Arkiv för november 2009

Samhällets våldtäkt på individen

27/11, 2009

Jag läste en mycket intressant text om våldtäkt hos en annan bloggare, den rabiata orakade flat-feministen Fanny (ja, hon kallar sig faktiskt så!). Rubriken är intressant bara den: ”Våldtäkt skulle inte vara så jävla fruktansvärt om folk inte gjorde det till det.” Fanny problematiserar det enorma trauma som våldtäktsoffer i praktiken förväntas gå och bära på, resten av livet, och hävdar med bestämdhet att det finns värre grejer man kan råka ut för. Och det gör det ju.

Att bli brutalt misshandlad, kanske så att man får men för livet, att bli dödad, att få se sina nära och kära bli våldtagna, misshandlade eller mördade – allt detta är betydligt värre än en sexuell våldtäkt. Den som påstår något annat behöver nog en psykundersökning. Och jag hävdar att denna specifika stämpel på just den sexuella våldtäkten, att just den kränkningen betraktas som alldeles särskilt hemsk är för att det handlar om sex. Å ena sidan för att kvinnans renhet har skändats, hennes dygd har kränkts (alternativt mannen, som då har utsatts för ”den mest förnedrande av alla kränkningar”) – å andra sidan för att sexualiteten i sig är så stigmatiserad, så kringskuren och skamstämplad.

Det finns förstås situationer där en våldtäkt kan vara värre än döden – om man lever i en alldeles särskilt repressiv kultur, (som miljontals människor gör) där en våldtäkt av en kvinna kan leda till att hon själv blir åtalad för äktenskapsbrott, och därmed blir dömd till döden genom stening – detta är förstås värre än att bara bli dödad, eftersom man blir utsatt för ett dubbelt trauma, skam, och samhällets våldsamma utstötning, med en plågsam död som avslutning. Men då är det ju fortfarande inte själva våldtäkten i sig som är den värsta kränkningen, utan snarare samhällets dom efteråt.

En helt annan, extremt intressant aspekt av det här med våldtäkt är ju också det djupt kontroversiella faktum att det är en av de allra vanligaste sexuella fantasierna. Framför allt för kvinnor, men även för ca 10-20 % av alla män, enligt flera olika studier. Det betyder inte att alla de (eller ens någon) som fantiserar faktiskt VILL bli våldtagna på riktigt, men det finns i alla fall som en fantasi. Många ägnar även denna våldtäktsfantasi en breddning, som slavar i en underkastelsesituation, BDSM och rollspel m.m. Tvång och rädsla kan uppenbarligen för många fungera som starkt erotiskt upphetsande.

Jag vill tydligt påpeka att detta blogginlägg inte främst handlar om den fysiska kränkningen av typen sexuell våldtäkt, utförd av en människa mot en annan människa. Jag vill expandera begreppet, och tillåter mig att använda denna handling som en metafor för att betrakta ett större scenario, nämligen hela människosamhället.

Denna diskussionen ledde mig nämligen vidare in i ett för mig helt nytt perspektiv på det här med våldtäkt. Det är onekligen en väldigt komplicerad fråga, inte minst eftersom det till att börja med handlar om tvång – avsaknad av samtycke. I det samhälle vi lever i växer vi upp med en massa tvång och måsten hela tiden, inte minst de som staten står för. När jag var ung var det ett tvång för i stort sett alla unga män att göra värnplikten, vilket för somliga säkert kändes som en utdragen våldtäkt, i kraft av att det faktiskt var ett tvång.

Och det är förstås inte det enda. Vi tvingas gå i skolan, vi tvingas göra lumpen, vi tvingas betala skatt, vi tvingas till en hel drös grejer vi kanske inte gillar. Vi tvingas följa miljoner regler som vi själva inte har bestämt. Så när är vi någonsin INTE underkastade tvång? Detta är en väldigt intressant filosofisk frågeställning.

Vi lever under olika slags tvång hela tiden, och det enda sättet på vilket vi kan känna oss ”godkänt” fria är att anpassa oss, justera våra önskningar så disciplinerat att de aldrig bryter mot lagen, eller den allmänna meningen, om vad som är godtagbart eller ej. Med detta perspektiv i åtanke kanske det inte är så konstigt att gränserna mellan tvång och samtycke blir lite suddiga, och att vanligt folk ibland tvingar varandra till allehanda aktiviteter, utan samtycke. Gränserna är helt enkelt inte alls så klara som vi gärna vill göra gällande.

Vi människor är flockdjur, och samtidigt individer med egna önskningar och behov, och jag tror att detta på många sätt spelar in och komplicerar vår tillvaro, ständigt. Det ständiga mänskliga dilemmat – ska jag följa flocken, eller min egen vilja? Detta är inget problem så länge min vilja och flockens vilja är en och densamma. Men så fort jag känner att jag vill något annat än flockens konsensus, så uppstår en strid – först en inre strid, och sen ofta en yttre. Det är helt enkelt inte alltid O.K. att ha en egen vilja, i flocken.

Det finns en längtan hos många, kanske t.o.m. de flesta, att på något sätt underkasta sig en starkare. Det finns paradoxalt nog en känsla av trygghet i detta. Tryggheten ligger i att det som händer är något jag inte behöver ta ansvar för – det bara händer mig. Hur som helst – det finns säkert tusen andra komponenter inbyggda i den här frågan, men riktigt intressant blir det faktiskt när man expanderar våldtäktsbegreppet till att omfatta även icke-sexuellt tvång. Tvång är ju som sagt en rätt vanlig grej i samhället.

Samtidigt finns en frihetslängan i många, som går bortom de där ramarna som samhället har satt upp, men som vi kanske inte vågar leva ut själva, på grund av rädsla för samhällets/flockens dom. Vi kanske blir utstötta, dömda som ”varg i veum”, bötfällda, fängslade, förnedrade. Så då projicerar vi denna längtan på andra, på rebellerna, storskurkarna, upprorsmakarna, libertinerna. I alla tider har vi omväxlingsvis fördömt och idoliserat de värsta bovarna. Billy the Kid blev romanhjälte, Juha Valjakkala fick drösvis med friarbrev. Tyranniska härskare blir beundrade. Och de mest underhållande rollfigurerna i berättelser, filmer, är alltid bovarna.

Alltid när vi håller våra kärlekskurser, brukar jag påpeka att just samtycke är en av mina heligaste principer – inte bara i sexlivet, utan i hela livet. Sen brukar jag skämta lite om det, och påpeka att det är synd att Skatteverket inte delar denna min värdering. Skratt, javisst, men jag brukar ofta få motargument, som att ”vi i demokratisk mening faktiskt solidariskt har kommit överens om att det är bra att betala skatt”.

Visst kan även jag hålla med om att det är konstruktivt med en obligatorisk skatt av något slag i ett komplext samhälle. Men – det är inte det som är min poäng. Poängen är att vi ”frivilligt” utsätter oss för ett tvång, främst genom att vi helt enkelt har vant oss, accepterat faktum. Vi underkastar oss detta tvång, eftersom priset för att inte göra det är alldeles för högt.

Att problematisera samtycket är i sig inte särskilt radikalt – den slags radikalfeminister som kämpar hårt mot prostitution och porr har gjort denna problematisering till sitt huvudnummer, och ifrågasätter hur frivilligt de prostituerade faktiskt agerar. Vill de verkligen prostituera sig, eller lurar de sig själva att de vill? Och jag hävdar att denna fråga kan ställas i alla situationer i livet, så fort det finns en anpassning till ett socialt sammanhang.

Vi kan alltså acceptera att vi inte har 100 % frihet att agera efter egen vilja, som en anpassning till kollektivet, av solidaritet med flocken. Så vad politiken ofta handlar om är hur långt detta tvång ska få lov att gå. Hur mycket får våra representanter i lagstiftande församling bestämma över oss, egentligen? Hur mycket vill vi lämna ifrån oss vår egenmakt, hur mycket låter jag andra människor som jag inte ens känner sätta mina gränser för vad jag ska göra eller inte göra?

Eller för att tala klarspråk – hur mycket låter jag mig bli rövknullad av övermakten? De allra flesta väljer helt enkelt att köpa mycket glidmedel, och vänjer sig vid situationen, t.o.m. försvarar den. Somliga kanske t.o.m. njuter av det. Eller som Mona Sahlin uttryckte det – ”det är häftigt att betala skatt!” Och med tanke på vad beskattning faktiskt ger i form av gemensamma resurser till den expanderade flocken, så är nog de flesta eniga om att själva idén med skatt är bra. Procentsatser och användningsområden är dock något helt annat, och föremål för ständiga diskussioner.

Men den mest akuta politiska diskussionen just nu är den som Piratpartiet har fört upp på agendan, den om övervakning, kontroll, avlyssning och registrering av enskild individ. Våra regeringar avlöser varandra, men de tycks ha en sak gemensamt – och det är att de vill ha allt större befogenheter i övervakandet av enskilda individer, utan brottsmisstanke, utan särsklda skäl, annat än att den samlade informationen är ”bra att ha”, typ. Även på detta område blir våldtäktsmetaforen relevant. Hur mycket vill du bli knullad av staten? Hur mycket går du med på att bli kontrollerad? Hur stora intrång i din personliga integritet tycker du är befogat, och av vilken anledning?

Om man kommer fram till att avlyssning och kameraövervakning är totalt verkningslöst mot brott (vilket man kommit fram till i Storbritannien!), tycker du fortfarande att det är en bra idé med kameror överallt? Vill du bli bevakad när du sitter på muggen? Vill du bli filmad i sovrummet, utan att du vet om det? Är du medveten om att polisen redan har befogenhet att proppa din lägenhet full med dolda kameror och mikrofoner, om du så bara råkar vara kompis med en brottsmisstänkt?

Hur långt får staten gå? Hur mycket kan du acceptera att bli rövknullad? När blir det en våldtäkt?

tunn linje

Tyvärr verkar det bara finnas ett enda politiskt parti som tar frågor om privatliv, integritet, rättssäkerhet och allmänmänskliga rättigheter på allvar – Piratpartiet – så detta parti stödjer jag helhjärtat, på vilket sätt det än blir.

pirat_blogbanner

Dekorrand

Exakt som jag befarat…

21/11, 2009

Jaha. Så börjas det igen. I Sundsvallstidningen Dagbladet meddelas att polisen har inlett en förundersökning mot tre kvinnor som har en massagesalong, eftersom de erbjuder ”taktil tantrisk massage”. Enligt artikeln, med den löpsedelslämpliga rubriken ”Massage tros vara prostitution”, säger kammaråklagare Jens Göransson att han beslutat att inleda en förundersökning, eftersom polisen misstänker att ”det egentligen handlar om prostitution”. Kvinnorna erbjuder nämligen även en slags erotisk massage där orgasm är en sidoeffekt. Och det kan ju inte vara tillåtet, eller hur?

Detta är den absurda effekten av sexköpslagen som jag tidigare har skrivit om i flera blogginlägg. Jag måste bara undra – på vilket sätt blir någon skadad av att ge eller få en orgasm i kombination med massage? Var går gränsen för prostitution? Orgasm? Vet lagstiftarna hur många slags orgasm det finns? Vet polisen att man kan få orgasm utan ejakulation, ejakulation utan orgasm, helkroppsorgasm, energiorgasm, orgasmisk stilla extas utan vare sig ejakulation eller könsorgasm? Vet män och kvinnor av ordning att man kan andas sig till en orgasm? Hur skulle åklagarmyndigheten bedöma en orgasm som har uppnåtts genom verbal coaching? Och varför skulle det vara skillnad på en manuellt framkallad orgasm, och en verbalt coachad dito?

Jag slog upp ordet orgasm i Nationalencyklopedin på nätet, och fick mig en kortfattad beskrivning som är förvisso till hälften korrekt, men som på en viktig punkt är fullkomligt felaktig. Så det kanske inte är så konstigt att lagstiftare och polis inte heller har en susning om vad en orgasm är, och kan vara.

”orga´sm, sexuell utlösning och urladdning, varvid den sexuella vällustkänslan kulminerar. Fysiologiskt kännetecknas orgasmfasen i det sexuella gensvaret av en reflexmässig serie rytmiska sammandragningar i bäckenbottenmuskulaturen samt uppdriven ökning av puls, blodtryck och andning. Hos mannen sammanfaller orgasmen med känslan att sädesuttömningen (ejakulationen) inte går att hejda, och sädesvätska stöts ut i små portioner.”
– Nationalencyklopedin

Alla som har minsta kunskap om tantra, tao eller bara ren biologi, vet att ejakulationen absolut går att hejda, med viljekraft, anspänning av PC-muskeln och andningsteknik. Det är inte ens särskilt svårt. För det första måste man veta att orgasm och ejakulation är två helt olika reflexer i kroppen. Orgasmen kan sätta igång ejakulationen, men du kan också ejakulera utan att få orgasm. Och du kan få en orgasm utan att ejakulera. Det är det första man måste komma till insikt om.

Sen är det som att lära sig cykla. Det handlar framför allt om tre funktioner i kroppen. Andning, PC-muskel och visualisering. Man ska andas fritt och flödande, omväxlingsvis spänna och slappna av i PC-muskulaturen (bäckenbotten), och så kan man hjälpa all den här sköna sexuella energin att sprida sig i hela kroppen genom att föreställa sig att den sprider sig – effektiv visualisering, kan man säga. Och det fungerar. Otroligt effektivt.

Att få en helkroppsmassage, på riktigt, kan också vara extremt helande och hälsosamt. Vi har ofta väldigt mycket spänningar och besvärande blockeringar i bäckenet, och det blir inte bättre av att få ”vanlig” massage, då man så gott som alltid undviker könen – vilket förstås kan förstärka en redan existerande obalans i kroppen, och bekräfta en internaliserad sexualneuros. Att massera könet kan få enormt positiva effekter för hela kroppen. Och syftet med en sådan tantrisk massage är inte primärt att framkalla orgasm, även om det kan vara en väldigt trevlig bieffekt – precis som de tre kvinnorna i Sundsvall beskrivit det.

Sådant lär vi ut på våra kurser – både andningstekniker, energicirkulering och massage – vilket i praktiken innebär att vi kan guida folk till riktigt mäktiga helkroppsorgasmer. På så sätt säljer vi ju faktiskt sexuella tjänster. Och visst händer det titt som tätt att kursdeltagare får olika slags orgasmer på våra kurser, ofta orgasmer som inte liknar något de någonsin har fått tidigare. Betyder det att är vi prostituerade? Eller hur ska vi kategoriseras egentligen? Kan det vara så att kategorierna inte behövs? Kanske den här gränslösa ambitionen att skilja ut vilka som sysslar med prostitution eller ej bara är ett utslag av en neurotisk sexskräck, kombinerad med gammaldags kristen moralism?

Det finns en rejäl gråzon, rent juridiskt, som omfattar en hel drös med yrkesgrupper – alla löper risk att fastna i det sexualfientliga nätet, det moralistiska lagvrängeriet. Och det är en växande grupp. Det handlar om massörer, sexsibilitycoacher, relationspedagoger, sexterapeuter, kursledare, tantralärare, terapeutiska sexsurrogat, erotiska mentorer m.fl., grupper som redan finns väl etablerade i många andra länder, men som vi här i efterblivna Sverige fortfarande hindrar med en repressiv, direkt skadlig lagstiftning. Vi som arbetar med sex, men inte med prostitution, går ändå ständigt med en ovisshet i kroppen – när ska vi drabbas av moralpaniken och få påhälsning av polis? När blir vi plötsligt illegala? När blir vårt mjöl i påsen plötsligt smutsigt, enligt staten?

Kanske är det dags för polisen att fokusera på att jaga riktiga brottslingar, illvilliga typer som medvetet skadar andra människor mot deras vilja, istället för att trakassera människor som inte gör någon skada? Kanske är det dags för våra lagstiftare i Riksdagen att öppna ögonen och skrota denna misslyckade lag som vi kallar sexköpslagen, eftersom den inte hjälper någon, utan bara skapar mer problem?

tunn linje

Tidigare blogginlägg på samma och besläktade teman:
Vansinniga sexlagar – i Sverige och övriga världen
Dags att skrota sexköpslagen
Att må dåligt av prostitution
Vem tjänar på sexualfientligheten?
Den sexuella revolutionens positiva effekter
Den moraliska effekten av tantramassage

tunn linje

Nu verkar det bara finnas ett enda politiskt parti som tar frågor om privatliv, integritet, rättssäkerhet och allmänmänskliga rättigheter på allvar – Piratpartiet – så detta parti stödjer jag helhjärtat, på vilket sätt det än blir.

pirat_blogbanner

Dekorrand

Regeringens egen lilla Prussiluska

20/11, 2009

Den unga sexliberalen Johanna Sjödin, svarade förra veckan på regeringens tokiga lagförslag med en debattartikel i Expressen, Sidan 4, med rubriken ”Gör inte min blogg olaglig, ministern”. I gårdagens Expressen, också sidan 4, svarar Beatrice Ask på Johanna Sjödins debattartikel – ”Nej, din blogg blir inte olaglig, Sjödin”. Justitieministern försöker än en gång blanda bort korten, ljuger och skarvar, och verkar inte veta vad hon pratar om. Justitieministern blev också inbjuden till en TV-debatt med Johanna, men bangade. Hon tycker kanske inte att man ska låta sådana som Johanna komma till tals, eftersom hon förmodligen har värderingar som Beatrice Ask inte tycker att man ska ha i vårt samhälle. Eller nåt.

Regeringen vill alltså klassa alla erotiska bilder av ungdomar och barn under 18 som barnpornografi, och dessutom införa något slags ”tittförbud”, något som måste vara ett av de vansinnigaste lagförslag som ploppat upp på många herrans år. Jag har skrivit om det här nyligen. Naturligtvis blir justitieministern bekymrad när en alldeles äkta ungdom, med ett stort intresse för sex, går i svaromål. Hela argumentationen från Ask och övriga regeringen tappar liksom i trovärdighet (om den nu någonsin hade någon från början).

”Dagens unga har till skillnad från författarna till lagförslaget växt upp med teknik som möjliggör reflexmässig dokumentation av fest och vardag. Verklighetens unga väljer öppet att publicera och göra nakenbilder på sig själva tillgängliga för andra. I dag finns det knappt några unga som inte äger sex- och nakenbilder på sig själva.”
– Johanna Sjödin, i Expressen

I sin svarsartikel propsar Ask på att Johannas blogg minsann inte blir olaglig, utan att förklara på vilket sätt Johannas blogg inte blir ett lagbrott med det nya lagförslaget, och sen drar hon på vulgärpropagandan med små bebisar som blir våldtagna, vad det nu har med frivilligt sexande tonåringar att göra. Men hur ska vi annars förstå lagen? Det finns enligt denna lag ett utrymme för lek, så att ”barn” mellan 15 och 17 ska kunna leka med varandra utan att bli åtalade. Men dessa bilder får alltså aldrig nå ut, får aldrig visas, eller ens tittas på, av någon över 18 – inklusive av dem som har bilder av sig själva eller flick/pojkvänner som vid fotograferingstillfället var under 18.

Hur ska denna lag upprätthållas? Det blir ju helt absurt. Ska polisutredare sitta och undersöka om bilderna av en viss person kan vara tagna före dennes 18-årsdag? Vilket intresssant jobb, förresten… Men är det verkligen det polisens resurser ska gå till?

Ett argument som ofta dyker upp för det här lagförslaget är att så länge efterfrågan finns, så kommer barnporr finnas. Och det stämmer, gällande alla slags porr. Oavsett lagar och regler. Och denna efterfrågan kommer faktiskt alltid att finnas. Pedofili är ingen modenyck, Det är en läggning som alltid har funnits, och alltid kommer att finnas. Det betyder att efterfrågan alltid kommer att finnas. Man kan ha dödsstraff på innehav och 40 piskrapp på tittande på barnporr, men det kommer inte att göra att den försvinner. Så länge det finns pedofiler kommer det att finnas porr som innehåller prepubertala barn. Dumt nog har lagstiftarna även förbjudit teckningar, animerad porr, datorgenererade bilder, bilder som saknar brottsoffer, som INTE är framställda genom att avbilda ett faktiskt övergrepp. Så istället för att förbjuda innehav av barnporr, borde vi omfördela våra polisiära resurser på att kraftigt motverka alla slags övergrepp mot barn. Det skulle vara mer konstruktivt.

Men hur gör man då för att komma åt äcklon som sitter och dreglar över femåringar? Svaret är att det gör man inte, oavsett om det är femåringar på porrbilder, i Elloskatalogen eller på badstranden. Och det behövs inte heller, för de begår inget brott. Ett riktigt brott är att faktiskt begå ett övergrepp mot ett barn, att skända ett barn. DET är ett riktigt brott. Och dem ska vi naturligtvis sätta dit. Vi måste återigen lära oss att det är skillnad mellan att tänka sig att, kanske t.o.m. vilja begå ett brott, och att faktiskt göra det, på riktigt.

Jag har haft vidlyftiga fantasier om hur jag har misshandlat några för mig extremt otrevliga personer genom åren. Men jag har naturligtvis aldrig gjort det. Man får faktiskt tänka på precis vad man vill. Om du fantiserar om att skjuta statsministern, eller dreglar över nakna femåringar, så är det inget brott, och det ska inte vara det heller. Det finns en logik i att om det bara är tillåtet för poliser att titta på barnpornografiska bilder, så blir ju förstås kriminalutredare ett superhett karriärval för en pedofil. Då kan man ju legalt frossa i nakna barnkroppar, och samtidigt få utlopp för en sjuk maktberusning i att sätta dit andra som gör samma sak. Eller så sätter man bara dit några, men skyddar sin egen kontaktring.

Att dessutom stämpla all porr med ungdomar i övre tonåren som barnporr, det är så fnattigt att jag inte kan tro att det är sant. Snacka om att devalvera begrepp. Vi talar om nästan vuxna ungdomar som på eget initiativ, av leklust och sexlust, fotograferar eller filmar varandra och sig själva för att det är skoj – det handlar inte om övergrepp och tvång. Sådant finns det redan lagar mot. Dessutom – om jag som 47-årig man råkar bli kåt av en bild av en fullvuxen, 17-årig kvinna – ska jag då stämplas som peddo, som en som gillar barnporr? Det blir helt galet, det fattar vem som helst som har mer än en hjärncell kvar i pannloben…

”Det skulle vara betydligt kostsammare att effektivt angripa problemet från rätt håll, men det skulle samtidigt vara fostrande. Då skulle man vara tvungen att prioritera de fall som är otvetydiga och hårresande, moralism skulle inte löna sig som strategi, och arbetet skulle kunna följas av var och en eftersom symptomen inte döljs.”
Marcus Fridholm

Det vore väldigt bra om de som stiftar lagar i Sverige skulle tänka lite mer INNAN de slår klubban i bordet. Jag hävdar att om konsekvenserna av en lagstiftning blir att saker och ting blir sämre än utan lagen, hur välment lagen än är, så är det inte en bra lag. Dra dina egna slutsatser av detta resonemang.

tunn linje

Andra som skriver om samma sak:
Johanna Sjödin, Hanna Wagenius, 之乎者也, Knappnytt, Anna Troberg, Marcus Fridholm, Göran Widham, Isobel Hadley-Kamptz, Susanna Holmström (ECPAT!)

tunn linje

Nu verkar det bara finnas ett enda politiskt parti som tar frågor om privatliv, integritet, rättssäkerhet och allmänmänskliga rättigheter på allvar – Piratpartiet – så detta parti stödjer jag helhjärtat, på vilket sätt det än blir.

pirat_blogbanner

Dekorrand

Piratpartiet löser problemen

17/11, 2009

Nu börjar det sakta växa fram en medvetenhet bland såväl allmänhet som bland det politiska etablissemanget, om att Piratpartiet har en alldeles realistisk chans att faktiskt ta plats i det parlament som vi kallar Sveriges Riksdag. Det gör att många blir nervösa, men jag kan också skönja en tacksamhet hos många parter. Det behövs nämligen en motkraft, en balanserande kontrapunkt gentemot de destruktiva, bakåtsträvande krafter som växer fram som en bred underström i samhället idag, främst orsakad av missnöje med de etablerade partierna och deras företrädare i Regering och Riksdag.

Det är mycket intressant att det finns två partier som har synnerligen goda chanser att komma in i Riksdagen, och att dessa två på många sätt är varandras absoluta motsatser. Vi har Piratpartiet å ena sidan, och Sverigedemokraterna å andra sidan.

Sd är bakåtsträvande och främlingsfientliga, och representerar i praktiken en folklig underström av oro, rädsla, fördomsfullhet, okunskap, motstånd mot förändringar, och isolationism. Ett slags politiskt drivankare, i en tid när det sista vi behöver är just en sådan bromsande kraft.

Piratpartiet å andra sidan står för en helt ny politisk kraft, en kreativ, nyskapande, nytänkande, revolutionerande politisk strömning som ligger helt rätt i tiden. Piratpartiet fokuserar på sådant som de andra partierna helst har sopat under mattan, och representerar idag den skarpaste försvarslinjen för det vi kallar demokrati – med yttrandefrihet, åsiktsfrihet, informationsfrihet och respekt för individens rätt att ha ett skyddat privatliv.

Att etablissemanget börjar inse att Piratpartiet inte bara består av kulturtjuvar och datahackers, unga killar med dimmiga politiska visioner – att Piratpartiet faktiskt inte bara är ett missnöjes-enfråge-parti med oklara mål – är också hoppingivande. På Svenskt Näringslivs hemsida kan man läsa en objektiv och intressant artikel om Piratpartiet och dess sympatisörer, och jag är övertygad om att det kommer att dyka upp fler artiklar av liknande slag.

Det är inte omöjligt att vi får stöd från oväntat håll. Jag utgår från att de flesta i Riksdagen, om de tvingas att välja, långt hellre samarbetar med Piratpartiet än Sverigedemokraterna. Det kan med andra ord bli så, av rent pragmatiska skäl, att delar av det politiska etablissemanget faktiskt kommer att uppmuntra folk att rösta på Piratpartiet hellre än Sd, om de känner att de måste rösta på ett parti utanför Riksdagen. Paradoxalt nog kan alltså Sd:s framgångar den senaste tiden faktiskt gynna Piratpartiet. Ingen vettig människa i Riksdagshuset vill ha in Sd där – men Piratpartiet kan man åtminstone komma överens med, med hedern i behåll. Vi är duktiga på samarbete och kommunikation, och vi har inte en nynazistisk bakgrund. Goda värden i en politisk vardag.

Det finns en grundläggande samsyn inom partiet, trots de enorma skillnaderna i politisk grundsyn utöver Piratpartiets kärnfrågor, som för det första bygger på den väldigt tydligt utformade strategi som finns, och som också har förmedlats med all önskvärd tydlighet. Detta är fantastiskt. Och det finns en hel del medlemmar med mognad, medvetenhet och social kompetens (inte bara finniga Jolt-Cola-pundare), och detta är partiets välsignelse och hopp – att bredden är såpass stor att vi kan inspirera, stödja och hjälpa varandra, mot ett mål som är större än varje enskild partimedlems ambitioner.

Självklart uppstår interna konflikter även inom Piratpartiet. Gräl, heta diskussioner, missförstånd, maktspel och intriger, osäkerhet och förvirring. Något annat är inte realistiskt att förvänta sig, särskilt inte i ett så nytt parti, med ofärdiga och otillräckligt prövade strukturer. För att inte tala om att den öppna kandideringen har lett till att en och annan riksdagskandidat inte verkar ha alla indianer i kanoten. Men det är också sundhetstecken, faktiskt.

Piratpartiet visar upp en öppenhet, en transparens, som inga andra politiska partier någonsin. Och det är bra, ur flera perspektiv. Trots att Piratpartiet har ändrat den politiska historien, och expanderat mer dynamiskt (explosivt!) än något annat politiskt parti i historien, med en större intern politisk bredd än något annat parti, så har vi på något märkligt sätt lyckats hålla sams – betydligt mer än man borde få hoppas på. Det vi verkligen borde förvånas över är hur effektivt vi pirater uppenbarligen lyckas hantera de konflikter som uppstår, och hur få de i realiteten är!

Jag känner mig med andra ord extremt hoppfull inför Piratpartiets inträdande i Riksdagen, och är övertygad om att vi i partiet kommer att klara den övergången alldeles utmärkt. Det kommer naturligtvis uppstå fler konflikter och oklarheter – men med ett kreativt och konstruktivt sinnelag i bagaget kommer vi att klara det också.

lofberglila

Idag verkar det bara finnas ett enda politiskt parti som tar frågor om privatliv, integritet, rättssäkerhet och allmänmänskliga rättigheter på fullaste allvar – Piratpartiet – så detta parti stödjer jag helhjärtat, på vilket sätt det än blir.

pirat_blogbanner

Dekorrand

Mina barn får gärna ha nätsex

11/11, 2009

skarmdump_091111

Många äldre oroar sig för de yngre, eftersom det har uppstått ett nytt sätt att utforska sin sexualitet – på nätet. De äldre som har fastnat på 1900-talet, och inte förstår möjligheterna och tryggheten i att skaffa information och kontakter via Internet, tror att allt nytt är farligt, och eftersom Internet är väldigt nytt, och väldigt okänt (för dem som inte har utforskat det, och därmed saknar tillräckliga kunskaper), så måste naturligtvis Internet vara alldeles särskilt farligt.

Barn är också sexuella varelser, och söker naturligtvis information på nätet om det som intresserar dem. Den stora fördelen med Internet är att det är supersäkert. Du kan blocka folk, logga ur när du vill, du behöver inte möta folk i den fysiska verkligheten om du inte vill, och du kan välja själv i varje ögonblick hur du vill hantera en nätrelation, helt på egna villkor.

Nätsex är verkligen det säkraste sex man kan ha. Inget utbyte av kroppsvätskor, ingen maktobalans, inget våld, inget tvång, inga övergrepp, inga könssjukdomar, inga oönskade graviditeter. Så fort nån blir otrevlig så kan man blockera den personen, logga ur, klicka sig vidare. Enkelt. Du som förälder behöver inte oroa dig för fenomen som ”grooming”, eftersom det faktiskt inte är ett reellt problem. Det är en mediaanka, och ett politikerpropagandastunt. Don’t worry!

Det bästa sättet att skydda sina barn mot att bli utnyttjade av ”nätpedofiler” (hjälp, vilken idiotisk kvällstidningsrubrik!) eller andra som vill ha något av dina barn, oavsett om det är sexuellt eller något annat (SMS-lån?), är inte reglementen och nätfilter. Det bästa sättet att skydda ditt barn mot faror är att bygga upp ett gott självförtroende genom att ge barnet mycket erkännande och uppskattning, respektera barnets integritet, och massor av kärlek. Om du gör detta kommer ditt barn att känna sig trygg i förvissningen om att hon/han är älskad, respekterad, sedd, viktig.

Det kommer alltid att finnas faror som lurar överallt, oavsett nätet. Jag fick en del konstiga förslag (mestadels av allehanda herrar) när jag var en liten späd, blond och söt tonåring. Men jag sade alltid nej. Jag hade ju ingen lust. Och hur hade jag så lätt att säga nej? Jag hade en god integritet, en stabil självkänsla och en stark jagkänsla. Så enkelt var det. Jag hade inte världens roligaste uppväxt, men jag lärde mig några väldigt viktiga och bra saker av mina bullriga och självupptagna föräldrar. En av de viktigaste var – ”ta inte skit”. Ta dina egna behov på allvar, ge dig själv det du vill ha, och låt absolut inte folk köra med dig.

Om ditt barn har en webkamera, så finns alltid möjligheten att fåna sig framför webbkameran. Och har din unge ett gott självförtroende och en stark integritet så kommer denna unge inte att sexa sig framför kameran i syfte att få bekräftelse, utifrån nån slags svält på detta. Om din unge sexar sig framför en webkamera utifrån en dålig självkänsla, utifrån ett behov av något som han/hon lider brist på, så är det förmodligen destruktivt, rent psykologiskt. Men om din unge har ett gott självförtroende och en stark integritet, så kommer han/hon, i de fall då det eventuellt kan komma att uppstå nätsex (typ ömsesidig onani på varsin sida av nätet) att vara utifrån lust, lek och skoj – inte utifrån en desperat längtan av att bli sedd av någon.

Astrid Lindgren visste mycket om barn. Hon sade många väldigt kloka saker, men en mening har särskilt etsat sig fast i min hjärna:
”Ge barnen kärlek, mer kärlek och ännu mer kärlek, så kommer folkvettet av sig självt.”
Detta är så oerhört sant. Vi måste komma ihåg att vara goda föräldrar, och det innebär framför allt två saker – att se till att barnen är mätta och välnärda på mat, och mätta och välnärda på kärlek. Det ska aldrig finnas brist på mat, och aldrig brist på kärlek.

Det är inte omvärlden som är farlig. Det är människors inre, deras allmäntillstånd som kan vara det, om där finns allvarliga brister. Det bästa man kan göra för att skydda sina barn mot faror är att se till att de mår bra, att de vet att de är älskade, behövda, respekterade och perfekta som de är. Att de inte behöver söka bekräftelse någon annanstans, att de inte behöver prestera för att få kärlek, att de inte behöver förnedra sig för att få uppmärksamhet.

Kan du förmedla det, så klarar sig barnen alldeles utmärkt på nätet – och i livet i övrigt.

tunn linje

Andra som skriver om samma ämne:
Hanna Fridén i Nöjesguiden, Hanna Fridén i Expressen, Oscar Swartz, Oscar Swartz, Opassande

Dekorrand

Att kandidera till Riksdagen

8/11, 2009

calle_pp_kandidat

Nu gäller det. The race is on. Under några veckor har Piratpartiet haft fri kandidering till riksdagslistan, vilket har inneburit att en drös pirater har anmält sig (i skrivande stund 127 pers – men det blir säkert fler). I morgon måndag är sista dagen för att anmäla sin kandidatur – sen börjar kampanjandet, närmare bestämt på tisdag, såvitt jag vet, och då kommer samtliga kandidater att finnas på Piratpartiets hemsida, med namn, bild och presentation. Då blir det också öppet för alla kandidater att marknadsföra sig gentemot medlemmarna i partiet, eftersom det i sann Piratparti-anda naturligtvis är svärmen (kollektivet) som röstar på vilka de vill ha som riksdagsledamöter.

Alla PP-medlemmar som vill påverka vilka som ska hamna på valsedeln får konstruera en egen valsedel, med sin egen konstellation av kandidater. Sen lägges alla dessa valsedlar samman, och så ser man vilka som hamnar på listan alls, och vilka som hamnar hyggligt högt. Utifrån resultatet av detta sätter man sedan ihop ett antal valsedlar. Med andra ord – du som medlem kan påverka vilka som kommer med på listan. Och är du inte medlem, så är det väldigt lätt att bli det.

Jag tillkännagav min kandidatur i god tid, redan den 24 september, här på bloggen, men det är först nu det faktiskt är på riktigt, nu när processen är igång. Jag kan inte säga att jag har planerat detta länge, eller att jag inser konsekvenserna, men däremot har jag varit politiskt intresserad och engagerad hela mitt liv, så jag är definitivt inte helt oförberedd.

Det är ändå rätt så omtumlande att ens tänka tanken att jag skulle ha en chans/möjlighet/risk att plötsligt hamna i Riksdagen, som folkvald representant för Piratpartiet. Det låter på flera sätt helt galet, och ytterst otippat. Men uppenbarligen har jag ett glapp i min självbild, eftersom jag bara får entusiastiska och bekräftande kommentarer från allehanda personer i min bekantskapskrets. ”Ja, det var väl på tiden” – ”Det var ingen överraskning” – ”Ja, du är ju född politiker”, och andra, liknande omdömen – och jag som alltid har tyckt att ”politiker” snarast är ett fult ord. Nå, det är aldrig försent att justera sin självbild lite närmare verkligheten…

Plenisalen i Sveriges Riksdag - framtida arbetsplats?

Plenisalen i Sveriges Riksdag - framtida arbetsplats?

Vad jag kan bidra med i Riksdagen:

Det första och mest självklara kravet på de riksdagsledamöter som representerar Piratpartiet, är att vi ska kunna åsidosätta våra privata värderingar i alla frågor som inte rör ren piratpolitik. Den vågmästarrollstrategi som Piratpartiet har valt, i syfte att med så stor kraft som möjligt kunna påverka just dessa kärnfrågor, innebär också att vi måste kunna samarbeta med en regeringsallians som kanske inte motsvarar vår personliga politiska agenda. Men enligt vår strategi skall vi rösta med regeringsalliansen (oavsett hur den kommer att se ut) i alla övriga frågor. Och detta har jag inga problem med att acceptera. Sådana är spelets regler.

Det kan förstås verka helt oöverstigligt för en person med så starka åsikter och en så utvecklad politisk helhetsbild som min, särskilt gällande frihetliga frågor, sexualpolitik, familjepolitik, utbildning m.m., att vara så anpasslig som vi pirater faktiskt förväntas vara i alla frågor som inte räknas som piratfrågor – men jag är inte dummare än att jag kan se att man alltid kan påverka på flera sätt. Om priset för att få in piratpolitik i Riksdagen är att en och annan en votering (gällande andra ämnen) går åt helt fel håll, så är det utan tvekan värt det. Min förmåga att påverka eventuella andra frågor före votering är i alla fall mycket större om jag sitter i Riksdagen, än om jag inte gör det. Man måste välja sina slag. Och de viktigaste slagen just nu gäller utan tvekan just de tunga demokratifrågor som Piratpartiet står för. Allt annat måste komma i andra hand.

Somliga verkar tro att det enda vi pirater behöver göra i Riksdagen är att stå för våra frågor, som ju finns beskrivna i partiprogrammet, samt att rösta med regeringsalliansen i alla andra frågor. Lätt som en plätt. Bara att trycka på en knapp. Detta är förstås en grov missuppfattning. Att för det första hänga med i allt som sker i Riksdagen, för att ha koll på vilka ämnen som faktiskt kan tänkas omfattas av Piratpartiets politiska agenda, är en sak, och det andra, riktigt svåra, är att förhandla med regeringsalliansen om dessa frågor. Det kommer att bli ett heltidsjobb för oss alla, tro mig.

Mina kärnfrågor i Piratpartiet är framför allt integritetsfrågorna, som faktiskt har varit viktiga för mig ända sedan jag började med politik som späd tonåring på 1970-talet, och när jag gick i gymnasiet var jag ledamot i styrelsen för ett politiskt ungdomsförbund. Redan då hade jag ett starkt engagemang för personlig frihet, mot statlig kontroll. Och nu ser vi en galopperande lavin av integritetskränkande åtgärder med globala dimensioner – FRA, IPRED, ACTA, HADOPI, Datalagringsdirektivet, övervakning, fler och fler inskränkningar av yttrandefriheten och informationsfriheten, och det är verkligen inte acceptabelt i en demokrati! Dessa frågor vill jag arbeta hårt med även i framtiden.

I egenskap av konstnär, författare, fotograf, m.m., har jag under många år haft ett självklart intresse för upphovsrättsliga frågor, ett intresse som har fördjupats och fått helt andra dimensioner i och med mitt engagemang i Piratpartiet. Jag ser idag verkligen betydelsen av att förändra lagstiftningen i enlighet med den utveckling som sker i samhället – inte minst sådan lagstiftning som i allra högsta grad är teknikberoende, vilket upphovsrättslagarna är. Teknikberoende lagar måste förändras i samma takt som tekniken utvecklas.

Patentfrågorna har tidigare inte varit särskilt centrala för mig alls – eftersom jag nu inte är uppfinnare. Men numera, med väsentligt ökad kunskap i ämnet, ser jag hur detta skenbart begränsade ämne genomströmmar väldigt många olika frågor, som har med såväl ekonomi, miljö och kreativitet att göra, ämnen som engagerar mig desto mer. Ett historiskt perspektiv ger ett djupare perspektiv på vår nutida politik. Detta gäller alla Piratpartiets frågor, liksom all politik, alltid.

piratpartiet_vagskylt

Mer specifika personliga talanger:

Jag är en hyfsat skarp analytiker med ett filosofiskt helhetsperspektiv, samt med en förmåga till lateralt tänkande. Jag är en god retoriker och talare (gammal skådis…), och kan vara en riktig pitbullterrier när det gäller frågor som engagerar mit starkt. Jag släpper inte taget, och jag låter mig inte skrämmas eller manipuleras av allehanda härskartekniker. Jag är lite för gammal i gården, och lite för oberoende som person för att ta skit, eller för att bli körd med.

Jag är kommunikationspedagog och mycket bra på gruppdynamik, suverän på att medla, skapa god stämning och gemenskap, samt att hitta lösningar snarare än att fastna i problemen – kompletterande kunskaper som kan vara av mycket stor betydelse i vår riksdagsgrupp. Jag är också en mycket god pedagog, och är väldigt bra på att förklara sådant som många tycker är väldigt krångligt, så att det blir begripligt. Jag är bra på att snacka, men jag är också mycket bra på att lyssna. Jag är bra på att ta plats, men jag är också bra på att ge plats.

Jag fick en fin komplimang av en vän härom dagen. Jag bad om ursäkt för att jag var pratsam, och då replikerade han blixtsnabbt att han inte har något emot att folk pratar – så länge de också lyssnar. Och det gör du – sade han till mig. Jag utgår från att detta är en förmåga jag kommer att ta med mig in i Riksdagen, om det blir aktuellt.

Jonathan Rieder Lundqvist - en stor kille som t.o.m. kan få mig att se liten ut!

Jonathan Rieder Lundqvist - en stor kille som t.o.m. kan få mig att se liten ut!

Jag vet att somliga pirater är väldigt oroliga för att det finns en oproportionerligt stor andel sexliberaler, drogliberaler, libertarianer m.fl. bland de mer aktiva och tongivande medlemmarna i Piratpartiet, och jag är en av dem, förstås – under alla omständigheter är jag sexliberal, den saken är klar. Jag jobbar ju som sexualupplysare, bland annat. Och det kan förstås vara till min nackdel, rent pk-opportunistiskt (ingen kan beskylla mig för att vara politiskt korrekt…). Den här oron har nog sina rötter i lika stora delar att man tror att vi ”avvikare” ska skada partiet, som att man inte instämmer i dessa åsikter. Men jag tror verkligen att oron är obefogad. Å ena sidan för att våra frågor ligger väldigt rätt i tiden, å andra sidan just för att skillnaderna inom partiet är så stora.

Det finns verkligen en enorm politisk bredd inom partiet, vilket är ju en av Piratpartiets stora tillgångar, och detta kommer att bidra till två viktiga saker – en intellektuell stimulans som är fantastisk, i total avsaknad av ideologisk inavel, samt en samsyn som går bortom de politiska skillnaderna oss emellan. Skillnaderna oss emellan kan paradoxalt nog leda till en bättre sammanhållning och ett mycket starkare fokus på just de frågor där vi är överens.

Vi som till äventyrs blir riksdagsledamöter kommer förstås att först och främst arbeta för de frågor som rör Piratpartiets politik. Sen ska man ju inte sticka under stol med att alla vi som kommer in i Riksdagen naturligtvis också får en helt ny plattform för eventuella andra frågor vi också står för, i mån av tid och energi. Därför är det ju väldigt bra att vi som ställer upp som kandidater går att granska. Mina åsikter är helt öppna och offentliga – jag mörkar ingenting, har ingen dold agenda. Så om du inte gillar mig, rösta på någon annan. Det är demokrati.

Ett antal pirater på väg in i Riksdagshuset - denna gång som åhörare vid FRA-omröstningen, men nästa gång...

Ett antal pirater på väg in i Riksdagshuset - denna gång som åhörare vid FRA-omröstningen, men nästa gång...

Jag förväntar mig absolut inte att alla, eller ens särskilt många, ska dela min rätt så utstuderade och specifika världsbild, men det är inte heller önskvärt. Jag ser mig inte som en frälsare som ska få alla att tycka som jag. Jag är tvärtom rejält allergisk mot det här konsensusidealet som vi har i Sverige, att alla måste vara sams hela tiden. Vi behöver tvärtom fler synvinklar, ett mer dynamiskt politiskt landskap med större kontraster som bryts mot varandra. På så sätt kan vi få fram en friskare politisk kultur, tror jag.

Med andra ord – jag kommer INTE att anpassa mig, slipa av mina hörn, för att passa in i en lagomkonformistisk politikermall. Det är inte min grej. Jag vill hellre vara katalysatorn, trickstern, heyokan, Loke-mannen som vänder upp och ner på resonemangen, ifrågasätter, ställer saker i helt nya perspektiv, är ständigt ifrågasättande, besvärlig, stökig och pådrivande. Om det är något jag kan göra bra i Riksdagen så är det väl just det.

Om du tycker att jag ska bli riksdagsman, om du vill hjälpa mig med det – rösta på mig i de interna valen till riksdagslistorna som sker de närmaste två veckorna. Är du redan medlem i Piratpartiet har du rätt att sätta ihop din egen lista, och är du inte medlem – bli det! Det kostar ingenting, och så fort du är medlem kan du också sätta ihop din lista över kandidater till Piratpartiets riksdagslista. Sätt mig högt, förstås!

Medlemsomröstningen startar kl 00:00 den 30 november, och avslutas kl 24:00 den 27 december. Så det finns gott om tid att både kampanja och rösta.

tunn linje

Jag har fått en grupp på Facebook, som min vän Jonathan Rieder Lundqvist har startat – den heter kort och gott ”Vi som vill se Carl Johan Rehbinder bli Riksdagsledamot!”. Besök den, och bli gärna medlem – om du instämmer med rubriken, förstås.

frademo_valjmig

Andra som kandiderar till riksdagslistan:
Rick Falkvinge, Anna Troberg, Jan Lindgren, Mikael Nilsson, Isak Gerson, Kalle Vedin, Johnny Olsson, Farmor Gun, Gustav Nipe, Jacob Dexe, Klara Tovhult, Marcus Borg – och snart får vi hela listan!
(sorry om jag missat nån – jag tog bara några jag hittade i ett svep – resten får vara med i ett kommande inlägg!)

Kolla in Facebookgruppen Sharing is Caring – tillsammans mot Riksdagen – där finns fler!

tunn linje

Tyvärr verkar det bara finnas ett enda politiskt parti som tar frågor om privatliv, integritet, rättssäkerhet och allmänmänskliga rättigheter på allvar – Piratpartiet – så detta parti stödjer jag helhjärtat, på vilket sätt det än blir.

pirat_blogbanner

Dekorrand

Piratpartiet gör nytta i EU-parlamentet!

8/11, 2009

philippe_christian

Christian Engström gör skäl för lönen i EU-parlamentet. Det fanns vissa skitsnackare som påstod att Christian skulle åka ner till EU-parlamentet och få bra betalt för att göra ingenting. Denna smutskastning har dock kommit rejält på skam – något vi alla ska vara innerligt glada för. Inte bara vi piratpartister, utan ALLA som värdesätter rättssäkerhet.

Det har varit intensiva förhandlingar om Telekompaketet den senaste tiden, och Christian Engström har varit en av de starkast pådrivande i att bibehålla en grundläggande rättssäkerhet i Telekompaketet. Detta är något man skulle kunna tycka vore en självklarhet – som t.ex. att man ska ha rätt till en rättslig prövning innan man blir straffad, t.ex. genom att bli avstängd från Internet, på en ren misstanke om brott mot upphovsrättslagen.

Men så enkelt kan det alltså inte få vara. Vad man alltså har behövt kämpa hårt och intensivt för, bisarrt nog, är grundläggande rätt att bli betraktad som oskyldig, till dess att brottsmisstanke har kunnat bekräftas. EU-parlamentet har i praktiken velat avskaffa sådant vi vanligen betraktar som grundläggande mänskliga rättigheter. Varför, kan man undra.

När Staten och Kapitalet slår sig samman (sorry, kunde inte låta bli) så har rättssäkerhet för enskild individ uppenbarligen väldigt liten betydelse. I ett rättssamhälle har varje person rätt till prövning innan dom, innan verkställande av straff, samt rätt att försvara sig i domstol. Så tycker emellertid inte upphovsrättslobbyn, i ohelig allians med korrumperade EU-parlamentariker, som gärna slickar mediaindustrins feta rövar. Man undrar vad de tjänar på det? Feta konsultarvoden, deponerade på hemliga bankkonton på Caymanöarna? Eller nåt annat?

Hur som helst har Christian bevisat att betongkolossen EU faktiskt går att rubba – om än aldrig så lite. Det ger hopp för framtiden. Snart kommer Christian att få förstärkning av Amelia Andersdotter, och då blir Piratpartiets inflytande i EU dubbelt så stort som nu. Tyvärr av fel anledning – att Lissabonfördraget gick genom. Men just därför kommer det att behövas fler pirater i parlamentet.

Supergrattis till Christian och hans kollegor som gjort ett kanonjobb i Bryssel!

ab_pp_bredsida

Andra som skriver om samma ämne:
Christian Engström, HAX, Jan ”PiratJanne” Lindgren, Lake, Juristens funderingar, Skapandets moral, DOOM4, Martin Lundgren

tunn linje

Tyvärr verkar det bara finnas ett enda politiskt parti som tar frågor om privatliv, integritet, rättssäkerhet och allmänmänskliga rättigheter på allvar – Piratpartiet – så detta parti stödjer jag helhjärtat, på vilket sätt det än blir.

pirat_blogbanner

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: