Archive for the ‘Feminism’ category

Lögnaktig antiporrpropaganda – igen…

20/02, 2017

Veronica Palm om porr

Veronica Palm ljuger och fantiserar (som vanligt) i Dagens Arena, och påstår i en artikel med rubriken ”Därför behöver vi ta strid emot porren” att 35 % av allt som visas på nätet är porr (var kommer denna bisarra siffra från?), och att vilken 12-åring som helst på några sekunder kan klicka sig fram till ”dehumaniserande våldsporr och grov misshandel”. Det är lätt att påstå saker, att dra åsikter ur röven och presentera det som fakta – särskilt om man inte anser sig behöva backa upp det med hårda bevis eller källhänvisningar. Som t.ex. att kolla upp verklig statistik om porr på nätet.

Så jag gjorde ett litet experiment, och gjorde en sökning på just ordet ”sex”. Jag vet inte hur sökhistoriken ser ut i Veronica Palms dator, men jag jobbar som sexualupplysare, googlar mycket om sex, och i min webläsare, när jag söker på just ordet ”sex”, så får jag detta resultat: sida upp och sida ner är det information om sex och relationer – i Expressen, RFSU, Familjeliv, Apotea, Illustrerad Vetenskap, Metro, Vårdguiden, UR, Women’s Health, QX, m.m. Där kommer upp nyhetsartiklar om personer som åkt fast för diverse sexövergrepp, nätbutiker som säljer glidmedel och kondomer, AdLibris – och strax före en länk till en dejtingsida dyker upp en länk till Bibelinformation! Fattar ni? Bibelinformation! Ingen våldsporr alls, faktiskt.

Googlesökning SEX

Först när jag klickat mig fram till 16:e sidan (!) i Google får jag fram något som man kan klassa som helt vanlig porr – sex.com, som innehåller typisk mainstreamporr – inte det som Veronica Palm beskriver, utan just helt vanlig porr, utan våld och tvång. När jag slår över till bildsökning är det ungefär likadant. Jag scrollar förbi hundratals bilder av liknande karaktär – romantiska, ljusa och softade bilder med gulliga och kramande par klädda i vita linnen i sängar med vita lakan – allt sådant man kan publicera i vilken anständig tidning som helst, samt en och annan anatomisk teckning.

När jag kommer ner till slutet av sökningen – ni vet, där det kommer en länk man kan klicka på som säger ”Visa fler resultat” – så har jag ännu inte sett EN ENDA BILD som inte skulle kunna publiceras på Facebook utan att bli borttagen. Inte en enda fitta, inte en enda kuk, inte en enda bröstvårta. OBS! Jag har INTE Safesearch påkopplat!

Googlesökning SEX

Naturligtvis är ungdomar generellt mycket smartare än Veronica Palm, och söker mer specifikt på ”pussy”, ”gangbang” etc., men nu var det ju faktiskt så att jag granskade Veronica Palms dubiösa påstående, och visade därmed att hon uppenbarligen ljuger. Alternativt är hennes egen sökhistorik präglad av ett frenetiskt sökande på just olika uttryck för sex.

Vidare ljuger hon om porren som en stor miljardindustri, eftersom en väldigt stor andel av den porr de flesta konsumerar idag är ren amatörporr, som man kan hitta gratis. Och så pratar hon om pojkar, när det faktiskt är en ganska hög andel flickor och kvinnor som tittar på porr. Och de gillar de mer kinky varianterna, med BDSM-innehåll – säkerligen det som Palm refererar till som ”våldsporr”.

Problemet med ideologiska fanatiker utan kunskap och bildning är att de kan ställa till med väldigt mycket skada. Sådana människor med politiskt inflytande är farliga. Hade Veronika Palm bara varit granntanten hade jag kunnat strunta i hennes kverulantiska moralismer, men nu är hon inte det. Hon har makt. Och har man sådana åsikter som hon är man farlig för allmänheten, anser jag. Därför förtjänar hon inte bara en, men många skopor ovett.

Förutom uppenbara lögner om porren så vill Veronica Palm och hennes gelikar uppenbarligen skildra kvinnor som viljelösa, asexuella offer, som absolut inte kan fantisera om att ha gruppsex med flera män, eller att bli dominerade, eller få smisk. Män är perversa djur, och kvinnor är ljuva änglar, typ. Jag vet ju att detta inte är sant – jag har träffat många kvinnor som har berättat om sina sexuella fantasier på ett sätt som får mig att känna mig hyfsat återhållsam, nästan pryd.

Denna strategiska offermentalitet är i själva verket extremt kontraproduktiv för jämställdheten. Man skildrar medvetet kvinnor som svagare, mer osjälvständiga, i behov av skydd – samt att de självklart inte är intresserade av mer ”perversa” former av sex. Rena 1800-talssynen på kvinnor, alltså. Kvinnor kan väl inte vara kinky? De är ju bara ljuva väsen med vita linnen och en tekopp i sina kupade händer?

Vad vill Veronica Palm åstadkomma med sina fantasifulla excesser egentligen? Varför påstår hon att hon vill försvara kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar, när hon i nästa andetag vill skambelägga och förvägra samma kvinnor just detta? Och så detta ständiga ”tänk på ba-a-a-a-a-arnen!”.

Min förhoppning är att vuxenvärlden inte fortsätter att bara nedvärdera porr, och pracka på barnen en sexfientlig världsbild, geom att stänga dörren till alla intryck, men att vi snarare berättar om FLER sätt att ha sex, och framför allt lär våra barn självkänsla, att inte ta skit, att kunna säga JA och att kunna säga NEJ, och att respektera sig själva så pass mycket att de inte går med på sådant de inte vill gå med på. Samt att vi måste lära våra barn att kommunicera vettigt, respektera varandra, lära sig tycka om sin kropp, bejaka sin sexualitet – men på egna villkor.

Om man tycker att något är dåligt, så hjälper det inte att förbjuda eller skambelägga – man måste erbjuda bättre alternativ. Det är vad jag och många med mig gör. Skapa egen porr. Recensera porr på kultursidorna. Då lyfter man bannbullan och ger ämnet den respekt det förtjänar. Då lyfter man också kvaliteten, och kraven på en större medvetenhet om de signaler man sänder ut.

Cirkus Eros

En annan viktig aspekt av porrens vara eller icke vara är att just porren kan vara en oerhört viktig faktor för folk med marginaliserad sexualitet, att erkänna sig själva. För många som exempelvis är homosexuella, eller på annat sätt ”avvikande” från heteronormen, kan porr vara en avgörande faktor i en förbättrad självbild. En spegling, ett erkännande av att den egna sexualiteten är O.K.

Ett stort problem är att många tycks tro att ”bara vi förbjuder porr så blir allting bra” – och det är lika dumt som att förbjuda sex, för att det finns en och annan som begår sexuella övergrepp. Eller att förbjuda mattor, för att det finns tvångsarbetande barnslavar i afghanska mattfabriker.  Varje vettig person drar självklart slutsatsen att man bör lägga energi på att lösa problemen genom att erbjuda bättre alternativ, inte genom att förbjuda bort problemet. För det första funkar förbud jävligt dåligt mot sånt som folk vill ha, och man driver verksamhet under jorden, vilket gör situationen värre – därtill drar man med sig fullt acceptabla aktiviteter in i en förbudsspiral, och gör allting sämre.

Det är verkligen dags att vi tar både kvinnors och mäns sexualitet på allvar nu, och erkänner att kvinnor kan ha lika vilda och experimentella erotiska fantasier som män, samt att kvinnor står för en stor del av porrkonsumtionen. Det enda Veronica Palm och hennes likasinnade gör är att skambelägga kvinnor för deras sexualitet. Inte så feministiskt, väl?

tunn linje

Läs gärna Johan Norbergs artikel om porren:
”Släpp moralpaniken och sluta fördöm porren som du inte förstår”

Eller denna intressanta studie:
Exposure to pornography doesn’t reduce attraction and love for romantic partners

Eller denna utmärkta artikel om kommersiell sex:
Konsumentmakt och kommersiell sex?

Och så lite statistik:
Pornhub’s 2016 Year in Review

Och så självklart Petra Östergrens hemsida:
Petra Östergren
På Petras sida kan du också ladda ner hennes bok:
”Porr, horor & feminister” som pdf-fil

tunn linje

Besök gärna min egen pornografiska hemsida Cirkus Eros!

Kurser med Calle & Jennie Rehbinder!

Dekorrand

Spara

Genusterroristen slår till – manliga psykopater

12/05, 2014

The Joker

Bara män kan vara psykopater, tydligen. I en artikel i tidskriften MåBra, med titeln ”Signalerna – Är din man en vardagspsykopat?” utpekas män som psykopater. En stor del av artikeln fokuserar på att kvinnor kan råka ut för manliga psykopater. Sällan är inkonsekvensen så tydlig som i denna artikel, för att inte tala om grov sexism riktad mot män.

”Ungefär en av tio människor har psykopatiska drag. Troligen lika många kvinnor som män. En del kvinnor misshandlar och förnedrar sina män. Och barn upplever mer våld från sina mödrar än från sina fäder. Problemet med kvinnliga psykopater är underskattat, säger Inger Wesche:

– De skaffar sig oftast kontroll och makt genom skvaller, manipulation och intriger. De kan använda psykisk terror mot små barn och utnyttja känslomässigt utsatta personer som medhjälpare i mobbningskampanjer.

Artikeln framhåller alltså att även kvinnor kan vara psykopater, lika farliga som män (vilket styrks av mord- och misshandelsstatistik, som radikalfeminister gärna undviker att referera till eftersom den motbevisar radikalfeministernas tämligen överdrivna teorier utifrån könsmaktsperspektivet) – och ändå är rubriken ”Är din man en vardagspsykopat?”.

Intressant nog har artikeln uppenbarligen först haft titeln ”Lever du med en vardagspsykopat” (något man förstår om man läser URL:adressen – ”varningssignalerna-lever-du-med-en-vardagspsykopat”), vilket ju faktiskt är könsneutralt, som sig bör.

Men en sensationslysten rubriksättare har velat göra det hela lite mer dramatiskt, och har därför istället utgått från den falska och sexistiska klichén med mannen som den självklara förbrytaren, och kvinnan som det självklara offret. Ungefär lika falskt som att det bara är män som slår sina partners, eller bara män som är pedofiler.

För att ytterligare befästa den sexistiska glidningen förmedlas i artikeln länkar till kvinnojourer, referenser till mäns våld mot kvinnor etc., men inget om kvinnors våld mot män, inga länkar till mansjourer.

Vad säger vi om det? Lite sexism till kaffet, någon?

Dekorrand

SvT Debatt nu igen – denna gång om dansk naken-TV

22/04, 2013

Calle på SvT Debatt 1304518

Jag har blivit stammis på SvT Debatt. Bara det senate året har jag varit med där tre gånger, och sammanlagt är det väl runt 7-8 gånger jag har varit med i programmet. Det är kul, förstås, eftersom jag gillar att vara med i hetluften och röra om i grytan – och det är förstås en intressant och utmanande arena för att debattera aktuella ämnen på ett tänkvärt sätt. Och många tittar på programmet, så man kan nå en bred publik.

Ämnena har växlat – från porr och den sexuella revolutionen till legalisering av cannabis, kontrollsamhället, yoga i skolan och självmord. Jag har av olika anledningar avböjt ett antal gånger också – jag hade med andra ord kunnat vara med i ännu fler program. Redaktionen för SvT Debatt verkar tycka att det blir kul TV om jag är med bland gästdebattörerna. Klassens clown lever fortfarande.

I torsdags var jag med igen (SvT Debatt 18 april), och då handlade den andra halvan av programmet om ett danskt TV-program (snacka om meta – att man har en TV-debatt om ett TV-program…) – Blachman – i vilket två män diskuterar en naken kvinnas kropp. Konceptet är att programledaren Thomas Blachman bjuder in en manlig gäst, och så sitter de i en soffa och diskuterar kvinnokroppar – olika kvinnor deltar genom att stå nakna framför de två männen och låta sig betraktas, bedömas och diskuteras. Kvinnan är tyst, och männen talar.

Blachman - SvT Debatt 130418

Detta låter förstås fullkomligt vansinnigt vid en första betraktelse – det känns verkligen extremt ofräscht att två medelålders män (påklädda) sitter i en soffa och diskuterar kvinnokroppen, medan en naken kvinna står där som objekt för deras blickar. Och hon får inte säga något. Man kan tycka att det räcker med objektifiering av kvinnor nu, att vi borde gå vidare och se alla som subjekt snarare än objekt. Inte minst med tanke på att kvinnor varit männens objekt i tusentals år – och då menar jag inte bara objekt som i ”den som blir betraktad”, utan också de facto som ett föremål, som en ägodel.

De gamla grekerna låste gärna in sina kvinnor i hemmen (och hade sex med unga gossar), och under tidig medeltid kunde man i katolska kyrkans ledning diskutera huruvida kvinnan över huvud taget hade en själ (och så hade de också sex med unga gossar). Och ända in på 1900-talet ansågs kvinnor vara betydligt mindre tillräkneliga än män, generellt, vilket innebar att de även i Sverige länge ansågs behöva en förmyndare. Och fram till 1965 var det inte ett brott för en man att våldta sin fru. Kvinnans idag mer jämställda position är alltså ett väldigt nytt fenomen. Med detta i bagaget verkar det ju i praktiken som ett offentligt självmord att skapa ett sådant TV-program som Blachman.

Men saker och ting är inte alltid som man kan tro. Formatet är förstås medvetet valt för att provocera, och om man faktiskt tar sig tid att se programmet, och lyssna på vad männen säger – eller för den delen att iaktta kvinnornas agerande – så inser man (förhoppningsvis) att programmet går mycket djupare än det verkar. Det visar sig snart att det är männen som verkligen är de mest avklädda, de som blottar sin sårbarhet, sin osäkerhet, sin klumpighet, sina föreställningar om vad det innebär att vara man.

Blachman

Kvinnorna som deltar i programmet med sina nakna kroppar är intressant nog ofta de starkare, de som faktiskt äger rummet. En av kvinnorna kommenterar påtagligt tydligt samtalet, fastän inte med ord, utan med sin attityd, sina leenden, sitt kroppsspråk. Hon är så trygg och stark i sin nakenhet, medan männen liksom räddhågset sjunker ihop i sin sittande position, och kämpar med orden, för att inte säga fel saker (vilket de förstås ändå gör ibland).

Idén bakom programformen är att hitta ett utrymme mellan ytterligheterna – å ena sidan porren, som har fått monopol på skildrandet av kvinnokroppar, å andra sidan det politiskt korrekta, feministiska, puritanska, ofta nedvärderande mot män. Thomas Blachman vill skapa ett forum för diskussioner kring den nakna kroppen, kvinnans syn på mannens syn på kvinnan. Om han lyckats med det, eller om programmet blivit en flopp, det återstår att se, men nu är det i alla fall igång i dansk TV, och återkommer med jämna mellanrum, med nya kvinnor, nya manliga gäster i soffan. Och gästerna är konstnärer, författare, formgivare, sexologer m.m., män som förväntas ha en över genomsnittet utvecklad och genomtänkt syn på kvinnan, och förhoppningsvis också intressanta tankar att dela med sig av.

Thomas Blachman

Thomas Blachman är en kontroversiell person, förstås, en dansk musiker som har vunnit flera danska grammys för sitt komponerande, men som framför allt blev känd som domare i program som Idol och X-Factor, där han fått bära rollen som den hårde, oförsonlige, men samtidigt respekterade jurymedlemmen – liksom förebilden Simon Cowell.

Visst kan man ha synpunkter på Blachman – att han är pretentiös, uppblåst, testosteronstinn, självupptagen, en tröttsam och irriterande manierad posör – och alla möjliga andra epitet. Och nog kan jag hålla med om att han känns rätt överdriven i sin narcissism, inte minst i det att han sätter sitt eget namn på det program som han skapat, snarare än en beskrivande titel (typ ”Manliga reflektioner”), som om han själv som person är viktigare än ämnet som avhandlas. Men det sägs samtidigt en hel del intressanta och månne överraskande saker som vi kan ha nytta av att förhålla oss till, och det finns onekligen något befriande och dödsföraktande modigt i denna kamikaze-liknande uppriktighet från Blachman och hans gäster.

Att tysta en sådan röst är inte en välgärning. Det är bättre att bli rejält upprörd då och då av idéer vi inte delar, framförda av personer som irriterar skiten ur oss, än att bara lyssna på behagliga och lättsmälta budskap med politiskt korrekta formuleringar, framförda av sympatiska och trevliga personer. Annars kanske vi aldrig riktigt får reda på vad vi faktiskt tycker, innerst inne.

I Sverige blev upprördheten mycket större över detta TV-program än i Danmark (förstås). Visst höjdes det arga och kritiska röster även i Danmark, men det verkar ibland som att svenskar generellt är mer intellektuellt inskränkta, pretentiösa och uppblåsta än danskar. Sannolikt är det svenskarnas kissnödiga konsensusknarkande som ständigt återkommer – det finns inte plats för flera åsikter samtidigt, och de som har ”fel” åsikt måste tystas.

Danskar är inte mindre jämställda än svenskar. De är bara mer avslappnade och toleranta, mindre puritanska, mindre renläriga, mindre moraliskt indignerade. Så verkar det i alla fall ibland. Jag gör iakttagelsen att Systembolaget nu i samma tid stoppat en dansk ölflaska, eftersom den har haft en bild av en storbystad, tecknad kvinnofigur på etiketten. Ibland är Sverige och svenskarna verkligen en parodi på sig själva.

Jens Liljestrand på SvT Debatt

I SvT Debatt fick moralpaniken representeras av journalisten Jens Liljestrand, som med halmgubbar och aggressiv vulgärretorik attackerade Blachman som ”antifeministisk” (vilket uppenbarligen måste vara det värsta man kan vara i Liljestrands värld). Blachman har vågat yttra de förbjudna teorierna att det moderna Danmark har blivit ”det pikløse samfund”, en plats för en kuklös mansroll, och det är förstås en bild man kan ha synpunkter på, och tolka lite som man vill – men det är onekligen en legitim ståndpunkt som han har rätt att uttrycka, utforska och försvara. Något mer genomtänkta argument mot programidén yttrades av frilansjournalisten Emerentia Leifdotter Lund (förutom hennes rätt töntiga kommentar om att Thomas Blachman inte hade knullrufs), och med henne hade man kanske kunnat föra ett vettigt samtal, men Liljestrand förstörde effektivt alla sådana eventuella ambitioner.

Den magsure Liljestrand ansträngde sig hårt för att framstå som den moderna svenska feminismens försvarare, men drog istället ner debatten till en väldigt låg, aggressiv och blajig nivå, bl.a. genom att föreslå att Blachman-programmet lika gärna kunde ha innehållit ”en naken pojke, en naken jude, en naken muslim, en naken svart person, en naken handikappad” och liknande bisarra förslag. Och han krävde att få veta varför kvinnorna i programmet inte fick tala, vilket förstås var en del av konceptet, men det var tydligen svårt att förstå. Uppenbarligen har Liljestrand inte läst konsthistoria (eller åtminstone väldigt knapphändigt), och har antagligen väldigt svårt att förstå mer abstrakta koncept – vilket för mig förefaller en smula märkligt, eftersom Liljestrand tydligen är ”biträdande kulturchef” på Expressen. Expressen ställer kanske inte så höga krav. Att låta männen prata utan kommentarer från kvinnorna gör förstås samtalet mellan männen mycket svårare, mycket naknare, men det är nog för komplicerat för den mer enkelspårige Liljestrand.

Min personliga ambition denna gång på SvT Debatt, och anledningen till att jag tackade ja till inbjudan denna gång, var att anta en personlig utmaning – att faktiskt försöka nyansera debatten i denna verbala gladiatorarena för intellektuell pajkastning, som ju SvT Debatt trots allt ofta är. Jag kan inte avgöra själv om jag lyckades med det, eftersom hård positionering och intensiva orddueller gärna tar över i programformatet. Kanske är nyansering i SvT Debatt ett hopplöst projekt. Men det var kul att pröva. Och jag har fått en hel del respons som tyder på att det jag sade åtminstone nådde fram till somliga, men det landade förstås inte hos den puritanska falangen, vilket jag inte heller hade förväntat mig. Synd bara att en ”kulturchef” ska vara så omogen, nyanslös och okultiverad.

Jenny Strömstedts kommentar till Blachman

Jag kan dock konstatera att vad som sannolikt hade varit en bättre programlösning för Blachman rent strategiskt vore att DR hade tyglat Thomas Blachmans ego-excesser en smula, och gjort ett systerprogram, med två kvinnor som betraktar en man – en utvecklad, seriös version av den kommentar till Blachman som Jenny Strömstedt gjorde i sitt program i TV4. Då hade det antagligen inte uppstått så mycket hysteri som det blivit kring detta program, eftersom det hade blivit mindre effektsökeri, mindre personfokus på just Blachman, och mer problematisering, mer helhet. Det hade blivit mindre fokus på just den manliga blicken, och man hade också släppt in den kvinnliga blicken. Det är ju inte så att det bara är män som betraktar kvinnor – kvinnor betraktar även män, och jag hade som man uppskattat att få ta del av den diskussionen. Och det intressanta som faktiskt sägs i programmet hade inte blivit dolt av all uppståndelse kring själva formen.

Men jag välkomnar det vågade initiativet.

Thomas Blachman och författaren Jan Sonnergaard i programmet "Blachman"

Dekorrand

Kul kommentar till radikalfeminism och kvinnlig sexualitet…

21/06, 2011

Zelda får smisk

Med andra ord – det finns fler sorters feminism än Gudrun Schymans könsmaktordningskollektivism, och även en jämställd och stark kvinna kan ha ett väldigt komplext och varierat sexliv, och till och med att hon kan vilja bli knullad hårt, och smiskad till lydnad. Faktiskt. Ha kul och gör det du gillar. Skit i vad som är PK och ”rätt”. Välj det du själv blir lyckligast av. Det är nog det bästa för alla.

Zelda seriestripp tecknad av Lina Neidestam

Dekorrand

Alla dessa olika kön…

20/03, 2011

Kvinnligt?

Det finns en allmän uppfattning om att manlighet och kvinnlighet är enkla saker att fastställa, två poler, två sorter, två kön. Män och kvinnor. Punkt. Och detta omgärdas gärna med kvasivetenskapliga omdömen om vad som är ”naturligt”, genetiskt betingat, biologiskt förklarbart – eller för den delen med hjälp av lite s.k. genusvetenskap. Eller varför inte lite religion?

Denna extremt svartvita världsbild har dock luckrats upp lite, lite, och allt fler accepterar (motvilligt) att det finns variationer. Det finns t.ex. homosexuella och heterosexuella. Och det finns bisexuella, något som faktiskt många homosexuella har haft svårt att acceptera – ”nu får du väl fan ta och bestämma dig – är du homo eller hetero?” – och så jävla mycket längre än så har de flesta inte kommit. Nånstans måste man ju ändå dra gränsen. Eller?

Men människan är inte binär. Det finns inte bara svart och vitt. Det är en hel skala. Och när man inser att skalan inte bara är en gråskala, från svart till vitt, utan hela färgpaletten, då inser man komplexiteten i det vi kallar kön, genus, könsroller och preferenser. Och för att komplicera det hela än mer, så skiftar detta på olika nivåer av livet. Och det skiftar även vid olika tidpunkter i livet, beroende på vad man identifierar sig med, känner och vill.

Androgyn

För att förtydliga de olika nivåerna, så kan man dela upp det i fem kategorier. Det är förstås inte vattentäta skott mellan dessa nivåer. De flyter in i och påverkar varandra, och min kategoriindelning kan förstås också revideras; den är högst godtycklig, utifrån mina egna reflektioner. Alla dessa nivåer har också flytande skalor (även biologiskt kön, som förutom den fysiska utrustningen även inbegriper testosteron- och östrogenbalans i kroppen), och vissa kan också variera beroende på dagsform eller ändrade yttre omständigheter.

    1. Biologiskt kön
    2. Självupplevd genusidentitet
    3. Projicerad genusidentitet (hur omvärlden uppfattar dig)
    4. Roller (hur du väljer att agera utåt)
    5. Sexuell preferens

Föreställ dig att du sätter in dig själv på en skala från det manligaste manliga till det kvinnligaste kvinnliga. Var ställer du dig? Tänk dig att denna skala är en linje i ett rum, och i detta rum befinner sig låt oss säga ett trettiotal andra individer av varierande kön/genus. Du kanske har en kropp och en yttre utstrålning som ser väldigt maskulin ut i omgivningens ögon, men du själv känner dig kanske inte alls så maskulin, utan kanske snarare mer neutral, i balans. Så du ställer dig på den manliga sidan, men ganska nära mitten.

Men de andra männen envisas med att klämma sig in mellan dig och mitten, och plötsligt befinner du dig längst ut på den maskulina skalan, trots att du inte själv hade placerat dig där (detta är ett självupplevt scenario på en tantrakurs jag var deltagare på för en tid sedan – helt fascinerande).

Alternativt ställer du dig längst ut mot kanten av ”manskalan”, för du känner dig jävligt maskulin, men så kommer det ett antal testosteronbiffar och pressar in dig mot mitten. Vad var det som hände? Varför hamnade du inte där du kände att du hörde hemma? Varför vill de andra placera dig på en del av skalan som du själv inte kan identifiera dig med? Vad är egentligen manligt, vad är egentligen kvinnligt, och vilka yttre och inre kvaliteter avgör detta?

Sanningen är att genus är en högst relativ och komplex företeelse, och kan variera väldigt mycket på olika nivåer hos varje enskild individ, från fysiskt kön via genusuppfattning till sexuella preferenser. Till att börja med har du en fysisk utrustning, en kropp som kan vara utrustad med manligt könsorgan, alternativt kvinnligt könsorgan. Eller någonstans mittemellan (förekommer också). Därtill kan det variera rätt så rejält beroende på om du är testosterondominant eller östrogendominant, eller kanske t.o.m. har en balans mellan dessa. Och det finns stora skillnader som inte nödvändigtvis har att göra med om man har ett utåtriktat könsorgan, alternativt ett inåtvänt.

Manlig och kvinnlig hjärna

Sen kommer vi till självupplevelsen, som är av mer mental/emotionell natur. Detta kan dock också ha biologiska orsaker. Att somliga är transsexuella, alltså upplever sig vara i fel kropp, påstås av vissa forskare att det har sin orsak i att reptilhjärnan utvecklas olika hos pojkar och flickor, men att man därför på grund av allehanda olika skäl kan ha en kvinnohjärna i en manskropp – och vice versa. Då kommer man att känna sig främmande för sin egen kropp, eftersom den inte stämmer med ens självupplevelse. Man kan också vara transsexuell utan att nödvändigtvis vilja korrigera det biologiska könet. Det är inte lika viktigt för alla transsexuella hur kroppen ser ut, så länge de får bli accepterade som det genus de identifierar sig med. Det är alltså inte samma sak, vilket kan vara viktigt att komma ihåg som en aspekt av genusideniteten.

HijirasTranssexuella har alltid funnits. Här i Norden betraktades sejdkarlarna som väldigt konstiga och genusöverskridande, och i Storbritannien har man hittat gamla vikingagravar fulla med ”kvinnoattribut” (klänningar, nålhus, smycken etc.) respektive ”mansattribut” (häst, sköld, svärd, spjut, etc.), och följaktligen drog arkeologerna slutsatsen att det var just kvinno- och mansgravar. Men med modern DNA-teknik har man sett att den som var begravd i ”mansgraven” var kvinna, och vice versa – i alla fall beträffande biologiskt kön. Idag hade de alla kanske fått en operation betald av Landstinget. Och i Indien har vi de s.k. hijiras – kvinnor födda i manskropp, som i praktiken utgör en egen social grupp. Så det är ingen modern företeelse.

ArdhanarisvaraMytologins värld har även den en hel del spännande att bjuda på. Vår egen nordiska gudaskara har många sköna berättelser som rör sig kring ämnet – Loke är queerguden par preference, och älskar att förvandla sig till alla möjliga varelser, med varierande genus. Odins häst Sleipner, den åttafotade, kom till av att Loke förvandlade sig till ett sto och lät sig betäckas av en ovanligt stark häst, ägd av en murbyggande jätte. I Trymskvädet lyckas Loke lura Tor, machoguden framför alla, in i en situation där han tvingas klä sig i kvinnokläder och t.o.m. gifta sig med jätten Trym, för att få tillbaka sin hammare, under förespegling att Tor i själva verket är Freja. I den indiska mytologin hittar vi också flera liknande exempel. Genusöverskridelser är alltså ett tämligen internationellt och tidlöst fenomen.

En dimension är hur vi uppfattas av vår omgivning. Där har förstås den fysiska utrustningen betydelse. Ser jag väldigt kvinnlig ut, alternativt har väldigt manliga attribut, så kommer jag generellt sett att betraktas så av omgivningen, alldeles oavsett vilken självupplevelse jag har. Jag kanske känner mig som en riktig mjukis, älskar kuddar och rosa, heminredning, kläder, konståkning och matlagning – jag kanske t.o.m. gillar smink. Men min kropp ser ut som den generiske macho-mannens. Då kommer jag sannolikt att uppfattas som väldigt manlig, oavsett hur jag känner mig. Såvida jag inte talar med en väldigt ljus röst, och gungar på höfterna när jag går. Det kommer att uppfattas som komiskt och motsägelsefullt, förstås, och många kommer att utgå från att jag är homosexuell – trots att de sexuella preferenserna faktiskt inte har ett smack med genusidentifikation att göra.

Men det finns en sida till av detta, och det är de roller vi spelar. Människans främsta överlevnadsfunktion är att anpassa sig. ”Survival of the fittest” betyder inte ”de starkaste överlever” – det betyder att de som är bäst på att anpassa sig till rådande omständigheter är de som överlever. Alltså väljer vi de roller som passar bäst i olika sammanhang, det som ger oss bästa förutsättningarna för överlevnad. I detta ingår status i gruppen samt bekräftelse från din närmaste omgivning. En homosexuell man som bor i New York och arbetar som kostymdesigner på en teater på Broadway kan t.o.m. ha nytta av att bete sig som en fullt utblommad fjolla, med alla manér som det innebär, medan samme man i en starkt homofob miljö högst sannolikt kommer att anpassa sitt yttre framträdande till att likna andra maskulina män.

Murray Hill & Linda Simpson

Det är också enklast att spela den roll som man har bäst förutsättningar för rent fysiskt, eftersom det är det intryck de flesta får. Ser man ut som en liten mjukis är det förstås mycket lättare att välja rollen av att vara en sådan, och ser man ut som en bufflig björnman med stora muskler och hårig kropp är det förstås enklast rent socialt att leva upp till denna föväntan. Det betyder dock inte att det är ens innersta identitet. Är det alltför stor skillnad på omgivningens förväntningar utifrån individens yttre företräden och dennes inre identifikation kan detta förstås leda till emotionella komplikationer.

Utanför alla dessa aspekter finns också de sexuella/emotionella preferenserna. Vi kan vara heterofila, homofila, bifila, ambifila, omnifila, eller ett tjog andra preferenser, allraminst. Men detta har alltså inte ett dugg med könsidentiteten att göra. På så sätt blir det alltså alldeles logiskt att en människa född i manskropp (en ”man”) kan identifiera sig som kvinna – men inte en heterosexuell kvinna, utan en lesbisk kvinna. Det kan låta hemskt tillkrånglat, men det är det inte. Det vore mer tillkrånglat att försöka pressa in denna person i en mall som inte passar personen.

Masculine woman, or feminine man?

Vi måste helt enkelt erkänna att vi människor är mycket mer komplexa än vi kanske tror. Vi är inte binära. Vi är inte bara män eller kvinnor. Vi är inte bara maskulina eller feminina. Vi är inte bara hetero eller bara homo. Vi är oändligt mycket mer än så. Den dagen vi har accepterat dessa steglösa skalor och skillnader fullt ut, och erkänt alla människors rätt att utforska sin egen identitet, att komma till uttryck för sin specifika kombination – utan dömanden och hierarkisk klassificering – den dagen har vi kommit betydligt närmare ett jämlikt samhälle, där alla får samma möjligheter att förverkliga sig själva och sina drömmar.

tunn linje

Mer om genus, HBT och transsexualism:
RFSL, International Gay and Lesbian Association (ILGA), Kate Bornstein (författare till boken Gender Outlaw), Lukas Romson (vill du veta mer så har Lukas en helt fantastisk länksida), Hanna Söderström

Liberaldemokraterna

Dekorrand

Ännu en bredsida mot sexmoralismen

16/12, 2010

Replik på artikel i SvD

Maktmonstret och härskarteknikmästarinnan Margareta Winberg har uppenbarligen känt sig lite bortglömd och undanskuffad på sistone, så med hjälp av sin vapendragerska Anna Hedh är de nu ute på korståg. De vill frälsa Europa. Så i EU-parlamentet som i svensk press.

Winberg och Hedh har publicerat en artikel, ett riktigt brandtal, på SvD Brännpunkt, med titeln ”Vi tar strid mot sexhandeln i Europa”. Den artikeln var dock så ofattbart enfaldig och missvisande, att jag och några av mina politiskt engagerade vänner blev tillräckligt upprörda för att skriva ihop en svarsartikel till SvD Brännpunkt – och här är den nu!

tunn linje

EU säger nej tack till svensk morallag

Margareta Winberg och Anna Hedh skriver på Brännpunkt 14 december att de ”tar strid mot sexhandeln i Europa”. De vill framhäva vår svenska sexköpslag som något som vi absolut måste exportera till hela EU, utifrån antagandet att sexarbete alltid skadar både individ och samhälle. De tycks anta att svenskar alltid vet bättre än alla andra, och framför allt har högre moral.

Att exportera den svenska sexköpslagen till EU är lyckligtvis ett omöjligt projekt. De andra medlemsstaterna kan nämligen se skillnad mellan frivillig sexhandel och trafficking. Det medlemsländerna nu kommit överens om är att ”redovisa de åtgärder som de vidtar för att kriminalisera den som medvetet köper sexuella tjänster av ett människohandelsoffer”.

Det Winberg och Hedh säger i sin artikel stämmer inte alls. De gör i sin artikel allt de kan för att ta åt sig äran, och antyder att svensk politik har stort inflytande över EU. De har dessutom fräckheten att antyda att motståndet mot svensk sexlagstiftning i övriga Europa skulle vara på grund av att de övriga europeiska politikerna och tjänstemännen själva nyttjar sexarbetares tjänster – en argumentation som är på en skandalöst låg nivå.

Winberg och Hedh blandar medvetet ihop begreppen sexarbete och trafficking, och påstår att trafficking är mer ovanligt i Sverige på grund av vår restriktiva sexköpslagstiftning. Sanningen är att främsta orsaken är stora skillnader i levnadsstandard, och att trafficking främst riktar sig mot de platser där det finns mest pengar. Trafficking är illegal migration och slavarbete, ofta under omänskliga förhållanden. Denna slavhandel omfattar allt från städning och byggnadsarbete till bärplockning och sexarbete. Sexköpslagen har ingen bäring på dessa aktiviteter alls, eftersom den bara reglerar frivilliga transaktioner. Att sälja sexuella tjänster är något som de allra flesta professionella sexarbetare gör fullt frivilligt. Sexuellt tvång, våldtäkt och slavhandel är redan förbjudet och regleras av annan lagstiftning.

Winberg och Hedh utgår också från att sexköp alltid handlar om män som köper sex av kvinnor, men bland yngre sexsäljare i Sverige är männen i majoritet. Denna verklighet vill Winberg och Hedh över huvud taget inte se, eftersom det strider mot deras radikalfeministiskt ideologiska ställningstaganden.

När politiker medvetet vilseleder sin omgivning genom att blanda ihop oförenliga begrepp, och dessutom ignorerar rena fakta, så blir politiken godtycklig och gör mer skada än nytta.

************

Camilla Lindberg, f.d. riksdagsledamot för Folkpartiet
Alexander Bard, Liberaldemokraterna
Helena von Schantz, ordförande för Liberala Kvinnor i Östergötland
Carl Johan Rehbinder, sexualupplysare
Malin Westberg, konstnärlig ledare Teater Olydig

tunn linje

Flera som bloggar i ämnet:
Torbjörn Jerlerup, Helena von Schantz, Reformera sexköpslagen, GenusNytt, Hanna Söderström, Pelle Billing

Liberaldemokraterna

Dekorrand

YONI – en härlig kurs för kvinnor!

9/08, 2010

YONI

Första helgen i september finns det möjlighet för dig, nyfikna kvinna, att få uppleva något utvecklande och lärorikt, att tillägna dig kraftfulla redskap för personlig utveckling och sexuell självbestämmanderätt.

YONI är en kurs för dig
som vill hela din sexualitet, och omfamna även sexualiteten i din personliga och själsliga utveckling. Du får ett unikt tillfälle att befria dig från gammalt skräp som håller dig tillbaka, och utforska bortglömda och bortträngda sidor av dig själv. Det blir dessutom väldigt roligt!

”En kvinna som är nära sin egen sexualitet, och kan ge sig själv njutning – är en stark och självständig kvinna som vet att ta för sig av livet”

Det blir både samtal, teori och övningar kring ämnet kvinnlig sexualitet. Du får tillfälle att bejaka din kvinnliga kraft genom inre resor, tantriska andningsövningar, kommunikationsövningar, massage, ceremonier och samtal. Vi kommer att leka för att helas och stärkas, mötas och medvetandegöra oss själva i våra egna processer. Du kommer också att få tillfälle att tillverka en egen gipsfitta, samt få ett ”fittografi”.

Du kommer att få kontakt med din sexuella energi och kön inifrån och lära dig metoder att fylla på energi. Du kommer att få lära dig vilka attityder som hämmar respektive bejakar din egen njutning, hur du skapar en kärleksfull och sexpositiv attityd, hur skam och skuld kring kön och sex försvinner när du bejakar dig själv medvetet.

YONI med Jennie Rehbinder

YONI hålles i Stockholm, i en kurslokal på Kungsholmen.
Kurstid är fredag den 3 – söndag den 5 september
Fredag kväll 19.00-22.00, lördag 10.00-18.00, söndag 10.00-16.00
Din investering i dig själv kostar endast 2.900:-
Alla kvinnor är välkomna – alla sexuella orienteringar, alla åldrar, alla varianter. Inga krav på förkunskaper.

Välkommen att anmäla dig – det finns fortfarande platser kvar!

För anmälan till YONI, kontakta Jennie:
e-post jennie@cirkuseros.nu
telefon 070-285 10 91

tunn linje

Läs mer om YONI på YONI-bloggen!
Läs mer om YONI på Cirkus Eros!
Läs mer om våra övriga kurser!

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: