Nu gäller det. The race is on. Under några veckor har Piratpartiet haft fri kandidering till riksdagslistan, vilket har inneburit att en drös pirater har anmält sig (i skrivande stund 127 pers – men det blir säkert fler). I morgon måndag är sista dagen för att anmäla sin kandidatur – sen börjar kampanjandet, närmare bestämt på tisdag, såvitt jag vet, och då kommer samtliga kandidater att finnas på Piratpartiets hemsida, med namn, bild och presentation. Då blir det också öppet för alla kandidater att marknadsföra sig gentemot medlemmarna i partiet, eftersom det i sann Piratparti-anda naturligtvis är svärmen (kollektivet) som röstar på vilka de vill ha som riksdagsledamöter.
Alla PP-medlemmar som vill påverka vilka som ska hamna på valsedeln får konstruera en egen valsedel, med sin egen konstellation av kandidater. Sen lägges alla dessa valsedlar samman, och så ser man vilka som hamnar på listan alls, och vilka som hamnar hyggligt högt. Utifrån resultatet av detta sätter man sedan ihop ett antal valsedlar. Med andra ord – du som medlem kan påverka vilka som kommer med på listan. Och är du inte medlem, så är det väldigt lätt att bli det.
Jag tillkännagav min kandidatur i god tid, redan den 24 september, här på bloggen, men det är först nu det faktiskt är på riktigt, nu när processen är igång. Jag kan inte säga att jag har planerat detta länge, eller att jag inser konsekvenserna, men däremot har jag varit politiskt intresserad och engagerad hela mitt liv, så jag är definitivt inte helt oförberedd.
Det är ändå rätt så omtumlande att ens tänka tanken att jag skulle ha en chans/möjlighet/risk att plötsligt hamna i Riksdagen, som folkvald representant för Piratpartiet. Det låter på flera sätt helt galet, och ytterst otippat. Men uppenbarligen har jag ett glapp i min självbild, eftersom jag bara får entusiastiska och bekräftande kommentarer från allehanda personer i min bekantskapskrets. ”Ja, det var väl på tiden” – ”Det var ingen överraskning” – ”Ja, du är ju född politiker”, och andra, liknande omdömen – och jag som alltid har tyckt att ”politiker” snarast är ett fult ord. Nå, det är aldrig försent att justera sin självbild lite närmare verkligheten…
Plenisalen i Sveriges Riksdag - framtida arbetsplats?
Vad jag kan bidra med i Riksdagen:
Det första och mest självklara kravet på de riksdagsledamöter som representerar Piratpartiet, är att vi ska kunna åsidosätta våra privata värderingar i alla frågor som inte rör ren piratpolitik. Den vågmästarrollstrategi som Piratpartiet har valt, i syfte att med så stor kraft som möjligt kunna påverka just dessa kärnfrågor, innebär också att vi måste kunna samarbeta med en regeringsallians som kanske inte motsvarar vår personliga politiska agenda. Men enligt vår strategi skall vi rösta med regeringsalliansen (oavsett hur den kommer att se ut) i alla övriga frågor. Och detta har jag inga problem med att acceptera. Sådana är spelets regler.
Det kan förstås verka helt oöverstigligt för en person med så starka åsikter och en så utvecklad politisk helhetsbild som min, särskilt gällande frihetliga frågor, sexualpolitik, familjepolitik, utbildning m.m., att vara så anpasslig som vi pirater faktiskt förväntas vara i alla frågor som inte räknas som piratfrågor – men jag är inte dummare än att jag kan se att man alltid kan påverka på flera sätt. Om priset för att få in piratpolitik i Riksdagen är att en och annan en votering (gällande andra ämnen) går åt helt fel håll, så är det utan tvekan värt det. Min förmåga att påverka eventuella andra frågor före votering är i alla fall mycket större om jag sitter i Riksdagen, än om jag inte gör det. Man måste välja sina slag. Och de viktigaste slagen just nu gäller utan tvekan just de tunga demokratifrågor som Piratpartiet står för. Allt annat måste komma i andra hand.
Somliga verkar tro att det enda vi pirater behöver göra i Riksdagen är att stå för våra frågor, som ju finns beskrivna i partiprogrammet, samt att rösta med regeringsalliansen i alla andra frågor. Lätt som en plätt. Bara att trycka på en knapp. Detta är förstås en grov missuppfattning. Att för det första hänga med i allt som sker i Riksdagen, för att ha koll på vilka ämnen som faktiskt kan tänkas omfattas av Piratpartiets politiska agenda, är en sak, och det andra, riktigt svåra, är att förhandla med regeringsalliansen om dessa frågor. Det kommer att bli ett heltidsjobb för oss alla, tro mig.
Mina kärnfrågor i Piratpartiet är framför allt integritetsfrågorna, som faktiskt har varit viktiga för mig ända sedan jag började med politik som späd tonåring på 1970-talet, och när jag gick i gymnasiet var jag ledamot i styrelsen för ett politiskt ungdomsförbund. Redan då hade jag ett starkt engagemang för personlig frihet, mot statlig kontroll. Och nu ser vi en galopperande lavin av integritetskränkande åtgärder med globala dimensioner – FRA, IPRED, ACTA, HADOPI, Datalagringsdirektivet, övervakning, fler och fler inskränkningar av yttrandefriheten och informationsfriheten, och det är verkligen inte acceptabelt i en demokrati! Dessa frågor vill jag arbeta hårt med även i framtiden.
I egenskap av konstnär, författare, fotograf, m.m., har jag under många år haft ett självklart intresse för upphovsrättsliga frågor, ett intresse som har fördjupats och fått helt andra dimensioner i och med mitt engagemang i Piratpartiet. Jag ser idag verkligen betydelsen av att förändra lagstiftningen i enlighet med den utveckling som sker i samhället – inte minst sådan lagstiftning som i allra högsta grad är teknikberoende, vilket upphovsrättslagarna är. Teknikberoende lagar måste förändras i samma takt som tekniken utvecklas.
Patentfrågorna har tidigare inte varit särskilt centrala för mig alls – eftersom jag nu inte är uppfinnare. Men numera, med väsentligt ökad kunskap i ämnet, ser jag hur detta skenbart begränsade ämne genomströmmar väldigt många olika frågor, som har med såväl ekonomi, miljö och kreativitet att göra, ämnen som engagerar mig desto mer. Ett historiskt perspektiv ger ett djupare perspektiv på vår nutida politik. Detta gäller alla Piratpartiets frågor, liksom all politik, alltid.
Mer specifika personliga talanger:
Jag är en hyfsat skarp analytiker med ett filosofiskt helhetsperspektiv, samt med en förmåga till lateralt tänkande. Jag är en god retoriker och talare (gammal skådis…), och kan vara en riktig pitbullterrier när det gäller frågor som engagerar mit starkt. Jag släpper inte taget, och jag låter mig inte skrämmas eller manipuleras av allehanda härskartekniker. Jag är lite för gammal i gården, och lite för oberoende som person för att ta skit, eller för att bli körd med.
Jag är kommunikationspedagog och mycket bra på gruppdynamik, suverän på att medla, skapa god stämning och gemenskap, samt att hitta lösningar snarare än att fastna i problemen – kompletterande kunskaper som kan vara av mycket stor betydelse i vår riksdagsgrupp. Jag är också en mycket god pedagog, och är väldigt bra på att förklara sådant som många tycker är väldigt krångligt, så att det blir begripligt. Jag är bra på att snacka, men jag är också mycket bra på att lyssna. Jag är bra på att ta plats, men jag är också bra på att ge plats.
Jag fick en fin komplimang av en vän härom dagen. Jag bad om ursäkt för att jag var pratsam, och då replikerade han blixtsnabbt att han inte har något emot att folk pratar – så länge de också lyssnar. Och det gör du – sade han till mig. Jag utgår från att detta är en förmåga jag kommer att ta med mig in i Riksdagen, om det blir aktuellt.
Jonathan Rieder Lundqvist - en stor kille som t.o.m. kan få mig att se liten ut!
Jag vet att somliga pirater är väldigt oroliga för att det finns en oproportionerligt stor andel sexliberaler, drogliberaler, libertarianer m.fl. bland de mer aktiva och tongivande medlemmarna i Piratpartiet, och jag är en av dem, förstås – under alla omständigheter är jag sexliberal, den saken är klar. Jag jobbar ju som sexualupplysare, bland annat. Och det kan förstås vara till min nackdel, rent pk-opportunistiskt (ingen kan beskylla mig för att vara politiskt korrekt…). Den här oron har nog sina rötter i lika stora delar att man tror att vi ”avvikare” ska skada partiet, som att man inte instämmer i dessa åsikter. Men jag tror verkligen att oron är obefogad. Å ena sidan för att våra frågor ligger väldigt rätt i tiden, å andra sidan just för att skillnaderna inom partiet är så stora.
Det finns verkligen en enorm politisk bredd inom partiet, vilket är ju en av Piratpartiets stora tillgångar, och detta kommer att bidra till två viktiga saker – en intellektuell stimulans som är fantastisk, i total avsaknad av ideologisk inavel, samt en samsyn som går bortom de politiska skillnaderna oss emellan. Skillnaderna oss emellan kan paradoxalt nog leda till en bättre sammanhållning och ett mycket starkare fokus på just de frågor där vi är överens.
Vi som till äventyrs blir riksdagsledamöter kommer förstås att först och främst arbeta för de frågor som rör Piratpartiets politik. Sen ska man ju inte sticka under stol med att alla vi som kommer in i Riksdagen naturligtvis också får en helt ny plattform för eventuella andra frågor vi också står för, i mån av tid och energi. Därför är det ju väldigt bra att vi som ställer upp som kandidater går att granska. Mina åsikter är helt öppna och offentliga – jag mörkar ingenting, har ingen dold agenda. Så om du inte gillar mig, rösta på någon annan. Det är demokrati.
Ett antal pirater på väg in i Riksdagshuset - denna gång som åhörare vid FRA-omröstningen, men nästa gång...
Jag förväntar mig absolut inte att alla, eller ens särskilt många, ska dela min rätt så utstuderade och specifika världsbild, men det är inte heller önskvärt. Jag ser mig inte som en frälsare som ska få alla att tycka som jag. Jag är tvärtom rejält allergisk mot det här konsensusidealet som vi har i Sverige, att alla måste vara sams hela tiden. Vi behöver tvärtom fler synvinklar, ett mer dynamiskt politiskt landskap med större kontraster som bryts mot varandra. På så sätt kan vi få fram en friskare politisk kultur, tror jag.
Med andra ord – jag kommer INTE att anpassa mig, slipa av mina hörn, för att passa in i en lagomkonformistisk politikermall. Det är inte min grej. Jag vill hellre vara katalysatorn, trickstern, heyokan, Loke-mannen som vänder upp och ner på resonemangen, ifrågasätter, ställer saker i helt nya perspektiv, är ständigt ifrågasättande, besvärlig, stökig och pådrivande. Om det är något jag kan göra bra i Riksdagen så är det väl just det.
Om du tycker att jag ska bli riksdagsman, om du vill hjälpa mig med det – rösta på mig i de interna valen till riksdagslistorna som sker de närmaste två veckorna. Är du redan medlem i Piratpartiet har du rätt att sätta ihop din egen lista, och är du inte medlem – bli det! Det kostar ingenting, och så fort du är medlem kan du också sätta ihop din lista över kandidater till Piratpartiets riksdagslista. Sätt mig högt, förstås!
Medlemsomröstningen startar kl 00:00 den 30 november, och avslutas kl 24:00 den 27 december. Så det finns gott om tid att både kampanja och rösta.
Jag har fått en grupp på Facebook, som min vän Jonathan Rieder Lundqvist har startat – den heter kort och gott ”Vi som vill se Carl Johan Rehbinder bli Riksdagsledamot!”. Besök den, och bli gärna medlem – om du instämmer med rubriken, förstås.
Andra som kandiderar till riksdagslistan:
Rick Falkvinge, Anna Troberg, Jan Lindgren, Mikael Nilsson, Isak Gerson, Kalle Vedin, Johnny Olsson, Farmor Gun, Gustav Nipe, Jacob Dexe, Klara Tovhult, Marcus Borg – och snart får vi hela listan!
(sorry om jag missat nån – jag tog bara några jag hittade i ett svep – resten får vara med i ett kommande inlägg!)
Kolla in Facebookgruppen Sharing is Caring – tillsammans mot Riksdagen – där finns fler!
Tyvärr verkar det bara finnas ett enda politiskt parti som tar frågor om privatliv, integritet, rättssäkerhet och allmänmänskliga rättigheter på allvar – Piratpartiet – så detta parti stödjer jag helhjärtat, på vilket sätt det än blir.
Farmor Gun är något så ovanligt som en 72-årig tant med en ovanligt ungdomlig och nyfiken attityd på livet, en förmåga att tänka i nya banor och ta till sig nya idéer – parat med ett knivskarpt intellekt och ett stort varmt hjärta.
TantraBlog 
Senaste kommentarer