Archive for the ‘Kultur’ category

Yttrandefrihetsdebatt med Lars Vilks

5/03, 2017

Yttrandefrihetsdiskussion på Studio Lederman

För en månad sedan åsåg jag en diskussion om yttrandefrihet på Studio Lederman, med Lars Vilks, Maciej Zaremba och Magnus Norell, med Willy Silberstein som moderator av samtalet.

Studio Lederman drivs av Jurij Lederman, en gammal teaterman som jag har känt sedan 1980, då han var min dramalärare på Teaterverkstan i Stockholm. Under många år har han i en källarlokal på Gästrikegatan drivit sin teater Studio Lederman – inte bara som teater, men också som arena för konserter, poesiläsningar och en mängd andra evenemang – däribland även politiska diskussioner som denna. Att öppna upp sin teater för denna typ av viktiga politiska diskussioner är beundransvärt, något jag verkligen uppmuntrar.

Det är alltid stimulerande med intelligenta diskussioner, och detta var verkligen en sådan. Att ha en nyanserad debatt om rasism, kriminalitet, islamism, terrorism och yttrandefrihet är tyvärr alltför ovanligt – det blir gärna en populistisk skyttegravskamp, med smutskastning åt båda hållen. På ena sidan har vi den ”intellektuella”, aktivistiska vänstern som blir alltmer ängslig, som inte vågar kritisera någonting, och som slänger rasistkortet på alla som vågar (alternativt aggressiv och våldsam). På andra sidan har vi den högljudda, rasistiska nationalisthögern, som blir allt ljudligare. Allt blir mer polariserat, mer svart och vitt. Då blir tyvärr den här sortens nyanserade diskussioner alltför ovanliga.

Uppställningen var imponerande. Magnus Norell är en svensk statsvetare, som forskar på frågor som rör terrorism, politiskt våld, demokratifrågor samt säkerhetspolitik i Mellanöstern och Centralasien, och har bl.a. skrivit boken ”Kalifatets återkomst” – som många förläggare tyckte var mycket bra, men ingen vågade ge ut den, så Norell gav till slut ut den på eget förlag. Maciej Zaremba är en välkänd och erkänd journalist och författare, med många oerhört intressanta artikelserier i bagaget. Willy Silberstein är journalist och professionell moderator, och har engagerat sig i frågor kring antisemitism. Lars Vilks behöver knappast en presentation, men är förstås en självklar person i detta sammanhang.

”Jag använder inte ordet islamofobi, eftersom jag är en seriös forskare.”
– Magnus Norell

Första halvan av samtalet var med Zaremba, Norell och Silberstein, och då diskuterades bland annat självcensur. Det fanns helt klart ett konsensus om att vi lever i en tid då det blir allt mer riskabelt att hävda åsikter som inte passar in i den så kallade åsiktskorridoren. Zaremba är en gentleman, och tycker att det finns mycket goda skäl att vara hänsynsfull – men att det nu har gått lite för långt med stämplandet av åsikter. Han visade också upp ett nummer av Charlie Hebdo, det sista numret före massmordet på redaktionsmedlemmarna, som var översatt till svenska – men som ingen vill finansiera. Det var för känsligt. Till slut ställde Reportrar utan gränser upp och och stödde publiceringen av detta nummer.

I andra halvlek, efter pausen, kom Lars Vilks. Av säkerhetsskäl är det väldigt komplicerat att ha Vilks som utannonserad gäst, och därför kom han som överraskningsgäst i andra halvlek. Magnus Norell (som har kunskap om säkerhetsprotokoll) ställde sig upp och gav direktiv till publiken om att stänga av sina mobiltelefoner. Verkligen stänga av. Minsta läcka att Vilks finns på plats gör ju sitiationen farligare alltefter att tiden går.

När Vilks var med i debatten handlade förstås väldigt mycket om hans situation, och vad som lett fram till att han har ständigt polisbeskydd. Man diskuterade förstås konst, yttrandefrihet och dess konsekvenser.

Istället för att försöka redogöra detaljerat för allt som avhandlades under diskussionen hänvisar jag gärna till den video som spelades in under kvällen, och som nu finns på YouTube.

Yttrandefrihetsdiskussion på Studio Lederman

tunn linje

Dagen efter denna diskussion gick jag än en gång på konstutställning med Lars Vilks – denna gång en utställning med den kinesiske konstnären Ai Weiwei. Efter det gick vi till ett kafé och pratade om konst, politik och livet. Det är extremt intressant att samtala om alla dessa ämnen med Vilks, som är en ovanligt klok, kunnig och intellektuellt stimulerande person att umgås med – särskilt om man som jag har ett stort intresse för konst, i kombination med livsfrågor. Jag ser fram emot nästa konstrunda med Lars Vilks!

Konstutställning med Ai Weiwei

Dekorrand

Spara

Spara

Spara

Cirkus Eros – total reinkarnation!

5/03, 2017

Cirkus Eros

Min erotiska hemsida Cirkus Eros har äntligen fått en total reinkarnation, och blivit en helt ny hemsida!

Cirkus Eros har funnits på Internet sedan 1999, och har haft miljontals besökare genom åren. Här finner du många olika former av erotisk inspiration – bilder, noveller, artiklar, konsumenttips, information om kurser och andra evenemang. Kort sagt en portal för all min konstnärliga och pedagogiska verksamhet som på ett eller annat sätt rör vid ämnen som kärlek, sex, relationer, tantra m.m.

Cirkus Eros började som ett rent konstnärligt projekt, men har vuxit till att också ha en filosofisk och politisk dimension, samt förstås en pedagogisk ambition, som framför allt kommer till uttryck i artiklar, samt våra kurser.

Min totala uppgradering har inneburit att jag har samma innehåll som tidigare, men MYCKET MER. Och en hel del av det gamla materialet har blivit kraftigt uppdaterat. En del artiklar var alldeles för gamla och passé, och har blivit uppgraderade. Det gäller särskilt artiklar med inriktning instruktion och inspiration. Det har också blivit fler bilder i vissa gallerier.

Några nyheter på sidan:

  • Ett helt nytt utseende, baserat på WordPress
  • Denna nyhetsblogg
  • Ett kalendarium för våra kurser
  • Fler bildgallerier med mer bilder
  • Mer överskådliga och lättillgängliga bildgallerier
  • Uppdaterade länksidor
  • Fler artiklar, uppdelar i fler kategorier
  • Fler recensioner på sidan Sköna Grejer
  • Uppdaterade mediasidor
  • 300 sidor bild och text

Jag är väldigt nöjd och stolt över att jag har fått detta enorma arbete gjort. Jag har arbetat i mer än två månader med att skapa denna nya hemsida, och nu kan du äntligen se resultatet.

Det är fortfarande mycket kvar att göra, och du kan säkerligen hitta en och annan miss, ett och annat fel här och där. Men en sån här sida blir aldrig klar, och jag gör allt jag kan för att fylla på med mer material, och även rätta till allehanda fel och luckor här och där.

Välkommen till Nya Cirkus Eros!

Kurser med Calle & Jennie Rehbinder!

Dekorrand

Spara

Spara

Spara

Tryckfrihetsordningen 250 år!

2/12, 2016

Tryckfrihetsförordningen

Idag finns det verkligen anledning att fira! Tryckfrihetsordningen, en av världens bästa lagar, fyller idag, den 2 december, 250 år, och det är värt att högtidlighålla.

Under ledning av den österbottniske prästen Anders Chydenius genomdrev mösspartiet vid riksdagen i Gävle den 2 december 1766 antagandet av en tryckfrihetsförordning som stoppade censur och införde offentlighetsprincipen för offentliga handlingar i svenska myndigheten, därmed även i Finland.

Viktiga komponenter i Tryckfrihetsförordningen är rätten att sprida information, offentlighetsprincipen och meddelarfriheten. Tanken är att vi ska garanteras ”ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning i vilket ämne som helst”. Sverige var länge också ensamt om att ha offentlighetsprincip, särskilt att ha den reglerad i grundlag.

Samtidigt befinner vi oss i en tid då yttrandefriheten blir attackerad från alla håll och kanter. Yttrandefriheten inskränks sakta mer och mer, och t.o.m. författare som Jonas Gardell höjer rösten och vill ha mer censur, något som för mig framstår som ytterligt absurt. Man skyller på ”näthat”, och viftar med lagförslag.

Just yttrandefriheten tycks vara särskilt farlig enligt många. Hur skulle det se ut om alla får säga precis vad de tycker? Ja, det blir ett vildvuxet medielandskap. Men vad är då alternativet? Ett ödsligt och räddhågat landskap, där ingen vågar säga flaska, för det kan ju leda till åtal?

Vi ser det redan, där en man blev anmäld för hets mot folkgrupp, för att han påstått att ett böneutrop i en moské lät som ett åsneskrik. Dumt sagt, kanske – men det ska inte leda till åtal. En annan blev fälld för att ha haft på sig en satirisk t-shirt med en bild av Hitler – en t-shirt man kan köpa i vilken souvenirshop som helst i London. En konstnär blir dömd till sex månaders fängelse, för teckningar, visade i ett galleri.

Tryckfrihet och yttrandefrihet är inte till för alla de som har socialt accepterade idéer, okontroversiella påståenden och politiskt korrekta yttranden. Yttrandefriheten finns till för dem som har de tokigaste idéerna, för dem som säger det vi andra inte vill höra, för dem som kan upplevas som kränkande.

Det finns de som säger att yttrandefrihet inte innebär rätten att kränka andra. De har fel. Det är just det yttrandefriheten är till för. Du kan välja att bli kränkt av precis vad som helst, och skulle vi förbjuda allt som någon kan bli kränkt av, så blir det inte så mycket kvar.

tunn linje

Om Tryckfrihetsförordningen (Wikipedia)
Tryckfriheten hotas av politiker och tyckare
(Nils Funcke, Expressen)
7 saker alla borde veta om tryckfrihetsförordningen (Sebastian Folcker, DN)

Dekorrand

Monopol och förmynderi

19/05, 2016

systembolaget-butiksbild

Jag är väldigt trött på allt det här tjatet om Systembolagets fantastiska sortiment. Systembolagets sortiment är för det första inte så bra som många påstår, särskilt inte i de mindre butikerna, eller på de mindre orterna. Men problemet är egentligen inte deras sortiment (även om det som sagt ofta har uppenbara brister), utan att det är det enda tillgängliga sortimentet. Det är monopolet som är problemet. Detta statsstyrda monopol gör det väldigt komplicerat att köpa alkoholhaltiga drycker, om man inte bor precis i närheten av ett Systembolag.

Jag bor i Bagarmossen, en liten söderförort i Stockholm, längs med den gröna linjen i tunnelbanan. Bagarmossen har cirka 10 000 invånare, men inget Systembolag. Närmaste t-banestationer längs med samma linje är Skarpnäck, Kärrtorp, Björkhagen och Hammarbyhöjden. Antalet invånare i Skarpnäck uppgår till cirka 11.000, Kärrtorp 4.300, Björkhagen 6.300, Hammarbyhöjden 6.700. Och det är likadant hela vägen – inget systembolag. Vi måste åka till Globen, Gullmarsplan eller Farsta Centrum för att hitta närmaste Systembolag.

Vi snackar alltså i runda slängar 40.000 invånare längs med vår gröna linje – utan systembolag. Så vadå bra sortiment? Vi är ca 40.000 som har INGET SORTIMENT ALLS.

Vinhylla

En del av vin- och spritsortimentet i en vanlig livsmedelsbutik i en mindre fransk stad.

Det skulle vara så mycket trevligare om vårt lokala ICA hade några varianter av vin och annat dryckjom i hyllorna. Då skulle jag kunna göra en rödvinssås när jag vill, eller köpa en flaska kylt rosé den där söndagseftermiddagen då solen gassar och vi vill njuta av en picknick i det gröna. Och så kan man åka till specialbutiker när man vill ha det där lilla extra, sånt man vill lagra. Det går alldeles utmärkt i Danmark och Tyskland (och de flesta andra europeiska länder), så varför inte här?

Hur stor skillnad är det egentligen på tyskar, danskar och svenskar? Kan man leda i bevis att svenskar har påtagligt sämre omdöme och förmåga att ta ansvar för sitt liv och sin hälsa, än förslagsvis tyskar? Skulle inte tro det. Paranoia och kontrollbehov, säger jag.

”Förmynderi – inkörsporten till tyngre former av maktmissbruk.”

– Fritt efter Mattias Svensson

Vad jag först och främst är ute efter är att vi bör betrakta vuxna människor som just vuxna människor. Vi agerar ofta som vi förväntas agera. Om ett helt folk betraktas av ”överheten” som små olydiga barn som måste domineras, och majoriteten av folket ger denna ”överhet” legitimitet, så kommer många att agera just så. Eller i bästa fall bli rebeller, vilket vore helt onödigt slöseri med energi i en mer tillåtande kultur.

Man behöver inte lägga ner Systembolaget. Men ta för helvete ifrån dem detaljhandelsmonopolet, sälj ut och konkurrensutsätt. Hur jävla svårt kan det vara?

Sen kan vi snacka om saken. Skål!

callejenniegos

Bättre än så här kan man nog inte ha det…

Dekorrand

Den irrationella skräcken för nakna kroppar

26/07, 2015

Artikel i Expressen Debatt 150716

Expressen Debatt beställde en artikel av mig för en tid sedan, och tanken var att den skulle handla om den alltmer puritanska synen på sex och naket i det offentliga rummet. så för drygt en vecka sedan kom den äntligen ut, i såväl papperstidningen som på nätet, med rubriken Nakenhet är tabu i vår kroppsfientliga kultur (man får ju aldrig sätta sina egna rubriker…).

Min artikel delades friskt (nästan 2.000 delningar på Facebook i skrivande stund), var ett par-tre dagar en av Expressens två-tre mest lästa debattartiklar, och ledde till en väldig massa intressanta diskussioner här och där. Jag tror inte att jag någonsin fått så mycket beröm och uppskattning för en artikel tidigare, så den var väl rätt bra, antar jag.

Min vana trogen publicerar jag förstås de artiklar som jag publicerat i andra media även här på bloggen. Här kommer den:

tunn linje

Artikel i Expressen Debatt 150716

Det finns mycket här i världen som vi människor skräms av, och som väcker vår motvilja. Krig, svält, stöld, vandalism, hot, våld eller förnedring – sådant som man i de allra flesta samhällen stiftar lagar mot. Lagars främsta syfte är att skydda människor från att bli skadade av andra människor, och det är ju vettigt.

Men så finns det vissa områden där allt förnuft har flugit sin kos, allt rationellt tänkande är borta, och känslorna fått kortslutning. Ett sådant område är den nakna människokroppen. Att vara naken i det offentliga rummet betraktas även i ”frigjorda” Sverige som ett brott, och rubriceras numera som sexuellt ofredande. Förargelseväckande beteende är tydligen inte starkt nog.

Fysisk nakenhet verkar skrämma och uppröra så pass att det anses vara något som vi alla borde skyddas från. Särskilt barnen – som vore nakenheten i sig något oerhört farligt och skadligt. Ur detta perspektiv torde barn som växer upp i naturistfamiljer som tillbringar sommarsemestern på nakencamping vara alldeles särskilt traumatiserade. Så är det naturligtvis inte. Alla som någon gång varit på en nakenbadstrand vet att det är mindre sexualiserat än på en ordinär badstrand – men den nyviktorianska skam som sprider sig alltmer, talar inte med förnuftets röst.

På våra badhus har unga killar kalsongerna på under badbyxorna, nakna bastubadare betraktas med misstänksamhet – och så ovanpå det den uppenbara könsdiskrimineringen av kvinnor som i motsats till män tvingas täcka sina bröst. Amerikaniseringen av kulturen gör att åsynen av kvinnliga bröstvårtor ses som större hot mot moralen än bilder av döda kroppar och avhuggna huvuden. Skammen över den egna kroppen programmeras in tidigt. Och vi sväljer det, okritiskt, eftersom sociala medier på nätet har blivit en del av det dagliga umgänget.

Vad blir då effekterna av att leva i en alltmer kroppsfientlig kultur? Denna fobi skapar i själva verket mer ångest, sämre självbild, mer distans – kort sagt, en sämre livskvalitet. Små barn älskar att springa runt nakna, men så lär vi dem att skämmas för sina kroppar, och så krymper de som människor. De blir rädda. Varför gör vi detta mot våra barn?

Många tycks tro att den moral som är rådande just nu är den enda sanningen – så har det minsann alltid varit. Det stämmer inte. För 30-40 år sedan var det fullt normalt för såväl kvinnor som män att vara barbröstade i parker, på badstränder och i badhus. Att sola och bada naken var också vanligt, och inte särskilt uppseendeväckande alls. Hela Långholmen i centrala Stockholm var spontant nakenbadställe – något som kan vara svårt att föreställa sig i dag, när det är förbjudet även för småbarn att bada nakna på Långholmen.

Denna nakenskräck tillför inget av värde. Ingen människa har någonsin tagit skada av att se en annan människa naken. Tvärtom kan det vara befriande, och till och med rätt kul. Ändå skyddar vi oss från ”detta hemska”, med lagstiftning och dömande attityder, så till den grad att det är lättare att hitta vålds- och krigsskildringar i medierna än nakna kroppar.

Det vore onekligen hälsosammare om vi människor kunde slappna av lite mer, lära oss att tycka om våra fantastiska kroppar, njuta av dem så länge vi nu har dem, i stället för att dela denna kollektiva neuros. Avskaffa förbuden mot fysisk nakenhet i det offentliga rummet. Danskarna är bra förebilder – där är det, till skillnad från Sverige, uttryckligen tillåtet att bada naken på alla badstränder. Livet blir nog mycket roligare så, för de allra flesta.

Carl Johan Rehbinder
Relationscoach och sexpedagog

tunn linje

Artikeln publicerad på Expressen Debatt 16 juli 2015

Dekorrand

Bokslut över ett händelserikt år…

31/12, 2014

TantraBlog 7 år!

Det är på något sätt typiskt att när jag har massor att skriva och berätta om, då har jag inte tid – och när jag har tid, har jag inte lika mycket att skriva om. Detta blir det tolfte inlägget på min blogg i år, vilket är den minsta årsproduktionen någonsin här på Tantrablog. Och då är ett av inläggen ett gästinlägg, och ett är en artikel som jag skrev till SvT Opinion, och sen bara klistrade in här på bloggen. TantraBlog har alltså fått väldigt lite uppmärksamhet av mig under 2014.

Men detta betyder alltså inte att det inte har hänt så mycket i år. Tvärtom. Detta har nog varit ett av de mest händelserika åren i mitt liv. Så jag tänkte avsluta detta sjunde år med TantraBlog med en kort resumé över ett urval av allt som jag har gjort under 2014.

tunn linje

Familjen

Familjen Rehbinder

Det största i familjen under detta år var paradoxalt nog det minsta. Det började redan i oktober 2013, då Jennies och min lilla dotter Disa föddes. Under detta år har Disa förvandlats från en liten blobb som äter, sover, bajsar och… ja, det är väl det… till en snacksalig liten tjej som kryper runt och upptäcker världen. Hon har tredubblat sin vikt på ett år, pillar på allting, skrattar jämt, älskar våra fötter och biter oss ofta och gärna i tårna. Hon dansar, leker, kan äta själv – både med nappflaska i högsta hugg, och nu på sistone med bestick och mat i skål. Visserligen hamnar fortfarande det mesta på bordet och golvet, men det går åt rätt håll.

Disa & C:o

I år blev min äldsta dotter Indra myndig, så jag har alltså tre vuxna barn och en bebis – samtidigt. Det är en välsignelse på flera sätt. Disa har tre underbara storasyskon, som ställer upp för henne på allehanda sätt. Leonard har skrivit en fantastisk sång till henne, och introducerar henne nu i hur man bygger med LEGO, och Indra är jämte Jennies mor en av våra underbara barnvakter när vi arbetar med våra kurser. Indra följde också med till Frankrike när vi höll kurs, och var barnflicka under våra kurspass. Perfekt!

tunn linje

Kurser och festivaler

Parkurser

2014 har verkligen varit ett fantastiskt år för oss och våra kurser. Vår grundkurs, Gudomlig Njutning, har varit fullbokad hela året, och vi körde även en sommarkurs för att fira vårt tioårsjubileum för denna kurs. Vi har hållit denna kurs 67 gånger sedan starten, och vi har haft 800 deltagare (400 par). Men om man räknar samtliga kurser har vi kommit upp i över 240, så det är ingen överdrift att påstå att vi är rätt så rutinerade nu.

Under sommaren var vi med på två festivaler – Sexsibilityfestivalen, som i år hölls på Ängsbacka kursgård, och så den nya JoyRide Experience, som hölls i Malmö. På Sexsibility fick jag nöjet att hålla en mini-workshop med 80 deltagare, och Jennie höll en kvinnoworkshop med 60 deltagare. Dynamiskt och roligt.

Utöver detta har vi hållit våra sedvanliga fortsättningskurser, som vår härliga Kärleksretreat, nu för andra året, vår allra lyxigaste livsnjutarkurs Livets Goda – trettonde gången sedan starten 2007 – samt förstås Gudomlig Extas. Vi har även hållit våra mans- och kvinnokurser YONI – Fri att Njuta och Mandom, Mod & Morske Män, Jag har ånyo hållit TantraLila, och för andra gången har jag hållit kurs tillsammans med min vän Ruby May – Sweet Surrender. Många kurser – och fler kommer det att bli!

Kurser med Calle & Jennie Rehbinder!

tunn linje

Teater!

Tranceformation Impro

Äntligen fick jag arslet ur vagnen, och körde en teaterimprovisationskurs i början av året – den fick heta Tranceformation Impro, och var i praktiken en reinkarnerad version av alla de improkurser jag höll på 1990-talet. Jag hade vansinnigt roligt hela helgen, och kom hem på kvällarna som ett tomtebloss av ren glädje. Jag försökte hålla en till i maj, men då fick jag inte tillräckligt med deltagare – det har jag däremot till kommande kurs i januari 2015, och det känns riktigt kul!

Improkurs med Keith Johnstone

En annan teaterdröm som äntligen blev verklighet var att jag i september åkte till London för att delta på en improkurs med Keith Johnstone. Det var extremt inspirerande, och vansinnigt roligt. Det känns fantastiskt att efter att ha levat med insikterna från hans bok IMPRO i nästan 30 år, äntligen få träffa ”The Man”, och tillbringa sex dynamiska och kreativa dagar under hans briljanta ledning.

tunn linje

Politik

Calle på SvT Debatt 1304518

Mitt politiska engagemang har genomgått flera förändringar detta år. Från att som oberoende liberal debattör skriva artiklar och debattera i TV om sex och droger (mina favoritämnen), engagerade jag mig i EU-valkampanjen för Piratpartiets räkning. Det gick tyvärr dåligt för Piratpartiet i EU-valet, och ännu sämre i det strax efterföljande riksdagsvalet, där partiet bara fick 0,4 % – sämsta resultatet i partiets historia.

Efter detta restes många röster med en önskan om förnyelse och förändring, och flera personer nominerade mig till styrelsen inför kommande år. Efter mycket funderande accepterade jag nomineringen, och blev strax därefter invald i styrelsen. Officiellt börjar mitt uppdrag först i och med årsskiftet, men jag är redan med rent praktiskt.

Jag tänkte först att det skulle bli rätt lugnt, men så avgick hela ledningen med buller och bång, vilket förstås omedelbart satte partiet i en helt ny situation, utan ledning, och dessutom utlovades under några veckor ett nyval i vår, vilket förstås gör livet för en politiskt engagerad person än mer hektiskt. Lyckligtvis blev det inget nyval, så vi kan ta det lite lugnare framöver. Mitt mål med min styrelsepost är att göra partiet tydligare, och ett parti som fortfarande är värt min röst 2018. Vi får se hur det går.

tunn linje

Mina tyskar – en hippiebuss och en aristokrat

Mina tyskar

I påskas förverkligade jag en sedan länge omhuldad dröm. Jag köpte mig en gammal husbuss – den perfekta hippiebussen! En Opel Blitz skåp från 1968, ombyggd till husbil. Den fick förstås heta Blixten – både för att den heter Blitz, men också för att den är så långsam… Under sommaren har Blixten fått en hel del reparationer och tillbyggnader, och mer ska det bli. Jag blev så entusiastisk att jag startade en egen blogg om Blixten, och på den kan man följa både arbete och lek med min hippiebuss.

Intressant nog uppfylldes ännu en gammal affirmation gällande bilar redan i år. Min gamla Volvo 940 blev vandaliserad, och försäkringsbolaget löste hellre ut bilen än att betala skadorna – så jag lade till några tusenlappar till och köpte mig en Mercedes, just en sådan jag har tänkt att jag ville ha. Den är osannolikt skön att köra och att åka med, så jag är otroligt nöjd. Efter 20 år med Volvo har jag nu två tyskar. Så kan det gå.

tunn linje

Hippiesemester på Gotland

Hippiesemester på Gotland

Om man nu har en hippiebuss måste man förstås ta en hippiesemester. Så en dag i augusti följde vi en impuls, och slängde in packning i bussen och drog till Gotland. Det blev den roligaste semester jag har haft på många år, med paradisisk fulcamping, härliga måltider, hoppa runt nakna i ett varmt spöregn och shoppa på obskyra loppmarknader. Hur kul som helst. En mycket mer detaljerad redogörelse för vår underbara semester går att finna på bloggen som jag skapat för Blixten, vår hippiebuss.

Hippiesemester på Gotland

tunn linje

San Francisco

San Francisco

Det har blivit mycket resande i år, och årets flackande avslutades stilfullt med en dryg vecka i San Francisco. Vår vän, kollega, guru och mentor Barbara Carrellas vill att vi ska representera henne och hennes kurser i Europa, och därför var vi inbjudna att assistera på hennes avancerade kurs för personer med sexualitet som jobb – Urban Tantra Professional Training Program. Efter mycket om och men kom Jennie och jag fram till att det skulle bli alldeles för mycket krångel med att vi åker allihop, med en Disa, ett år i följet. Så det blev jag som åkte.

Jag blev förälskad i San Francisco. En härlig stad, med skön stämning och trevliga människor. Jag hann inte med särskilt mycket sightseeing, eftersom större delen av veckan upptogs av Barbaras kurs – men en del promenerande hann jag med, och jag fokuserade förstås på Haight-Ashbury district, den gamla hippiemetropolen, och det var verkligen helt rätt ställe för mig. Så kul. Jag hittade massor med störtsköna butiker – bl.a. Jammin’ On Haight, en stor klädbutik med BARA batik. Så underbar – jag shoppade loss där, både till mig, Disa och Jennie.

Jammin' On Haight – in San Francisco

Kursen var helt fantastisk, bättre än när vi gick den 2010. Men det är inte så konstigt. Alla utvecklas vi – Barbara också – och hon har hållit denna kurs för proffs i några år nu. Mitt deltagande som assistent var omtumlande, och det har förändrat en del i min syn på en hel del. Det kommer också att bli väldigt mycket lättare nu att sälja in kursen till hugade deltagare i Europa.

Vi har i själva verket kommit igång, planerar en Urban Tantra Professional Training Program i Köpenhamn i maj, och har redan fått några deltagare. Så det som händer i år är frön som skall skördas nästa år…

tunn linje

Bröllop

Sommarbröllop i en skogsbacke

1997 höll jag min första vigselceremoni, och sedan dess har det blivit ca 30 vigslar genom åren, på en mängd olika vackra platser runt om i Sverige. I år blev det fler ån något år tidigare – fyra ceremonier. Inte så många alltså, men det är en fin grej att kunna erbjuda till dem som inte vill ha en kristen vigsel, men något vackert i nordisk-hednisk ton.

Tyvärr kan det bli allt svårare att hinna med dessa ceremonier i framtiden, eftersom jag så ofta är upptagen på helger. Men jag har å andra sidan kunnat hänvisa till vänner som också gör vackra ceremonier, och som har lite mer tid än jag.
Läs gärna mer om mina ceremonier på hemsidan Grimners Runor!

tunn linje

Årets fotoprojekt – 100 clownnäsor

Clownnäseselfies

I december förra året påbörjade jag ett projekt som jag tyckte kändes lite extra kul. Jag tycker att det har gått inflation i det där med selfies, så jag tänkte att det kunde gå att utveckla temat lite. Så jag började göra selfies på vilka alla deltagare bär clownnäsor, och snart blev målet att få ihop selfies med 100 personer i clownnäsa under året. Jag har över 90 nu, och räknar med att få de sista fram till 100 på vår traditionella nyårsfest.

Det finns förstås en tanke bakom. Clownnäsan är världens minsta mask, och den gör att de flesta som får på sig en sådan omedelbart börjar bete sig annorlunda. Det går inte att ta sig själv på alltför stort allvar med en stor, rund, röd näsa mitt i ansiktet. Så jag har under året faktiskt fått ihop nästan 100 personer med clownnäsa (de sista tänkte jag samla in på vår årliga nyårsfest), och det känns väldigt roligt.

tunn linje

Jättemånga läsare…

Blog Stats 1,000,003 hits

Periodvis har jag haft ett enormt intresse för min blogg, och håller man bara på tillräckligt länge så kan det generera många besök – och i år blev besöksantalet faktiskt sjusiffrigt, eftersom jag nu passerat miljonen läsare, vilket förstås känns väldigt roligt. Vi får väl se om jag orkar fortsätta att blogga, och om läsarintresset fortsätter lika länge till – så att jag en dag når 2.000.000… Vem vet?

tunn linje

Detta var ett extremt kort sammandrag av vad som har hänt under 2014. Det har förstås hänt mycket, mycket mer än så. Men detta var i alla fall en del av de roligaste milstolparna under året. Jag ser fram emot ett minst lika dynamiskt och spännande 2015. Jag hoppas att vi ses nån gång!

Dekorrand

På kurs med Keith Johnstone

30/09, 2014

Calle & Keith Johnstone med clownnäsor

I snart 30 år har jag influerats och valt livsvägar med inspiration av Keith Johnstones geniala instruktioner i boken IMPRO. Jag har tränat på teaterimprovisation som teaterelev på Skara Skolscen och Commediantlinjen, hållit många egna improkurser, använt Keiths tekniker och övningar med grupper jag regisserat, och även applicerat Keiths idéer på helt andra områden än teater – allt från praktiskt tillämpad shamanism till kurser i kärlek och relationer. Ytterst sett handlar alltihop om samma sak – relationer, och att vara medveten och närvarande i nuet, samt lyhörd i sin kommunikation. Bra att ha i hela livet, inte bara på en teaterscen.

Under hösten förra året bestämde jag mig för att det var dags att komma igång med mina improkurser igen, vilket verkligen var helt rätt. Jag har saknat teaterarbetet, ibland intensivt. Min första Tranceformation Impro i vintras gav mig en sådan enorm kick att min älskade hustru Jennie blev alldeles fascinerad av min glädje – jag kom hem på kvällarna som rena tomteblosset. Med den inspirationen i kroppen fick jag i våras en impuls att kolla upp om det alltjämt fanns någon möjlighet att gå kurs med Keith – och det gjorde det! Internet är fantastiskt.

”Don’t come on stage to be funny, come on stage to establish relationships.”

Det fanns en kurs med Keith i Canada mitt i sommaren, men det var lite för långt att åka, tyckte jag. Betydligt närmare höll Keith också en kurs i Danmark i augusti, men det var samtidigt som jag och min hustru skulle hålla kurs i Frankrike, så det gick bort det också. Men så fanns det två kurser i England i september. Den första var fullbokad, men på den andra fanns det fortfarande plats. Sex dagar med Keith! Så jag bokade in mig på den så fort jag kunde. Det här ville jag inte missa! Äntligen en chans att gå på kurs med den som sannolikt är den viktigaste läraren i hela mitt liv. Och – med tanke på att Keith fyller 81 år i höst tyckte jag att det nog är bäst att passa på. Man vet aldrig hur länge till han orkar hålla sina kurser.

Kursrummet - på Bloomsbury Baptist Church

I en hyrd samlingssal i en baptistkyrka mitt i centrala London samlades ett brokigt gäng med deltagare från minst tre världsdelar. USA, Japan, Italien, Tyskland, England, Holland och ytterligare några länder – samt tre deltagare från Sverige. Internationellt värre. Några var professionella skådespelare, men långt ifrån alla, förmodligen inte ens majoriteten. Alla var dock spända av förväntan och osäkerhet, lust och entusiasm. Keith lufsade in utan att göra något väsen av sig, och så stod vi där allihop och fikade tillsammans. Sen var det dags. Keith slog sig ner i soffan mitt på scenen, och berättade lite om vad vi ska göra de kommande dagarna. Och så skulle det se ut varje morgon de närmaste sex dagarna.

”There are people in the offices next door. They are praying for us to be silent. Their prayers will not be heard”

Jag hade extremt höga förväntningar. Men jag blev inte besviken. Tvärtom. Jag hade en fantastisk vecka med en härlig grupp, och framför allt med Keith, som utan tvekan är en alldeles underbar lärare – lekfull, prestigelös, tålmodig, inspirerande, rolig, samt förstås extremt kunnig och erfaren. One of the elders, truly. Han har hållit på med detta väldigt, väldigt länge. Så pass länge att när Keith började experimentera med improvisation på teater, så var det faktiskt förbjudet på brittiska teaterscener.

Teaterimprovisation förbjudet? Japp, all teater som visades på brittiska teatrar var underkastad hård granskning och censur. Inte bara texterna, utan även föreställningarna. Statstjänstemän från en särskild myndighet granskade även föreställningar, och gjordes något otillåtet kunde en skådespelare bötfällas, och en teater kunde stängas ner helt och hållet. Improvisation var alltså alldeles otänkbart. Ända in på slutet av 1960-talet var det så, och detta var alltså klimatet i vilket Keith och hans vänner utforskade ämnet. Och Keith var en av dem som bidrog starkt till att knäcka censuren.

Keith ger instruktioner

Vi hann med en hel del på dessa sex dagar. Många ämnen dryftades och prövades, och Keith visade sig ha samma filosofi kring teater som den gamle Berthold Brecht – ”det som inte kan prövas på scen ska inte heller diskuteras”. Så vi prövade mycket på scen. Keith levererade kontinuerligt nya lekar och övningar åt oss, och vi fick ständigt klok, inspirerande och rolig respons. Ibland tog Keith över soffan, och så berättade han något ur sitt liv för att illustrera något av kursens moment.

”If you know how to improvise, please don’t. Why am I still doing this? Because I’m still not very good at it. I don’t know how to do it.”

Keith gör det mesta precis tvärtom. För att få fram riktigt intressanta improvisationer uppmuntrar han oss att INTE försöka vara originella, INTE vara duktiga, INTE prestera, INTE göra vårt bästa. Det är inte bara O.K., utan önskvärt att misslyckas, om och om igen. Som Keiths gamle vän Samuel Beckett formulerade det – ”No matter – Fail again. Fail Better.” Och när man misslyckas, så ska man göra det med gott humör. Det älskar publiken. En vanlig strategi är annars att se lidande ut när man gör fel, för att vinna sympati. Det slår fel. Snubbla och var glad.

Att sträcka ut tungan i smyg

Att försöka vara originell är som att stå på Nordpolen och försöka gå norrut, brukar jag själv säga. Vi är så vana vid oss själva att vi tror att vi är tråkiga om vi är oss själva, och så försöker vi istället vara kvicka och kreativa, duktiga och speciella, men paradoxalt nog blir vi då tråkigare. Keiths ord ringer alltjämt i öronen – ”Be obvious!” – ”Think inside the box!” – varje gång vi försöker vara originella, så lämnar vi publiken och våra medspelare i sticket. Men varje gång vi väljer det självklara, så blir alla glada.

”Drama is a person being altered by another. If a character doesn’t get changed, nothing happened. The audience want change. We laugh of pleasure, because we anticipate change.”

Ingenting händer om ingen förändras på scenen. Publiken vill se förändring hos skådespelarna. En relation måste först etableras, och sen ska någon impuls från en av skådespelarna förändra den andre. Först då händer något. Först då blir vi fångade, intresserade, berörda. Allt det förstår vi så länge vi sitter i publiken. Men av någon outgrundlig anledning glömmer vi allt det där så fort vi kommer upp på scenen. Då blir förändring och ovisshet plötsligt oacceptabelt och skrämmande, och så drar vi ut på scener i all oändlighet utan att något händer, vi blockerar andras förslag, och fastnar i scenisk limbo. Det blir tråkigt. Konsten är alltså att bryta detta limbo.

The audience - and Keith, blowing up balloons

”The truth is in the audience”

Ibland behöver man hjälp att komma vidare när en scen har fastnat. Keith har därför hittat på ett stort antal övningar (och hittar ständigt på nya) som gör att skådespelarna/improvisatörerna omedelbart ska bli varse när de inte kommer vidare. Två skådespelare på scenen kan båda ha möjlighet att knäppa i fingrarna när de inte blir engagerade, och då får den andre gå av scenen, och lämna plats för nästa. Eller så är det en som har detta privilegium, och alla de andra får möjlighet att göra något som engagerar den förste så pass att denne inte knäpper i fingrarna. Det kan bli hur galet och roligt som helst. I en sådan övning på kursen var det först väldigt få som lyckades få stanna på scen längre än 15 sekunder, men sakta ökade tiden, och till slut fick flera stanna längre än en minut. Vi lärde oss helt enkelt hur man engagerar medspelaren, hur man ser till att medspelaren har roligt.

”You guys are so lucky – not only do we have a sofa, we have improvisors wearing hats!”

Vissa improvisationsgrupper sätter en ära i scenisk minimalism, att inte ha rekvisita, inte möbler, inte kostymer. Keith tänker även här helt tvärtom, och vill gärna att skådespelarna ska ha möjlighet att ha massor med rekvisita. Gärna stolar och bord, gärna en soffa – och varför inte en säng? Mycket kul kan hända i en säng. Inte bara sex – folk dör i sängen, pratar, grälar, äter, röker, brottas. Sover. Keith har även formgivit en ”Keith-soffa”, som har en osynlig öppning i ryggen, bakom kuddarna. I en sådan soffa kan improvisatörerna glida ut genom soffan, eller sticka fram en arm eller ett huvud. Det kan bli oerhört roligt. Det är också bra att ha vardagsrekvisita som glas och flaskor, telefoner m.m. Så det hade vi.

Family drama in bed

Att använda masker, grimaser, konstiga ljud, påhittade handikapp och andra märkliga ingredienser kan också tillföra enormt mycket till en scen. Att stöna eller sucka när man sätter sig, att grymta av välbehag av en matbit, att tjoa till av förtjusning, eller göra erotiska ljud när man känner på något eller någon, gör också stor skillnad. Det handlar om att använda hela sitt register. Och – att göra ljud gör även att spänningar i kroppen släpper, vilket gör att agerandet också upplevs som mer naturligt och flödande. Eller som Keith beskrev det: ”Det ser ut som bättre skådespeleri – det kanske till och med ÄR bättre skådespeleri.”

”It’s so much easier to improvise when you’re growling…”

Ett exempel på tillämpning av dessa principer var under arbete med en improviserad scen med mor, far, dotter och son, i vilken ett av barnen kommer hem senare än avtalat. Först gjorde vi scenen ”som vanligt”, och sen fick vi göra samma scen, fast ständigt grymtande och morrande. Det förändrade hela scenen totalt. Allt blev verkligen mer improviserat, mer direkt, mer naturligt. Ingen tänkte efter, utan agerade i ögonblicket. Det blev förstås också vansinnigt mycket roligare att titta på, mycket mer levande.

”Status is what you do to another person in order to create the balance you want. Everyone are trying to be a little bit more important or a little bit less important than the other.”

Status och statustransaktioner är sannolikt det ämne som Keith utforskat djupast, och som kanske är hans mest värdefulla gåva – inte bara till teatern, utan allt som har med psykologi och beteende att göra. Status handlar inte om social status, den rang eller etikett som klistrats på dig utifrån. Status handlar om ditt beteende, det du gör mot en annan människa för att skapa den balans du vill ha. Alla ägnar sig åt detta ständigt.

Vi är flockdjur, och följaktligen bygger allt som är viktigt i våra liv på de relationer vi har med andra individer. Och vi manifesterar detta i kroppsspråk, attityder och hur vi talar. Just statustransaktioner är en av de komponenter jag själv har använt mest genom åren i mina egna kurser och regiproduktioner, så allt detta var välbekant – men just därför också så otroligt inspirerande, och jag lärde mig förstås väldigt mycket nytt även på detta område.

”You are responsible for the energy you bring into the room.”

Kroppsspråk är inte bara att ge ut ett budskap med kroppen. Vi skapar också relationer med våra kroppar – hur vi förhåller oss till andra, i den kinetiska dansen av att skapa samklang, och hur vi kan skapa intimitet eller distans med kroppshållning. Följaktligen har det en stor betydelse för publiken om två skådespelare står nära varandra eller har distans, eller om de sitter ner och korsar benen bort från medspelaren eller åt andra hållet, mot medspelaren.

Keith visar hur man kan använda en ballong

Det vore inte en kurs med Keith utan hattar, ballonger, fula grimaser, konstiga ljud och bisarra scener som innehöll råtta med maskingevär, groda med bibel, kleptomaner, höga herrar med olydiga tjänare, servitörer med talfel, erotiska fantasier och dansande elefanter. Så det fick vi med också.

Vi fick också pröva en mängd kreativa tekniker för att hålla kontakt med publiken, samtidigt som vi håller relationerna till våra medspelare dynamiska och levande. Som en pausaktivitet tittade vi på lite film – inledningsscenen i en Chaplinflm, samt en oerhört stark scen ur en gammal japansk film. En annan dag såg vi en filmad maskworkshop med Keith. Det var helt enkelt en fenomenalt fullspäckad workshop.

”In a normal school, you have to do what the teacher says. Here, the teacher must see to that the improvisers are happy. If the improviser isn’t happy, the teacher has to have another idea. That makes it more interesting for the teacher.”

Gruppfoto - alla kursdeltagarna

Vi lärde oss förstås mycket, mycket mer än så. På sex hela dagar med Keith Johnstone hinner man få extremt mycket kunskap och erfarenheter. Det går inte att få in allt i en bloggpost. Jag spar en del till de kurser jag själv håller.

Med andra ord – vill du veta mer, lära dig mer, bli en mer spontan, kreativ och effektiv improvisatör – kom på en av mina kurser.
Nästa Tranceformation Impro blir den 21-23 november. Välkommen!

EDIT:
Tranceformation Impro byter datum, och blir den 30 januari – 1 februari 2015.

Läs mer om Tranceformation Impro här!

Keith och Calle

”We improvise to make miraculous things happen”

Maske-rad

Om du också längtar efter teater, starka sensationer, lekfullhet, dynamiska och levande möten med andra kreativa och entusiastiska människor, om du vill utvecklas både som skådespelare/estradartist OCH som människa, om du vill ha extremt och intensivt roligt under en helg – då kan Tranceformation Impro vara något för dig.
Nästa kurs går av stapeln 30 januari – 1 februari 2015.
Det finns fortfarande plats för fler deltagare. Kanske du är en av dem?


Tranceformation Impro

Besök gärna hemsidan för Det Magiska Rummet! >>
Det Magiska Rummet har också en egen sida på Facebook! >>
Tranceformation Impro har också ett event på Facebook! >>
Nyhetsbrev för kommande Tranceformation Impro! >>

tunn linje

Keith Johnstones hemsida >>

Det Magiska Rummet

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: