Arkiv för oktober 2008

Män mördar, för att de är män – eller…?

28/10, 2008

Ireen von Wachenfeldt är en formuleringarnas bärsärk. Som en drogad björn i en glasbutik vevar hon på, och skvätter ur sig fantastiska påståenden, det ena mer bisarrt än det andra. Som tidigare ROKS-ordförande gjorde hon sig känd med sitt påstående att ”män är djur”, och uppenbarligen lärde hon sig inte ett skit av det magplasket (somliga är så korkade att de är obildbara), och fortsätter nu att yttra sig på det mest utsökt sinnessjuka sätt man kan tänka sig.

Som vanligt är det männen som är i skottlinjen (pun intended), eftersom hon nu påstår att män dödar för att de är män. I artikeln ”Han dödade för att han är man” påstår vår drogade björnhona (Ireen) att Matti Juhani Saari, den unge man som skjöt ihjäl 11 elever på sin skola helt nyligen, gjorde det för att han var en man. Eller för att citera Ireen själv: ”runt omkring varje individ finns normer och en maktdelningsprincip som systematiskt sanktionerar mäns våld. Mot andra män och mot kvinnor”.

Briljant analys, Ireen! Men vad säger du då om dessa:

Jennifer San Marco (skjöt 2006 ihjäl 6 personer och sårade en), Priscilla Joyce Ford (körde 1980 avsiktligen över ett stort antal personer med sin bil, dödade 7 och skadade svårt 24 personer), Khoua Her (som 1998 ströp alla sina sex barn), Andrea Yates (som 2001 dränkte sina fem barn), Patricia Johnson (som 1986 brände ihjäl fyra personer i ett svartsjukedrama), Susan Atkins, Leslie Van Houten och Patricia Krenwinkel (kvinnorna som brutalt slaktade sammanlagt sju personer, däribland Roman Polanskis gravida hustru Sharon Tate), Brenda ”I don’t like mondays” Spencer (som 1979 försökte skjuta ihjäl så många hon kunde på sin skola – lyckades bara med två, men sårade desto fler), Sylvia Seegrist (som 1985 gick runt och pepprade folk med automatvapen på ett shoppingcenter – två döda och 8 skadade), Laurie Wasserman Dann (som 1988 gav sig ut för att mörda så många hon kunde, med gift, mordbrand och ett handeldvapen- hon lyckades bara döda en, men sårade 7). Och det är bara början. Det finns många, många fler.

En av de mest kända av alla kvinnliga massmördare och seriemördare är förstås Aileen Wuornos, som porträtteras i filmen ”Monster”. Under en period (1989-1991) skjöt hon ihjäl 7 män. Genene Ann Jones arbetade på 1980-talet som sjuksköterska, och förgiftade ett stort antal barn till döds – ingen verkar veta exakt hur många som blev hennes offer, men det är väldigt många… Mary Ann Cotton förgiftade under 20 år på miten av 1800-talet över 22 personer, de flesta barn, varav några hennes egna.

Politik och terrorism – många självmordsbombare är kvinnor. Ulrike Meinhof och Gudrun Ennslin var kvinnor. Ilse Koch, ”häxan från Buchenwald”, var också kvinna. Och det finns förstås många fler exempel på kvinnor som tagit till dödligt våld för att nå politiska mål.

Det är inte helt irrelevant att i sammanhanget också nämna grevinnan Erzebet Bathory, som under tio års tid i början av 1600-talet mördade över 650 unga flickor, och dessutom drack hon deras blod. Hon roade sig med att tortera sina offer, och döda dem på de mest bisarra sätt. Det sägs att hon badade i blodet av unga jungfrur, och sedan lät unga kvinnor slicka hennes kropp ren från blod. Kinky.

Så vad säger den radikalfeministiska könsmaktsordningsteorin om dessa massmördare, Ireen? Det skulle vara intressant att höra vad du har att säga om det. Eller… inte.

Dekorrand

Vem tjänar på sexualfientligheten?

27/10, 2008

Idag tänkte jag roa mig med att redogöra för en konspirationsteori. (Låååångt inlägg!) Tankegången om att vi människor konspirerar till höger, vänster och mitten för att uppnå privata, mer eller mindre dolda mål, är inte ett utslag av paranoia – det är naturens ordning. Alla vill ha något, och ser vi vägar att uppnå detta önskvärda, så kommer vi naturligtvis att ta till alla medel för att uppnå det.

I människosamhället finns därför reglerande funktioner som lagar och moral, som i sin ursprungliga, friskaste form syftar till att bevara och skydda varje enskild individs frihet att leva i fred med sin omgivning, utan att bli exploaterad, lurad, bestulen, misshandlad eller på andra sätt kränkt. Lagar och moral är något som finns i alla grupperingar av människor, och är inget att i sig vara kritisk mot.

Dock kan det bli väldigt, väldigt fel när de lagar och den moral som egentligen finns för att skydda från förtryck och exploatering vändes åt andra hållet, och tvärtom blir redskap för förtryck och exploatering. Gammalt klassiskt ohederligt maktmissbruk, med andra ord. Och jag hävdar med bestämdhet att institutionaliserade former av sexualfientlighet, som t.ex. det organiserade motståndet mot prostitution, är ett utslag av detta maktmissbruk.

Fascism

Så till min konspirationsteori: Jag ser två trender i den västerländska kulturen, som klart och tydligt leder mot minskad individuell frihet och ökad kontroll, expanderad statsmakt på medborgarnas bekostnad. Fascism, om du vill. Det pågår ett moraliskt tvåfrontskrig mot den individuella friheten, som jag påstår är medvetet framskapat av maktgiriga personer utan samvete.

Den ena trenden är det ökade kontrollsamhället, den explosivt expanderande möjligheten för myndigheter och regeringar att övervaka och kontrollera medborgarna, genom register, scanning, avlyssning, hårdare lagar, mer och mer inskränkt yttrande- och informationsfrihet, kraschad meddelarfrihet, krav på ID-kort i tid och otid, FRA-lagar och andra liknande lagar som syftar till att bryta individens rätt till privatliv och förtroliga samtal. Detta är något vi ganska tydligt kan se, men eftersom regleringarna införs successivt, och relativt osynligt, märker vi inte alltid utvecklingen förrän regleringarna redan har införts.

”Desto mer förbud det finns, desto fattigare kommer folket vara.”
– Lao Tzu

FRA-motståndet är på sätt och vis en symbolfråga, ett slags nutida ”Rädda almarna i Kungsträdgården” – det var inte specifikt just bara almarna som demonstranterna ville rädda, men folk var trötta på att politikerna raserade halva Stockholm, och så nådde man en gräns där folk sa stopp. På samma sätt har folk tröttnat på trenden mot allt mer avlyssning, registrering och kontroll, och vid FRA-lagen tyckte många att det hade gått för långt, och sade stopp.

Men vi måste fortsätta att vara vaksamma på den typen av utveckling. Annars fortsätter maktmissbruket i lönndom, och då kommer det i alla fall snart att bli så att vi om vi vill prata fritt och ohämmat om något, vad som helst, så måste vi lämna våra telefoner hemma (kan vara pejlade och avlyssnade, t.o.m. när de är avstängda) och gå ut i skogen (om det finns någon i närheten) för att vara hyggligt säkra på att vi inte blir registrerade eller avlyssnade av någon vi inte känner, ansiktslösa kontrollanter med befogenheter givna av maktfullkomliga myndighetspersoner, inte av oss medborgare.

Detta låter kanske som en dystopisk science-fiction-fantasi, men ta en titt på samhället hur det ser ut idag, med övervakningskameror, avlyssning och register, och jämför hur det såg ut för bara 20 år sedan. Då inser man lätt att det inte bara är en löjlig fantasi – vi är i hög grad redan där. I Tyskland, där man har kommit längre i denna tragiska utveckling, har man redan märkt en klar trend att folk inte vågar tala förtroligt i telefon längre. De vågar inte tala med präster, psykologer, kuratorer m.m., för ”man vet ju aldrig vem som lyssnar”. Är det ett sådant samhälle vi vill ha?

Den andra trenden är en renässans för arvssynd och kollektiv skam, bl.a. i form av klassisk sexualskräck. I tusentals år har människor kuvats under oket av oundviklig skam. Födda i synd, begivna på köttets lustar, ledande till helvetets alla kval, kan vi bara sätta vårt hopp till kyrkans frälsning. Skrämselpropaganda förstås, en rent politisk skapelse av maktgiriga påvar, biskopar, kungar och andra prelater, som kunnat åberopa skam och synd som grund för människors underkastelse. Maktmissbruk i dess mest flagranta form. Men det är just denna moraliska kil som de maktgiriga än en gång valt att slå in i våra medvetanden för att vi ska gå med på att bli kontrollerade.

Idag är det inte Guds lagar vi bryter mot längre, när vi ”syndar”. Inte heller primärt samhällets lagar. Nej, det är smartare utformat än så. Idag bryter vi mot vår egen förväntade normalitet, vår egen ”friskhet”, så fort vi ger uttryck för något ”perverst”, vilket förstås alltid drabbar samhället, och gärna ba-a-a-a-aarnen (de allestädes närvarande, klassiska slagträn som alltid kommer upp så fort man vill utrota en grupp misshagliga människor – judar, kättare, häxor, bögar eller pedofiler – välj själv vilka du helst vi bli av med). Hur kom det sig att bli så?

Under 1800-talet hittade man på en fantastisk uppfinning – man patologiserade, sjukdomsstämplade alla avvikelser, det som allmänt etablerats som ”perverst” (gammalt kristet begrepp för allt som leder bort från kyrkans normer), och därmed internaliserades all ”synd” inom individen, och formulerades om till att kallas ”onaturligt” vilket gjorde att det inte ens spelade någon roll om folk var religiösa eller ej. Vi blev personligen individuellt ansvariga för all den ”synd” som på ett eller annat sätt kom till uttryck, och måste därmed rehabiliteras. Och eftersom vi medborgare, med hjälp av denna fantastiska uppfinning, under det senaste seklet har blivit indoktrinerade till att tro att vi alla är potentiella brottslingar, går vi med på att underkasta oss idiotiska lagar och integritetskränkande kontroll.

Förr i tiden var repressiv sexualmoral främst en högerkonservativ, kristen angelägenhet, men de senaste 30 åren har frågan övertagits av marxistiskt orienterade die-hard-feminister, som har valt att ha en ofta starkt sexualfientlig agenda överlag, med färdiga mallar för vad som är mansförtryck, över- och underordning. Prostitutionen tolkas av vänsterfeministerna främst som en social patriarkalisk konstruktion, ett sätt att hålla kvinnor kvar i underordning. Detta har lett till en nutida skvader, en ohelig allians mellan högerkonservativa kristna, och radikalfeministiska vänsterideologer, vilket gör hela ämnet mer än lovligt rörigt och svårforcerat.

Idag förväntas vi därför känna djup skam i vårt innersta, för att vi vill titta på pornografiska alster, köpa en sexuell tjänst, eller ha frivilligt sex på vilket sätt som helst, som inte behagar moralens väktare. Sado-Masochism, gruppsex, intergenerationell sex, sex med publik, eller att vara publik när andra har sex (i verkligheten eller virtuellt, på bild och film) och sex mot betalning – allt detta är utanför normen, och är något man bör känna djup skam för.

Idag finns det ännu fler orsaker till skam. Det duger till exempel alldeles utmärkt att skämmas för att man inte sopsorterar allt och komposterar, för att man kör bil, eller på annat sätt ”bidrar till den globala nedsmutsningen”. Eller för den delen om man cyklar utan hjälm, röker, dricker alkohol, tar en joint eller spelar dataspel. Funkar nästan lika bra – men allra bäst i kombination med de föregående försyndelserna, förstås! Det viktiga är att du känner skam. Människor som känner djup skam blir svaga och lättstyrda, och ju mer skam, desto bättre för dem som styr.

”Närhelst de bränner böcker kommer de också, i slutet, att bränna människor.”
– Heinrich Heine

Det mest effektiva för maktutövande är alltså om man kan få en absolut majoritet av befolkningen att känna skam – för något. Gärna fler saker. Ju mer skam desto bättre. Självfallet måste man därtill se till att det finns så många och komplexa lagar att det i praktiken är helt omöjligt att aldrig bryta mot någon lag. Alla förvandlas då successivt till brottslingar. Om vi sedan kombinerar det med hård övervakning, så kommer vi att skapa en skrämd befolkning, som ständigt går och ser sig över axeln, och hoppas att ingen ser hur usel man är. Och vet ni – det här är ingen dystopisk framtidsvision. Vi är redan där.

Och vi blir lurade. Hela tiden. Staten vill få oss att tro att de stora farorna är terrorister och pedofiler, och kan införa nya lagar och kontroller för att stävja dessa ”faror”. Sanningen är förstås att rädslan för både terrorister och pedofiler är helt irrationell och grundlös, en mega-ballong uppblåst av lösnummersäljande kvällstidningar som glada, svansviftande, rövslickande lakejer till makten.

”Samhällsmoralen gror ur gräsrötterna. Gör den inte det beror det på att den har gödslats med för mycket skit från ovan.”
– Tage Danielsson

Vi som är födda på 1960- och 1970-talet, och uppvuxna med ett tredje världskrig ständigt hängande över axlarna som ett högst konkret hot, låter oss förstås inte skrämmas av något så löjligt som ett fiktivt terroristhot. Det är en oerhört mycket större risk att dö i en flygkrasch än att dö av en terroristattack – och det är större risk att dö av en åsnespark än i en flygkrasch. En och en halv miljon barn dör varje år av diarré. Vi kanske skulle lägga pengarna på rent vatten i tredje världen, snarare än att upprätta dyra och meningslösa skydd mot terrorism?

Men sex är tacksamt som regleringsobjekt, eftersom det är ett område som väldigt lätt sätter fart på våra inbyggda rädslor, eftersom vi alltjämt är indoktrinerade med vanföreställningen att sex i sig självt är något farligt och riskabelt som man måste skydda sig mot och omge med hårda restriktioner. För vad skulle hända annars…? Hu!

Att en liten grupp sexualpositiva, politiskt engagerade människor inom de nästan alla politiska läger, höger, vänster och mitten (inte Kd, förstås), engagerar sig mot denna trend (Petra Östergren m.fl.), är förstås ett friskhetstecken, men vi räcker fortfarande inte till för att vända den här trenden.

Fler måste förstå vilket superstyrt samhälle vi kommer att få, om vi inte börjar ta ansvar. Nu.

tunn linje

Så hur yttrar sig den institutionaliserade sexualneurosen specifikt i vardagen, i det dagliga livet? Låt mig ge några exempel:

Expressen publicerade tre artiklar på samma dag, fredagen den 24 oktober, som alla tre klart syftade till att skandalisera de inblandade, beskrivande olika handlingar som på ett eller annat sätt är kopplade till sex. Vi fick vi veta att någon har porrsurfat på finansdepartementet. Jaha. Samma dag fick vi veta att en svensk officer har blivit hemskickad från sitt utlandsuppdrag, eftersom han misstänks ha umgåtts med prostituerade. Ojojoj. Så kan vi inte ha det. Och ovanpå alltihop så protesterar Charlotte Cederschiöld mot sina kollegors sexköp, och vill ”stoppa snusket” i EU-parlamentet.

När sånt blir toppnyheter vet man att ingenting har hänt i lilla bananmonarkin Sverige – när man letar upp något som hände för ett år sedan, och det dessutom råkar vara ett så oerhört ”svårt brott” som att en tjänsteman på finansdepartementet vid ett isolerat tillfälle kommit in på något som påstås vara en porrsajt. Och det slår mig förstås att det precis lika gärna kunde ha varit någon av mina sajter som tjänstemannen i fråga besökt – Cirkus Eros (min erotiska hemsida), Naken (min poetiska naturistsajt), Photo Gallery (mitt fotogalleri – innehåller också en del sensuella nakenbilder) – eller för den delen denna blogg, TantraBlog.

Det intressanta med alla dessa anklagelser är att ingen egentligen verkar ha brutit mot någon lag. Ingen har skadats, ingen har blivit utsatt för något brott, ingen har blivit lidande. Utom möjligtvis moralens väktare, förstås. De kokar i sin egen indignation – och så kan vi ju inte ha det. Ingen rök utan eld, sägs det ju – så vi måste nog ”omplacera” (straffa och stigmatisera) de här personerna, även om de egentligen inte har begått något brott, för man vet nog vad de är för ena perversa skummisar. Och så blir skammen den reglerande principen. Och min teori är att det är just det som är syftet med dessa artiklar. Att inducera skam, mer skam och ytterligare mer skam i alla som läser artiklarna.

På detta sätt bidrar dessutom Expressen, med sin snuttifierade och tendentiösa rapportering, samt med sina kommentarsfält, där gemene man kan spy sin galla över dessa ”läskiga brottslingar”, till ett effektivt spridande av denna ogenomtänkta lyncharmentalitet, skapandet av en enfaldig och uppskrämd mobb, som följer den ”enda sanningen” tätt i hälarna. Många hävdar gärna att man inte ska tro på det som står i tidningarna, men i nästa andetag kan samma personer åberopa dessa tidningar som sanningsvittnen. Det är då det blir en kliché, ett ingenting.

Men det är inte olagligt att porrsurfa. Och i de allra flesta EU-länder är det inte heller olagligt att köpa sexuella tjänster. Som t.ex. Belgien, där EU-parlamentet ligger. Det är bara moraliskt efterblivna, katolska lilla Irland och den nymoralistiska lilla kälkborgarmonarkin Sverige som har förbud mot köp av sexuella tjänster. Så den lilla äckliga moraltanten Cederschiöld (vems marionett är hon?) borde egentligen hålla sin käft. Hon har inte befogenhet att kritisera sina kollegors fritidsssysselsättningar, i den mån det är lagligt och inte inkräktar på deras arbete. Intressant nog påstår hon att hon ”har sett det med egna ögon och det är helt oacceptabelt”, vilket förstås är högeligen pikant. Är Cederschiöldskan voyeur? Har hon fått hänga med upp på rummet för att titta på?

Var den här officeren som blev hemskickad tjänstgjorde nämns icke i artikeln, men jag måste säga att det verkar synnerligen magstarkt att skicka hem någon bara på grund av en ”misstanke om umgänge med prostituerade”. För det första – vari ligger egentligen det farliga i att umgås med prostituerade? Hallå! Vi snackar om unga, tungt beväpnade män som riskerar livet varje dag för andra människors säkerhet. Vem fan kan klandra en sån för att han vill ”lätta på trycket” och ha lite sex? Och vore det inte egentligen mer omoraliskt om han lyckades ragga till sig sex utan att betala för sig, särskilt om han tjänstgör i ett fattigt land?
”Det går inte att tjänstgöra i utlandsstyrkan om man misstänks för ett brott”, säger Philip Simon, vakthavande informationschef på försvarsmakten. Nähä. Men på vilket sätt är det ett brott? För vem? Var finns brottsoffret?

Riktigt intressant är det som sägs i slutet av artikeln. Där antyds att detta kan ha varit en falsk beskyllning, för att bli av med officeren, som var en observatör. Men det blir det förstås ingen rubrik av. Man hade förvisso precis lika gärna kunnat vända på resonemanget, och göra rubriker av typen ”Obekväm officer beskylldes för sexköp”. Men det kanske inte säljer tillräckligt med lösnummer? Eller så är journalisten en fanatisk moralist, som vinklar vad som helst efter eget huvud – eller värre: en beställd agenda ovanifrån. Ja, min konspirationsteori, ni vet.

Och denna envisa fixering vid ”porrsurfande”, som alltid är ämnat att väcka avsmak och indignation hos oss läsare, finns naturligtvis där för att alla vi som porrsurfar ska känna lite skuld, lite skam, en benägenhet till att be om ursäkt och göra avbön – ”förlåt, jag ska aldrig göra så igen, jag vet ju att det är moraliskt fel…” Läs gärna ett av mina äldre blogginlägg – ”Porr är gott och nyttigt” – för att få lite perspektiv på det här med porren.

Expressen har tydligen bestämt sig för att köra det moralistiska spåret ett tag. Men å andra sidan behöver vi nog inte oroa oss särskilt. Med tanke på att de även skriver om så oerhört seriösa ämnen som nyttiga fisar och hemska bajsbakterier (”En enkel handtvätt skulle kunna rädda livet på en miljon barn i fattiga länder, enligt experter” – men herregud – vem har SÅ skitiga händer???), vilken kändis som går och shoppar utan ansiktsmask, och vilken kändis som har synligt öronvax – samtidigt som de skrivar att man ska bli vän med sitt öronvax (kan ni bestämma er nån gång?) – så är Expressens trovärdighet kanske inte så hög.

Men tjatet finns där, om moral och skam. Och tjat fungerar, tyvärr, och det letar sig in – också i din hjärna.


EU-parlamentet - maffians högkvarter?

Vad man verkligen måste fråga sig är vem som faktiskt tjänar på detta befästande av gammaldags skräckladdad sexualmoral? Vilka korrupta organisationers existens är beroende av ett upprätthållande av denna destruktiva och inskränkta världsbild? Vilka enskilda individer vinner på denna agenda, i form av makt, inflytande och ekonomi? Vem har vinster att göra på förbud mot prostitution?

Det är ju alldeles uppenbart att de som propagerar för hårdare lagar mot prostitution INTE har de prostituerades välmående och hälsa som mål. Alla regleringar som görs (som t.ex. vår svenska sexköpslag) skadar tvärtom de prostituerade, gör livet svårare och hårdare, och lidandet blir mycket större. Skulle man faktiskt ha skadereduktion som verkligt mål, eller t.o.m. om det bara handlade om moraliska värderingar, så skulle man omedelbart avkriminalisera prostitutionen, och arbeta socialt på annat sätt istället. Men nu vill man alltså bara straffa, skambelägga och stöta ut. Vilken slags vinning finns i detta, för lagstiftarna?

”Ett stort problem med ledarskap är vem man ska ge jobbet åt. De som är mest intresserade av att styra över andra varelser är, just därför, de som är minst lämpliga att göra det. För att sammanfatta: Ingen som lyckas bli vald till president bör på några som helst villkor få ta jobbet. För att sammanfatta sammanfattningen: Det blir fel med folk”
– Douglas Adams

Kan det finnas EU-politiker som har nära förbindelser med kriminella organisationer, som har allt att vinna på att såväl droger som prostitution är olagliga? Allt som är olagligt innebär stora potentiella vinster för kriminella, och därför kan det även finnas vinster för dem som fattar besluten (se bara hur det är i Bulgarien). Det är med andra ord inte alls säkert att de främsta förkämparna för förbud är emot det de vill förbjuda. De kanske är korrumperade av kriminella organisationer som finansierar deras förbudskampanjer?

Jag påstår inte att det är på det viset. Jag tror inte ens på det själv. Den dolda agendan är sannolikt betydligt mer intrikat och komplex än så. Jag antyder det bara för att påminna om att vi alla borde vara mer skeptiska, sunt kritiska till slipade EU-politiker, som mycket väl kan agera för egen vinning, snarare än för dem de säger sig representera. Att det finns giriga, egocentriska psykopater i EU-parlamentet är väl inget att förvånas över, men med tanke på att EU tyvärr är en djupt odemokratisk organisation, så är det inte konstigt om även en och annan idealist med tiden blir cynisk och bitter, och ägnar sin återstående mandatperiod åt att berika sig själva, snarare än att slåss för höga ideal. Något som förstås passar som handen i handsken för de som sitter högre upp i näringskedjan. Giriga och själviska människor är mycket lättare att styra/korrumpera än självständiga idealister.

Så vi måste få veta sanningen – vem tjänar på förbud, moralism, kontroll, skamprojektion och nyfascism? Detta måste vi få veta – snart, innan det är försent. Detta vore en riktigt het potatis för grävande journalister att utröna. Varför inte en wallraffande EU-delegat?

Makt korrumperar. Absolut makt korrumperar absolut.
Lord Acton, 1834-1902

tunn linje

Andra som bloggar om dessa icke-nyheter:
PJ Anders Linder, Daniel Brahneborg, Mina Moderata Karameller

Dekorrand

Svenska flicka av Liw Enqvist – en sann berättelse

26/10, 2008

Svenska flicka är en självbiografisk berättelse om en svensk kvinna som började med att jobba som tolk och översättare i Italien, men halkade in på att strippa och sälja sex. Det är en slags litterär ”road movie”, i vilken vi under en tid får följa huvudpersonen (Liw själv) på hennes resa genom Italien, från jobb till jobb.

Rent litterärt sett är Svenska flicka egentligen inte en särskilt kul bok att läsa. Den har ett trist, osofistikerat och lite slafsigt tilltal, jag hittar minst tre rena korrekturfel (innan jag slutar räkna), och blir faktiskt lite besviken på redaktören, som borde ha hjälpt till att styra upp den här berättelsen lite mer, eftersom den så uppenbart är skriven av en person som inte är författare. Det finns ingen egentlig början, inget riktigt slut. Det känns som att hoppa in i mitten av en film, och få mittendelen loopad några varv. Inget händer egentligen, annat än samma trötta klubbhäng, om och om igen – vi får bara hänga med till nästa klubb, och nästa, och nästa. Man får också veta i början av boken att detta är första delen i en trilogi, och det känns lite märkligt. Vad ska de kommande två böckerna innehålla? Samma saker igen, bara på nya orter, eller kanske något nytt?

Ändå läste jag hela boken. Och jag tycker faktiskt att boken är mycket läsvärd – och viktig – trots sina brister. Åtminstone för alla som intresserar sig för sexualpolitiska frågor, genusfrågor, prostitutionslagstiftning, feminism m.m. Innehållet är väldigt radikalt, på så sätt att det är en sexsäljares egen berättelse. I den svenska sexualpolitiska debatten är det uppenbarligen oerhört kontroversiellt att låta de prostituerade komma till tals – allt ska avhandlas ovanför deras huvuden, som vore de otillräkneliga, förvillade stackars barn utan egen vilja, utan egen förmåga att resonera och fatta självständiga beslut. Kvinna tige i församlingen. Därför är detta en viktig bok.

Liw Enqvist bryter en vall, i det att hon själv för sin egen talan, och Normal Förlag ger henne arenan att göra det. Den språkliga och berättartekniska kvaliteten i denna bok är alltså högst sekundär. Den verkliga kvaliteten ligger i att boken känns väldigt sann, väldigt verklighetsnära. Liw Enqvist verkar sakna förmågan att göra sig till, hon försöker aldrig glamourisera sin tillvaro, aldrig göra sig själv finare än hon är, och det är i sig gripande. Hon beskriver öppenhjärtigt och naket sin tillvaro, med allt från äckliga sexkunder, sviniga klubbägare, dåliga knull och mögelstinkande loger till blodiga tamponger och alldeles för mycket alkohol och kokain. Med gott humör dessutm, fräckt nog. Inte en endaste liten flisa av martyrskap eller självömkan. Och det är stort.

Liw Enqvist är helt enkelt en riktig rumlare, som har gjort rumlandet till sitt levebröd. Det är förstås lätt att förfäras över hennes emellanåt rätt så självdestruktiva leverne. Men det blir ändå alltid 100 % tydligt och klart att hon har valt att leva så här. Hon är inte offer för någon annan, inte fången i ett elakt system som hon inte kommer ur, inte lurad av någon. Visst, jobbet är inte alltid roligt, och många män i den här berättelsen är verkligen svin – men hon styr över sin egen tillvaro, och har verkligen valt hur hon vill leva sitt liv – minst lika medvetet (om inte mer) som de flesta ”vanliga Svenssons”.

Denna bok kan tjänstgöra som en mycket intressant spegel för läsaren, hur bestämda åsikter man egentligen har om könsroller. Hur reagerar jag när jag ser kvinnor rumla om och leva självdestruktivt, och därtill skriver om det? Män har gjort det sedan urminnes tider. Liw Enqvist spränger alltså en vall, ett urgammalt tabu, och det är onekligen högintressant. Får kvinnor supa, knulla, knarka, leva rövare – och därtill tjäna pengar på det, och t.o.m. skriva om det? Svaret på den frågan säger en hel del om den som svarar…

tunn linje

Väldigt intressant är hur svenska media har hanterat Liw Enqvist och hennes bok, som uppenbarligen är en glödhet potatis som ingen riktigt vågar ta i. TV 4 förhandlade sig fram till en ensamrätt för TV-framträdande, men backade ur i sista stund, väl medvetna om att det var Liw Enqvists sista dag i Sverige, vilket innebar att hon inte kom med i någon TV-soffa alls. Representanter för TV 4 har å ena sidan tjatat om att få den där ensamrätten, men sedan slutligen avböjt, uppenbarligen för att att ”ämnet är för kontroversiellt” och eftersom ”Liws vinkel inte överensstämmer med deras syn på prostitution.”

Man tar sig för pannan. Maken till publicistisk ohederlighet har sällan skådats. Sedan när avböjde en journalist en intervju med en högaktuell person, för att journalisten inte delar intervjupersonens värderingar? ”Ja, jag blev erbjuden en intervju med Osama Bin Laden, men jag delar inte hans värderingar, så jag tackade nej.”

Hallå! Vad för slags undermålig idiotjournalistik är detta? Är det helt enkelt så att journalisternas värderingar är så jävla dåligt underbyggda att de är rädda att möta en människa som kan rasera deras värdegrund, bara genom att berätta sin historia? Nä, det här är för jobbigt, det tiger vi ihjäl, och så låtsas vi att det inte finns, bara. Vilken surrealistisk feghet, och intellektuell ohederlighet! Skäms, TV 4!

Censur är illa nog i ett demokratiskt samhälle, men självcensur på grund av dåligt underbyggda ställningstaganden är riktigt, riktigt illa. TV 4 drivs uppenbarligen av samma förstockade, moralkonservativa, intoleranta medelklassfeministiska pagefriserade tanter som många andra kulturetablissemang. Trist är bara förnamnet. Aftonbladet vågade i alla fall skriva om boken, och det är väl alltid något…

tunn linje

Normal Förlag är ett spännande och vågat förlag, som har en bred utgivning av såväl udda och kontroversiella som engagerande och högaktuella böcker. Normal, som sartade 2004, och drivs av Erika och Ulrika Larsson, har en klart queer-orienterad agenda, och ger ut såväl nyskriven litteratur som gamla klassiker, skönlitteratur och faktaböcker.

Om du har det minsta intresse för sexualpolitik, moralism, makt, genus, prostitution, och/eller feminism, så rekommenderar jag dig att läsa Svenska flicka, av Liw Enqvist.

Dekorrand

Reclaim the pussy! – Fittkonst som upprör och inspirerar

25/10, 2008

En garnfitta kan väcka starka reaktioner på en hantverkssajt. Så pass att man får ett reportage i Expressen. Disa Kohlström är kläddesigner, och har gjort en väldigt vacker liten fitta av garn, vilken hon visade på Sysidan, en intressesajt för folk som syr, virkar, stickar, knypplar m.m. Detta väckte en väldig uppståndelse, och många krävde att hennes garnfitta skulle tas bort från sajten. Istället kom det fler erotiska små skapelser – en garnsnopp, och ytterligare en garnfitta, av andra kreatörer. Så kan det gå. Disa kommenterar själv allt ståhej på sin egen blogg. Läsvärt. Där visar hon även annan fittkonst hon har gjort, i tyg, sten och papiér-mache.

Men det finns många fler, kvinnliga konstnärer som vill uppvärdera kvinnokönet, hylla fittan, som den heliga och gudomliga skapelse hon är. Det mest gudomliga på jorden, faktiskt – allt liv kommer ur fittan – eller ur jorden. Moder jord. Fittan som det mest urkvinnliga, som något vackert, som något härligt och njutbart – för kvinnan själv, och inte bara som objekt, egendom, njutningsmedel för en man.

tunn linje

En konstnärinna som kontaktade mig för bara några månader sedan tillverkar smycken med pärlor, och visar sina smycken på sin blogg, Pärlbesatt. Där visar hon också ett par ”pärlfittor” som hon tillverkat på det mest underbara sätt. Oerhört vackra, och superfeminina. Perfekt som brosch eller hängsmycke!

tunn linje

Ullvor – personlige ullfittor! En konstnärinna i min bekantskapskrets, Lisa Wanneby, tovar i ull, och har gjort en serie ”ullvor”, som hon även har ställt ut för allmänt beskådande på galleri. Härliga konstverk!

Jag specialbeställde en ”ullva” av Lisa, med min kära hustrus vackra sötfitta som förebild, vilket resulterade i att vi nu har en alldeles egen, tovad ullfitta på väggen hemma i sovrummet (bilden till höger) – som då är ett väldigt vackert porträtt av Jennie. Tänk…!

tunn linje

Redan 2002 kom Proud Pussy – formgivaren Katarina Gröndahl gjorde fem olika, alla lika vackra, fingerringar med fittmotiv. De blev under en period mycket omskrivna, som t.ex. i Aftonbladet, där man skrev om dem med rubriken ”Var stolt över musen!”. Och det är väl det jag skulle vilja se som centralt i alla dessa kvinnliga konstnärers gestaltande av fittor. Att var stolt över sitt kön, och älska sitt kön.

Katarina Gröndahl, Proud Pussy

Katarina Gröndahl, Proud Pussy

tunn linje

Den mest självklara konstnärinnan i detta sammanhang torde dock vara Ylva Maria Thompson, som med sina ”Anonyma Exhibitionister” gjorde ett stort intryck på konstlivet – och underlivet. Hennes 100 gipsavgjutningar av lika många kvinnors fittor är en fascinerande utställning, som alla kvinnor (särskilt unga kvinnor) borde se, framför allt för att tydligt och klart bli medvetna om hur olika kvinnor ser ut, och att det inte finns någon ”idealfitta” som man måste likna. Variationen är norm.

Ylva Maria Thompson - Anonyma Exhibitionister

Ylva Maria Thompson - Anonyma Exhibitionister

tunn linje

Men även män kan, förstås – på sin hemsida VaginArts visar Alexander sina kraftigt Photoshopredigerade fittbilder. Där har vi en man som verkligen älskar och dyrkar fittor!

tunn linje

Och jag ska inte vara sämre – som fotograf har jag avbildat många, många fittor (som man kan se på min erotiska hemsida Cirkus Eros), men jag har också tecknat en och annan fitta – och liksom min vän Ylva Maria har jag gjutit några gipsfittor. Och jag har målat fittor.

Vi är alltså ganska många som betraktar fittan som ett självklart motiv för konstnärligt gestaltande, vilket förstås inte är så konstigt. Många är vi, kvinnor och män, som ser kvinnans kön som något vackert och beundransvärt, värd uppmärksamhet och dyrkan som den livets källa hon är – YONI – den gudomliga fittan.

tunn linje

Och så vill jag förstås i sammanhanget påminna om min kära hustrus blogg YONI (sanskrit för kvinnans kön), på vilken hon avhandlar frågor om kvinnlig sexualitet. Väl värd att besöka och läsa!

tunn linje

Besök också gärna:
The Vulva Museum, Dorrie Lane, House O’Chicks and Vulva University, The Big Vagina, The Yoniverse of Christina Camphausen and Rufus C. Camphausen, Sexy Labia samt VulvaVelvet.

Kosmisk regnbågsfitta

Kosmisk regnbågsfitta - foto av Carl Johan Rehbinder

Dekorrand

Mina favoriter – Världens Vackraste Bilar

22/10, 2008

När jag var barn, långt upp i tonåren, var mitt absoluta drömyrke att bli bildesigner. Jag ritade bilar, läste om bilar, drömde om bilar, samlade på leksaksbilar och byggde bilmodeller. Bilar, bilar, bilar. Mina idoler var Pininfarina, Giugiaro, Bertone, m.fl. – jag var inte särskilt intresserad av motorer och mekanik, men formgivning och bilhistoria kunde jag studera hur länge som helst. Jag har sedan tonåren gjort mig av med säkert hälften av mina bilböcker, men har ändå kvar närmare ett par hyllmeter billitteratur.

Jag blev inte bildesigner. Dock har jag länge arbetat som illustratör och bildkonstnär, och har vid hundratals tillfällen på uppdrag utfört målningar, illustrationer och foton med bilmotiv. En hel del kan man se på mina hemsidor Rehbinder MultiArt Productions och Photo Gallery.

Idag har intresset falnat, i alla fall om jag jämför med min barn- och ungdom. Men mitt intresse för formgivning finns fortfarande aktivt – min favorittidskrift är den italiensk-engelska publikationen Auto & Design, mitt favorit-TV-program är Top Gear, jag har själv en hemsida som heter Världens fulaste bilar (som paradoxalt nog handlar om riktigt dålig bildesign), och jag njuter alltjämt av god formgivning närhelst jag har möjlighet, inte minst just gällande bilar.

En märklig konsekvens av mitt tidiga bilintresse, med katalogplöjande och tecknande, är att jag än idag, även på långt håll, kan känna igen i stort sett vilken bilmodell som helst. Min kära hustru tycker att det är lite underhållande när vi tittar på film, jag ser en takstolpe och en halv instrumentbräda inifrån, alternativt ett tredjedels baklyse, och kan omedelbart säga vad det är för märke, modell och år. Jag har sett mötande billysen en regnig natt, på över 200 meters håll, tänkt ”en Citroën”, för att sen tänka vidare mer rationellt, att nä, det går ju faktiskt inte att se på så långt håll – men visst var det en Citroën. Jag är helt enkelt skadad.

Vi lever tyvärr i en designmässigt djupt tragisk samtid, där gamla bilfabrikanter, tidigare kända för skönhet och god form, släpper ut det ena monstruösa missfostret efter det andra – Peugeot 308 SW (som måste vara världens fulaste bil just nu!), Mercedes GLK (& R, SLR, m.fl.), Audi Q7, som några exempel på riktigt obehagliga förbrytelser mot ett estetiskt sinne.

När koreaner och kineser frambringar sådan ”design”, så är det dem förlåtet, eftersom de fullkomligt saknar en sådan tradition, och bara kopierar, utan att begripa vad det är de kopierar. I allra bästa fall anlitar de europeiska formgivare. Med andra ord – från européer med en mer än sekellång tradition av framstående bilformgivning ska man kunna vänta sig betydligt bättre. Fy!

I denna infekterade atmosfär, fylld av estetisk nedsmutsning, behövs alltså motvikter, oaser i skräpdesigndjungeln, alternativa inspirationskällor till ny design, och påminnelser om att bilar faktiskt inte måste vara fula.

Så här följer min personliga lista med ett urval av världens vackraste bilar genom tiderna. De första fem bilarna kan nog sägas vara mina absoluta Top 5, men sedan är den inbördes ordningen mest en slump.
Allt detta är naturligtvis extremt subjektivt – men det är liksom det som är poängen…

Linje

Delage D8 1938

Gud hade hål i fickan just 1938, och tappade en överdrivet stor dos av skönhetssinne på formgivarna av (och karossmakarna till) det franska bilmärket Delage, och så råkade de skapa världens genom tiderna vackraste bilar. Detta är den absoluta höjdpunkten av all bildesign. Det blir bara inte vackrare än så här. Intressant nog gäller detta nästan vilken karossmakare som än satte tänderna i Delage just detta år.
Proportionerna är fulländade, detaljerna är magnifika, helheten är perfekt.
Det sägs att ”Du kör en Ferrari, blir körd i en Rolls Royce – men till din älskarinna ger du en Delage.”
Jag säger – skippa älskarinnan och behåll Delagen…!
(kvinnor finns det gott om, men en Delage är sällsynt!) 🙂

tunn linje

Lamborghini Miura

Gandinis absoluta mästerverk. De moderna superbilarnas anfader, med sin tvärställda mittmotor-V-12. Slank, vacker, brutal. Oslagbar form. Lamborghinis oöverträffade genombrottsmodell. Det är svårt att tänka sig att Ferruccio Lamborghini framför allt var traktortillverkare, med en dröm om att skapa den absoluta suberbilen, en värdig konkurrent till Ferrari. Intressant nog lyckades han. Och Miuran var den första Lambon som faktiskt överträffade allt, inklusive Ferraris samtida modeller, i såväl formgivning som prestanda.

tunn linje

Bugatti 35, 1924-1927

Ettore Bugatti var inte främst ingenjör. Han var en konstnär, en skulptör av Guds nåde, ett geni på många fält, utom möjligen ekonomi. När Bugatti började härja på racerbanorna var trenden större, tyngre, starkare, och brutalast av alla på 1920-talet var de stora, gröna, kompressorförsedda Bentley-monstren. Bugatti gjorde tvärtom – lätt, elegant och snabbt med mindre kraft. En Bugatti kunde vara svulstig och iband t.o.m. bisarr, men aldrig vulgär – alltid klass, elegans, snabbhet, lätthet, perfekt balans, eleganta linjer. No bullshit.

tunn linje

Maserati 3500 GT

Ståpäls och rysningar, lustfyllda gnyenden och djupa suckar – det är vad en sådan fulländad, 100 % perfekt italiensk skönhet kan framkalla hos mig. Jag kan falla i trance, tårögd, andäktig, i djup beundran och dyrkan av den absoluta skönheten hos ett fordon som detta. Över huvud taget lyckades italienarna fantastiskt bra på 1950- och 1960-talet att skapa mästerverk likt denna.
Det är som att kompisarna från förr, Leonardo Da Vinci, Michelangelo, Botticelli och David, fick för sig att återfödas igen, fast nu som karosserimakare i norra Italien. Maserati 3500 GT är helt enkelt en bilarnas David, en formgivningens Mona Lisa – jag bara andas, djupt och innerligt…

tunn linje

Jaguar E-Type

Ständigt framröstad som världens vackraste bil i allehanda biltidningar över hela världen. Alla älskar Jaguar E-Type. Till och med folk som inte är ett dugg intresserade av bilar faller för denna gränslöst eleganta, undersköna bil. Det går inte att bli arg på en Jaguar. Folk kan irritera sig på en Porsche eller en Mercedes, men Jaguar E-Type är helt enkelt för vacker – skönheten förlåter allt. Definitivt en av världens vackraste bilar, helt klart.
Det finns en kupé också, som är ovanligt vacker för att vara en ”kombi-kupé”, men roadstern är allra finast. Och det måste förstås vara Series 1. Mot slutet av sin tid, efter allehanda designförändringar (försämringar) blev E-Typen tyvärr bara oformlig och klumpig.

tunn linje

BMW 507, 1956-1959

Stil på tyska. perfekta linjer, elegans och styrka i total balans. Den androgyna bilen med perfekt samspel mellan maskulint och feminint. Denna design lyckas kombinera diskretion och ödmjukhet med mästerskap och oövervinnerlighet. Tysk precision med dansant elegans. Fantastiskt.

tunn linje

Jaguar XK 120, 1949-1954

Tydligt inspirerad av såväl Bugatti Atalante som BMW 328, men ändå ett mästerverk av helt egen klass. Eller som Keith Richards skulle säga – ”It’s not what you steal, it’s how you do it”. Jaguar är ett av det där lilla fåtalet bilmärken som lyckas producera klassiker efter klassiker, och detta är verkligen en designikon, en klockren klassiker i ordets striktaste betydelse. Denna böljande, svepande kaross med sina runda, vågformade linjer tappar aldrig sin stringens eller strikthet. Allting är där det ska vara. En självklar medlem på en sån här lista.

tunn linje

Mercedes 300 SL coupe, 1952-1957

Måsvinge-Mercedesen. Kultbil. Legend. Föregångaren till vår tids superbilar. De så kallade måsvingedörrarna var inte bara en designgimmick, utan en teknisk innovation i syfte att kunna ha så höga trösklar som möjligt, för ökad vridstyvhet i karossen.

Trots sina relativt runda linjer är 300 SL betydligt mer (tyskt) maskulin än många andra superbilar, som t.ex. Lamborghini Miura. Den är ”strictly business” på ett sätt som bara tyska Mercedes kan åstadkomma. Perfekt in i minsta detalj. Gamla anrika Daimler-Benz kunde verkligen formge bilar med stil – och därför är det så oerhört tragiskt att Mercedes numera pumpar ut den ena groteskt fula bilen efter den andra. Ibland var det verkligen bättre förr.

Från 1957 till 1963 byggdes 300 SL som en roadster, och den var förvisso också rätt snygg, men den kan aldrig komma i närheten av den riktiga måsvinge-300 SL i konsekvent stil och kultstatus. Och när jag sågar den nutida Mercedes SLR som en av världens i särklass fulaste bilar, och ger den namnet ”Pigs in Space”, så är det just för att jag jämför den med 300 SL, som utan tvekan är en av världens vackraste superbilar, någonsin. Skärpning, Mercedes!

tunn linje

Alfa Romeo 8C 2900 B Touring Spyder, 1935

Det är svårt att välja en, eller ens bara två, av alla vackra Alfor genom åren. Det finns så otroligt många. Precis som med Jaguar – men denna är ändå i särklass. En gammal 30-talare med svepande, eleganta och samtidigt kraftfulla linjer, utan att någonsin bli ”för mycket”. Allt med denna bil andas stil, elegans, klass – Italien när det är som bäst.

tunn linje

Buick Riviera, 1963-65

Denna bil skulle egentligen vara en Cadillac, men så tackade Cadillac nej till denna fantastiska bil (som då skulle ha hetat LaSalle II), och så fick övriga bilmärken inom GM chansen – Buick behövde verkligen en ny, spännande bil i sitt program, och gjorde allt vad de kunde för att få ta över denna modell. Bilen fick heta Riviera, anspelande på europeisk kultur, eftersom bilen också inspirerats av så vitt skilda bilar som Rolls Royce (taklinjen) och Ferrari (grillmönstret).

Buick Riviera blev en klassiker redan som ny, och lovordades av såväl Pininfarina och anda framstående designers som en alldeles särskilt vacker bil. 1965 fick Rivieran det strålkastararrangemang som var tänkt från början, men som man inte hade löst tekniskt 1963-1964 – dolda i ytterflyglarna. Därför är det 1965 års modell jag visar bilder på här.

tunn linje

Aston Martin DB5

James Bond visste vad som var det absolut bästa i alla lägen – om det så är champagne, kvinnor eller bilar. I filmerna Goldfinger och I Hennes Majestäts hemliga tjänst på 1960-talet var Aston Martin DB 5 det självklara valet. De senaste åren har Aston Martin fått en renässans i Bond-filmerna, först med en Aston Martin V8 Vantage Volante, i Iskallt Uppdrag, 1987, med Timothy Dalton som Bond, och i Die Another Day kör Bond i Pierce Brosnans skepnad en Aston Martin V12 Vanquish.

I den senaste fimen, Casino Royale, kör Mr. Bond spännande nog både en ny DBS V12 (som för övrigt skall dyka upp igen i nästa film, Quantum of Solace) och en gammal klassisk DB 5, som han vunnit på kortspel – som en liten flirt med Bonds ursprung.

tunn linje

Chevrolet Corvette 1963-1967

De första Corvetterna var riktiga skitbilar, och dessutom var de hemskt fula. Men nånting hände 1962, då man introducerade en helt ny bil som höll hygglig kvalitet, riktiga sportbilsprestanda, och dessutom hade den intressantaste design som Chevrolet någonsin har frambringat på en seriebil. Formgivaren Larry Shinoda skapade en harmonisk, helt unik form som i praktiken blivit en stilikon. Den första modellen hade en delad bakruta (Split window) som försvann följande årgångar, vilket förstås har gjort 1963:an till den mest eftertraktade av alla Corvetter.

tunn linje

BMW 3.0 CS/CSi/CSL, 1971-1975

Det går inte att komma ifrån att denna bil bidragit starkt till att positionera BMW som en av de mest avancerade bilproducenterna i världen – i såväl design som teknisk perfektion. Tyvärr rostade de något alldeles oerhört (liksom i och för sig det mesta på 1970-talet) – men rent utseendemässigt är BMW 3.0 CS avgjort den vackraste bil som BMW någonsin frambringat, vilket inte vill säga lite. Att det också byggdes en del riktigt brutala banracers (som egentligen inte är så vackra, men definitivt strictly business på det där typiskt tyska viset) på denna bil minskar ju inte glamouren – snarare tvärtom…

tunn linje

Alfa Romeo Giulietta Spider, 1955-1965

Ytterligare en klassisk italienare. Alfa Romeos lätta roadstervariant av basmodellen Giulietta är en av Pininfarinas mest lyckade skapelser, och har en harmonisk linjeföring rakt igenom. Allt sitter på sina rätta ställen, och sällan passar den klassiska Alfa-grillen så perfekt som på denna härliga bil.
Jag vill ha! 🙂

tunn linje

Lotus Elite, 1957-1963

Lotus Elite följer samma recept som Bugatti 35, i det att den är lätt, lätt, lätt. Den har en plastkaross, vars form ovanligt nog faktiskt är ritad av en bokhållare med designambitioner. Bokhållaren ifråga passade även på att finansiera projektet, och så var ordningen återställd. En mer harmonisk linjeföring är svår att hitta. Alla linjer sitter precis där de ska, i ödmjuk perfektion. Den har för övrigt en sak gemensamt med Jaguar E-Type (förutom att den är engelsk), och det är att det bara inte går att bli arg på en Lotus Elite – den är för vacker. Och en kvinna skulle ofelbart säga att den är söt. Raggfaktorn är hög, med andra ord…

tunn linje

Ferrari 250 GT, & GTL Lusso

Ferrari. Vilken ska man välja? Ska man välja 288 GTO, eller Dino, eller en gammal 212 roadster? Ska man välja en California Spyder från 1961, eller en Superfast från 1966? Kanske en 330 GTC 2+2 coupe? Vilken är vackrast? Det får bli… Ferrari 250 GT, och framför allt GTL Lusso! Av alla Ferrari jag kan tänka mig, så är denna den absolut vackraste. Den har både elegansen och brutaliteten i ett, stil och kraft, komposition och muskler. Allt finns där, i perfekt harmoni. Och det är en klassisk Ferrari, en riktig Grand Touring, med stor motor fram och 2+2-kaross. Precis som det ska vara. Perfekt.

tunn linje

BUBBLARE:

Några bilar som också hade kunnat platsa på denna lista, men som får nöja sig med att bli omnämnda som alldeles särskilt vackra bilar, klassiker och stilbildare: Lamborgini Gallardo, AC Cobra, Ford Thunderbird 1955-57, Peugeot 403, Peugeot 406, Duesenberg SJ, Packard Caribbean 1956, Jaguar Mark X, Ferrari 288 GTO, Iso Grifo, Simca Etoile/Aronde, Facel Vega HK 500, Jaguar XJ 6, Mercedes 540 K, Bugatti 57S Atlantique, Bentley Continental S, Talbot Lago T150 C, Lancia Aurelia spider, Porsche 911, Aston Martin Vantage 2007, Citroën DS/ID, Mercedes 280 SL ”Pagoda”, Alfa Romeo Giulia Sprint, och några fler jag inte kommer ihåg på rak arm…

Dekorrand

En brutal slagserie av Paolo Roberto – militant antifeminist

21/10, 2008

I radioprogrammet P3 Populär intervjuades Paolo Roberto av reportern Hanna Fahl, och så hettade det plötsligt till, när reportern aningslöst ställde frågan ”Hur ställer du dig till feminism?”. Paolo Roberto sade nämligen precis vad han tyckte och tänkte, och det var inte så skoj för den stackars reportern, som blev så upprörd att hon försökte undvika ämnet (hur korkat är inte det, på en skala?). Men det lät Paolo Roberto henne inte göra – han vevade på, och utsatte fröken Fahl för en verbal slagserie som hon förmodligen fortfarande inte har hämtat sig ifrån.

Denna intervju var så otroligt rolig, att jag publicerar den rakt av här på TantraBlog. Jag har för övrigt snott transkriptionen rakt av från SvD:s ledarblogg. Tack för den, SvD!

– Hur ställer du dig till feminism till exempel?

– Jag är militant motståndare, det finns militanta feminister jag är militant motståndare till feminism.

– Men gud hur menar du då?

– Jag tycker att det är en extrem vänsteridé om jämställdhet med alla galna queerteorier. Vadå att kön är bara en konstruktion? Det ju bara nån som bara har suttit på universitet och snackat med andra såna här queerteoretiker tro. Det är väl bara att öppna fönstret och sticka ut huvudet så ser man hur världen funkar så ser man att det är skillnad på män och kvinnor. Det är skillnad på vår biologi, det är skillnad på vår muskulatur, det är skillnad på våra hjärnor. Det är annorlunda.
Däremot är jag en militant jämställdhetsivrare. Det är väldigt väldigt viktigt att vi är jämställda. Men det finns en jätteskillnad.
En gång i tiden skulle jag ha kunnat säga i feminismens linda att jag nog var feminism, men ju mer det har blivit ockuperat, det har blivit taget av de här militanta vänstermänniskorna

– Men det finns ju människor som kallar sig feminister i alla politiska läger..?

– Ja, men feminism för mig det är Gudrun Schyman och alla de här extrema vänsterfanatikerna. Det är bara att titta på sånt här som föräldraförsäkringen, jag menar, vem är det som är hemma med barnen? Kvinnor vill ju vara hemma med sina barn och vi delar hyfsat lika folk i Sverige och vi är världens mest jämställda land men svenska män får ju bara skit liksom.

– Oj oj oj, alltså jag blir lite upprörd nu, fast jag tror att vi ska lämna det här ämnet.

– Nänä, jag kan diskutera det med dig när du vill för jag har rätt! Och jag ser ju det bara på dina händer nu att du blir upprörd. Det är för att du jobbar på Sveriges Television och här tycker alla som dig och så går du ner på fiket här och så tycker alla som dig och så diskuterar man aldrig saker fullt ut och man möter aldrig folk som tycker annorlunda och då blir man bara cementerad i sin idé om hur saker och ting i världen ska vara och det är inte bra. Det är farligt för Sverige.

– Så du är inte för t.ex. delad föräldraförsäkring?

– Jag är väldigt för det. Men folk ska välja själv. Det är en väsentlig skillnad. Jag är också demokrat.

– Tror du inte att samhället behöver puffa på jämställdheten då?

– Jag kan berätta så här. Vet du vad den största tjänsten man skulle kunna göra jämställdheten är? I snitt är män fyra år äldre än sin partner och då har man kommit fyra år längre i karriären. Sen när man ska välja i ett par vem som ska vara hemma, då väljer man den som man rent ekonomiskt tjänar på.

– Men är inte det taskigt då, att pengar ska avgöra vem som får hänga med sin unge?

– Jo, det är det. Men så är världen. Pengar är pengar. Sen vill jag säga så här också. Min fru var hemma med våra barn. De första 6 månaderna då ska man ju vara hemma för då ska man amma. Ska pappan ta över då när det roliga börjar? När man får sova på nätterna, när man får gå ut och dricka öl, sitta på nåt fik med barnet och dricka cappucino? Fan, då tycker jag att mamman ska få vara hemma och vila upp sig. Om hon vill. Men om man vill det så måste man få dela upp det själv. Varför kan man inte prata om det här i sitt förhållande?Om min fru hade velat att jag skulle vara hemma då hade hon sagt till mig: Paolo nu får du vara hemma, nu är det min tur att jobba!

– Ja, fast jag kan tycka att samhället verkligen behöver hjälpa till för att folk ska….

– Varför då? Varför kan inte du prata med din kille? Då kanske du ska byta kille i såna fall.

– Mmmja, men nu pratar jag inte om mig personligen….

– Nä, men vem pratar du om då?! Det är intressant med feminismen som alltid pratar åt andra. Nu får du väl prata för dig själv!

– Okej men till exempel om det skulle vara en ekonomisk fråga, då skulle ju jag jobba och så skulle min kille vara hemma för att jag tjänar mer pengar.

– Jamen bra, då får du göra som du vill, och så får jag göra som jag vill.

Klockren knock-out, Paolo Roberto!

tunn linje

Andra som bloggat om samma sak:
SvD:s ledarblogg, Edvin Ala(m), Spridda skurar, Heimdalbloggen, Pooma, Peace, Love & Capitalism, Cavalcare la Tigre, frucallhammars blogg, Mellan hägg och syrén, Pophöger, Tankar…, Gröna Realisten

Foto av Paolo Roberto: Maja Suslin/Scanpix

Dekorrand

Ja, var går gränsen…?

20/10, 2008

Kan en imam vara rektor på ett svenskt universitet? Kan en präst från ett svenskt, lutheranskt samfund bli det? Denna högst relevanta fråga slarvas osedvanligt klumpigt bort, och tappas mellan golvspringorna, av journalisten Andreas Ekström, i en artikel i Sydsvenskan den 10 oktober. Artikeln är en i en rad om flera artiklar, som handlar om tillsättningen av en ny rektor vid Lunds Universitet. Andreas Ekström ifrågasätter om Lunds universitet har gjort rätt vid tillsättningen av en rektor, men gör det så klumpigt och okunnigt att man bara kan säga – med sådana vänner behöver man inga fiender.

Det har kort sagt blivit ett jäkla hallå kring denna tillsättning, eftersom Per Eriksson, som blivit universitetes nye rektor, utan omsvep erkänt att han läser Bibeln och är medlem i Evangeliska frikyrkan. Detta är förstås ett problem, eftersom universitetet är en vetenskaplig institution, och starkt religiöst engagemang brukar ofta vittna om en hyggligt ovetenskaplig grundinställning till livsfrågor överlag. Och det gäller i allra högsta grad de exklusivistiska och så ofta arroganta och självförhärligande varianterna av abrahamitisk ökenreligion – kristna och muslimer. Särskild anledning att vara misstänksam där, alltså.

Det är alltså en relevant frågeställning, som INTE handlar om religionsfrihet, utan om vetenskaplig trovärdighet, lojalitet mot uppdragsgivaren och risk för en eventuell jävsituation. Med tanke på hur knasigt det har blivit inom utbildningsväsendet i USA, där de kristna fundamentalisterna gått överstyr i sitt motstånd mot Darwins utvecklingslära (och mycket annat). Det är alltså högst relevant att ställa klara och tydliga frågor till den person som står i begrepp att styra över ett lärosäte, om den trosmässiga bakgrunden eventuellt grumlar den tilltänktes omdöme.

Olika skribenter lägger sig i debatten, och har förstås åsikter åt ena eller andra hållet – Ann Heberlein, doktor i etik, anser att den nye rektorn inte bör ”dömas på förhand”, eftersom hon själv är kristen, och tror på bibeln som guds ord, men själv ”är vare sig homofob eller förespråkare för intelligent design”. Alltså ska man inte ens ställa relevanta frågor till Per Eriksson, trots att han uppenbarligen har sin andliga skolning i Pingströrelsen (vilket redan det är orsak nog att starkt ifrågasätta hans kompetens för något som har med vetenskap att göra).

Riktigt knasigt blir det dock i Andreas Ekströms artikel, när han försöker rädda sitt haltande och uselt underbyggda resonemang med att släpa in en helt opåkallad, antydd islamofobi, genom att påstå att universitetet nog minsann skulle ifrågasätta hårdare om det var en imam som sökte jobbet. Och sen kommer den riktiga idiotsentensen: ”Men var, exakt? Var mellan de stillsamma svensklutheranerna och de mest skogstokiga asagudsfundamentalisterna går denna gräns?”

Skogstokiga asagudsfundamentalister??? Var hittar Andreas Ekström några skogstokiga asagudsfundamentalister – som söker jobb som universitetsrektorer? Var hittar han dem alls? Vad är det för ett bisarrt exempel? Har Andreas Ekström över huvud taget tänkt en sekund på vilka han utser som målgrupp för en sådan korkad och obetänkt formulering?

Just nordisk hedendom, asatro om man vill, är ett synnerligen dåligt exempel på ”skogstokig fundamentalism”, eftersom fundamentalism för det första är en kristen uppfinning, och om det är något som asatron verkligen passar väldigt dåligt för, så är det bokstavstrogen fundamentalism. Vi hedningar har inga heliga skrifter, inga påvar eller biskopar, inga strikta hierarkier, inga dogmer, inga krav, inga regler, inga ”rätt” eller ”fel” sätt att utöva religion. Och detta betraktar vi som en av den nordiska sedens främsta styrkor och tillgångar. Det är helt enkelt stört omöjligt att hitta riktiga hedningar i det här landet som är skogstokiga asagudsfundamentalister. Så varför detta exempel? Varför vill Andreas Ekström i sitt desperata försök att rädda sitt slarviga resonemang kasta skit på just hedningar?

Vårblot 2008

Om det är någon som trots religiöst engagemang skulle kunna sitta som rektor för en vettenskaplig institution, utan att det religiösa engagemanget skulle komma i konflikt med det vetenskapliga, så är det nog just en nordisk hedning, eftersom vi är väldigt jordnära, praktiska, odogmatiska och öppna för resonemang. Redan vikingarna var riktigt high tech (för sin tid), och accepterade lätt och fördomsfritt nya tankegångar. Sedan kom kristendomen och förstörde det mesta.

Vi har redan en religionsprofessor i Uppsala som är öppet asatroende – Mattias Gardell, innehavare av Nathan Söderbloms professur i jämförande religionsvetenskap. Är han månne en skogstokig asagudsfundamentalist, Andreas Ekström?

Backa några steg allihop, och för den här debatten på ett vettigt plan. Det borde vara självklart att varje tillsättning av personer på ansvarsfulla poster även måste redovisa en del av sina personliga åsikter och trosuppfattningar, eftersom det faktiskt inte går att skilja privatpersonen från ämbetet så fullkomligt, att personliga åsikter inte spelar in. Samtidigt tjänas den här debatten inte av vare sig smutskastning eller mörkande. Fram med trollen i ljuset!

Och nästa gång ni tillsätter en rektor – varför inte en asatroende gode eller gydja? Eller en wicca-präst? Eller för den delen en hinduisk brahmin… Lycka till! 🙂

Har också bloggat om samma ämne:
Blogge Bloggelito

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: