Arkiv för maj 2008

Vägen till helvetet…

29/05, 2008

…är kantad med goda intentioner.

Och i värsta fall har man en destruktiv agenda, som man döljer med ett behjärtansvärt yttre. Allas vår Thomas ”Stasi” Bodström är ett bra exempel på detta, med sin kristfascistiska ideologikampanj, sitt självrättfärdiga korståg mot okristlig moral.
Nu visar ytterligare en moralistisk hycklare upp sitt självgoda ansikte, en snuskpelle som vill göra världen fulare och mer motbjudande än nödvändigt – den australiensiske premiärministern Kevin Rudd.

Bill Henson
Den censurerade fotografen Bill Henson.

Den erkände australiensiske fotografen Bill Henson fick häromdagen besök av polisen, som stängde hans senaste utställning i Sydney, på Roslyn Oxley9 Gallery. Ett av hans fotografier föreställer nämligen en naken, 13-årig flicka. Detta har givit den australiensiske premiärministern Kevin Rudd ett totalt tuppjuck, och han gick ut med påståenden om att detta var ”revolting”. Frånstötande. Frågan är vad som egentligen är frånstötande. Bilden i fråga, eller Kevin Rudds sjuka associationer kring den.

Bill Henson - nude girlBill Henson har gjort ett nästan överjordiskt vackert porträtt av en ung flicka, en bild som utstrålar sårbarhet, trots, stillhet, väntan, och det där spännande vacklandet mellan mod och rädsla, den verkligt unga ungdomens nyknoppade blomning. Det är en märklig och storslagen bild, som för övrigt är så ”oporrig” som man kan tänka sig, en bild som visar upp en djup och innerlig respekt för modellen, som i sanning kan vara stolt över att ha blivit avbildad med sån känslighet, respekt och lyhördhet. Självklart med såväl modellens som föräldrarnas uttryckliga samtycke och uppskattning.

I Thomas ”Stasi” Bodströms Sverige skulle förstås innehavet av en sådan bild vara helt förbjudet, och rendera flera år i fängelse. Varför? För att det strider mot Bodströms moral? Nej, för att det är lättare att styra människor som lever i skam och skräck. Jag tar alltså en risk när jag publicerar denna bild på min blogg. Jag tar risken att bli måltavla för sexdårarnas pedofilneurotiska projektioner, polisanmälningar samt allmän aggression. Så varför tar jag den risken? För att jag älskar sanning, och för att jag inte vill diskutera en bild utan att de jag diskuterar med kan se vad vi faktiskt avhandlar. Och så tycker jag verkligen att denna bild är oerhört vacker, och jag känner en djup respekt för fotografens konstnärliga arbete.

Bill Hensons bild är allt annat än objektifierande. Modellen är stark i sin integritet, och fortsätter att vara ett subjekt, även för oss som betraktar bilden. Jag känner mig priviligierad som får ta del av denna självutlämnande bild, och känner respekt och ödmjukhet inför den avbildade. De som tvärtom ser barnporr och objektifiering, bör nog ta sig en rejäl titt på sin egen förvridna världsbild. Det är definitivt inte bilden det är fel på.

Australiens premiärminister Kevin Rudd (behöver jag nämna att han är en djupt troende och aktiv kristen?) tycker som sagt att denna bild är frånstötande. Minister Rudd påstår vidare att Bill Hensons bilder inte har något konstnärligt värde, vilket är ett rätt spektakulärt påstående av en högt uppsatt politiker. Vilken slags bildning har minister Rudd för att avgöra en sådan sak?

Bill Henson - landscape
Landscape – Bill Henson

Dagen efter detta påstående står minister Rudd fortfarande för det, att bilden är ”absolutely revolting”, och vägrade konsekvent att be om ursäkt, med följande motiv:
”I am passionate about children having innocence in their childhood.”

Det intressanta med denna förklaring är förstås att den kristna bilden av sex är att innan man har haft sex, så är man ”oskuld”, ”oskyldig”, men så fort man har haft sex (eller blivit fotograferad naken) så bär man ”skuld”, och är en syndare, en besmittad, nedsmutsad.
Och själva tanken att ett barn, t.o.m. ett nyss könsmoget barn, skulle kunna ha en inneboende sexualitet är förstås fruktansvärt obehagligt för en fundamentalistisk kristen, som anser att all sex är av ondo – utom det som företas i den äktenskapliga sängen, i syfte att alstra barn. Så har det sett ut sedan 300-talet, i den kristna kyrkan.

Lights - Bill Henson
Foto: Bill Henson

Det är djupt oroande att vi alltmer håller på att skapa en kultur i vilken barn får lära sig tidigt att deras kroppar är fula, frånstötande, skrämmande och förbjudna. Vad är budskapet till den unga flickan, på väg att bli kvinna, i en oerhört känslig ålder, och för övrigt till alla andra tonåringar i samma känsliga övergångsålder, när en företrädare för samhället säger att en sådan bild är frånstötande? DET är ett fruktansvärt övergrepp, en kränkning utan like, när en premiärminister så omdömeslöst ger uttryck för sina privata paranoior, baserade på en åldersstigen, kroppsfientlig, livsförnekande, kristen världsbild.

Jag drar mig till minnes en historia om en man som konsulterar en psykoanalytiker, och som blir utsatt för ett s.k. Rorsach-test, med bläckfläckar i olika former. Vid åsynen av dessa olika bilder får han ständigt sexuella associationer. Än är det testiklar, än är det ett kopulerande par, eller en fuktig och öppen vagina. Efter sessionen säger psykoanalytikern till klienten att han är ovanligt sexfixerad, varpå klienten svarar, uppbragt:
”– Men det var ju du som visade alla dessa snuskiga bilder!”
Man ser det man vill se, och drar slutsatser utifrån det.

Rorschach ink blot

När enskilda individer projicerar sina egna rädslor på andra, och agerar fördömande utifrån en ”omtanke” om den ”drabbade”, så har det inget med verklig medkänsla att göra. Det är vad man kan kalla ”egocentrisk empati”, vilket i praktiken just att man projicerar sina egna rädslor respektive behov på andra.
”– Åh, usch så hemskt, kan ingen göra något för stt stoppa detta?”
Det man själv aldrig skulle vilja göra tror man inte att någon annan skulle vilja göra heller, och därför måste den personen vara tvingad, manipulerad eller lurad att göra det. Vad det nu än är. Allt från att äta mask till att bli knullad i röven. Eller bli fotograferad naken.

En intressant vinkel på situationen får man om man samtidigt vet att Australien har stora problem med en annan sorts övergrepp mot barn – de pressas av rugbypappor. 12-åringar som får hjärnskakning efter hjärnskakning (vilket gör att barnen kan utveckla epilepsi), som får sprickor i skalle och skelett, som får muskelskador och ibland svåra men för livet – för att deras överambitiösa föräldrar och tränare uppmuntrar dem att tävla fast de egentligen borde ta ledigt från träningen. Men detta är alltså socialt accepterat. Att barn blir fotograferade nakna med medgivande av både sig själva och sina föräldrar, det ses som subversivt och farligt, men att ta risken att få obotliga skador och men för livet genom tuffa kontaktsporter, ses alltså med större acceptans.

Twins – by Anne Geddes
Twins – av Anne Geddes – barnporr?

Det är förstås en oerhört viktig frågeställning – kan det över huvud taget vara godtagbart att avbilda barn mellan bebisålder och vuxen, på ett sätt som eventuellt skulle kunna tolkas som sexuellt? I Thomas ”Stasi” Bodströms Sverige (och Kevin Rudds Australien) är svaret solklart. Nej! Förbud!!!
Visst kan man hävda att den ursprungliga tanken är god, att det är angeläget att skydda våra barn från exploatering och objektifierande sexualisering, men frågan är om vi verkligen hjälper barnen om vi blir alltmer fanatiska i vårt censurerande av utvalda delar av livet.

Pedofilhysterin slår mot alla – jag försökte Googla ett par gamla Carl Larsson-bilder på nätet, illustrationer med badande barn i en sjö, samt en naken liten flicka i barnkammaren. De fanns ingenstans. Varför? För att vi omedvetet censurerar oss själva. Ingen använder just dessa bilder på nätet, eftersom de kan ge peddo-associationer. Börjar det inte bli lite väl crazy nu?

Varje gång vi tar del av den här peddo-nojan i media, så blir vi allt försiktigare. Folk tar inte ens bilder av sina små bebisar nakna längre, eftersom de får peddo-associationer. Varför? Nakna, lekande barn är ju underbart vackra att beskåda, själva sinnebilden av lycka och glädje!
Vuxna människor vågar inte vara nakna tillsammans med sina egna barn längre, eftersom det ger obehagliga associationer.

Girl in water - David Hamilton
Foto: David Hamilton

Jag är själv förälder till tre tonåringar, och vårt gemensamma favoritbad på somrarna är faktiskt Ågesta naturistbad – mina tonåringar har förstått att deras kroppar är perfekta precis som de är, och att de inte behöver skämmas och skyla sig, och det tycker jag är så härligt och befriande. Det finns ingen ”naturlig blygsel” – den är påtvingad barnen från ett skam- och skuldbeläggande samhälle.

En populär kliché i sammanhanget är ”låt barnen vara barn” – och det håller jag gärna med om. Men då tycker jag inte att vi med det som motiv ska projicera vår oskuldsfixerade idealbild av det idylliska barnet på vår barn, utan faktiskt acceptera och bejaka barnen som de komplexa människor de är. Inte som barnboksfigurer, utan som riktiga personer. Barn har också sexualitet, barn har också en relation till sin kropp, som de ständigt måste upptäcka på nytt allteftersom de växer. Om vi utifrån våra paranoida föreställningar projicerar skam och skräck på barnen, så kommer de att suga upp och förkroppsliga just detta. Och det önskar vi dem väl inte?

Vi borde alla slappna av lite beträffande fysisk nakenhet, gällande såväl barn som ungdomar och vuxna. Det är inte farligt att bli sedd naken, och det är inte farligt att se någon naken. De allra, allra flesta som vi möter i vår omgivning är faktiskt INTE pedofiler. Och de allra flesta barn som blir utsatta för övergrepp blir det i sin egen familj, i hemmet. Så vi kanske inte behöver oroa oss ständigt, så mycket som vi verkar göra just nu.
Om det sedan finns en och annan som fantiserar sexuellt, eller mordiskt, eller girigt på annat sätt, så är det inget vi kan göra något åt. Det viktiga är att vi gör vad vi kan för att se till att de destruktiva tankarna aldrig omsätts i handling.

Beach - David Hamilton
Foto: David Hamilton

Vägen till helvetet är kantad med goda intentioner. Hur väl vi än vill våra barn, så är det inte särskilt nyttigt för vare sig barnen eller de vuxna i barnens omgivning att vi går runt och bär på emotionella skräckskildringar i hjärnan. Det gör oss – och barnen – bara räddare och mer maktlösa.

Dekorrand

Förbjud allt!

26/05, 2008

Hoppande barn

I en helt sanslös artikel i Aftonbladet med den helt osannolikt korkade rubriken ”Förbjud fotografering av små barn” (vilket i och för sig obarmhärtigt avslöjar den låga nivån på artikelns innehåll), skriver Dan Benchetrit att han känner sig maktlös. Han staplar sensationsrubriker på varandra och beskriver sin vanmakt och skräck som förälder, varpå han beskriver en situation där han själv utövat egenmäktigt förfarande gentemot en fotograf, utifrån en misstanke om att fotografen är pedofil, och att han ska använda bilderna att runka till. Detta ger honom rysningar.

Livet är det farligaste som finns. Garanterat dödlig utgång. Och artikelförfattaren redovisar sig själv omedvetet ärligt som en extremt skraj person, rädd intill panik, och en sådan person kan tyvärr vara väldigt farlig för såväl sig själv som för omgivningen, något som tydligt visar sig i den beskrivning som artikelförfattaren själv gör av händelseförloppet. Överslagshandling på överslagshandling, utan att en sekund betänka konsekvenserna av sina handlingar. Huvudlöst.

Riktigt skrämmande i sammanhanget är att det på gallupfrågan ”Ska det vara förbjudet att fotografera barn på allmän plats?” är 43 % som svarat ja. Pedofil-masspsykosen har alltså vuxit sig så stark att nästan hälften av de som svarat anser att ett så grovt ingrepp i människors frihet är rätt att göra. Trygghetsnarkomanerna har slagit till – igen!

Om jag hade varit fotografen, den man som enligt artikelförfattaren hade tagit sig den oerhörda friheten att fotografera hans barn, och därtill tilltala barnet (Hu! Folk som pratar med barn – det måste vara ett pervo!), så hade jag säkerligen reagerat minst lika aggressivt om jag hade blivit bemött på det sätt som artikelförfattaren bemötte fotografen. Jag hade högst sannolikt inte svarat ”Det ska du skita i”, eller ”fuck you” utan snarare något mer belevat, men andemeningen hade definitivt varit densamma.

”Det utbryter handgemäng” skriver artikelförfattaren skenbart neutralt, men vad som faktiskt hände var att artikelförfattaren själv inledde detta handgemäng, och då tycks det än mer obegripligt och förvridet att artikelförfattaren tror att polisen ska stödja honom när de dyker upp och stoppar handgemänget. Vidare erkänner artikelförfattaren egenmäktigt förfarande, i det att han tar fotografens kamera och tittar på bilderna. Polisen ber att få titta i kameran, men fotografen vägrar, vilket är fullkomligt förståeligt. Det skulle jag också vägra i en liknande situation.

Som slutgiltig ironi blir artikelförfattaren sedan förbluffad över att han blir delgiven misstanke om misshandel. Och sen skriver han en artikel om hela förloppet, i hopp om att vinna sympati. Ursäkta om jag uttrycker mig en smula grovt och nedlåtande – men vilken dumskalle! Och dumt, Aftonbladet, för att ni bidrar till detta fördummande av media, samt att ni dessutom offentligt förnedrar herr Benchetrit genom att publicera hans huvudlösa, paranoida babbel.

För det första – artikelförfattaren har ingen aning om vad fotografen har för avsikter när han fotograferar. Och det kan han heller inte styra. Om detta gör att artikelförfattaren känner sig maktlös, så får han ta det på eget ansvar, och inte projicera det på någon annan.

För det andra – även om det skulle vara så att någon fotograferar dina eller mina barn för att ha bilderna att runka till, så är det inte heller något som faktiskt drabbar någon. Att någon sitter hemma och runkar – vari ligger det hemska i det? Vem drabbas? Vem som helst kan ju faktiskt runka till bilder ur vilken dagstidning som helst, och det är inte heller något brott. För det är ingen som blir kränkt, inga faktiska övergrepp sker – det finns inga brottsoffer. Den enda kränkning som sker tillfogar vi oss själva, med våra egna sjuka fantasier i våra egna hjärnor – som vi sedan projicerar på ”snuskgubbarna”. Men vem är det egentligen som är en snuskgubbe?

Detta kanske är en ovanligt radikal idé i det nutida masspsykotiska diskussionsklimatet, men det går faktiskt inte att hindra någon från att tänka sexuella tankar. Det finns ännu inte ”tankebrott” i vårt samhälle, och det ska vi vara oerhört glada för. Att man sedan kan tycka att det är obehagligt att vissa personer kanske kontemplerar sådant som är osmakligt och skrämmande för mig, det får jag leva med. Punkt.

För det tredje har artikelförfattaren tydligt redovisat en i det närmaste mytologisk övertro på lagar och regler. Den som vill plåta kommer att göra det ändå, oavsett regler. Det finns teleobjektiv. Man kan införa hur många lagar och regler som helst, och det enda som kommer att ske är att fler blir brottslingar. Och till slut är vi brottslingar allihop, och så får vi sätta ett galler runt hela Sverige, låsa och slänga bort nyckeln.

Somliga verkar vilja ha en tankediktatur, med lagar mot ”tankebrott”. Om jag tänker sexuellt om dina barn så ska jag sättas i fängelse. Men hallå! Ska alla som har haft intensiva fantasier om att slå ner någon, eller mörda någon, straffas för det också? Det blir ju helt absurt! Vi kan betrakta oss alla som ondskefulla brottslingar, dömda enligt tankeförbudslagen.

Men det ÄR skillnad på tanke och handling. Och det finns en vits med att det är handlingar som döms, inte tankar. Själva definitionen på mänsklig civilisation är att vi kan motstå våra impulser. Bara för att jag vill slå någon som irriterar mig, eller bita strupen av min motståndare, eller knulla min 14-årige granne, så betyder inte det att jag faktiskt gör det. Då borde jag väl snarare belönas för att jag lyckats motstå mina impulser, inte straffas för dem?

Om man likställer tankar och handlingar skapar man ett totalt kaos, som helt enkelt inte fungerar. Verklig moral bygger inte på att man tänker ”rätt”, men att man handlar rätt, oavsett vilken tankeprocess som har föregått beslutet.

Så jag säger bara – slappna av, släpp kontrollbehovet över andra människors tankar (snacka om omöjlig ambition!), lita lite mer på folk (alla främlingar är inte farliga – de flesta är faktiskt inte farliga), men ta hand om dina barn, krama varandra, möt varandra, kommunicera istället för att kapitulera inför dina rädslor.

Vi går mot ett allt kallare och hårdare samhälle om all närhet och beröring, eller t.o.m. distansierad uppskattning, automatiskt skall misstänkas som otillbörlig. Till slut vågar ingen beröra någon, knappt ens titta. Och isoleringen blir allt värre. Och denna isolering kommer i sin tur att tvinga fram sjukliga behov av tvångsmässig, ofrivillig beröring, just på grund av skambeläggande och brist.

Mer kramar, pussar och hångel åt folket!

tunn linje

Andra som har skrivit om samma ämne:
Polymeriska tankar, Tuneld, Mad World, Attila, Peter Soilander, Jomari, Anna Svensson, Opassande, Gustaf Gellerbrant, Alltid varför, Rulle & Rubbe, Anne Björnström, Tre Amigos, mkv, Högerkonspiration, Sleepless-bot, Terese, Septemberhäxan, Stackars Sverige!, Wake up!! – Time to DIE!, WitchBitch, Fade to Ghey, Mellan Eld och Vatten, Ciruxia, Besökaren 2.0

Dekorrand

Erotofobisk kultursnobbism

26/05, 2008

Erotisk litteratur

På Svenska Dagbladets kultursidor skriver Fabian Kastner om den erotiska litteraturen, i artikeln Porr för högutbildade – Våg av sexskildringar de senaste åren. Jag hade hoppats att få läsa något intressant, men tyvärr staplas kliché på kliché (intressant nog, eftersom Kastner själv beskyller den erotiska litteraturen för att vara klichéfylld), toppat med en lagom dos raljant arrogans, samt en rejäl klick illa dold sexskräck.

Den där vågen är dock tyvärr inte mer än en krusning, om man jämför med andra genrer, som t.ex. deckare och kokböcker, som produceras i enorma mängder. Det skulle verkligen behövas en riktig våg av erotisk litteratur. Det skulle förstås höja kvaliteten på den bästa erotiska litteraturen, eftersom konkurrensen skulle bli större, men det skulle också kunna ge människor betydligt mer än bara blod, död, mysterier och pösiga suffléer.

Med tanke på den erotiska analfabetismen, den sexuella svält och ofattbara brist på kunskap som råder i vårt samhälle, så vore det en oerhört god gärning att publicera många fler böcker om sex – såväl noveller och romaner som fakta- och inspirationslitteratur. På så sätt är det väl bra att Kastner uppmärksammar den nya lilla ström av erotisk litteratur som faktiskt finns att köpa, såväl nyskriven från t.ex. XStory, som gamla klassiker från Vertigo. Dock säger Kastners nedlåtande hållning mer om honom själv än om litteraturen han refererar till.

Det är förvisso väldigt lätt att avfärda Kastner som ytterligare en sexuellt frustrerad vilsen intellektuell, med flyktbeteende i form av arroganta projektioner och distansiering som försvar. Och kanske det är så. Men jag vill inte dissa honom helt. Det är bra att det skrivs erotisk litteratur, och det är bra att det skrivs OM den erotiska litteraturen. Den behövs, och det är bra att även erotiken äntligen får plats i kulturens finrum, om än hittills mest som strykpojke.

Men det är lite synd om Kastner, eftersom han så tydligt gestaltar symptomen på det kollektiva sexuella övergrepp som vi alla har blivit utsatta för under hela vår uppväxt, mer eller mindre, i flera generationer. Alla har vi fått i oss med modersmjölken att sex är fult, farligt, skamligt och äckligt. Alla vill dock ha det, vilket innebär att vi alla är just fula, skamliga och äckliga. Och ju mer sexuella vi är, ju farligare är vi förmodligen också, för omgivningen. Därför kan han inte heller drista sig till att skriva något positivt om porr, utan måste förhålla sig kritiskt utifrån en politiskt korrekt synvinkel.

Än slank han hit, än slank han dit, och än slank han ner i diket. Antingen så är den erotiska litteraturen för mjuk och mesig, eller så är den för hård och kall. Antingen så vill folk ha snälla, sköna historier som säljer väldigt bra, eller så vill de ha hårda, kalla berättelser – som också uppenbarligen säljer bra. Han dissar Birgitta Stenberg, och han dissar Clara Jonsson (vars bok ”Lust” jag själv tyckte mycket om), men det verkar som att han inte har läst särskilt uppmärksamt, samt att han saknar vettiga alternativ att föra fram.

Det är oerhört förutsägbart och trist att en kulturnisse som Kastner nästan tvångsmässigt måste höja sig själv genom att sänka andra, arrogant dissa det han själv inte gillar, genom att citera andra som tycker som han. Det är lika förutsägbart att en intellektuell kultursnobb absolut inte skulle kunna prata om sin egen kåthet, vad man tänder på utifrån ett naket, självutlämnande perspektiv. Hur skulle det se ut?

Sex är fortfarande omgärdat med skam och skräck, och det blir väldigt uppenbart så fort det ska skrivas om det. Allt som har med sex att göra blir alltid bedömt utifrån sämsta möjliga premisser, med skräckscenarion och fobier som bärande faktorer.

Det är svårt att förstå vad Kastner vill säga med sin artikel. Det finns ingen röd tråd, ingen bärande idé, inget tydligt mål – bara ett allmänt virrigt tyckande om än det ena, än det andra. Och tlll syvende och sidst blir vi lurade på karamellen. Det finns ingen punchline, ingen sensmoral, ingen framvärkt tanke, ingen syntes, ingen tydlig tankegång. Bara surr.

Den erotiskt präglade litteraturen förtjänar ett bättre öde.

tunn linje

P.S. – till Fabian Kastners försvar vill jag tillägga att han tidigare har skrivit en alldeles utmärkt recension av Dominic Ingemarks bok ”Kärlek & erotik i antikens Rom”, med intressant historik, samt en och annan intressant frågeställning kring sexualsynen i olika tidevarv.

tunn linje

Andra som har skrivit om samma ämne:
Farmorgun i Norrtälje, Sekwa förlag, Germania, El Rubio, Bounty Lady

Dekorrand

Nu är Thomas ”Stasi” Bodström igång igen…

21/05, 2008

Bulldozer

Med en energi som en bulldozer på nitrometan fortsätter Thomas ”Stasi” Bodström att kämpa för fascism och förtryck – inte bara i Sverige, men faktiskt i hela EU. Varför han gör det kan man bara spekulera i, men att det finns en dold agenda är så tydligt att den inte ens går att tala om som dold längre.

Allt Thomas ”Stasi” Bodström har verkat för under många år handlar om mer kontroll, mer övervakning, hårdare lagstiftning, hårdare straff, sämre rättssäkerhet, alltmer inskränkt yttrandefrihet, hårdare sexualfientlighet, och över huvud taget allt mindre frihet och ansvar för den enskilde individen. Kort sagt – Thomas ”Stasi” Bodström är en tvättäkta fascist i alla avseenden. Rättning i ledet, lyd staten, annars är du rökt.

Vänta bara – snart kommer han att föreslå att det ska vara obligatoriskt att alltid bära ID-handlingar med sig. Kom ihåg var du läste det först. Och fundera en stund på konsekvenserna av en sådan bestämmelse.

Nu vill Bodström ha ett ”svenskt FBI”, förutom de redan tidigare aviserade idéerna som övervakning av ALL e-post och telefontrafik, loggplikt hos alla webb-och teleoperatörer, superfängelser och andra fascistoida uppfinningar – kort sagt, ännu ett steg närmare ett Orwellianskt 1984-samhälle, där alla är misstänkta brottslingar, och skyldiga till dess att motsatsen bevisats. Dessutom vill Bodström ha poliser som kan vara ordningsmakt, åklagare och domare i ett – var har vi sett det förut? Judge Dredd?

Benito BodströmDet finns en olycklig tendens hos såväl politiker som allmänheten att tro att myndighetspersoner alltid är oförvitliga, omutliga och ärliga personer utan personlig agenda, och det är naturligtvis i förlängningen väldigt farligt för det demokratiska samhället. Ju mer vi avhändar oss ansvaret för våra liv, ju mer vi överlåter kontrollen till vår pseudo-förälder Staten, desto mer maktlösa blir vi, och mer sårbara för angrepp.

Korrumperade poliser och andra myndighetsutövare är tyvärr inget som bara finns i romaner och TV-serier. De finns i verkligheten. Och ju mer makt enskilda personer får över andra, ju större blir risken att de korrumperas av det, på ett eller annat sätt.

Thomas ”Stasi” Bodström är tyvärr ibland en skicklig retoriker, och slänger i sin artikel in något som är ofrånkomligt förnuftigt, som att polisen inte ska hämta skolkande barn. Själva idén med polishämtning av skolkande barn är så bisarr, så ultra-fascistoid, att den verkar vara en misslyckad satir över korkade politiker, men verkligheten visar ju sig gång på gång kunna överträffa dikten, och tyvärr är det en annan fascistoid idiot med namnet Jan Björklund som har föreslagit detta på fullt allvar. Tyvärr är denna fascistoida idiot en folkpartistsk skolminister. Så just detta är förstås väldigt lätt att hålla med Thomas ”Stasi” Bodström om. Men det är förstås bara en retorisk fint, för att vi ska tycka att han är schysst.

Det finns folk som gillar Bodströms förslag, som tycker att man med hans idéer skulle kunna effektivisera arbete med att upprätthålla lagen. Men här drar jag öronen åt mig ordentligt. Vad Svensson inte har tänkt på (eller ännu värre, kanske har tänkt på), är att man uppenbarligen har alldeles för mycket regler, alldeles för många lagar, och att man ser det som självklart att effektivisera styrningen av vanligt folk genom att flytta ut juridiska beslut till folk som definitivt saknar kompetens för det, och dessutom göra en alltmer försvagad rättskipning än mer godtycklig.

Varför inte satsa mer på rättssystemet istället? De brott som ska gå via åklagare gör ju det för att de behöver utredas innan skuld kan bevisas. Och kanske man skulle se över lagarna, och ta bort idiotiska lagar som inte fyller någon annan funktion än att hålla medborgarna i herrans tukt och förmaning? Sexköpslagen, kopplerilagen och en mängd andra lagar kunde tas bort direkt. Narkotikalagstiftningen med sin nolltolerans skapar mer lidande och trubbel än narkotikan. Legalisera lättare droger, och ge tyngre narkomaner som t.ex. heroinister sitt heroin på vårdcentraler, så rycker vi undan mattan under fötterna på den organiserade brottsligheten, liksom att narkomanerna själva inte behöver stjäla, råna och göra inbrott för att få sitt tjack. Dessutom får man en social kontakt med dem, så att man lättare kan hjälpa dem att bli fria från sitt missbruk – om de vill det. Oj, vad många brott som plötsligt skulle försvinna om vi gjorde sådana reformer!

Man kan alltså minska mängden brott genom att minska mängden lagar, istället för att öka mängden brott genom att hela tiden stifta nya lagar (ju fler lagar, desto fler brottslingar – och ju sämre regering, ju fler lagar), och på så sätt minska behovet av att döma folk för brott. Men det kanske inte finns i Bodströms agenda? Bodström kanske vill något helt annat än att minska mängden brott? Bodström vill kanske göra alla till brottslingar eller misstänkta brottslingar? Det är en oerhört effektiv väg att göra medborgarna till ett kuvat och skrämt folk, som inte kan göra något utan att titta över axeln – finns där en polis? En kamera? En dold mikrofon?

När ska nån sätta stopp för den här karln?

tunn linje

Fascism

Andra som skriver om detta:
Jonathan Lindborg, Lake, schmut, SixDays, fyrkant, Patrik, Hanna Wagenius, Jakob Dlouhy, free and thinking, Sånt händer, Montauk, Jakob Heidbrink, Vasomfolk, Dumheterna, Falkblick, Grandmaster Peder, jj.n, Elisabeth m.fl.

Dekorrand


<span>%d</span> bloggare gillar detta: