Posted tagged ‘Expressen’

En liten bomb i Piratlägret…

15/03, 2011

Expressenartikel om Piratpartiet 110314

Piratpartiet syns för lite i media, och gör över huvud taget alldeles för lite väsen av sig i offentligheten. Ett politiskt parti ska delta i det offentliga samtalet, och påverka den rådande politiken. Annars saknar partiet existensberättigande, i alla fall som politiskt parti betraktat. Jag har varit mycket aktiv i piratrörelsen, och var även riksdagskandidat för Piratpartiet inför valet 2010. Sedan valet har min politiska håg riktats mot det nya politiska projektet Liberaldemokraterna, eftersom jag är liberal ända in i ryggmärgen, men jag har fortfarande kvar mitt medlemsskap och ett visst engagemang i Piratpartiet, eftersom jag fortfarande sympatiserar till 100 % med den politik som Piratpartiet representerar.

Flera pirater, mig själv inräknad, anser att Piratpartiet måste komma ur sitt navelskåderi, och sina ständiga interna konflikter. Vågmästarstrategin funkade uppenbarligen inte i Riksdagsvalet, och ”play it safe”-filosofin i att undvika alla kontroversiella frågor fungerade inte heller särskilt bra – inte minst eftersom den strategin exploderade i ansiktet på alla pirater när Rick Falkvinge redovisade för innebörden i valmanifestet i direktsändning, vilket fick fegisarna i partiet att kippa efter andan och kräva en pudel. Madeleine Leijonhufvud och Journalistförbundet gick ut och meddelade att de delade Piratpartiets ståndpunkter i frågan om informationsfrihet och den nya pornografilagen, men Piratpartiet kunde inte försvara sin egen partiledare. Patetiskt och ogenomtänkt.

Så jag slog mig ihop med min son Caspian och vår liberale politiske broder Alexander Bard och skrev en liten provokation till Expressens Sidan 4, en osäkrad handgranat i det piratideologiska träsket. Vi hoppades förstås på starka reaktioner från pirater – såväl positiva som negativa, vilket vi också har fått. Det är förstås vad vi faktiskt önskar oss. Det är ju inte så att vi VILL att Piratpartiet ska vara döda politiskt – tvärtom! Men lite chockbehandling kan väl vara bra?

En återkommande kritik mot oss från andra piratpartister är att vi är knark- och sexliberaler, och att det är hopplöst att över huvud taget vidröra dessa ämnen, för då blir man ”ett sånt där parti som kanske når 1 % av väljarna, och de övriga 99 % struntar i oss” – och hur många procent fick Piratpartiet i valet 2010? Vem röstar på ett parti som propagerar för fildelning och integritet på nätet – men inget annat? Invalid argument, som man säger…

Riktigt illa blir det när ovanstående argument presenteras av rent taktiska skäl, snarare än ideologiska. ”Vi ska inte ägna oss åt sådant som kan vara kontroversiellt, för det kan vi förlora röster på”. Den sortens fegpolitik anser jag förstås är förkastlig, och från min sida inte värt något annat än djupt förakt. Mitt politiska engagemang handlar INTE om positionering och trixande för att nå över en tänkt 4%-gräns, att undvika de heta frågorna för att vinna sympati. Sådan populistisk opportunism är för mig ren skit, och inget jag vill ta i ens med tång. Bättre då att ta frågorna rätt fram, stå för det man tror på, och slåss för det öppet och insatt. Det väcker i längden mycket mer respekt än att fega ur och tramsa runt.

Frågorna kring kroppslig autonomi är centrala så länge man driver integritetsfrågor. Att detta oundvikligen kommer att beröra känsliga frågor som eutanasi, drogbruk, sexarbete, surrogatmödraskap och andra kroppsliga frågor hänger liksom med. Ska man ha någon som helst trovärdighet i integritetsfrågor måste den kroppsliga integriteten också behandlas. Om man låter sig skrämmas bort från dessa frågor för att de är kontroversiella, så har man straffat ut sig själv från matchen direkt. Ingen trovärdighet alls.

Två huvudpunkter i vår kritik mot Piratpartiet är å ena sidan att fokuspartier uppenbarligen inte funkar i inrikespolitiska sammanhang. Om folk ska rösta på ett parti till riksdagen krävs att man har en politik för ekonomi, jobb, sociala frågor etc. Annars får man inga röster – vilket senaste valet bekräftar. Å andra sidan anser vi att Piratpartiet inte är konsekventa, när man talar om integritet på nätet, men vägrar ta i frågorna om integritet i den fysiska verkligheten. Då saknar man trovärdighet.

Det är detta vi vill inspirera till med vår artikel.

tunn linje

Läs vår artikel i Expressen, och ta del av kommentarerna där!

Eller läs artikeln här i min blogg:

tunn linje

PIRATPARTIET PÅ VÄG MOT EN TOTALKRASCH

Piratpartiets enda chans är att bli ett liberalt parti – missnöjda kan söka sig till V eller MP, skriver Alexander Bard tillsammans med Carl Johan och Caspian Rehbinder.

Piratpartiet är ledande i det viktigaste som hänt i politiken sedan miljörörelsen. Partiet föddes i ett patos för frihet. Fri kultur, delad kunskap och skyddad integritet. Med vår tids blixtsnabba tekniska utveckling har dessa frågor blivit viktigare än någonsin, inte minst i en tid där staten ständigt ökar kontrollen av medborgarna. Piratpartiet har lyft informationspolitiken till nivåer som inget annat parti kommit i närheten av, och är fortfarande det enda parti som på allvar tagit steget in i 2000-talet.

Men det har inte skett problemfritt. Riksdagsvalet 2010 var en katastrof, inte minst i ljuset av det lyckosamma EU-valet. Den omstridde Rick Falkvinge har nu lämnat partiledarposten till förmån för den oprövade Anna Troberg. Piratpartiets årsmöte i april kommer att bli ett ödesval. För att överleva måste Piratpartiet nu fullfölja sin ideologi. Om partiet vill driva frihetsfrågor på allvar måste medlemmarna våga ta steget bortom sina datorer. Integritetsfrågorna kan inte stanna på internet – kampen måste även gälla den fysiska verkligheten.

Vi ser i dag en kraftig ökning av lagar som leder till godtycklig massövervakning och rättsvidriga gripanden. Förbudet mot innehav av narkotiska preparat för eget bruk är både samhällsskadligt och integritetskränkande. Den skärpta barnpornografilagen förvandlar i ett svep lekfulla ungdomar och konstsamlare till sexualbrottslingar. Tvångssterilisering av transsexuella och förbud mot vissa frivilliga yttringar av sexualitet är minst lika stora ingrepp i den personliga integriteten som FRA eller datalagringsdirektivet. Och fienden är densamma.

Piratpartiet har alltid haft en beundransvärd öppenhet för aktivister från hela den politiska skalan. Denna mångfald har tyvärr alltmer förvandlats till en belastning. Interna konflikter har präglat Piratpartiet länge, och det kommer inte att sluta förrän partiet utvecklar en ideologisk grund. Lösningen på Piratpartiets inre upplösning är att mycket tydligare gå den frihetliga politikens väg fullt ut, en modern, liberalt präglad ideologisk kompass att manövrera efter. Att bli ett riktigt politiskt alternativ – detta skulle kunna ge Piratpartiet en helt ny kraft. De medlemmar som inte skulle kunna tänka sig att engagera sig i ett liberalt parti skulle i stället kunna göra stor nytta för piratfrågorna inom MP eller V.

Piratpartiet står nu inför ett dramatiskt vägval. Antingen fullföljer partiet det frihetliga patos som ligger bakom dess bildande, eller så går partiet under. Partiets politik måste utvecklas så att den kan ge tydliga svar på väljarnas alla frågor. Den personliga friheten måste vara värd att slåss för på alla livets områden, inte bara framför datorskärmen! Kroppslig autonomi är en självklar integritetsfråga, inte minst för att den hårda lagstiftningen i dag ger fritt fram för oerhört integritetskränkande ingripanden av polisen. Partiet skulle också kunna förena det bästa med höger och vänster, och propagera för en ekonomisk politik med plattskatt och medborgarlön.

Alternativet är att Piratpartiet gräver ner sig i att driva en obskyr kamp för ett fåtal frågor, som aldrig kommer att bära in partiet i något parlament, varpå den liberala majoriteten lämnar och bygger upp ett nytt parti som verkligen vågar förkroppsliga den frihetslängtan som var Piratpartiets motor från början. Men är inte det ett enormt slöseri med tid och resurser?

Valet står i vår mellan att på allvar börja bygga den nya tidens politiska opposition, eller att kasta vår tids stora frihetsrörelse på soptippen. Beslutet kan inte vänta. Vågar partiet flyga på allvar, eller fegar man ur och kraschar?

ALEXANDER BARD
CARL JOHAN REHBINDER
CASPIAN REHBINDER
Alexander Bard, Carl Johan Rehbinder och
Caspian Rehbinder är medlemmar
i Piratpartiet.

tunn linje

Uppdatering:
Läs Anna Trobergs replik i Expressen!

tunn linje

Bloggar som kommenterar vår artikel i Expressen:
Henrik Alexandersson (PP), Christian Engström (PP), Anna Troberg, Anders S Lindbäck @ Kunskapssamhället, Futuriteter, Svensk Myndighetskontroll, Svensk Myndighetskontroll (igen), Ursinnig, Free and thinking, Sysadminbloggen, Gothbarbie, Emma Opassande, Torbjörn Jerlerup, Liberaldemokraterna, Then Piratska Argus, Scaber Nestor, Anton Nordenfur, Sigurdhsson, Ensson, Ulf Bjereld, Isak Gerson, Peter Harold, Johan Lundberg, Fredrik Holmbom

Liberaldemokraterna

Dekorrand

Mitt fotograferande – inte bara sex och naket…

20/02, 2010

Maskspelare

Ordet ”fotografi” är grekiska och betyder att skriva – eller måla – med ljus. Och eftersom jag också har tecknat och målat hela mitt liv, så inspireras jag i mitt fotograferande av måleriet, och måleriet av fotograferandet. Mina kompositioner i fotograferandet är klart inspirerade av måleri, både i komposition och färger – och mina målningar är ofta på gränsen till fotorealistiska.

Bentley

Jag har fotograferat sedan tidiga tonåren, på 1970-talet, och lärde mig då också mörkrumsteknik av en granne – som för övrigt arbetade som teknisk chef på Kodak. Lite overkill, kanske, men definitivt en bra början. Jag tillbringade en del tid i hans mörkrum som han hade i sitt garage.

Gata i Mumbai

Jag fotograferade analogt i nästan 30 år, men de senaste 4-5 åren har jag i praktiken gått helt och hållet över till digitalt – det är smidigare, och med modern utrustning blir bildkvaliteten mycket god. Den digitala fototekniken är idag överlägsen den analoga, på många sätt. Jag ÄLSKAR Photoshop, och allt kul och kreativt man kan göra i datorn med sina bilder.

Calle x 3

Fotograferandet har alltid varit en viktig del av min professionella verksamhet, men också en konstnärlig passion, en kärlek till bildskapandet. Jag har alltid fotograferat betydligt mer bara av ren kärlek och passion för bildskapandet, än på uppdrag. Och jag tror att detta är orsaken till att jag fortfarande, efter 35 års fotograferande, tycker att det är väldigt roligt och lustfyllt.

Yoga

Karaktären på mina uppdrag växlar rejält – från sex och naket till yoga, scenshower, porträtt och produktbilder. Jag har under flera år varit officiell fotograf för den återkommande berättarfestivalen Fabula Storytelling Festival, och nu är jag på eget initiativ nåt slags husfotograf för Piratpartiet.

Bilden här ovan skildrar en fotosituation som är högst aktuell – den fototurné genom landet som jag gjorde i januari tillsammans med Rick Falkvinge (som tog just den bilden) och Anna Troberg, för just Piratpartiets räkning. Vi skulle träffa och fotografera så många som möjligt av dem som låg särskilt bra till som riksdagskandidater, så att vi skulle kunna lägga ut bilder på (nästan) alla de som faktiskt blev valda.

Pirater, riksdagskandidater

Så med portabel studio i bagaget flängde vi från Sollentuna till Umeå, Sundsvall, Lund, Göteborg och tillbaka till Stockholm på fyra dagar – lite hysteriskt, men det fungerade. Det blev en jäkla massa folk att plåta på kort tid – men fina bilder blev det. Du kan se resultat av fototurnén på denna sida på Piratpartiets Presscenter. Detta projekt fortgår alltjämt, och jag kompletterar vartefter de som saknas – så att vi får enhetliga pressbilder av våra riksdagskandidater.

Barn

Jag älskar att fotografera människor mitt i livet, och har mitt alldeles egna sätt att fånga personligheten, karaktären, livet och lusten i varje unik individ. jag tycker om att knyta an till dem jag fotograferar, att leka och busa lite, men framför allt skapa trygghet, så att modellen kan slappna av och bara vara sig själv.

Deffat kärlekspar

Om motiven sen är familjemedlemmar, vänner, konstnärliga visioner eller professionella uppdrag – det går på ett ut, tycker jag. Dock blir det alltid bäst om jag kan knyta an till objektet/modellen på ett personligt plan, om jag hittar något att spegla mig i, något som slår an en ton av igenkännande i mig själv.

Jessica

Att fotografera sex och naket är dock min största passion inom foto. Jag har fotograferat naket ända sedan 1981, starkt inspirerad av flera av de stora fotograferna och konstnärerna, från Man Ray till Robert Mapplethorpe, från Walter Hirsch till David Hamilton. Och med åren tycker jag att jag har hittat en egen stil, ett eget uttryck. En kombination av explicit erotik, mjuk romantik och starka personligheter, i varierande blandning.

Ljuv förening

Jag älskar att gestalta skönheten i nakna kroppar, glädjen och lusten i sexualiteten när den kommer i uttryck, inom varje enskild människa såväl som i mötet mellan två eller flera. Sex och kärlek kan vara det vackraste som finns, och jag tröttnar aldrig på att utforska ämnet.

Naturälskare

Detta har lett till en mängd uppdrag åt allehanda tidningar, tidskrifter, sexualundervisningsmaterial och mycket annat – även en hel del privata uppdrag. De senare åren har jag fotograferat åt Aftonbladet, Expressen, Hennes, Vecko-Revyn, norska Cupido och Landstinget (LAFA). Och några till.

Aftonbladet & Vecko-RevynSex på stranden

Men som rubriken också antyder, så fotograferar jag förstås också annat än sex och naket. Jag älskar bilder, av natur, miljöer, vackra saker, abstrakta kompsitioner, människor – allt som lockar mitt öga. Allt som väcker känslor intresserar mig. Att resa ger alltid inspiration och tillfällen att fotografera. Mat och dryck kan vara oerhört vackert.

Grappa

Om du vill se mer av mina bilder, tycker jag att du ska besöka min hemsida Photo Gallery. Där hittar du ett urval av bilder – både bilder gjorda på eget bevåg och bilder på uppdrag. Och vill du se mer av mina erotiska bilder, så är ett besök på Cirkus Eros förstås obligatoriskt. Sveriges vackraste erotiksajt, definitivt.

Photo gallery och Cirkus Eros

Cirkus Eros är ett kärleksarbete, ett konstnärligt och pedagogiskt projekt som pågått i många år, som har gett upphov till massor av intressanta fotouppdrag, starka möten, en bok, våra kurser och en mängd annat intressant. Men mina bilder letar sig förstås in på nästan alla hemsidor jag administrerar – både egna och andras.

År 44Min fotografiska dagbok måste också nämnas. Under ett års tid höll jag en stenhård disciplin i att verkligen fotografera varje dag, minst en bild, och för varje dag valde jag ut en bild som jag lade upp på en hemsida jag kallade År 44, som en slags fotografisk dagbok under ett år, inspirerad av en bok som Walter Hirsch producerade på 1980-talet, med samma tema. Jag påbörjade projektet på min 43:e födelsedag, den 30 augusti 2005, och avslutade det på min födelsedag året efter – följaktligen skildrade denna sida mitt 44:e år i livet. Därav namnet, År 44.

Prinsesstårta

Att fotografera är helt enkelt väldigt roligt, och ett fantastiskt redskap för intensiv kreativitet. Jag har alltid haft fömågan att skapa vackra bilder, men det är först på senare år som mitt tekniska kunnande har börjat komma ikapp mitt bildseende, liksom att det är först nu som jag har haft råd att skaffa en professionell utrustning som ger mig möjligheter att förverkliga många av mina idéer, nu också med en hög teknisk kvalitet.

Delahaye med publik

Och ja, det går alldeles utmärkt att anlita mig för fotouppdrag.

För mer info – kontakta mig via e-post – calle@rehbinder.se

Eller ring – 070-79 76 333

tunn linje

Dekorrand

En seger för demokratin!

9/06, 2009

fireworks_pp

Att Piratpartiet gjorde en skräll i EU-valet är inte bara en intressant händelse, eller ett spektakulärt jippo. Vad man än tycker om Piratpartiet och dess politik, så måste man erkänna att detta är en stor seger för demokratin. Demokrati betyder ordagrant folkstyre, att folket bestämmer. Det betyder i förlängningen att om tillräckligt många är missnöjda med den representation som finns för närvarande, så kan de bestämma sig för att starta ett nytt politiskt parti. Och om budskapet är tillräckligt kraftfullt och allmängiltigt, så kan det bli en folkrörelse på riktigt – och vinst i demokratiska val. Detta har nu Piratpartiet – och det svenska folket – bevisat med all önskvärd tydlighet.

Att det går att bedriva en valkampanj utan budget – framgångsrikt – är också en oerhört viktig insikt för alla som har åsikter om effektiva valkampanjer, ekonomi, marknadsföring etc. Piratpartiet lyckades utan en krona i bidrag, inga valstugor (nästan), inga stora dyra affischkampanjer, ingenting som egentligen kostar, mer än hårt arbete, ihärdighet, vilja, generositet, entusiasm och övertygelse. Detta är i sanning en stor seger för den demokratiska tanken. Man kan om man vill.

pp_valmedia

Media älskar nu Piratpartiet – förstås. Media älskar både katastrofer och vinnare, eftersom det säljer lösnummer. Och just nu är Piratpartiet de självklara vinnarna. Men det är inte bara i Sverige PP syns. I sitt senaste nyhetsbrev beskriver Rick Falkvinge hur han gjorde en internationell nyhetssökning på ”Pirate Party”, och fick fram 2459 artiklar. När jag i skrivande stund gör samma sökning får jag fram 2.619 sökningar, så det ökar stadigt. På spanska, ”Partido Pirata”, får man liknande resultat – 1.891 träffar. Liknande sker om man söker på franska. Piratpartiet är helt enkelt en sensation – inte bara i Sverige, men över hela världen.

Det är dock djupt bekymmersamt att valdeltagandet är så oerhört lågt. Färre än hälften av alla röstberättigade – det är en skandal. För det första kan man tycka att våra folkvalda politiker, och kanske framför allt EU-organisationen, har misslyckats kapitalt med att informera om konsekvenserna av ett medlemsskap i EU. För det andra kan man faktiskt även klandra medborgarna för att de inte bryr sig om sin egen verklighet, att de inte ids ta reda på hur besluten tas nere i Bryssel, de beslut som ytterst sett berör oss alla i hela EU.

EU-valet är idag viktigare än riksdagsvalet, eftersom en stor del av de nya lagar och förordningar som gäller hela EU, d.v.s. även oss i lilla Sverige, beslutas i EU, inte hemma i Sveriges Riksdag. Jämfört med EU-valet är riksdagsvalet idag nästan att jämföra med ett kommunalval. Om vi förstod detta, så skulle valdeltagandet förmodligen öka, eftersom Sverige traditionellt brukar ha ett högt valdeltagande. Demokratin skulle alltså tjäna på en skarpare information till medborgarna om vikten av att rösta i EU-valet.

Men det allra dummaste, det mest osannolikt idiotiska, är det lilla fåtal politiskt aktiva som propagerar för att man inte ska rösta i EU-valet, som en protest mot EU, i motstånd mot vårt medlemsskap. Något dummare har jag svårt att föreställa mig. Det är som att vägra simma för att man är emot bad, rent principiellt – när man redan ligger i vattnet. Att bara vara soffliggare är förmodligen mest lättja och bristande engagemang, men att medvetet låta bli att välja, som en protest mot EU, är riktigt, riktigt korkat. Snacka om att sticka huvudet i sanden – ”Nä, EU finns inte!”…

Man kan förstås välja en mer elitistisk syn på det hela, och konstatera att det kanske är lämpligt att bara de som faktiskt engagerar sig också är de som har inflytande över politiken. Det talas om att man ska kunna rösta via Internet, och det låter ju bra å ena sidan, men har man så lite engagemang i politiken att man inte ens orkar masa sig till en vallokal, då kanske man inte ska ha inflytande över andra människors liv, helt enkelt. Fast det blir inte mycket till demokrati i längden med detta tänkande.

Det mest önskvärda vore alltså att Sveriges medborgare äntligen kunde förstå att vi är en del av EU, med allt vad det innebär, och att en långt högre andel av de röstberättigade faktiskt engagerar sig och röstar, nästa EU-val. Då kan vi på sikt få en mer rättvisande politisk karta. Men innan nästa EU-val kommer det ett riksdagsval, och då ska vi tillsammans se till att få in Piratpartiet i Riksdagen också. Sen kommer det att hända grejer, både nationellt och i EU. Det ser jag fram emot.

purple_jollyrogerflag

tunn linje

Piratpartiet – det enda vettiga alternativet!

Läs mer på Piratpartiets egen hemsida: www.piratpartiet.se

Dekorrand

Makthavarnas lögnaktiga dubbelmoral

18/11, 2008
Carl Johan Rehbinder

En av Christian Gergils hundar. Foto: Carl Johan Rehbinder

Att politiker ljuger är ingen nyhet, och att kvällstidningar ljuger och skarvar för att sälja lösnummer är inte heller något nytt. Att en organisation för en yrkeskår ljuger är mer uppseendeväckande, och att en myndighet, som dessutom avslöjar lögnerna som just lögner, ändå hänger med i propagerandet för införandet av en ny lag, vars motiv ligger just i dessa framfabulerade lögner, är mer än uppseendeväckande – det är en skandal.

Uppenbarligen är det dags för nya manövrer i syfte att distrahera folk från riktiga problem. Att en ofrånkomlig effekt av denna distraktion är att vår tillit till rättssamhället sjunker ytterligare anses uppenbarligen ovidkommande. Folk börjar tröttna på den kraftigt överdrivna pedofilhysterin – masspsykosen håller på att klinga av. Så nu behövs nya syndabockar.

I en lång rad artiklar i Expressen beskrivs en verksamhet som de allra flesta torde anse vara motbjudande och äcklig – sex med djur. I Expressen beskrivs ett nätverk för zoofiler, med tydliga beskrivningar av olika medlemmars beteenden med djur. Ah! Zoofiler! De är så vidriga, så dem kan vi mobba – på så sätt slipper vi ta itu med våra egna mörka sidor! Om vi bara förbjuder sex med djur, så blir allting bra, och hela världen blir mycket vackrare.

Expressen skildrar det hela dramatiskt och sensationslystet – ”Här erbjuds Expressens reporter att ha sex med en hund”, ”De leder djursex-nätverk”, och ”Nätverkets huvudman: Jag månar om djuren”, för att fortsätta med en artikel om lagstiftning – ”14 lagar mot djursex har stoppats de senaste åren”. Och det bara fortsätter, med fler och fler artiklar, den ena mer slaskig och snaskig än den andra.

12horses

Jag har skrivit om det här förr – i ett blogginlägg från januari i år; Idioti och dubbelmoral – om tidelag, samt en kommentar till jordbruksministerns inlägg i debatten i somras – Dagens hjälte – jordbruksministern! – och jag tycker verkligen att det är helt otroligt att politiker och media lägger så mycket energi på denna kvasifråga.

Till Expressens försvar vill jag hänvisa till den debattartikel som publicerats i samma vända – ”Djursexförbud är rent hyckleri”, av Don Kulick, professor i antropologi. Han ställer den självklara motfrågan – ”Kan någon vara snäll och förklara på vilket sätt ett djur kan tänkas lida mer av sex än av slakt?” Dock får nämnde professor tyvärr vara rätt så ensam om denna ståndpunkt i media, vilket sätter hans intelligenta resonemang i klar minoritet. Men han är ju bara en sån där konstig professor, så det är väl klart att han måste ha en avvikande och konstig åsikt. Eller?

Hela detta mediespektakel bygger till att börja med på lögn och förbannad dikt. Det finns inte en siffra rätt i den statistik som åberopas. Dessutom jämför man djuren med barn – ”det är fel att ha sex med djur, för de kan inte ge sitt medgivande”. Jaha. Men när gav djuren sitt medgivande till att bli behandlade som produkter – slagna, kasterade, sönderavlade, slaktade, uppätna, utnyttjade? Och, allvarligt talat, är inte jämförelsen med barn rätt bisarr – var slaktas miljontals barn och hamnar på tallriken? Detta handlar om en extrem form av dubbelmoral.

johan_b-fInformationschefen på Sveriges Veterinärförbund , Johan Beck-Friis, har vid upprepade tillfällen påstått att mellan 300 och 400 husdjur skadas av sexuella övergrepp varje år. Han anser att ”det var en skrämmande hög siffra, att så många djur utsattes för sex av människor”. Det har dock visat sig att denna siffra var totalt framfabulerad av samme Beck-Friis. Det finns alltså inga bevis för att denna siffra stämmer, och den saknar alltså vetenskapligt värde. När Johan Beck-Friis har pressats angående denna siffra har han också erkänt att det är grova gissningar, och att de ”kan vara helt fel, eller kanske ungefär rätt”.

Johan Beck-Friis gissar dock vidare, och tror (tvärsemot all expertis på området sexualitet) att den ”stora ökningen av djursex” (som alltså också är ett fantasifoster) beror på förbudet mot barnporr. Pedofilerna skulle alltså ha konverterat till zoofiler.
Virrigt? Det blir värre. Tidningar över hela landet suger upp Johan Beck-Friis okunniga gissningar, och lanserar dem okontrollerat som fakta. Och dessa ”fakta” valsar vidare, till andra länder som U.S.A. och Storbritannien, eller t.ex. Norge, där man antar att ”om djursex ökar i Sverige, så finns det ingen anledning att tro att det inte också ökar i Norge”.

planetapesSiffrorna har fått ett eget liv.
I Sveriges Riksdag har centerpolitikern Kerstin Lundgren orerat om att 200-300 sällskapsdjur per år får så svåra skador av sexuella övergrepp att de har behövt avlivas. Hon har förstås inga fakta bakom dessa påståenden, men det behövs väl inte?
Så nu dör djuren också, av våldtäkter utförda av människor.
Fria fantasier alltihop, förstås, mitt i lagstiftande församling.
Miljöpartiets Ulf Holm har också refererat till Johan Beck-Friis vilda gissningar, i tron att de är fakta, och så är stenen i rullning.

Rabaldret ledde till att Djurskyddsmyndigheten inledde en undersökning. 1.600 enkäter sändes ut, i hopp om att avslöja sanningen om djurväldtäkterna. Resultatet presenterades i slutet av april 2007. Man hade kommit fram till 209 fall. Men inte per år. Undersökningen hade nämligen gått tillbaka till 1970-talet, i syfte att få en så bred bild av denna frågeställning som möjligt. 209 fall på över 30 år – ca 6 per år i genomsnitt. Inte riktigt som Johan Beck-Friis gissade, alltså.

Vidare har Djurskyddsmyndigheten kommit fram till att minst hälften av dessa rapporterade fall handlar om ren misshandel och djurplågeri, i form av hästar som har blivit skurna med skarpa tillhyggen mot könsorganen. Just för att angreppen skett mot könet, så räknas även detta som sexuella övergrepp. Men det handlar alltså INTE om att någon har har haft regelrätt sex med hästarna i fråga, utan om rent djurplågeri, som i sig redan är förbjudet. Det behövs alltså ingen extra lag. Det finns redan ett förbud mot djurplågeri.

Djurskyddsmyndigheten kom fram till att det på över 30 år har uppdagats ca 10 fall av sexuellt utnyttjande av djur som inte täcks av nuvarande lagstiftning. 10 fall på 30 år. Ett var tredje år. Inga 300-400 per år, alltså. Trots detta anser även Djurskyddsmyndigheten att det behövs en ny lag. Varför? För att man anser att djur alltid lider av sexuell aktivitet med människor. Framför allt psykiskt. Detta har Djurskyddsmyndigheten förstås inga bevis för alls, men man antar att det måste vara så. Ett av dessa 10 fall rör en häst som har blivit klappad på rumpan. Det räknades som sexuellt ofredande av djur.

Djurskyddsmyndigheten har dock fullständigt utelämnat en annan företeelse, som i allra högsta grad måste anses som sexuellt utnyttjande för människors höga njutnings skull, och det är sexuell stimulans av handjur, i avelssyfte. Man runkar alltså av djuren för att inseminera kor, hästar, grisar m.m. för att få fram fler slaktdjur. Varje dag tvingas tusentals kor att bli havande med kalvar, som de inte får behålla efter födseln. Men dessa djur lider uppenbarligen inte psykiskt, enligt Djurskyddsmyndigheten. Det är bara när en människa njuter sexuellt av övergreppet som djuret lider psykiskt. Hur djuret för det första ska kunna se skillnaden är för mig en gåta, för att inte tala om varför djuret skulle lida av en viss behandling, just bara när en människa njuter sexuellt av det. Som tur var lades Djurskyddsmyndigheten ner den 1 juli 2007, eftersom den inte fyllde någon vettig funktion.

insemination_hast

Varför inseminerar man hästar sedan lång tid tillbaka? Jo, det är nämligen så att om hästarna får kopulera fritt, kan de ston som inte vill bli påsatta säga nej. De sparkar helt enkelt till hingsten. Det händer att ston sparkar ihjäl alltför påstridiga hingstar – något som borde tillfredsställa en och annan feminist. Men så kan vi ju inte ha det, så vi tvingar hästarna att bli gravida, genom att inseminera dem. Om inte det är sexuellt ofredande, så vet inte jag vad sexuellt ofredande är…

Och så har vi ju de där ca 4.000 griskultingarna som kastreras varje dag, utan bedövning. Djur som vi sedan äter, inte för att vi måste det för vår överlevnad, utan bara för vår höga njutnings skull.

Det är alltså O.K. att utsätta djur för sexuellt ofredande, och t.o.m. mörda dem, så länge den njutning vi kan utvinna ur detta är kulinarisk – men det är alltså inte O.K. att njuta av djuren sexuellt – inte ens om djuren inte tar någon skada. Var finns logiken i detta? Varför räknas inte insemination och kastration in bland sexuella övergrepp mot djur? Åh, just det ja – det glömde jag. Det handlar då plötsligt om lönsamhet.

slaktadedjur

Veterinärförbundet ljuger. Djurskyddsmyndigheten ljuger. Media ljuger. Politkerna ljuger. Varför, kan man undra. Att baron Johan Beck-Friis och centerpolitikern Kerstin Lundgren är imbecilla idioter är en slutsas som är lätt att komma fram till – men varför får dessa idioter härja fritt? Varför sätter ingen stopp för denna galna och lögnaktiga propaganda? T.o.m. jordbruksministern har vänt – han vill förstås inte framstå som en djursexförsvarare. Politisk populism och lögn får segra, och sanningen hamnar i skamvrån. Igen.

Man kan undra om de politiker i Riksdagen som skriker högst om detta, bara är ointelligenta vindflöjlar, eller om de har någon dold agenda bakom sitt engagemang. Kanske det är så enkelt att man med jämna mellanrum behöver den här typen av idiotfrågor just för att avleda uppmärksamheten från de verkliga frågorna vi egentligen borde engagera oss i. Hur mycket ska vi låta oss kontrolleras av staten (FRA, IPRED1)? Hur värderar vi slaktindustrins väldokumenterade övergrepp mot miljontals djur, med dess tillika väldokumenterade destruktiva påverkan av naturen? Varför ställer vi inte dessa frågor istället?

Det kostar för mycket. Så enkelt är svaret. Om majoriteten av svenska folket skulle ta till sig dessa fakta, så skulle vi kollektivt behöva ändra på väldigt mycket i våra liv, och det är för jobbigt. Bättre då att utse en liten marginaliserad grupp som syndabockar, som vi alla kan komma överens om att hata, och dessutom förbjuda. Då behöver vi inte ta något ansvar. Om vi bara skriker tillräckligt indignerat, skriver några arga och felstavade rader på ett Expressen-forum, och kanske t.o.m. går med i en FaceBook-grupp mot djursex, så kan vi slå oss för bröstet i självgod förvissning om att vi har gjort en god gärning – och sen tar vi en Big Mac på närmaste McDonalds. Med pommes frites och en stor milkshake.

Till dig som skriker om förbud mot tidelag, vill jag bara ställa frågan – ”Är du vegan, och är din garderob helt fri från läder- och pälsverk?” Om inte – knip käft. Om du inte ens är vegetarian, så har du fan inte rätt att ha en åsikt i frågan. Det blir liksom bara patetiskt.

OBS! Jag propagerar INTE för djursex! Och jag är inte heller särskilt intresserad av att försvara människor som har sex med djur. Jag är dock starkt kritisk mot det snedvridna perspektiv som många verkar ha, som kan acceptera ett grovt utnyttjande av djur i alla möjliga sammanhang – men inte just sexuella sådana. Att vända upp och ner på himmel och jord över ett så extremt marginaliserat beteende är helt enkelt komplett proportionslöst, och tyder till att börja med på extrem moralpanik, men ännu mer på krampaktig projektion. Att begränsa den industriella köttproduktionen torde vara ett enormt mycket mer relevant projekt, om man faktiskt på riktigt vill göra något för djurens rätt, något för naturen och miljön, och även vår egen hälsa.

Dubbelmoralen är så övertydlig, så bisarrt extrem, och lögnerna så uppenbara, att jag inte begriper hur allt det här kan passera så lätt, utan kritik. Att över huvud taget lyfta fram djursex som en så viktig fråga tyder på en total brist på sinne för proportioner. Det är så övertydligt och uppenbart att denna fråga inte har ett smack med djurens eventuella lidande att göra. I bästa fall rör det sig om människors moraliserande över andra människors beteende, men tyvärr är nog orsakerna betydligt smutsigare. Det handlar om en manipulation av opinionen, ett vilseledande, en skenmanöver för att ta bort uppmärksamheten från riktiga problem. Makten framför allt.

Hur lurad är du, egentligen? Hur lättledd och manipulerad av politker och massmedia är du? Hur långt är ditt koppel? Vem äger dig? Vem styr dig? Vilka av de åsikter du har är egentligen dina? Hur mycket makt har du över ditt eget liv, och hur mycket makt har du lagt i händerna på andra? Fråga dig detta, gärna ofta.

tunn linje

För dig som är särskilt hårdhudad, kan du här se bilder som visar hur man kastrerar en häst.

tunn linje

Andra som bloggar om djursexfrågan:
ProjO har skrivit ett oerhört utförligt blogginlägg – Läs!
Blogge har skrivit roligt, och som vanligt provokativt.
Slave of Karma skrev om detta på engelska redan för ett år sedan.

Dekorrand

Vem tjänar på sexualfientligheten?

27/10, 2008

Idag tänkte jag roa mig med att redogöra för en konspirationsteori. (Låååångt inlägg!) Tankegången om att vi människor konspirerar till höger, vänster och mitten för att uppnå privata, mer eller mindre dolda mål, är inte ett utslag av paranoia – det är naturens ordning. Alla vill ha något, och ser vi vägar att uppnå detta önskvärda, så kommer vi naturligtvis att ta till alla medel för att uppnå det.

I människosamhället finns därför reglerande funktioner som lagar och moral, som i sin ursprungliga, friskaste form syftar till att bevara och skydda varje enskild individs frihet att leva i fred med sin omgivning, utan att bli exploaterad, lurad, bestulen, misshandlad eller på andra sätt kränkt. Lagar och moral är något som finns i alla grupperingar av människor, och är inget att i sig vara kritisk mot.

Dock kan det bli väldigt, väldigt fel när de lagar och den moral som egentligen finns för att skydda från förtryck och exploatering vändes åt andra hållet, och tvärtom blir redskap för förtryck och exploatering. Gammalt klassiskt ohederligt maktmissbruk, med andra ord. Och jag hävdar med bestämdhet att institutionaliserade former av sexualfientlighet, som t.ex. det organiserade motståndet mot prostitution, är ett utslag av detta maktmissbruk.

Fascism

Så till min konspirationsteori: Jag ser två trender i den västerländska kulturen, som klart och tydligt leder mot minskad individuell frihet och ökad kontroll, expanderad statsmakt på medborgarnas bekostnad. Fascism, om du vill. Det pågår ett moraliskt tvåfrontskrig mot den individuella friheten, som jag påstår är medvetet framskapat av maktgiriga personer utan samvete.

Den ena trenden är det ökade kontrollsamhället, den explosivt expanderande möjligheten för myndigheter och regeringar att övervaka och kontrollera medborgarna, genom register, scanning, avlyssning, hårdare lagar, mer och mer inskränkt yttrande- och informationsfrihet, kraschad meddelarfrihet, krav på ID-kort i tid och otid, FRA-lagar och andra liknande lagar som syftar till att bryta individens rätt till privatliv och förtroliga samtal. Detta är något vi ganska tydligt kan se, men eftersom regleringarna införs successivt, och relativt osynligt, märker vi inte alltid utvecklingen förrän regleringarna redan har införts.

”Desto mer förbud det finns, desto fattigare kommer folket vara.”
– Lao Tzu

FRA-motståndet är på sätt och vis en symbolfråga, ett slags nutida ”Rädda almarna i Kungsträdgården” – det var inte specifikt just bara almarna som demonstranterna ville rädda, men folk var trötta på att politikerna raserade halva Stockholm, och så nådde man en gräns där folk sa stopp. På samma sätt har folk tröttnat på trenden mot allt mer avlyssning, registrering och kontroll, och vid FRA-lagen tyckte många att det hade gått för långt, och sade stopp.

Men vi måste fortsätta att vara vaksamma på den typen av utveckling. Annars fortsätter maktmissbruket i lönndom, och då kommer det i alla fall snart att bli så att vi om vi vill prata fritt och ohämmat om något, vad som helst, så måste vi lämna våra telefoner hemma (kan vara pejlade och avlyssnade, t.o.m. när de är avstängda) och gå ut i skogen (om det finns någon i närheten) för att vara hyggligt säkra på att vi inte blir registrerade eller avlyssnade av någon vi inte känner, ansiktslösa kontrollanter med befogenheter givna av maktfullkomliga myndighetspersoner, inte av oss medborgare.

Detta låter kanske som en dystopisk science-fiction-fantasi, men ta en titt på samhället hur det ser ut idag, med övervakningskameror, avlyssning och register, och jämför hur det såg ut för bara 20 år sedan. Då inser man lätt att det inte bara är en löjlig fantasi – vi är i hög grad redan där. I Tyskland, där man har kommit längre i denna tragiska utveckling, har man redan märkt en klar trend att folk inte vågar tala förtroligt i telefon längre. De vågar inte tala med präster, psykologer, kuratorer m.m., för ”man vet ju aldrig vem som lyssnar”. Är det ett sådant samhälle vi vill ha?

Den andra trenden är en renässans för arvssynd och kollektiv skam, bl.a. i form av klassisk sexualskräck. I tusentals år har människor kuvats under oket av oundviklig skam. Födda i synd, begivna på köttets lustar, ledande till helvetets alla kval, kan vi bara sätta vårt hopp till kyrkans frälsning. Skrämselpropaganda förstås, en rent politisk skapelse av maktgiriga påvar, biskopar, kungar och andra prelater, som kunnat åberopa skam och synd som grund för människors underkastelse. Maktmissbruk i dess mest flagranta form. Men det är just denna moraliska kil som de maktgiriga än en gång valt att slå in i våra medvetanden för att vi ska gå med på att bli kontrollerade.

Idag är det inte Guds lagar vi bryter mot längre, när vi ”syndar”. Inte heller primärt samhällets lagar. Nej, det är smartare utformat än så. Idag bryter vi mot vår egen förväntade normalitet, vår egen ”friskhet”, så fort vi ger uttryck för något ”perverst”, vilket förstås alltid drabbar samhället, och gärna ba-a-a-a-aarnen (de allestädes närvarande, klassiska slagträn som alltid kommer upp så fort man vill utrota en grupp misshagliga människor – judar, kättare, häxor, bögar eller pedofiler – välj själv vilka du helst vi bli av med). Hur kom det sig att bli så?

Under 1800-talet hittade man på en fantastisk uppfinning – man patologiserade, sjukdomsstämplade alla avvikelser, det som allmänt etablerats som ”perverst” (gammalt kristet begrepp för allt som leder bort från kyrkans normer), och därmed internaliserades all ”synd” inom individen, och formulerades om till att kallas ”onaturligt” vilket gjorde att det inte ens spelade någon roll om folk var religiösa eller ej. Vi blev personligen individuellt ansvariga för all den ”synd” som på ett eller annat sätt kom till uttryck, och måste därmed rehabiliteras. Och eftersom vi medborgare, med hjälp av denna fantastiska uppfinning, under det senaste seklet har blivit indoktrinerade till att tro att vi alla är potentiella brottslingar, går vi med på att underkasta oss idiotiska lagar och integritetskränkande kontroll.

Förr i tiden var repressiv sexualmoral främst en högerkonservativ, kristen angelägenhet, men de senaste 30 åren har frågan övertagits av marxistiskt orienterade die-hard-feminister, som har valt att ha en ofta starkt sexualfientlig agenda överlag, med färdiga mallar för vad som är mansförtryck, över- och underordning. Prostitutionen tolkas av vänsterfeministerna främst som en social patriarkalisk konstruktion, ett sätt att hålla kvinnor kvar i underordning. Detta har lett till en nutida skvader, en ohelig allians mellan högerkonservativa kristna, och radikalfeministiska vänsterideologer, vilket gör hela ämnet mer än lovligt rörigt och svårforcerat.

Idag förväntas vi därför känna djup skam i vårt innersta, för att vi vill titta på pornografiska alster, köpa en sexuell tjänst, eller ha frivilligt sex på vilket sätt som helst, som inte behagar moralens väktare. Sado-Masochism, gruppsex, intergenerationell sex, sex med publik, eller att vara publik när andra har sex (i verkligheten eller virtuellt, på bild och film) och sex mot betalning – allt detta är utanför normen, och är något man bör känna djup skam för.

Idag finns det ännu fler orsaker till skam. Det duger till exempel alldeles utmärkt att skämmas för att man inte sopsorterar allt och komposterar, för att man kör bil, eller på annat sätt ”bidrar till den globala nedsmutsningen”. Eller för den delen om man cyklar utan hjälm, röker, dricker alkohol, tar en joint eller spelar dataspel. Funkar nästan lika bra – men allra bäst i kombination med de föregående försyndelserna, förstås! Det viktiga är att du känner skam. Människor som känner djup skam blir svaga och lättstyrda, och ju mer skam, desto bättre för dem som styr.

”Närhelst de bränner böcker kommer de också, i slutet, att bränna människor.”
– Heinrich Heine

Det mest effektiva för maktutövande är alltså om man kan få en absolut majoritet av befolkningen att känna skam – för något. Gärna fler saker. Ju mer skam desto bättre. Självfallet måste man därtill se till att det finns så många och komplexa lagar att det i praktiken är helt omöjligt att aldrig bryta mot någon lag. Alla förvandlas då successivt till brottslingar. Om vi sedan kombinerar det med hård övervakning, så kommer vi att skapa en skrämd befolkning, som ständigt går och ser sig över axeln, och hoppas att ingen ser hur usel man är. Och vet ni – det här är ingen dystopisk framtidsvision. Vi är redan där.

Och vi blir lurade. Hela tiden. Staten vill få oss att tro att de stora farorna är terrorister och pedofiler, och kan införa nya lagar och kontroller för att stävja dessa ”faror”. Sanningen är förstås att rädslan för både terrorister och pedofiler är helt irrationell och grundlös, en mega-ballong uppblåst av lösnummersäljande kvällstidningar som glada, svansviftande, rövslickande lakejer till makten.

”Samhällsmoralen gror ur gräsrötterna. Gör den inte det beror det på att den har gödslats med för mycket skit från ovan.”
– Tage Danielsson

Vi som är födda på 1960- och 1970-talet, och uppvuxna med ett tredje världskrig ständigt hängande över axlarna som ett högst konkret hot, låter oss förstås inte skrämmas av något så löjligt som ett fiktivt terroristhot. Det är en oerhört mycket större risk att dö i en flygkrasch än att dö av en terroristattack – och det är större risk att dö av en åsnespark än i en flygkrasch. En och en halv miljon barn dör varje år av diarré. Vi kanske skulle lägga pengarna på rent vatten i tredje världen, snarare än att upprätta dyra och meningslösa skydd mot terrorism?

Men sex är tacksamt som regleringsobjekt, eftersom det är ett område som väldigt lätt sätter fart på våra inbyggda rädslor, eftersom vi alltjämt är indoktrinerade med vanföreställningen att sex i sig självt är något farligt och riskabelt som man måste skydda sig mot och omge med hårda restriktioner. För vad skulle hända annars…? Hu!

Att en liten grupp sexualpositiva, politiskt engagerade människor inom de nästan alla politiska läger, höger, vänster och mitten (inte Kd, förstås), engagerar sig mot denna trend (Petra Östergren m.fl.), är förstås ett friskhetstecken, men vi räcker fortfarande inte till för att vända den här trenden.

Fler måste förstå vilket superstyrt samhälle vi kommer att få, om vi inte börjar ta ansvar. Nu.

tunn linje

Så hur yttrar sig den institutionaliserade sexualneurosen specifikt i vardagen, i det dagliga livet? Låt mig ge några exempel:

Expressen publicerade tre artiklar på samma dag, fredagen den 24 oktober, som alla tre klart syftade till att skandalisera de inblandade, beskrivande olika handlingar som på ett eller annat sätt är kopplade till sex. Vi fick vi veta att någon har porrsurfat på finansdepartementet. Jaha. Samma dag fick vi veta att en svensk officer har blivit hemskickad från sitt utlandsuppdrag, eftersom han misstänks ha umgåtts med prostituerade. Ojojoj. Så kan vi inte ha det. Och ovanpå alltihop så protesterar Charlotte Cederschiöld mot sina kollegors sexköp, och vill ”stoppa snusket” i EU-parlamentet.

När sånt blir toppnyheter vet man att ingenting har hänt i lilla bananmonarkin Sverige – när man letar upp något som hände för ett år sedan, och det dessutom råkar vara ett så oerhört ”svårt brott” som att en tjänsteman på finansdepartementet vid ett isolerat tillfälle kommit in på något som påstås vara en porrsajt. Och det slår mig förstås att det precis lika gärna kunde ha varit någon av mina sajter som tjänstemannen i fråga besökt – Cirkus Eros (min erotiska hemsida), Naken (min poetiska naturistsajt), Photo Gallery (mitt fotogalleri – innehåller också en del sensuella nakenbilder) – eller för den delen denna blogg, TantraBlog.

Det intressanta med alla dessa anklagelser är att ingen egentligen verkar ha brutit mot någon lag. Ingen har skadats, ingen har blivit utsatt för något brott, ingen har blivit lidande. Utom möjligtvis moralens väktare, förstås. De kokar i sin egen indignation – och så kan vi ju inte ha det. Ingen rök utan eld, sägs det ju – så vi måste nog ”omplacera” (straffa och stigmatisera) de här personerna, även om de egentligen inte har begått något brott, för man vet nog vad de är för ena perversa skummisar. Och så blir skammen den reglerande principen. Och min teori är att det är just det som är syftet med dessa artiklar. Att inducera skam, mer skam och ytterligare mer skam i alla som läser artiklarna.

På detta sätt bidrar dessutom Expressen, med sin snuttifierade och tendentiösa rapportering, samt med sina kommentarsfält, där gemene man kan spy sin galla över dessa ”läskiga brottslingar”, till ett effektivt spridande av denna ogenomtänkta lyncharmentalitet, skapandet av en enfaldig och uppskrämd mobb, som följer den ”enda sanningen” tätt i hälarna. Många hävdar gärna att man inte ska tro på det som står i tidningarna, men i nästa andetag kan samma personer åberopa dessa tidningar som sanningsvittnen. Det är då det blir en kliché, ett ingenting.

Men det är inte olagligt att porrsurfa. Och i de allra flesta EU-länder är det inte heller olagligt att köpa sexuella tjänster. Som t.ex. Belgien, där EU-parlamentet ligger. Det är bara moraliskt efterblivna, katolska lilla Irland och den nymoralistiska lilla kälkborgarmonarkin Sverige som har förbud mot köp av sexuella tjänster. Så den lilla äckliga moraltanten Cederschiöld (vems marionett är hon?) borde egentligen hålla sin käft. Hon har inte befogenhet att kritisera sina kollegors fritidsssysselsättningar, i den mån det är lagligt och inte inkräktar på deras arbete. Intressant nog påstår hon att hon ”har sett det med egna ögon och det är helt oacceptabelt”, vilket förstås är högeligen pikant. Är Cederschiöldskan voyeur? Har hon fått hänga med upp på rummet för att titta på?

Var den här officeren som blev hemskickad tjänstgjorde nämns icke i artikeln, men jag måste säga att det verkar synnerligen magstarkt att skicka hem någon bara på grund av en ”misstanke om umgänge med prostituerade”. För det första – vari ligger egentligen det farliga i att umgås med prostituerade? Hallå! Vi snackar om unga, tungt beväpnade män som riskerar livet varje dag för andra människors säkerhet. Vem fan kan klandra en sån för att han vill ”lätta på trycket” och ha lite sex? Och vore det inte egentligen mer omoraliskt om han lyckades ragga till sig sex utan att betala för sig, särskilt om han tjänstgör i ett fattigt land?
”Det går inte att tjänstgöra i utlandsstyrkan om man misstänks för ett brott”, säger Philip Simon, vakthavande informationschef på försvarsmakten. Nähä. Men på vilket sätt är det ett brott? För vem? Var finns brottsoffret?

Riktigt intressant är det som sägs i slutet av artikeln. Där antyds att detta kan ha varit en falsk beskyllning, för att bli av med officeren, som var en observatör. Men det blir det förstås ingen rubrik av. Man hade förvisso precis lika gärna kunnat vända på resonemanget, och göra rubriker av typen ”Obekväm officer beskylldes för sexköp”. Men det kanske inte säljer tillräckligt med lösnummer? Eller så är journalisten en fanatisk moralist, som vinklar vad som helst efter eget huvud – eller värre: en beställd agenda ovanifrån. Ja, min konspirationsteori, ni vet.

Och denna envisa fixering vid ”porrsurfande”, som alltid är ämnat att väcka avsmak och indignation hos oss läsare, finns naturligtvis där för att alla vi som porrsurfar ska känna lite skuld, lite skam, en benägenhet till att be om ursäkt och göra avbön – ”förlåt, jag ska aldrig göra så igen, jag vet ju att det är moraliskt fel…” Läs gärna ett av mina äldre blogginlägg – ”Porr är gott och nyttigt” – för att få lite perspektiv på det här med porren.

Expressen har tydligen bestämt sig för att köra det moralistiska spåret ett tag. Men å andra sidan behöver vi nog inte oroa oss särskilt. Med tanke på att de även skriver om så oerhört seriösa ämnen som nyttiga fisar och hemska bajsbakterier (”En enkel handtvätt skulle kunna rädda livet på en miljon barn i fattiga länder, enligt experter” – men herregud – vem har SÅ skitiga händer???), vilken kändis som går och shoppar utan ansiktsmask, och vilken kändis som har synligt öronvax – samtidigt som de skrivar att man ska bli vän med sitt öronvax (kan ni bestämma er nån gång?) – så är Expressens trovärdighet kanske inte så hög.

Men tjatet finns där, om moral och skam. Och tjat fungerar, tyvärr, och det letar sig in – också i din hjärna.


EU-parlamentet - maffians högkvarter?

Vad man verkligen måste fråga sig är vem som faktiskt tjänar på detta befästande av gammaldags skräckladdad sexualmoral? Vilka korrupta organisationers existens är beroende av ett upprätthållande av denna destruktiva och inskränkta världsbild? Vilka enskilda individer vinner på denna agenda, i form av makt, inflytande och ekonomi? Vem har vinster att göra på förbud mot prostitution?

Det är ju alldeles uppenbart att de som propagerar för hårdare lagar mot prostitution INTE har de prostituerades välmående och hälsa som mål. Alla regleringar som görs (som t.ex. vår svenska sexköpslag) skadar tvärtom de prostituerade, gör livet svårare och hårdare, och lidandet blir mycket större. Skulle man faktiskt ha skadereduktion som verkligt mål, eller t.o.m. om det bara handlade om moraliska värderingar, så skulle man omedelbart avkriminalisera prostitutionen, och arbeta socialt på annat sätt istället. Men nu vill man alltså bara straffa, skambelägga och stöta ut. Vilken slags vinning finns i detta, för lagstiftarna?

”Ett stort problem med ledarskap är vem man ska ge jobbet åt. De som är mest intresserade av att styra över andra varelser är, just därför, de som är minst lämpliga att göra det. För att sammanfatta: Ingen som lyckas bli vald till president bör på några som helst villkor få ta jobbet. För att sammanfatta sammanfattningen: Det blir fel med folk”
– Douglas Adams

Kan det finnas EU-politiker som har nära förbindelser med kriminella organisationer, som har allt att vinna på att såväl droger som prostitution är olagliga? Allt som är olagligt innebär stora potentiella vinster för kriminella, och därför kan det även finnas vinster för dem som fattar besluten (se bara hur det är i Bulgarien). Det är med andra ord inte alls säkert att de främsta förkämparna för förbud är emot det de vill förbjuda. De kanske är korrumperade av kriminella organisationer som finansierar deras förbudskampanjer?

Jag påstår inte att det är på det viset. Jag tror inte ens på det själv. Den dolda agendan är sannolikt betydligt mer intrikat och komplex än så. Jag antyder det bara för att påminna om att vi alla borde vara mer skeptiska, sunt kritiska till slipade EU-politiker, som mycket väl kan agera för egen vinning, snarare än för dem de säger sig representera. Att det finns giriga, egocentriska psykopater i EU-parlamentet är väl inget att förvånas över, men med tanke på att EU tyvärr är en djupt odemokratisk organisation, så är det inte konstigt om även en och annan idealist med tiden blir cynisk och bitter, och ägnar sin återstående mandatperiod åt att berika sig själva, snarare än att slåss för höga ideal. Något som förstås passar som handen i handsken för de som sitter högre upp i näringskedjan. Giriga och själviska människor är mycket lättare att styra/korrumpera än självständiga idealister.

Så vi måste få veta sanningen – vem tjänar på förbud, moralism, kontroll, skamprojektion och nyfascism? Detta måste vi få veta – snart, innan det är försent. Detta vore en riktigt het potatis för grävande journalister att utröna. Varför inte en wallraffande EU-delegat?

Makt korrumperar. Absolut makt korrumperar absolut.
Lord Acton, 1834-1902

tunn linje

Andra som bloggar om dessa icke-nyheter:
PJ Anders Linder, Daniel Brahneborg, Mina Moderata Karameller

Dekorrand

Kroppsmålning i Expressen

14/10, 2008

Nu har jag gjort det igen – målat om en naken kvinna, så att hon ser ut att ha kläder på sig. Denna gång i samband med en artikel i Expressen, om rosa bandet och bröstcancer och sånt. Egentligen var väl valet av motiv för tidningen rätt långsökt, men det gör inte mig något, eftersom jag då får måla, vilket är väldigt roligt. Just det där att måla kläder har jag gjort flera gånger förr – till servitriser på några fester, samt till ett engelskt TV-program.

Jag har målat på folk i 17 år, till och från, och gjort en del rätt så spektakulära grejer till olika kunder, som Baluba Event, Nokia, Metro, Bravo TV; Sin Cities, Versace, Rosenthal, Kanal 5 TV, Guldäggsgalan, Expressen m.fl. Roligast är när jag får tid att arbeta på motivet såpass länge att det börjar leva ordentligt, när jag faktiskt kan jobba med både idé, helhet och detaljer utan alltför mycket stress.

I alla tider har människor på ett eller annat sätt dekorerat sina kroppar. Med kläder, smycken, tatueringar, håltagningar, ärr, permanenta förändringar i benstommen, plastikkirurgi – och genom att måla sig på kroppen. Om det är med koskit, kol eller med mascara från Max Factor har bara med kulturella skillnader att göra. Ibland målar man sig för att bli vackrare, ibland för att skrämma en fiende i strid, ibland för att berätta en historia.
Jag berättar historier.

Som gammal målare och illustratör använder jag helst pensel när jag bemålar mina modeller. Jag använder vattenlösligt teatersmink, vilket ger god täckning, det torkar fort och kladdar inte av sig särskilt mycket, och är lätt att tvätta av. Jag målar så gott som uteslutande på helnakna modeller (såvida inte en kund propsar på string), eftersom det ger det bästa resultatet såväl konstnärligt som tekniskt. Det ger dessutom den bästa effekten i ett socialt sammanhang.

Jag kan måla färdigt modellen före ett evenemang, så att modellerna bara är där (vliket förstås också är det som gäller normlt för fotojobb), eller så kan jag också göra själva kroppsmålandet till en show i sig. Det brukar vara oerhört effektfullt att åskådare får se själva processen i målandet. Så har jag gjort för Rosenthal och Versace, och det var mycket uppskattat.

Om du vill se mer av mina konstverk på människokroppar, så kan du med fördel besöka en av mina hemsidor, nämligen BodyArt – där visar jag ett ganska stort urval av alla kroppsmålningar jag gjort genom åren.

Och för den som vill se mig i aktion, så kommer jag att delta i Stockholm Body Painting Contest nu på lördag den 18 oktober 2008. Det kan bli kul!

tunn linje

Foto:
Expressenbild: Magnus Jonsson
Övriga bilder: Calle Rehbinder

Dekorrand

Sex & naket – nu igen!

29/08, 2008

Så fort det ska handla om sex eller naket i media, så verkar det som att allt fler och fler journalister hittar till mig. Om det ska plåtas nakna människor, så blir jag ofta kontaktad som förmedlare, och ibland får jag även uttala mig som ”expert”. Man kan tycka vad man vill om kvällstidningar, och vore jag lite mer pretto så skulle jag tacka nej, men å andra sidan – det är bra reklam för vår verksamhet, och mitt varumärke. Så det är väl inte så jävla mycket att bråka om…

Nu har det varit flera roliga inslag i Expressen den senaste tiden, som jag har varit inblandad i på flera olika sätt. Reportaget om folk som har sex i naturen, då jag fotograferade på uppdrag av Expressen, reportaget om våra kurser förstås (jo, en viss ökning i tillströmningen av kursdeltagare har vi registrerat…), och nu en artikel om självbild – Så tycker vi om våra kroppar – och till den artikeln skulle jag hitta nakenmodeller, och därtill bidra med tips om hur man kan förbättra sin självbild.

Så i förra veckan fick jag i uppdrag av Expressen att på rekordtid (en dag) ordna fram fem modeller som kunde tänka sig att bli intervjuade om sin relation till sin egen kropp, och fotograferade nakna. Det tog mig sammanlagt tre-fyra timmar, och jag lyckades faktiskt få fram sex modeller – trots att nästan alla jag kontaktade var bortresta eller upptagna. Så det blev en del ringande… Hursomhelst, reportern på Expressen blev jätteglad och tog in allihop, redan dagen efter, då det skulle plåtas och intervjuas. Två dagar senare fanns artikeln i Expressen. Det går undan i kvällspressen. Jag är glad att jag inte jobbar på en tidning – jag skulle ha fått hjärtinfarkt på nolltid, tror jag… Ett uppdrag då och då, O.K., men inte heltid. Det blir för mycket.

Åh, nakna människor i Expressen nu igen – vad gör man inte för att sälja lösnummer? Det är lätt att bli cynisk när man har med slaskpressen att göra. Fast å andra sidan tyckar jag också att det är betydligt bättre om Expressen visar och berättar om nakna människor som är nöjda med sina kroppar (samt att de själva får berätta om sin självbild), än alla de katastrofer och gnäll och annan skit som de så gärna frossar i annars…

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: