Archive for the ‘Yttrandefrihet’ category

Varför frihet och kapitalism är bättre än toppstyrning och socialism

24/09, 2019

Jag gick i skolan på 1970-talet – i gymnasiet under åren 1978-1980. På den tiden var folk i allmänhet betydligt mer vänster än nu, och i synnerhet lärarkåren. Man var helt enkelt inte en god människa om man inte var vänster. Socialism var något fint. Höger var egoism, ondska och avsaknad av empati, samvete och solidaritet. Så var det bara.

Själv var jag väldigt radikal och upprorisk, och framför allt en frihetsälskande demokrat och liberal. Jag visste inte att det hette så när jag var tonåring, men med åren har jag förstått att jag i praktiken var en fullfjädrad klassisk liberal redan som väldigt ung. Efter att vid 13 års ålder ha hört ett tal av Gösta Bohman, i Sollentuna Centrum, gick jag med i Moderat Skolungdom, och blev mer och mer aktiv med åren.

Detta irriterade förstås en och annan i min omgivning, inte minst mina mer vänsteranstrukna lärare, och emellanåt försökte en och annan att tala mig tillrätta, eftersom jag uppenbarligen inte hade sett ljuset; den kommunistiska flamman. Det kunde se ut på olika sätt – genom överseende leenden, arrogant mästrande, eller till och med en och annan utskällning.

Men jag var en självständigt tänkande person med en jävla integritet, och därtill ideologiskt en rätt teatralisk tonåring med smak för starka effekter, så istället för att anpassa mig valde jag att protestera och provocera. Jag bar till exempel ibland en rockslagsknapp med texten ”FASCISM • NAZISM • KOMMUNISM – NEJ” – vilket var oerhört provocerande 1978, tro mig.

En lärare stoppade mig i en central och välbefolkad korridor i mitt gymnasium, och ville väl statuera exempel inför publik. Han skrek åt mig att jag skulle ta av mig den där knappen, att man verkligen inte kan jämföra kommunism med fascism och nazism. Då svarade jag att det stämmer alldeles utmärkt, för kommunism var värre. Sanningshalten i det påståendet kan förstås diskuteras, men det fyllde sin funktion som provokation.

Komiskt nog blev läraren alldeles röd i ansiktet av ilska, och så höjde han rösten ytterligare, och hävdade med emfas och viftande armar att jag egentligen inte borde få bära en sådan knapp – då svarade jag att i hans totalitära drömsamhälle vore det säkert sant, men Sverige är alltjämt en västerländsk demokrati med yttrandefrihet. Så därför får jag det. Då gav han upp, vände på klacken och gick därifrån med bestämda steg. Somliga i omgivningen hade stannat upp och följt meningsutbytet, och skrattade gott åt lärarens pinsamma nederlag – vilket förstås gjorde honom än mer frustrerad, men min seger desto sötare.

Jag vill dock påpeka att mitt politiska engagemang absolut inte bara var en fråga om provokation och uppror. Jag var en uppriktig politisk aktivist, starkt övertygad om att frihet är bättre än toppstyrning, att människor måste få välja själva hur de ska leva. Och den övertygelsen har jag kvar än idag. Det hände också i mina tonår att jag emellanåt fick fina tillfällen att utveckla mina resonemang.

Det fanns en tydlig skillnad mellan mig och många andra i skolan, både elever och lärare, beträffande just den politiska medvetenheten om vad vänsterpolitik kan leda till. Mina föräldrar hade flera vänner och bekanta som de facto flytt från öststater. Vi hade bekanta från Tjeckoslovakien, Ungern, DDR, Polen, m.fl., och jag fick redan som mycket ung höra berättelser om det socialistiska förtrycket, om den totala avsaknaden av yttrandefrihet, och mycket annat läskigt. Inte riktigt de solskenshistorier om den underbara socialismen, som gärna spreds i svenska media. Så jag läste på ordentligt, och såg genom den lögnaktiga vänsterpropagandan, som jag förstås gärna debatterade – inte minst i skolan.

Så fort en lärare hyllade socialistiska eller kommunistiska diktaturer (vilket hände oftare än man kan tro), så hade jag alltid någon intressant kommentar, eller kanske en hel historia att berätta – till exempel om Stasis register och spionmetoder, om KGB:s avrättningar av politiskt oliktänkande, eller vilka krav som fanns på att få äga en skrivmaskin i Rumänien. När någon hyllade DDR så frågade jag alltid varför de då skjuter ihjäl folk som vill flytta därifrån. Ungefär på det sättet hade jag det under hela min gymnasietid. Undra på att jag fick dåliga betyg av vissa lärare. Ja, jag var skitjobbig. Men det var det värt. Och det kom till användning vid högst oväntade tillfällen.

Under min uppväxt var bilar ett av mina största intressen. Och mina huvudämnen var inte teknik och mekanik, utan snarast formgivning och bilhistoria, något jag läst otaliga tjocka volymer om. Därför blev det väldigt komiskt på en skollektion, när en av mina lärare plötsligt, rakt ur luften (eller ur röven?) påstod att saker och ting som produceras i socialistiska länder, i planekonomiska system, håller mycket högre kvalitet än sådant som produceras i kapitalistiska länder, eftersom vinstintresset gör att kapitalister vill att folk ska köpa nytt hela tiden, och därför producerar man saker av sämre kvalitet, som går sönder. Ergo = produkter från öststaterna är bättre än produkter från västländer. Härlig spekulation. En lätt surrealistisk situation med tanke på att ämnet var svenska, och politik var över huvud taget inte relevant just denna lektion.

Detta uppenbart felaktiga påstående inspirerade mig att helt sonika ställa mig upp i bänken, ta över lektionen, och hålla ett litet föredrag om bilhistoria. Och då undrar vän av ordning kanske vad bilhistoria har med socialism och kapitalism att göra. Häng med, så kommer du att förstå. Kom ihåg att denna händelse jag beskriver utspelade sig på slutet av 1970-talet. Då var Tyskland fortfarande två länder – Östtyskland och Västtyskland, och få kunde ana att muren skulle falla, bara tio år senare.

Efter andra världskriget delades Tyskland i två halvor. En östlig socialistisk halva, styrd av Sovjetunionen, och en västlig, marknadsekonomisk demokrati, till en början administrerat av de allierade – USA, England och Frankrike. Intressant nog hade både BMW och Auto Union fabriker för biltillverkning i den östtyska halvan. BMW-fabriken exproprierades av staten, och där tillverkades en tid förkrigsmodeller av BMW, under namnet EMW. EMW bytte snart namn till Wartburg, som sedermera utvecklades till en trecylindrig, gräsligt ful plåtlåda av synnerligen dålig kvalitet.

Trabant – en av världens sämsta bilar någonsin, har en liknande historia. Auto Union var från början en koncern med fyra bilmärken, Horch var det allra finaste, och kunde tävla med Mercedes och Maybach i kvalitet och exklusivitet. Snäppet enklare var Wanderer, och så Audi, och den allra billigaste och enklaste var DKW, en elegant liten bil som inspirerade SAAB till såväl aerodynamik som tvåtaktsmotor och frihjul. Därav de fyra ringarna i det vi idag tänker på som Audis emblem. Det var de fyra rullande följeslagarna i Auto Union.

Efter kriget flyttade BMW-folket och Auto Union-folket till Västtyskland, och fortsatte att bygga bilar där. Men det fanns som sagt tillverkningsindustri kvar i öst, och i Audi-fabriken i Zwickau (som förstås också konfiskerades av staten) började man snart tillverka dåliga varianter av förkrigs-DKW, som fick heta IFA. Det var ont om plåt, så man byggde större delen av karossen i plywood. På 1950-talet introducerades duroplast – ett material som hängde med när östtyska staten lät bygga den första Trabanten 1957, som sedan byggdes nästan oförändrad fram till 1991. En liten bil av synnerligen dålig kvalitet, med en ofattbart smutsig, svag och otillförlitlig tvåcylindrig tvåtaktsmotor, en kaross av plast utan någon som helst krocksäkerhet – och därtill trång, långsam och ful. Men man kunde få stå i kö i 15 år för att få köpa en. En fin paradox låg i att det effektivaste sättet att gå förbi kön, att få köpa en bil utan kö, var att betala med västvaluta.

1961 byggdes den s.k. Antifaschistischer Schutzwall – den antifascistiska skyddsvallen runt Väst-Berlin, officiellt som ett försvar mot det Västtyskland som de östtyska ledarna påstod var infiltrerat av nazister och fascister. Men dessa genomskinliga påståenden lurade förstås ingen. Miljoner östtyskar hade redan flytt till väst (påtaglig braindrain av högutbildade och kompetenta personer), och socialisterna ville stoppa denna avfolkning. Så – istället för att erbjuda ett trevligare samhälle att leva i, förvandlade man det över en natt till ett fängelse, och straffet för rymningsförsök till Västberlin var döden. Men 1989, efter nästan 30 år av isolering, var det alltså slut med muren, slut med gränsen mellan öst och väst. I och med sammanslagningen av Östtyskland och Västtyskland fanns det plötsligt ingen marknad för socialistiska skräpbilar, så 1991 var det slut med både Trabant och Wartburg. Putz weg.

Så vad säger denna historik oss om olika politiska system? Kanske en så enkel sak som att båda dessa två bilmärken fick utvecklas på två håll, i två politiska versioner av samma land. Och vilka slutsatser kan vi då dra av detta resonemang? BMW i väst blev en av världens bästa bilar, en föregångare och ett tekniskt under. Audi är inte långt efter, och kan utan tvekan rankas som en av världens bästa personbilstillverkare i såväl kvalitet som prestanda – och det gällde redan 1978-1979 (då jag alltså första gången drog denna jämförelse).

När muren slutligen föll, tio år efter min jämförelse i klassrummet, hade BMW och Audi blivit ännu bättre, medan deras efterblivna tvillingar i öst, Trabant och Wartburg hade stannat i växten. Föga förvånande gick båda dessa bilproducenter omedelbart i konkurs, efter att ha fått konkurrens från västproducerade bilar, som var både billigare och bättre. Och man behövde inte stå i kö i flera år för att få köpa en.

Sensmoral: Frihet är bättre än ofrihet. Spontan ordning från de enskilda individerna fungerar bättre än toppstyrning och femårsplaner. Fri marknad är bättre än protektionism och skråväsende.
Med andra ord: låt det privata näringslivet sköta all tillverkningsindustri. Staten ska inte lägga sig i vem som producerar bilar, eller andra industriprodukter för den delen, och inte heller reglera vilka som får köpa eller inte. Det blir inte bra.

Dekorrand

Prideparaden 2017

11/08, 2017

Prideparaden 2017

Jag parkerade min hippiebuss helt nära Pride Park, cyklade därfifrån för att möta paraden, givetvis med kameran i högsta hugg. Jag mötte paraden vid Hötorget, och fortsatte att åka åt motsatt håll, vilket innebar att jag effektivt såg hela tåget, och att jag därtill kunde plåta en hel del.

Jag har faktiskt tänkt i banorna av att Pride-festivalen egentligen är lite överspelad, inte minst med tanke på att hatet mot homosexuella i praktiken är borta i Sverige idag, stigmat av att ha en icke-normativ sexualitet är i hög grad borta också.

Men så mötte jag paraden, och ändrade mig raskt. Jag tänkte helt enkelt alldeles för småskaligt och inskränkt. Jag hade fel.

Efter en rad poliser och tunga motorcyklar med regnbågsflaggor kom RFSL, som inledde tåget med en lång rad människor som alla hade tejpat för sina munnar, och som marscherade för alla dem som inte kan. Människor i länder där man kastar homosexuella från tak, ”korrektionsvåldtar” lesbiska kvinnor, eller i bästa fall ”bara” sätter dem i fängelse. En stark manifestation, som berörde mig på djupet.

I tåget fanns också nykomlingar, som i många fall har flytt från länder där de blivit förföljda och straffade för sin läggning. Där fanns personer med grava funktionshinder – ja, de har också en sexualitet, och det finns funkisar som är queer.

Sen fanns förstås de politiska partierna, reklamfloats för klubbar och hårvårdsprodukter – allt det där man väl egentligen hade kunnat vara utan – men så länge de spelar bra musik och gör att folk blir glada, dansar och firar mångfald och inkluderande, så må det väl vara hänt.

Kort sagt – Prideparaden behövs. Och så länge Stockholms, och Sveriges största karneval är en fest för mångfald, acceptans, kärlek, frihet och lika rättigheter för alla människor, så är det nog en väldigt bra sak att Prideparaden fortsätter även i framtiden.

tunn linje

 

Kurser med Calle & Jennie Rehbinder!

Dekorrand

Yttrandefrihetsdebatt med Lars Vilks

5/03, 2017

Yttrandefrihetsdiskussion på Studio Lederman

För en månad sedan åsåg jag en diskussion om yttrandefrihet på Studio Lederman, med Lars Vilks, Maciej Zaremba och Magnus Norell, med Willy Silberstein som moderator av samtalet.

Studio Lederman drivs av Jurij Lederman, en gammal teaterman som jag har känt sedan 1980, då han var min dramalärare på Teaterverkstan i Stockholm. Under många år har han i en källarlokal på Gästrikegatan drivit sin teater Studio Lederman – inte bara som teater, men också som arena för konserter, poesiläsningar och en mängd andra evenemang – däribland även politiska diskussioner som denna. Att öppna upp sin teater för denna typ av viktiga politiska diskussioner är beundransvärt, något jag verkligen uppmuntrar.

Det är alltid stimulerande med intelligenta diskussioner, och detta var verkligen en sådan. Att ha en nyanserad debatt om rasism, kriminalitet, islamism, terrorism och yttrandefrihet är tyvärr alltför ovanligt – det blir gärna en populistisk skyttegravskamp, med smutskastning åt båda hållen. På ena sidan har vi den ”intellektuella”, aktivistiska vänstern som blir alltmer ängslig, som inte vågar kritisera någonting, och som slänger rasistkortet på alla som vågar (alternativt aggressiv och våldsam). På andra sidan har vi den högljudda, rasistiska nationalisthögern, som blir allt ljudligare. Allt blir mer polariserat, mer svart och vitt. Då blir tyvärr den här sortens nyanserade diskussioner alltför ovanliga.

Uppställningen var imponerande. Magnus Norell är en svensk statsvetare, som forskar på frågor som rör terrorism, politiskt våld, demokratifrågor samt säkerhetspolitik i Mellanöstern och Centralasien, och har bl.a. skrivit boken ”Kalifatets återkomst” – som många förläggare tyckte var mycket bra, men ingen vågade ge ut den, så Norell gav till slut ut den på eget förlag. Maciej Zaremba är en välkänd och erkänd journalist och författare, med många oerhört intressanta artikelserier i bagaget. Willy Silberstein är journalist och professionell moderator, och har engagerat sig i frågor kring antisemitism. Lars Vilks behöver knappast en presentation, men är förstås en självklar person i detta sammanhang.

”Jag använder inte ordet islamofobi, eftersom jag är en seriös forskare.”
– Magnus Norell

Första halvan av samtalet var med Zaremba, Norell och Silberstein, och då diskuterades bland annat självcensur. Det fanns helt klart ett konsensus om att vi lever i en tid då det blir allt mer riskabelt att hävda åsikter som inte passar in i den så kallade åsiktskorridoren. Zaremba är en gentleman, och tycker att det finns mycket goda skäl att vara hänsynsfull – men att det nu har gått lite för långt med stämplandet av åsikter. Han visade också upp ett nummer av Charlie Hebdo, det sista numret före massmordet på redaktionsmedlemmarna, som var översatt till svenska – men som ingen vill finansiera. Det var för känsligt. Till slut ställde Reportrar utan gränser upp och och stödde publiceringen av detta nummer.

I andra halvlek, efter pausen, kom Lars Vilks. Av säkerhetsskäl är det väldigt komplicerat att ha Vilks som utannonserad gäst, och därför kom han som överraskningsgäst i andra halvlek. Magnus Norell (som har kunskap om säkerhetsprotokoll) ställde sig upp och gav direktiv till publiken om att stänga av sina mobiltelefoner. Verkligen stänga av. Minsta läcka att Vilks finns på plats gör ju sitiationen farligare alltefter att tiden går.

När Vilks var med i debatten handlade förstås väldigt mycket om hans situation, och vad som lett fram till att han har ständigt polisbeskydd. Man diskuterade förstås konst, yttrandefrihet och dess konsekvenser.

Istället för att försöka redogöra detaljerat för allt som avhandlades under diskussionen hänvisar jag gärna till den video som spelades in under kvällen, och som nu finns på YouTube.

Yttrandefrihetsdiskussion på Studio Lederman

tunn linje

Dagen efter denna diskussion gick jag än en gång på konstutställning med Lars Vilks – denna gång en utställning med den kinesiske konstnären Ai Weiwei. Efter det gick vi till ett kafé och pratade om konst, politik och livet. Det är extremt intressant att samtala om alla dessa ämnen med Vilks, som är en ovanligt klok, kunnig och intellektuellt stimulerande person att umgås med – särskilt om man som jag har ett stort intresse för konst, i kombination med livsfrågor. Jag ser fram emot nästa konstrunda med Lars Vilks!

Konstutställning med Ai Weiwei

Dekorrand

Cirkus Eros – total reinkarnation!

5/03, 2017

Cirkus Eros

Min erotiska hemsida Cirkus Eros har äntligen fått en total reinkarnation, och blivit en helt ny hemsida!

Cirkus Eros har funnits på Internet sedan 1999, och har haft miljontals besökare genom åren. Här finner du många olika former av erotisk inspiration – bilder, noveller, artiklar, konsumenttips, information om kurser och andra evenemang. Kort sagt en portal för all min konstnärliga och pedagogiska verksamhet som på ett eller annat sätt rör vid ämnen som kärlek, sex, relationer, tantra m.m.

Cirkus Eros började som ett rent konstnärligt projekt, men har vuxit till att också ha en filosofisk och politisk dimension, samt förstås en pedagogisk ambition, som framför allt kommer till uttryck i artiklar, samt våra kurser.

Min totala uppgradering har inneburit att jag har samma innehåll som tidigare, men MYCKET MER. Och en hel del av det gamla materialet har blivit kraftigt uppdaterat. En del artiklar var alldeles för gamla och passé, och har blivit uppgraderade. Det gäller särskilt artiklar med inriktning instruktion och inspiration. Det har också blivit fler bilder i vissa gallerier.

Några nyheter på sidan:

  • Ett helt nytt utseende, baserat på WordPress
  • Denna nyhetsblogg
  • Ett kalendarium för våra kurser
  • Fler bildgallerier med mer bilder
  • Mer överskådliga och lättillgängliga bildgallerier
  • Uppdaterade länksidor
  • Fler artiklar, uppdelar i fler kategorier
  • Fler recensioner på sidan Sköna Grejer
  • Uppdaterade mediasidor
  • 300 sidor bild och text

Jag är väldigt nöjd och stolt över att jag har fått detta enorma arbete gjort. Jag har arbetat i mer än två månader med att skapa denna nya hemsida, och nu kan du äntligen se resultatet.

Det är fortfarande mycket kvar att göra, och du kan säkerligen hitta en och annan miss, ett och annat fel här och där. Men en sån här sida blir aldrig klar, och jag gör allt jag kan för att fylla på med mer material, och även rätta till allehanda fel och luckor här och där.

Välkommen till Nya Cirkus Eros!

Kurser med Calle & Jennie Rehbinder!

Dekorrand

Spara

Spara

Spara

Språkfascism och metadebatter

23/02, 2017

Likriktning

Något jag är extremt trött på i svensk politisk debatt, är att alla förväntas vara så jävla städade, och att alla på något sätt förväntas inordna sig en likriktad, känslokall, universell form av ”civiliserad” kommunikation, som på något magiskt sätt kan uppstå i en total konsensus av vad som är rätt sätt att diskutera, artigt och respektfullt, alldeles oavsett vem man diskuterar med – som om artighet vore något universellt och likadant överallt. Det gör tyvärr alltför ofta att den politiska debatten blir otroligt tråkig, kastrerad och stendöd.

Framför allt måste man vara artig och välformulerad. Annars tar ingen dig på allvar. Det är en slags hämnd från känslomässigt hämmade byråkrater, känns det som. En härskarteknik mot engagerade personer. Att ständigt kommentera HUR folk förmedlar en åsikt istället för att bemöta åsikten är både en härskarteknik och ett jävligt lömskt sätt att undvika ämnet. Härskartekniker är förvisso en väldigt viktig del av politik, och den som är skicklig på det kan komma långt. Politik handlar ju ytterst sett endast och enbart om makt. Men det vore fint om åtminstone en del av debatten, av rent demokratiska skäl, kunde fortgå utan en våt, tung filt av repressiv metadebatt.

Paradoxalt nog ger denna tvungna artighet också väldigt mycket utrymme för helt vansinniga idéer att framstå som rumsrena och respektabla. Ha kostym och ett välartat sätt, så kan du komma undan med såväl grov rasism som fascistoida övervakningsdystopier â la Orwells 1984 på speed. När artigheten blir viktigare än sakfrågorna, då uppstår dessa ständigt återkommande metadebatter.

Det finns ett antal mer frispråkiga debattörer på den politiska arenan, som inte backar för ett mer burdust språk, om debattören i fråga anser det vara befogat. Alexander Bard är en självklar sådan, och emellanåt kvalar även jag in där. Jag anser helt enkelt att det är rätt att kalla en spade just en spade, och en korkad ståndpunkt för – en korkad ståndpunkt. När debattörer refererar till källor på ett lögnaktigt och missvisande sätt, trots att de tidigare blivit påminda om att deras källor är felaktiga, så anser jag att det är befogat att kalla dem lögnare. Men man får inte hemfalla åt enbart personangrepp. Då gör man precis samma misstag som dem som leder över samtalet till metadebatt – man lämnar ämnet och sakfrågorna. Poängen är att om man ska leverera fina förolämpningar, så måste de alltid vara relevanta till sakfrågan – man måste hålla sig till ämnet.

Neville Chamberlain och Adolf Hitler

Att respektera meningsmotståndare för mycket kan tyvärr tjäna deras ståndpunkter. Det är inte alltid konstruktivt att vara alltför artig, helt enkelt. Visar jag respekt för en lögnare kan det verka som att deras ståndpunkt är värd respekt – vilket den ju inte är, om den bygger på en dold agenda, underbyggd med lögner. Sanningen är att alla åsikter inte är lika värda. Om någon debatterar på ett väldigt populistiskt och lögnaktigt sätt, förtjänar de inte respekt, och ska avslöjas som de hycklare de är. Annars blir man lätt ännu en Chamberlain.

Det är alltför vanligt i politiska diskussioner, där en part har uttryckt sig med skärpa, som t.ex. när Alexander Bard för några år sedan lämnade Centern, och uttryckte sitt hat mot Centerkvinnorna, som han betraktade som missfosterhjärnor och idioter (typiska Bard-formuleringar) att alla HELT OCH HÅLLET fokuserar på debattörens sätt att uttrycka sig, istället för att fokusera på sakfrågan. Och så gör man det klassiska cirkelargumentet att ”om han hade uttryckt sig mer anständigt hade vi kanske kunnat diskutera varför, men nu går det ju inte”. Detta är fegt och ryggradslöst. Tycker man att en diskussion är viktig, så skiter man i hur motparten uttrycker sig, och fokuserar på ämnet.

Nyligen skrev jag en rätt hård kommentar till en artikel av Veronica Palm, och hamnade i ännu en metadebatt med en god vän, om huruvida det var rätt att skriva att hon var en lögnare – att det hade varit bättre att skriva att det hon påstår inte är sant. Men jag tycker att om någon uppenbart och sannolikt medvetet ljuger, för att trycka fram sin agenda, så är det rätt och riktigt att kalla den personen för en inpiskad lögnare. Återigen hamnade jag i en metadebatt. Trist och onödigt.

Själv tycker jag att det är rätt befriande och skönt med lite skarpare toner emellanåt. Det är förfärligt tråkigt om känslouttryck blir betraktade som opassande och fel i alla lägen. Då kommer alltid de kallaste byråkratsjälarna vinna. Vill vi det? Om man faktiskt blir arg på en dum politisk ståndpunkt måste man få uttrycka den vreden. Lite som i det brittiska parlamentet, där tongångarna kan bli ganska så temperamentsfulla emellanåt. Återigen – så länge man håller sig till sakfrågorna, och faktiskt levererar skarpa argument, så får man ta sig friheter. Annars är det som att säga att ett starkt engagemang är dåligt, något som gör en människa misstänkt. Där vill vi väl ändå inte hamna?

Debatt i brittiska parlamentet

Vi kommer ALDRIG att komma fram till en enda universell metod att kommunicera. Det existerar inte något sådant, så då är det väl bättre att bara acceptera att vi alla kommunicerar olika, och alla kan inte anpassa sig till alla andra hela tiden.

Bättre lite skit i hörnen än ett rent helvete.
En spade är en spade, och en lögnare är en lögnare.

Kaos bor granne med Gud.

Dekorrand

Spara

Spara

Spara

Lögnaktig antiporrpropaganda – igen…

20/02, 2017

Veronica Palm om porr

Veronica Palm ljuger och fantiserar (som vanligt) i Dagens Arena, och påstår i en artikel med rubriken ”Därför behöver vi ta strid emot porren” att 35 % av allt som visas på nätet är porr (var kommer denna bisarra siffra från?), och att vilken 12-åring som helst på några sekunder kan klicka sig fram till ”dehumaniserande våldsporr och grov misshandel”. Det är lätt att påstå saker, att dra åsikter ur röven och presentera det som fakta – särskilt om man inte anser sig behöva backa upp det med hårda bevis eller källhänvisningar. Som t.ex. att kolla upp verklig statistik om porr på nätet.

Så jag gjorde ett litet experiment, och gjorde en sökning på just ordet ”sex”. Jag vet inte hur sökhistoriken ser ut i Veronica Palms dator, men jag jobbar som sexualupplysare, googlar mycket om sex, och i min webläsare, när jag söker på just ordet ”sex”, så får jag detta resultat: sida upp och sida ner är det information om sex och relationer – i Expressen, RFSU, Familjeliv, Apotea, Illustrerad Vetenskap, Metro, Vårdguiden, UR, Women’s Health, QX, m.m. Där kommer upp nyhetsartiklar om personer som åkt fast för diverse sexövergrepp, nätbutiker som säljer glidmedel och kondomer, AdLibris – och strax före en länk till en dejtingsida dyker upp en länk till Bibelinformation! Fattar ni? Bibelinformation! Ingen våldsporr alls, faktiskt.

Googlesökning SEX

Först när jag klickat mig fram till 16:e sidan (!) i Google får jag fram något som man kan klassa som helt vanlig porr – sex.com, som innehåller typisk mainstreamporr – inte det som Veronica Palm beskriver, utan just helt vanlig porr, utan våld och tvång. När jag slår över till bildsökning är det ungefär likadant. Jag scrollar förbi hundratals bilder av liknande karaktär – romantiska, ljusa och softade bilder med gulliga och kramande par klädda i vita linnen i sängar med vita lakan – allt sådant man kan publicera i vilken anständig tidning som helst, samt en och annan anatomisk teckning.

När jag kommer ner till slutet av sökningen – ni vet, där det kommer en länk man kan klicka på som säger ”Visa fler resultat” – så har jag ännu inte sett EN ENDA BILD som inte skulle kunna publiceras på Facebook utan att bli borttagen. Inte en enda fitta, inte en enda kuk, inte en enda bröstvårta. OBS! Jag har INTE Safesearch påkopplat!

Googlesökning SEX

Naturligtvis är ungdomar generellt mycket smartare än Veronica Palm, och söker mer specifikt på ”pussy”, ”gangbang” etc., men nu var det ju faktiskt så att jag granskade Veronica Palms dubiösa påstående, och visade därmed att hon uppenbarligen ljuger. Alternativt är hennes egen sökhistorik präglad av ett frenetiskt sökande på just olika uttryck för sex.

Vidare ljuger hon om porren som en stor miljardindustri, eftersom en väldigt stor andel av den porr de flesta konsumerar idag är ren amatörporr, som man kan hitta gratis. Och så pratar hon om pojkar, när det faktiskt är en ganska hög andel flickor och kvinnor som tittar på porr. Och de gillar de mer kinky varianterna, med BDSM-innehåll – säkerligen det som Palm refererar till som ”våldsporr”.

Problemet med ideologiska fanatiker utan kunskap och bildning är att de kan ställa till med väldigt mycket skada. Sådana människor med politiskt inflytande är farliga. Hade Veronika Palm bara varit granntanten hade jag kunnat strunta i hennes kverulantiska moralismer, men nu är hon inte det. Hon har makt. Och har man sådana åsikter som hon är man farlig för allmänheten, anser jag. Därför förtjänar hon inte bara en, men många skopor ovett.

Förutom uppenbara lögner om porren så vill Veronica Palm och hennes gelikar uppenbarligen skildra kvinnor som viljelösa, asexuella offer, som absolut inte kan fantisera om att ha gruppsex med flera män, eller att bli dominerade, eller få smisk. Män är perversa djur, och kvinnor är ljuva änglar, typ. Jag vet ju att detta inte är sant – jag har träffat många kvinnor som har berättat om sina sexuella fantasier på ett sätt som får mig att känna mig hyfsat återhållsam, nästan pryd.

Denna strategiska offermentalitet är i själva verket extremt kontraproduktiv för jämställdheten. Man skildrar medvetet kvinnor som svagare, mer osjälvständiga, i behov av skydd – samt att de självklart inte är intresserade av mer ”perversa” former av sex. Rena 1800-talssynen på kvinnor, alltså. Kvinnor kan väl inte vara kinky? De är ju bara ljuva väsen med vita linnen och en tekopp i sina kupade händer?

Vad vill Veronica Palm åstadkomma med sina fantasifulla excesser egentligen? Varför påstår hon att hon vill försvara kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar, när hon i nästa andetag vill skambelägga och förvägra samma kvinnor just detta? Och så detta ständiga ”tänk på ba-a-a-a-a-arnen!”.

Min förhoppning är att vuxenvärlden inte fortsätter att bara nedvärdera porr, och pracka på barnen en sexfientlig världsbild, geom att stänga dörren till alla intryck, men att vi snarare berättar om FLER sätt att ha sex, och framför allt lär våra barn självkänsla, att inte ta skit, att kunna säga JA och att kunna säga NEJ, och att respektera sig själva så pass mycket att de inte går med på sådant de inte vill gå med på. Samt att vi måste lära våra barn att kommunicera vettigt, respektera varandra, lära sig tycka om sin kropp, bejaka sin sexualitet – men på egna villkor.

Om man tycker att något är dåligt, så hjälper det inte att förbjuda eller skambelägga – man måste erbjuda bättre alternativ. Det är vad jag och många med mig gör. Skapa egen porr. Recensera porr på kultursidorna. Då lyfter man bannbullan och ger ämnet den respekt det förtjänar. Då lyfter man också kvaliteten, och kraven på en större medvetenhet om de signaler man sänder ut.

Cirkus Eros

En annan viktig aspekt av porrens vara eller icke vara är att just porren kan vara en oerhört viktig faktor för folk med marginaliserad sexualitet, att erkänna sig själva. För många som exempelvis är homosexuella, eller på annat sätt ”avvikande” från heteronormen, kan porr vara en avgörande faktor i en förbättrad självbild. En spegling, ett erkännande av att den egna sexualiteten är O.K.

Ett stort problem är att många tycks tro att ”bara vi förbjuder porr så blir allting bra” – och det är lika dumt som att förbjuda sex, för att det finns en och annan som begår sexuella övergrepp. Eller att förbjuda mattor, för att det finns tvångsarbetande barnslavar i afghanska mattfabriker.  Varje vettig person drar självklart slutsatsen att man bör lägga energi på att lösa problemen genom att erbjuda bättre alternativ, inte genom att förbjuda bort problemet. För det första funkar förbud jävligt dåligt mot sånt som folk vill ha, och man driver verksamhet under jorden, vilket gör situationen värre – därtill drar man med sig fullt acceptabla aktiviteter in i en förbudsspiral, och gör allting sämre.

Det är verkligen dags att vi tar både kvinnors och mäns sexualitet på allvar nu, och erkänner att kvinnor kan ha lika vilda och experimentella erotiska fantasier som män, samt att kvinnor står för en stor del av porrkonsumtionen. Det enda Veronica Palm och hennes likasinnade gör är att skambelägga kvinnor för deras sexualitet. Inte så feministiskt, väl?

tunn linje

Läs gärna Johan Norbergs artikel om porren:
”Släpp moralpaniken och sluta fördöm porren som du inte förstår”

Eller denna intressanta studie:
Exposure to pornography doesn’t reduce attraction and love for romantic partners

Eller denna utmärkta artikel om kommersiell sex:
Konsumentmakt och kommersiell sex?

Och så lite statistik:
Pornhub’s 2016 Year in Review

Och så självklart Petra Östergrens hemsida:
Petra Östergren
På Petras sida kan du också ladda ner hennes bok:
”Porr, horor & feminister” som pdf-fil

tunn linje

Besök gärna min egen pornografiska hemsida Cirkus Eros!

Kurser med Calle & Jennie Rehbinder!

Dekorrand

Spara

Tryckfrihetsordningen 250 år!

2/12, 2016

Tryckfrihetsförordningen

Idag finns det verkligen anledning att fira! Tryckfrihetsordningen, en av världens bästa lagar, fyller idag, den 2 december, 250 år, och det är värt att högtidlighålla.

Under ledning av den österbottniske prästen Anders Chydenius genomdrev mösspartiet vid riksdagen i Gävle den 2 december 1766 antagandet av en tryckfrihetsförordning som stoppade censur och införde offentlighetsprincipen för offentliga handlingar i svenska myndigheten, därmed även i Finland.

Viktiga komponenter i Tryckfrihetsförordningen är rätten att sprida information, offentlighetsprincipen och meddelarfriheten. Tanken är att vi ska garanteras ”ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning i vilket ämne som helst”. Sverige var länge också ensamt om att ha offentlighetsprincip, särskilt att ha den reglerad i grundlag.

Samtidigt befinner vi oss i en tid då yttrandefriheten blir attackerad från alla håll och kanter. Yttrandefriheten inskränks sakta mer och mer, och t.o.m. författare som Jonas Gardell höjer rösten och vill ha mer censur, något som för mig framstår som ytterligt absurt. Man skyller på ”näthat”, och viftar med lagförslag.

Just yttrandefriheten tycks vara särskilt farlig enligt många. Hur skulle det se ut om alla får säga precis vad de tycker? Ja, det blir ett vildvuxet medielandskap. Men vad är då alternativet? Ett ödsligt och räddhågat landskap, där ingen vågar säga flaska, för det kan ju leda till åtal?

Vi ser det redan, där en man blev anmäld för hets mot folkgrupp, för att han påstått att ett böneutrop i en moské lät som ett åsneskrik. Dumt sagt, kanske – men det ska inte leda till åtal. En annan blev fälld för att ha haft på sig en satirisk t-shirt med en bild av Hitler – en t-shirt man kan köpa i vilken souvenirshop som helst i London. En konstnär blir dömd till sex månaders fängelse, för teckningar, visade i ett galleri.

Tryckfrihet och yttrandefrihet är inte till för alla de som har socialt accepterade idéer, okontroversiella påståenden och politiskt korrekta yttranden. Yttrandefriheten finns till för dem som har de tokigaste idéerna, för dem som säger det vi andra inte vill höra, för dem som kan upplevas som kränkande.

Det finns de som säger att yttrandefrihet inte innebär rätten att kränka andra. De har fel. Det är just det yttrandefriheten är till för. Du kan välja att bli kränkt av precis vad som helst, och skulle vi förbjuda allt som någon kan bli kränkt av, så blir det inte så mycket kvar.

tunn linje

Om Tryckfrihetsförordningen (Wikipedia)
Tryckfriheten hotas av politiker och tyckare
(Nils Funcke, Expressen)
7 saker alla borde veta om tryckfrihetsförordningen (Sebastian Folcker, DN)

Dekorrand

Den irrationella skräcken för nakna kroppar

26/07, 2015

Artikel i Expressen Debatt 150716

Expressen Debatt beställde en artikel av mig för en tid sedan, och tanken var att den skulle handla om den alltmer puritanska synen på sex och naket i det offentliga rummet. så för drygt en vecka sedan kom den äntligen ut, i såväl papperstidningen som på nätet, med rubriken Nakenhet är tabu i vår kroppsfientliga kultur (man får ju aldrig sätta sina egna rubriker…).

Min artikel delades friskt (nästan 2.000 delningar på Facebook i skrivande stund), var ett par-tre dagar en av Expressens två-tre mest lästa debattartiklar, och ledde till en väldig massa intressanta diskussioner här och där. Jag tror inte att jag någonsin fått så mycket beröm och uppskattning för en artikel tidigare, så den var väl rätt bra, antar jag.

Min vana trogen publicerar jag förstås de artiklar som jag publicerat i andra media även här på bloggen. Här kommer den:

tunn linje

Artikel i Expressen Debatt 150716

Det finns mycket här i världen som vi människor skräms av, och som väcker vår motvilja. Krig, svält, stöld, vandalism, hot, våld eller förnedring – sådant som man i de allra flesta samhällen stiftar lagar mot. Lagars främsta syfte är att skydda människor från att bli skadade av andra människor, och det är ju vettigt.

Men så finns det vissa områden där allt förnuft har flugit sin kos, allt rationellt tänkande är borta, och känslorna fått kortslutning. Ett sådant område är den nakna människokroppen. Att vara naken i det offentliga rummet betraktas även i ”frigjorda” Sverige som ett brott, och rubriceras numera som sexuellt ofredande. Förargelseväckande beteende är tydligen inte starkt nog.

Fysisk nakenhet verkar skrämma och uppröra så pass att det anses vara något som vi alla borde skyddas från. Särskilt barnen – som vore nakenheten i sig något oerhört farligt och skadligt. Ur detta perspektiv torde barn som växer upp i naturistfamiljer som tillbringar sommarsemestern på nakencamping vara alldeles särskilt traumatiserade. Så är det naturligtvis inte. Alla som någon gång varit på en nakenbadstrand vet att det är mindre sexualiserat än på en ordinär badstrand – men den nyviktorianska skam som sprider sig alltmer, talar inte med förnuftets röst.

På våra badhus har unga killar kalsongerna på under badbyxorna, nakna bastubadare betraktas med misstänksamhet – och så ovanpå det den uppenbara könsdiskrimineringen av kvinnor som i motsats till män tvingas täcka sina bröst. Amerikaniseringen av kulturen gör att åsynen av kvinnliga bröstvårtor ses som större hot mot moralen än bilder av döda kroppar och avhuggna huvuden. Skammen över den egna kroppen programmeras in tidigt. Och vi sväljer det, okritiskt, eftersom sociala medier på nätet har blivit en del av det dagliga umgänget.

Vad blir då effekterna av att leva i en alltmer kroppsfientlig kultur? Denna fobi skapar i själva verket mer ångest, sämre självbild, mer distans – kort sagt, en sämre livskvalitet. Små barn älskar att springa runt nakna, men så lär vi dem att skämmas för sina kroppar, och så krymper de som människor. De blir rädda. Varför gör vi detta mot våra barn?

Många tycks tro att den moral som är rådande just nu är den enda sanningen – så har det minsann alltid varit. Det stämmer inte. För 30-40 år sedan var det fullt normalt för såväl kvinnor som män att vara barbröstade i parker, på badstränder och i badhus. Att sola och bada naken var också vanligt, och inte särskilt uppseendeväckande alls. Hela Långholmen i centrala Stockholm var spontant nakenbadställe – något som kan vara svårt att föreställa sig i dag, när det är förbjudet även för småbarn att bada nakna på Långholmen.

Denna nakenskräck tillför inget av värde. Ingen människa har någonsin tagit skada av att se en annan människa naken. Tvärtom kan det vara befriande, och till och med rätt kul. Ändå skyddar vi oss från ”detta hemska”, med lagstiftning och dömande attityder, så till den grad att det är lättare att hitta vålds- och krigsskildringar i medierna än nakna kroppar.

Det vore onekligen hälsosammare om vi människor kunde slappna av lite mer, lära oss att tycka om våra fantastiska kroppar, njuta av dem så länge vi nu har dem, i stället för att dela denna kollektiva neuros. Avskaffa förbuden mot fysisk nakenhet i det offentliga rummet. Danskarna är bra förebilder – där är det, till skillnad från Sverige, uttryckligen tillåtet att bada naken på alla badstränder. Livet blir nog mycket roligare så, för de allra flesta.

Carl Johan Rehbinder
Relationscoach och sexpedagog

tunn linje

Artikeln publicerad på Expressen Debatt 16 juli 2015

Dekorrand

Liten skrytpost.

15/04, 2014

Blog Stats 1,000,003 hits

Visserligen utslaget på sex år, men ändå. Jag känner mig onekligen lite stolt. Och då är detta ändå långt ifrån min mest besökta hemsida. Cirkus Eros har haft många miljoner besökare genom åren – under ett par år hade jag runt 5.000 besökare per dygn där, vilket är mer än tio gånger så mycket än medelvärdet på TantraBlog. De senaste 10 åren har väl Cirkus Eros haft i runda slängar 2.000-2.500 besökare per dygn, och det blir som sagt många miljoner träffar genom åren – men det känns ändå väldigt mysigt att min blogg har fått så mycket uppmärksamhet, och så många läsare!

Bloggen är ett fantastiskt verktyg som har bidragit till en ökad demokratisering av samhället. Man behöver inte vara journalist på en stor tidning för att nå ut till många läsare. Det räcker med en blogg. Om det man skriver är tillräckligt intressant för att få många läsare, kan en enkel bloggare idag få större inflytande än den där journalisten på DN eller AB.

När jag startade denna blogg på julafton 2007 var den tänkt som ett mediaexperiment – kunde jag få plats i mediaflödet, kunde jag få läsare, kunde jag påverka? Nu, drygt sex år och en miljon träffar senare, så kan jag konstatera att det var ett väldigt lyckat experiment. Jag blev riksdagskandidat, har fått skrivaruppdrag till tidningar och andra media, har deltagit i otaliga TV-debatter och mer därtill. Sannolikt hade inget av detta hänt utan bloggen.

Vi får väl se hur lång tid det tar till nästa miljon… 🙂

Dekorrand

Dags för lite gravplundring!

21/03, 2014

Mercedesreklam

Mercedes har gjort en reklamfilm. Reklamfilmen innehåller en dikt av Karin Boye. Detta har gjort somliga personer väldigt upprörda, däribland Peter Englund, som också råkar vara den tillfälliga ordföranden i Svenska Akademin (ja, jag vet att det kallas ”ständig sekreterare”, men det är förstås retoriskt nonsens, eftersom ingen är ständig, och hans faktiska position är en slags ordförande). Och så avslöjade sig Peter Englund som en elitistisk fjant, en arrogant snobb som sätter sig själv på smakpiedestalen och vill visa var skåpet ska stå. Ganska osmakligt.

Peter Englund kallar tilltaget gravplundring, vilket är ett ovanligt bisarrt påstående, eftersom det antyder att Boyes dikter enligt Svenska Akademin borde vara begravda och dolda för omvärlden, inte tillgängliga för var och en. Dessa dikter ska stå kvar i gamla dammiga bokhyllor, och hur de används ska kontrolleras av gamla dammiga reliker som Peter Englund och hans anhang. Själv är jag barn till en bibliotekarie, och har en långt mindre elitistisk och protektionistisk syn på kultur – jag tycker att all kultur ska vara tillgänglig att bruka och avnjuta, och skiter i artificiella klassificeringar som ”finkultur” och ”fulkultur”.

”En reklambyrå som heter ANR har kommit på den bisarra idén att använda delar av Karin Boyes kanske mest kända dikt, ’I rörelse’, i en glassig reklamfilm som syftar till att locka människor att köpa bilar av märket Mercedes-Benz. Att utnyttja Boyes dikt på det här okänsliga och genomkommersialiserade viset är gravplundring.”

– Peter Englund på sin blogg

Akademin vill stoppa reklamfilmen, och har till och med hotat med rättsliga åtgärder. De har letat bland dammiga paragrafer, och överväger att åkalla det så kallade ”klassikerskyddet” i upphovsrättslagen. Reklambyrån ANR försvarar sig förstås mot den orättfärdiga kritiken. Karin Boye har varit död i mer än 70 år, och därför är hennes dikter är fria att använda för alla och envar. Och även om reklambyrån formellt sett inte alls behöver det, så har de ändå tillfrågat Karin Boye-sällskapet om det passar att de använder ”I rörelse” – och de fick sällskapets välsignelse. Men se, det gillade inte Akademin, den döda kulturens försvarare. Det som är dött och begravet ska minsann fortsätta vara det, allt annat är en skändning av ett kulturarv.

Min respekt för Akademin föll plötsligt långt ner i ett geggigt och illaluktande avlopp. Akademin borde aldrig någonsin ha rätt att bestämma över någons kulturkonsumtion, vare sig för dig, mig eller för den delen stora företag. Även reklam ingår i yttrandefriheten, även om vänsterpolitiska personer inte gillar det – vilket jag tror är den verkliga orsaken till denna konflikt. Man gillar inte kommersialism, av politiska skäl, och så försöker man kidnappa Karin Boye, med moraliska brösttoner. Vad de verkar glömma är att den sortens paternalistiska dömande av kommersialiserad kultur stammar ur en tid då de enda som hade råd att syssla med litteratur och teater var de snuskigt rika. Då var det fult att tjäna pengar på kultur, eftersom det var något man skulle göra som amatör och entusiast.

Men i Sverige har vi något som heter ”likhet inför lagen”, vilket innebär att alla ska behandlas likadant, såväl rika som fattiga. Svenska Akademin ska helt enkelt inte lägga sig i hur Mercedes gör reklam. Om någon tycker att det är smaklöst att Mercedes använder Boyes poesi står det den personen fritt att kritisera det, och att bojkotta Mercedes produkter. Sådant ska inte regleras med paragrafer och förbud. Ah, just det. De som omhuldar Boyes politiska ideal är förmodligen extremt sällan samma personer som ens överväger att köpa en Mercedes. Så frustrerande.

Vi ska vara ärliga nog att erkänna att allt detta endast och enbart handlar om våra egna värderingar. Att diskutera Mercedesreklamens moraliska status har alltså INGENTING med Karin Boye att göra, eller hennes eventuella synpunkter. De som påstår att det är kränkande mot Karin Boye att hennes dikter används i reklam – de pratar skit, och borde egentligen erkänna att det är de själva som väljer att känna sig kränkta, av en eller annan anledning – helt oberoende av vad Karin Boye eventuellt skulle ha kunnat ha för synpunkt.

Det refereras gärna i sammanhanget till Karin Boyes politiska ståndpunkter (hon var socialist och satt i redaktionen för marxistiska Clarté), och att det därför skulle vara etiskt felaktigt att använda hennes dikter till reklam. Detta är också kvalificerat nonsens. Å ena sidan kan ingen kan veta vad som är i strid med författarens intentioner och vilja idag, när hon de facto dog för över 70 år sedan. Vem vet vad hon hade tyckt om hon hade levat idag? Å andra sidan är det faktiskt 100 % irrelevant vad Karin Boye hade tänkt. Karin Boye äger inte längre sina texter. Hon är död. Det betyder att man inte längre existerar som individ, ur eget perspektiv. När du har dött äger du ingenting, absolut ingenting.

”Det här är en yttrandefrihetsfråga. Ska jag inte få läsa upp en dikt bara för att någon annan har skrivit den? Vad Boye ville eller inte ville är helt irrelevant. Upphovsrättsmonopolet är utgånget. Man ska kunna ha en förutsägbar lagstiftning; när upphovsrätten gått är och måste verket vara i public domain.”

”Det är både omöjligt och orimligt att använda statens våldsmonopol för att tvinga folk att uppfatta ett konstverk på det sätt som konstnären avsåg”

– Rick Falkvinge, Piratpartiet

Jag har också skapat en jävla massa texter, bilder, musik och andra upphovsrättsskyddade alster, eftersom det är sådant jag lever på. Men det vore osannolikt korkat av mig att ha synpunkter på hur de ska användas efter min död. Om jag är död är jag död, och då finns jag inte mer, kan inte uppleva eventuella hyllningar eller kränkningar, kan inte njuta av frukterna av mitt arbete. Vad som händer efter min död är alltså 100 % likgiltigt vad min egen person anbelangar. Och så ska det vara.

En självklar fråga i sammanhanget torde vara om man får använda citat ur andra döda författares verk, som t.ex. Marcus Aurelius skrifter – i reklam för ett politiskt parti. Skulle det vara emot författarens intentioner och vilja? Är det över huvud taget relevant? Visserligen dog han för 1.834 år sedan, men Svenska Akademin kan säkert åta sig att försvara hans rättigheter å hans vägnar. Så blev allting så mycket bättre. Eller?

tunn linje

Läs Peter Englunds bloggpost om gravplundring
I annan media:
Akademien rasar mot Mercedes reklam – tidskriften Vi Bilägare
Karin Boye satte poesin i rörelse – SvD
Andra som skrivit om detta:
Rick Falkvinge
Enligt Min Humla
Anna Troberg

tunn linje

En vansinnigt rolig kommentar till ärendet:

Dekorrand


<span>%d</span> bloggare gillar detta: