3 X Strindberg

August, den gamle bråkstaken, hänger med än idag, och engagerar alltjämt en internationell publik långt efter sin död. Själv har jag alltid haft en särskild kärlek till den gamle multikonstnären Strindberg, och det har hållit i sig genom åren. Under hösten har jag sett två föreställningar på Dramaten – Dödsdansen och Ett Drömspel – och dessutom har det alldeles i dagarna visats en film i två delar på SvT. Så nu tänkte jag ta tilfället i akt att tycka lite.

Jag blir alltid lite extra skeptisk när jag ska se en föreställning på Dramaten. Dramaten är för mig ofta torrt, stelt, teatraliskt och dött. Några av de allra sämsta och tråkigaste föreställningarna jag har sett i mitt liv har jag sett på Dramaten. Men jag har också sett fantastiska uppsättningar på Dramaten, så jag vill alltid ge det gamla Huset en chans till. Och i år var det verkligen värt varenda biljettkrona.

Dödsdansen började först lite stelt och teatraliskt, men så fort Örjan Ramberg är på scen så lyfter hela pjäsen. Lyckligtvis är Örjan Ramberg med nästan hela tiden, vilket gör denna föreställning till en storslagen upplevelse. Till och med Stina Ekblad hamnar i skuggan när Örjan rockar loss. Det finns vissa skådespelare som har det där extra, som kan locka fram ojämförbar magi ur en rollfigur, som gör att vi älskar personen – även om han är en kvalificerad skitstövel. Jag vill påstå att i detta avseende är Örjan Ramberg faktiskt Al Pacinos jämlike. Den enda som lyckas engagera närapå lika starkt är Sofia Pekkari i rollen som Edgars dotter Judit. Med en oerhörd intensitet och livfullhet stormar Judit in och ut på scenen, och river med sig alla i fartvinden. Varje gång. De övriga skådespelarna blir betydligt blekare i jämförelse. Björn Granath spelar till exempel vännen Kurt på halvfart, och blir aldrig begriplig som person. Tee-e-a-a-terrrr! Men som helhet var denna uppsättning, regisserad av engelsmannen John Caird, en verkligt upplyftande teaterupplevelse.

Ett Drömspel, fantasifullt regisserad av Mats Ek, var också en storslagen upplevelse. Drömspelet i sig är en pjäs som inbjuder till lekfullt experimenterande, och det är en märkligt modern pjäs vi får se på Dramatens Stora Scen. Texten är moderniserad, och flera partier är iscensatta som mimiska danser, med kraftfull och spännande koreografi. Gestaltningen är överraskande kreativ, och ger många tillfällen till skratt. Rebecka Hemse är lysande som Indras dotter, och Hans Klinga gestaltar kaptenen med en lust och en förväntansfull glädje som förstärker den sorg och svärta som finns i botten. Drömspelet är en fantastisk saga, men också en svart satir över en hård samtid, dubbelmoral, dömande, girighet, förtryck och elakhet. Det är fortfarande synd om människorna. Johan Holmberg gör en stark rolltolkning av Advokaten, med sin småsinthet och uppgivenhet å ena sidan, och samtidigt en romantisk hoppfullhet i de kärleksfulla möten han har med Agnes. Mats Eks Drömspel är en vågad syntes av olika scenkonster, olika spelstilar och uttryck, och det fungerar. Magnifikt!

August – kortserien i två avsnitt på SvT var en betydligt mer kluven upplevelse. Peter Birros manus är mycket bra, roligt, skarpt, och karakteriseras av ett effektivt berättande. Kanske lite väl mycket 70-talistisk plakatteater här och där, men aldrig tråkigt, aldrig ett ord i onödan. Scenografin är vacker men stadsscenerna är närapå bisarrt folktomma. Skådespelarna gör överlag så goda insatser som är möjligt efter omständigheterna. Men, men, men… regin är usel. Regissören Stig Larsson är mest frånvarande, och skådespelarna stå handfallna med repliker utan riktning. När en film är dåligt regisserad märks det tydligt vilka skådespelare som är vad jag brukar kalla ”självgående” – de gör alltid ett bra jobb, trots dålig eller frånvarande regi. Örjan Ramberg och Dan Ekborg är kanske de bästa exemplen på detta, men även Börje Ahlstedt och Jakob Eklund gör hyggligt ifrån sig. Jonas Karlsson är dock en besvikelse. Han är helt underbar när han får spela Jonas Karlsson, men som Strindberg blir han förvånansvärt platt. Nästan lika platt som hans blodlösa Gustav den III. Mesig, och helt i avsaknad av den eld, den koleriska stridsvilja som den verklige Strindberg hyste. Det var kul att se denna tvådelade film, men den är alldeles för tunn, alldeles för vilsen för att kunna ge en rättvisande bild av Strindberg och hans liv, hans samtid. Peter Birro gjorde verkligen bort sig när han protesterade mot valet av Richard Hobert som regissör för detta drama. Hade Hobert fått göra jobbet hade det kanske kunnat bli riktigt intressant. Nu blir det mest rätt ljummet, lite småputtrigt, men aldrig särskilt engagerande.

Tomtar på loftet?

I en intervju i Svenska Dagbladet berättar Per Lundberg om sin andliga väg – nordisk sed, hedendom, asatro eller vad man nu vill kalla det. Rubriken på artikeln lyder ”Det bor en tomte i min lägenhet”, vilket förstås syftar på Pers hållning gentemot skrömt som tomtar och troll. Det är en trevlig intervju, och Per svarar mycket klokt, personligt, underhållande och inspirerande.

Per och jag har varit goda vänner i några år nu, och har inspirerat varandra mycket på den hedniska vägen. Vi är båda medlemmar i Sveriges Asatrosamfund, och vi var båda med om att starta Stockholmsnätverket Idavallen för fyra år sedan.

En särskilt intressant sak med denna intervju är alla kommentarerna efteråt. Det är närmare hundra kommentarer när jag skriver detta, och en övervägande del av dem är mycket positiva. Naturligtvis finns det alltid ett och annat pucko som kommenterar, typ allmänt grälsjuka och kritiska typer, fanatiska kristna och andra dumskallar, men majoriteten av dem som kommenterar är alltså positiva. Det tycker jag är mycket intressant.

Många tycks alltså anse att nordisk hedendom utgör ett fullgott andligt/religiöst alternativ i vårt samhälle, och det är förstås uppmuntrande för en gammal Frödyrkare som jag. För mig är detta förstås en självklarhet, men det känns också lite skönt att utomstående kan se de goda kvaliteterna i vår jordnära andlighet.

Make Love, Not War – Älska Mer, Kriga Mindre!

Nu är det då äntligen dags för mig att blogga.



Jag har haft det här på gång väldigt länge, men har helt enkelt inte kunnat bestämma mig för vilken typ av blogg jag skulle ha, om jag skulle ha egen teknik på egen server, eller om jag skulle anlita någon av alla de bloggleverantörer som finns på marknaden.

Så jag har velat och velat – men nu bestämde jag mig för att göra det enkelt för mig, och anlita WordPress. Vi får se om det kommer att fungera bra. 

Jag kallar min blog Tantrablog eftersom Tantra är ett begrepp som säger väldigt mycket om mig och min världsbild. Många tror kanske att Tantra bara handlar om någon slags andlig sexualitet, men det är bara en liten del av den tantriska världen. Tantra representerar en mängd olika filosofiska och andliga ståndpunkter, attityder och uppfattningar som i grunden syftar mot inre och yttre harmoni, kärlek och enhet med världen – och det klingar vackert i mig, som person.

Tantra handlar om att söka enhet med alltet, se sin egen och andras gudomlighet, och söka denna gudomlighet.

Tantra handlar om att expandera sin håg, sitt sinne, genom att överskrida sina egna begränsningar, bryta egna fördomar och förminskande idéer, samt genom att utmana sina egna rädslor.

Tantra handlar om att söka den fulländat gudomliga upplevelsen i allt, genom sina sinnen, snarare än genom avsägelse och abstinens.

Tantra presenterar en extatisk, ceremoniell syn på sexualiteten, i vilken varje individ kan nå total andlig extas och gudakontakt.

Det kan verka motsägelsefullt att jag som nordisk hedning så starkt fokuserar på det urindiskt tantriska, men det finns ingen motsägelse. Den urnordiska andliga traditionen kommer ur en indo-europeisk stam, och har mycket mer gemensamt med indisk religion än med förvirrade vidskepelser i primitiva ökenreligioner från mellanöstern.

Den magiska föreningen mellan Odin och Freja är nära besläktad med den tantriska Shiva-Shakti, och den extatiska kärlekskopplingen mellan Frej och Gerd är nära besläktad med den lika tantriska kopplingen mellan Radha och Krishna. Och många fler paralleller går att dra.

Men det viktigaste av allt är inte mytologi och gudavärldar, även om myternas betydelse för oss människor är kraftigt underskattad i vår ”moderna” tid. Det viktigaste är hur vi lever här och nu, hur vi tänker, hur vi känner, vilka kortsiktiga och långsiktiga mål vi har, och vilka handlingar vi utför för att uppnå våra mål. Därför kommer denna blogg att vara starkt politiskt och filosofiskt inriktad.

På denna blogg kommer jag att skriva inlägg som handlar om allt möjligt – från filosofiska spörsmål till politisk kamp, från teaterkritik till reseskildringar. Sexualpolitik, liberalism och andlighet är återkommande teman i min värld, liksom yttrandefrihet, åsiktsfrihet och handlingsfrihet.

Det centrala kommer alltid att vara den tantriska attityden – det totala, innerliga, sinnliga upplevandet, att se det gudomliga i allt omkring oss, kraften i kärleken och sexualiteten, samt upproret mot allt som är falskt och lögnaktigt.

Att gå sanningens väg är inte alltid att smeka medhårs. Att gå kärlekens väg är inte alltid populärt. Otaliga är de som bränts, korsfästs, fängslats, hånats, straffats för detta. Tack vare sanningsälskande, frihetssträvande enskilda individer och grupper i tider före oss har vi idag stor frihet att uttrycka våra åsikter, och i viss mån även möjlighet att leva våra drömmar.

Korsfästelsernas tid är dock inte över. Det kommer alltid att finnas korrupta själar med förvridna egon, maktgiriga sociopater som vill styra och ställa över andra, och förminska den frihet som andra har erövrat. Därför måste motståndet fortsätta. Vi måste alltid vara på vår vakt. Frihet är en skör blomma, som måste vårdas med omsorg. Ibland måste man rycka upp ogräs – men framför allt måste man älska denna frihet.

Verklig frihet är kärlek. Kärlek är inte bara romantik och erotik. Kärlek är att ta ansvar för alla sina relationer – i familjen, på jobbet, i vardagen. Kärleken är politisk. Kärleken är nyckeln till sanningen och livet. Kärleken är det högsta, det mest omtumlande, det mest politiskt inkorrekta, och det mest välgörande vi har. Utan kärlek kan vi inte andas, inte skapa, inte leva. Utan kärlek försmäktar vi i denna värld.

Älska Mer – Kriga Mindre!