Att offra barnen på rättfärdighetens altare

Mitt i hela den här uppskruvade debatten om barnpornografilagar och pedofiler, har många faktiskt glömt något väldigt viktigt. Barnen. Något som fullkomligt har försvunnit från kartan är nämligen det faktum att barn har en egen sexualitet, som mitt i denna oproportionerligt överdrivna skräck för pedofiler blir fullkomligt manglad och totalt orespekterad.

Allt som har med barn och sex i kombination att göra skapar uppenbarligen panik, nuförtiden. Om den enda respons många barn får från oss vuxna är projicerad skam, skräck och förnekelse (hur goda intentioner vi än har), så måste vi ställa oss frågan – hur friska blir dessa stackars barn i synen på sin egen sin sexualitet då, när de växer upp? Och vem har egentligen utsatt barnen för det värsta övergreppet?

Barn är också sexuella varelser. Barn tycker att det är härligt att springa runt nakna, att pilla på sitt kön, onanera, att kladda med färg på kroppen, att kramas, pussas, gosa, att utforska sina kroppar och allt skoj man kan göra med dem. Barn leker sexlekar med varandra. Det ser som regel inte ut som när vuxna leker sexlekar, men likheterna kan ibland vara slående. Skrämmande för somliga – de som helst vill se barn som totalt oskuldsfulla, asexuella varelser med sockervadd bakom öronen och änglavingar på ryggen. Små keruber utan synd.

Betänk bara det lilla språkliga faktum att vi fortfarande använder hopplöst föråldrade och värdeladdade begrepp som ”oskuld” om dem som ännu inte har vunnit erfarenheten att ha haft penetrativt sex. När du har haft sex är du inte längre oskuld. Du har då förlorat oskulden – och vad kommer sen – jo, skuld, förstås. Begreppet o-skuld antyder självklart sin motsats, i att alla som har haft sex, om än bara en enda gång, lever i skuld, i synd och skam. Allt detta för att indoktrinera oss till att sex är farligt, skamligt och dåligt – för att det gör oss alla lättare att styra, att ha makt över. Hur sekulariserade vi än har blivit, styrs vi alltjämt av gamla kristna, sexualneurotiska ideal. Borde det inte vara dags att lämna sådant skrot bakom oss?

När barnen kommer i puberteten, så ändrar sexlekarna som regel karaktär. Onanerandet tilltar, och ”riktigt” sex blir mer intressant. Många får sina första erfarenheter av sex med andra redan i tidiga tonåren – det knullas friskt i en del flick- och pojkrum. Allt detta är självklart, friskt och härligt på alla sätt och vis. Men med vår alltmer restriktiva lagstiftning kan alltså även de tonåringar som följer lagen för ”byxmyndighet” bli brottslingar, så fort de får för sig att dokumentera sina sexlekar.

Detta har redan blivit ett stort problem i USA, där tonåringar tar nakenbilder av sig själva med sina mobiltelefoner, och skickar till sina pojk- och flickvänner (så kallat ”sexting”) – och följaktligen har ett stort antal ungdomar blivit anklagade för distribution och innehav av barnpornografi, och de blir därmed stämplade för många, många år framåt som sexbrottslingar. Och detta på grund av bilder som de själva har gjort, av sig själva och varandra. Jag trodde verkligen inte att en svensk regering kunde få för sig att importera något så vansinnigt till Sverige – men med den kristna sexhatarlobbyorganisationen ECPAT som pådrivande faktor är uppenbarligen allt möjligt.

Barnporrbegreppet har därmed urvattnats, devalverats och betydelseförskjutits, till den grad att ungdomars sexliv demoniserats och skambelagts ytterligare, och ofta t.o.m. kriminaliserat (de ungdomar man påstått sig vilja beskydda). Och det spelar ingen roll att intentionen med lagarna inte är att skada ungdomarna. Det är lagens bokstav, och den kommer förstås att upprätthållas. Den absurda (men juridiskt korrekta) domen mot mangasamlaren är ett mycket tydligt exempel på detta.

Innan vi börjar skrika ”Barnporr! Förbjud allt!”, bör vi faktiskt noga definiera vad som är barnpornografi, hur den kan påverka betraktaren, vilken nytta ett förbud kan ha (annat än att moralisera över ”fel” slags sexualitet, som t.ex. väldigt unga människor som har sex med varandra). Det kan hända att vi faktiskt kastar ut barnet med badvattnet, bokstavligen, om vi låter skräck och moralpanik styra våra beslut.

Barnporr är ett extremt laddat begrepp, och tyvärr blir det ofta väldigt svårt att föra en sansad diskussion i ämnet just därför. Jag kan förvisso verkligen sympatisera med, och dela den starka känsla som många ger uttryck för, i sin iver att försvara de utsatta barnen. Jag har själv tre barn, som förvisso är rätt stora nu, men jag vet hur aggressiv jag kan känna mig bara vid tanken på att någon skulle göra något ondsint mot mina älsklingar.

Man jag kan bli lika ilsk över tanken på att mina tonåringar faktiskt själva skulle kunna bli anklagade för barnpornografibrott, om de leker med sina kameramobiler tillsammans med sina respektive pojk- och flickvänner, i sitt eventuella utforskande av sin egen sexualitet. Att vissa aspekter av ungdomars lekfullhet nu plötsligt är kriminaliserade är också ett oacceptabelt övergrepp mot våra barn – fast på ett sätt värre, eftersom det är samhället/staten som vill moralisera över deras sexualitet, och straffa dem för att leka med och ge uttryck för sin sexualitet på ”fel” sätt. Att det finns illvilliga, egoistiska och samvetslösa individer som vill njuta på andras bekostnad vet vi, och dem ska vi bekämpa – men när det är samhället som administrerar övergreppet blir det ett så mycket större svek. Vem ska man då lita på?

”Hade jag som barn blivit utsatt för sexuella övergrepp, och om detta blivit dokumenterat och spritt på internet och andra kanaler som en handelsvara, hade jag känt mig kränkt av att veta att polis och åklagare sitter och bläddrar i serietidningar istället för att jaga riktiga förövare och stödja riktiga offer.”
– Tim Davidssson, på Newsmill

Jag vill noga påpeka att jag självklart tycker att spridning av barnpornografiska bilder även fortsättningsvis skall vara strängt förbjudet – under förutsättning att definitionen på barnpornografi är mer specifik än nu. Att fotografiskt dokumenterade sexuella övergrepp mot prepubertala och minderåriga barn räknas dit torde vara självklart. Sen måste man ha en djupgående, faktabaserad beslutsprocess för hur hanteringen av alla gränsfall skall ske. Jag tror nämligen inte att den skärpta lagstiftningen som nu diskuteras är särskilt effektiv i kampen mot utnyttjande och övergrepp mot barn, av flera anledningar.

Istället för att fånga de verkliga brottslingarna, de som skapar barnpornografiska bilder genom att faktiskt dokumentera verkliga övergrepp mot barn, och istället för att effektivt arbeta för att stänga ned de hemsidor som sprider dessa bilder, lägger rättsväsendet ner resurser och tid på totalt irrelevanta ärenden – som t.ex. de som innehar tecknade bilder av barn, som eventuellt kan tolkas som erotiska. Redan rätt små barn lär sig att skilja på fantasi och verklighet, och det är förstås helt vansinnigt att bestraffa innehav av fantasibilder som inte ens har föregåtts av en kränkning av någon levande människa.

Man behöver inte vara särskilt liberal för att inse detta. Madeleine Leijonhufvud, professor emeritus i straffrätt, har inte gjort sig känd för att ha en särskilt sexliberal inställning generellt, men i just denna fråga instämmer hon faktiskt med mig och många andra debattörer, i det att tecknade bilder inte borde räknas som straffbar barnpornografi. Det är helt enkelt inte rätt. Och jag kan instämma i professor Leijonhufvuds tankegång kring att all faktisk förmedling av barnpornografiska bilder, d.v.s. de bilder som verkligen är dokumenterade övergrepp mot barn, bör fortsätta att vara förbjuden, på samma sätt som häleri är ett brott som följer på en stöld.

”Barnpornografilagen bör enbart omfatta dokumenterade övergrepp på barn. Jag delar Piratpartiets krav på att serieteckningar inte bör vara barnpornografibrott.”
– Madeleine Leijonhufvud

Vi måste se hela frågan i ett större perspektiv. Vi vill motverka övergrepp – så långt är väl alla helt överens. Men med en inskränkt informationsfrihet (Innehavsförbud för viss information), och en utökad definition av begreppet barnpornografi (till att gälla samtliga som är under 18, eller ser ut att vara under 18), motverkar vi inte längre övergrepp. Vi öppnar istället dörren för en annan form av övergrepp, där vem som helst (ja, du också!) kan få sitt hem stormat av poliser (rensade bokhyllor, beslagtagna mobiltelefoner, datorer och hårddiskar), där din 18-åriga dotter kan bli anmäld för barnpornografiinnehav, eftersom hon innehar bilder av sig själv och sin pojkvän, tagna innan hon själv fyllde 18 (och kanske några mangaböcker i bokhyllan). Vem blir då utsatt för ett övergrepp, egentligen, och av vem?

Ett stort problem med en inskränkt informationsfrihet är att rättsäkerheten blir lidande, och osäkerheten hos allmänheten blir större. I syfte att undvika ett litet, litet antal eventuella kränkningar, utsätter vi istället hela samhället för en potentiellt betydligt värre kränkning, långsiktigt sett. Och de som kommer att ta mest skada av detta är barnen. Naturligtvis måste man kunna diskutera eventuella gränser för vilken slags information som faktiskt kan vara olämplig att inneha, men det är inte alldeles säkert att just lagstiftning alltid är den allenarådande lösningen på alla problem.

En annan mycket allvarlig konsekvens av innehavsförbudet är att polisen inte längre kan få tillförlitliga tips. En mycket viktig informationskälla för polisen i allt deras arbete är just tips från allmänheten. Enskilda uppmärksamma och vakna personer kan bidra med mycket viktig information i lösandet av olika brott. Men om redan innehavet av en viss information är olaglig (eller ”kanske” olaglig), så vill ju ingen låta polisen veta ens att man har varit i kontakt med denna information. Då kan man ju själv råka illa ut. Är du alldeles säker på att allt ditt mjöl är rent? Vem bestämmer vilket mjöl som är rent? Det mjöl som var godkänt för något år sedan kanske plötsligt har blivit smutsigt, utan att du visste det.

Ingen blir faktiskt kränkt av en bilds existens (även om många påstår det), så länge ingen vet att den finns, så länge den inte sprids till andra, precis lika lite som någon blir kränkt av dina tankar – om dina tankar och fantasier stannar i din hjärna. Bilder av barn som blir utsatta för övergrepp skall naturligtvis inte figurera på nätet, eller någon annanstans där de kan bidra ytterligare till barns lidande, alldeles oavsett vilka övergrepp det än handlar om. Personligen tycker jag att det är minst lika illa att utsätta barn för bilder av grovt misshandlade eller döda barn, som andra former av övergrepp. Men vad du har i dina byrålådor kan faktiskt inte skada någon, så länge det stannar i byrålådan. Informationsfriheten bör alltså försvaras, så långt det är absolut möjligt. Och polisens resurser måste riktas mot de verkligt kriminella, de som faktiskt begår svåra övergrepp mot försvarslösa barn.

Detta är ett oerhört känsligt ämne att diskutera, eftersom det väcker så starka känslor. Men med tanke på den senaste tidens händelser kommer vi inte ifrån den här diskussionen, som vi nu faktiskt måste ta, hur besvärande den än är. Och vi måste hålla våra upprörda känslor i schack, och faktiskt bemöta den viktigaste frågan av alla – hur skyddar mest effektivt vi våra barn mot övergrepp (utan att bieffekten blir en annan slags övergrepp)? Hur ska vi på bästa sätt skapa en situation där barnen kan leva i en atmosfär av trygghet och kärlek?

Jag har inte alla svaren på alla frågor. Jag vet inte om jag har rätt i alla mina resonemang. Jag kan inte vara tvärsäker, särskilt inte i frågor som handlar om så allvarliga saker som våra barns liv, hälsa och välmående. Det finns inga absoluta sanningar. Men ingen, absolut ingen, allra minst barnen, tjänar på pajkastning, verbalt krig, smutskastning och upprörda gräl om rätt och fel, moral och synd. Vi måste diskutera, forska, komma fram till något som är så nära en sanning som man kan göra, utan att någon ska behöva komma i kläm. Och vi måste komma ihåg vilka det är vi faktiskt vill skydda.

Andra som bloggat om den idiotiska barnpornografilagen och dess tragiska konsekvenser:

Tim Davidsson på Newsmill, Anna Troberg på Newsmill, Simon Lundström, Oscar Swartz, Serietecknaren Tinet Elmgren, Serietecknaren Åsa Ekström, 之乎者也, 之乎者也, 之乎者也, 之乎者也, 之乎者也, 之乎者也, Marcus Fridholm, Göran Widham, Göran Widham, Göran Widham, Rick Falkvinge, Christian Engström, Johanna Sjödin, Johanna Sjödin, Johanna Sjödin, Henrik Alexandersson, Per Hagwall, Per Hagwall, Per Hagwall på Newsmill, Hans Egnell, Hans Egnell, Hans Egnell, gothbarbie, gothbarbie, gothbarbie, Anders Widén, Anders Widén, Anders Widén, Anders Widén, Deepedition och Deepedition, Erik Laakso, Mina Moderata Karameller, Caspian Rehbinder, Torbjörn Jerlerup, Åke Forsmark, Oh The Irony!, Per Pettersson, Avva, Juristens funderingar, Ravenna, Liberati, Fröjdh.se, Farmor Gun i Norrtälje, Piratpartisten Johan, Seriebibliotekarien, Emil Isberg, Jan Myrdal; Expressen, – Carl-Michael Edenborg; Aftonbladet Kultur, – Expressen Ledare, My Bergström; Expressen Debatt, DN Bok, Arbetarbladet, – P3 Nyheter, Nyheter 24, UNT, Piratpartiet

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Hur man skadar sina barn för livet

I Södertäljetidningen LT fanns för en vecka sedan att läsa en artikel med rubriken ”Sjuåring sexuellt trakasserad i skolan”, vilket förstärktes ytterligare av att artikeln fick största utrymmet på förstasidan, där med rubriken ”Kärleksbrevet var ett sexhot”. Och det låter ju allvarligt. Ända tills jag läste artikeln om lilla Ida och hennes mamma Marianne. Då förstod jag att det verkligen var allvarligt, men inte på det sätt man kanske skulle kunna tro.

Det visade sig att en jämnårig pojke (alltså i sjuårsåldern) har givit lilla Ida ett kärleksbrev. I brevet, som var dekorerat med ett rött hjärta, stod att läsa ”Jag vil bli ihop och knula”. Jaha. Själv tyckte jag att det lät rätt gulligt. Men uppenbarligen tyckte inte flickans mor det. Flickan själv kunde inte ens läsa brevet, men mamman rev upp himmel och jord, och krävde av skolans biträdande rektor Dennis Jarl, att han skulle ”ta itu med detta sexhot”, något han tyckte kunde vänta till höstterminen.

”Det är så hemskt. Barn ska inte ens veta om såna här ord.”
Idas mamma Marianne

Jag tar mig för pannan och undrar hur denna mamma tänker. Var hon inte med på 1970-talet? Ni vet, på den tiden då det fanns jättepedagogiska barnböcker med gulliga illustrationer av mamma och pappa som knullar, så att barnen får lära sig hur det blir småsyskon. Vad menar människan med att en sjuåring inte ens ska veta om ”såna här ord”? Vad är problemet? Vari ligger faran?

Det verkliga problemet ligger förstås i att vi lever i ett sexualfientligt samhälle, i vilket sex generellt betraktas som något farligt, som vi ständigt bör skyddas från. Och mest av allt måste vi skydda barnen, eftersom de antas ta skada av att konfronteras med allt som kan tolkas sexuellt. Vad man bygger detta antagande på är dock en gåta för mig. Mamman i detta fall vill förstås väl, och har bara goda intentioner för sitt barn. Men ändå blev det så fel, eftersom hon uppenbarligen ryckts med i denna kollektiva, erotofoba psykos.

Barnen skall alltså inte bara skyddas mot explicita uttryck för sexualitet, utan t.o.m. beskrivande ord. ”Knulla” är uppenbarligen ett ord som en sjuåring inte ens ska veta om. Men… varför det? Vari ligger det farliga att barn är nyfikna på vad vuxna gör, att de utforskar, leker, busar, testar? Och på vilket sätt kan ett ord, beskrivande en alldeles ovanligt trevlig och hälsosam mänsklig aktivitet, vara så farligt?

När jag var barn, i 6-9-årsåldern, lekte vi massor med sexuella lekar. Vi pillade på varandras kön, pussades i smyg, låtsasknullade med nallebjörnar och varandra (utan att veta vad vi egentligen sysslade med), tävlade i vem som fick in flest in rönnbär under förhuden, tog tagel från en trasig gymnastikplint och sprang runt för att visa att vi minsan hade hår på kuken, dansade nakna och hoppade runt och viftade på våra små snoppar. Givetvis lekte vi doktor med varandra, runkade, gnuggade oss mot möbler och visade stolt våra små stånd. Men eftersom det var på slutet av 1960-talet och början av 1970-talet som jag var barn, så kanske det inte var lika farligt då, vem vet?

”Med tanke på det som stod i brevet, är det tur att hon inte lärt sig läsa än.”
Idas mamma Marianne

Det ingår i barns utveckling att provocera och testa var gränserna går. När jag gick på fritids roade vi oss ibland med att bygga hakkors i LEGO, eftersom personalen blev så arga då. Jättearga blev de. Hur kul som helst. Inte fan begrep vi vad hakkorsen representerade för de vuxna. Och det behövs faktiskt inte heller.

Det finns alltid en risk att vuxna överreagerar, att vi lägger alldeles för stor bokstavlig betydelse i barns lekar och provokationer. Det är då vi faktiskt måste behärska oss, och inte projicera våra egna rädslor, trauman och dömanden på barnen. Jag gör den bedömningen att det är just det som har hänt i det här fallet. Om ingen hade reagerat nämnvärt, struntat i ”knullbrevet”, och kanske bara skrattat lite mjukt åt det roliga i det, så hade naturligtvis ingen tagit skada. Tvärtom. Men just mammans överdrivna reaktion i detta fall har fått hela den här brevhistorien att bli ett våldsamt överdrivet drama, med barnen som största offer.

Vad är det egentligen som har hänt med vårt samhälle, när en förälder är beredd att stigmatisera, skam- och skuldbelägga och traumatisera såväl sin dotter som hennes kamrater – när det hela rörde sig om en liten bagatell, en skitsak, lite bus barn emellan? Att dra igång hela skuldmaskineriet och kräva skolledningens insatser blir helt enkelt absurt.

Det enda som verkligen skadar barnen i den här situationen är de vuxnas reaktioner.

Foto: Jacob Zocherman, Carl Johan Rehbinder.
Teckningar ur en barnbok från 1970-talet.

Vem tjänar på sexualfientligheten?

Idag tänkte jag roa mig med att redogöra för en konspirationsteori. (Låååångt inlägg!) Tankegången om att vi människor konspirerar till höger, vänster och mitten för att uppnå privata, mer eller mindre dolda mål, är inte ett utslag av paranoia – det är naturens ordning. Alla vill ha något, och ser vi vägar att uppnå detta önskvärda, så kommer vi naturligtvis att ta till alla medel för att uppnå det.

I människosamhället finns därför reglerande funktioner som lagar och moral, som i sin ursprungliga, friskaste form syftar till att bevara och skydda varje enskild individs frihet att leva i fred med sin omgivning, utan att bli exploaterad, lurad, bestulen, misshandlad eller på andra sätt kränkt. Lagar och moral är något som finns i alla grupperingar av människor, och är inget att i sig vara kritisk mot.

Dock kan det bli väldigt, väldigt fel när de lagar och den moral som egentligen finns för att skydda från förtryck och exploatering vändes åt andra hållet, och tvärtom blir redskap för förtryck och exploatering. Gammalt klassiskt ohederligt maktmissbruk, med andra ord. Och jag hävdar med bestämdhet att institutionaliserade former av sexualfientlighet, som t.ex. det organiserade motståndet mot prostitution, är ett utslag av detta maktmissbruk.

Så till min konspirationsteori: Jag ser två trender i den västerländska kulturen, som klart och tydligt leder mot minskad individuell frihet och ökad kontroll, expanderad statsmakt på medborgarnas bekostnad. Fascism, om du vill. Det pågår ett moraliskt tvåfrontskrig mot den individuella friheten, som jag påstår är medvetet framskapat av maktgiriga personer utan samvete.

Den ena trenden är det ökade kontrollsamhället, den explosivt expanderande möjligheten för myndigheter och regeringar att övervaka och kontrollera medborgarna, genom register, scanning, avlyssning, hårdare lagar, mer och mer inskränkt yttrande- och informationsfrihet, kraschad meddelarfrihet, krav på ID-kort i tid och otid, FRA-lagar och andra liknande lagar som syftar till att bryta individens rätt till privatliv och förtroliga samtal. Detta är något vi ganska tydligt kan se, men eftersom regleringarna införs successivt, och relativt osynligt, märker vi inte alltid utvecklingen förrän regleringarna redan har införts.

”Desto mer förbud det finns, desto fattigare kommer folket vara.”
– Lao Tzu

FRA-motståndet är på sätt och vis en symbolfråga, ett slags nutida ”Rädda almarna i Kungsträdgården” – det var inte specifikt just bara almarna som demonstranterna ville rädda, men folk var trötta på att politikerna raserade halva Stockholm, och så nådde man en gräns där folk sa stopp. På samma sätt har folk tröttnat på trenden mot allt mer avlyssning, registrering och kontroll, och vid FRA-lagen tyckte många att det hade gått för långt, och sade stopp.

Men vi måste fortsätta att vara vaksamma på den typen av utveckling. Annars fortsätter maktmissbruket i lönndom, och då kommer det i alla fall snart att bli så att vi om vi vill prata fritt och ohämmat om något, vad som helst, så måste vi lämna våra telefoner hemma (kan vara pejlade och avlyssnade, t.o.m. när de är avstängda) och gå ut i skogen (om det finns någon i närheten) för att vara hyggligt säkra på att vi inte blir registrerade eller avlyssnade av någon vi inte känner, ansiktslösa kontrollanter med befogenheter givna av maktfullkomliga myndighetspersoner, inte av oss medborgare.

Detta låter kanske som en dystopisk science-fiction-fantasi, men ta en titt på samhället hur det ser ut idag, med övervakningskameror, avlyssning och register, och jämför hur det såg ut för bara 20 år sedan. Då inser man lätt att det inte bara är en löjlig fantasi – vi är i hög grad redan där. I Tyskland, där man har kommit längre i denna tragiska utveckling, har man redan märkt en klar trend att folk inte vågar tala förtroligt i telefon längre. De vågar inte tala med präster, psykologer, kuratorer m.m., för ”man vet ju aldrig vem som lyssnar”. Är det ett sådant samhälle vi vill ha?

Den andra trenden är en renässans för arvssynd och kollektiv skam, bl.a. i form av klassisk sexualskräck. I tusentals år har människor kuvats under oket av oundviklig skam. Födda i synd, begivna på köttets lustar, ledande till helvetets alla kval, kan vi bara sätta vårt hopp till kyrkans frälsning. Skrämselpropaganda förstås, en rent politisk skapelse av maktgiriga påvar, biskopar, kungar och andra prelater, som kunnat åberopa skam och synd som grund för människors underkastelse. Maktmissbruk i dess mest flagranta form. Men det är just denna moraliska kil som de maktgiriga än en gång valt att slå in i våra medvetanden för att vi ska gå med på att bli kontrollerade.

Idag är det inte Guds lagar vi bryter mot längre, när vi ”syndar”. Inte heller primärt samhällets lagar. Nej, det är smartare utformat än så. Idag bryter vi mot vår egen förväntade normalitet, vår egen ”friskhet”, så fort vi ger uttryck för något ”perverst”, vilket förstås alltid drabbar samhället, och gärna ba-a-a-a-aarnen (de allestädes närvarande, klassiska slagträn som alltid kommer upp så fort man vill utrota en grupp misshagliga människor – judar, kättare, häxor, bögar eller pedofiler – välj själv vilka du helst vi bli av med). Hur kom det sig att bli så?

Under 1800-talet hittade man på en fantastisk uppfinning – man patologiserade, sjukdomsstämplade alla avvikelser, det som allmänt etablerats som ”perverst” (gammalt kristet begrepp för allt som leder bort från kyrkans normer), och därmed internaliserades all ”synd” inom individen, och formulerades om till att kallas ”onaturligt” vilket gjorde att det inte ens spelade någon roll om folk var religiösa eller ej. Vi blev personligen individuellt ansvariga för all den ”synd” som på ett eller annat sätt kom till uttryck, och måste därmed rehabiliteras. Och eftersom vi medborgare, med hjälp av denna fantastiska uppfinning, under det senaste seklet har blivit indoktrinerade till att tro att vi alla är potentiella brottslingar, går vi med på att underkasta oss idiotiska lagar och integritetskränkande kontroll.

Förr i tiden var repressiv sexualmoral främst en högerkonservativ, kristen angelägenhet, men de senaste 30 åren har frågan övertagits av marxistiskt orienterade die-hard-feminister, som har valt att ha en ofta starkt sexualfientlig agenda överlag, med färdiga mallar för vad som är mansförtryck, över- och underordning. Prostitutionen tolkas av vänsterfeministerna främst som en social patriarkalisk konstruktion, ett sätt att hålla kvinnor kvar i underordning. Detta har lett till en nutida skvader, en ohelig allians mellan högerkonservativa kristna, och radikalfeministiska vänsterideologer, vilket gör hela ämnet mer än lovligt rörigt och svårforcerat.

Idag förväntas vi därför känna djup skam i vårt innersta, för att vi vill titta på pornografiska alster, köpa en sexuell tjänst, eller ha frivilligt sex på vilket sätt som helst, som inte behagar moralens väktare. Sado-Masochism, gruppsex, intergenerationell sex, sex med publik, eller att vara publik när andra har sex (i verkligheten eller virtuellt, på bild och film) och sex mot betalning – allt detta är utanför normen, och är något man bör känna djup skam för.

Idag finns det ännu fler orsaker till skam. Det duger till exempel alldeles utmärkt att skämmas för att man inte sopsorterar allt och komposterar, för att man kör bil, eller på annat sätt ”bidrar till den globala nedsmutsningen”. Eller för den delen om man cyklar utan hjälm, röker, dricker alkohol, tar en joint eller spelar dataspel. Funkar nästan lika bra – men allra bäst i kombination med de föregående försyndelserna, förstås! Det viktiga är att du känner skam. Människor som känner djup skam blir svaga och lättstyrda, och ju mer skam, desto bättre för dem som styr.

”Närhelst de bränner böcker kommer de också, i slutet, att bränna människor.”
– Heinrich Heine

Det mest effektiva för maktutövande är alltså om man kan få en absolut majoritet av befolkningen att känna skam – för något. Gärna fler saker. Ju mer skam desto bättre. Självfallet måste man därtill se till att det finns så många och komplexa lagar att det i praktiken är helt omöjligt att aldrig bryta mot någon lag. Alla förvandlas då successivt till brottslingar. Om vi sedan kombinerar det med hård övervakning, så kommer vi att skapa en skrämd befolkning, som ständigt går och ser sig över axeln, och hoppas att ingen ser hur usel man är. Och vet ni – det här är ingen dystopisk framtidsvision. Vi är redan där.

Och vi blir lurade. Hela tiden. Staten vill få oss att tro att de stora farorna är terrorister och pedofiler, och kan införa nya lagar och kontroller för att stävja dessa ”faror”. Sanningen är förstås att rädslan för både terrorister och pedofiler är helt irrationell och grundlös, en mega-ballong uppblåst av lösnummersäljande kvällstidningar som glada, svansviftande, rövslickande lakejer till makten.

”Samhällsmoralen gror ur gräsrötterna. Gör den inte det beror det på att den har gödslats med för mycket skit från ovan.”
– Tage Danielsson

Vi som är födda på 1960- och 1970-talet, och uppvuxna med ett tredje världskrig ständigt hängande över axlarna som ett högst konkret hot, låter oss förstås inte skrämmas av något så löjligt som ett fiktivt terroristhot. Det är en oerhört mycket större risk att dö i en flygkrasch än att dö av en terroristattack – och det är större risk att dö av en åsnespark än i en flygkrasch. En och en halv miljon barn dör varje år av diarré. Vi kanske skulle lägga pengarna på rent vatten i tredje världen, snarare än att upprätta dyra och meningslösa skydd mot terrorism?

Men sex är tacksamt som regleringsobjekt, eftersom det är ett område som väldigt lätt sätter fart på våra inbyggda rädslor, eftersom vi alltjämt är indoktrinerade med vanföreställningen att sex i sig självt är något farligt och riskabelt som man måste skydda sig mot och omge med hårda restriktioner. För vad skulle hända annars…? Hu!

Att en liten grupp sexualpositiva, politiskt engagerade människor inom de nästan alla politiska läger, höger, vänster och mitten (inte Kd, förstås), engagerar sig mot denna trend (Petra Östergren m.fl.), är förstås ett friskhetstecken, men vi räcker fortfarande inte till för att vända den här trenden.

Fler måste förstå vilket superstyrt samhälle vi kommer att få, om vi inte börjar ta ansvar. Nu.

Så hur yttrar sig den institutionaliserade sexualneurosen specifikt i vardagen, i det dagliga livet? Låt mig ge några exempel:

Expressen publicerade tre artiklar på samma dag, fredagen den 24 oktober, som alla tre klart syftade till att skandalisera de inblandade, beskrivande olika handlingar som på ett eller annat sätt är kopplade till sex. Vi fick vi veta att någon har porrsurfat på finansdepartementet. Jaha. Samma dag fick vi veta att en svensk officer har blivit hemskickad från sitt utlandsuppdrag, eftersom han misstänks ha umgåtts med prostituerade. Ojojoj. Så kan vi inte ha det. Och ovanpå alltihop så protesterar Charlotte Cederschiöld mot sina kollegors sexköp, och vill ”stoppa snusket” i EU-parlamentet.

När sånt blir toppnyheter vet man att ingenting har hänt i lilla bananmonarkin Sverige – när man letar upp något som hände för ett år sedan, och det dessutom råkar vara ett så oerhört ”svårt brott” som att en tjänsteman på finansdepartementet vid ett isolerat tillfälle kommit in på något som påstås vara en porrsajt. Och det slår mig förstås att det precis lika gärna kunde ha varit någon av mina sajter som tjänstemannen i fråga besökt – Cirkus Eros (min erotiska hemsida), Naken (min poetiska naturistsajt), Photo Gallery (mitt fotogalleri – innehåller också en del sensuella nakenbilder) – eller för den delen denna blogg, TantraBlog.

Det intressanta med alla dessa anklagelser är att ingen egentligen verkar ha brutit mot någon lag. Ingen har skadats, ingen har blivit utsatt för något brott, ingen har blivit lidande. Utom möjligtvis moralens väktare, förstås. De kokar i sin egen indignation – och så kan vi ju inte ha det. Ingen rök utan eld, sägs det ju – så vi måste nog ”omplacera” (straffa och stigmatisera) de här personerna, även om de egentligen inte har begått något brott, för man vet nog vad de är för ena perversa skummisar. Och så blir skammen den reglerande principen. Och min teori är att det är just det som är syftet med dessa artiklar. Att inducera skam, mer skam och ytterligare mer skam i alla som läser artiklarna.

På detta sätt bidrar dessutom Expressen, med sin snuttifierade och tendentiösa rapportering, samt med sina kommentarsfält, där gemene man kan spy sin galla över dessa ”läskiga brottslingar”, till ett effektivt spridande av denna ogenomtänkta lyncharmentalitet, skapandet av en enfaldig och uppskrämd mobb, som följer den ”enda sanningen” tätt i hälarna. Många hävdar gärna att man inte ska tro på det som står i tidningarna, men i nästa andetag kan samma personer åberopa dessa tidningar som sanningsvittnen. Det är då det blir en kliché, ett ingenting.

Men det är inte olagligt att porrsurfa. Och i de allra flesta EU-länder är det inte heller olagligt att köpa sexuella tjänster. Som t.ex. Belgien, där EU-parlamentet ligger. Det är bara moraliskt efterblivna, katolska lilla Irland och den nymoralistiska lilla kälkborgarmonarkin Sverige som har förbud mot köp av sexuella tjänster. Så den lilla äckliga moraltanten Cederschiöld (vems marionett är hon?) borde egentligen hålla sin käft. Hon har inte befogenhet att kritisera sina kollegors fritidsssysselsättningar, i den mån det är lagligt och inte inkräktar på deras arbete. Intressant nog påstår hon att hon ”har sett det med egna ögon och det är helt oacceptabelt”, vilket förstås är högeligen pikant. Är Cederschiöldskan voyeur? Har hon fått hänga med upp på rummet för att titta på?

Var den här officeren som blev hemskickad tjänstgjorde nämns icke i artikeln, men jag måste säga att det verkar synnerligen magstarkt att skicka hem någon bara på grund av en ”misstanke om umgänge med prostituerade”. För det första – vari ligger egentligen det farliga i att umgås med prostituerade? Hallå! Vi snackar om unga, tungt beväpnade män som riskerar livet varje dag för andra människors säkerhet. Vem fan kan klandra en sån för att han vill ”lätta på trycket” och ha lite sex? Och vore det inte egentligen mer omoraliskt om han lyckades ragga till sig sex utan att betala för sig, särskilt om han tjänstgör i ett fattigt land?
”Det går inte att tjänstgöra i utlandsstyrkan om man misstänks för ett brott”, säger Philip Simon, vakthavande informationschef på försvarsmakten. Nähä. Men på vilket sätt är det ett brott? För vem? Var finns brottsoffret?

Riktigt intressant är det som sägs i slutet av artikeln. Där antyds att detta kan ha varit en falsk beskyllning, för att bli av med officeren, som var en observatör. Men det blir det förstås ingen rubrik av. Man hade förvisso precis lika gärna kunnat vända på resonemanget, och göra rubriker av typen ”Obekväm officer beskylldes för sexköp”. Men det kanske inte säljer tillräckligt med lösnummer? Eller så är journalisten en fanatisk moralist, som vinklar vad som helst efter eget huvud – eller värre: en beställd agenda ovanifrån. Ja, min konspirationsteori, ni vet.

Och denna envisa fixering vid ”porrsurfande”, som alltid är ämnat att väcka avsmak och indignation hos oss läsare, finns naturligtvis där för att alla vi som porrsurfar ska känna lite skuld, lite skam, en benägenhet till att be om ursäkt och göra avbön – ”förlåt, jag ska aldrig göra så igen, jag vet ju att det är moraliskt fel…” Läs gärna ett av mina äldre blogginlägg – ”Porr är gott och nyttigt” – för att få lite perspektiv på det här med porren.

Expressen har tydligen bestämt sig för att köra det moralistiska spåret ett tag. Men å andra sidan behöver vi nog inte oroa oss särskilt. Med tanke på att de även skriver om så oerhört seriösa ämnen som nyttiga fisar och hemska bajsbakterier (”En enkel handtvätt skulle kunna rädda livet på en miljon barn i fattiga länder, enligt experter” – men herregud – vem har SÅ skitiga händer???), vilken kändis som går och shoppar utan ansiktsmask, och vilken kändis som har synligt öronvax – samtidigt som de skrivar att man ska bli vän med sitt öronvax (kan ni bestämma er nån gång?) – så är Expressens trovärdighet kanske inte så hög.

Men tjatet finns där, om moral och skam. Och tjat fungerar, tyvärr, och det letar sig in – också i din hjärna.

EU-parlamentet - maffians högkvarter?

Vad man verkligen måste fråga sig är vem som faktiskt tjänar på detta befästande av gammaldags skräckladdad sexualmoral? Vilka korrupta organisationers existens är beroende av ett upprätthållande av denna destruktiva och inskränkta världsbild? Vilka enskilda individer vinner på denna agenda, i form av makt, inflytande och ekonomi? Vem har vinster att göra på förbud mot prostitution?

Det är ju alldeles uppenbart att de som propagerar för hårdare lagar mot prostitution INTE har de prostituerades välmående och hälsa som mål. Alla regleringar som görs (som t.ex. vår svenska sexköpslag) skadar tvärtom de prostituerade, gör livet svårare och hårdare, och lidandet blir mycket större. Skulle man faktiskt ha skadereduktion som verkligt mål, eller t.o.m. om det bara handlade om moraliska värderingar, så skulle man omedelbart avkriminalisera prostitutionen, och arbeta socialt på annat sätt istället. Men nu vill man alltså bara straffa, skambelägga och stöta ut. Vilken slags vinning finns i detta, för lagstiftarna?

”Ett stort problem med ledarskap är vem man ska ge jobbet åt. De som är mest intresserade av att styra över andra varelser är, just därför, de som är minst lämpliga att göra det. För att sammanfatta: Ingen som lyckas bli vald till president bör på några som helst villkor få ta jobbet. För att sammanfatta sammanfattningen: Det blir fel med folk”
– Douglas Adams

Kan det finnas EU-politiker som har nära förbindelser med kriminella organisationer, som har allt att vinna på att såväl droger som prostitution är olagliga? Allt som är olagligt innebär stora potentiella vinster för kriminella, och därför kan det även finnas vinster för dem som fattar besluten (se bara hur det är i Bulgarien). Det är med andra ord inte alls säkert att de främsta förkämparna för förbud är emot det de vill förbjuda. De kanske är korrumperade av kriminella organisationer som finansierar deras förbudskampanjer?

Jag påstår inte att det är på det viset. Jag tror inte ens på det själv. Den dolda agendan är sannolikt betydligt mer intrikat och komplex än så. Jag antyder det bara för att påminna om att vi alla borde vara mer skeptiska, sunt kritiska till slipade EU-politiker, som mycket väl kan agera för egen vinning, snarare än för dem de säger sig representera. Att det finns giriga, egocentriska psykopater i EU-parlamentet är väl inget att förvånas över, men med tanke på att EU tyvärr är en djupt odemokratisk organisation, så är det inte konstigt om även en och annan idealist med tiden blir cynisk och bitter, och ägnar sin återstående mandatperiod åt att berika sig själva, snarare än att slåss för höga ideal. Något som förstås passar som handen i handsken för de som sitter högre upp i näringskedjan. Giriga och själviska människor är mycket lättare att styra/korrumpera än självständiga idealister.

Så vi måste få veta sanningen – vem tjänar på förbud, moralism, kontroll, skamprojektion och nyfascism? Detta måste vi få veta – snart, innan det är försent. Detta vore en riktigt het potatis för grävande journalister att utröna. Varför inte en wallraffande EU-delegat?

Makt korrumperar. Absolut makt korrumperar absolut.
Lord Acton, 1834-1902

Andra som bloggar om dessa icke-nyheter:
PJ Anders Linder, Daniel Brahneborg, Mina Moderata Karameller

Horor, sjuksköterskor, poliser, mattvävare och skomakare

Varför är det så lätt att fördöma allt som har med sex att göra, så fort det kliver lite utanför den gängse normen? Och varför blir debatterna om ämnen som på ett eller annat sätt relaterar till sex ofta så yxiga och onyanserade? Jag skulle i dessa debatter vilja uppmana till samma sak som RFSU uppmanade till på 70-talet (då om kondomanvändning, men ändå…) – Sluta Fumla!

Det pågår inom vårdsektorn en högst icke-offentlig, dold debatt om sexuell hjälp till handikappade, eller personer som av olika skäl inte kan tillfredsställa sig själva, eller inte har en partner som kan hjälpa dem med det. En person som t.ex. har skadat båda armarna kan svårligen uppnå sexuell tillfredsställelse, och inte blir det förstås bättre av att den skadade då behöver hjälp med toalettbesök och tvättning, av vilka det senare naturligtvis kan upplevas som stimulerande.

Personligen anser jag att det skulle vara en i allra högsta grad hedervärd och värdefull syssla att ge sexuell hjälp till dem som inte klarar det själva. Och ”hjälp med sex” behöver faktiskt inte innebära att man rent fysiskt har penetrativ sex – d.v.s. knullar – med en patient, om man nu inte känner för det. Det kan handla om manuell stimulans, massage, assistans med olika sexhjälpmedel och ”leksaker”, och en allmänt positiv och kärleksfull attityd. Ingen större skillnad mot vad t.ex. en massageterapeut gör, fast man även inkluderar den sexuella aspekten.

Jag kan själv inte se varför det skulle vara mer ”förnedrande” att t.ex. onanera åt en äldre reumatisk man (som inte kan själv), eller smeka en kvinna utan armar till orgasm, jämfört med att t.ex. tvätta bajs i rumpan på samma personer. Men det verkar ju som att gamla kristna värderingar sitter i ryggmärgen hos de flesta – sex är i sig förnedrande, och av någon anledning särskilt för kvinnor, eftersom kvinnor enligt gamla kristna ideal ska vara rena, kyska och asexuella.

Om jag jobbade i vården, och fick välja mellan att byta blöjor (tvätta bajs och kiss) och lakan eller att ge aktiv sexhjälp, skulle jag tveklöst välja det senare. Det verkar mycket roligare, tycker jag, och jag kan mer om ämnet. 🙂
Man kan dessutom använda sig av en hel del trevliga hjälpmedel och sexleksaker som gör det hela mer intressant.

Det finns för övrigt redan folk inom vården som hjälper patienter med sexuell stimulans – men då i smyg, bakom stängda dörrar. Jag vet inte vilka konsekvenser det kan få om någon av dem blir ”ertappade” i sitt värv, men skam och skuld finns förstås alltid med i bilden. Av någon underlig anledning anses sex fortfarande automatiskt innehålla förnedring – särskilt för kvinnor. Varför begriper jag inte.

Det har dessutom i alltför liten grad diskuterats vad det är som gör att sexarbete kan få så hemska konsekvenser – är det själva arbetet i sig, eller är det samhällets stigmatisering av de som arbetar med det? Både och?
Är det själva ”hanteringen”, eller är det skammen, utstötningen och förnekelsen som skadar mest?
Om det är förnedring genom omgivningens attityder och dömanden, kanske det är det vi ska börja ändra på, istället för att befästa stigmat genom grym lagstiftning och facklig diskriminiering.

Naturligtvis finns det risker med att arbeta med att sälja sex – även i ett samhälle som inte fördömer sexarbete så fanatiskt som t.ex. Sverige. Förutom rena fysiska risker som sjukdomar och slitage, finns det uppenbara risker för känslomässiga problem som vi fortfarande inte vet tillräckligt mycket om. Men… det gäller ju i praktiken alla jobb som existerar!

Flera av dessa problem som kopplas till prostitution kan lika väl uppstå i andra yrken.
Slitage p.g.a. enformiga rörelser och t.ex. tunga lyft kan uppstå i en mängd yrken, som t.ex. hos butikspersonal och vårdpersonal, och stress är ett vanligt problem i de flesta yrkesgrupper nuförtiden.
Känslomässig press, sårbarhet och utsatthet kan man uppleva ganska hårt i så vitt skilda yrken som exempelvis skådespelare, politiker, psykologer, lärare, poliser, väktare och busschaufförer.

Poliser, väktare och lapplisor utsätts ofta för våld, hot och förnedrande tillmälen, spottloskor m.m. En skådespelare kan behöva klä av sig naken eller kyssa en medspelare flera gånger per kväll – inför en betalande publik, och politiker eller andra ”kändisar” kan utsättas för mediadrev och offentlig förföljelse för småsaker. Allt detta som konsekvenser av de yrkesval man gjort.

Så vad är egentligen problemet? Är det inte faktiskt så att det stora problemet är ett moralistiskt dilemma? Att vi fortfarande har moraliska aspekter på detta med sex, och att vi fortfarande (under den liberala, officiella ytan) anser att sex är syndigt, skamligt och förbjudet, och endast något som bör utföras i stängda rum, med neddragna gardiner, inom par i fasta relationer? Och även då helst med måtta?

Det vore nyttigt med en nyansering av denna debatt, samt att man blir tydligare i vad man faktiskt debatterar. Lite intellektuell ärlighet och opartisk nyfikenhet skulle debatten må bra av.
Det går inte, som man gjorde i en debatt för några år sedan, att dra likhetstecken mellan svensk vårdpersonal som frivilligt hjälper handikappade med sexuell stimulans, med fattiga prostituerade i Argentina.
Det är så grovt och yxigt, att det aldrig skulle tolereras i en debatt i vilket annat ämne som helst.
Det vore som att fördöma ALL slags handel med mattor (inklusive trasmattor från hemslöjden) eftersom det finns barn som utnyttjas i mattfabriker i Pakistan. Eller att vi helt och hållet bojkottar skor, eftersom det finns s.k. ”sweatshops” i Asien, som har slavarbetande och underavlönade barn som arbetskraft.

Det säger sig självt att detta är en konsekvens in absurdum. Men så fort det handlar om sex är det uppenbarligen tillåtet att hugga till med hur grova argument och fördömanden som helst, utan att möta nämnvärt med motstånd. Varför?