Dags att förbjuda köp av sjukvårdstjänster – gästblogg av Dick Wase

Min första gästbloggare, Johan Nordansjö, skrev om sexköp, och min andra gästbloggare, Dick Wase, fortsätter i samma spår, fast ur en helt annan vinkel, förstås. Dick presenterar här en satirisk artikel med djupt allvarlig grund.

I Stockholmsupplagan av Metro den 13/10 2011 finns ett reportage om det myckna våld som sjukvårdspersonal utsätts för. Det finns undersökningar som visar, att sjukvårdsarbetare utsätts för lika mycket våld som gatuprostituerade – Kimberly-Ann Ford. 1999; Evaluating Prostitution as a Human Service Occupation – Elias, James E, Bullough, Vern L, Elias, Veronica & Brewer, Gwen (editors); Prostitution: On Whores, Hustlers and Johns, p 420– 43). Detta innebär att de totalt sett utsätts för betydligt mer våld än de prostituerade som samlad yrkesgrupp, eftersom de inomhusarbetande sexarbetarna inte är stort mer våldsutsatta än folkgenomsnittet (Charlotte Seib, 2007; Queensland’s Female Sex Workers Generally Happy In Their Work)

Ett av huvudargumenten för att förbjuda prostitution eller sexköp brukar vara att de prostituerade utsätts för väldigt mycket våld, något som sägs vara oundvikligt i yrket. En som hävdar det är Kajsa ”Ekis” Ekman – läs mer om henne i ett utdrag (pdf) ur min kommande bok, ”Den kidnappade sanningen – eller myten om den gigantiska sextraffickingen”. För att råda bot på detta våld påstås det att efterfrågan måste minskas, och kunderna påstås vara de som utför våldet. Det är ju därför den svenska sexköpslagen av förespråkarna anses vara så genialisk. Den straffar köparna, och låter sexarbetarna fortsätta med sitt arbete. Men våldet mot dem ska minska genom att efterfrågan minskar, så att prostitutionen äntligen dör ut.

Ett så genialiskt koncept borde vi applicera på den våldsutsatta sjukvården. Mitt förslag är att vi förbjuder köp av sjukvårdstjänster, men tillåter försäljande av dem. Sedan kan polisen stå vid sjukvårdscentralerna och sy in alla som kommer dit för att få hjälp, istället för att jaga svårfångade våldsbrottslingar och andra tyngre kriminella. Tänk vilka gigantiska bötesbelopp staten skulle dra in! Och det finns absolut ingen risk att sjukvården går under jorden, eller söker sig nya hemliga lokaliteter, för det har en utredare av lagen fastslagit, att så blir det inte. Inte heller behöver vi satsa på arbetsskydd och arbetslagar för sjukvårdsarbetarna. Det anses ju fullständigt onödigt för sexarbetare, så då behövs det inte heller för dem som slavar i sjukvården. Det gäller att skicka rätt signaler.

En annan positiv effekt av en sjukvårdsköpslag blir att vi slipper få in traffickerade läkare, sjuksköterskor och annan sjukvårdspersonal från tredje världen och Östeuropa. Om sexköpslagen kan fixa det inom prostitutionen så måste sjukvårdsköpslagen kunna fixa det inom den stora sjukvårdstraffickingsektorn. Va? Säger ni att det inte finns någon trafficking där? Jamen, om vi precis som med prostitutionen klassar alla sjukvårdsarbetande som är immigranter som traffickerade (eftersom ingen frivilligt kan välja ett sådant våldsinneboende yrke), så har vi en gigantisk trafficking inom sjukvårdssektorn, mycket, mycket större än i sexsektorn.

Naturligtvis måste vi också förbjuda koppleri inom sjukvården. Ingen ska kunna tjäna pengar på någon som tvingas jobba i ett så våldsutsatt yrke. Därigenom kommer staten dra in än mer summor, eftersom alla landsting/kommuner som driver sjukvårdsbordeller (som sjukhusen mer adekvat bör betecknas, till skillnad mot sexbordeller) kan straffas. Sjukvårdsbordellerna måste naturligtvis stängas, och självklart ska inte heller de som är gifta med sjukvårdsarbetare få gå fria, eftersom de skor sig på sina makars arbete. Sjukvårdsarbetare måste fråntas vårdnaden om eventuella barn, och man måste därtill omskola sjukvårdsarbetarna till ett mer anständigt arbete. Självklart kan man inte heller låta sjukvårdsarbetare arbeta tillsammans för mer säkerhet, eller ha någon anställd som skyddar dem. Det skulle med samma logik som används om sexköpslagen bara öka våldet.

Det är också känt att sjukvårdsarbetare, precis som prostituerade, använder distanserande från arbetet som skydd mot mental ohälsa. Eftersom Kathleen Barry har konstaterat att det är hemskt skadligt för prostituerade måste det vara lika skadligt för sjukvårdsarbetare. Det kan ju inte vara bra en viss roll i sitt yrke och en annan hemma, eller hur? Där har vi ytterligare ett skäl till att införa sjukvårdsköpslagen. Och så måste vi förstås också betrakta försäljandet av sjukvårdstjänster ur ett könsmaktsperspektiv – eftersom det är mest kvinnor som utför tjänsterna måste det bero på mäns dominans över kvinnor, vilket logiskt sett gör sjukvårdsarbetaren till ett offer för strukturellt manligt våld. Om sjukvårdsköpande kvinnor blir våldsamma och slår sjukvårdsarbetare så beror det naturligtvis på att de är förtryckta av män, och alltså blir det manliga våldet dubbelt närvarande. Ytterligare skäl till att förbjuda försäljandet av sjukvårdstjänster.

Om vi skulle tillämpa samma principer på den våldsdrabbade sjukvården som på den våldsdrabbade gatuprostitutionen, kombinerat med tillbakadragande av arbetsrättigheter, skyddslagar o.s.v., så kommer vi snart att inte bara ha utrotat den våldsinneboende sjukvården och sjukvårdstraffickingen, utan också sjukdomarna i landet. Vi vill skapa identiska villkor för sjukvårdsprostituerade och vanliga prostituerade, för största möjliga framgång med konceptet. Och snart kommer den offentliga statistiken visa att vi inte har några sjuka i vårt land, eftersom inga uppsöker vårdcentralerna.

Och glöm inte – vi måste skydda sjukvårdstraffickingoffren.

Dick Wase har ingen egen blogg, men han har skrivit en stor mängd böcker, framför allt om medeltid och Gotlandshistoria, samt den mest omfattande boken som någonsin skrivits om sexualhistoria – Samlag eller Salighet. Dick är också politiskt aktiv, framför allt för en liberalisering av svensk sexuallagstiftning.

Memento Mori

Denna bloggpost publicerades först på min fotoblogg År 50, men den har en sådan allmängiltighet, att jag bestämde mig för att vidareutveckla texten en smula, och stoppa in den här också, eftersom TantraBlog fortfarande är den av mina bloggar som har flest läsare. Jag passade på att lägga in fler bilder också. Alla bilder i detta blogginlägg är tagna av mig på Skogskyrkogården – i år eller 1996.

Jag tycker om Skogskyrkogården. Det är en alldeles unik plats, ett arkitektoniskt mästerverk som även finns med på UNESCO:s världsarvslista. Det är en stilla plats, skild från omvärlden, där även döden blir vacker. Det är förstås oundvikligt att tänka på livets förgänglighet och ändlighet på en plats som denna. Alla dör, och ändå går livet vidare.

Jag har en personlig koppling till just Skogskyrkogården och döden på fler än ett sätt, eftersom jag har hållit ett par begravningsceremonier där. I egenskap av praktiserande nordisk hedning har jag hållit ett stort antal ceremonier av olika slag – mest bröllop (22 stycken) men också namngivningar, blot, invigningar – och begravningar. Jag har officierat vid fem begravningar, varav tre på Skogskyrkogården. Så jag har haft tid att tänka på döden.

Vissa platser vibrerar särskilt intensivt av både liv, död, kärlek, saknad, smärta och sorg. Det starkaste exemplet på det tycker jag är den del av Skogskyrkogården där ett stort antal mycket små barn är begravda, med små gravar dekorerade med nallar, dockor, leksaksbilar och andra barnrelaterade föremål. Det är både ofattbart sorgligt, och på något märkligt sätt glädjefyllt samtidigt. Skogskyrkogården är med andra ord ett perfekt ställe för en intressant fotosafari.

Det är förstås oerhört spännande rent konstnärligt att använda en dödens plats som fond för starkt livsbejakande motiv. Mitt favoritexempel på det är en serie mycket vackra och stämningsfulla nakenbilder jag tog 1996, som går att finna på min erotiska sida Cirkus Eros. Det kan verka märkligt och t.o.m. en smula bisarrt att skildra erotik på en kyrkogård – men sex, andlighet och död ligger mycket närmare varandra än man kanske anar. Det är inte utan anledning som orgasmen ibland omnämns som la petite mort – den lilla döden.

Det är nödvändigt att emellanåt kontemplera döden. Döden är en del av livet, och det är självklart att det som en gång fötts också en gång kommer att dö. Att minnas att man är dödlig, som den romerske härföraren på triumfvagn, som har en slav som viskar i hans öra – ”memento mori” – är en nödvändighet för att minnas att leva fullt ut så länge man har förmånen att få uppleva just det. Att minnas att allt det här tar slut en dag, att det är viktigt att leva här och nu.

Jag är inte rädd för att dö. Jag kan vara rädd för smärta, och för en mängd andra saker som kan ge mig intensivt obehag, men efter att ha upplevt ett par nära-döden-upplevelser har jag insett att just döden inte skrämmer mig. Inte för att jag har bråttom att dö – jag vill gärna leva så länge jag får. Men just döden skrämmer mig föga. Ingen vet ju faktiskt vad som händer sen.

Många påstår att de vet, men de ljuger allihop. Ingen vet. Antingen tar allting slut, och man slutar att existera helt och hållet, och då finns det inget att vara rädd för eftersom det inte finns någon kvar som kan uppleva den tomheten. Eller så fortsätter livet efter den fysiska döden – och då är det inte så mycket annat att göra än att hänga med på den resan. Eftersom ingen vet vad som faktiskt händer sedan så finns det ingen möjlighet att förbereda sig – annat än att leva så gott, så rikt, så fullt och totalt man kan i det enda livet vi vet att vi har.

Samtliga religioner är totalt irrelevanta när det gäller just denna fråga, paradoxalt nog, eftersom de flesta religioner bisarrt nog fokuserar väldigt mycket på efterlivet, istället för att fokusera på livet vi lever här och nu. Det skiljer sig förstås en hel del från kultur tll kultur – de animistiska, panteistiska traditionerna har inte transcendens som mål, utan snarare immanens, och är betydligt mer här-och-nu-orienterade. Men – alla mänskliga kulturer har de livsviktiga myterna, legenderna, musiken, de gemensamma riterna och ceremonierna, förklaringsmodellerna för livets alla skeden och aspekter – inklusive hur vi hanterar döden.

Men just dessa råd om vad som händer efter döden är alltså totalt värdelösa för den som dör. De fyller möjligen en funktion för de efterlevande, som en psykologisk buffert – ”mamma är i himlen” – ”nu är din far hos Odin i Valhall” – ”nu är din mormor en vallflicka som dansar med Krishna i Goloka Vrindavan”. Eller så önskar vi att människor som skapat mycket smärta i sitt liv också får uppleva rättvist mycket smärta i en tänkt skärseld.

Men vi vet inte. Vi kan bara tro, hoppas, fantisera, drömma.
Det är allt.

Själv ägnar jag all min energi åt det som händer i det här livet, gör vad jag kan för att inkarnera fullt ut här och nu, så att jag när döden väl kommer kan veta att jag inte har skjutit upp något, inte missat något viktigt bara för att jag väntat, inte sagt det där jag ville säga, inte älskat fullt ut, inte levat min fulla potential. Jag tror inte att jag lever min fulla potential riktigt ännu. Vi har alla mer eller mindre bagage som håller oss tillbaka. Konsten är att veta vad jag har nytta av, och vad som sinkar min färd.

Paradoxen är väl att när vi väl har lärt oss det – då är det dags att dö.