Posted tagged ‘Döden’

Memento Mori

16/10, 2011

Spöklik komposit

Denna bloggpost publicerades förstmin fotoblogg År 50, men den har en sådan allmängiltighet, att jag bestämde mig för att vidareutveckla texten en smula, och stoppa in den här också, eftersom TantraBlog fortfarande är den av mina bloggar som har flest läsare. Jag passade på att lägga in fler bilder också. Alla bilder i detta blogginlägg är tagna av mig på Skogskyrkogården – i år eller 1996.

Jag tycker om Skogskyrkogården. Det är en alldeles unik plats, ett arkitektoniskt mästerverk som även finns med på UNESCO:s världsarvslista. Det är en stilla plats, skild från omvärlden, där även döden blir vacker. Det är förstås oundvikligt att tänka på livets förgänglighet och ändlighet på en plats som denna. Alla dör, och ändå går livet vidare.

Skogskyrkogården

Jag har en personlig koppling till just Skogskyrkogården och döden på fler än ett sätt, eftersom jag har hållit ett par begravningsceremonier där. I egenskap av praktiserande nordisk hedning har jag hållit ett stort antal ceremonier av olika slag – mest bröllop (22 stycken) men också namngivningar, blot, invigningar – och begravningar. Jag har officierat vid fem begravningar, varav tre på Skogskyrkogården. Så jag har haft tid att tänka på döden.

Vissa platser vibrerar särskilt intensivt av både liv, död, kärlek, saknad, smärta och sorg. Det starkaste exemplet på det tycker jag är den del av Skogskyrkogården där ett stort antal mycket små barn är begravda, med små gravar dekorerade med nallar, dockor, leksaksbilar och andra barnrelaterade föremål. Det är både ofattbart sorgligt, och på något märkligt sätt glädjefyllt samtidigt. Skogskyrkogården är med andra ord ett perfekt ställe för en intressant fotosafari.

Barngravar på Skogskyrkogården

Det är förstås oerhört spännande rent konstnärligt att använda en dödens plats som fond för starkt livsbejakande motiv. Mitt favoritexempel på det är en serie mycket vackra och stämningsfulla nakenbilder jag tog 1996, som går att finna på min erotiska sida Cirkus Eros. Det kan verka märkligt och t.o.m. en smula bisarrt att skildra erotik på en kyrkogård – men sex, andlighet och död ligger mycket närmare varandra än man kanske anar. Det är inte utan anledning som orgasmen ibland omnämns som la petite mort – den lilla döden.

Naken kvinna på Skogskyrkogården

Det är nödvändigt att emellanåt kontemplera döden. Döden är en del av livet, och det är självklart att det som en gång fötts också en gång kommer att dö. Att minnas att man är dödlig, som den romerske härföraren på triumfvagn, som har en slav som viskar i hans öra – ”memento mori” – är en nödvändighet för att minnas att leva fullt ut så länge man har förmånen att få uppleva just det. Att minnas att allt det här tar slut en dag, att det är viktigt att leva här och nu.

Jag är inte rädd för att dö. Jag kan vara rädd för smärta, och för en mängd andra saker som kan ge mig intensivt obehag, men efter att ha upplevt ett par nära-döden-upplevelser har jag insett att just döden inte skrämmer mig. Inte för att jag har bråttom att dö – jag vill gärna leva så länge jag får. Men just döden skrämmer mig föga. Ingen vet ju faktiskt vad som händer sen.

Calle på Skogskyrkogården

Många påstår att de vet, men de ljuger allihop. Ingen vet. Antingen tar allting slut, och man slutar att existera helt och hållet, och då finns det inget att vara rädd för eftersom det inte finns någon kvar som kan uppleva den tomheten. Eller så fortsätter livet efter den fysiska döden – och då är det inte så mycket annat att göra än att hänga med på den resan. Eftersom ingen vet vad som faktiskt händer sedan så finns det ingen möjlighet att förbereda sig – annat än att leva så gott, så rikt, så fullt och totalt man kan i det enda livet vi vet att vi har.

Samtliga religioner är totalt irrelevanta när det gäller just denna fråga, paradoxalt nog, eftersom de flesta religioner bisarrt nog fokuserar väldigt mycket på efterlivet, istället för att fokusera på livet vi lever här och nu. Det skiljer sig förstås en hel del från kultur tll kultur – de animistiska, panteistiska traditionerna har inte transcendens som mål, utan snarare immanens, och är betydligt mer här-och-nu-orienterade. Men – alla mänskliga kulturer har de livsviktiga myterna, legenderna, musiken, de gemensamma riterna och ceremonierna, förklaringsmodellerna för livets alla skeden och aspekter – inklusive hur vi hanterar döden.

Ceremoniplats på Skogskyrkogården

Men just dessa råd om vad som händer efter döden är alltså totalt värdelösa för den som dör. De fyller möjligen en funktion för de efterlevande, som en psykologisk buffert – ”mamma är i himlen” – ”nu är din far hos Odin i Valhall” – ”nu är din mormor en vallflicka som dansar med Krishna i Goloka Vrindavan”. Eller så önskar vi att människor som skapat mycket smärta i sitt liv också får uppleva rättvist mycket smärta i en tänkt skärseld.

Men vi vet inte. Vi kan bara tro, hoppas, fantisera, drömma.
Det är allt.

Själv ägnar jag all min energi åt det som händer i det här livet, gör vad jag kan för att inkarnera fullt ut här och nu, så att jag när döden väl kommer kan veta att jag inte har skjutit upp något, inte missat något viktigt bara för att jag väntat, inte sagt det där jag ville säga, inte älskat fullt ut, inte levat min fulla potential. Jag tror inte att jag lever min fulla potential riktigt ännu. Vi har alla mer eller mindre bagage som håller oss tillbaka. Konsten är att veta vad jag har nytta av, och vad som sinkar min färd.

Paradoxen är väl att när vi väl har lärt oss det – då är det dags att dö.

Naken kvinna på Skogskyrkogården

Dekorrand

Vad händer, om vi blir mer empatiska?

14/04, 2008

Till Sandasjön

Engla är död. När jag läste den nyheten blev jag djupare och mer smärtsamt berörd än jag trodde att jag skulle bli. Jag menar, visst är det oerhört tragiskt, så det är ju inte så konstigt att det berör, men samtidigt händer det oerhört tragiska ting hela tiden, och man kan inte segna ner i smärta för varenda tragedi som händer här på jorden. Då skulle vi bara ha ont hela tiden. Och samtidigt – tänk om vi faktiskt skulle ta till oss all smärta. Vad skulle hända då?

Vad skulle ske om vi alla blev mer empatiska? Skulle vi bli bättre på att motverka tragedier, förhindra dem i tid, och skulle vi bli bättre på att hantera de tragedier som vi inte kan förhindra? Ja, det tror jag. Skulle vi lida mer, allihop? Kanske. Men jag tror också att vi skulle bli starkare, känna mer samhörighet, hålla varandra uppe, vara mer kärleksfulla, tryggare, mer förberedda.

Vi behöver varandra. Vi kan hjälpa varandra att må bättre, känna oss mindre isolerade, mer som en del av något större. Vi är individer, ja, men vi är också flockdjur med en gruppidentitet. Utan flocken måste vi vara så oerhört mycket starkare för att inte gå under. Den närmaste flocken är familjen, sen kommer vännerna (som ibland är en del av familjen, åtminstone känslomässigt), och i förlängningen kan det vara våra bekanta, den plats där vi bor och/eller arbetar, alla dem vi identifierar oss med och känner någon slags samhörighet med.

Så hur kan vi stärka varandra, lyfta varandra? Hur kan vi vara mer kärleksfulla? Första steget är att se sig själv i ett positivt ljus – att jag faktiskt är en gåva till mänskligheten, och att jag tillför något vackert till alla i min omgivning. Nästa steg är att omsätta detta i praktiken, och det kan vara något så enkelt som att ge varandra komplimanger. Ofta. Att ge och ta emot uppskattning kan vara svårt för somliga – men det ger snabba och påtagliga resultat. Alla vet att en enda liten snabb uppskattning, ett leende och en komplimang, kan sätta stämningen för hela dagen, eller t.o.m. veckan.

Ytterst sett handlar det om kärlek. Hur kan jag ge kärlek, vara kärlek, skapa kärlek? Hur kan jag vara en som bär, en som ger, en som bygger och stärker, snarare än en som tär, en som river ner och försvagar? Det handlar om attityd, och närvaro. Det handlar om tillit och positiva val. Och även de minsta valen kan få oanade konsekvenser. En enda kram kan hindra någon från att gå in i väggen, ett enda erkännande kan hindra en människa från att ta livet av sig. Att ge sin närvaro, att se sina medmänniskor, se den gudomliga gnistan i var och en jag möter, det är mitt kärleksprojekt.

Astrid Lindgren sade om barnuppfostran, att man bara ska ”ge dem kärlek, kärlek och åter kärlek, så kommer folkvettet av sig självt”. Det tror jag gärna på. Empati. Kärlek. Närvaro. Att alltid finnas där.

Mitt hjärta slår i skrivande stund för Englas nära och kära. Ni finns i mångas tankar just nu, och jag hoppas att det kan lindra den allra svåraste smärtan åtminstone lite grann. Medkännande, medlidande, med-varande. Det sägs att delad glädje är dubbel glädje, och delad sorg är halv sorg.

Alla upplever smärta. Alla dör. Men vi kan alla bli bättre på att hantera denna verklighet. Tillsammans. Livet blir lättare då.

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: