Archive for the ‘Sexualpolitik’ category

Lögnaktig antiporrpropaganda – igen…

20/02, 2017

Veronica Palm om porr

Veronica Palm ljuger och fantiserar (som vanligt) i Dagens Arena, och påstår i en artikel med rubriken ”Därför behöver vi ta strid emot porren” att 35 % av allt som visas på nätet är porr (var kommer denna bisarra siffra från?), och att vilken 12-åring som helst på några sekunder kan klicka sig fram till ”dehumaniserande våldsporr och grov misshandel”. Det är lätt att påstå saker, att dra åsikter ur röven och presentera det som fakta – särskilt om man inte anser sig behöva backa upp det med hårda bevis eller källhänvisningar. Som t.ex. att kolla upp verklig statistik om porr på nätet.

Så jag gjorde ett litet experiment, och gjorde en sökning på just ordet ”sex”. Jag vet inte hur sökhistoriken ser ut i Veronica Palms dator, men jag jobbar som sexualupplysare, googlar mycket om sex, och i min webläsare, när jag söker på just ordet ”sex”, så får jag detta resultat: sida upp och sida ner är det information om sex och relationer – i Expressen, RFSU, Familjeliv, Apotea, Illustrerad Vetenskap, Metro, Vårdguiden, UR, Women’s Health, QX, m.m. Där kommer upp nyhetsartiklar om personer som åkt fast för diverse sexövergrepp, nätbutiker som säljer glidmedel och kondomer, AdLibris – och strax före en länk till en dejtingsida dyker upp en länk till Bibelinformation! Fattar ni? Bibelinformation! Ingen våldsporr alls, faktiskt.

Googlesökning SEX

Först när jag klickat mig fram till 16:e sidan (!) i Google får jag fram något som man kan klassa som helt vanlig porr – sex.com, som innehåller typisk mainstreamporr – inte det som Veronica Palm beskriver, utan just helt vanlig porr, utan våld och tvång. När jag slår över till bildsökning är det ungefär likadant. Jag scrollar förbi hundratals bilder av liknande karaktär – romantiska, ljusa och softade bilder med gulliga och kramande par klädda i vita linnen i sängar med vita lakan – allt sådant man kan publicera i vilken anständig tidning som helst, samt en och annan anatomisk teckning.

När jag kommer ner till slutet av sökningen – ni vet, där det kommer en länk man kan klicka på som säger ”Visa fler resultat” – så har jag ännu inte sett EN ENDA BILD som inte skulle kunna publiceras på Facebook utan att bli borttagen. Inte en enda fitta, inte en enda kuk, inte en enda bröstvårta. OBS! Jag har INTE Safesearch påkopplat!

Googlesökning SEX

Naturligtvis är ungdomar generellt mycket smartare än Veronica Palm, och söker mer specifikt på ”pussy”, ”gangbang” etc., men nu var det ju faktiskt så att jag granskade Veronica Palms dubiösa påstående, och visade därmed att hon uppenbarligen ljuger. Alternativt är hennes egen sökhistorik präglad av ett frenetiskt sökande på just olika uttryck för sex.

Vidare ljuger hon om porren som en stor miljardindustri, eftersom en väldigt stor andel av den porr de flesta konsumerar idag är ren amatörporr, som man kan hitta gratis. Och så pratar hon om pojkar, när det faktiskt är en ganska hög andel flickor och kvinnor som tittar på porr. Och de gillar de mer kinky varianterna, med BDSM-innehåll – säkerligen det som Palm refererar till som ”våldsporr”.

Problemet med ideologiska fanatiker utan kunskap och bildning är att de kan ställa till med väldigt mycket skada. Sådana människor med politiskt inflytande är farliga. Hade Veronika Palm bara varit granntanten hade jag kunnat strunta i hennes kverulantiska moralismer, men nu är hon inte det. Hon har makt. Och har man sådana åsikter som hon är man farlig för allmänheten, anser jag. Därför förtjänar hon inte bara en, men många skopor ovett.

Förutom uppenbara lögner om porren så vill Veronica Palm och hennes gelikar uppenbarligen skildra kvinnor som viljelösa, asexuella offer, som absolut inte kan fantisera om att ha gruppsex med flera män, eller att bli dominerade, eller få smisk. Män är perversa djur, och kvinnor är ljuva änglar, typ. Jag vet ju att detta inte är sant – jag har träffat många kvinnor som har berättat om sina sexuella fantasier på ett sätt som får mig att känna mig hyfsat återhållsam, nästan pryd.

Denna strategiska offermentalitet är i själva verket extremt kontraproduktiv för jämställdheten. Man skildrar medvetet kvinnor som svagare, mer osjälvständiga, i behov av skydd – samt att de självklart inte är intresserade av mer ”perversa” former av sex. Rena 1800-talssynen på kvinnor, alltså. Kvinnor kan väl inte vara kinky? De är ju bara ljuva väsen med vita linnen och en tekopp i sina kupade händer?

Vad vill Veronica Palm åstadkomma med sina fantasifulla excesser egentligen? Varför påstår hon att hon vill försvara kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar, när hon i nästa andetag vill skambelägga och förvägra samma kvinnor just detta? Och så detta ständiga ”tänk på ba-a-a-a-a-arnen!”.

Min förhoppning är att vuxenvärlden inte fortsätter att bara nedvärdera porr, och pracka på barnen en sexfientlig världsbild, geom att stänga dörren till alla intryck, men att vi snarare berättar om FLER sätt att ha sex, och framför allt lär våra barn självkänsla, att inte ta skit, att kunna säga JA och att kunna säga NEJ, och att respektera sig själva så pass mycket att de inte går med på sådant de inte vill gå med på. Samt att vi måste lära våra barn att kommunicera vettigt, respektera varandra, lära sig tycka om sin kropp, bejaka sin sexualitet – men på egna villkor.

Om man tycker att något är dåligt, så hjälper det inte att förbjuda eller skambelägga – man måste erbjuda bättre alternativ. Det är vad jag och många med mig gör. Skapa egen porr. Recensera porr på kultursidorna. Då lyfter man bannbullan och ger ämnet den respekt det förtjänar. Då lyfter man också kvaliteten, och kraven på en större medvetenhet om de signaler man sänder ut.

Cirkus Eros

En annan viktig aspekt av porrens vara eller icke vara är att just porren kan vara en oerhört viktig faktor för folk med marginaliserad sexualitet, att erkänna sig själva. För många som exempelvis är homosexuella, eller på annat sätt ”avvikande” från heteronormen, kan porr vara en avgörande faktor i en förbättrad självbild. En spegling, ett erkännande av att den egna sexualiteten är O.K.

Ett stort problem är att många tycks tro att ”bara vi förbjuder porr så blir allting bra” – och det är lika dumt som att förbjuda sex, för att det finns en och annan som begår sexuella övergrepp. Eller att förbjuda mattor, för att det finns tvångsarbetande barnslavar i afghanska mattfabriker.  Varje vettig person drar självklart slutsatsen att man bör lägga energi på att lösa problemen genom att erbjuda bättre alternativ, inte genom att förbjuda bort problemet. För det första funkar förbud jävligt dåligt mot sånt som folk vill ha, och man driver verksamhet under jorden, vilket gör situationen värre – därtill drar man med sig fullt acceptabla aktiviteter in i en förbudsspiral, och gör allting sämre.

Det är verkligen dags att vi tar både kvinnors och mäns sexualitet på allvar nu, och erkänner att kvinnor kan ha lika vilda och experimentella erotiska fantasier som män, samt att kvinnor står för en stor del av porrkonsumtionen. Det enda Veronica Palm och hennes likasinnade gör är att skambelägga kvinnor för deras sexualitet. Inte så feministiskt, väl?

tunn linje

Läs gärna Johan Norbergs artikel om porren:
”Släpp moralpaniken och sluta fördöm porren som du inte förstår”

Eller denna intressanta studie:
Exposure to pornography doesn’t reduce attraction and love for romantic partners

Eller denna utmärkta artikel om kommersiell sex:
Konsumentmakt och kommersiell sex?

Och så lite statistik:
Pornhub’s 2016 Year in Review

Och så självklart Petra Östergrens hemsida:
Petra Östergren
På Petras sida kan du också ladda ner hennes bok:
”Porr, horor & feminister” som pdf-fil

tunn linje

Besök gärna min egen pornografiska hemsida Cirkus Eros!

Kurser med Calle & Jennie Rehbinder!

Dekorrand

Spara

Den irrationella skräcken för nakna kroppar

26/07, 2015

Artikel i Expressen Debatt 150716

Expressen Debatt beställde en artikel av mig för en tid sedan, och tanken var att den skulle handla om den alltmer puritanska synen på sex och naket i det offentliga rummet. så för drygt en vecka sedan kom den äntligen ut, i såväl papperstidningen som på nätet, med rubriken Nakenhet är tabu i vår kroppsfientliga kultur (man får ju aldrig sätta sina egna rubriker…).

Min artikel delades friskt (nästan 2.000 delningar på Facebook i skrivande stund), var ett par-tre dagar en av Expressens två-tre mest lästa debattartiklar, och ledde till en väldig massa intressanta diskussioner här och där. Jag tror inte att jag någonsin fått så mycket beröm och uppskattning för en artikel tidigare, så den var väl rätt bra, antar jag.

Min vana trogen publicerar jag förstås de artiklar som jag publicerat i andra media även här på bloggen. Här kommer den:

tunn linje

Artikel i Expressen Debatt 150716

Det finns mycket här i världen som vi människor skräms av, och som väcker vår motvilja. Krig, svält, stöld, vandalism, hot, våld eller förnedring – sådant som man i de allra flesta samhällen stiftar lagar mot. Lagars främsta syfte är att skydda människor från att bli skadade av andra människor, och det är ju vettigt.

Men så finns det vissa områden där allt förnuft har flugit sin kos, allt rationellt tänkande är borta, och känslorna fått kortslutning. Ett sådant område är den nakna människokroppen. Att vara naken i det offentliga rummet betraktas även i ”frigjorda” Sverige som ett brott, och rubriceras numera som sexuellt ofredande. Förargelseväckande beteende är tydligen inte starkt nog.

Fysisk nakenhet verkar skrämma och uppröra så pass att det anses vara något som vi alla borde skyddas från. Särskilt barnen – som vore nakenheten i sig något oerhört farligt och skadligt. Ur detta perspektiv torde barn som växer upp i naturistfamiljer som tillbringar sommarsemestern på nakencamping vara alldeles särskilt traumatiserade. Så är det naturligtvis inte. Alla som någon gång varit på en nakenbadstrand vet att det är mindre sexualiserat än på en ordinär badstrand – men den nyviktorianska skam som sprider sig alltmer, talar inte med förnuftets röst.

På våra badhus har unga killar kalsongerna på under badbyxorna, nakna bastubadare betraktas med misstänksamhet – och så ovanpå det den uppenbara könsdiskrimineringen av kvinnor som i motsats till män tvingas täcka sina bröst. Amerikaniseringen av kulturen gör att åsynen av kvinnliga bröstvårtor ses som större hot mot moralen än bilder av döda kroppar och avhuggna huvuden. Skammen över den egna kroppen programmeras in tidigt. Och vi sväljer det, okritiskt, eftersom sociala medier på nätet har blivit en del av det dagliga umgänget.

Vad blir då effekterna av att leva i en alltmer kroppsfientlig kultur? Denna fobi skapar i själva verket mer ångest, sämre självbild, mer distans – kort sagt, en sämre livskvalitet. Små barn älskar att springa runt nakna, men så lär vi dem att skämmas för sina kroppar, och så krymper de som människor. De blir rädda. Varför gör vi detta mot våra barn?

Många tycks tro att den moral som är rådande just nu är den enda sanningen – så har det minsann alltid varit. Det stämmer inte. För 30-40 år sedan var det fullt normalt för såväl kvinnor som män att vara barbröstade i parker, på badstränder och i badhus. Att sola och bada naken var också vanligt, och inte särskilt uppseendeväckande alls. Hela Långholmen i centrala Stockholm var spontant nakenbadställe – något som kan vara svårt att föreställa sig i dag, när det är förbjudet även för småbarn att bada nakna på Långholmen.

Denna nakenskräck tillför inget av värde. Ingen människa har någonsin tagit skada av att se en annan människa naken. Tvärtom kan det vara befriande, och till och med rätt kul. Ändå skyddar vi oss från ”detta hemska”, med lagstiftning och dömande attityder, så till den grad att det är lättare att hitta vålds- och krigsskildringar i medierna än nakna kroppar.

Det vore onekligen hälsosammare om vi människor kunde slappna av lite mer, lära oss att tycka om våra fantastiska kroppar, njuta av dem så länge vi nu har dem, i stället för att dela denna kollektiva neuros. Avskaffa förbuden mot fysisk nakenhet i det offentliga rummet. Danskarna är bra förebilder – där är det, till skillnad från Sverige, uttryckligen tillåtet att bada naken på alla badstränder. Livet blir nog mycket roligare så, för de allra flesta.

Carl Johan Rehbinder
Relationscoach och sexpedagog

tunn linje

Artikeln publicerad på Expressen Debatt 16 juli 2015

Dekorrand

Vårt omättliga behov av syndabockar

1/03, 2014

Artikel i SvT Debatt 140227

Jag fick i uppgift av SvT Debattredaktionen att skriva en artikel som skulle flankera debatten i TV samma kväll. Kvällens debatt skulle handla om sexköpare. Jag var också inbjuden som meddebattör (nu för nionde gången i SvT Debatt).

Mitt perspektiv är förvisso alltid sexsäljarens, men de två är ju beroende av varandra, så att säga. Nu finns ju artikeln på SvT Debatts hemsida, men jag publicerar den även här på min blogg, med min ursprungliga rubrik:

tunn linje

Behovet av syndabockar

I samma stund som vi människor förstod att det kunde vara mer gynnsamt att bedriva handel, byta varor och tjänster, så blev förstås även sex en värdefull valuta att byta med. Avancerade primater, som exempelvis chimpanser, gör det också. Det är en evolutionär adaption, vilket gör att det är extremt osannolikt att vi någonsin kommer att få stopp på det, hur mycket vi än försöker förbjuda det, hur hårda straff vi än utmäter.

Det finns inget som i sig är perverst. Vad som är avvikande och oönskat bestäms inte av en enskild människas agerande eller natur. Det styrs av omgivningens överenskomna värderingar och domar. Det som för tillfället betraktas som moraliskt fel avgör vilka som är de perversa, de utstötta, syndabockarna. Och det växlar. De som är syndabockar idag är respekterade i morgon – och tvärtom.

Varje kultur och varje tid behöver sina favoritsyndabockar, de perversa som det är legitimt att hata. På 1950-talet var det bögar och kommunister, och i nutid har vi pedofiler och terrorister. Och sexköpare. Det verkar som att det alltid måste finnas några vi människor kan projicera all frustration på, allt hat, förakt och behov att fördöma.

Nuförtiden är det fullt legitimt att hata torskarna, horbockarna – alltid männen – som man självklart stämplar som å ena sidan misslyckade och oattraktiva som inte kan få sex utan att betala, å andra sidan vidriga bestar som utnyttjar stackars viljelösa våp för sin egen låga njutnings skull, helt utan att ta någon hänsyn till den utnyttjades känslor och upplevelse.

Att verkligheten är oerhört mycket mer komplex än så behöver man inte ta hänsyn till om man har den ideologiska rätten på sin sida. Att det finns sexarbetare som ser det som sin livsuppgift och glädje att sälja sex till funktionshindrade, eller bara väldigt rädda och blyga personer, är irrelevant.

Ännu värre är det med horstigmat. För att fullt ut kunna döma sexköparna som patetiska psykopater måste hela bilden målas svart. Det får aldrig anas att de som säljer sex kan ha gjort ett medvetet val, eller kanske till och med – Gud förbjude – trivs med sitt yrkesval. Det skulle rasera moralisternas ”goda” självbild totalt.

Alltså utsätter man sexarbetarna för den optimala förnedringen – man omyndigförklarar dem, patologiserar dem, osynliggör dem, och skildrar dem som hjälplösa offer, oförmögna att fatta beslut. Och man tycker synd om dem – den värsta formen av subtil arrogans.

I Nya Zeeland har man valt en annan väg. Där har man helt avkriminaliserat all sexhandel, men man har infört strikta lagar som skyddar sexarbetarna. En sexsäljare har alltid rätt att säga nej till en kund, att välja – även som anställd på en bordell. Det är ett lagbrott redan att be om att få ha oskyddat sex. En sexarbetare som vill sluta sälja sex får motsvarande A-kassa från dag ett.

Detta har inte lett till en ökning i handeln, inte en sänkning heller – men en kraftigt förhöjd livskvalitet hos de som säljer sexuella tjänster. Men det går inte här i Sverige – vi har ju hororna och horbockarna som våra offer och förövare att hata och tycka synd om.

Vi pratar om dem, men aldrig med dem. Vem frågar hororna och horbockarna vad de tycker och känner? Att fråga sexarbetarna vad de tycker om ett lagförslag som berör just sexarbetare skulle ju underminera hela den moraliska krokanen, sticka hål på ballongen. Bättre att bara upprätthålla myten om den olyckliga horan och den äckliga kunden. Allt för att vi ska få ha våra syndabockar i fred, legitima måltavlor för hat och förakt.

Carl Johan Rehbinder, oberoende liberal debattör

tunn linje

Om du läser artikeln på SvT Debatts hemsida kan du också ta del av en rad kommentarer. Jag fick betydligt mindre mothugg än jag väntade mig, utan snarare mer positiv respons. Rejält med mothugg fick jag däremot på kvällen, i TV-programmet, av genuskorrekta bloggare och strukturmarxistiska PK-feminister, som uppenbarligen älskar att hata – alla som inte tycker som de själva. Men det är en annan historia…

tunn linje

Läs även denna bloggpost av Emma Rosenqvist!

Dekorrand

Spara

Om trafficking på SvT Debatt

20/12, 2013

SvT Debatt om trafficking

För några veckor sedan blev jag än en gång tillfrågad om jag ville vara med i SvT debatt (för åttonde eller nionde gången, vet ej säkert) och denna gång skulle temat vara trafficking. Jag hade tackat nej till en tidigare debatt, eftersom det var lite väl kort efter min dotters födelse, och jag behövdes hemma, och fick då frågan om ett kommande program med annat tema.

Tyvärr blev aldrig den debatten av, som jag förstått för att de inte hittade rätt motdebattörer, men den redaktör jag talade med tyckte att ämnet var så intressant att jag fick i uppdrag att istället skriva en artikel i ämnet. Så då gjorde jag det.

Min egen rubrik var följande:
Trafficking – en miljardindustri – men för vem?

Givetvis kan redaktörer aldrig låta en bra rubrik få vara kvar, utan de måste låta rubriksättare hitta på något eget. Kanske en facklig fråga, jag vet inte. Hur som helst kom artikeln ut på debattsidan i alla fall. Efter 58 kommentarer stängdes kommentarsfältet, så de vill kanske döda ämnet för en tid framöver. Vi får se om det blir någon fortsättning på det där.

tunn linje

Det är inte offren som tjänar på överdrivna traffickingsiffror

TRAFFICKING Hur stort är problemet med trafficking egentligen? Under stora sportevenemang som OS och VM blåses siffrorna ofta upp till tiotusentals fall av trafficking, men rapporter visar i efterhand att det varit försvinnande få. Så varför ifrågasätts inte dessa obekräftade påståenden? Trafficking är ett existerande problem, och varje enskilt fall berättar en djupt tragisk historia. Men ingen tjänar på moralpanik och groteska överdrifter, skriver Carl Johan Rehbinder.

Sextrafficking har idag blivit en miljardindustri. Men inte bara för dem som påstås livnära sig på denna slaveriliknande sexhandel. De riktigt stora pengarna omsätts av de organisationer som byggt upp en omfattande verksamhet på att motverka trafficking, primärt med propaganda och information. För dessa grupper verkar det finnas hur mycket pengar som helst.

De svänger sig med siffror – 500 000 offer hit och 27 miljoner dit, trots att det inte finns någon vetenskaplig grund eller tillförlitlig statistik som bekräftar dessa siffror. Det enda som finns att tillgå är antalet domar, och genom dessa berättas en helt annan historia. Enligt FN:s avdelning United Nations Office on Drugs and Crime uppgår siffrorna för sextrafficking till maximalt 3000 domar i hela världen årligen.

Inför OS i Aten 2004 gjorde svenska politiker ett stort nummer av de tiotusentals offer för trafficking som man antog skulle bli det självklara resultatet av ett så stort evenemang. Detta upprepades vid fotbolls-VM i Tyskland 2006, fast då hade man dubblat siffran från 20 000 till 40 000. I en undersökning gjord av The International Organization for Migration (IOM) efter fotbolls-VM i Tyskland 2006, kom man fram till att polisen endast hittat fem fall. I Aten hittade man inga alls. Detsamma gällde ett antal andra stora idrottsevenemang, som till exempel fotbolls-VM i Sydafrika 2010.

IOM kom vidare fram till att det är tydligt att det generellt inte finns någon korrelation mellan trafficking och stora sportevenemang.

Låt oss göra ett räkneexempel utifrån den godtyckliga siffran en miljon sextraffickingoffer om året bara i Europa. För att de ska bli lönsamma (baserat på uppgifter från legal sexhandel) måste var och en av dem ha åtminstone fem-tio kunder per dygn. En hyfsat generös bedömning skulle vara tio miljoner sexköp per dygn, vilket på ett år blir 3 650 000 000 sexköp. Och då har jag ändå inte räknat med all legal sexhandel, vilket torde vara betydligt vanligare förekommande än den illegala och ofrivilliga sexhandeln. Uppenbarligen faller dessa siffror på sin egen orimlighet, så varför fortsätter denna propaganda? Varför ifrågasätts inte dessa obekräftade påståenden?

Trafficking är ett existerande problem, och varje enskilt fall berättar en djupt tragisk historia. Men ingen tjänar på moralpanik och groteska överdrifter.

En av svårigheterna med att få fram korrekta siffror ligger också i att den juridiska definitionen på vad som ska räknas som trafficking är väldigt olika från land till land. Om man med trafficking även räknar in annat arbete än sexuella tjänster finner man snart att den största delen rör helt andra sysslor än sexarbete – som till exempel inom byggnad, städning och restaurang. För att inte tala om blåbärsplockning.

Det finns de som tjänar på att siffror fabriceras, blåses upp och reproduceras gång på gång. Till att börja med alla de politiker som vill framstå som handlingskraftiga och ”goda” försvarare av de svagaste i samhället, samt förstås de organisationer som uppbär stora ekonomiska anslag för sin verksamhet. Därtill finns det otaliga ideologiska organisationer på både höger- och vänsterkanterna som på religiösa och moraliska grunder vill avskaffa all kommersiell verksamhet som involverar sex – från sexhandel till pornografi. Då är det tacksamt att sammanlänka alla dessa grenar med de mest extrema yttringar man kan föreställa sig, som ofrivillig sexslavhandel, givetvis utifrån den intuitivt logiska slutsatsen att legal sexhandel leder till mer trafficking.

Att likställa trafficking med frivillig sexhandel är populärt som metod för att snygga till statistiken. Flera av de organisationer som driver propaganda mot trafficking är också starka motståndare till att frivilliga sexarbetare ska få samma rättigheter som andra yrkesgrupper. Det gör att man tyvärr kan ana en obehaglig dubbelmoral hos dessa aktivister, och ett monumentalt ointresse för att faktiskt hjälpa.

Carl Johan Rehbinder, liberal debattör

Foto: Jennie Rehbinder

tunn linje

Du hittar artikeln (och kommentarer) på SvT debatt

Dekorrand

Spara

Ett sexuellt tillåtande samhälle – på riktigt!

31/07, 2012

Jennie on the rocks

Under fem dagar i juli upplevde vi något helt unikt, en tillvaro de flesta knappt vågar drömma om – en sexuellt tillåtande och uppmuntrande samvaro, med total acceptans för såväl egna som andras gränser och integritet.

Sexsibilityfestivalen är årets verkliga höjdpunkt för oss sexpositiva, njutande, livsbejakande, leklystna upptäckare av det underbara livet vi lever. För fjärde året i rad hölls denna festival på Skeppsuddens kursgård, och i år var det större, bättre, sexigare och läckrare än någonsin! Fler lärare, fler workshops, fler festivaldeltagare, fantastisk mat, många nyheter, bättre organisation. Festivalen håller helt enkelt på att bli riktigt proffsig!

Mys och gos på Sexsibilityfestivalen

De första tre åren var underbara också, i sin improviserade, bohemiska charmighet. En del av den ursprungliga pionjärcharmen har förstås tappats lite nu, men det har istället ersatts av massor av kvalitet, struktur, riktning och tydliga mål. Nu känns det på riktigt som att Sexsibilityfestivalen kan bli något verkligt intressant, en festival att räkna med, en mer och mer internationell begivenhet.

Det bjöds på en mängd olika slags kurspass, föredrag och happenings, ofta på tre-fyra olika ställen samtidigt (svårt att välja!), med flera olika lärare som fokuserade på sexualitet, närhet, njutning, tantra, kärlek och andlighet. Man kunde ständigt välja om man ville gå på någon workshop eller kanske bada, vila, fika i det nya kaféet med mystält, älska, sova, få en härlig massage, gunga naken i den fantastiska slänggungan – eller vad man nu hade mest lust med.

Sexsibilityfestivalen

Det var en internationell samling lärare på festivalen – från Sverige, Danmark, Finland och England – Åsa Kullberg, Sara Brorsen Skaarup, Ruby May, Johan Ekenberg, Diana Diakova & Martin Heese, Pia Struck, Lorenzo Stiernqvist, Charlotte och Alexander Rudenstam, Smrati Skog, Lars Maria Norén, Ingrid Frideborgsdotter, Marina Kronkvist, Tobias & Elisabeth, Andy, Susanne Sarasai Johansson, Denice Enerhag, Lisa Salamon, Petra Blomqvist och Sandra Bergman – och så vi förstås. Har jag missat någon må det vara hänt. Många var det i alla fall.

Jag var väldigt aktiv på festivalen och höll sannolikt fler workshops än någon annan (som vanligt) – från Konsten att säga NEJ! till sensuella lekar (Konsten att säga JA!), oljeglidning, kroppsmålning och ett föredrag om Kärlekens 9 språk. Och jag assisterade på en workshop med Pia Struck, och gick på flera andra workshops, så jag hade verkligen fullt program. Det blev inte mycket sömn om nätterna, men aktiviteterna på festivalen höll mig pigg och alert.

Oljeglidning

En av de verkligt härliga workshops jag arrangerade och höll i var oljeglidningsritualen, den underbara upplevelsebaserade meditationen i vilken samtliga deltagare får ligga nakna på en presenning, med kanterna uppvikta så det blir som en isolerad värld, och få varm olja hällt över sig. Sen är det bara att glida runt. Det är förstås mer än så – förberedelserna i form av en noggrann introduktion, stilla meditation, ingång i oljebassängen, samt att landa där – allt detta i ett djupt meditativt tillstånd, och det tar förstås sin tid. Deltagarna guidas hela tiden av mig för att få ut mesta möjliga av ritualen. Jag håller alltid ett väldigt lugnt tempo, så att det verkligen kan bli en djupt meditativ, innerlig och stilla upplevelse, ett mjukt lekfullt flöde med enorm lyhördhet och flexibilitet.

Efter ceremonin samlades vi alla i en samtalscirkel, där alla som ville fick dela med sig av sina upplevelser. Efter det lämnade jag rum för fri lek, och då blev det lite mer fart och fläkt. Men då hade samtliga deltagare fått pröva i lugn och ro, och bara de mest leklystna stannade kvar. Även jag fick tillfälle att glida runt lite! Härligt blev det på alla sätt och vis!

Kroppsmålning

Ingen Sexsibilityfestival utan kroppsmålning! Som traditionen bjuder ledde jag en härligt lekfull kroppsmålningsworkshop för alla hågade, med massor av färger, vatten, penslar och nakna människor att måla på. Alla deltagarna får pröva på att både måla och bli målade på, och sen tillstötte galna danslekar med fantastiskt dekorerade kroppar. Som vanligt var också Alexander med på ett hörn (med Vaginarts) och målade sina härliga fittmålningar. Många var det som målade på både varandra och sig själva, och det var inte ovanligt att samma person hade målningar av flera olika som målade. En rörlig konstutställning, med andra ord.

Mysigt på stranden!

En av de bästa sidorna av Skeppsudden är stranden. Där finns ett av Sveriges vackraste bastuhus – en åttakantig vedeldad bastu med panoramafönster ut mot Bråviken. Helt fantastiskt. Från dessa klippor kan man sitta och bevittna solnedgången, och förstås även ta sig ett nattligt dopp i det långgrunda vattnet. Härligt. Eller sola och bada på dagen, förstås. Och på en så hektisk tillställning som Sexsibilityfestivalen kan det vara särskilt nyttigt och skönt att ta sig en paus, bara vila och njuta av naturen.

Själv har jag haft fantastiskt roligt. Jag har träffat massor av underbara människor – både gamla vänner och helt nya, och fördjupat relationerna med många av dem. Jag har hållit workshops och gått på workshops, och lärt mig massor av nytt som jag kan använda i såväl privatliv som inom min kursverksamhet.

Sexsibilityfestivalen

Den lilla byn av underbara människor som uppstod på Skeppsudden dessa dagar gav också en aning om hur det skulle kunna vara att faktiskt leva i ett samhälle som både tillåter och uppmuntrar sex, kärlek och intimitet. Att leva i ett kollektivt sammanhang där sexuella handlingar ses som fullkomligt normala, trevliga och önskvärda, och där respekten för andra är så hög, där ett nej är ett nej och ett ja är ett ja, det är verkligen något helt unikt. Och precis så var det på Sexsibilityfestivalen.

Låt oss fortsätta att sprida dessa insikter, att det faktiskt går att bygga ett samhälle med mycket mer kärlek, respekt, och god sexualitet.

Det blev minst sagt en extraordinär upplevelse, och vi längtar redan efter nästa års festival – som ska bli ännu bättre!

tunn linje

Mer om Sexsibilityfesivalen:
Charlotte Rudenstam, Charlotte Rudenstam (igen), Charlotte Rudenstam (igen), Sara Skaarup

SEXSIBILITY FESTIVAL 2012

pilFestivalens officiella hemsida
pilFacebook-gruppen för Sexsibilityfestivalen 2012
pilHemsidan för Skeppsuddens Kursgård
pilMer om våra kurser på Cirkus Eros

Kurser med Calle & Jennie Rehbinder!

Dekorrand

Dags att förbjuda köp av sjukvårdstjänster – gästblogg av Dick Wase

18/10, 2011

Feel safe at night. Sleep with a nurse.

Min första gästbloggare, Johan Nordansjö, skrev om sexköp, och min andra gästbloggare, Dick Wase, fortsätter i samma spår, fast ur en helt annan vinkel, förstås. Dick presenterar här en satirisk artikel med djupt allvarlig grund.

tunn linje

I Stockholmsupplagan av Metro den 13/10 2011 finns ett reportage om det myckna våld som sjukvårdspersonal utsätts för. Det finns undersökningar som visar, att sjukvårdsarbetare utsätts för lika mycket våld som gatuprostituerade – Kimberly-Ann Ford. 1999; Evaluating Prostitution as a Human Service Occupation – Elias, James E, Bullough, Vern L, Elias, Veronica & Brewer, Gwen (editors); Prostitution: On Whores, Hustlers and Johns, p 420– 43). Detta innebär att de totalt sett utsätts för betydligt mer våld än de prostituerade som samlad yrkesgrupp, eftersom de inomhusarbetande sexarbetarna inte är stort mer våldsutsatta än folkgenomsnittet (Charlotte Seib, 2007; Queensland’s Female Sex Workers Generally Happy In Their Work)

Ett av huvudargumenten för att förbjuda prostitution eller sexköp brukar vara att de prostituerade utsätts för väldigt mycket våld, något som sägs vara oundvikligt i yrket. En som hävdar det är Kajsa ”Ekis” Ekman – läs mer om henne i ett utdrag (pdf) ur min kommande bok, ”Den kidnappade sanningen – eller myten om den gigantiska sextraffickingen”. För att råda bot på detta våld påstås det att efterfrågan måste minskas, och kunderna påstås vara de som utför våldet. Det är ju därför den svenska sexköpslagen av förespråkarna anses vara så genialisk. Den straffar köparna, och låter sexarbetarna fortsätta med sitt arbete. Men våldet mot dem ska minska genom att efterfrågan minskar, så att prostitutionen äntligen dör ut.

Ett så genialiskt koncept borde vi applicera på den våldsutsatta sjukvården. Mitt förslag är att vi förbjuder köp av sjukvårdstjänster, men tillåter försäljande av dem. Sedan kan polisen stå vid sjukvårdscentralerna och sy in alla som kommer dit för att få hjälp, istället för att jaga svårfångade våldsbrottslingar och andra tyngre kriminella. Tänk vilka gigantiska bötesbelopp staten skulle dra in! Och det finns absolut ingen risk att sjukvården går under jorden, eller söker sig nya hemliga lokaliteter, för det har en utredare av lagen fastslagit, att så blir det inte. Inte heller behöver vi satsa på arbetsskydd och arbetslagar för sjukvårdsarbetarna. Det anses ju fullständigt onödigt för sexarbetare, så då behövs det inte heller för dem som slavar i sjukvården. Det gäller att skicka rätt signaler.

En annan positiv effekt av en sjukvårdsköpslag blir att vi slipper få in traffickerade läkare, sjuksköterskor och annan sjukvårdspersonal från tredje världen och Östeuropa. Om sexköpslagen kan fixa det inom prostitutionen så måste sjukvårdsköpslagen kunna fixa det inom den stora sjukvårdstraffickingsektorn. Va? Säger ni att det inte finns någon trafficking där? Jamen, om vi precis som med prostitutionen klassar alla sjukvårdsarbetande som är immigranter som traffickerade (eftersom ingen frivilligt kan välja ett sådant våldsinneboende yrke), så har vi en gigantisk trafficking inom sjukvårdssektorn, mycket, mycket större än i sexsektorn.

Naturligtvis måste vi också förbjuda koppleri inom sjukvården. Ingen ska kunna tjäna pengar på någon som tvingas jobba i ett så våldsutsatt yrke. Därigenom kommer staten dra in än mer summor, eftersom alla landsting/kommuner som driver sjukvårdsbordeller (som sjukhusen mer adekvat bör betecknas, till skillnad mot sexbordeller) kan straffas. Sjukvårdsbordellerna måste naturligtvis stängas, och självklart ska inte heller de som är gifta med sjukvårdsarbetare få gå fria, eftersom de skor sig på sina makars arbete. Sjukvårdsarbetare måste fråntas vårdnaden om eventuella barn, och man måste därtill omskola sjukvårdsarbetarna till ett mer anständigt arbete. Självklart kan man inte heller låta sjukvårdsarbetare arbeta tillsammans för mer säkerhet, eller ha någon anställd som skyddar dem. Det skulle med samma logik som används om sexköpslagen bara öka våldet.

Det är också känt att sjukvårdsarbetare, precis som prostituerade, använder distanserande från arbetet som skydd mot mental ohälsa. Eftersom Kathleen Barry har konstaterat att det är hemskt skadligt för prostituerade måste det vara lika skadligt för sjukvårdsarbetare. Det kan ju inte vara bra en viss roll i sitt yrke och en annan hemma, eller hur? Där har vi ytterligare ett skäl till att införa sjukvårdsköpslagen. Och så måste vi förstås också betrakta försäljandet av sjukvårdstjänster ur ett könsmaktsperspektiv – eftersom det är mest kvinnor som utför tjänsterna måste det bero på mäns dominans över kvinnor, vilket logiskt sett gör sjukvårdsarbetaren till ett offer för strukturellt manligt våld. Om sjukvårdsköpande kvinnor blir våldsamma och slår sjukvårdsarbetare så beror det naturligtvis på att de är förtryckta av män, och alltså blir det manliga våldet dubbelt närvarande. Ytterligare skäl till att förbjuda försäljandet av sjukvårdstjänster.

Om vi skulle tillämpa samma principer på den våldsdrabbade sjukvården som på den våldsdrabbade gatuprostitutionen, kombinerat med tillbakadragande av arbetsrättigheter, skyddslagar o.s.v., så kommer vi snart att inte bara ha utrotat den våldsinneboende sjukvården och sjukvårdstraffickingen, utan också sjukdomarna i landet. Vi vill skapa identiska villkor för sjukvårdsprostituerade och vanliga prostituerade, för största möjliga framgång med konceptet. Och snart kommer den offentliga statistiken visa att vi inte har några sjuka i vårt land, eftersom inga uppsöker vårdcentralerna.

Och glöm inte – vi måste skydda sjukvårdstraffickingoffren.

Sexiga sjuksköterskor

tunn linje

Dick Wase har ingen egen blogg, men han har skrivit en stor mängd böcker, framför allt om medeltid och Gotlandshistoria, samt den mest omfattande boken som någonsin skrivits om sexualhistoria – Samlag eller Salighet. Dick är också politiskt aktiv, framför allt för en liberalisering av svensk sexuallagstiftning.

Liberaldemokraterna

Dekorrand

Sexfestival i dagarna fem – härligt, spännande och utvecklande!

12/07, 2011

Sexsibilityfestivalen 2011

För tredje året i rad är det nu dags för Sexsibilityfestivalen! En festival i syfte att hylla och fira kärleken, sexualiteten och livet, på Sveriges vackraste kursgård – Skeppsudden – ett par mil utanför Norrköping. Och nu är det alltså dags igen – ännu större, sexigare, bättre, roligare och härligare!

Festivalen börjar nu på fredag, och håller på till onsdag nästa vecka – 15-20 juli. Det finns fortfarande plats för dig också! Häng med! Det kommer att bli den största, bästa, roligaste och sexigaste Sexsibilityfestivalen någonsin! I år har festivalen utöver de ordinarie kurslokalerna även ett festivaltält, så att det finns möjlighet att hålla ännu fler workshops samtidigt. Mycket att välja mellan, med andra ord!

skeppsuddenbildrad

Festivalen är öppen för alla som vill komma, och erbjuder en mängd underbara möjligheter att utforska sig själv i mötet med andra lekfulla och nyfikna människor. Läs gärna här om hur det blev första festivalen, 2009! Det är en stor ynnest, ett privilegium, att få vara delaktig i denna manifestation av gränslös kärlek, glädje och njutning, år efter år.

I år blir festivalen förstås ännu bättre än de föregående – inte minst om just du kommer och deltar! En festival blir precis så bra som summan av deltagarna och arrangörerna, och blir det många sköna människor som kommer dit så blir det också en fantastisk upplevelse för alla.

sexfest_brollop_9

I år är det fler skarpa kursledare och inspiratörer än någonsin, och många som inte har varit med tidigare år. Danska Pia Struck, som sedan många år tillbaka håller fantastiska kurser för kvinnor (men numera också för män) är ny på festivalen, liksom Alex Vartman med sin ”New Tantra”, Juan José Lopera Sánchez, samt Susanne Häll som underhåller med sin musik. Det kommer även ett antal Sexsibilitycoacher som håller olika workshops – Lars Maria Norén, Ingrid Frideborgsdotter, Elisabeth Krogh, Oskar Palmenfelt, Lisa Salamon, Marina Kronkvist, Susanne Sarasai Johansson m.fl.

Inspirerande kursledare som varit med tidigare år på festivalen, och som kommer även i år, är Johan Ekenberg, Lorenzo Stiernqvist, Ramya Charlotte Eriksson & Anam, Sofia Sjöblom, Alexander och Charlotte Rudenstam, m.fl. Underbara inspiratörer med garanterad superkvalitet på alla sina aktiviteter.

tantriclovers

Jennie och jag har varit med varje år och är som vanligt mycket aktiva. Vi håller förstås en mängd olika aktiviteter även i år, som till exempel den oerhört uppskattade kroppsmålningsfesten, då alla får möjlighet att måla på sig själva och varandras nakna kroppar, och dansa vilt till pulserande rytmer. En intensiv miniversion av TantraLila blir det förstås, vår nya kurs för både singlar och par, en utveckling av Kärlek, Liv & Lust, den kurs som vi tidigare har hållit många gånger just på Skeppsuddens kursgård. Vi kommer också att hålla vår kraftfulla gränsdragningsworkshop, Konsten att säga nej.

Kärlekens 9 språk

Ett helt nytt inslag från oss i år är ett föredrag om Kärlekens 9 språk – hur man kommunicerar konstruktivt och kärleksfullt. Nytt på festivalen är också att jag komemr att ha en fotoutställning, och därtill erbjuda fotografering (mer eller mindre naket och/eller erotiskt, efter önskemål). Jennie kommer att erbjuda behandlingar med taktil stimulering. Många aktiviteter blir det alltså, både gammalt och nytt.

Olika kärleksspråk

Allt som erbjuds är naturligtvis 100 % frivilligt – du väljer själv bland det stora utbudet av kurser, underhållning, lekar och andra aktiviteter som finns, och du kan även välja att bara softa, sola, bada och ta det lugnt, och bara se allt vackert, roligt och spännande som sker på festivalen. Och jag kan nog lova att det blir fler aktiviteter än det som står i programmet. Vi har flera hyss i bakfickan, och det är vi nog inte ensamma om!

klipporna

pilMer om Sexsibility-festivalen på Starsprays hemsida!
pilMer specifik info och anmälan.
pilLadda ner festivalprogrammet! (pdf-fil)
pilGå med i Facebook-gruppen för Sexsibilityfestivalen!
pilBesök även hemsidan för Skeppsuddens Kursgård!
pilLäs mer om våra kurser på Cirkus Eros!

Våra parkurser

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: