Arkiv för december 2013

Den otrygga framtiden

27/12, 2013

På väg

Jag var tonåring på 1970-talet. Jag kunde som nybliven 15-åring 1977 ta ett sabbatsår mellan grundskolan och gymnasiet, förvissad om att det alltid fanns något jobb till mig. Jag började en sommar på Parkförvaltningen, jobbade sedan ett par månader som ”pinnpojke” på John Mattson Byggnads AB, och fick sen ett s.k. beredskapsarbete som allt-i-allo på Naturhistoriska Museet. Jag hade alltså avlönat arbete hela året, till dess att jag började på gymnasiet på hösten 1978. Då var jag fortfarande 15 år, och skulle fylla 16.

Det var betydligt lättare att få jobb på den tiden, även för en väldigt ung människa. Men samhällsekonomin var också annorlunda, med lägre ingångslöner, lägre skatter, lägre trösklar – och samtidigt levde vi väldigt mycket på lån från framtiden. Politiker i valtider lovar (och försöker i regeringsställning hålla) tjusiga löften som kostar pengar, pengar som man ibland inte har tjänat ihop till, utan måste låna. När det sedan blir ekonomisk kris (vilket det alltid blir förr eller senare), så blir skulderna högre, utan att vi egentligen får något för det.

Idag ser samhället helt annorlunda ut. De förändringar som har skett på i stort sett alla områden av livet är så omvälvande att de flesta nog inte förstår hur fort och genomgripande processen har gått. Att längta tillbaka till ett socialdemokratiskt 1960- och 1970-tal är ungefär lika realistiskt som att längta tillbaka till ett förindustriellt 1700-tal, eller varför inte antikens Grekland?

Artikel i Aftonbladet om ungdomsarbetslöshet

I en artikel i Aftonbladet, med titeln De unga och otrygga kan förändra världen, skriver Daniel Swedin om den nya otrygga arbetsmarknaden, och den höga ungdomsarbetslösheten. Swedin beskriver en ny samhällsklass fram vars enda gemensamma nämnare egentligen är osäkerhet på ­arbetsmarknaden, något som ekonomihistorikern Guy Standing kallar ”prekariatet”, en sammanslagning bildat av de engelska orden för osäker och proletariat.

Det är en intressant artikel som lyfter viktiga och svåra frågor. Tyvärr faller Daniel Swedin i den bekväma fällan att göra det hela till en klassfråga med vänsterperspektiv, och att utmåla nyliberalismen som boven i dramat. Dessutom är det en rörig text utan vision, annat än att vi behöver en starkare arbetarrörelse – som om vi kunde återgå till 1970-talet.

Detta är dock en mycket mer komplicerad fråga än många skribenter och tyckare vill låta påskina, oavsett vilken politisk riktning man föredrar, och jag önskar att fler kunde anstränga sig lite mer i sina analyser, och åtminstone manövrera runt de mer primitiva klichéerna om att ”det är sossarnas fel” eller ”det är nyliberalismens fel” eller ”kapitalister är utsugare” eller liknande tomma idiotfloskler som inte förklarar någonting av värde.

Den mest korkade floskeln som i senare tid fått en renässans är den ständigt återkommande sågningen av kapitalismen, som återigen blivit favorit bland abstrakta syndabockar. Gärna kombinerat med ett onyanserat hat mot bankväsendet – som om bankerna existerade i ett samhälleligt vacuum, som vi vanliga medborgare inte kan påverka. Samtidigt bidrar vi till bankernas hegemoni genom att okritiskt använda oss av dem, utan att ens reflektera över alternativen.

Vad vi kan se rent empiriskt är att industrialismen och kapitalismen lyft närapå hela mänskligheten ur en massiv fattigdom, att människor idag generellt har det bättre än någonsin, trots att vi är många gånger fler på jorden idag än för 100-150 år sedan. Vi har industrialismen och kapitalismen att tacka för så otroligt mycket, i form av sociala framsteg, vetenskaplig utveckling, kraftigt förbättrad hälsa, livslängd, levnadsstandard – allt. Att ha det bra rent materiellt är en viktig grund att stå på, något som kan skapa trygghet och hoppfulla livsperspektiv. Men vi måste tänka i nya banor om vi vill fortsätta att ha det bra, och även få det ännu bättre – inte gå bakåt och hoppas att vi kan finna lösningen i det förflutna.

Det vi kallar nyliberalism har förstås också sin beskärda del av kakan i form av felsatsningar, och det tror jag framför allt beror på att många ”nyliberaler” helt fokuserar på ekonomisk liberalism, men glömmer alla andra friheter och rättigheter som den ekonomiska friheten måste bygga på. Väldigt mycket av den liberalisering vi har sett har förvisso haft en del mycket positiva effekter, i form av avregleringar, skattelättnader och större frihet att skapa helt nya branscher, och utveckla gamla branscher, men ändå vill politikerna ha kvar mycket av den gamla sortens stabilitet som vi är vana vid efter decennier av 1900-talets trygga socialdemokrati.

Folkhemmet

Många reagerar med rädsla och vill ha det tillbaka som det var förr, genom att stoppa invandring och propagera för det kulturellt mer homogena Folkhemmet, som en våt fantasi om det gamla goda, socialdemokratiska 1950-talets Sverige – men det låter sig naturligtvis inte göras. Den sortens visioner skapar bara mer motsättningar, konflikt, elände och utstötning, och det är inte en god grund att bygga ett framtida samhälle på.

Det är alltid lätt att kritisera politiska åtgärder och förändringar i efterhand, med facit, ett facit som inte fanns när dessa åtgärder och förändringar infördes. Det är också lätt att tro att ett lands politik är isolerad från omvärlden, något den naturligtvis inte är. Politiker är ofta mycket mer bakbundna än man tror, och har inte alls så mycket makt som de skulle vilja ha, eller som vi föreställer oss att de har. All politik är egentligen experimentell – inklusive de mest konservativa uttrycken – eftersom världen omkring oss ständigt förändras.

Det är naturligtvis väldigt tråkigt att vi på flera områden ser en utveckling mot mer otrygghet, mer osäkerhet, sämre arbetsförhållanden. Men vi ska inte heller romantisera det förflutna. Det har alltid funnits arbetare som går från dag till dag utan att veta om de har ett jobb just idag. Det har alltid funnits arbetssäljare som utnyttjats av sina uppdragsgivare. Det har alltid funnits de där på proletariatets botten som inte fått gå på toaletten, tvingats luncha på 10-15 minuter etc. Och det spelar ingen större roll vilka som suttit i regeringsställning.

I sin artikel beskriver Swedin ”prekariatet” som något oundvikligt, ofrånkomligt, och antyder att det är en växande klass som aldrig kommer att förändras. Det tror jag inte ett dugg på. Om Espresso House har dåliga arbetsförhållanden så kommer de att ha en hög personalomsättning, och de som jobbar där kommer att vilja ha bättre jobb med högre lön och mer trygghet. Och de går vidare. Det är som regel bättre att ha ett ”skitjobb” än inget alls, och det är lättare att få ett nytt jobb om man redan har ett. Jag har också städat trappor, jobbat på Hemtjänst, diskat på restaurang. Men det var på 1980-talet. De som jobbar på golvet på Espresso House idag kommer sannolikt inte att göra det om 30 år. Sådana arbeten är temporära – det ligger i sakens natur.

Jag är ingen politisk profet. Jag är inte ens politiker. Jag är definitivt ingen nationalekonom. Jag har ingen aning om hur denna kris ska lösas. Vi befinner oss i ett paradigmskifte, i vilket Sverige inte längre är den hyfsat homogena, isolerade kultur som Sverige var för 40 år sedan. Vi lever i en helt ny, globaliserad tid, och det måste vi vänja oss vid, och agera därefter. Resten av världen har kommit in i vårt vardagsrum, på ett sätt som saknar motstycke i världshistorien, och det måste vi hantera.

Vi måste vänja oss vid det faktum att det inte finns några färdiga lösningar, inga facit, inga universalverktyg att fixa allt med. Det finns ingen gudomlig sanning om hur allt borde vara. Vi måste bli kreativa och ansvarstagande – allihop. Inga politiker kan fixa våra liv, inga professorer eller statsvetare. Bara vi själva, tillsammans.

Det sämsta vi kan göra är att leta syndabockar att skylla de nuvarande förhållandena på. Nej, det är inte Palmes fel, nej, det är inte nyliberalismens fel, och nej, det är inte socialismens fel. Vi behöver helt nya lösningar på nya problem, inte gamla lösningar som inte ens funkade så bra när de var nya.

Det är aldrig någon annans fel. Det kan vara en bra utgångspunkt. Den gamla väl beprövade ”nånannanismen” funkar väldigt dåligt. ”Nån måste göra något – nån annan än jag”. Det gamla ordstävet ”att sopa rent framför egen dörr” fyller en funktion. Det handlar om ansvar. Alla stora samhällsförändringar kommer ur att tillräckligt många enskilda individer vill förändra. Du behövs. Ditt initiativ behövs. Din insats är viktig. Om det sen är att sopsortera och att cykla istället för att ta bilen, för att man vill ha en bättre miljö, eller arbeta politiskt för att öppna upp fler möjligheter – det är upp till dig.

”Noone can do everything, but everyone can do something”

– Gil Scott-Heron

Detta är förmodligen ett väldigt frustrerande inlägg i en komplex debatt. Jag ger inga svar, och det är ju svaren alla är ute efter – gärna det övergripande supersvaret på alla frågor. Men det är ju just då vi ofta hamnar helt fel, och letar syndabockar och patentlösningar, istället för att vara kreativa utifrån rådande omständigheter.

För att uttrycka det mer poetiskt: ”Det är frågorna som förenar oss, svaren som skiljer oss åt.” Jag tror att vi måste börja med att formulera rätt frågor, inte jaga svar. När vi sen har rätt frågeställningar, kan vi alla söka egna svar. det kommer att bli olika svar, men i ett öppet och fritt samhälle kan kreativiteten flöda, och vi får en mängd svar, vissa sämre, vissa bättre, men det är min övertygelse att mångfald alltid är bättre än enfald. Sen konkurrerar förhoppningsvis de bättre svaren ut de sämre.

Själv är jag liberal eftersom jag tror på frihet, ansvar, kreativitet, livslust, passioner och visioner. Jag tror att en av de viktigaste vägarna ur en kris är att sluta tänka i krismedvetande, och istället tänka i möjligheter. Och sen förstås att omforma samhället så att det faktiskt går att förverkliga sina visioner, till ett inte alltför högt pris. Det kräver en hel del nytänkande och öppenhet.

Är vi redo för det?

Till Sandasjön

Dekorrand

Från oss alla, till er alla…

24/12, 2013

Rehbindertomtar

2013 har varit ett händelserikt år, och alldeles särskilt speciellt på ett synnerligen fantastiskt sätt. Vi fick äntligen det Jennie har önskat sig i flera år – en liten bebis! Och en bedårande söt en också! Den 19 oktober föddes denna underbara lilla klimp, och den 22 december höll vi en stor namngivningsceremoni för henne i vårt hem, med nästan 30 gäster.

Hon har nu officiellt fått namnen Disa Saga Vilja Liv Carlsdotter Rehbinder, med Disa som tilltalsnamn. Detta har också lett till att vi i år firar en riktig familjejul, med alla mina fyra barn och deras två mödrar. Riktigt roligt! Stor gran och tomte får dock vänta till nästa eller nästnästa år, när Disa är stor nog att uppskatta sådant. I år får det räcka med en pytteliten gran och att vi själva är tomtar. Men det är förstås inte fy skam!

TantraBlog 6 år!

Något annat kul att fira är att TantraBlog idag fyller exakt 6 år. Det var på julafton 2007 som jag började blogga, som ett rent experiment, för att se vad det kunde leda till – och det har lett till en hel del intressanta ting, den saken är klar.

Bloggen satte fart på mitt politiska engagemang, och utan TantraBlog hade jag högst sannolikt inte blivit riksdagskandidat för Piratpartiet 2010, och inte heller varit en del av försöket med Liberaldemokraterna, och inte hade jag heller fått lika mycket mediauppmärksamhet i andra sammanhang, som t.ex. SvT Debatt. Men vet aldrig vad saker och ting leder till.

Jag har haft lite bloggtorka de senaste två åren, och det beror nog fråmst på att jag har varit ner aktiv i andra media, som t.ex. Facebook. Men en månads avstängning från att skriva på Facebook gav mig inspiration till att komma igång mer här igen. Och jag har äntligen lyckats lägga in några korta bloggposter. Att slänga in en och annan kortare kommentar är nog precis vad som behövs för att få fart på skrivandet igen.

Magiska Rummet

En tredje sak att fira är att jag äntligen får tummarna ur röven gällande mitt engagemang i teatern. Jag har en livslång kärlekshistoria med teatern, men den präglas av tyvärr av återkommande fall av långvarig otrohet och distans. Ibland blir dock längtan för stor, och ivrigt påhejad av min son Leonard (som också älskar teater) inleder jag nu en ny personlig era med teater, och den börjar redan i januari med en improvisationskurs – Tranceformation Impro – en reinkarnation av mina dynamiska improkurser på 1990-talet; Krokodilgruppen.

Jag vill förstås gärna regissera igen, men först måste jag komma igång, bli lite varm i kläderna och jobba upp nya kontaktnät. Jag har redan ett antal anmälda till kursen i januari, och hoppas på 10-15 improvisationsglada själar som vill dyka in i teaterns magiskt förtrollande och förvandlande värld.

Läs mer om mina produktionsidéer och kursen Tranceformation Impro på hemsidan för Det Magiska Rummet!

Dekorrand

Sexigt julpynt

24/12, 2013

Pornaments

På en hemsida som heter Pornaments kan man nog förvänta sig porriga dekorationer, och det är precis vad man får. Här bjuder jag på lite bilder av deras julgranspynt. Det är lite sent påtänkt för årens jufirande, antar jag, men det kan ju vara kuk – förlåt, kul – att ha något sådant med i bakhuvudet inför nästa års julfirande!

tunn linje

St. Nichol-ass
St. Nichol-ass

Very thin brown line

Out for the holidays
Out for the holidays

Very thin brown line

Naughty or naughtier
Naughty or naughtier

Very thin brown line

Hot Lips
Hot Lips

Very thin brown line

Holiday Ride
Holiday Ride

Very thin brown line

Ho Ho Hung
Ho Ho Hung

Very thin brown line

Heavenly Body
Heavenly Body

Very thin brown line

Ginger style
Ginger style

Very thin brown line

Full Frontal
Full Frontal

Very thin brown line

Eat Me
Eat Me

Very thin brown line

Dominant Dame
Dominant Dame

Very thin brown line

Devilicious
Devilicious

Very thin brown line

Cool Licks
Cool Licks

Very thin brown line

Chillin' Chums
Chillin' Chums

Very thin brown line

Bondage Boobs
Bondage Boobs

Very thin brown line

Do Not Open Until Xmas!
Do Not Open Until Xmas!

tunn linje

Alla dessa dekorationer kommer från Pornaments!

Kurser med Calle & Jennie Rehbinder!

Dekorrand

Genusterroristen slår till – ”Vet ni vad det blir…?”

21/12, 2013

Nyfödd Disa

Den 19 oktober 2013 blev jag fyrabarnsfar, efter att ha varit trebarnsfar i snart 18 år. Det är en ganska radikal utveckling, inte minst med tanke på att många av mina vänner i min egen ålder, vissa även yngre, redan har fått barnbarn. Det är dock ett synnerligen önskat och efterlängtat barn, och det allra första för min hustru Jennie, så det är en rakt igenom lycklig tilldragelse som skänker hela familjen mycket glädje. Vår lilla bebis har dessutom tre entusiastiska storasyskon som alla älskar sitt nyaste lilla syskon.

Alla mina fyra barn

Det kan dock komma lite som en chock att upptäcka hur desperat många håller fast vid mossiga och föråldrade könsstereotyper, och allra mest i sammanhang där de är alldeles särskilt irrelevanta, som när man ska få en bebis. Det händer alltsomoftast att vi får anledning att tappa hakan över de ofattbart reaktionära och fördomsfulla reaktioner och frågor man ofta får som blivande förälder. Det är som att det just då blir som allra viktigast att bli dum i huvudet.

”Du kan väl ändå inte sätta rosa kläder på en pojke?” Jodå, jag har fått sådana kommentarer, lustigt nog samtidigt som jag själv har burit en rosa skjorta. Och jag är ju ändå en rätt stor och skäggig karl. Men det går tydligen bra. Inkonsekvensen är surrealistisk. Det är som att det är alldeles särskilt viktigt att impregnera just små barn med könsstereotyper. Stor karl + rosa skjorta = O.K. Liten pojke + rosa sparkdräkt = helt oacceptabelt, eller i alla fall rebelliskt och kontroversiellt. Jag får inte ihop det.

Disa i blå kläder

Vår skarpa skepsis mot genusklichéer har fått andra rätt lustiga konsekvenser också. Av vänner och släktingar fick vi inga blå kläder alls, och inga rosa heller, sannolikt i någon slags kombination av respekt för vår genusneutrala grundattityd, men förmodligen också för att slippa förväntade sura kommentarer. Gröna, lila, gula, mönstrade och bruna kläder. Men för säkerhets skull inga rosa. Eller blå. Detta är förstås också rätt larvigt, eftersom vi aldrig någonsin har haft synpunkter på färgerna blått och/eller rosa i sig. Självklart kan både flickor och pojkar ha såväl rosa som blå kläder.

Ett område där genusklichéerna står som spön i backen är leksaksaffärer, och i än högre grad klädbutiker. Även för mycket små barn har man delat upp det i kläder för pojkar och kläder för flickor, vilket känns alldeles osedvanligt mossigt och stereotypt. Före puberteten är pojkar och flickor inte så pass olika i sina kroppstyper att det motiverar en åtskillnad. Och riktigt illa blir det när flickor förväntas ha på sig söta men opraktiska och synnerligen lekovänliga kläder, medan man till pojkar serverar tuffa och stryktåliga plagg. Tröttsamt är bara förnamnet. Men butikspersonalen är inte alltid värst. Föräldrar kan vara riktiga genusmonster…

”Vilket papper ska vi välja till Linus present, tycker du, lilla gubben?”
”Det röda!”
”Nääää, Linus är ju en pojke, han vill säkert inte ha det röda! Ta det där roliga med pistoler och dödskallar på istället!”

Den ständigt återkommande första frågan när man aviserar en graviditet är förstås ”vet ni vad det ska bli?”, som vore just könet det viktigaste av allt, och det är irriterande nog. När det var som värst med allt tjat om huruvida bebisen hade kommit än, och vilken sort det var (väldigt nära födseln) publicerade jag denna Facebookstatus – alla förstod inte skämtet:

Till alla som undrar: enligt det senaste ultraljudet så visade sig bebin vara en elefant, så det tar nog tre månader till. Hen får heta Ganesha.

Jag kan verkligen ärligt säga att det spelade absolut ingen roll alls för mig om jag skulle få en pojke eller flicka, eller för den delen någon med obestämt kön, så det brydde vi oss inte om att ta reda på innan. Vafan, det ser man väl när ungen kommer ut, eller hur? (vi noterade att sjukhuspersonalen blev en smula konfunderade över att vi inte brydde oss om att omedelbart kolla om det var en med snippa eller snopp – underliga människor…)

Som vanligt när något är enerverande och ständigt återkommande så hittade jag på en skön strategi för att sätta frågarna rejält på pottkanten. Och så föddes Genusterroristen. Genusterroristen kommer sannolikt att dyka upp fler gånger här på TantraBlog. Om du uppfattar det som ett hot eller som ett löfte är helt upp till dig. Here we go:

”Vet ni vad det ska bli?”
”Nja, men vi hoppas förstås att det ska bli ett litet barn.”
”Ja, det förstås, men vilken sort?”
”Sannolikheten är hyfsat hög att det blir en homo sapiens sapiens.”
”Meh! – jag menar förstås om det blir en tjej eller kille!”
”Det kan man ju i ärlighetens namn inte veta förrän om ett par-tre år när barnet självt talar om det. Könsidentiteten är ju genetiskt hårdkodad, och då är det ju dumt att projicera ett genus på barnet innan man vet säkert.”
”Åh, vad jobbig du är! Jag menar förstås vilket kön!”
”Kön? Menar du om barnet har en snopp eller snippa?”
”JA!”
”Men… varför är det så viktigt? Det känns som att du har ett överdrivet intresse för min bebis könsorgan. Är det en fetisch du har, eller? Små bebisgenitalier?”
”Ghaaaaa!!!”

Där tappar frågaren lusten att fortsätta fråga, tro mig. Själv gapskrattar jag sadistiskt inombords, men hoppas förstås också att mina elaka (men högst relevanta) motfrågor inspirerar till ifrågasättande av idiotiska normer.

Keruber

Utvecklingen är dock positiv. Fler och fler begriper den här problematiken, och fastnar inte i gamla klichéer. BB Stockholm är HBT-certifierat, och det märks. Där fick vi inga korkade frågor om kön, och inga fördomsfulla antydningar om barnets eventuellt ”manliga” eller ”kvinnliga” egenskaper. På Danderyds sjukhus fick vi följaktligen ett mycket bra bemötande. Inga rosa eller blå tekoppar beroende på utseendet på det nyfödda barnets könsorgan – jodå, sånt finns fortfarande. På ett sjukhus serveras te i könsmatchande koppar till föräldrarna efter födseln. I rosa servis om de har fått en dotter, och blå servis om de fått en son. Japp, du läste rätt. De delar ut tekoppar med olika färg beroende på huruvida ungen har snopp eller snippa. På riktigt. Inte aprilskämt.

Men inte på BB Stockholm, alltså. Inte ens enbart blå eller röda nålar på anslagstavlan där nyfödda barn aviseras – där fanns en uppsjö med nålar i alla möjliga färger. Vårt barn fick en gul nål. Det finns hopp.

Födelsetavla

tunn linje

Mer om genus:
Alla dessa olika kön – min egen teori om fem olika genusskalor.
Är det okej att önska kön på sitt barn? från bloggen ”Mina Sanna Ord”.

Dekorrand

Hybris och fascism

20/12, 2013

Jonatan Holst

Hur man känner igen en tvättäkta fascist med vidrig människosyn och gränslösa maktambitioner, i total avsaknad av respekt för människor och deras privatliv – man lyssnar på vad de säger, läser vad de skriver:

”Människor skall inte vara anonyma när de köper varor eller tjänster.”

– Jonatan Holst, presschef på Finansinspektionen, FI.

Detta citat säger allt. Jag ryser av avsmak och indignation. Detta tyder på ett medvetande som genomströmmas av hybris och extremt kontrollbehov – men som helt saknar empati eller tillit till medmänniskor. Den här sortens människor skrämmer mig mer än något annat. Att öppet redovisa en så integritetskränkande inställning, att vilja kontrollera varenda människas privatekonomi ner till minsta bussbiljett, kondom, tuggummi, deckarroman eller skohorn, det är inte acceptabelt på något sätt.

Artikeln som citatet är taget ur har ett par år på nacken (GP 2011), och citatet är taget ur ett sammanhang där Holst refererar till pengatvätt – men frågan är på intet sätt inaktuell – snarare tvärtom, med tanke på alla avslöjanden kring NSA, FRA, Polisen m.fl. Det handlar om respekt för individen. Enligt Finansinspektionen är sådant underordnat. Enligt dem ska ingen kunna köpa ens en bussbiljett utan att staten känner till det. Varför? Vem vill veta allt detta om oss? Till vilket syfte? Vem tjänar på det? Vem skulle ägna sig åt pengatvätt genom att köpa bussbiljetter?

STASI skulle ha älskat Jonatan Holst. Gestapo, KGB, NSA, FRA likaså. Nu blev det Finansinspektionen, men inställningen är uppenbarligen densamma. Kontroll, kontroll, kontroll. Papiere, bitte?

tunn linje

Fler som skriver om Finansinspektionen:
Cornucopia, Viktualiebrodern

Dekorrand

Om trafficking på SvT Debatt

20/12, 2013

SvT Debatt om trafficking

För några veckor sedan blev jag än en gång tillfrågad om jag ville vara med i SvT debatt (för åttonde eller nionde gången, vet ej säkert) och denna gång skulle temat vara trafficking. Jag hade tackat nej till en tidigare debatt, eftersom det var lite väl kort efter min dotters födelse, och jag behövdes hemma, och fick då frågan om ett kommande program med annat tema.

Tyvärr blev aldrig den debatten av, som jag förstått för att de inte hittade rätt motdebattörer, men den redaktör jag talade med tyckte att ämnet var så intressant att jag fick i uppdrag att istället skriva en artikel i ämnet. Så då gjorde jag det.

Min egen rubrik var följande:
Trafficking – en miljardindustri – men för vem?

Givetvis kan redaktörer aldrig låta en bra rubrik få vara kvar, utan de måste låta rubriksättare hitta på något eget. Kanske en facklig fråga, jag vet inte. Hur som helst kom artikeln ut på debattsidan i alla fall. Efter 58 kommentarer stängdes kommentarsfältet, så de vill kanske döda ämnet för en tid framöver. Vi får se om det blir någon fortsättning på det där.

tunn linje

Det är inte offren som tjänar på överdrivna traffickingsiffror

TRAFFICKING Hur stort är problemet med trafficking egentligen? Under stora sportevenemang som OS och VM blåses siffrorna ofta upp till tiotusentals fall av trafficking, men rapporter visar i efterhand att det varit försvinnande få. Så varför ifrågasätts inte dessa obekräftade påståenden? Trafficking är ett existerande problem, och varje enskilt fall berättar en djupt tragisk historia. Men ingen tjänar på moralpanik och groteska överdrifter, skriver Carl Johan Rehbinder.

Sextrafficking har idag blivit en miljardindustri. Men inte bara för dem som påstås livnära sig på denna slaveriliknande sexhandel. De riktigt stora pengarna omsätts av de organisationer som byggt upp en omfattande verksamhet på att motverka trafficking, primärt med propaganda och information. För dessa grupper verkar det finnas hur mycket pengar som helst.

De svänger sig med siffror – 500 000 offer hit och 27 miljoner dit, trots att det inte finns någon vetenskaplig grund eller tillförlitlig statistik som bekräftar dessa siffror. Det enda som finns att tillgå är antalet domar, och genom dessa berättas en helt annan historia. Enligt FN:s avdelning United Nations Office on Drugs and Crime uppgår siffrorna för sextrafficking till maximalt 3000 domar i hela världen årligen.

Inför OS i Aten 2004 gjorde svenska politiker ett stort nummer av de tiotusentals offer för trafficking som man antog skulle bli det självklara resultatet av ett så stort evenemang. Detta upprepades vid fotbolls-VM i Tyskland 2006, fast då hade man dubblat siffran från 20 000 till 40 000. I en undersökning gjord av The International Organization for Migration (IOM) efter fotbolls-VM i Tyskland 2006, kom man fram till att polisen endast hittat fem fall. I Aten hittade man inga alls. Detsamma gällde ett antal andra stora idrottsevenemang, som till exempel fotbolls-VM i Sydafrika 2010.

IOM kom vidare fram till att det är tydligt att det generellt inte finns någon korrelation mellan trafficking och stora sportevenemang.

Låt oss göra ett räkneexempel utifrån den godtyckliga siffran en miljon sextraffickingoffer om året bara i Europa. För att de ska bli lönsamma (baserat på uppgifter från legal sexhandel) måste var och en av dem ha åtminstone fem-tio kunder per dygn. En hyfsat generös bedömning skulle vara tio miljoner sexköp per dygn, vilket på ett år blir 3 650 000 000 sexköp. Och då har jag ändå inte räknat med all legal sexhandel, vilket torde vara betydligt vanligare förekommande än den illegala och ofrivilliga sexhandeln. Uppenbarligen faller dessa siffror på sin egen orimlighet, så varför fortsätter denna propaganda? Varför ifrågasätts inte dessa obekräftade påståenden?

Trafficking är ett existerande problem, och varje enskilt fall berättar en djupt tragisk historia. Men ingen tjänar på moralpanik och groteska överdrifter.

En av svårigheterna med att få fram korrekta siffror ligger också i att den juridiska definitionen på vad som ska räknas som trafficking är väldigt olika från land till land. Om man med trafficking även räknar in annat arbete än sexuella tjänster finner man snart att den största delen rör helt andra sysslor än sexarbete – som till exempel inom byggnad, städning och restaurang. För att inte tala om blåbärsplockning.

Det finns de som tjänar på att siffror fabriceras, blåses upp och reproduceras gång på gång. Till att börja med alla de politiker som vill framstå som handlingskraftiga och ”goda” försvarare av de svagaste i samhället, samt förstås de organisationer som uppbär stora ekonomiska anslag för sin verksamhet. Därtill finns det otaliga ideologiska organisationer på både höger- och vänsterkanterna som på religiösa och moraliska grunder vill avskaffa all kommersiell verksamhet som involverar sex – från sexhandel till pornografi. Då är det tacksamt att sammanlänka alla dessa grenar med de mest extrema yttringar man kan föreställa sig, som ofrivillig sexslavhandel, givetvis utifrån den intuitivt logiska slutsatsen att legal sexhandel leder till mer trafficking.

Att likställa trafficking med frivillig sexhandel är populärt som metod för att snygga till statistiken. Flera av de organisationer som driver propaganda mot trafficking är också starka motståndare till att frivilliga sexarbetare ska få samma rättigheter som andra yrkesgrupper. Det gör att man tyvärr kan ana en obehaglig dubbelmoral hos dessa aktivister, och ett monumentalt ointresse för att faktiskt hjälpa.

Carl Johan Rehbinder, liberal debattör

Foto: Jennie Rehbinder

tunn linje

Du hittar artikeln (och kommentarer) på SvT debatt

Dekorrand

Spara

Att missförstå yttrandefriheten

17/12, 2013

Right to opinion goes both ways...

Vissa djupt okunniga människor verkar tro att yttrandefrihet i all enkelhet betyder att de har rätt att yttra sig fritt om vad som helst – oemotsagda – även om det är en helt idiotisk sak de påstår.

Om jag då har en annan åsikt och hävdar den med goda argument (förklarar varför denna åsikt är idiotisk) kan det lätt bli så att den vars åsikter jag just ifrågasätte drar helt felaktiga slutsatser, nämligen att jag inte vill att hen ska få uttrycka sina åsikter, att jag på något märkligt sätt vill inskränka deras yttrandefrihet. Detta är givetvis ett fullkomligt barockt antagande. Inget kunde vara mer felaktigt.

Yttrandefrihet betyder INTE att få säga vad man vill utan att bli ifrågasatt. Ifrågasättandet är en del av yttrandefriheten, nämligen. Andra har lika stor rätt att yttra sig som du. Du får säga vad du vill – och det får även jag. Sådana är villkoren i en modern demokrati.

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: