Archive for the ‘Kultur’ category

Varför frihet och kapitalism är bättre än toppstyrning och socialism

24/09, 2019

Jag gick i skolan på 1970-talet – i gymnasiet under åren 1978-1980. På den tiden var folk i allmänhet betydligt mer vänster än nu, och i synnerhet lärarkåren. Man var helt enkelt inte en god människa om man inte var vänster. Socialism var något fint. Höger var egoism, ondska och avsaknad av empati, samvete och solidaritet. Så var det bara.

Själv var jag väldigt radikal och upprorisk, och framför allt en frihetsälskande demokrat och liberal. Jag visste inte att det hette så när jag var tonåring, men med åren har jag förstått att jag i praktiken var en fullfjädrad klassisk liberal redan som väldigt ung. Efter att vid 13 års ålder ha hört ett tal av Gösta Bohman, i Sollentuna Centrum, gick jag med i Moderat Skolungdom, och blev mer och mer aktiv med åren.

Detta irriterade förstås en och annan i min omgivning, inte minst mina mer vänsteranstrukna lärare, och emellanåt försökte en och annan att tala mig tillrätta, eftersom jag uppenbarligen inte hade sett ljuset; den kommunistiska flamman. Det kunde se ut på olika sätt – genom överseende leenden, arrogant mästrande, eller till och med en och annan utskällning.

Men jag var en självständigt tänkande person med en jävla integritet, och därtill ideologiskt en rätt teatralisk tonåring med smak för starka effekter, så istället för att anpassa mig valde jag att protestera och provocera. Jag bar till exempel ibland en rockslagsknapp med texten ”FASCISM • NAZISM • KOMMUNISM – NEJ” – vilket var oerhört provocerande 1978, tro mig.

En lärare stoppade mig i en central och välbefolkad korridor i mitt gymnasium, och ville väl statuera exempel inför publik. Han skrek åt mig att jag skulle ta av mig den där knappen, att man verkligen inte kan jämföra kommunism med fascism och nazism. Då svarade jag att det stämmer alldeles utmärkt, för kommunism var värre. Sanningshalten i det påståendet kan förstås diskuteras, men det fyllde sin funktion som provokation.

Komiskt nog blev läraren alldeles röd i ansiktet av ilska, och så höjde han rösten ytterligare, och hävdade med emfas och viftande armar att jag egentligen inte borde få bära en sådan knapp – då svarade jag att i hans totalitära drömsamhälle vore det säkert sant, men Sverige är alltjämt en västerländsk demokrati med yttrandefrihet. Så därför får jag det. Då gav han upp, vände på klacken och gick därifrån med bestämda steg. Somliga i omgivningen hade stannat upp och följt meningsutbytet, och skrattade gott åt lärarens pinsamma nederlag – vilket förstås gjorde honom än mer frustrerad, men min seger desto sötare.

Jag vill dock påpeka att mitt politiska engagemang absolut inte bara var en fråga om provokation och uppror. Jag var en uppriktig politisk aktivist, starkt övertygad om att frihet är bättre än toppstyrning, att människor måste få välja själva hur de ska leva. Och den övertygelsen har jag kvar än idag. Det hände också i mina tonår att jag emellanåt fick fina tillfällen att utveckla mina resonemang.

Det fanns en tydlig skillnad mellan mig och många andra i skolan, både elever och lärare, beträffande just den politiska medvetenheten om vad vänsterpolitik kan leda till. Mina föräldrar hade flera vänner och bekanta som de facto flytt från öststater. Vi hade bekanta från Tjeckoslovakien, Ungern, DDR, Polen, m.fl., och jag fick redan som mycket ung höra berättelser om det socialistiska förtrycket, om den totala avsaknaden av yttrandefrihet, och mycket annat läskigt. Inte riktigt de solskenshistorier om den underbara socialismen, som gärna spreds i svenska media. Så jag läste på ordentligt, och såg genom den lögnaktiga vänsterpropagandan, som jag förstås gärna debatterade – inte minst i skolan.

Så fort en lärare hyllade socialistiska eller kommunistiska diktaturer (vilket hände oftare än man kan tro), så hade jag alltid någon intressant kommentar, eller kanske en hel historia att berätta – till exempel om Stasis register och spionmetoder, om KGB:s avrättningar av politiskt oliktänkande, eller vilka krav som fanns på att få äga en skrivmaskin i Rumänien. När någon hyllade DDR så frågade jag alltid varför de då skjuter ihjäl folk som vill flytta därifrån. Ungefär på det sättet hade jag det under hela min gymnasietid. Undra på att jag fick dåliga betyg av vissa lärare. Ja, jag var skitjobbig. Men det var det värt. Och det kom till användning vid högst oväntade tillfällen.

Under min uppväxt var bilar ett av mina största intressen. Och mina huvudämnen var inte teknik och mekanik, utan snarast formgivning och bilhistoria, något jag läst otaliga tjocka volymer om. Därför blev det väldigt komiskt på en skollektion, när en av mina lärare plötsligt, rakt ur luften (eller ur röven?) påstod att saker och ting som produceras i socialistiska länder, i planekonomiska system, håller mycket högre kvalitet än sådant som produceras i kapitalistiska länder, eftersom vinstintresset gör att kapitalister vill att folk ska köpa nytt hela tiden, och därför producerar man saker av sämre kvalitet, som går sönder. Ergo = produkter från öststaterna är bättre än produkter från västländer. Härlig spekulation. En lätt surrealistisk situation med tanke på att ämnet var svenska, och politik var över huvud taget inte relevant just denna lektion.

Detta uppenbart felaktiga påstående inspirerade mig att helt sonika ställa mig upp i bänken, ta över lektionen, och hålla ett litet föredrag om bilhistoria. Och då undrar vän av ordning kanske vad bilhistoria har med socialism och kapitalism att göra. Häng med, så kommer du att förstå. Kom ihåg att denna händelse jag beskriver utspelade sig på slutet av 1970-talet. Då var Tyskland fortfarande två länder – Östtyskland och Västtyskland, och få kunde ana att muren skulle falla, bara tio år senare.

Efter andra världskriget delades Tyskland i två halvor. En östlig socialistisk halva, styrd av Sovjetunionen, och en västlig, marknadsekonomisk demokrati, till en början administrerat av de allierade – USA, England och Frankrike. Intressant nog hade både BMW och Auto Union fabriker för biltillverkning i den östtyska halvan. BMW-fabriken exproprierades av staten, och där tillverkades en tid förkrigsmodeller av BMW, under namnet EMW. EMW bytte snart namn till Wartburg, som sedermera utvecklades till en trecylindrig, gräsligt ful plåtlåda av synnerligen dålig kvalitet.

Trabant – en av världens sämsta bilar någonsin, har en liknande historia. Auto Union var från början en koncern med fyra bilmärken, Horch var det allra finaste, och kunde tävla med Mercedes och Maybach i kvalitet och exklusivitet. Snäppet enklare var Wanderer, och så Audi, och den allra billigaste och enklaste var DKW, en elegant liten bil som inspirerade SAAB till såväl aerodynamik som tvåtaktsmotor och frihjul. Därav de fyra ringarna i det vi idag tänker på som Audis emblem. Det var de fyra rullande följeslagarna i Auto Union.

Efter kriget flyttade BMW-folket och Auto Union-folket till Västtyskland, och fortsatte att bygga bilar där. Men det fanns som sagt tillverkningsindustri kvar i öst, och i Audi-fabriken i Zwickau (som förstås också konfiskerades av staten) började man snart tillverka dåliga varianter av förkrigs-DKW, som fick heta IFA. Det var ont om plåt, så man byggde större delen av karossen i plywood. På 1950-talet introducerades duroplast – ett material som hängde med när östtyska staten lät bygga den första Trabanten 1957, som sedan byggdes nästan oförändrad fram till 1991. En liten bil av synnerligen dålig kvalitet, med en ofattbart smutsig, svag och otillförlitlig tvåcylindrig tvåtaktsmotor, en kaross av plast utan någon som helst krocksäkerhet – och därtill trång, långsam och ful. Men man kunde få stå i kö i 15 år för att få köpa en. En fin paradox låg i att det effektivaste sättet att gå förbi kön, att få köpa en bil utan kö, var att betala med västvaluta.

1961 byggdes den s.k. Antifaschistischer Schutzwall – den antifascistiska skyddsvallen runt Väst-Berlin, officiellt som ett försvar mot det Västtyskland som de östtyska ledarna påstod var infiltrerat av nazister och fascister. Men dessa genomskinliga påståenden lurade förstås ingen. Miljoner östtyskar hade redan flytt till väst (påtaglig braindrain av högutbildade och kompetenta personer), och socialisterna ville stoppa denna avfolkning. Så – istället för att erbjuda ett trevligare samhälle att leva i, förvandlade man det över en natt till ett fängelse, och straffet för rymningsförsök till Västberlin var döden. Men 1989, efter nästan 30 år av isolering, var det alltså slut med muren, slut med gränsen mellan öst och väst. I och med sammanslagningen av Östtyskland och Västtyskland fanns det plötsligt ingen marknad för socialistiska skräpbilar, så 1991 var det slut med både Trabant och Wartburg. Putz weg.

Så vad säger denna historik oss om olika politiska system? Kanske en så enkel sak som att båda dessa två bilmärken fick utvecklas på två håll, i två politiska versioner av samma land. Och vilka slutsatser kan vi då dra av detta resonemang? BMW i väst blev en av världens bästa bilar, en föregångare och ett tekniskt under. Audi är inte långt efter, och kan utan tvekan rankas som en av världens bästa personbilstillverkare i såväl kvalitet som prestanda – och det gällde redan 1978-1979 (då jag alltså första gången drog denna jämförelse).

När muren slutligen föll, tio år efter min jämförelse i klassrummet, hade BMW och Audi blivit ännu bättre, medan deras efterblivna tvillingar i öst, Trabant och Wartburg hade stannat i växten. Föga förvånande gick båda dessa bilproducenter omedelbart i konkurs, efter att ha fått konkurrens från västproducerade bilar, som var både billigare och bättre. Och man behövde inte stå i kö i flera år för att få köpa en.

Sensmoral: Frihet är bättre än ofrihet. Spontan ordning från de enskilda individerna fungerar bättre än toppstyrning och femårsplaner. Fri marknad är bättre än protektionism och skråväsende.
Med andra ord: låt det privata näringslivet sköta all tillverkningsindustri. Staten ska inte lägga sig i vem som producerar bilar, eller andra industriprodukter för den delen, och inte heller reglera vilka som får köpa eller inte. Det blir inte bra.

Dekorrand

Att försvara vårt kulturarv

24/10, 2017

Torshammare med Tyrruna på regnbågsflagga

Så var det då återigen dags att försvara ett kulturarv. Vi hedningar slogs för Mjölner på 1990-talet, och den striden vann vi. Men nu är det dags igen, som sagt. Den nazistiska grupperingen NMR (Nordiska Motståndsrörelsen), de där flaggviftande dilettanterna i fula kläder, frustrerade klantarslen med låg IQ, som fick massor av media när de dök upp i Almedalen, har valt att använda runan Tyr som sin symbol.

NMR fanborg i Almedalen 2017

Som ett eko i dalen dyker den populistiska, politiska eliten och megafonmedia utan hjärna också upp och exploaterar runan, genom att skrika högt att Tyrrunan är nazistisk. Detta är förstås historielös idioti, och respektlös okunskap. Så det blev dags för att skriva en protestartikel, något som Svenska Dagbladet omedelbart gillade, och lade ut artikeln så fort de kunde, redan den 29 september, dagen före en stor nazistisk demonstration i Göteborg. den 30 kom artikeln även ut i papperstidningen. Aftonbladet ville också ha artikeln, men SvD kom före. Kul att vara lite populär nån gång då och då.

Det var jag som skrev artikeln, men jag fick med mig flera undertecknare – nuvarande ordförande i Samfundet Forn Sed Sverige, rådsgydjan samt tre tidigare ordförande (mig inkluderad). Fin uppställning, med andra ord.

Här följer artikeln:

tunn linje

SvD september 2017 om Tyrrunan

”Tyrrunan är inte en nazistisk symbol”

För oss nordiska hedningar är runorna värda respekt och vördnad. Vi blir arga och kränkta när omgivningen går på nazisternas hatiska propaganda, och tror att de har rätt att äga våra symboler – som vi ser som goda och kraftfulla, skriver representanter för Samfundet Forn Sed Sverige.

DEBATT | NAZISTER
På 1990-talet började flera nynazistiska grupper använda fornnordiska symboler, i tron att de kunde göra dem till sina egna. Då handlade det framför allt om Mjölner – Tors hammare – och vissa runor, som till exempel Odalrunan. Flera journalister talade vitt och brett (och felaktigt) om att torshammaren var en nazistisk symbol, och vissa ropade på förbud. Detta stötte lyckligtvis på patrull. De flesta som gått i svensk skola vet nämligen att Tors hammare inte alls är en nazistisk eller rasistisk symbol, utan en god symbol för gudomligt beskydd mot nidingar och illdåd, samt mot missväxt och dålig skörd.
Debatt

Samtidigt som historielösa och obildade opinionsbildare satt i tv-rutorna och ondgjorde sig över fornskandinaviska symboler, blev torshammaren Sveriges vanligaste smycke. Guldfynd sålde Mjölner på löpande band. Vanligt folk gick inte på propagandan, gjorde en tyst revolution och försvarade hammaren mot att kidnappas av nazisterna – genom att bära den. Samma fenomen skedde med svenska flaggan, som under en tid uppfattades som närapå direkt rasistisk, togs tillbaka med råge efter ett Fotbolls-VM, där Sveriges framgångar gjorde att glada sportentusiaster fyllde parker och torg med svenska flaggor. Efter den manifestationen blev det svårt för hatiska grupper att göra anspråk på flaggan.

Nu ser vi samma sak hända igen. Fast nu är det Tyrrunan som blivit den ”nya” symbolen för ondskan. Tyrrunan är å ena sidan bara ett gammalt skrivtecken, men den representerar också guden Tyr, som står för rättvisa, rättssäkerhet, sanning, mod, rättrådighet och självuppoffring för det allmänna goda. Tyr offrar sin hand i Fenrisulvens gap, för att det ska gå att fjättra den glupande hungriga och ständigt växande ulven, och därmed rädda världen. Tyr står på intet sätt för de destruktiva och våldsamma värderingar som nazister gärna omfamnar. Att tro att runor är nazistiska för att nazister använder dem är lika dumt som att tro att man är nazist om man kör Mercedes, har en diskmaskin från Siemens och kläder från Hugo Boss.

Ja, nazisterna på 1930-talet använde runor, svastikan, och flera andra kraftfulla symboler, som i de kulturer symbolerna stals från generellt representerar något gott. Men det gör inte att symbolerna är nazistiska i sig. Bara om man låter dem ta dem. Men man ska inte ge bort makten över uråldriga symboler till folk som använder dem i mörkrets och skräckens tjänst. Mjölner, valknuten, runorna, är kraftfulla symboler, och därför är det särskilt viktigt att inte demonisera dem, eftersom det är just det dessa ondskans lakejer önskar.

För oss nordiska hedningar är runorna värda respekt och vördnad. Vi som aktivt praktiserar den forna seden blir irriterade, arga och med all rätt kränkta – inte främst på grund av nazisternas tilltag, utan för att omgivningen så lätt går på deras hatiska propaganda, och tror att nazisterna har rätt att äga våra symboler, som vi uppfattar som goda och kraftfulla. En bättre väg är att inte låta nazisterna vinna, inte förbjuda symbolerna – vi tar dem tillbaka. Vrid runorna ur händerna på nazisterna, genom att använda dem – med respekt, tolerans och kärlek.

Bruse LF Persson
ordförande i Samfundet Forn Sed Sverige

Emma Hernejärvi
rådsgydja i Samfundet Forn Sed Sverige

Carl Johan Rehbinder
tidigare ordförande i Samfundet Forn Sed Sverige

Henrik Hallgren
tidigare ordförande i Samfundet Forn Sed Sverige

Mikael Perman
tidigare ordförande i Samfundet Forn Sed Sverige

tunn linje

Läs artikeln på Svenska Dagbladets egen hemsida! »

Dekorrand

Yttrandefrihetsdebatt med Lars Vilks

5/03, 2017

Yttrandefrihetsdiskussion på Studio Lederman

För en månad sedan åsåg jag en diskussion om yttrandefrihet på Studio Lederman, med Lars Vilks, Maciej Zaremba och Magnus Norell, med Willy Silberstein som moderator av samtalet.

Studio Lederman drivs av Jurij Lederman, en gammal teaterman som jag har känt sedan 1980, då han var min dramalärare på Teaterverkstan i Stockholm. Under många år har han i en källarlokal på Gästrikegatan drivit sin teater Studio Lederman – inte bara som teater, men också som arena för konserter, poesiläsningar och en mängd andra evenemang – däribland även politiska diskussioner som denna. Att öppna upp sin teater för denna typ av viktiga politiska diskussioner är beundransvärt, något jag verkligen uppmuntrar.

Det är alltid stimulerande med intelligenta diskussioner, och detta var verkligen en sådan. Att ha en nyanserad debatt om rasism, kriminalitet, islamism, terrorism och yttrandefrihet är tyvärr alltför ovanligt – det blir gärna en populistisk skyttegravskamp, med smutskastning åt båda hållen. På ena sidan har vi den ”intellektuella”, aktivistiska vänstern som blir alltmer ängslig, som inte vågar kritisera någonting, och som slänger rasistkortet på alla som vågar (alternativt aggressiv och våldsam). På andra sidan har vi den högljudda, rasistiska nationalisthögern, som blir allt ljudligare. Allt blir mer polariserat, mer svart och vitt. Då blir tyvärr den här sortens nyanserade diskussioner alltför ovanliga.

Uppställningen var imponerande. Magnus Norell är en svensk statsvetare, som forskar på frågor som rör terrorism, politiskt våld, demokratifrågor samt säkerhetspolitik i Mellanöstern och Centralasien, och har bl.a. skrivit boken ”Kalifatets återkomst” – som många förläggare tyckte var mycket bra, men ingen vågade ge ut den, så Norell gav till slut ut den på eget förlag. Maciej Zaremba är en välkänd och erkänd journalist och författare, med många oerhört intressanta artikelserier i bagaget. Willy Silberstein är journalist och professionell moderator, och har engagerat sig i frågor kring antisemitism. Lars Vilks behöver knappast en presentation, men är förstås en självklar person i detta sammanhang.

”Jag använder inte ordet islamofobi, eftersom jag är en seriös forskare.”
– Magnus Norell

Första halvan av samtalet var med Zaremba, Norell och Silberstein, och då diskuterades bland annat självcensur. Det fanns helt klart ett konsensus om att vi lever i en tid då det blir allt mer riskabelt att hävda åsikter som inte passar in i den så kallade åsiktskorridoren. Zaremba är en gentleman, och tycker att det finns mycket goda skäl att vara hänsynsfull – men att det nu har gått lite för långt med stämplandet av åsikter. Han visade också upp ett nummer av Charlie Hebdo, det sista numret före massmordet på redaktionsmedlemmarna, som var översatt till svenska – men som ingen vill finansiera. Det var för känsligt. Till slut ställde Reportrar utan gränser upp och och stödde publiceringen av detta nummer.

I andra halvlek, efter pausen, kom Lars Vilks. Av säkerhetsskäl är det väldigt komplicerat att ha Vilks som utannonserad gäst, och därför kom han som överraskningsgäst i andra halvlek. Magnus Norell (som har kunskap om säkerhetsprotokoll) ställde sig upp och gav direktiv till publiken om att stänga av sina mobiltelefoner. Verkligen stänga av. Minsta läcka att Vilks finns på plats gör ju sitiationen farligare alltefter att tiden går.

När Vilks var med i debatten handlade förstås väldigt mycket om hans situation, och vad som lett fram till att han har ständigt polisbeskydd. Man diskuterade förstås konst, yttrandefrihet och dess konsekvenser.

Istället för att försöka redogöra detaljerat för allt som avhandlades under diskussionen hänvisar jag gärna till den video som spelades in under kvällen, och som nu finns på YouTube.

Yttrandefrihetsdiskussion på Studio Lederman

tunn linje

Dagen efter denna diskussion gick jag än en gång på konstutställning med Lars Vilks – denna gång en utställning med den kinesiske konstnären Ai Weiwei. Efter det gick vi till ett kafé och pratade om konst, politik och livet. Det är extremt intressant att samtala om alla dessa ämnen med Vilks, som är en ovanligt klok, kunnig och intellektuellt stimulerande person att umgås med – särskilt om man som jag har ett stort intresse för konst, i kombination med livsfrågor. Jag ser fram emot nästa konstrunda med Lars Vilks!

Konstutställning med Ai Weiwei

Dekorrand

Cirkus Eros – total reinkarnation!

5/03, 2017

Cirkus Eros

Min erotiska hemsida Cirkus Eros har äntligen fått en total reinkarnation, och blivit en helt ny hemsida!

Cirkus Eros har funnits på Internet sedan 1999, och har haft miljontals besökare genom åren. Här finner du många olika former av erotisk inspiration – bilder, noveller, artiklar, konsumenttips, information om kurser och andra evenemang. Kort sagt en portal för all min konstnärliga och pedagogiska verksamhet som på ett eller annat sätt rör vid ämnen som kärlek, sex, relationer, tantra m.m.

Cirkus Eros började som ett rent konstnärligt projekt, men har vuxit till att också ha en filosofisk och politisk dimension, samt förstås en pedagogisk ambition, som framför allt kommer till uttryck i artiklar, samt våra kurser.

Min totala uppgradering har inneburit att jag har samma innehåll som tidigare, men MYCKET MER. Och en hel del av det gamla materialet har blivit kraftigt uppdaterat. En del artiklar var alldeles för gamla och passé, och har blivit uppgraderade. Det gäller särskilt artiklar med inriktning instruktion och inspiration. Det har också blivit fler bilder i vissa gallerier.

Några nyheter på sidan:

  • Ett helt nytt utseende, baserat på WordPress
  • Denna nyhetsblogg
  • Ett kalendarium för våra kurser
  • Fler bildgallerier med mer bilder
  • Mer överskådliga och lättillgängliga bildgallerier
  • Uppdaterade länksidor
  • Fler artiklar, uppdelar i fler kategorier
  • Fler recensioner på sidan Sköna Grejer
  • Uppdaterade mediasidor
  • 300 sidor bild och text

Jag är väldigt nöjd och stolt över att jag har fått detta enorma arbete gjort. Jag har arbetat i mer än två månader med att skapa denna nya hemsida, och nu kan du äntligen se resultatet.

Det är fortfarande mycket kvar att göra, och du kan säkerligen hitta en och annan miss, ett och annat fel här och där. Men en sån här sida blir aldrig klar, och jag gör allt jag kan för att fylla på med mer material, och även rätta till allehanda fel och luckor här och där.

Välkommen till Nya Cirkus Eros!

Kurser med Calle & Jennie Rehbinder!

Dekorrand

Spara

Spara

Spara

Tryckfrihetsordningen 250 år!

2/12, 2016

Tryckfrihetsförordningen

Idag finns det verkligen anledning att fira! Tryckfrihetsordningen, en av världens bästa lagar, fyller idag, den 2 december, 250 år, och det är värt att högtidlighålla.

Under ledning av den österbottniske prästen Anders Chydenius genomdrev mösspartiet vid riksdagen i Gävle den 2 december 1766 antagandet av en tryckfrihetsförordning som stoppade censur och införde offentlighetsprincipen för offentliga handlingar i svenska myndigheten, därmed även i Finland.

Viktiga komponenter i Tryckfrihetsförordningen är rätten att sprida information, offentlighetsprincipen och meddelarfriheten. Tanken är att vi ska garanteras ”ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning i vilket ämne som helst”. Sverige var länge också ensamt om att ha offentlighetsprincip, särskilt att ha den reglerad i grundlag.

Samtidigt befinner vi oss i en tid då yttrandefriheten blir attackerad från alla håll och kanter. Yttrandefriheten inskränks sakta mer och mer, och t.o.m. författare som Jonas Gardell höjer rösten och vill ha mer censur, något som för mig framstår som ytterligt absurt. Man skyller på ”näthat”, och viftar med lagförslag.

Just yttrandefriheten tycks vara särskilt farlig enligt många. Hur skulle det se ut om alla får säga precis vad de tycker? Ja, det blir ett vildvuxet medielandskap. Men vad är då alternativet? Ett ödsligt och räddhågat landskap, där ingen vågar säga flaska, för det kan ju leda till åtal?

Vi ser det redan, där en man blev anmäld för hets mot folkgrupp, för att han påstått att ett böneutrop i en moské lät som ett åsneskrik. Dumt sagt, kanske – men det ska inte leda till åtal. En annan blev fälld för att ha haft på sig en satirisk t-shirt med en bild av Hitler – en t-shirt man kan köpa i vilken souvenirshop som helst i London. En konstnär blir dömd till sex månaders fängelse, för teckningar, visade i ett galleri.

Tryckfrihet och yttrandefrihet är inte till för alla de som har socialt accepterade idéer, okontroversiella påståenden och politiskt korrekta yttranden. Yttrandefriheten finns till för dem som har de tokigaste idéerna, för dem som säger det vi andra inte vill höra, för dem som kan upplevas som kränkande.

Det finns de som säger att yttrandefrihet inte innebär rätten att kränka andra. De har fel. Det är just det yttrandefriheten är till för. Du kan välja att bli kränkt av precis vad som helst, och skulle vi förbjuda allt som någon kan bli kränkt av, så blir det inte så mycket kvar.

tunn linje

Om Tryckfrihetsförordningen (Wikipedia)
Tryckfriheten hotas av politiker och tyckare
(Nils Funcke, Expressen)
7 saker alla borde veta om tryckfrihetsförordningen (Sebastian Folcker, DN)

Dekorrand

Monopol och förmynderi

19/05, 2016

systembolaget-butiksbild

Jag är väldigt trött på allt det här tjatet om Systembolagets fantastiska sortiment. Systembolagets sortiment är för det första inte så bra som många påstår, särskilt inte i de mindre butikerna, eller på de mindre orterna. Men problemet är egentligen inte deras sortiment (även om det som sagt ofta har uppenbara brister), utan att det är det enda tillgängliga sortimentet. Det är monopolet som är problemet. Detta statsstyrda monopol gör det väldigt komplicerat att köpa alkoholhaltiga drycker, om man inte bor precis i närheten av ett Systembolag.

Jag bor i Bagarmossen, en liten söderförort i Stockholm, längs med den gröna linjen i tunnelbanan. Bagarmossen har cirka 10 000 invånare, men inget Systembolag. Närmaste t-banestationer längs med samma linje är Skarpnäck, Kärrtorp, Björkhagen och Hammarbyhöjden. Antalet invånare i Skarpnäck uppgår till cirka 11.000, Kärrtorp 4.300, Björkhagen 6.300, Hammarbyhöjden 6.700. Och det är likadant hela vägen – inget systembolag. Vi måste åka till Globen, Gullmarsplan eller Farsta Centrum för att hitta närmaste Systembolag.

Vi snackar alltså i runda slängar 40.000 invånare längs med vår gröna linje – utan systembolag. Så vadå bra sortiment? Vi är ca 40.000 som har INGET SORTIMENT ALLS.

Vinhylla

En del av vin- och spritsortimentet i en vanlig livsmedelsbutik i en mindre fransk stad.

Det skulle vara så mycket trevligare om vårt lokala ICA hade några varianter av vin och annat dryckjom i hyllorna. Då skulle jag kunna göra en rödvinssås när jag vill, eller köpa en flaska kylt rosé den där söndagseftermiddagen då solen gassar och vi vill njuta av en picknick i det gröna. Och så kan man åka till specialbutiker när man vill ha det där lilla extra, sånt man vill lagra. Det går alldeles utmärkt i Danmark och Tyskland (och de flesta andra europeiska länder), så varför inte här?

Hur stor skillnad är det egentligen på tyskar, danskar och svenskar? Kan man leda i bevis att svenskar har påtagligt sämre omdöme och förmåga att ta ansvar för sitt liv och sin hälsa, än förslagsvis tyskar? Skulle inte tro det. Paranoia och kontrollbehov, säger jag.

”Förmynderi – inkörsporten till tyngre former av maktmissbruk.”

– Fritt efter Mattias Svensson

Vad jag först och främst är ute efter är att vi bör betrakta vuxna människor som just vuxna människor. Vi agerar ofta som vi förväntas agera. Om ett helt folk betraktas av ”överheten” som små olydiga barn som måste domineras, och majoriteten av folket ger denna ”överhet” legitimitet, så kommer många att agera just så. Eller i bästa fall bli rebeller, vilket vore helt onödigt slöseri med energi i en mer tillåtande kultur.

Man behöver inte lägga ner Systembolaget. Men ta för helvete ifrån dem detaljhandelsmonopolet, sälj ut och konkurrensutsätt. Hur jävla svårt kan det vara?

Sen kan vi snacka om saken. Skål!

callejenniegos

Bättre än så här kan man nog inte ha det…

Dekorrand

Den irrationella skräcken för nakna kroppar

26/07, 2015

Artikel i Expressen Debatt 150716

Expressen Debatt beställde en artikel av mig för en tid sedan, och tanken var att den skulle handla om den alltmer puritanska synen på sex och naket i det offentliga rummet. så för drygt en vecka sedan kom den äntligen ut, i såväl papperstidningen som på nätet, med rubriken Nakenhet är tabu i vår kroppsfientliga kultur (man får ju aldrig sätta sina egna rubriker…).

Min artikel delades friskt (nästan 2.000 delningar på Facebook i skrivande stund), var ett par-tre dagar en av Expressens två-tre mest lästa debattartiklar, och ledde till en väldig massa intressanta diskussioner här och där. Jag tror inte att jag någonsin fått så mycket beröm och uppskattning för en artikel tidigare, så den var väl rätt bra, antar jag.

Min vana trogen publicerar jag förstås de artiklar som jag publicerat i andra media även här på bloggen. Här kommer den:

tunn linje

Artikel i Expressen Debatt 150716

Det finns mycket här i världen som vi människor skräms av, och som väcker vår motvilja. Krig, svält, stöld, vandalism, hot, våld eller förnedring – sådant som man i de allra flesta samhällen stiftar lagar mot. Lagars främsta syfte är att skydda människor från att bli skadade av andra människor, och det är ju vettigt.

Men så finns det vissa områden där allt förnuft har flugit sin kos, allt rationellt tänkande är borta, och känslorna fått kortslutning. Ett sådant område är den nakna människokroppen. Att vara naken i det offentliga rummet betraktas även i ”frigjorda” Sverige som ett brott, och rubriceras numera som sexuellt ofredande. Förargelseväckande beteende är tydligen inte starkt nog.

Fysisk nakenhet verkar skrämma och uppröra så pass att det anses vara något som vi alla borde skyddas från. Särskilt barnen – som vore nakenheten i sig något oerhört farligt och skadligt. Ur detta perspektiv torde barn som växer upp i naturistfamiljer som tillbringar sommarsemestern på nakencamping vara alldeles särskilt traumatiserade. Så är det naturligtvis inte. Alla som någon gång varit på en nakenbadstrand vet att det är mindre sexualiserat än på en ordinär badstrand – men den nyviktorianska skam som sprider sig alltmer, talar inte med förnuftets röst.

På våra badhus har unga killar kalsongerna på under badbyxorna, nakna bastubadare betraktas med misstänksamhet – och så ovanpå det den uppenbara könsdiskrimineringen av kvinnor som i motsats till män tvingas täcka sina bröst. Amerikaniseringen av kulturen gör att åsynen av kvinnliga bröstvårtor ses som större hot mot moralen än bilder av döda kroppar och avhuggna huvuden. Skammen över den egna kroppen programmeras in tidigt. Och vi sväljer det, okritiskt, eftersom sociala medier på nätet har blivit en del av det dagliga umgänget.

Vad blir då effekterna av att leva i en alltmer kroppsfientlig kultur? Denna fobi skapar i själva verket mer ångest, sämre självbild, mer distans – kort sagt, en sämre livskvalitet. Små barn älskar att springa runt nakna, men så lär vi dem att skämmas för sina kroppar, och så krymper de som människor. De blir rädda. Varför gör vi detta mot våra barn?

Många tycks tro att den moral som är rådande just nu är den enda sanningen – så har det minsann alltid varit. Det stämmer inte. För 30-40 år sedan var det fullt normalt för såväl kvinnor som män att vara barbröstade i parker, på badstränder och i badhus. Att sola och bada naken var också vanligt, och inte särskilt uppseendeväckande alls. Hela Långholmen i centrala Stockholm var spontant nakenbadställe – något som kan vara svårt att föreställa sig i dag, när det är förbjudet även för småbarn att bada nakna på Långholmen.

Denna nakenskräck tillför inget av värde. Ingen människa har någonsin tagit skada av att se en annan människa naken. Tvärtom kan det vara befriande, och till och med rätt kul. Ändå skyddar vi oss från ”detta hemska”, med lagstiftning och dömande attityder, så till den grad att det är lättare att hitta vålds- och krigsskildringar i medierna än nakna kroppar.

Det vore onekligen hälsosammare om vi människor kunde slappna av lite mer, lära oss att tycka om våra fantastiska kroppar, njuta av dem så länge vi nu har dem, i stället för att dela denna kollektiva neuros. Avskaffa förbuden mot fysisk nakenhet i det offentliga rummet. Danskarna är bra förebilder – där är det, till skillnad från Sverige, uttryckligen tillåtet att bada naken på alla badstränder. Livet blir nog mycket roligare så, för de allra flesta.

Carl Johan Rehbinder
Relationscoach och sexpedagog

tunn linje

Artikeln publicerad på Expressen Debatt 16 juli 2015

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: