Debatt om fusk och funktionshinder i SvD

Tillsammans med fem liberaler, varav fyra är medlemmar i Liberaldemokraterna, två har funktionshinder, och en jobbar som assistent, har vi publicerat en artikel i SvD Opinion, om de ökade kontrollkraven på vårdtagarna – när det egentligen borde vara läkarna som skriver ut intygen som skulle kontrolleras. De kontroller som avkrävs vårdtagarna är extremt ingående, och kan förstås upplevas som grovt integritetskränkande. Och för personer med stort behov av assistans finns liksom inte möjligheten att säga nej, att protestera. Därför har vi skrivit och publicerat denna artikel.

Något som förbluffade mig när jag efter en dag läste kommentarerna till vår artikel var över en del av de de reaktioner som artikeln genererat. Hat, rasism, oginhet, rädsla och ångest bara väller ut i kommentarsfältet. Vad har hänt med dessa stackare som skriver egentligen? Var tog empati, generositet och omtanke om de svagaste och mest hjälpbehövande vägen?

Och varifrån kommer all denna groteska rasism? På vilket sätt har invandring ett skit med den här frågan att göra? Ärligt talat känns det väldigt desperat att slänga in ”debattinlägg” om ”doktor Mohammed” som skriver intyg till ”patient Mohammed”? Det är så orelaterat att jag bara kan ta mig för pannan.

Dessa patetiska inlägg vittnar om en enorm ångest och skräck inför en osäker framtid. Till dem som skrivit hatiskt och rasistiskt vill jag säga – ta er i kragen och gör något vettigt av era egna liv istället för att hos andra hitta ”skyldiga” till er egen oföretagsamhet. Det är inte ”Mohammeds” fel att ni har problem.

När ska dessa sorgliga existenser fatta att vi har betydligt större utmaningar och mer kostsamma problem i samhället än invandring? Invandringen är dessutom inte en kostnad – detta är en lögn som har blivit sanning på grund av att den har upprepats så många gånger. Generellt sett är invandring bevisligen en mycket god investering, och inte ens med de värsta kalkylerna kostar den tillnärmelsevis så mycket som… tja, låt oss säga Sverigedemokraternas dysfunktionella rättspolitik (för den är extremt dyr – många miljarder på soptippen!). Eller för den delen EU.

Det viktigaste av allt här i världen är faktiskt kärlek, vänskap, medkänsla – att vi hjälper varandra, ställer upp, och särskilt då för de svagaste i samhället. Det känns därför extremt underligt att just denna artikel blir så hårt attackerad. Jag har skrivit en hel del kontroversiella artiklar genom åren, men aldrig tidigare mött en så massiv vägg av hat. Varför?

Nå – så här blev artikeln:

Läkarna bör kontrolleras – inte funktionsnedsatta

Det är läkarna som bör ta ett större ansvar för intygen och kontrolleras hårdare – inte de med funktionsnedsättning. Det skriver en rad debattörer med anledning av debatten om hur fusket ska stoppas.

Då och då upptäcks fall av grova svindlerier inom assistansersättningsområdet. Senast på fredagen rapporteras om ett fall i Västernorrland.

Vi har nu haft alltför många fall där försäkringskassan har lurats att betala ut stora summor till personer som inte har varit berättigade till det. Det har bland annat varit Halmstads/Växjöligan, den så kallade kaninmannen och dansexperten.

Alla dessa personer har fått gå igenom samma rutin som alla som söker assistans enligt LSS. Ansökningsproceduren börjar med att man skaffar ett läkarintyg på att man har de fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar som styrker att man uppfyller de villkor enligt LSS som berättigar till assistans. Detta läkarintyg granskas sedan av försäkringskassans egna läkare. Dessutom krävs det i många fall utlåtanden varje gång man söker någon typ av insats från stat, kommun eller landsting. Det är för oss obegripligt att så många på ett så flagrant sätt har kunnat runda de kontrollstationer som dessa instanser är tänkta att vara.

Vi har svårt att se att någon helt plötsligt kan få för sig att simulera en person med funktionsnedsättning, för att sedan få ut miljonbelopp till anhöriga som har anställts, utan att läkaren som skrev ut intyget behöver ta något ansvar. Tyvärr har detta faktum inte alls kommit upp i den allmänna debatten. Istället har huvudfokus varit att bygga upp en enorm kontrollapparat runt oss som är beroende av assistans – ett extremt närgånget kontrollsystem som framstår som en våt dröm för en Orwellian.

Vi är bekymrade över dessa läkares uppenbara inkompetens. Det borde inte vara så lätt att lura en professionell läkare genom att simulera funktionsnedsättning. Därför presenterar vi tre förslag som vi tillsammans tror kan medverka till att förhindra felaktiga eller bedrägliga läkarintyg:

1. Öka läkarnas kunskap på området.

2. Öka det juridiska ansvaret för läkare som skriver ut felaktiga läkarintyg.

3. Begränsa läkarintygsförfarandet, så att enbart specialister på varje enskilt område får skriva läkarintyg. Om en person ansöker om insatsen personlig assistans på grund av en problematik som grundar sig i en fysisk funktionsnedsättning skall enbart specialistläkare, till exempel neurolog, kunna skriva ett intyg. Lika så ska en psykiatriker eller psykolog med specialistkompetens vara den som skriver intyg om den sökande har en psykisk funktionsnedsättning.

Om man på detta sätt begränsar möjligheterna till fusk, genom för släpphänt intygshantering, så skulle det kunna innebära en förbättring på alla områden. Ansvaret för felaktiga intyg läggs på läkarna och de personer som har funktionsnedsättning på riktigt kan slippa en kostsam och integritetskränkande kontrollapparat. Samtidigt sparar man de pengar som annars skulle ha hamnat i fickorna på bedragare.

STEFAN REITERSJÖ
assistansanvändare

ÅSA PUIDE
assistansanvändare

TORBJÖRN JERLERUP
assistent och arbetsledare

CARL JOHAN REHBINDER
samhällsdebattör

MICHAEL GAJDITZA
liberal debattör

Andra som skriver i ämnet:
Anybody’s Place, Stefan Reitersjö

Kollektivt rövknull – för regeringsmaktens skull

Jag tänkte skriva lite om sexuella fantasier. Jag tänker mig en hel grupp människor, låt oss säga för skojs skull en hel partigrupp i Sveriges Riksdag, som allihop drömmer om att bli kollektivt och offentligt bli utsatta för ”ofrivilligt” analsex under spelade protester. En slags dominans-underkastelselek, där de undergivna låter sig domineras totalt och förnedrande, oavbrutet, under en överenskommen fyraårsperiod. Allihop ställer de sig på knä, drar ner byxor, kjolar, trosor och kalsonger. Och alla har med sig eget glidmedel. Eller inte. De kanske hoppas på att deras våldtäktsmän är snälla, och spottar först. Eller så gör de inte det. Man vet aldrig.

Dessa små maktkåta lismare låter sig rövknullas, hårt och skoningslöst, och de njuter av det, för de vet att de får sitta vid maktens fotknölar några dagar till. De har ingen makt, men de kan få låtsas att de har makt. De är narrar vid kungens bord, som har fått ministerposter, SÄPO-skydd och limousiner, som en del i ett makabert spel, en sjuk komedi. Ett par år till, och sen byts de ut.

Tänk nu intensivt på bilden av hela Centerns riksdagsgrupp som blir kollektivt rövknullad av först Moderater, sen Folkpartister och sist Kristdemokrater (lite taffligt och ovant), ivrigt påhejade av Reinfeldt och hans närmaste kompisar. Och Centerns riksdagsledamöter står alla där och tar emot, villigt och glatt. De säger att de inte vill, men tar emot med ett illa dolt leende. Det gör ibland rejält ont, men de håller god min.

Det är dags att rösta om Datalagringsdirektivet i Riksdagen, och Centern, som tidigare har tagit en stark ställning mot implementeringen av detta dyra, integritetskränkande och ickefungerande övervakningssystem, kommer att rösta ja. Centern, som länge har framställt sig själva som försvararna av integritet och liberala värden, kommer att gå emot sin egen kongress och sina egna väljare, och rösta ja till detta usla dekret från EU.

Ja, Sverige är skyldigt att införa direktivet. Men jag ifrågasätter denna fenomenala lydighet, denna Bror Duktig-attityd, att vi tror att vi måste bocka och buga, tacka och ta emot, all skit som kommer från Bryssel. Det måste vi inte. Ibland kan man faktiskt säga nej. Sådant lär vi ut på våra relationskurser. Det är viktigt med integritet och gränsdragning. Och datalagringsdirektivet är så sjukt integritetskränkande att det är svårt att begripa att det över huvud taget finns NÅGON som vill ha det implementerat. Det är bara att säga nej.

Johan Linander, en av de värsta åsnorna i svensk politik, försvarar dåligt detta beslut i tidningen Hela Hälsingland, och förstärker bilden av Centerns totala maktlöshet och meningslöshet, och ger den korrumperade politiken ett ansikte. Det är som att Johan Linander och hans smutsiga anhang (i rena och välstrukna skjortor) lägger fram kuken på bordet, kapar av den självmant med machete, och säger ”vi kan inget göra”. Och då undrar man ju vad vi har en riksdag till, över huvud taget.

Har ingen talat om för dessa ärans män att DLD debatteras hårt i hela EU, och att flera länder har sagt nej? Har ingen talat om för dessa ärans män att implementeringen av DLD kommer att bli mycket dyrare än böter för att inte införa det? Har ingen påmint dessa ärans män om vad de som röstade på dem tycker, utifrån vad de själva lovat? Har ingen påmint dessa ärans män om att om de röstar för detta direktiv nu, så tappar de ALL trovärdighet, och går ännu ett steg närmare att faktiskt ramla ur riksdagen nästa val – med all rätt?

Eller för att citera en kommentar i en av alla de bloggar som nu vänder sitt fokus mot DLD:

”Centern måste nog kännetecknas som det mest misslyckade partiet i Svensk historia. Med de nästan obegränsade summor de slänger ut inför varje val ligger de ändå och pendlar nära gränsen att kastas ut ur riksdagen.

Och varför? För att de blåljuger sina egna väljare rakt upp i ansiktet. De inser inte ens hur illa det framstår. Man kan säga vad man vill om autokrater som Reinfelt eller Göran Persson, men de var åtminstonde fräcka nog att inte hymla med vad de skulle göra.

Anledningen till att de gör detta är för att de krampartat klamrar sig fast vid Alliansen. Lika ömkansvärt som minstingen på skolgården som snattar cigaretter åt de stora pojkarna så han får stå i utkanten av gänget på skolgården utan att åka på stryk.

Centern påminner idag om den arketypiske lismaren som limmar sig fast vid varje auktoritetsfigur för att kunna få framstå som relevant.

Jag trodde för inte så länge sedan att det största hyckleriet i svensk politik var ‘Folkpartiet Liberalerna’. Uppenbarligen hade jag fel.”

Scary Devil Monastery

Detta är så dåligt, så ogenomtänkt, så fegt, så uselt. En sak är dock alldeles, alldeles klar. Om en majoritet av Centerns riksdagsledamöter röstar för DLD så kommer jag att bryta ALLA kontakter med allt som har med Centern att göra, och vi kvarvarande liberaler får kämpa vidare med Liberaldemokraterna, i hopp om att se en liberal ljusning i politiken någon gång i framtiden.

Andra som skriver i ämnet:

Anna Troberg, Emma Marie Andersson, Jan Lindgren gästbloggar hos Anna Troberg, Henrik Alexandersson, Dexion, Christian Engström, Centerstudenterna, Jerlerup, svpol.se, Misantropi, Markus ”LAKE” Berglund, Centerpartister i UNT, futuriteter, Studio 1 i P1, Martin Moberg, Kulturbloggen

Definitionen av galenskap – om svensk narkotikapolitik

Tre kloka huvuden ihop kan ibland få till det. Om vi nu är så kloka. Men vi gör i alla fall så gott vi kan. Alfred Askeljung, ordförande för CUF Stureplan och Hampus Lindblad, också från Centern, samt medgrundare av kunskapsnätverket Centrum för Narkotikavetenskap, och jag själv, i egenskap av medgrundare och talesman för Liberaldemokraterna, skrev tillsammans en artikel om svensk narkotikapolitik, och hur dålig den är. Vi publicerade den på Newsmill i lördags, och där har den väckt en hel del sköna reaktioner.

Drygt 2000 läsare efter två dygn, och 30-talet kommentarer. Men det intressantaste är att samma artikel som för fem år sedan knappt hade fått publiceras, och i sådana fall hade mött extremt hård kritik, möter idag föga motstånd. Den så kallade konsensus som riksdagspolitiker och ministrar gärna refererar till håller nu på att luckras upp rejält, och folkopinionen är helt klart på väg att vända. Det har blivit alltmer uppenbart att det fanatiska, fundamentalistiska motståndet mot alla illegala droger är på väg att falla samman under sin egen tyngd.

Jag publicerar nu artikeln även här på min blogg, för att få en större spridning. Detta budskap måste spridas till så många som möjligt. Sveriges drogpolitik kostar helt enkelt för mycket, och skapar mer lidande och död än någonsin drogerna. Det är dags för lite mer vetenskap, pragmatism och skademinimering.

Vassego:

Svensk narkotikapolitik är galenskap

Svensk narkotikalagstiftning är i grunden misslyckad. På samma sätt som alkoholförbudet i USA ledde till mer drickande, farligare drickande och en rejäl skjuts för den organiserade kriminaliteten, leder dagens nolltolerans till en kraftigt ökad kriminalitet, stigmatisering av missbrukare och ett hårdare samhälle. Över hela världen ser vi att liberaliseringar leder till bättre resultat i kampen mot missbruk, mänskligt lidande och kriminalitet, och vi tror att Sverige bör lära sig av andra länders exempel.

Albert Einstein definierade galenskap som att upprepa ett redan prövat beteende och ändå förvänta sig ett nytt och annorlunda resultat. Med den definitionen är det logiskt att betrakta svensk narkotikapolitik som galen.

Sverige har sedan 60-talet drivit en hård linje för ett “narkotikafritt samhälle”, vilket dock inte har fungerat alls. Det har istället resulterat i onödigt stora kostnader för polis och domstolar, höga dödstal bland missbrukare, samt svår stigmatisering av brukare utan missbruksproblematik, som drabbas av stora svårigheter i arbetsliv och andra sociala sammanhang som en följd av lagföring för ringa narkotikabrott. Den generella användningen av droger har dessutom ökat. Det borde vid det här laget vara uppenbart för våra politiker och myndighetsutövare att den förda politiken är misslyckad på samtliga områden. Ändå fortsätter man oförtröttligt på samma spår, helt i linje med Einsteins definition av galenskap.

Över hela världen ser vi fruktansvärda resultat av hård narkotikalagstiftning – i USA sitter miljontals människor i fängelse, även för mindre förseelser av drogrelaterad natur, och maffian är starkare än någonsin. De som drabbas hårdast av det pågående kriget mot droger är framför allt produktions- och transitländer i Latinamerika och Västafrika, då de hotas av en skenande organiserad brottslighet, som gör allt för att underminera dessa nationers parlamentariska system, rättsväsenden och militärmakter. I Mexiko pågår i det närmaste ett inbördeskrig med årliga dödssiffror i tiotusental. En restriktiv drogpolitik spelar alltså dessa drogkarteller i händerna, eftersom deras vinstmarginaler ökar ju hårdare drogerna kriminaliseras. Vi behöver en ny strategi för att bemöta drogproblemen då de gamla metoderna inte bara är orealistiska utan dessutom direkt skadliga.

Internationellt växer det nu fram en stark motrörelse. Organisationer som Global Commission on Drug Policy, Röda Korset, International Centre for Science in Drug Policy och amerikanska Law Enforcement Against Prohibition (LEAP), har alla konstaterat att kriminaliseringen av narkotika skapar avsevärt fler problem än vad den löser. Länder som Portugal, Nederländerna, Spanien, Italien, Belgien, Tjeckien och Schweiz har under det senaste decenniet prövat nya metoder för att reglera bruk och missbruk av narkotika i enlighet med principerna om skademinimering.

Portugal avkriminaliserade personligt innehav av alla droger 2001. Stora resurser frigjordes hos polis och rättsväsende, som istället kunde användas till vård. Drogbruket bland unga har sjunkit, spridandet av sjukdomar som HIV har minskat, och antalet personer som söker hjälp för att komma ur sina missbruk har mer än fördubblats. Nederländerna tillåter begränsad försäljning av cannabis, i Schweiz praktiseras sprututbyten, substitutionsvård, kontrollerade injektionsrum och en rad andra skademinimerande åtgärder, parallellt med att vissa kantoner tolererar bruk av cannabis.

Även Storbritannien har insett det kontraproduktiva med en repressiv hållning i drogfrågan och har nu lanserat Home Affairs Select Committee’s Inquiry into Drug Policy, som har till syfte att genomföra en omfattande utvärdering av örikets narkotikapolitik. Alldeles nyligen vittnade företagsledaren och miljardären Richard Branson inför kommittén, som representant för den vida uppmärksammade Global Commission on Drug Policy – en organisation som verkar för att narkotikapolitik världen över skall föras på vetenskapliga grunder, i en avsevärt högre utsträckning än vad som sker idag. Förutom Branson består kommissionen av en lång rad eminenta politiker och människorättsaktivister, som FN:s tidigare generalsekreterare Kofi Annan, amerikanske ex-presidenten och fredspristagaren Jimmy Carter, tidigare generalsekreteraren för NATO och Europeiska Unionens Råd Javier Solana, samt en rad latinamerikanska ex-presidenter från bl.a. Colombia, Mexiko och Brasilien. Deras rapport från 2011 har nu åter aktualiserats i den internationella debatten.

Svenska politiker måste nu släppa taget om illusionen ”det narkotikafria samhället”, och ersätta den med en vetenskaplig och skademinimerande social- och rättspolitik. Om vi menar allvar med att vilja hjälpa missbrukare så borde vi omedelbart sluta med att jaga och lagföra dessa personer i nöd och i stället satsa på en human och effektiv vård. Polisens resurser bör riktas mot den organiserade brottsligheten istället för att sparka på dem som redan ligger.

Det är hög tid att ta avstånd från verklighetsfrämmande narkotikadogmer, även här i Sverige. Stora delar av Europa är nämligen redan på god väg.

Alfred Askeljung (C), Ordförande CUF Stureplan
Hampus Lindblad (C). Medgrundare av kunskapsnätverket Centrum för Narkotikavetenskap
Carl Johan Rehbinder (L) Medgrundare & talesman för Liberaldemokraterna

Nynazister hackade Liberaldemokraternas hemsida

Om man utmanar huliganer blir man bemött av huliganer. Ett antal bloggare gjorde ett massivt angrepp mot Politiskt Inkorrekt, den sverigedemokratiska propagandabloggen, angående PI:s koppling till Sverigedemokraterna. Angreppet skedde genom blogginlägg med fakta och skärmavbilder.

Eftersom nynazister och andra huliganer som är supporters av Politiskt Inkorrekt inte har några vettiga argument att svara med, tar man förstås till nävarna. I det här fallet genom en hackerattack – mot Liberaldemokraternas hemsida. I skrivande stund ligger hemsidan fortfarande helt nere, men det arbetas på att få upp den igen.

Sverigedemokrater och deras supporters avfärdar gärna alla som inte har samma åsikt som de själva med töntiga epitet som PK – som om Sd inte gör allt de kan för att vara just det. De kämpar hårt för att uppnå nån slags respekt i riksdagen, som de förstås aldrig kommer att få, eller för den delen förtjäna, och de gör det genom att försöka vara mer politiskt korrekta än någon annan. Och har man nu inga argument kan man ju alltid hitta på korkade ”förolämpningar” som PK, CP eller liknande, med en intelligensnivå i linje med en stupfull femåring.

Att Sverigedemokraterna är ett korrupt och samtidigt ideologiskt djupt förvirrat parti vet alla med någon form av hjärnkapacitet, så det är ingen nyhet. Det som var intressant med denna bloggvägg var att visa de direkta kopplingarna mellan den rasistiska propagandan på bloggen Politiskt Inkorrekt och riksdagsledamöter i Sverigedemokraterna.

Självklart finns det inga bevis för att personer som har direkt koppling till vare sig Politiskt Inkorrekt eller Sverigedemokraterna är inblandade i hackerattacken, och det skulle i ärlighetens namn förvåna mig djupt om så vore fallet. De som ligger bakom PI är alldeles för smarta för den typen av järnrörsretorik. Men det säger ändå lite om vilken slags supporters de attraherar.

Liberaldemokraterna är ett demokratiskt politiskt parti som försvarar åsikts- och yttrandefrihet. Ett angrepp mot ett partis hemsida är ytterst ett angrepp mot det demokratiska samhället och vi ser mycket allvarligt på det inträffade. Attacken har därför även polisanmälts för vidarebefordran till Författningsskyddet hos Säkerhetspolisen.

Skvallertanterna på Aftonbladet skrev förstås om attacken, och vred till det på sitt korrupta sätt – ”Liberaldemokraterna hackade – misstänker högerextremister”. Men intelligensnivån på den blaskan är generellt betydligt lägre än t.o.m. folket runt PI, så man får väl inte förvänta sig bättre av dem.

Sverigedemokrater är generellt inga högerextremister. Det är en sån där retorisk formulering som vänsterfolk har hittat på om fascister och nazister för att hålla ifrån sig det faktum att både nazism och fascism har mycket mer gemensamt med vänster än höger. Och Sd påminner mest om riktigt gammaldags socialdemokrater, uppblandat med lite Kd, och ett stänk nazism. Det mest politiskt korrekta man kan tänka sig i dessa tider.

Detta är bloggarna som ingick i kampanjen som inspirerade till hackerattacken:

Svensk Myndighetskontroll – Politiskt Inkorrekt granskas och avslöjas
Bloggsam – Politiskt inkorrekts strävan mot det politiskt korrekta
Absolute Banana – How PI is PI?
Frihetssmedjan – Politiskt inkorrekt förespråkar tortyr!
Frihetssmedjan – Politiskt inkorrekt och Sverigedemokraterna är en förolämpning!
Trots er – Mein Blogg
Sverige är inte världens navel! – Rasbiologi och hat hos politiskt inkorrekt!
Tankar åt alla håll och kanter – Varför tar inte politiskt inkorrekt ansvar?
Tankar åt alla håll och kanter – Politiskt inkorrekt har granskats av medierna
Hela Sverige tar debatten – Politiskt Inkorrekt – Navet i högerextremismen på nätet
Beelzebjörn – Avslutande ord om Politiskt Inkorrekt
Louise Persson – Den omhuldade myten om att vara politiskt inkorrekt

Kommentarer i ämnet:
Torbjörn Jerlerup, Per Pettersson

Almedalen 2011 – nu är vi här!

Så var det återigen dags för Sveriges största vuxenkollo, det politiska tivolit Almedalsveckan. Förra året var jag där för första gången, och fann det oemotståndligt roligt, inspirerande, stimulerande, kontaktskapande och hysteriskt. Så jag ser fram emot en vecka av intensivt debatterande, diskuterande, filosoferande och allt därmed besläktat. Jag ska gå på seminarier, debatter och allehanda politiska jippon, och jag ska nätverka och byta visitkort med så många som möjligt.

Det började redan på Gotlandsfärjan, där jag blev igenkänd av en mycket trevlig Expressenjournalist som jag träffade flera gånger under valkampanjen i somras, samt ett par politiker från Centerpartiet. Liten försmak av vad som komma skall.

Den största skillnaden mot förra året, bortsett från att jag då var nybörjare, och att det var valår, var att jag då kom dit som representant för Piratpartiet, som en av partiets riksdagskandidater. Efter valet har jag som bekant flyttat mitt politiska engagemang till det helt nystartade politiska projektet Liberaldemokraterna. Så det är som representant för Liberaldemokraterna jag deltar i år.

Det bästa med detta är att jag nu kan delta i alla debatter och seminarier som intresserar och engagerar mig. Det mest frustrerande med att vara representant för Piratpartiet var att jag inte kunde delta i debatter på områden som inte var piratfrågor – som t.ex. frågor kring skolan, sexualpolitik, socialpolitik, drogpolitik, liberalism kontra konservatism, skatter och mycket annat som engagerar mig. Många debatter fick jag helt enkelt strunta i, eftersom jag bar min lila piratskjorta och representerade ett parti med en mer snävt fokuserad politisk agenda.

Men i år kan jag flyga fritt. Jag är medgrundare och medskapare till Liberaldemokraterna, och har betydligt större utrymme att prata om mina hjärtefrågor, vilket förstås kommer att ge mig mer kraft och entusiasm i min politiska aktivism. Och vi har både grundläggande ideologiska principer och dagsaktuella frågor att rikta in oss på.

Vi kommer naturligtvis att peppra på Kristdemokraterna, som verkligen har visat sin svartaste sida i att inte vilja avskaffa tvångssterilisering. Men vi kommer även att driva frågor som sekularisering, skolfrågor (som att få bort betygshetsen och fokusera på hur utbildning ska ske på bästa sätt), livsstilsliberala frågor som rör personlig integritet och kroppslig autonomi (sex, droger och dödshjälp) samt förstås avskaffande av bisarra tvång som danstillstånd och arbetstillstånd, liksom lagar som gör det olagligt att äga serieteckningar. Antalet myndigheter måste också skäras ner kraftigt. Vi måste börja lita på att människor faktiskt är kompetenta att ta hand om sig själva och sina liv. Det finns förstås mer, men detta är en bra början.

Piratpartiet är förstås i Almedalen i år igen, och vi kommer säkert att hitta på ett och annat skoj ihop – inte bara för att pirater är sköna människor att ha omkring sig, utan också för att vi har en del åsikter gemensamt. Och om det är något pirater inte är främmande för så är det radikal politisk aktivism. Så man vet aldrig vad som kan hända i Almedalen…

Men man kan inte bara ägna sig åt politik en hel vecka utan att få hjärnblödning, så självklart kommer vi att ta lite ledigt för nakenbad vid någon trevlig strand, mysiga måltider, samtal på altanen som hör till den lägenhet vi hyr mitt i Visby, innanför murarna – och så ska jag förstås försöka få med mig ett gäng sköna liberaler på en av Dick Wases famösa stadsvandringar; Sexualiteten i den medeltida staden, en mycket insatt och underhållande guidning till snusk och synd i det historiska Visby. Tycker man att det verkar alltför stark tobak kan man gå med på en annan tur – Människornas Visby, en något mer återhållsam exposé över livet i den medeltida staden.

När jag skriver detta sitter jag i min säng i en magnifik etagevåning mitt i centrala Visby, och skall strax sova och drömma söta drömmar. Startskottet går på söndag eftermiddag – sen är det full fart i en vecka framöver. Och jag ska försöka hinna blogga om intressanta aktuella händelser som dyker upp under veckan.

Läs gärna min rapport från förra årets Almedalsvecka!

Bloggtorka och skrivkramp

Jag har inte skrivit här på bloggen på länge nu. Jag har helt enkelt haft alldeles för mycket att göra, svårt att ta mig tid att skriva, och framför allt svårt att bestämma mig för vad jag ska skriva om. För varje dag som går dyker det upp nya angelägna saker att skriva om, och i samma takt blir det märkligt nog också svårare att välja vad som ska avhandlas just idag. Det är ju inte så att det saknas ämnen att skriva om. Eller som Christian Engström konstaterade – det kommer aldrig att saknas ondska att kämpa mot. Och min ambition är ju dessutom inte bara att bekämpa ondska, utan framför allt att framhäva det som är vackert och positivt, det som gör livet värt att leva.

Vi har haft en hel drös kurser under våren. Den underbaraste var som vanligt Livets Goda i Bordeaux – vår lyxiga livsnjutarkurs i ett litet vinslott i södra Frankrike. Och inte blev det sämre av att Jennie och jag efter kursen stannade till några dagar i Paris, för promenader, museibesök och mysig samvaro. Ledigt, liksom.

En sak som blir alltmer tydlig för varje år som går, för varje kurs vi håller, så är det hur viktigt det är, det här arbetet vi gör. Det handlar om så otroligt mycket mer än att ha ett gulligare kärleksliv – även om det förstås i sig är alldeles tillräckligt som motiv. Vårt arbete har en djupare ideologisk dimension, och det är att släppa skammen och erövra makten över sig själv. Det är en stor sak, som kan ändra på en människas hela liv – drastiskt.

Denna ideologiska riktning avspeglar sig även i mitt politiska engagemang, i mitt arbete med det oerhört spännande projektet Liberaldemokraterna. Vårt främsta syfte är att få in mer liberala värderingar i svensk politik – något som saknas något alldeles oerhört idag. Det finns en svag tendens åt en mer liberal ekonomisk politik, men det är en alldeles för långsam och ambivalent utveckling – och på andra områden ser vi snarare en motsatt utveckling.

Moralpaniken slår till överallt, från barnpornografianmälningar av studentplakat och bisarra påståenden om manga i radio till det skarpa politiska motståndet mot å ena sidan gårdsförsäljning av alkohol, å andra sidan mot en liberalisering av svensk narkotikalagstiftning. De paternalistiska viktigpettrarna i nämnder, myndigheter och riksdag kan uppenbarligen inte stå ut med tanken på att vanliga människor kan klara av att leva självständigt och väl, utan att viktigpettrarna håller dem i handen och tar dem i örat. Vi måste skyddas mot oss själva, och endast dessa medelklasstyranner har uppenbarligen förmågan att vara detta skydd mot den hemska verkligheten. Och farligast av allt är förstås allt det där som alla vill ha – sex och droger. Arrogant? You bet.

Så jag blir ständigt engagerad i en mängd olika intressanta evenemang – i TV, radio (där jag så sent som förra veckan tillsammans med Camilla Lindberg fick dissa sexköpslagen i två timmar hos Aschberg på Radio 1!), debatter, skrivande av artiklar och mycket annat. Mina olika engagemang – det pedagogiska arbetet med kärlekskurser, mitt konstnärliga utforskande och det politiska engagemanget blir alltmer integrerade och sammanflätade med varandra, eftersom alltihop i praktiken handlar om samma sak – frihet, egenmakt och kreativitet.

Periodvis har det känts som att jag försöker jonglera med alldeles för många bollar samtidigt. Som vanligt, skulle jag väl säga, men kanske lite extra mycket nu. Med andra ord känns det som att det är dags för mig att skaffa mig lite mer frihet och egenmakt i mitt eget liv också… Hur som helst ska jag försöka uppdatera min blogg lite oftare från och med nu.

Välkommen tillbaka!

Pub Liberal 13 april – Plattskatt & medborgarlön – funkar det?

Klicka på bilden för en högupplöst version

Liberaldemokraterna arrangerar under våren en serie pubkvällar med politiska och filosofiska diskussioner, på Gamla Bysis, Södermalm, Stockholm. Vi bjuder in olika gästdebattörer, med intressanta åsikter, idéer och teorier inom varje område.

Pub Liberal är den nya samlingsplatsen för liberaler i Sverige, oavsett partitillhörighet. Här är det högt i tak, alla är välkomna att delta i debatterna, dialogen är fri och möjligheterna finns att både skapa och sprida nya idéer, samt bygga allianser.

Onsdag den 13 april har vi vår tredje pubkväll, och vi diskuterar denna kväll två intressanta ekonomiska ämnen – plattskatt och medborgarlön – något som vi liberaldemokrater lanserar som PSML, för att erbjuda en oslagbar kombination av initiativvänlig ekonomi med rättvisa, socialt ansvar och ekonomisk grundtrygghet. Är det möjligt? Går detta att omsätta i praktiken, eller blir det bara Ebberöds Bank av det? Kom och lyssna, ställ frågor och lär dig mer!

Vi har bjudit in en stark panel med stora kunskaper om ekonomi och skatter.
Bäddat för en spännande och stimulerande kväll, med andra ord!

Panel:
Andreas Bergh, Välfärdsforskare, Lund
Arvid Malm, chefsekonom på Skattebetalarna
Nima Sanandaji, VD, Captus
Simon Birnbaum, PhD Stockholm
Jan Rejdnell, Liberaldemokraterna
Moderator:
Carl Johan Rehbinder

Vi börjar 19:00, och vi håller till på på Gamla Bysis, Hornsgatan 82, Södermalm, Stockholm.
http://www.bysis.nu/

Besök Facebookeventet för denna Pub.

VÄLKOMMEN!

Mer om Pub Liberal:
Liberaldemokraterna, Facebook

Sveket mot liberalismen – vår första pubkväll!

Foto: Jonathan Rieder Lundkvist

Så hade vi premiär på vårt diskussionsforum Pub Liberal. Vi höll till på Restaurang Cattelin i Gamla Stan, och det var ca femtio personer i publiken. Ämnet var ”sveket mot liberalismen”. Alltihop bambusades ut, vilket innebär att debatten i skrivande stund har setts av över 600 personer – minst tolv gånger antalet den publik vi hade på plats. Länk till Liberaldemokraternas Bambusersida hittar du längre ner på sidan.

Tanken med Pub Liberal är att vi ska ordna debatter om intressanta politiska ämnen, och samla oss kring ett liberalt perspektiv. Det betyder inte att alla våra gästande debattörer måste vara liberaler, men vi vill inte heller fokusera på olikheter och iscensatta konflikter, utan snarare öppna och sökande debatter där alla ska kunna känna sig som vinnare efter en kvälls diskussioner.

På premiärkvällen diskuterade vi liberalismens dilemman, både i form av de problem man kan möta som riksdagsledamot, men också hur svårt det kan vara att organisera dessa hårdnackade individualister som liberaler ofta är. Många skratt och fördjupade insikter levererades.

I panelen tronade Alexander Bard som moderator, och med oss hade vi Frederick Federley, riksdagsledamot för Centern, Camilla Lindberg, f.d. riksdagsledamot för Folkpartiet, Rick Falkvinge, evangelist för Piratpartiet och den internationella piratrörelsen, och så jag då, för Liberaldemokraterna. En rätt skön samling, med andra ord.

Om knappt två veckor har vi nästa Pub Liberal, onsdag den 30 mars, och då kommer vi att diskutera datalagringsdirektivet. Vi kommer naturligtvis att samla ihop en minst lika tung debattpanel, med expertis på området, och är du i Stockholm går det bra att ramla in. Kan du inte komma så ser vi förstås till att Bambusa ut även denna kvälls debatt. Vi kommer inte att vara på Cattelin, utan på Bysis, på Söder. Mer information kommer framöver.

Välkommen!

Här är Bambuser-länken, om du vill höra debatten:
http://static.bambuser.com/r/player.swf?vid=1503622

Mer om Pub Liberal:
Liberaldemokraterna, Liberaldemokraterna på Bambuser, Liberaldemokraterna på Facebook

Fler bilder från Pub Liberal:
Jonathan Rieder Lundkvist, Henrik Bejke

Pub Liberal – ikväll – sveket mot Liberalismen

Liberaldemokraterna arrangerar under våren en serie pubkvällar med politiska och filosofiska diskussioner, på Restaurang Cattelin, i Gamla Stan, Stockholm. Vi bjuder in olika gästdebattörer, med intressanta åsikter, idéer och teorier inom varje område.

Pub Liberal är den nya samlingsplatsen för liberaler i Sverige, oavsett partitillhörighet. Här är det högt i tak, alla är välkomna att delta i debatterna, dialogen är fri och möjligheterna finns att både skapa och sprida nya idéer, samt bygga allianser.

Ikväll har vi vår första pubkväll, och vi inleder förstås med ett hett tema för kvällen; ”Sveket mot liberalismen”. Vi vill veta varför de politiker som idag sitter i riksdagen och kallar sig liberaler, ändå bidrar till en total utarmning av begreppet liberal. Vi vill veta varför det verkar vara en allmän uppfattning idag att liberaler, det är såna där som tycker att man ska sköta sig själv och skita i andra, ha mer övervakning, tuffare skola med mer pekpinnar och betyg, burqaförbud och hårdare straff.

Var tog liberalerna vägen? Var tog de vackra humanistiska idealen om den fria individen vägen? Var tog tilliten till enskilda människors empati, ansvar och kärlek vägen? Varför sviker (nästan) alla politiker idag liberalismen – och värre ändå – ger liberalismen ett dåligt rykte?

Vi vill också undersöka om det är möjligt att bygga allianser över partigränserna, stoppa marschen mot det fascistoida kontrollsamhället och skapa ett liberalt Sverige – på riktigt.

Vi har bjudit in en stark panel med liberaler från olika partier, för att diskutera frågan. Vi har en riksdagsledamot från Centern, en före detta riksdagsledamot från Folkpartie, en före detta partiledare från Piratpartiet, en av grundarna till Liberaldemokraterna – och som moderator en rapp liberaldemokrat.
Bäddat för en spännande och stimulerande kväll, med andra ord!

Panel:
Fredrik Federley (C)
Camilla Lindberg (f.d. FP)
Rick Falkvinge (PP)
Carl Johan Rehbinder (L)
Moderator:
Alexander Bard (L)

Vi börjar 18:30, och vi håller till på på Restaurang Cattelin, Storkyrkobrinken 9, Gamla Stan, Stockholm.

VÄLKOMMEN!

Mer om Pub Liberal:
Liberaldemokraterna, Facebook

En liten bomb i Piratlägret…

Piratpartiet syns för lite i media, och gör över huvud taget alldeles för lite väsen av sig i offentligheten. Ett politiskt parti ska delta i det offentliga samtalet, och påverka den rådande politiken. Annars saknar partiet existensberättigande, i alla fall som politiskt parti betraktat. Jag har varit mycket aktiv i piratrörelsen, och var även riksdagskandidat för Piratpartiet inför valet 2010. Sedan valet har min politiska håg riktats mot det nya politiska projektet Liberaldemokraterna, eftersom jag är liberal ända in i ryggmärgen, men jag har fortfarande kvar mitt medlemsskap och ett visst engagemang i Piratpartiet, eftersom jag fortfarande sympatiserar till 100 % med den politik som Piratpartiet representerar.

Flera pirater, mig själv inräknad, anser att Piratpartiet måste komma ur sitt navelskåderi, och sina ständiga interna konflikter. Vågmästarstrategin funkade uppenbarligen inte i Riksdagsvalet, och ”play it safe”-filosofin i att undvika alla kontroversiella frågor fungerade inte heller särskilt bra – inte minst eftersom den strategin exploderade i ansiktet på alla pirater när Rick Falkvinge redovisade för innebörden i valmanifestet i direktsändning, vilket fick fegisarna i partiet att kippa efter andan och kräva en pudel. Madeleine Leijonhufvud och Journalistförbundet gick ut och meddelade att de delade Piratpartiets ståndpunkter i frågan om informationsfrihet och den nya pornografilagen, men Piratpartiet kunde inte försvara sin egen partiledare. Patetiskt och ogenomtänkt.

Så jag slog mig ihop med min son Caspian och vår liberale politiske broder Alexander Bard och skrev en liten provokation till Expressens Sidan 4, en osäkrad handgranat i det piratideologiska träsket. Vi hoppades förstås på starka reaktioner från pirater – såväl positiva som negativa, vilket vi också har fått. Det är förstås vad vi faktiskt önskar oss. Det är ju inte så att vi VILL att Piratpartiet ska vara döda politiskt – tvärtom! Men lite chockbehandling kan väl vara bra?

En återkommande kritik mot oss från andra piratpartister är att vi är knark- och sexliberaler, och att det är hopplöst att över huvud taget vidröra dessa ämnen, för då blir man ”ett sånt där parti som kanske når 1 % av väljarna, och de övriga 99 % struntar i oss” – och hur många procent fick Piratpartiet i valet 2010? Vem röstar på ett parti som propagerar för fildelning och integritet på nätet – men inget annat? Invalid argument, som man säger…

Riktigt illa blir det när ovanstående argument presenteras av rent taktiska skäl, snarare än ideologiska. ”Vi ska inte ägna oss åt sådant som kan vara kontroversiellt, för det kan vi förlora röster på”. Den sortens fegpolitik anser jag förstås är förkastlig, och från min sida inte värt något annat än djupt förakt. Mitt politiska engagemang handlar INTE om positionering och trixande för att nå över en tänkt 4%-gräns, att undvika de heta frågorna för att vinna sympati. Sådan populistisk opportunism är för mig ren skit, och inget jag vill ta i ens med tång. Bättre då att ta frågorna rätt fram, stå för det man tror på, och slåss för det öppet och insatt. Det väcker i längden mycket mer respekt än att fega ur och tramsa runt.

Frågorna kring kroppslig autonomi är centrala så länge man driver integritetsfrågor. Att detta oundvikligen kommer att beröra känsliga frågor som eutanasi, drogbruk, sexarbete, surrogatmödraskap och andra kroppsliga frågor hänger liksom med. Ska man ha någon som helst trovärdighet i integritetsfrågor måste den kroppsliga integriteten också behandlas. Om man låter sig skrämmas bort från dessa frågor för att de är kontroversiella, så har man straffat ut sig själv från matchen direkt. Ingen trovärdighet alls.

Två huvudpunkter i vår kritik mot Piratpartiet är å ena sidan att fokuspartier uppenbarligen inte funkar i inrikespolitiska sammanhang. Om folk ska rösta på ett parti till riksdagen krävs att man har en politik för ekonomi, jobb, sociala frågor etc. Annars får man inga röster – vilket senaste valet bekräftar. Å andra sidan anser vi att Piratpartiet inte är konsekventa, när man talar om integritet på nätet, men vägrar ta i frågorna om integritet i den fysiska verkligheten. Då saknar man trovärdighet.

Det är detta vi vill inspirera till med vår artikel.

Läs vår artikel i Expressen, och ta del av kommentarerna där!

Eller läs artikeln här i min blogg:

PIRATPARTIET PÅ VÄG MOT EN TOTALKRASCH

Piratpartiets enda chans är att bli ett liberalt parti – missnöjda kan söka sig till V eller MP, skriver Alexander Bard tillsammans med Carl Johan och Caspian Rehbinder.

Piratpartiet är ledande i det viktigaste som hänt i politiken sedan miljörörelsen. Partiet föddes i ett patos för frihet. Fri kultur, delad kunskap och skyddad integritet. Med vår tids blixtsnabba tekniska utveckling har dessa frågor blivit viktigare än någonsin, inte minst i en tid där staten ständigt ökar kontrollen av medborgarna. Piratpartiet har lyft informationspolitiken till nivåer som inget annat parti kommit i närheten av, och är fortfarande det enda parti som på allvar tagit steget in i 2000-talet.

Men det har inte skett problemfritt. Riksdagsvalet 2010 var en katastrof, inte minst i ljuset av det lyckosamma EU-valet. Den omstridde Rick Falkvinge har nu lämnat partiledarposten till förmån för den oprövade Anna Troberg. Piratpartiets årsmöte i april kommer att bli ett ödesval. För att överleva måste Piratpartiet nu fullfölja sin ideologi. Om partiet vill driva frihetsfrågor på allvar måste medlemmarna våga ta steget bortom sina datorer. Integritetsfrågorna kan inte stanna på internet – kampen måste även gälla den fysiska verkligheten.

Vi ser i dag en kraftig ökning av lagar som leder till godtycklig massövervakning och rättsvidriga gripanden. Förbudet mot innehav av narkotiska preparat för eget bruk är både samhällsskadligt och integritetskränkande. Den skärpta barnpornografilagen förvandlar i ett svep lekfulla ungdomar och konstsamlare till sexualbrottslingar. Tvångssterilisering av transsexuella och förbud mot vissa frivilliga yttringar av sexualitet är minst lika stora ingrepp i den personliga integriteten som FRA eller datalagringsdirektivet. Och fienden är densamma.

Piratpartiet har alltid haft en beundransvärd öppenhet för aktivister från hela den politiska skalan. Denna mångfald har tyvärr alltmer förvandlats till en belastning. Interna konflikter har präglat Piratpartiet länge, och det kommer inte att sluta förrän partiet utvecklar en ideologisk grund. Lösningen på Piratpartiets inre upplösning är att mycket tydligare gå den frihetliga politikens väg fullt ut, en modern, liberalt präglad ideologisk kompass att manövrera efter. Att bli ett riktigt politiskt alternativ – detta skulle kunna ge Piratpartiet en helt ny kraft. De medlemmar som inte skulle kunna tänka sig att engagera sig i ett liberalt parti skulle i stället kunna göra stor nytta för piratfrågorna inom MP eller V.

Piratpartiet står nu inför ett dramatiskt vägval. Antingen fullföljer partiet det frihetliga patos som ligger bakom dess bildande, eller så går partiet under. Partiets politik måste utvecklas så att den kan ge tydliga svar på väljarnas alla frågor. Den personliga friheten måste vara värd att slåss för på alla livets områden, inte bara framför datorskärmen! Kroppslig autonomi är en självklar integritetsfråga, inte minst för att den hårda lagstiftningen i dag ger fritt fram för oerhört integritetskränkande ingripanden av polisen. Partiet skulle också kunna förena det bästa med höger och vänster, och propagera för en ekonomisk politik med plattskatt och medborgarlön.

Alternativet är att Piratpartiet gräver ner sig i att driva en obskyr kamp för ett fåtal frågor, som aldrig kommer att bära in partiet i något parlament, varpå den liberala majoriteten lämnar och bygger upp ett nytt parti som verkligen vågar förkroppsliga den frihetslängtan som var Piratpartiets motor från början. Men är inte det ett enormt slöseri med tid och resurser?

Valet står i vår mellan att på allvar börja bygga den nya tidens politiska opposition, eller att kasta vår tids stora frihetsrörelse på soptippen. Beslutet kan inte vänta. Vågar partiet flyga på allvar, eller fegar man ur och kraschar?

ALEXANDER BARD
CARL JOHAN REHBINDER
CASPIAN REHBINDER
Alexander Bard, Carl Johan Rehbinder och
Caspian Rehbinder är medlemmar
i Piratpartiet.

Uppdatering:
Läs Anna Trobergs replik i Expressen!

Bloggar som kommenterar vår artikel i Expressen:
Henrik Alexandersson (PP), Christian Engström (PP), Anna Troberg, Anders S Lindbäck @ Kunskapssamhället, Futuriteter, Svensk Myndighetskontroll, Svensk Myndighetskontroll (igen), Ursinnig, Free and thinking, Sysadminbloggen, Gothbarbie, Emma Opassande, Torbjörn Jerlerup, Liberaldemokraterna, Then Piratska Argus, Scaber Nestor, Anton Nordenfur, Sigurdhsson, Ensson, Ulf Bjereld, Isak Gerson, Peter Harold, Johan Lundberg, Fredrik Holmbom