Sveket mot liberalismen – vår första pubkväll!

Foto: Jonathan Rieder Lundkvist

Så hade vi premiär på vårt diskussionsforum Pub Liberal. Vi höll till på Restaurang Cattelin i Gamla Stan, och det var ca femtio personer i publiken. Ämnet var ”sveket mot liberalismen”. Alltihop bambusades ut, vilket innebär att debatten i skrivande stund har setts av över 600 personer – minst tolv gånger antalet den publik vi hade på plats. Länk till Liberaldemokraternas Bambusersida hittar du längre ner på sidan.

Tanken med Pub Liberal är att vi ska ordna debatter om intressanta politiska ämnen, och samla oss kring ett liberalt perspektiv. Det betyder inte att alla våra gästande debattörer måste vara liberaler, men vi vill inte heller fokusera på olikheter och iscensatta konflikter, utan snarare öppna och sökande debatter där alla ska kunna känna sig som vinnare efter en kvälls diskussioner.

På premiärkvällen diskuterade vi liberalismens dilemman, både i form av de problem man kan möta som riksdagsledamot, men också hur svårt det kan vara att organisera dessa hårdnackade individualister som liberaler ofta är. Många skratt och fördjupade insikter levererades.

I panelen tronade Alexander Bard som moderator, och med oss hade vi Frederick Federley, riksdagsledamot för Centern, Camilla Lindberg, f.d. riksdagsledamot för Folkpartiet, Rick Falkvinge, evangelist för Piratpartiet och den internationella piratrörelsen, och så jag då, för Liberaldemokraterna. En rätt skön samling, med andra ord.

Om knappt två veckor har vi nästa Pub Liberal, onsdag den 30 mars, och då kommer vi att diskutera datalagringsdirektivet. Vi kommer naturligtvis att samla ihop en minst lika tung debattpanel, med expertis på området, och är du i Stockholm går det bra att ramla in. Kan du inte komma så ser vi förstås till att Bambusa ut även denna kvälls debatt. Vi kommer inte att vara på Cattelin, utan på Bysis, på Söder. Mer information kommer framöver.

Välkommen!

Här är Bambuser-länken, om du vill höra debatten:
http://static.bambuser.com/r/player.swf?vid=1503622

Mer om Pub Liberal:
Liberaldemokraterna, Liberaldemokraterna på Bambuser, Liberaldemokraterna på Facebook

Fler bilder från Pub Liberal:
Jonathan Rieder Lundkvist, Henrik Bejke

Pub Liberal – ikväll – sveket mot Liberalismen

Liberaldemokraterna arrangerar under våren en serie pubkvällar med politiska och filosofiska diskussioner, på Restaurang Cattelin, i Gamla Stan, Stockholm. Vi bjuder in olika gästdebattörer, med intressanta åsikter, idéer och teorier inom varje område.

Pub Liberal är den nya samlingsplatsen för liberaler i Sverige, oavsett partitillhörighet. Här är det högt i tak, alla är välkomna att delta i debatterna, dialogen är fri och möjligheterna finns att både skapa och sprida nya idéer, samt bygga allianser.

Ikväll har vi vår första pubkväll, och vi inleder förstås med ett hett tema för kvällen; ”Sveket mot liberalismen”. Vi vill veta varför de politiker som idag sitter i riksdagen och kallar sig liberaler, ändå bidrar till en total utarmning av begreppet liberal. Vi vill veta varför det verkar vara en allmän uppfattning idag att liberaler, det är såna där som tycker att man ska sköta sig själv och skita i andra, ha mer övervakning, tuffare skola med mer pekpinnar och betyg, burqaförbud och hårdare straff.

Var tog liberalerna vägen? Var tog de vackra humanistiska idealen om den fria individen vägen? Var tog tilliten till enskilda människors empati, ansvar och kärlek vägen? Varför sviker (nästan) alla politiker idag liberalismen – och värre ändå – ger liberalismen ett dåligt rykte?

Vi vill också undersöka om det är möjligt att bygga allianser över partigränserna, stoppa marschen mot det fascistoida kontrollsamhället och skapa ett liberalt Sverige – på riktigt.

Vi har bjudit in en stark panel med liberaler från olika partier, för att diskutera frågan. Vi har en riksdagsledamot från Centern, en före detta riksdagsledamot från Folkpartie, en före detta partiledare från Piratpartiet, en av grundarna till Liberaldemokraterna – och som moderator en rapp liberaldemokrat.
Bäddat för en spännande och stimulerande kväll, med andra ord!

Panel:
Fredrik Federley (C)
Camilla Lindberg (f.d. FP)
Rick Falkvinge (PP)
Carl Johan Rehbinder (L)
Moderator:
Alexander Bard (L)

Vi börjar 18:30, och vi håller till på på Restaurang Cattelin, Storkyrkobrinken 9, Gamla Stan, Stockholm.

VÄLKOMMEN!

Mer om Pub Liberal:
Liberaldemokraterna, Facebook

Ännu en bredsida mot sexmoralismen

Maktmonstret och härskarteknikmästarinnan Margareta Winberg har uppenbarligen känt sig lite bortglömd och undanskuffad på sistone, så med hjälp av sin vapendragerska Anna Hedh är de nu ute på korståg. De vill frälsa Europa. Så i EU-parlamentet som i svensk press.

Winberg och Hedh har publicerat en artikel, ett riktigt brandtal, på SvD Brännpunkt, med titeln ”Vi tar strid mot sexhandeln i Europa”. Den artikeln var dock så ofattbart enfaldig och missvisande, att jag och några av mina politiskt engagerade vänner blev tillräckligt upprörda för att skriva ihop en svarsartikel till SvD Brännpunkt – och här är den nu!

EU säger nej tack till svensk morallag

Margareta Winberg och Anna Hedh skriver på Brännpunkt 14 december att de ”tar strid mot sexhandeln i Europa”. De vill framhäva vår svenska sexköpslag som något som vi absolut måste exportera till hela EU, utifrån antagandet att sexarbete alltid skadar både individ och samhälle. De tycks anta att svenskar alltid vet bättre än alla andra, och framför allt har högre moral.

Att exportera den svenska sexköpslagen till EU är lyckligtvis ett omöjligt projekt. De andra medlemsstaterna kan nämligen se skillnad mellan frivillig sexhandel och trafficking. Det medlemsländerna nu kommit överens om är att ”redovisa de åtgärder som de vidtar för att kriminalisera den som medvetet köper sexuella tjänster av ett människohandelsoffer”.

Det Winberg och Hedh säger i sin artikel stämmer inte alls. De gör i sin artikel allt de kan för att ta åt sig äran, och antyder att svensk politik har stort inflytande över EU. De har dessutom fräckheten att antyda att motståndet mot svensk sexlagstiftning i övriga Europa skulle vara på grund av att de övriga europeiska politikerna och tjänstemännen själva nyttjar sexarbetares tjänster – en argumentation som är på en skandalöst låg nivå.

Winberg och Hedh blandar medvetet ihop begreppen sexarbete och trafficking, och påstår att trafficking är mer ovanligt i Sverige på grund av vår restriktiva sexköpslagstiftning. Sanningen är att främsta orsaken är stora skillnader i levnadsstandard, och att trafficking främst riktar sig mot de platser där det finns mest pengar. Trafficking är illegal migration och slavarbete, ofta under omänskliga förhållanden. Denna slavhandel omfattar allt från städning och byggnadsarbete till bärplockning och sexarbete. Sexköpslagen har ingen bäring på dessa aktiviteter alls, eftersom den bara reglerar frivilliga transaktioner. Att sälja sexuella tjänster är något som de allra flesta professionella sexarbetare gör fullt frivilligt. Sexuellt tvång, våldtäkt och slavhandel är redan förbjudet och regleras av annan lagstiftning.

Winberg och Hedh utgår också från att sexköp alltid handlar om män som köper sex av kvinnor, men bland yngre sexsäljare i Sverige är männen i majoritet. Denna verklighet vill Winberg och Hedh över huvud taget inte se, eftersom det strider mot deras radikalfeministiskt ideologiska ställningstaganden.

När politiker medvetet vilseleder sin omgivning genom att blanda ihop oförenliga begrepp, och dessutom ignorerar rena fakta, så blir politiken godtycklig och gör mer skada än nytta.

************

Camilla Lindberg, f.d. riksdagsledamot för Folkpartiet
Alexander Bard, Liberaldemokraterna
Helena von Schantz, ordförande för Liberala Kvinnor i Östergötland
Carl Johan Rehbinder, sexualupplysare
Malin Westberg, konstnärlig ledare Teater Olydig

Flera som bloggar i ämnet:
Torbjörn Jerlerup, Helena von Schantz, Reformera sexköpslagen, GenusNytt, Hanna Söderström, Pelle Billing

Dubbla medlemskap…

Jag blev aktiv medlem i Piratpartiet av flera anledningar. För det första för att jag gillade Piratpartiets politiska profil, förstås, med allt vad det innebär. Mitt engagemang för integritetsfrågor och frihetsfrågor har varit stort och starkt långt innan Piratpartiet ens var påtänkt, så steget var inte långt. I samband med omröstningen om FRA-lagen, bloggbävningen och demonstrationerna, kom jag i kontakt med Piratpartiet, som trots allt var det starkaste partiet i just denna fråga.

Min andra anledning att gå med i Piratpartiet var för att det saknas ett liberalt parti i Sverige, och Piratpartiet var helt enkelt det närmaste ett liberalt parti jag kunde hitta. Att Piratpartiet har en frihetlig grund råder det inga som helst tvivel om, och inget annat parti har så tydligt tagit strid för grundläggande mänskliga rättigheter och demokratiska grundprinciper, som yttrandefrihet, brevhemlighet och integritet. Att skydda individen från maktmissbruk tycker jag helt enkelt är en oerhört viktig politisk gärning.

När det blev dags för kandidering till riksdagsval blev jag uppmuntrad av andra pirater att ställa upp som kandidat. Det kändes först en smula främmande – inte ska väl jag… Men så bestämde jag mig för att det kunde vara en bra idé ändå, och jag hade ju inget att förlora på att ställa upp i provvalet i alla fall. Jag föreställde mig helt enkelt att OM vi skulle komma in i riksdagen, så skulle jag nog kunna göra ett rätt bra jobb. Måhända överskattade jag min förmåga, men å andra sidan har många storverk åstadkommits just genom att någon har överskattat sin förmåga – så vad tusan!

Jag blev lite chockad när jag sedan upptäckte hur många pirater som hade röstat på mig, så pass att jag blev rankad som sjätte totalt, vilket sedermera renderade mig en fjärdeplats på Stockholmslistan, och en elfte plats på de andra listorna. Då blev det plötsligt på riktigt, och jag insåg att det här var ett större ansvar än jag hade föreställt mig. Det i sin tur gjorde att det här året i praktiken har inneburit en politisk orgie, då jag har tillägnat mig mer politisk medvetenhet på några månader än jag gjort på flera år tidigare, inte minst genom alla möten, alla böcker, veckan i Almedalen, politiska debatter till höger, vänster och mitten.

Det fanns ju trots allt en möjlighet att vi skulle bli ett riksdagsparti, på riktigt. Och då behövde vi vara väl förberedda. Jag knöt kontakter till höger och vänster och mitten, pratade med politiker, journalister och politiskt sakkunniga, och blev t.o.m. kompis med några. Och jag lade väldigt mycket krut på valkampanjandet. Massor med torgpratande, flygbladsutdelningar, skoldebatter, intervjuer, artiklar, bloggande etc. Det kunde ju faktiskt hända att vi kom in.

Så kom valet. Och valresultatet. Det blev förstås en kalldusch för många av oss, av fler än en anledning. Några hade förutsett just detta valresultat, för såväl Alliansen, PP och Sd, men icke desto mindre blev vi pirater skarpt påminda om att det politiska spelet inte är så lättvindigt, och att det kan ta tid att etablera sig i politiken. Att inrikespolitiken har en mycket starkare ställning i medborgarnas medvetande än EU-politiken är kanske irrationellt, men det är så det ser ut. Och vi är förstås amatörer, oerfarna och okunniga om det politiska spelet, och var en lätt match för de övriga partierna att manipulera bort från spelplanen.

Sedan jag bestämde mig för att kandidera har jag haft två agendor, två planer. Den ena byggde på att vi skulle komma in i riksdagen. Den andra byggde på att vi inte skulle komma in. Så i samma stund som jag insåg med 100-procentig säkerhet att vi inte hade en sportslig chans att bli ett riksdagsparti, växlade jag över till scenario två, vilket i praktiken var att komma ikapp allt som jag har skjutit framför mig, med firman, vår kursverksamhet, familjen, ekonomi och allt sådant. Valrörelsen var över – nu: arbete. Politiken fick komma i andra rummet ett tag, helt enkelt. Nu skulle jag ta ledigt från allt vad politik heter, en tid i alla fall.

Men så blev jag kontaktad. Av Alexander Bard. Det tog knappt en vecka efter valet, så fick jag först höra talas om att det var på gång ett nytt politiskt initiativ, ett liberalt parti med namnet Liberaldemokraterna. Grundarna kom bl.a. från Liberati, som just hade lagts ner, samt från en del andra partier – från Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet, Piratpartiet, Frihetsfronten m.fl. – och det lät ju trots allt lite intressant. Jag hade inga planer på att lämna Piratpartiet (det har jag fortfarande inte). Men jag tänkte att det skadar ju inte att ta reda på vad som är på gång. Bard och jag har känt varandra ytligt i många år, och fick mycket god kontakt i Almedalen i somras, när vi snackade om möjligheten att starta ett nätverk för alla frihetliga grupper.

Liberaldemokraterna är inget hugskott. Det finns en långtgående strategi bakom grundandet av detta politiska forum för alla oss frustrerade liberaler, som inte har någon plats i det politiska rummet, en liberal diaspora, som i vår förskingring har tvingats hitta nödlösningar på våra liberala ambitioner.

Jag vill absolut inte gå så långt som att beteckna Piratpartiet som en nödlösning, inte ens för min personliga del – Piratpartiet är verkligen ett legitimt parti med en enorm potential, och högst relevanta frågor på sin agenda. Och jag tror verkligen att om Piratpartiet sköter sina kort och sin agenda väl, så kan Liberaldemokraterna faktiskt bli en positiv skjuts framåt för PP, ett incitament att bli ideologiskt mycket tydligare, och därmed en stark samarbetspartner – inte en konkurrent.

Men jag måste också erkänna att PP ibland känns alldeles för trångt för mig personligen. Jag har varit tvungen att lägga locket på i flera av mina liberala hjärtefrågor, vilket emellanåt har känts en smula frustrerande. Att det gick så pass bra för mig i provvalet, och att jag fick mer än 500 personkryss i riksdagsvalet tar jag gärna som en indikation på att rätt många gärna ger mig mandat att arbeta för mina hjärtefrågor, men det skulle ändå ha blivit lite knasigt, eftersom jag inte skulle ha kunnat göra det öppet och ärligt. Och det passar inte mig. Jag vill vara rak och öppen med allt. Inga dolda agendor, inget fulspel, inget korridorviskande.

Så – när Alexander Bard kontaktade mig och ett antal andra politiskt aktiva i flera olika partier, fann jag mig vara ett rätt så lätt äpple att plocka. Vem vill inte vara med i en så trevlig fruktsallad? Och så har Liberaldemokraterna valt att ha samma trevliga inställning till medlemsskap som Miljöpartiet och Piratpartiet – man tillåter medlemsskap i flera partier. Så tills vidare kommer jag att vara medlem i både Piratpartiet och Liberaldemokraterna. Sen får framtiden utvisa vilket som känns mest konstruktivt.

Än så länge är Liberaldemokraterna inte ens ett politiskt parti – men vi samlar namnunderskrifter, och vi har långa och intensiva diskussioner på mailinglistor. Det kommer in nya intressanta aktörer hela tiden, liberaler i förskingringen, och det är bara början. Vi ska ha vårt första stormöte, och vad detta eventuellt kan leda till får jag berätta om i kommande bloggposter…

Stay tuned!

Andra som har ”kommit ut ur garderoben” som Liberaldemokrater:
Jan Rejdnell, Amanda Brihed, Jens Odsvall, Torbjörn Jerlerup, Per Pettersson, Isak & Gustav – många fler är på gång…

Calle Filibuster vid Expressens valstuga

I lördags talade jag vid Expressens valstuga på Sergels Torg, liksom en mängd politiskt engagerade har gjort och gör varje dag fram till valet. Partiledare och ministrar, förstås, men även mindre kända, och mer oprövade partipolitiskt engagerade personer (som jag). Expressen har tagit ett väldigt kul initiativ när de har ställt upp denna valstuga, där man kan hämta information om alla riksdagspartier (och seriösa utmanare, som F! och Piratpartiet). Dessutom har de en scen och mikrofoner, så att politiska talare kan nå ut till förbipasserande medborgare – flera stycken varje dag!

Som gammal teaterapa, rutinerad estradör och rampluder i största allmänhet, har jag inga problem att äntra en scen och prata på – och jag kan vara hyggligt underhållande när jag väl kommer igång. Detta är inte skryt, utan ren yrkesstolthet – det vore helt enkelt förskräckligt om jag med mina tre års teaterutbildning och flera decennier som föredragshållare och pedagog inte skulle kunna fånga en publik…

Då kan ni förstå min förtjusning när den ansvarige Expressenreportern (Anna Bäsén) glatt konstaterade att jag hade långpratarrekordet av alla som över huvud taget hade pratat från Expressens lilla Speaker’s Corner. En timme och tio minuter. Jag fick många frågor, och ingen stoppade mig. En alldeles tvättäkta filibuster, på min ära!

Som grädde på moset hade jag också en trogen publik, i min son Caspian, men också riksdagsledamoten Camilla Lindberg och hennes gode vän Hugo, samt min vapendragare och hovfotograf Jonathan Rieder Lundkvist (som för övrigt har tagit alla bilderna i denna bloggpost) – ett eget entourage är bra att ha med sig om man vill få folk att stanna och lyssna. Uppenbarligen lyckades jag hålla en hyfsat intressant och underhållande nivå på pratet, för det fanns en hel drös som stannade, och några få lyssnade nästan hela tiden.

Natten före samma lördag hade Svenska Dagbladet publicerat Camillas och min artikel om datalagringsdirektivet, och Camilla lovade att dyka upp vid Sergels Torg, när det var min tur att valtala. Camilla hade förstås lite bus i bakfickan, och utmanade mig att gå med i Folkpartiet istället. Och så friade hon. Ja, det gjorde hon faktiskt! Hon friade å Folkpartiets vägnar, till Piratpartiet. Stor humor. Nu måste jag erkänna att jag nog inte tror att hon har mandat för det, men det var onekligen spektakulärt. Men jag fann mig, svarade ja till Camilla (å mina egna vägnar), men nej till Folkpartiet (å Piratpartiets vägnar). Kul kul.

Det blir faktiskt fler tillfällen för prat vid Expressens valstuga. Nu på lördag klockan 15.00 ska jag prata igen, och så på söndag klockan 11.00. Kom gärna och ställ skitjobbiga frågor – utmana mig, var besvärlig. Det blir roligare så. 🙂

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

PIRATPARTIET BEHÖVS I RIKSDAGEN!