Sexköpslagen – en morallag med en omoralisk utvärdering

För en vecka sedan skrev jag, tillsammans med fyra andra frihetliga, politiskt engagerade bloggare från olika partier, en artikel om Anna Skarheds utredning av sexköpslagen till DN Debatt, som hade lovat plats för vår artikel. I går fick vi beskedet att den inte kommer in. Uppenbarligen tyckte DN att ämnet redan var uttömt av en mängd andra skribenter. Så kan det gå.
Så nu lägger vi ut den på våra bloggar i stället, samtidigt, och skapar en liten, liten bloggvägg.

Sexköpslagen är en ren morallag. Vi spelar – om än i knattedivisionen – därför i samma liga som länder som stenar otrogna kvinnor och hänger män som praktiserat homosexualitet. I ett avseende går denna lag längre än någon morallagstiftning från 1800-talet. Vare sig att sälja eller att köpa sexuella tjänster har tidigare varit kriminaliserat i Sverige. När sexlagen kom var den även unik i världen. Detta historiska och geografiska pionjärarbete väcker många frågor: Vilken effekt har lagen fått? Vilka konsekvenser?

I den utvärdering av sexköpslagen som nyss offentliggjordes får man inte svar på några frågor. Istället är utredningen en av årets största politiska skandaler. Där hittar man såväl vetenskapligt fusk och faktafel som ideologisk enögdhet. Trots att Europarådet och FN upprepade gånger har uppmanat Sverige att utföra en ”heltäckande och oberoende utvärdering” av lagen var slutsatserna givna redan i utredningsdirektiven. Lagen får inte ifrågasättas och utredaren ska ”överväga behov och lämpligheten av en skärpning av straffskalan”. Om det hade funnits ett genuint intresse för att utreda lagen skulle man ha valt en oberoende utredare och man skulle inte ha talat om vad utredningen ska mynna ut i innan den startade. Istället tillsatte man Anna Skarhed som ensamutredare, en entusiastisk och okritisk förespråkare för lagen. Allt detta på beställning av Beatrice Ask, som om inte annat gjorde sitt ställningstagande klart i mars i år, när hon föreslog en förnedrande särbehandling av misstänkta sexköpare.

På det följer att allt som kunde leda till andra slutsatser har avfärdats i denna bakbundna utvärdering. Forskare och debattörer som har uttryckt kritik mot sexköpslagen såsom Laura Agustín, Susanne Dodillet och Petra Östergren nonchaleras. Ett annat exempel är den nonchalans med vilken man avfärdar gatuprostituerades försämrades situation. Förändringen i kundunderlaget medför nämligen att det har blivit svårare att välja bort de potentiellt farliga kunderna – de som kanske är ute efter att slå och skada – eftersom de säkra kunderna nu istället köper sexuella tjänster via Internet. Detta menar Skarhed inte är en riktig förklaring, och påstår istället att den försämrade situationen skulle bero på att det finns mer heroin på marknaden.

I en intervju på CNN förklarar Beatrice Ask att det viktigaste i utredningen är jämförelsen med våra grannländer och de slutsatser man kan dra av den. Men de siffror man stöjder sig mot i jämförelsen med Danmark är grovt förfalskade. Organisationen Reden, en statligt finansierad hjälporganisation har inkluderat hemlösa, knarkare och andra hjälpsökande i statistiken. Dessutom har man dubbelregisterat besökare och lagt ihop flera års statistik som årlig. Dessa oegentligheter har varit kända ända sedan i fjol. Den här statistiken som enligt Ask är så central borde alltså aldrig ha tagits upp i utredningen.

Inte heller övrig statistik kan ses som tillförlitlig. Utredningen har exempelvis inte gjort en egen undersökning kring antalet sexarbetare i Sverige, utan förlitat sig på tidigare gjorda undersökningar. Snart sagt varje avsnitt innehåller en reservation i formen av ett påpekande om att det är svårt att få fram exakta siffror – ändå dras tvärsäkra slutsatser baserade på just dessa.

I utredningen hävdas också, trots ovan angivna om gatuprostituerades situation, att lagen inte påverkat sexsäljares situation negativt – men också att om så är fallet, så är det en bra konsekvens av lagen. Skarhed menar också att det är logiskt att de “offer för prostitution” som “tagit sig ur den” gillar lagen, medan de aktiva sexsäljarna inte tycker om den. Därmed diskvalificerar hon aktiva sexarbetares åsikter och erfarenheter. Skarhed var också tydlig med att vi i Sverige inte jobbar med skademinimering.

Sexköpslagens ändamål är att utrota sexhandeln utan hänsyn till vilka skador det kan medföra och utan hänsyn till att det är sexsäljarna som betalar priset för den strategin. Utvärderingen är även full av diskriminerande och ideologiska ställningstaganden. ”Det är skamligt och oacceptabelt att män kan ha tillfälliga sexuella relationer med kvinnor mot betalning” står det i den engelska sammanfattningen. Man beskriver också sexhandel som ”en form av manligt våld mot kvinnor” och som ett ”extremt uttryck för ojämlikhet”. Trots att manliga sexsäljare är en stor och växande grupp bortser man från dem i utredningen. De passar givetvis inte in i den här uppdelningen i kvinnliga offer och manliga förövare.

Ett av sexköpslagens främsta mål är att öka jämställdheten. Det anger man också i utredningen. Men när man väljer att göra den ena parten i en ömsesidig transaktion till förövare och den andra till offer beroende på kön är det könsdiskriminering. När man fråntar kvinnan omdöme, rationalitet, ansvar för sina handlingar och rätten kropp och till sin sexualitet är det könsdiskriminering.

Vi måste också våga fråga oss vad som händer med brottsbenägenheten och respekten för lag och rätt när skillnaden mellan samtyckessex mot betalning respektive våldtäkt, människorov och utnyttjande av minderåriga krymper. Är det verkligen rimligt att polisen ska sätta mer resurser på att spana på i övrigt laglydiga medborgare som köper sex av myndiga och införstådda säljare?

Vid presskonferensen säger Anna Skarhed att den kvarts miljard som satsats på att bekämpa prostitutionen ”inte precis har kastats i sjön”. Det är förstås trösterikt att höra, men har pengarna ens kastats i rätt riktning? Vi vet att våldtäktsanmälningarna skjuter i höjden och att traffickingen ökar. Ändå är det på sexköp man vill fördubbla påföljden, ändå är det sexköp utredaren vill att polisen skall prioritera högre.

Det enda den här utredningen bevisar är att även före detta justitieråd kan göra politiska beställningsjobb och att vår justitieminister är kapabel att göra sådana beställningar. ”Straffskalan för sexköp behöver skärpas för den hör hemma i en världsbild och en verklighet som inte stämmer överens med den som idag gäller” sade Anna Skarhed när hon presenterade utvärderingen.

Vårt samhälle har förändrats av sexköpslagen, men på vilket sätt? Försöket att lagstifta bort prostitutionen har bevisligen inte lyckats, jämställdheten har inte ökat och traffickingen har inte minskat. Istället är de tydligaste effekterna av sexköpslagen att vi har fått ett mer fördömande och moralistiskt samhälle med angiveri, dubbelmoral och riggade utvärderingar som naturliga och förväntade inslag.

Är det verkligen en sådan världsbild och verklighet vi vill ha i Sverige?

Artikeln författad och undertecknad av:
Per Hagwall, riksdagskandidat, Moderaterna i Stockholms stad
Helena von Schantz, riksdagskandidat, Folkpartiet i Östergötlands län,
Hanna Wagenius, riksdagskandidat, Centerpartiet i Jämtlands län
Carl Johan Rehbinder, riksdagskandidat, Piratpartiet
Erik Laakso, socialdemokratisk debattör

Se även denna artikel i Expressen, av Camilla Lindberg (fp) och Marianne Berg (v):
Skrota sexköpslagen för kvinnornas skull

F-ordet – feminism med många sidor

Svensk feminism har inte varit sig lik sedan Petra Östergren släppte sin enormt omdebatterade och kontroversiella bomb, eh, jag menar bok – Porr, Horor & Feminister, 2006. Den boken blev i sanning ett rundningsmärke i prostitutionsdebatten, och många som engagerat sig i frågan vände, efter att ha läst just den boken.

Petra Östergren har kommit ut med en till bok om feminism, för vilken hon står som redaktör, inte som författare. Det är en antologi, och liksom andra antologier är denna bok ojämn i kvaliteten, i såväl litterär kvalitet som innehållets engagemang. Men det är ju vanligen en av grundpremisserna för varje antologi, så det förlåter jag lätt, och letar upp godbitarna.

Det är en imponerande samling skribenter som bidragit till F-ordet, och några av dem levererar alldeles särskilt tänkvärda frågeställningar. Anna Ekelund skriver rakt och illusionsfritt om abort, på ett sätt som känns både befriande och konfronterande, i det att Ekelund kräver ett absolut ansvarstagande för varje handling. Anna Svensson skriver om våldtäkt, och hennes vägran att bli placerad i ”offerfacket”, Lars Gårdfelt krossar smärtsamt myten om att män inte kan våldtas, Susanne Dodillet vänder upp-och-ner på perspektiven gällande prostitution, Maria Rankka hävdar den viktiga funktion som pengar kan ha för att uppnå självständighet, för såväl kvinnor som män.

Alla texterna är inte lysande, åtminstone inte i sitt sammanhang. Don Kulick är en oerhört intressant forskare, men hans artikel om kvinnor i djurporr känns kanske lite långsökt och inte helt logisk i just denna antologi. Maria Abrahamssons artikel om nämndemän känns också lite trött, och boken hade klarat sig alldeles utmärkt utan den. Inte för att ämnena för Kulicks och Abrahamssons artiklar är ointressanta eller oangelägna, men de känns som sagt en smula långsökta, och väldigt specifika – lite som ”Jaha, nu ska jag skriva nåt till Petras bok, vad ska jag ta…? – Det här tycker jag är intressant just nu, kanske jag kan få till en nyfeministisk twist på det…”

Susanne Wigorts Yngvesson resonerar kring trohet och polygami, tänkvärt och intressant, men på ett sätt som jag tycker känns lite ”har det inte hänt något på över tio år?”. Jag skrev själv en artikel (publicerad i Kvinnors Affärer och norska Lek) på slutet av 1990-talet om samma ämne, och jag tycker att min egen artikel fortfarande är fräschare och mer angelägen. Men det kanske inte är Yngvessons fel – det kan vara så enkelt att frågeställningen är så seg och motsträvig att samma saker måste upprepas om och om igen.

Madelaine Levy och Maria Niemi tar en titt på ytan, i sina artiklar om modefoto och ”femme”-idealet. Boris Benulic koketterar naivt, men komiskt och raljant kring sitt maoistiska vänsterursprung, och skärskådar kvinnors dolda objektifiering av män, i sin grovkorniga betrakelse över muskulösa mäns attraktionskraft på kvinnor. Eller snarare, hur de som upplever sig som muskulösa blir mer attraktiva. Appearance is everything… Och på samma spår, i analyserandet av ytligheten, dissekerar Inti Chavez Perez den ”nye mannen”, och hans strategier att vidmakthålla sin överlägsenhet gentemot kvinnor, och även mot mindre moderna män – en ny slags hierarki, bara.

Och så finns förstås gränsöverskridandet med, det könsrollsglidande överträdandet av gamla gränser. Sen kan man fråga sig om överträdelserna suddar ut gränserna, eller i själva verket befäster dem. Det beror väl på i hur hög grad man identifierar överträdelserna som just överträdelser, antar jag. Jonah Nylund skriver om kvinnor som använder strap-on dildos, och för in ett oerhört intressant ämne i debatten, som sällan får plats – själva kroppsligheten. Var går gränsen för den egna kroppen? Kan en artificiell dildo upplevas som en del av den egna kroppen? Och som självklar avslutning på det temat får läsaren sig till livs en anonym skribents tankegångar kring könsbyte – hur känns det att äntligen få den kropp, den identitet som man innerst inne känner att man ska ha? Hur känns det att faktiskt bli bemött som man, efter många år i ”fel” kropp?

F-ordet är en rätt yvig samling betraktelser kring könsidentitet – kvinnlig såväl som manlig – och denna yvighet och spretighet är både bokens svaghet och styrka. Styrkan ligger i mångfalden, och den enorma variation av otroligt intressanta ämnen som alla på något sätt går att stoppa in under samma tak. Det känns lite som att vad än Petra Östergren kommer med, så blir det intressant och inspirerande. F-ordet är med andra ord en mycket läsvärd bok, som jag tror att ingen kan vara helt oberörd av.

Andra som bloggar om F-ORDET:

Ah die Wundes Weblog, Djur är söta, Kamferdroppar

Se även Petra Östergrens egen hemsida!

Porr, horor och feminister – ett rundningsmärke i prostitutionsdebatten

2006 var ett intressant år på flera sätt. En spännande sak som hände då var att feministen Petra Östergren kom ut med sin sexualpolitiska bok om porr och prostitution – Porr, horor och feminister. Vad Petra gjorde var att presentera något som dittills saknats helt och hållet i debatten kring prostitutionen, och mer specifikt då sexköpslagen.

Petra gjorde något som fler borde ha gjort – särskilt de okunniga politiska broilers som fick för sig att introducera något så idiotiskt som sexköpslagen – hon frågade dem som lagen berörde. Hon intervjuade ett tjugotal prostituerade om deras arbete och levnadsvillkor. Hon skärskådade även porren ur ett frihetsperspektiv, i motsats till den totalitära censurivrarideologin som alltjämt är märkligt stark inom etablissemanget.

Petra ställde förbjudna frågor, frågor som gjorde att hela feministrörelsen vände henne ryggen och frös ut henne ur gemenskapen. Hon frågade om alla som säljer sex verkligen är offer, och om all porr verkligen är kvinnoförnedrande. Hon ställde ”sanningarna” presenterade av de amerikanska feministgurusarna McKinnon och Dworkin på huvudet genom att påtala bristerna i det feministiska maktperspektivet, vari kvinnan alltid är ett offer för mannen, och alla våldtäkter och våld alltid handlar om männens kollektiva önskan att dominera över kvinnorna. Hon ställde frågor som gjorde många människor fruktansvärt upprörda. Varför finns det lika mycket misshandel i samkönade relationer som de tvåkönade? Varför accepterar vi lagstiftning som leder till att yttrandefriheten blir lidande, och friheten för varje enskild människa inskränkt? Varför accepterar vi att människor ska få bestämma över sina egna kroppar i vissa sammanhang, men inte andra?

Boken blev kort sagt ett rundningsmärke i porr- och prostitutionsdebatten. Varför ”rundningsmärke”, och inte en milstolpe? En milstolpe passerar man bara, men vid rundningsmärket vänder hela regattan. Alla har bara inte kommit fram än. Men snabbare än man kunde tro är allt fler på väg runt…

Den verkliga kraften i såväl boken som den efterföljande debatten ligger mycket i den nyktra och sansade attityd som Petra ständigt uppvisar. Hon har inte bara med forskarens noggrannhet tagit reda på fakta – hon kan redovisa dessa rön på ett lugnt och samlat sätt, även om de omgivande i debatten blir känslomässigt affekterade och upprörda. Petra ställer frågorna på ett sätt som inte går att rationalisera bort, och det är effektivt på ett sätt som blir svårt att hantera för hennes meningsmotståndare. Petra praktiserar en slags mental aikido, som gör att hon står orubbad i blåsten, något jag imponeras storligen av.

En av de mest bisarra konsekvenserna av den moralism och sexualneuros som präglar den svenska samhällssynen är att det ses som en merit att inte veta något om porr när man uttalar sig om den. Eller sex över huvud taget. Där är vi numera nästan lika hycklande som det amerikanska etablissemangets syn på makthavare och sex. Man ska helt inte ha något sex alls, och om man har det ska det vara med sin maka/make, i syfte att alstra barn, i sovrummet med lyset släckt, och i missionärsställning på kortast möjliga tid. Om man faktiskt vet något om porr, genom att ha sett en massa porr (Petra Östergren kämpade sig genom en stor mängd porr som faktaunderlag för sin forskning), så är man plötsligt inte trovärdig längre. Som om porren liksom smittar hjärnan, och gör betraktaren oförmögen att använda sitt förnuft. Översätt denna tanke till andra områden, som biologi eller ekonomi. Anta att en politiker kommer med tvärsäkra uttalanden om ekonomi, men han/hon har aldrig sett pengar i verkligheten. Galet? Minst sagt.

Detta vänder Petra Östergren på, i sin ambition att avslöja lögnerna, och skaka fram en sanning utan ideologiska filter. I sin bok betar hon av fördom efter fördom, lögn efter lögn, missuppfattning efter missuppfattning, till dess att den fördomsfulle kejsaren med nya kläder av ideologiskt gods står helt naken. Intressant nog var Petra själv i sin späda ungdom just en sån där slagordshojtande, porrhatande feminist, men som vuxen har hon vågat ifrågasätta sina egna ”sanningar”.

Det allra viktigaste Petra gör är att ta fram de osynliggjorda, de omyndigförklarade i ljuset. Hon ger de prostituerade som dittills inte fått komma till tals ett forum, en röst. Det vulgärfeministiska politiska etablissemanget har bara velat låta ångerfulla och offeridentifierade ex-prostituerade komma till tals, och inga andra, eftersom det inte passar in i den politiska agendan. Även detta ändrade Petra på.

När sedan Isabella Lund, den välartikulerade och genomtänkta eskortkvinnan, blev vald på nätet till att ha årets politiska blogg 2007, trots att DN bojkottar henne totalt, så vände debatten ytterligare. Här fanns plötsligt en prostituerad som inte lät sig tystas (trots frustrerade försök från vissa ondskefulla politiska debattörer), en prostituerad som trots att hon på grund av politisk och ideologisk terror vidmakthållit sin anonymitet ändå givit prostitutionen ett – om inte ansikte, så åtminstone en röst. När Aftonbladet m.fl. sedan har haft gallupar på nätet, med frågor om prostitutionslagstiftningen, så har en förkrossande majoritet (60-70 %) röstat mot lagen, för att den ska avskaffas. Något är definitivt på gång i den sexualpolitiska debatten. Folk verkar generellt vara mer liberalt inställda än våra folkvalda politiker kanske hade hoppats på.

Nu har Petras bok precis kommit ut i pocketformat (köp den här), och för några dagar sedan höll Petra releasefest på Södra Teatern. Jag fick en inbjudan, och gick självklart dit. Det bjöds på vin och varm korv (det fanns t.o.m. vego-korv för oss grönsaksätare), bok och debatt/samtal med Petra och fyra personer på scen – Stig-Björn Ljunggren (statsvetare och debattör), Lill-Marit Bugge (artist), Karl-Olov Arnstberg (etnolog) och Susanne Wigorts Yngvesson (etiker). Intressant. även om debatten sällan lämnade det kronocentriska perspektivet. Etnologen Arnstberg redovisade t.o.m. ett mycket märkligt och okunnigt historiskt perspektiv, med den sexualmonopolistiska kärnfamiljen som något slags konstant ideal och livsstil för människosläktet, något som turligt nog rättades av en närvarande historiker i publiken.

Det var som alltid mycket trevligt att träffa Petra, och dessutom fanns på plats en rejäl mängd debattörer på det sexualpolitiska arenan som bonus. Några kände jag sedan gammalt, och några var nya bekantskaper.

Jag hoppas innerligt att många fler läser Petras bok (du med, om du inte har gjort det redan!) – den är synnerligen läsvärd, och kanske alltjämt den allra viktigaste inlagan i den sexualpolitiska debatten idag.