Det är dags att växa upp. I hundratusentals år har vi människor som art betett oss som kreativa, men ansvarslösa barn. Vi har exploaterat naturen, djuren, varandra och oss själva, tämligen hänsynslöst och kortsiktigt. Och det har ändå fungerat. Från artens gryning fram till och med 1800-talet har vi kunnat göra det tämligen fritt utan att det egentligen har haft särskilt stor inverkan på omvärlden. Vi har helt enkelt inte varit tillräckligt många för att göra allvarlig skada, och vår teknologi har inte varit tillräckligt utvecklad.
Men i och med industrialismen – som förvisso har lett till mycket gott – har människan också fått kapaciteten att förstöra miljön på ett sätt som aldrig har varit möjligt förut. Bara de senaste hundra åren har jordens folkmängd flerfaldigats oerhört fort, till flera miljarder. Detta har lett till en helt ny situation – för såväl människan som för planeten. Arten har helt enkelt nått en kritisk massa, där vi för vår överlevnads skull måste börja tänka i nya banor. Vi kan inte längre vara så oansvariga som vi har varit fram till nu. Vi måste ta ett kollektivt och individuellt ansvar för den potentiella och faktiska skada vi gör på planeten. Detta sker redan, genom ett aktivt miljöengagemang och en alltmer avancerad teknologi, men det krävs också utveckling på andra områden.
Människans dilemma är att vi har uppnått en intelligensnivå som är så pass avancerad att vi kan välja – inte bara vilken öl vi ska dricka, vilka skor vi ska ha idag, och vad vi ska äta till lunch. Vi kan även välja vilken världsbild vi vill ha, vilka principer, ideal och livsmål vi vill ha. Tyvärr leder detta ofta till att vi väljer fel, något som ofta leder till mycket mer lidande och elände än om vi bara hade låtit saker och ting vara som det var. I årtusenden har vi människor därtill uppfunnit ideal som innebär att vi fjärmat oss från den natur vi egentligen är en självklar del av.
Vi har inte blivit tillräckligt intelligenta för att vara tillfreds i vilka vi är – vi är alla ofärdiga prototyper, måndagsexemplar, och försöker ständigt uppfinna oss själva i nya roller, nya identiteter, i ett evigt sökande efter att fylla den känsla av tomrum vi alla bär inom oss, mer eller mindre – en bieffekt av en halvfärdig hjärna. Å ena sidan konsumerar vi mer och mer, i längtan efter att fylla våra tomma rum rent materiellt. Och så skapar vi mytologiska världar, fantasifulla skapelseberättelser, gudaväsen, andar och andra krafter som ska förklara allt det vi inte förstår mentalt och emotionellt – det vi inte kan greppa.
Vi har vänt oss till Gud Fader och bett om förlåtelse för våra synder, att vi ska få vårt dagliga bröd, att Gud inte ska inleda oss i frestelse – och mer därtill. Kanske får vi syndernas förlåtelse. Sen kan vi fortsätta som tidigare, möjligen anfrätta av lite mer skam och skuld – som små odygdiga barn i relation till en sträng och straffande fader. Med skriftspråket kom också böcker som vi tror att vi måste följa, böcker som påstås komma från de där gudarna vi har hittat på, vilket förstås ökar makten ytterligare hos de redan mäktiga. Och så hittar de på regler som gör oss än mer skamsna och förvirrade, så att vi blir lätta att leda och styra.
Eller så vänder vi oss till Moder Jord. Vi kan dyrka Den Stora Modern, be Henne om allt vi behöver, och när vi syndar mot henne, så får vi ju också förlåtelse, eller hur? Hon är ju den Goda Modern, den som förlåter allt. Hon älskar oss, och ger oss det vi behöver. Fast egentligen är det precis samma sak – Mamma eller Pappa Gud. Och det är ju till syvende och sidst inte på något sätt ”finare” eller bättre att dyrka Gudinnan än att dyrka Gud. Det enda som sker är att det tillåter oss att fortsätta vara barn, fortsätta att göra våld på oss själva, varandra och jorden.
Det här låter kanske inte alltför muntert. Men jag är faktiskt optimistisk, trots allt. Vi lever just nu i en tid av extremt snabb förändring, expansion på såväl djupet som bredden. Vi har idag tillgång till mer information än någonsin i världshistorien, vi är fler än någonsin, och globaliseringen gör det svårare än någonsin att hållas isolerad från omvärlden. Möjligheterna att förändra och förändras, expandera, välja nya vägar, hitta sig själv och sin plats, har aldrig varit större än nu.
Det går att kliva av ekorrhjulet.
Den självklara frågan är då – hur? För det första måste jag inse och förstå att jag faktiskt är en del av naturen, inte en separat enhet utanför den. Jag måste bygga min relation till omgivningen på ansvar och empati, snarare än kortsiktig egoism och omedelbar tillfredsställelse av nyckfulla begär, och jag måste förstå att varje handling har en konsekvens. Vidare måste jag fatta ett beslut på en djupare personlig nivå, att jag behöver ta ansvar för mig själv, att jag ska kunna skilja på vad som är mitt och andras – framför allt på en mental och emotionell nivå.
Jag måste alltså se mig själv i en kontext – mig själv som enskild person (vad det nu innebär för just mig), i relation till min omedelbara omgivning, såväl socialt som praktiskt (vilket förstås kan variera enormt från person till person). För att kunna göra det behöver jag lära känna mig själv, utforska min högsta potential, se mig själv som en hel människa, vilket betyder att jag måste se mig själv med en kropp – ett kön, en mage, ett hjärta, en hjärna, och allt vad det innebär – tanke, själ och hela paketet. Det handlar om en återerövring av hela människan – att vi alla är så mycket mer, kan mer, och har mer att ge än vi tror.
Min poetiska beskrivning av människan är att vi alla är en kombination av djuriska drivkrafter och gudomliga kvaliteter. Biologiskt är vi djur, primater, med allt vad det innebär i form av djuriska drifter. Vi äter, sover, förökar oss, försvarar oss – som allt levande på jorden. Men så finns det en annan egenskap, som är unik för oss människor, som inga andra djur har. Vi kan skapa med vår tanke. Vi har fantasi, föreställningsförmåga, och med den kan vi drömma fram saker som inte finns. Sen skapar vi, och så finns det.
”I skärningspunkten mellan det gudomliga
och det djuriska finns människan –
sök där och du skall finna din essens,
din fulla potential.”
Vi kan tänka abstrakt, skapa sagor, myter, legender, förklaringsmodeller, teorier, idéer. Och vi kan bygga hus, vagnar, metallföremål, skriftspråk, jordbruk, elektriska redskap, mikroprocessorer – och Internet. Vi kan också upprätthålla komplexa system, och vi kan välja att riva ner och förstöra. Allt detta är vad jag kallar den gudomliga aspekten av människan – att vi kan skapa ur tanken, sådant som tidigare inte fanns, samt upprätthålla och riva ner.
Problemet ligger i att det också är den gudomliga aspekten i oss själva som paradoxalt nog försöker förneka vår djuriska halva, vilket skapar en ökande alienering från naturen, ett inre främlingskap gentemot en viktig del av oss själva, vilket också gör att vi slutar ta ansvar för vår interaktion med naturen. Naturen blir bara en gruva, en plats vi utövar rovdrift mot, utnyttjar för vår egen vinnings skull, utan att ge något tillbaka i balans med allt det vi ger. I förlängningen agerar vi likadant mot våra medmänniskor. Detta behöver vi bryta, om mänskligheten ska ha en chans i framtiden.
Ecosexualitet är ett stort begrepp, en hel världsbild, där ekologi och sexualitet bara är ett par av flera komponenter, om än viktiga sådana. Grunden ligger i förståelsen av att vi människor också ÄR naturen. Vi är inte tillfälliga besökare. Vi är en självklar del av naturen, precis som gråsuggor, rådjur, blåklockor och pinjekottar. Ja. vi är djur. Vi är primater. Vi härstammar inte från aporna, vi ÄR apor – bara ovanligt intelligenta apor, med en stark förmåga till abstrakt tänkande, kreativitet, förmåga att reflektera.
En central idé inom ecosexualismen är att se just sexualiteten som en central drivkraft, i sig själv en kombination av det mest djuriska och det mest gudomliga, och att vi kan göra Jorden till vår älskare/älskarinna, snarare än att stanna i ett förälder-barn-förhållande – att ha en erotisk kärleksrelation med Jorden, som jämlikar. Då kommer vi inte undan vårt ansvar längre.
Plötsligt blir det omöjligt att smutsa ner, ignorera behov, skita i miljön. Det skulle bli som att spotta på en kärlekspartner, en dysfunktionell relation som bygger på våld, förnedring och beroende. Istället börjar vi älska Jorden. Med kärlek kommer empati, välvilja, ansvar, uppmuntran, vilja att ge gåvor, ta hand om, vårda. Ecosexualitet handlar alltså om att älska – och älska med – Jorden. Då kommer också ansvaret, organiskt – utifrån kärlek och medkänsla, snarare än från skuld och skam.
Men inte kan man väl ha sex med en hel planet? Jo, det kan du. Inte som du har sex med en annan människa, förstås. Men du kan smeka ett träd med din nakna kropp, bada i en sjö och låta dig omslutas, sinnligt och närvarande, av det ljuvliga vattnet, du kan ligga på en solvarm klippa och liksom sjunka in i berget – och du kan ligga på mage på en mjuk äng, och känna Jordens hjärtslag klinga i din egen kropp. Du kan ta djupa, njutande andetag, och dra in frisk luft i dina lungor. Du kan plocka frukter och bär, med tacksamhet och glädje, och äta dem med behag.
Du kan också ha sex i naturen – med dig själv eller med en partner – och låta Jorden vara en tredje part, snarare än bara en möbel, ett passivt underlag för din aktivitet. Att vara öppen för att känna in det liv som finns i och på Jorden, och inkludera den närvaron i din sexuella aktivitet. Ju intensivare det mötet blir, desto starkare kärlek kommer du att känna – till såväl dig själv som till din eventuella partner, som till Jorden.
Det är här tantra och shamanism kommer in som självklara redskap. Tantra bygger på gamla animistiska rötter, med starka shamanistiska inslag. Tantra handlar om intensiv närvaro, en meditativ attityd med sinnliga medel. Tantra är en inkluderande form av andlighet, en väg som bygger på immanens snarare än transcendens. Transcendens är en dualistisk syn på världen, där det andliga och materiella är motsatser. Immanens bygger på en monistisk idé om världen, att allt genomströmmas av gudomlighet, av ande.
Vi kan nå det andliga här och nu, i meditationen, i dansen, leken, kärleken, varandet, görandet. Om jag vill nå harmoni med mig själv och naturen omkring mig är tantra ett fantastiskt redskap, som verkligen kan intensifiera den innerlighet jag vill uppnå i mötet med Jorden. Varje steg blir en pilgrimsvandring, varje andetag en kärleksförklaring.
Shamanism handlar om kraft, om makt – att dra kraften ur Jorden och Himlen, för att därmed skapa det jag vill och behöver skapa. Shamanism handlar om att gå in i förändrade, alternativa medvetandetillstånd, och agera direkt, kraftfullt, ur detta extraordinära medvetandetillstånd. Och Jorden är min självklara följeslagare, kamrat, kraftkälla, älskare. I kombination med tantra blir shamanism en oerhört kraftfull väg till egenmakt, integritet, fokus, riktning, innerlighet och kärlek.
Tantra och shamanism har också det gemensamt att man använder sig av det förbjudna, det som ligger utanför normen, det vilda, det sexuella, det gränsöverskridande, för att nå sina mål, för att öppna medvetandet och bredda perspektiven. Att bejaka all den kraft vi har inom oss kräver att vi kan ”hoppa över skaklarna”, trotsa tabun och begränsningar, och släppa loss kraften som finns inom varje människa, den vi annars behärskar, begränsar, hämmar och styr, så pass att många människor lever på en bråkdel av sin inre potential.
Ecosexualitet är en nyckel – till såväl det gränsöverskridande sökandet efter kraft och makt, som till mer innerlighet, känslighet, närvaro och kärlek. Hemligheten ligger i dansen mellan dessa ytterligheter. Vi kan vara fruktansvärda, kraftfulla krigare, och innerliga, sårbara, mjuka älskare – i samma person. Det är detta vill jag uppnå i mitt eget liv, och även dela med mig av. Jag har själv kommit en liten bit på väg genom åren av praktiserande, men fullärd, ”färdig”, blir man aldrig.
Ceremoniellt sex, erotiska riter, sex som andlig väg, är sannolikt ett av de äldsta och mest självklara uttryckssätten för andlighet, magi, integration, kraft, mötet med såväl det djuriska, det mänskliga och det gudomliga – allt i ett. Ecosexualitet är alltså minst lika gammalt som människan själv. Att länka samman sexualitet med den relation vi människor har till jorden och allt levande, med andlighet, och hela livet i övrigt, har alltid varit en självklarhet i de allra flesta mänskliga kulturer. Inte minst i Skandinavien, med Fröblot, kullrande och andra erotiska ceremonier. Den mest logiska religiösa handlingen i jordbrukssamhället en gång i tiden var det rituella samlaget för fruktbarhet och god skörd – Hieros Gamos – det Heliga Bröllopet.
Att bejaka det kroppsliga, det sinnliga, det sexuella i direktkontakt med naturen omkring oss kan vara en extremt effektiv dörr till det mest innerliga, andliga och kärleksfulla inom oss alla. Vi når det innersta genom det yttersta. Det är dessutom skönt, roligt, nyttigt och njutbart!
Utifrån dessa tankegångar har jag nu skapat en helt ny kurs, som kompletterar alla de andra kurser jag och min hustru Jennie håller. Denna nya kurs heter Gudar & Djur, och är tänkt att landa just i skärningspunkten mellan det djuriska och det gudomliga, där det genuint mänskliga finns. Vi omfamnar det djuriska, minns att vi är en del av naturen, inte besökare. Vi omfamnar också det Gudomliga – vår förmåga till att skapa det som tidigare inte fanns, tänka abstrakt och kreativt, bygga system, riva ner och bygga om. Balansen skapar helhet.
Vi gör en djupdykning i denna magiska spricka mellan världarna, vi speglar oss i naturen, ser alla elementen i oss själva, bejakar den kanske mest kreativa överlevnadskraft vi har – den sexuella energin, för att lyfta den genom våra kroppar, fylla oss själva med liv, kraft, kreativitet, lust, glädje, lek och själslig extas. Detta är enligt min mening det främsta syftet med ecosexualitet. Vi räddar mänskligheten, genom att omfamna det djuriska och det gudomliga inom oss alla.
Vi är alla Gudar & Djur.
Läs mer om min kurs Gudar & Djur:
- Gudar & Djur – hemsidan
- Mer om ecosexualitet på hemsidan för kursen
- Gudar & Djur som event på Facebook
Läs mer om våra tantriska kärlekskurser på Cirkus Eros!
TantraBlog 
Senaste kommentarer