organisation som verkar för att narkotikapolitik världen över skall föras på vetenskapliga grunder, i en avsevärt högre utsträckning än vad som sker idag. Förutom Branson består kommissionen av en lång rad eminenta politiker och människorättsaktivister, som FN:s tidigare generalsekreterare Kofi Annan, amerikanske ex-presidenten och fredspristagaren Jimmy Carter, tidigare generalsekreteraren för NATO och Europeiska Unionens Råd Javier Solana, samt en rad latinamerikanska ex-presidenter från bl.a. Colombia, Mexiko och Brasilien. Deras rapport från 2011 har nu åter aktualiserats i den internationella debatten.

Svenska politiker måste nu släppa taget om illusionen ”det narkotikafria samhället”, och ersätta den med en vetenskaplig och skademinimerande social- och rättspolitik. Om vi menar allvar med att vilja hjälpa missbrukare så borde vi omedelbart sluta med att jaga och lagföra dessa personer i nöd och i stället satsa på en human och effektiv vård. Polisens resurser bör riktas mot den organiserade brottsligheten istället för att sparka på dem som redan ligger.

Det är hög tid att ta avstånd från verklighetsfrämmande narkotikadogmer, även här i Sverige. Stora delar av Europa är nämligen redan på god väg.

tunn linje

Alfred Askeljung (C), Ordförande CUF Stureplan
Hampus Lindblad (C). Medgrundare av kunskapsnätverket Centrum för Narkotikavetenskap
Carl Johan Rehbinder (L) Medgrundare & talesman för Liberaldemokraterna

Liberaldemokraterna

Dekorrand

Gören mot andra…

24/06, 2011

Don’t like gay marriage? Don’t get one. Don’t like abortions? Don’t get one.  Don’t like drugs? Don’t do them.  Don’t like sex? Don’t have it.  Don’t like your rights taken away?  Don’t take away anybody else’s.

Liberaldemokraterna

Dekorrand

Den förlamande skräcken för drogliberalism

7/05, 2010

Psykedelisk konst

Det finns en skräck hos många politiskt aktiva – i Piratpartiet lika mycket som hos andra partier – att ens försiktigtvis närma sig en politisk ståndpunkt som skulle kunna tolkas som drogliberal. Oavsett orsak. Själva ordet ”drogliberal” antyder att man på något sätt klivit över en otillåten gräns, och vill propagera för ett fritt användande av droger hur som helst, och att hela Sverige skulle förvandlas till en stinkande knarkarkvart. ”Drogliberal” har kort sagt blivit ett skällsord.

Därför vågar väldigt få ens ta i frågan, vilket leder till att den fascistoida nolltoleranslinjen ständigt segrar. Ingen vågar ens kritisera eller granska, ingen vågar ifrågasätta om den hårda linjen verkligen är den mest effektiva i kampen mot drogmissbruk. Detta är väldigt tråkigt, eftersom den nyanserade debatten därför numera lyser med sin totala frånvaro. Det politiska etablissemanget upprätthåller effektivt sitt status quo, men drogfrågorna blir liggande orörda, vilket i längden får ödesdigra konsekvenser för samhället.

Låt oss vara en smula pragmatiska. Om vi är överens om att bruk av droger kan innebära en del risker, för såväl brukaren som för dennes omgivning (vilket förstås inkluderar legala droger, som t.ex. alkohol, nikotin, receptbelagda mediciner och TV-tittande), så är det odiskutabelt att det finns ett samhällsintresse i att minska eventuella skador. Detta är mitt perspektiv. Skademinimering, och frihet under ansvar. Inte moral, fördomar, tycke och smak eller rädsla för det okända – element som jag upplever dominerar drogdebatten totalt idag.

Tänk om ”medicinen” orsakar större skador än sjukdomen? Det finns en internationell tendens till att inse att ”kriget mot droger” faktiskt skördar betydligt fler offer och orsakar större skador än drogerna själva. I allt fler länder i Europa har man lättat på lagstiftningen, och i några länder har man helt avkriminaliserat innehav för eget bruk (så som vi hade i Sverige fram till 1988), vilket man nu i Portugal har utvärderat, med synnerligen goda resultat. Missbruket har minskat, och polisen kan lägga sina resurser på riktiga brott.

Polisutryckning

Det finns en övertro på repressiv lagstiftning, som i det närmaste måste betraktas som religiös. Detta är ett stort problem i Sverige. Man tror och tror och tror, så starkt att inga argument biter. ”Det här gillar vi inte, så det förbjuder vi. Och när vi förbjudit det så försvinner problemet.”

Fast… så ser det ju inte ut i verkligheten. Snarare förvärras många problem, för att de trycks under jorden av lagstiftningen. En juridisk ekvivalent till att sopa in skräpet under mattan. Det finns kvar, men syns inte. Det bara knastrar obehagligt, och är obehagligt att gå på. Men vi kan ju alltid låtsas att det inte finns. Vi har ju förbjudit det. Det borde alltså egentligen vara ett absolut krav på all lagstiftning, att innan man ens får föreslå en ny lag i Riksdagen, så måste den vara väl underbyggd med ett vetenskapligt underlag, samt att man tydligt kan påvisa att alternativa metoder inte är lika effektiva. I den bästa av världar, då. Men definitivt något värt att arbeta för.

Men är det inte rätt att förbjuda skadliga droger? Nå, vi kan diskutera oss blå kring hur stora skador t.ex. hasch eller ecstacy skapar för enskild person och dennes omgivning, men vi måste faktiskt mäta detta, å ena sidan rent komparativt gentemot hur stora skador de legala drogerna redan skapar, samt även gentemot hur stora skador ett eventuellt fängelsestraff åsamkar en person och dennes familj, sociala kontext m.m. Det finns alltså många faktorer inblandade, och vi måste ta hänsyn till allihop. Hur skapar vi minsta möjliga skada – och mesta möjliga nytta?

Bakom galler

Vill vi hjälpa människor, eller straffa syndare?

Hur stora skador orsakar drogerna egentligen? Det finns en hel del fördomar och missuppfattningar på detta område. Vi har blivit indoktrinerade med ett synsätt där allt som rent juridiskt är narkotikaklassat, är faaaa-a-a-a-arligt, och leder till döden, fort – och allt som är tillåtet är O.K. Men man kan faktiskt inte klassa allt under samma rubrik. Det är mycket stor skillnad på droger och droger. Khat är inte jämförbart med metamfetamin, som exempel. Och alkohol är en av världens farligaste droger.

Knark är bajs.Ett stort problem med droginformation till unga, den som förmedlas i dagsläget, är att den ofta är full med onyanserade fördömanden, felaktigheter och t.o.m. lögner. Eller så presenterar man extremt infantila och oseriösa skitkampanjer av typen ”Knark är bajs”, vilket kanske fungerar på 5-åringar – vilka knappast är i riskzonen för narkotikamissbruk. Och när ungdomarna upptäcker att en del av informationen är lögnaktig, så kan de lätt komma till slutsatsen att alla varningar är lika lögnaktiga. ”Heroin kanske inte är så farligt som de säger.” Och så har droginformationen motverkat sitt syfte, och därmed misslyckats totalt. Och detta är redan ett faktum.

Ett visst mått av intellektuell ärlighet torde alltså vara på sin plats. I varje situation i livet gör vi mer eller mindre medvetna riskbedömningar, och då väger vi alltid potentiell vinst mot risk. Om vinsten är hög, så tar vi gärna en högre risk. Alltså måste vi också ta med vinsterna i bedömningen. Vad kan jag vinna på att bruka en viss substans? Vad får jag? Många är de som har starkt positiva erfarenheter av droger av olika slag, kanske framför allt de psykedeliska, medvetandeförändrande drogerna, som DMT, psilocybin m.fl. Med andra ord – hur stora är riskerna/skadorna egentligen, vägda mot de positiva effekterna? Att inte ta med dessa frågeställningar i en diskussion om droger är både okunnigt och oärligt – alldeles oavsett om man själv har för avsikt att bruka droger eller ej.

Toppslätskivling

Det finns utan tvekan droger som ger starkt positiva effekter på kropp och psyke. I en artikel i New York Times kan man läsa om att man på Johns Hopkins School of Medicine gjort nya försök med psilocybin (som bl.a. finns i toppslätskivlingar, i våra svenska kohagar – förbjudna för oss att plocka och intaga), och nått enastående positiva resultat i botandet av djupa depressioner, orsakade av cancer.

En ständigt återkommande insikt av intagandet av denna psykedeliska drog var att kontrollpersonerna upplevde att deras egon och kroppar upplöstes, och de blev en del av en större medvetenhet, en universell allomfattande existens, att all deras osäkerhet och oro försvann, samt att de kunde uppleva en större empati och närhet till sina närmaste medmänniskor. Och det måste väl ändå ses som en oerhört positiv effekt?

ayahuasca

En annan drog som har starkt positiva effekter är den sydamerikanska ayahuascan – läs mer i denna artikel på Voice of America News. Ayahuasca framställs av en kombination av två växter – en lian och en ört. Var och en för sig har de ingen effekt på det mänskliga psyket, men tillsammans ger de en stark effekt på det centrala nervsystemet, samt en hallucinatorisk upplevelse som ger en djup tillfredsställelse hos den som använder drogen. Ayahuasca har utöver detta en hel drös positiva hälsoeffekter – men inga negativa.

Ayahuascan används främst i shamanistiska ceremonier, som ett medel att få visioner, men också som ett läkemedel mot sjukdomar – inte minst genom att ayahuascan försätter den sjuke i ett mentalt tillstånd som är gynnsamt för kroppens självläkande. En av de intressantaste effekterna av ayahuascan är att man med hjälp av denna dekokt faktiskt kan bli helt fri från beroende av t.ex. alkohol och andra beroendeframkallande droger. Det behöver väl knappast sägas att ayahuasca INTE är kemiskt beroendeframkallande…

Cannabis

En tredje drog som bevisligen har positiva medicinala effekter är cannabis sativa. Detta är förstås också en förbjuden drog i många länder, sedan några decennier tillbaka, men på många håll börjar man inse att de positiva effekterna i allt väsentligt lyser starkare än de negativa. För det första är hälsoriskerna otroligt små – det finns inte ett enda registrerat dödsfall, i hela medicinhistorien, orsakat av cannabis. Det finns alltså en grov inkonsekvens i vår lagstiftning, som tillåter betydligt farligare droger som tobak och alkohol (som dödar tusentals användare varje år), men förbjuder den betydligt mildare cannabis.

Det finns en populär uppfattning att cannabis skulle vara en ”inkörsport” till tyngre droger, detta enligt den felaktiga teorin att om man har en viss stimulans så vill man förr eller senare höja den, och gå vidare till något tyngre. Detta är naturligtvis rent nonsens. Alkohol och tobak är i sådana fall betydligt mer självklara som ”inkörsportar”, i kraft av sin lättillgänglighet. Det enda sammanhanget i vilket cannabis skulle kunna vara inkörsport till tyngre droger är då den säljs av samma personer som också langar tyngre droger. Och då kan cannabis bli denna inkörsport enbart för att den är olaglig. Men cannabis i sig besitter inga egenskaper som gör att man automatiskt vill pröva något starkare.

Car crash

Och rent krasst – om folk skulle röka på på fredagkvällen, snarare än att ägna sig åt det traditionella svenska folknöjet att supa skallen i bitar – hur många knivmord och misshandelsfall skulle vi slippa, hur många rattfyllor skulle undvikas, hur många färre skulle kvävas av sina egna spyor i en snödriva? Ren pragmatism säger att ett byte från alkohol till cannabis sannolikt skulle förbättra hälsonivån väsentligt hos en stor del av befolkningen.

tunn linje

Nils Bejerots bok om serierVi måste en gång för alla rensa bort det ideologiska skrotet, lögner och bisarra överdrifter från den beslutsamme renlighetsivraren och samhällsingenjören Nils Bejerot och hans ivriga fan club. Bejerot bedrev redan på 1950-talet en hård kamp mot tecknade serier, eftersom de skulle leda till samhällets undergång. Det var dock inte en särskilt framgångsrik kampanj. Narkotikan visade sig dock vara en mer framkomlig karriärväg för Bejerot och hans fanatiska missionerande. På grund av detta har nolltoleransen blivit den enda möjliga vägen i Sverige. Det outsägliga lidande det har orsakat måste få ett slut.

Om vi verkligen vill minska drogmissbruket, och komma åt de skador som allehanda droger ställer till med, måste vi vara mer vetenskapligt sinnade, mindre ideologiskt färgade, och mer ärliga, mer sanningsenliga. Annars kommer vi aldrig att uppnå några positiva resultat – bara fler katastrofer.

Även i Piratpartiet är denna fråga tabu, tyvärr, och avhandlas som regel bara privat, mellan skål och vägg. Och jag tror inte att detta kommer sig av att piratpartister som regel är starkt negativa till droger, utan snarare just för att vi är lika rädda som alla andra för att bli svartmålade i media, och utpekade som ”såna dära hemska drogliberaler”, och att vi därmed skulle förlora röster.

Men det finns starkt negativa konsekvenser av vår nutida svenska hårt repressiva drogpolitik, som ingen äkta pirat kan blunda för. Jag tänker förstås på integritetsaspekten. I och med förbudet mot innehav av droger för eget bruk, t.o.m. av så extrem grad att det är olagligt att ha en drog i blodet, så har man givit polisen carte blanche att arrestera vem som helst och tvinga dem att genomgå ett (medvetet?) förnedrande drogtest, samt att hålla dem i 12 timmar. Vem som helst kan utsättas för detta, på en ”misstanke” att du har tagit någon illegal drog.

Att detta är ett oacceptabelt maktmedel i händerna på korrumperade poliser säger sig självt, och vi har ju fått kvitto på det helt nyligen. Sen kan man alltid ta upp en diskussion om hur långt integriteten ska försvaras – ska den även gälla varje individs egen kropp? Den frågan är det få som vågar ta i, eftersom den ger filosofiska konsekvenser som definitivt inte är politiskt korrekta i vårt land.

Det manar också till eftertanke att lagstiftningen på området skiljer sig väsentligt från land till land. I Frankrike, Skandinavien och de flesta gamla Sovjetstaterna i Östeuropa har man den hårdaste lagstiftningen, medan man i flera västeuropeiska länder har avkriminaliserat, eller t.o.m. legaliserat innehav för eget bruk. Om inte annat så erbjuder ju detta onekligen tillfälle till komparativa studier.

Europeiska cannabislagar

Jag har sett och hört en del kritik mot Piratpartiets tystnad i den här frågan, och har även blivit tillfrågad direkt, hur jag ställer mig i denna fråga. Jag är vidare övertygad om att om det är något parti som måste föra upp den här frågan på agendan förr eller senare, så är det vi i Piratpartiet. INTE för att propagera för drogbruk (självklart!), men för att den oproportionerligt hårda lagstiftning vi har i Sverige helt enkelt inte fungerar, och dessutom har väldigt tråkiga biverkningar på enskilda människors integritet. Beatrice Asks barnkisslagförslag är bara ett av många exempel på hur fel det kan bli, liksom när poliser missbrukar sina befogenheter – för att de har dem.

Det är dags för en nyanserad debatt. Vi behöver inte presentera färdiga sanningar, som politiker plägar göra, men vi behöver definitivt undersöka på vilket sätt vi bäst hjälper dem som fastnar i ett missbruk, liksom hur vi kan förebygga det, men vi måste även diskutera hur mycket det får kosta i form av offrad personlig integritet. Vi måste ifrågasätta om allt hårdare lagar verkligen gör nytta – eller om de kanske t.o.m. gör mer skada.

Man kan alltså vara för en liberalisering av svensk droglagstiftning, av rent pragmatiska skäl, utan att för den skull vara drogliberal. Drogernas skadliga effekter på såväl enskilda individer som på samhället i stort kan faktiskt minskas kraftigt av en liberalare lagstiftning. Det låter kanske paradoxalt, men det är det alltså inte.

Jag vill även nogsamt påpeka att jag själv INTE är brukare av illegala droger, och att jag alltså inte propagerar i egen sak, som drogliberal brukare. Detta är ett allmänintresse för frågor som rör hela samhällsstrukturen, och som är djupt problematiska i sin konsekvens. Ämnet är alldeles för viktigt för att slarvas bort.

tunn linje

Länkar till intressanta sajter:
Johns Hopkins School of Medicine, Cannabis.se, The Psychedelic Blog, Medicinsk Marihuana, Ten Most Dangerous Drugs, David Nutt’s dangerous drug list, 之乎者也, DrugWarRant

tunn linje

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

pirat_blogbanner

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: