Bröllopsdag på Millesgården

Vår bröllopsdag är den 29 maj, och eftersom vi gifte oss 2003 firade vi igår vår 6:e bröllopsdag. Vi brukar alltid försöka göra något trevligt bara för oss när denna dag inträder, så även i år. En sak som vi lagt märke till är att det ALLTID är bra väder den 29 maj. Jag har i alla fall inte fått några tecken på något annat, hittills. Så vi tänkte oss någon utomhusaktivitet. Några år har vi åkt till någon sjö, där vi kan vara nakna, picknicka, sola, bada och älska, för att blota in sommaren ordentligt.

Men vi har varit trötta och sjuka denna vecka, så vi behövde göra något mer lugnt och stilla. Något som ändå kunde blåsa lite livsandar i oss – så vi bestämde oss för att åka till Millesgården. Själv har jag varit där många gånger, men Jennie hade faktiskt aldrig varit där, så för henne blev det första gången. Själv är jag synnerligen förtjust i Millesgården. Det är definitivt ett av Sveriges allra vackraste museer, med utställning både inomhus och ute i den fantastiska parken/trädgården.

Vi åt en sen frukost, eller snarare brunch, och så åkte vi iväg. Vädret var underbart – soligt med lätta moln, men inte hett. Och trädgården visade sitt vackraste ansikte, med syrener, tulpaner, rhododendron och massor av grönt. Fontäner överallt – jag älskar ljudet av porlande vatten. Det är så rogivande.

Vi vandrade runt bland alla skulpturer, buskar och trappor i flera timmar, med små pauser här och där på strategiskt utplacerade bänkar. Att äta och dricka lite (och hångla ordentligt), hör förstås också till livets glädjeämnen, och det blir ju inte sämre av att vara på en så fenomenalt vacker och fridfull plats. Det är en rätt så mäktig upplevelse att insupa denna magiska plats, med alla dessa trappor och terrasser, fyllda med skulpturer och mer eller mindre exotiska växter.

Att leva är inte nog; solsken, frihet och liten blomma måste man ha!
– H. C. Andersen

Även trapporna är skulpturer, abstrakta och samtidigt konkreta himmelsstegar, noggrant sammansatta med vackert ojämna stenar.

Dansande, svävande, flygande – alltid i rörelse. En mycket stor andel av Carl Milles skulpturkonst är tilll synes i rörelse, och det kan verka paradoxalt, men samtidigt effektivt. Det funkar.

Sven Hedin, den gamle upptäcktsresanden, blev inte bara adlad på gamla dar – han fick en staty av Milles sig tillägnad, här ridandes på en kamel.

Och så måste jag ju passa på att fotografera mitt absoluta favoritobjekt – Jennie. Ingen är så vacker som hon, så fin och god och härlig och underbar som hon. Henne vill jag aldrig sluta fotografera – med eller utan kläder… 🙂

Och när jag nu har plåtat Jennie, så måste Jennie få plåta mig. VI byter plats, och Jennie drar iväg ett gäng bilder på mig också. Några blir mycket fina. Det syns att jag har gått ner i vikt, noterar jag stilla.

Det är väldigt vackert inomhus också. Boningshuset och ateljén är skapade för skönhet, inspiration och arbete, och överallt hittar man små skulpturer, gärna i nischer, eller på podier, eller på möbler.

All konst på Millesgården är inte producerad av Carl Milles. Där finns också en del andra skulptörer och andra konstnärer representerade. Här ovan ser vi en replika av den urgamla romerska bronsskulturen som skildrar Roms två söner, Romulus och Remus tillsammans med varghonan, som enligt myten tog hand om de två bröderna under det att de växte upp.

Milles skulpterade som ingen annan. Lekfullt, graciöst, dansant, fantasifullt och poetiskt. Att hålla en ryttare till häst i sin hand är en ovanligt spännande idé.

Och så passar det väldigt bra att avrunda med en av Milles mer kända, och fantastiska konstverk – ”Guds hand”

Mina skrivbord x 2

Inspirerad av en skrivbordstävling, som jag hittade på Mymlans blogg, via Blogge, tänkte jag att jag skulle göra detsamma – visa mitt datoriserade skrivbord. Men eftersom jag har två skärmar så får det bli två skärmdumpar, förstås. Båda måste ju redovisas!

Jag har en gammal Powerbook G4 (inköpt för drygt 3 år sedan), och till den har jag kopplat en skitdyr, större Apple-skärm, för att verkligen få rätt färgåtergivning på bilder, och för att kunna sprida ut mitt arbete på en större yta. Jag har alltid flera grejer på gång samtidigt, så det behövs verkligen. I bakgrunden syns baksidan av min kära hustrus iMac (också årgång 2006).

Tävlingen är visst över redan, men det bryr jag mig inte om. Själva grejen är att visa hur mina datorskärmar ser ut. På min bärbara dator har jag för det mesta en alldeles underbar bild av min älskade hustru, så även nu. Jag brukar byta bild ibland, men den här som jag visar högst upp i denna bloggpost har jag haft rätt länge nu. Jag tröttnar inte på den. Som du kan iaktta så gillar jag INTE att ha skrivbordet belamrat med dokument och mappar. Många hårddiskar har jag dock kopplade till datorn. På den andra skärmen har jag min gamla företagslogga, i ett lite fräsigt arrangemang. Mycket lek med Photoshop.

Jag har faktiskt två skrivbord, även analogt, så att säga. En arbetsyta för dator, extra skärm, scanner och lite annat småt och gott. Om jag sen vänder min skrivbordsstol 180° så har jag en lika stor skrivbordsyta till, vanligen belamrad med post, tidningar, aktuella papper och divere annan junk. Behöver alltid städas.

Sådär. Jag hoppas att intresseföreningen noterat detta i protokollet, så kan vi gå vidare.

RFSL – antidemokratiska dumskallar?

Det kom till min kännedom att RFSL igår kväll skulle anordna en debatt med representanter från de olika partierna inför EU-valet, då framför allt om var de olika partierna står i HBT-frågor, förstås. RFSL bjöd in alla som har representanter i EU-parlamentet, samt även Fi, som ju inte gör det. Men inte Piratpartiet. Det verkade lite underligt, så jag bestämde mig för att forska lite i saken.

Jag skrev till RFSL och frågade om detta kunde vara riktigt, och påpekade det olämpliga och djupt odemokratiska i att bjuda in så många partier, men inte just Piratpartiet, och fick från Karin Båge detta svar:

”Anledningen till att Piratpartiet inte finns med på listan över de som deltar beror på att vi valde att begränsa oss till de partier som redan sitter i Europaparlamentet. Det kan tyckas konstigt nu med tanke på hur stora möjligheter Piratpartiet har att komma in i Europaparlamentet, men i planerandet av denna debatt var de inte lika aktuella.”

Jag skrev igen, och påpekade att Fi faktiskt INTE sitter med i EU-parlamentet, vilket gör situationen ännu märkligare, eftersom man då bjuder in ett parti som inte är representerat i EU-parlamentet (fi), men inte ett annat (pp). Dessutom är det inte så himla krångligt att ändra planeringen för en paneldebatt, om det enda man faktiskt behöver göra är att ringa ett telefonsamtal, och ställa fram en mikrofon och en stol till. Jag fick då följande svar:

”F! har en representant i EU-parlamentet, Maria Robsahm (du kan läsa mer om henne här) Och med det är alla de partier vi har bjudit in representerade i Europaparlamentet.”

Men detta är faktiskt fullkomligt felaktigt. Maria Robsahm/Carlshamre blev invald på Folkpartistiskt mandat, och hoppade över till Fi nånstans mitt i mandatperioden. I verkligheten hade Fi inte ens tillstymmelse till chans att komma in i EU-parlamentet 2004 (och har det i praktiken inte i år heller), så det är helt enkelt inte relevant att bjuda in Fi på denna lösa grund. Fi är INTE representerat i EU-parlamentet i demokratisk ordning, på medborgarnas mandat, och skall därför INTE delta i en debatt i vilken bara partier representerade i EU-parlamentet får vara med. Punkt slut.

Jag ställde därför frågan om någon annan EU-parlamentariker plötsligt skulle ha gått över till, låt oss säga Sverigedemokraterna, och därmed plötsligt sagt sig representera Sd i EU-parlamentet, skulle RFSL ha bjudit in in Sd då? Det är en högst relevant fråga i sammanhanget, men jag fick tyvärr inget svar på den.

Att enbart bjuda in de partier som redan är representerade i EU-parlamentet är för det första en ovanligt dum strategi. Det enda vettiga i en EU-debatt så här nära valet, är att framför allt bjuda in representanter för de partier som faktiskt har en sportslig chans att sitta kvar/komma in i EU-parlamentet. Sen kan man av rena artighetsskäl bjuda in även partier som sitter i EU-parlamentet, även om de inte har någon chans att sitta kvar där, som t.ex. Junilistan. Det hade varit en vettigare fördelning.

Fi räknar jag inte alls, eftersom de inte är representerade i demokratisk ordning, och har egentligen aldrig suttit i EU-parlamentet. Dessutom kan det ju vara intressant att påminna om att just Maria Carlshamre/Robsahm har haft en extremt låg närvaro i EU-parlamentet, så vilket parti hon än hade bestämt sig för att representera, så hade representationen blivit alldeles osedvanligt usel.

Jag måste tyvärr dra slutsatsen att de som arrangerade denna debatt faktiskt medvetet valt att inte bjuda in Piratpartiet. Någon av dem kanske har fördomar mot piratpartister? De kanske anser att PP inte är seriösa? Men det är faktiskt helt irrelevanta synpunkter. Det är t.o.m. synnerligen goda orsaker till att bjuda in PP, så att det till synes oseriösa hos partiet kan exponeras, alternativt vederläggas. Det ligger i samhällsdebattens intresse att granska alla personer och grupper som gör anspråk på att utöva makt, och särskilt när de faktiskt har en god chans att göra just det.

Vore det inte i RFSL:s medlemmars intresse att få veta vad PP:s kandidater har för synpunkter på hbt-frågor? PP har ju trots allt en väldigt frihetlig grundinställning, med respekt för medborgarnas eget val (vilket också måste gälla i sexualpolitiska frågor), och de har en partiordförande som är öppet polyamorös (och, som jag har uppfattat det, även en smula bisexuell), samt en andre vice ordförande, Anna Troberg, som är en öppen hbt-person (lever tillsammans med en kvinna) så ur just RFSL:s synvinkel tycker jag att det vore väldigt intressant att ha med Piratpartiet i debatten.

Jag erbjöd mig t.o.m. att hjälpa till att skaka fram en piratpartist som kunde delta i paneldebatten, men detta togs ingen notis om. Jag kan inte tolka detta som något annat än en irrationell (och naturligtvis djupt antidemokratisk) motvilja mot Piratpartiet. Jag anser att RFSL härmed skitit i det blå skåpet, och det rätt så rejält.

Jag gav dem alltså chansen att rätta till sitt misstag, men eftersom de uppenbarligen struntade i detta så tycker jag att de behöver lite mer självinsikt. Därför tillåter jag mig att dissa RFSL hårt här på bloggen. De behöver uppenbarligen lite mer demokratisk fostran.

Skärpning, RFSL!

P.S.
Ja, jag vet att rubriken är provokativ, och att vissa RFSL-medlemmar kan ta illa upp, och självklart anser jag inte att alla medlemmar i RFSL är ”antidemokratiska dumskallar”, även om några uppenbarligen är det, om än tillfälligt. Men det som görs i en förenings namn skrapar alltid av sig på alla medlemmar, och det är just det jag vill påminna om.

Rösta på Piratpartiet i EU-valet 2009!

Läs mer på Piratpartiets egen hemsida: www.piratpartiet.se

Hur man stänger ner hela Internet

Kunskap är makt. Det har makthavare vetat i alla tider. Därför har man också alltid försökt att hindra sina undersåtar från att skaffa sig kunskap. Det man inte vet något om kan man inte kontrollera. Därför höll kyrkan alla mässor på latin, därför försökte samma kyrka förbjuda tryckpressen, därför instiftades s.k. ”copyright” i England på 1500-talet – för att makthavarna skulle behålla kontrollen över vilken information som kom ut till medborgarna.

Censur och styrning av information har alltid funnits, i alla utpräglade maktstrukturer. Kritik skall stävjas, medvetenhet om saker och tings verkliga beskaffenhet skall också kväsas, och missförhållanden skall hållas hemliga. Om nödvändigt kan man också sprida rena lögner som dagsens sanning, för att få folk dit makthavarna vill. Rättning i ledet. Lydnad som dygd. Så även idag.

I en formidabel kaskad av nya lagar, som alla syftar till att kontrollera oss medborgare mer och mer, ser vi allehanda exempel på våra maktgiriga folkvaldas kreativitet i att utöva kontroll. FRA syftar till att avskaffa brevhemligheten (instiftades på 1600-talet, men är uppenbarligen omodern nu, i det rena mjölets tidsålder), IPRED syftar till att privata poliskårer ska kunna lamslå en familjs ekonomi på blotta misstanken om något så bagatellartat som upphovsrättsbrott i form av illegal nerladdning av digitalt material från nätet, datalagringsdirektivet skall kunna arkivera alla medborgares rörelser i åratal framåt, och Telekompaketet skall göra oss alla till potentiella kastlösa, i det att privat företagsamhet skall kunna stänga av oss från Internet redan efter tre gånger misstanke om brott.

Du behöver inte vara skyldig, inte ha begått brott. Du blir utkastad ur gemenskapen ändå. Du kan inte upprätthålla en normal korrespondens, inte göra bankärenden, inte köpa böcker, konsertbiljetter eller kläder via nätet, inte sköta ditt jobb. Det räcker med att du är misstänkt, så åker du ut. Och du måste bevisa din oskuld. Rättssäkerheten är helt satt ur spel. Du har inte en chans i helvetet om upphovsrättsmaffian sätter klorna i dig. Detta är i alla fall budskapet.

Men det värsta med censur och övervakning är inte att somliga blir censurerade eller övervakade. Det värsta är att vi börjar censurera oss själva, vakta våra tungor och tangentbordsfingrar, inte säga vår mening – och att vi börjar övervaka varandra, eller oroa oss för att vi blir övervakade av andra. Vi byter ut tillit och öppenhet mot rädsla, inbundenhet, misstänksamhet, missunnsamhet och oro. Yttrandefriheten blir då alltmer en illusion. Empati, omtänksamhet och ärlighet byts mot hemlighetsfullhet och isolering.

Det fria Internet skall tuktas, begränsas och låsas in i segment som du betalar för, ungefär som för en betal-TV-kanal, och stora delar av Internet stängs ute. Bara de sajter som godkänns, och hamnar på ”vita listor” kan bli tillgängliga på dessa kontrollerade och styrda Internetkonton. Den fria kommunikationskanal som Internet har varit under flera år, skall med Telekompaketet krossas fullkomligt, och bli toppstyrt, som annan media. Det är i alla fall vad ledande personer inom de tre statsmakterna vill – regeringar, storfinans och gammelmedia. De vill inte ha en fjärde statsmakt, vildvuxen och inflytelserik, med fritt spelrum för gräsrötter. Hur skulle det se ut?

”The current days of the internet will soon be over.”
– Rupert Murdoch

Det mest obegripliga är att det fortfarande finns vanliga hyggliga medborgare som tycker att det här är bra lagstiftning. För det första verkar det som att de har en total tillit till att våra folkvalda vill oss väl, och att de aldrig skulle göra något som kunde skada oss. För det andra har de uppenbarligen samma naiva tillit till multinationella storföretag. Inte skulle väl de lura oss på pengar? De måste väl ha någon heder i kroppen? Resultatet av denna godtrogenhet är att många tror att det verkligen handlar om att fånga brottslingar, och att den som har rent mjöl i påsen inte har något att frukta.

Dessa naiva människor borde ha rätt. Det borde verkligen vara så som de tror. På så sätt sympatiserar jag med dem. Våra folkvalda riksdagsledamöter har fått ett ansvar som de självklart borde förvalta med stor omsorg och respekt, med ödmjukhet och lyhördhet. Och de som gör affärer borde också ha moral, omdöme och empati, och borde verkligen se till allas bästa, och inte utnyttja, exploatera, ljuga och manipulera, bara för att få en större ekonomisk vinst. Men tyvärr ser ju verkligheten sällan ut på det sättet.

Lyckligtvis verkar de flesta fatta att det har gått för långt nu. Protesterna haglar, bloggarna fylls med inlägg och kommentarer om det nya kontrollsamhället, och till och med stora telekombolag backar, för att tillgodose sina kunders önskemål. Och i EU-parlamentet fick en liten samling eldsjälar genom en tilläggsparagraf i telekompaketet, som försäkrar medborgarna en någorlunda rättvis behandling. Det ser alltså inte helt hopplöst ut. Men det är långt ifrån klart.

Nu är det väldigt viktigt att rösta fram EU-delegater som kan jobba hårt i EU-parlamentet, för medborgarrätt, för integritet och skyddat privatliv, samt förstås ett fritt och organiskt internet – och som kan fungera som motkraft till kontrollivrarna i EU. Det finns trovärdiga kandidater från flera partier, inklusive såväl Vänsterpartiet och Miljöpartiet som Piratpartiet, men det parti som äger mest trovärdighet i just dessa specifika frågor är förstås Piratpartiet. Så om du värdesätter en fri kommunikation, yttrandefrihet, demokrati, och den direkta möjlighet att påverka makten som vi har fått med ett vildvuxet Internet, så råder jag dig att göra som jag – rösta på Piratpartiet.

Du behöver inte ens gilla Piratpartiet, eller alla deras värderingar. Men det faktum att Piratpartiet är det enda partiet som idag ser just dessa frågor som särskilt viktiga, som sina kärnfrågor, som de kommer att arbeta hårt för nere i EU, gör faktiskt att Piratpartiet är det enda vettiga alternativet.

Andra som bloggar om Telekompaketet:
Emma Opassande, Erik Josefsson, Henrik Alexandersson

För mer info om Telekompaketet: Citizens’ Rights Amendment

Rösta på Piratpartiet i EU-valet 2009!

Läs mer på Piratpartiets egen hemsida: www.piratpartiet.se

Att må dåligt av prostitution

På ögruppen Fiji pågår en intressant debatt, och den handlar om analsex och homosexuella handlingar mellan män. Analsex, liksom all slags bögsex är nämligen strängeligen förbjudet på Fiji, och kan leda till mångåriga fängelsestraff. Sexuella handlingar mellan kvinnor räknas inte, av någon anledning. På just Fiji lagfästes 1997 i konstitutionen att man inte kan döma folk för deras sexuella läggning, men detta var uppenbarligen en papperstiger, för fortfarande är det hårda straff på analsex och homosexuella handlingar mellan män. Nu har de haft ännu en militärkupp, så hur de blir med denna konstitutionella frihet är fortfarande ett frågetecken. Fiji är ett starkt religiöst (kristet) präglat land, och det är naturligtvis orsaken till den selektiva ”friheten”.

Eftersom analsex är så hårt stigmatiserat blir det förstås bara en liten marginaliserad grupp som ändå ägnar sig åt denna sexuella variation, och man kan väl utgå från att dessa stackare mår ganska dåligt, att de som blivit avslöjade som sodomiter är utstötta av samhället och förmodligen rätt så avvikande i fler avseenden än den sexuella preferensen. Följaktligen kan man framgångsrikt argumentera mot legalisering av analsex, med just det statistiskt bevisbara skälet att de som ägnar sig åt det faktiskt mår väldigt dåligt. Och det låter ju välmenande och förmodligen faktamässigt korrekt, givet de specifika omständigheterna. Men det är förstås ett cirkelargument som inte håller för granskning.

Analsex - farligt, syndigt och förbjudet!

Detsamma gäller argumenten mot prostitution, och för sexköpslagen, här i Sverige. Flera politiker vill skärpa sexköpslagstiftningen, trots att en folkmajoritet alldeles uppenbart tvärtom är för ett avskaffande av lagen – eftersom den är oförnuftig. Därtill har våra politiker beställt en ”utredning” beträffande lagen, men den utredningen är förstås inte ens värd papperet den är skriven på. Utredaren har fått strikta direktiv, att utredningen skall bekräfta lagens förträfflighet, och helst stödja en skärpning. Vad är det för mening med att göra en utredning, om resultatet är bestämt av beställaren redan innan den ens är gjord? Fnattigt och lömskt.

På inget annat område i samhället har vi lagar mot ekonomiska transaktioner gällande aktiviteter som i sig är lagliga. Det är inte förbjudet att laga mat. Följaktligen kan jag göra upp avtal om att laga mat åt andra mot betalning. Det är inte förbjudet att bygga hus. Följaktligen kan jag göra upp avtal om att bygga hus åt andra mot betalning. Och det är inte förbjudet att ha sex. Men, se den gubben gick inte…! Då slår backventilen till. Sånt får man inte sälja.

Det mest bisarra med denna juridiska konstruktion är att det inte finns något brottsoffer. Det är brottsligt att betala för sex. Men det är inte den som säljer som utsätts för brottet. Den prostituerade räknas inte som brottsoffer, och kan inte få skadestånd, och är bara relevant vid en rättegång i form av vittne. Så vem är brottsoffret? Det kan bara vara staten. Lagen som sådan är alltså offret, och den sexköpande brottslingen skall alltså stå till svars inför staten. Men om den prostituerade inte är ett brottsoffer – då kan ju inte sexköparen vara en verklig brottsling. Staten har härmed ogiltigförklarat sin egen lagstiftning. Begåvat.

En annan total brist på logik i sammanhanget är att samma människor som skriker sig hesa mot en avkriminalisering av prostitutionen, kan vara lika starka i sin retorik FÖR andra friheter som vi ska ha med våra kroppar. Abort, till exempel, som ju är en självklar rätt för kvinnor i ett jämställt samhälle. Dock får en abort på många sätt betydligt svårare konsekvenser än sexsäljande, eftersom en abort alltid handlar om att släcka ett liv, att hindra en människa från att födas. Att begära en femhundring för en schysst avsugning har betydligt lindrigare konsekvenser, men detta är alltså förbjudet. Inkonsekvent – javisst! Den största frågan är förstås varför vi får hävda vår suveräna frihet gällande den egna kroppen i vissa fall, men inte andra?

Jag är inte ”prostitutionsförespråkare”, ett retoriskt favoritepitet som förbudsivrarna hittat på för att solka oss som är mot förbud. Jag tycker inte att det är jättebra med prostitution, och jag tror inte på ”myten om den lyckliga horan”, lika lite som jag skulle tro på ”myten om den lyckliga sopåkaren / gruvarbetaren / börsmäklaren / städaren / banktjänstemannen / diskaren. Men jag köper inte heller klyschiga vulgärargument om ”kvinnor och barn som säljer sina kroppar” (typ galenpannan Zaida Catalan, Mp).

Sanningen finns som alltid någonstans i mitten, men utspritt över hela skalan. Självfallet finns det prostituerade män och kvinnor som hellre skulle vilja göra något annat, och som faktiskt lever under hemska förhållanden. Och det finns prostituerade som verkligen har valt sitt jobb, och som trivs med det. Men vi hjälper ingen att få det bättre genom att stöta ut och stigmatisera, förbjuda och straffa. Då gör vi bara livet värre för alla dem vi stämplar som syndare.

Varje människa borde få ha suverän äganderätt till sin kropp, att varje individ måste få bestämma själv vad han eller hon vill göra med sin egen kropp. Gör vad du vill, så länge du inte skadar någon annan, alltså. Det handlar om abort, det handlar om sexsäljande, och i förlängningen naturligtvis även drogbruk, valfrihet i användande av säkerhetsåtgärder som bara gäller min egen kropp (hjälmar, bilbälten etc.) och mycket annat.

Detta resonemang innebär också i sin fulla konsekvens att jag alltid måste få ta ansvar alldeles själv för mina val, om jag vill det. Och då kan man inte ha ett trygghetsnarkotiskt regelsystem i grunden, som i praktiken förbjuder mig att ta ansvar för min egen hälsa och välmående efter eget huvud.

Och så kommer jag alltid fram till samma fråga – vem äger dig? Staten, din familj, eller du själv? Vem tycker du ska ha den högsta bestämmanderätten över din egen kropp, ditt eget liv? Du själv eller någon annan? Tycker du att det är O.K. att vissa människor (som inte känner dig) anser att du inte är förståndig nog att ta hand om dig själv?

Jag tycker att det är dags att vi sätter stopp för dessa paternalistiska försök att styra människor över deras huvuden. Det är dags att ta bort idiotiska lagar som omyndigförklarar människor. Det är dags att vi slutar att hindra människor från att vara vuxna.

Läs mer om prostituerades situation i Sverige hos Isabella Lund.

Läs mer om homosexuellas situation på Fiji på Globalgayz.com.

Magnum Coltrane Price – en fantastisk artist – men…

Jag har träffat Magnum ett flertal gånger, och tycker att han är en riktigt schysst snubbe med hjärtat på rätta stället. Och jag är enormt imponerad av hans artisteri. Han spelar bas och sjunger med den äran, både tillsammans med trombonlegenden Nils Landgren i hans fantastiska band Funk Unit (och en mängd andra band), men också med egen grupp, som soloartist. Magnum är verkligen en gedigen musikant, en skicklig, själfull, kreativ, cool artist med känsla ut i fingerspetsarna.

Magnum är dessutom en person som är lätt att tycka om, av flera anledningar – inte bara hans musik. Han utstrålar den där kramvänliga nallebjörnenergin, som gör att trots alla tuffa tatueringar och hip-hopattityd, så kan man slappna av i hans närhet. Han verkar lugn, helt enkelt.

Därför blir jag en smula bestört när jag läser Magnums artikel på Politikerbloggen. I den går Magnum hårt åt fildelning och kopiering, på ett extremt känslomässigt, och tyvärr även oerhört osakligt, felaktigt, onyanserat och aggressivt sätt. Och det känns trist, för jag vill verkligen sympatisera med Magnum, som jag gillar personligen, men som nu alldeles uppenbart är ute och cyklar så det sjunger om det. Det känns mest som att Magnum (som så många andra begåvade artister) vill skylla sina karriärproblem på fildelare och piratkopiering.

Hans retorik är yxig och svepande, och han blandar ihop upphovsrätt med mönsterskydd, patent och varumärkesskydd, på ett sätt som gör att man anar att han egentigen inte riktigt vet vad han argumenterar om. Och han kastar beskyllningar och personliga påhopp omkring sig som ett argt barn i sandlådan (hans högst ofördelaktiga beskrivning av Christian Engström kan jag inte tolka som annat än starkt känslomässigt färgad). Magnum påstår vidare att Piratpartiet sprider desinformation, dock utan att någonstans precisera vilken slags desinformation, eller om vad. Det är känslosamt, och jag kan känna sympati med hans känslor, men nästan alla hans argument är fullkomligt onyanserade, felaktiga och missvisande, och ibland rent ut sagt bisarra.

”Att kunna sprida verk som är upphovsrättsskyddade till över 25 miljoner användare (varje användare lär ha kopierat mer än 1 enda fil skulle jag tro) är ekonomisk brottslighet på en sådan stor skala att det inte ens längre känns brottsligt, jag förstår att det känns rätt tryggt bakom miljoner av gelikar, liksom när nazisterna mördade miljontals judar så kände man nog inte att man gjorde fel när “alla gjorde det”.”
– Magnum Coltrane Price, Politikerbloggen

Det här är pinsamt, Magnum. Att jämföra fildelning med nazismens massmord på miljoner judar är så osmakligt och dumt (du har aldrig hört talas om Godwins lag, va?), att jag verkligen inte trodde dig om något sådant. Jag förstår om du känner dig drabbad och frustrerad, men det här är en överreaktion som är fullkomligt vansinnig.

”Att piratkopiera musik har länge sedan varit olagligt, sampling, att spela in covers, kassettband, CD, DVD-kopiering för annat än privat bruk har iallafall under hela mitt verksamma liv varit olagligt.”
– Magnum Coltrane Price, Politikerbloggen

Detta är desinformation, Magnum. Det stämmer inte alls. Sampling är tillåtet, upp till fyra takter har jag för mig (vet inte helt säkert, men du borde veta detta, Magnum, som hip-hop-artist, med tanke på att hip-hop-musiken till stor del bygger på sampling), att spela in covers är naturligtvis också tillåtet (en mycket stor andel av all musik som spelas in och säljs är just covers), även för kommersiellt bruk, att kopiera LP-skivor till kassetter, liksom att kopiera CD-skivor, för privat bruk, är också tillåtet. DVD-kopiering påstås ofta vara förbjudet även för privat bruk, så ofta att jag inte längre vet om det är lögn eller sanning. Olaglig piratkopiering är det när du t.ex. kopierar någons musik-CD eller DVD-film och säljer vidare för egen vinning. Detta skall naturligtvis fortsätta vara olagligt, något som även Piratpartiet hävdar.

Piratpartiet vill inte ta bort all upphovsrätt. Piratpartiet vill reformera upphovsrätten, avkriminalisera nedladdning och fildelning för eget bruk, men behålla ideell och kommersiell upphovsrätt. Även dessa regler behöver självfallet reformeras. Reglerna bygger på teknisk utveckling från början, och med ny teknik måste teknikberoende regler med all nödvändighet också förnyas.

”Att säga att musiker och artister får månadslön i miljonklassen är lögn.”
– Magnum Coltrane Price, Politikerbloggen

Det tror jag inte att någon har påstått heller – absolut inte i Piratpartiet i alla fall. Piratpartiet vill inte pungslå konstnärer och artister. Däremot tycker PP att det är rätt att de stora mediebolagen tar stryk om de inte vill anpassa sig till modern teknologi, och istället försöker utöva utpressning och hot mot sina artisters fans. De som arbetar med media och kultur måste också hänga med i utvecklingen, om de vill vara en del av det moderna samhället.

”Ni vet när man köper en “svart” biljett utanför konserten för de vanliga biljetterna är slut? När de kostar 4000kr så får artisten inte ett enda öre av den biljetten, bara snubben som du köpte den av.”
– Magnum Coltrane Price, Politikerbloggen

Fel igen, Magnum. Om biljetten ursprungligen kostade låt oss säga 500 spänn, så kommer förstås dessa 500 spänn artisten till godo, oavsett om biljetten sedan säljs vidare för hur mycket som helst. Vi har en fri marknad, och om jag köper bananer för 10:- kilot i en butik, och sen säljer dem vidare för 30:- kilot, och mina kunder faktiskt vill betala det, så kan knappast den ursprungliga butiken klaga på det. De fick vad de ville ha för bananerna, och jag får förhoppningsvis vad jag vill ha. Vad man skulle kunna säga om de där 4.000:- som någon säljer en biljett för, svart, är att den ursprungliga prissättningen förmodligen är felaktig. Om en artist är så jämrans populär, så vissa kan tänka sig att köpa en biljett för 4.000:-, så borde artisten/produktionsbolaget ha erbjudit de bästa platserna för högre priser än 500:-. Bästa platserna 2.000:-, till exempel? Då försvinner en del av den svarta marknaden, och artisten får mer i vinst. Så om du är en artist som folk är villiga att betala extrema biljettpriser för, svart eller vitt, höj dina biljettpriser istället för att gnälla på dem som säljer biljetter svart.

”Nej, man får inte kopiera en ritning på ett Myresjö-hus och bygga ett exakt likadant själv.”
– Magnum Coltrane Price, Politikerbloggen

Jo, det får man faktiskt – så länge man inte gör det kommersiellt. Låt oss säga att jag går till Svenskt Tenn, och ser en vacker stol som kostar 22.000, och då inser jag förstås att det har jag inte råd med. Men låt oss också anta att jag är en skicklig möbelsnickare, så jag gör en exakt kopia av den stolen. Det kan ingen hindra mig från att göra. Dock är det olagligt att göra business genom att framställa flera likadana stolar, och sälja dem i min butik. Det kallas mönsterskydd, och är ett mellanting av patent och upphovsrätt. Det kan dock vara aktuellt att även se över dessa lagar, eftersom de utan tvekan är en inskränkning i människors frihet att uttrycka sig i färg och form.

”Internet var en HELT REKLAMFRI ZON för bara 7-10 år sedan”
– Magnum Coltrane Price, Politikerbloggen

Öööhh… Vilket Internet har du surfat på? Jag kopplade upp mig för första gången 1997, och det första jag märkte var denna enorma mängd blinkande reklambanners man såg överallt. Plus att en mängd hemsidor naturligtvis är ren reklam – för företag och deras produkter, för artister, för ideologier, för allehanda intressen som enskilda personer och grupper nu kan marknadsföra mer eller mindre gratis över hela världen. Vad som har skett sedan dess är att Internet har blivit en självklar kanal för all möjlig förmedling av information, som handel, ekonomiska transaktioner och mycket annat. Internet har blivit en integrerad del av samhället, och då finns naturligtvis reklam där, lika mycket som i andra mediala sammanhang.

”Låtskrivaren får bara betalt OM nån gillar det han/hon har gjort”
– Magnum Coltrane Price, Politikerbloggen

Precis som vilken annan egen företagare som helst. Tar du ett eget initiativ och marknadsför något på eget bevåg, oavsett om det är musik, bananer, försäkringar eller småhus, så måste du betala dina underleverantörer alldeles oavsett om du själv får betalt, och löner till eventuella anställda. Sen får företagaren/producenten/artisten betalt – OM nån gillar det han/hon har gjort, och betalar för det (om priset är rätt).

”När snickaren löser ett problem (t ex imma på ett bastufönster) ska han kunna få patent på sin lösning för det berikar och uppmuntrar uppfinningsrikedom, originalitet och skaparglädje.”
– Magnum Coltrane Price, Politikerbloggen

Det stämmer inte heller. Snickaren som löser ett problem gör det med största sannolikhet inte med motivationen att få ett patent som han/hon kan tjäna pengar på, utan för att snickaren är en kreativ och uppfinningsrik person, helt enkelt. Och att patent skulle ”berika och uppmuntra uppfinningsrikedom, originalitet och skaparglädje”, det tror jag inte ett smack på. Snarare är det precis tvärtom. Om det är något som verkligen har stoppat upp, och stoppar upp, teknologisk utveckling, så är det just patentlagarna. Så många uppfinningar som har blivit blockerade och stoppade på grund av patent, eller som inte har nått marknaden för att stora bolag har köpt upp patenten och dödat produkten, går knappast att räkna sig till.

Kopiering är det sätt på vilket vi människor lär oss av varandra, och utvecklingen går framåt. Om en keramiker i en by för 3.000 år sedan hittade på ett sätt att tillverka vattentäta kannor som går att hälla ur utan att det dräller och droppar, så kopierar naturligtvis de andra keramikerna denna uppfinning. Annars dör uppfinningen med keramikern, och utvecklingen går inte framåt.

Om patentlagstiftningen hade funnits på stenåldern så skulle vi fortfarande vara kvar på stenåldern.

Det måste uppenbarligen sägas många gånger, men all tillgänglig statistik visar att de som fildelar och kopierar mest, är också de som köper mest. Det finns inga siffror som tyder på att fildelning har skadat försäljningen av musik eller annan kultur. Vad fildelningen har gjort är att ersätta äldre former av medier, äldre former av kulturdistribution. CD och DVD är format som snart kommer att vara lika otidsenliga som vinylplattor. För trettio år sedan fanns inte videobutiker, och om tio år finns inte heller videobutiker. Med ny teknik kommer nya distributionsformer. När Skivfönstret stängde så ställde de de en skylt i fönstret – ”stängt p.g.a. fildelning” – men det var förstås inte alls sant. Snett över gatan ligger No. 1 Video, och där säljs DVD-filmer på löpande band. Vi kulturkonsumenter köper mycket mer film än någonsin, och vi har inte obegränsad ekonomi. Så när det säljs mer film, säljs det färre musik-CD. Enkel ekvation.

”Vill ni stödja kultur? Enkelt, köp den så att konstnärerna kan fortsätta att skapa fritt.”
– Magnum Coltrane Price, Politikerbloggen

Ja, och jag har verkligen velat köpa Magnums musik. Men det är väldigt, väldigt svårt att hitta den. Den första skivan jag inkorporerade i min ”Magnum-samling” är den fullkomligt supersköna, tunggungit souliga Bound To Be Black. Det är en riktigt, riktigt bra platta, som jag fortfarande kan lägga i CD-spelaren emellanåt. Jag hittade den på biblioteket, lånade och kopierade. Detta är 100 % lagligt, eftersom det är kopiering för privat bruk. Men hans mer hip-hoppiga platta Poängen köpte jag av honom personligen, i samband med skivsläppet. Men sen har jag inte fler. De går nämligen inte att få tag på.

Jag skulle gärna samla på Magnums musik. Hade han släppt 10 plattor hade jag nog köpt allihop. MEN – det har han inte, och de skivor han HAR släppt hittar jag inte att köpa. Och enligt honom själv så har han en enorm mängd egenkomponerad musik i sina hårddiskar, som fortfarande inte finns någon annanstans. Så hur har du tänkt, Magnum? Jag skulle gladeligen pröjsa några kronor per låt för att få ladda ner dem i hög CD-kvalitet på nätet. Men jag vet inte hur man gör, eller om det ens är möjligt.

Musikbranschen har länge varit riktigt usla på att bygga nya distributionskanaler. Det finns olika kanaler för musikförsäljning, men bolagen är fortfarande fast i gamla modeller, med centralstyrda och dyra produktioner, reklamkampanjer, gammaldags marketing, samt butiksförsäljning av dyra CD-skivor. Som om vi fortfarande levde på 1900-talet. Men det ser ju inte ut så längre. Många som laddar ner från gratissajter som The Pirate Bay gör det för att det inte går att få tag på det man vill ha någon annanstans – för att mediabolagen tjyvhåller på materialet, och skiter i att distribuera, om det inte finns tillräckligt med vinstpotential i det.

Nutida konstnärer måste hitta nya distributionskanaler för sin konst, om de vill leva på den kommersiellt. En enormt viktig del i detta är att utveckla en relation med sina fans, att kommunicera med de som faktiskt köper det man skapar. Stamkunder är det bästa som finns (lättast att underhålla), och de ska förstås i möjligaste mån få ”The V.I.P. treatment”. Om du själv sköter din distribution, kan du ha e-postlistor över dina fans, och skicka en bonuslåt till dina trognaste kunder. Du kan ha en Fan Club, med nyhetsbrev till alla medlemmar. Det finns så många spännande och nya sätt att nå sin publik, så det är egentligen helt otroligt att du inte har en större krets av fans, som gärna köper din musik.

”Jag tror inte PP alls “gillar kultur”, dom skulle förmodligen inte veta vad kultur var ens om dom fick den gratis.”
– Magnum Coltrane Price, Politikerbloggen

Jag känner massor av musiker och andra konstnärer – författare, kompositörer, dramatiker, skådespelare, gycklare, målare, poeter, berättare, fotografer och mer därtill, och jag har själv levt på konstnärligt arbete hela mitt liv – som grafisk formgivare, fotograf, illustratör, skådespelare m.m., och nästan allt jag gör berörs på ett eller annat sätt av upphovsrättslagen. Och – det måste sägas – många, många av mina konstnärliga vänner tänker rösta på Piratpartiet, och flera av dem har t.o.m. blivit medlemmar. Så nog gillar vi piratpartister kultur, och somliga av oss är alldeles äkta kulturarbetare.

Ofiltrerad media är obarmhärtig, och ofta hade man önskat att det hade funnits en redaktör i vägen, som hade sagt ”men snälla du, det här kan vi inte publicera – det innehåller så många sakfel och påhopp, att det kan göra dig till åtlöje, och i värsta fall väldigt impopulär”. Förvisso håller Politikerbloggen ungefär samma seriositetsnivå som Se & Hör, men det är extremt ansvarslöst, och riktigt, riktigt taskigt mot Magnum att släppa in en sån har artikel, helt oredigerad, helt utan korrekturläsning, helt utan genomläsning av en duktig redaktör.

Det är verkligen min uttryckliga förhoppning att detta sammelsurium inte ska skada Magnums musikkarriär. Magnum Coltrane Price är enligt min mening en av Sveriges intressantaste artister, och jag uppmanar verkligen dig som läser detta att lyssna på hans musik – och – köp hans musik! Om ni hittar den, vill säga…

Jag tänker inte bojkotta Magnum för att han har korkade åsikter om fildelning. Och det hoppas jag att ingen annan gör heller. Om man skulle bojkotta alla artister som har konstiga åsikter om än det ena, än det andra, så skulle man snart ha en väldigt tom skivhylla. Jag tror helt enkelt att Magnum har väldigt dåliga rådgivare, och att han har lyssnat lite för mycket på sina skivbolagskontakter. Skivbolagen har nämligen mer att förlora på fildelningen än vad artisterna har. Den nya tekniken kan göra enskilda artisters musik mer tillgänglig för många fler, och det i sin tur ökar marknaden för artisterna – som t.ex. Magnum Coltrane Price.

Alla bilder i detta blogginlägg är tagna av mig, på en konsert i Kungsträdgården 2007.
Ja, mina bilder är också skyddade av upphovsrätten, men jag tillåter gärna Magnum själv att använda dem som han vill (kontakta mig om du vill ha dem högupplösta, Magnum!).
Ni som vill skriva något positivt och uppskattande om Magnums musik får också gärna använda bilderna.
Ni som vill dissa Magnum för hans politiska villfarelser (eller något annat) får dock absolut INTE använda mina bilder. Den som gör det ändå kommer att få ett rätt jobbigt brev av min advokat.
Skall bilderna publiceras offentligt måste givetvis upphovsman uppges.

Kolla gärna in Magnum på MySpace, och lyssna på hans coola musik.
Du kan även hitta Magnum på Devious Recordings.

Mer om fildelning:
Johan Wigmo

DAGS ATT RÖSTA!

Onsdag den 20 maj öppnar röstlokalerna för förtidsröstning till EU-valet, och det är förstås väldigt bra om man röstar i god tid, så att man inte missar valdagen, av en eller annan anledning. Jag har själv tagit på mig uppgiften att se till att det finns röstsedlar för Piratpartiet på vårt lokala bibliotek här i Bagarmossen, så om någon vill träffa mig personligen för att diskutera till exempel piratpolitik, så kan ni komma till Bagarmossens bibliotek onsdag klockan 12.00.

EU-valet är väldigt viktigt, viktigare än vad många verkar tro. Eftersom en stor del av de lagar som införs i Sverige numera stiftas i Bryssel, är det kanske ännu viktigare att välja vilka som ska representera Sverige i EU-parlamentet än vilka som ska sitta i Sveriges Riksdag. Så ligg för tusan inte kvar på soffan denna gång! Gå och rösta! Vad du än röstar på!

Jag lägger min röst på Piratpartiet, eftersom jag anser att det är det enda vettiga alternativet just nu. Inget annat parti tar så starkt upp frågor om integritet, medborgarrätt, mänskliga rättigheter, fri kommunikation, brevhemlighet, yttrandefrihet och privatliv på riktigt.

Somliga kritiserar Piratpartiet för att de inte har någon utarbetad politik på områden som skola, vård, omsorg, skattepolitik etc. Men det finns redan såpass många som ägnar stor energi åt detta – INGEN äger dock de medborgarrättsliga frågorna så tydligt och klart som Piratpartiet, och det går inte att komma ifrån. Vänstern och Miljöpartiet delar många av PP:s värderingar på detta område, liksom många (riktiga) liberaler, och framför allt ungdomsförbunden, men inget parti prioriterar dessa frågor som PP gör.

Piratpartiet behövs i EU! Demokrati är ingen självklarhet. Mänskliga rättigheter är inte heller självklarheter. De måste erövras och försvaras – ständigt!

Rösta på Piratpartiet i EU-valet 2009!

Läs mer på Piratpartiets egen hemsida: www.piratpartiet.se

Jonas Gardell tar i så han kräks…

Jag gillar egentligen Jonas Gardell. Jag tycker att han är en spännande författare, en helt unik scenartist och en fascinerande personlighet, en sån där ”larger-than-life-person” som alltid har något nytt och intressant att förmedla till omvärlden. Men ibland blir det fel, och det måste man förstås också acceptera – ingen kan någonsin lyckas med något, på riktigt, om man inte är beredd att misslyckas också. Men ibland kan det bli ett riktigt spektakulärt magplask, en ren katastrof. Och det kan man nog tyvärr konstatera denna gång.

Nu har även Jonas Gardell dragits med i masspsykosen kring Internet och fildelning, en frenesi som enligt min mening är ivrigt frameldad av mediaföretag, som skivindustrin, filmindustrin och de stora förlagen. De vill förstås inte tappa sina marknader, men de vill inte heller vara kreativa i att skapa nya inkomstkällor. De som äger mediaföretagen är helt enkelt lata och okreativa, och uppmuntrar sina kontrakterade artister att spotta sina fans i ansiktet, eftersom de tror att deras bolag tjänar på det. Och så skrämmer de sina kassakor till att bära sig dumt åt på ett sätt som tyvärr mest drabbar artisten.

Van Morrison, Metallica, Bryan Adams, Prince – några exempel på artister som tror att piratkopiering och fildelning är skadligt för deras förtjänster. Van Morrison har tvingat fans att stänga hemsidor som innehåller skivtitlar och låttitlar (eftersom han anser att det är intrång i hans upphovsrätt), Bryan Adams stoppade ett coverband som hette ”The Bryan Adams Experience” (hur dum får man vara – detta är ju den bästa marknadsetablering man kan få, och den optimala komplimangen!), och Metallica gick som bekant ut hårt mot bootlegs och piratkopiering. Prince finns över huvud taget inte på YouTube, eftersom han stämmer alla som lägger ut något av hans material där. Och vad händer? Jo, det självklara – fansen vänder dem ryggen, och slutar köpa deras skivor. Och det är precis så det skall vara.

Det tråkiga i sammanhanget är att dessa fina artister förmodligen bara har extremt dåliga rådgivare, något som i längden förstås skadar deras egna karriärer. Andra artister, som tillåter fri nerladdning av deras musik, tjänar massor av pengar – Trent Reznor är ett av mina favoritexempel. Jag undrar bara hur många gånger det ska behöva sägas att de som kopierar/fildelar mest, är också de som köper mest. Fildelarna är alltså artisternas bästa fans, de som köper allra flest CD-skivor/böcker/DVD. Och det är logiskt. De som älskar kultur blir naturligtvis också de största konsumenterna. Och de artister som misshandlar sina fans kommer att förlora sina fans – och sina köpare.

Jonas Gardell har ordet i sin makt, och formulerar sig ofta väldigt slagkraftigt. Men ibland blir det bara väldigt dramatiska slag i luften. I en artikel i Sydsvenskan går Gardell hårt åt anonymiteten på nätet, och refererar bl.a. till ett mordhot mot honom själv – som om samma anonymitet inte skulle kunna uppnås med ett vanligt brev, på papper i ett kuvert, skickat på posten till Jonas brevlåda.

Sen refererar han till Mesopotamien, förmodligen i nån slags märkligt pretentiös ambition att verka lärd, och måhända för att ge biblisk tyngd åt sitt lagboksviftande. Jag undrar bara hur egensinniga, homosexuella författare skulle ha behandlats i Mesopotamien… Sen försöker Gardell göra någon slags tankekullerbytta, i vilken han blandar ihop lag och rätt med krig och elände, och jämställer krig och elände med tillståndet på Internet. Och han kallar det pöbelvälde. Vidare refererar han till det till leda uttjatade exemplet med bilder på mördade barn och Pirate Bay, när de största bovarna i sammanhanget faktiskt var Åklagarmyndigheten och TV4. Och han tycker att det är hemskt att vi kan tillägna oss hans och andras konstnärliga verk utan att be om lov.

Men vänta lite nu. Ska jag be Jonas om lov för att få läsa hans böcker? Om jag inte köper en bok, men lånar den av en vän (utan att ringa Jonas och be om lov), och låter den sedan passera vidare, då får ju Jonas ingen vinst på min läsning. Eller om jag lånar den på biblioteket. Eller, ja, då får han någon krona, såvida tillräckligt många har lånat hans böcker på biblioteken, men det motsvarar ju inte ens en tiondel av vad han får när läsaren i fråga faktiskt köper en av hans böcker. Så rent tekniskt är det ju inte någon större skillnad mellan att låna en bok av en kompis, eller att ladda ner den från Pirate Bay.

Jonas Gardell försvarar dessutom IPRED, och kritiserar telebolaget Tele2 samt riksdagsledamoten Karl Sigfrid, eftersom de väljer att förstöra, eller att förespråka förstöring av, alla användaruppgifter. Företagen vill skydda sina kunders integritet, och bryter därmed inte heller mot någon lag. Ändå anser Gardell att Tele2 och Karl Sigfrid uppmuntrar ”pöbelväldet”, en demagogisk term som verkligen inte sätter Gardell i ett vackert ljus. Att använda denna slags retorik är att spotta på vanligt folk, att arrogant sätta sig över andra och kalla dem pöbel. Trist, Jonas.

Fatta att du spottar på dina läsare. Fatta att du inte har något att vinna på IPRED. Fatta att du sågar av grenen du själv sitter på, när du kallar dina fans för pöbel. Fatta att den anonymitet du dissar, och den laglydighet du förespråkar, går stick i stäv med de homosexuellas kamp att vinna laga rätt att få vara sig själva. Det är inte länge sedan det var olagligt att vara homosexuell, och om vi alla på den tiden hade varit avlyssnade och registrerade på det sätt som nu görs, hade de flesta homosar fått ett långt värre helvete än de redan hade.

Fatta att om du kör den här linjen för hårt, för länge, så kommer inte många att köpa din nästa bok. Och det tycker jag vore synd. Du skriver ofta intressant och spännande (även om din artikel i Sydsvenskan på alla sätt – litterärt, innehållsmässigt, retoriskt och stilistiskt var ganska usel), och du förtjänar en stark läsarkrets. Men sluta att dissa dina läsare. Ingen vinner på detta. Allra minst du själv.

Copyriot bloggar också om detta ämne.

Ska vi verkligen övervaka barnens internetsurfande?

Svenskar är sämst på att nätkolla barnen, påstås det i en artikel i Allt om Barn. Vi svenskar har inte samma kontroll över barnens Internetsurfande som föräldrar i många andra länder. Detta har framkommit i något som beskrivs som en internationell studie, gjord av det privatägda, vinstdrivande programvaruföretaget Symantec, som bygger hela sin verksamhet på att överdriva risker, faror och oro, i syfte att sälja programvaror som ska skydda mot alla dessa faror (virus, intrång, bedrägerier etc.). Symantec är alltså experter på att skrämma datoranvändare till att köpa deras produkter.

Per Hellqvist är säkerhetsexpert på nämnda programvaruföretag Symantec, och samtidigt är han föräldraombudsman på riksförbundet Hem och Skola. Per Hellqvist anser att ”det är lite förvånande att det är så få i Sverige, med tanke på att man kallar oss för en it-nation”, vilket förstås ska få oss läsare att bli lite oroliga – ”oj, tänk om vi inte bryr oss om våra barn tillräckligt”, och så köper man en (dyr) programvara från Symantec, så att man kan ha mer koll på sina barn. Och när vi ändå håller på kan vi ju köpa en GPS-sändare att sätta på barnen så att vi kan spåra dem om de går vilse. Eller varför inte ett chip under huden, när vi ändå håller på?

Tänk om det är tvärtom? Tänk om det är så att just svenskar, för att vi är en IT-nation, med mycket god erfarenhet av Internet, är mer tillåtande gentemot barnens surfande, eftersom vi vet att det inte är särskilt farligt. Ju mer vana vi blir vid denna nya, gränslösa form av kommunikation, ju mer vi ser fördelarna och utvecklingsmöjligheterna, desto mer försvinner nackdelarna och riskerna i bakgrunden. Vi kanske inte alls är ”sämst” på att nätkolla barnen, utan faktiskt bäst på att inte överbeskydda dem.

Det handlar också om tillit. Tillit till barnens förmåga att själva avgöra vilken information de vill utforska, samt respekt för barnens integritet. Scannar du av exakt vilka böcker och tidningar ditt barn läser? Vet du vad ditt barn skriver i sin dagbok? Vet du exakt vilka människor ditt barn träffar på väg hem från skolan? Vet du exakt vilka ditt barn pratar med i telefon, och vad de pratar om? Om du inte vet det, gör det dig orolig? Inte? Då behöver du inte oroa dig för barnets nätvanor heller. Jag menar – vad skulle vi vara rädda för? Vad är det som är så farligt på Internet, som inte är kanske t.o.m. betydligt farligare någon annanstans? Vilken information vill vi skydda våra barn från, som de inte själva fattar att de kan välja bort?

Vi ska inte lita på Per Hellqvist från Symantec, eller andra representanter för företag som gör vinster på vanliga människors rädslor och oro. Vi ska lita på våra barn. Om våra barn bemöts med misstänksamhet och kontrollbehov så kommer de garanterat att hålla saker hemliga, och hitta sätt att dölja sina aktiviteter för oss föräldrar. Men om vi litar på barnen, och samtalar med dem om viktiga ting, med tillit till deras goda omdöme, så kommer vi att uppmuntra öppenhet, ärlighet – och gott omdöme.

Vägen till helvetet är kantad med goda intentioner. Låt barnen surfa i fred, utan ”nätkoll” av nyfikna föräldrar. De klarar sig nog alldeles utmärkt utan din hjälp.

Orgasmkyrkan – en församling för mig…

Orgasmens Madonna - av Carlos Bebeacua

Orgasmens Madonnas Kyrka – låter det anstötligt för dig?
Det ansåg i alla fall kammarrätten i Göteborg. Kammarrätten lever uppenbarligen kvar på 1800-talet, och förstår inte att vanligt folk skiter i vad andra kallar sina kyrkor, samt att de få som skulle kunna tänkas ta anstöt på intet sätt är representativa för vad allmänheten tycker. Orgasmens Madonnas kyrka i Lövestad baseras på en livstro med orgasmen som högsta mål och har enligt grundaren Carlos Bebeacuas några hundra medlemmar.

Kammarkollegiet vägrade förstås att registrera Orgasmens Madonnas kyrka som ett trossamfund, eftersom Kammarkollegiet ansåg att det kunde väcka anstöt hos kristna. Länsrätten var dock klokare, och gjorde bedömningen att Kammarkollegiet gjort fel, och återförvisar ärendet för ny handläggning. Länsrätten påpekar att Svenska kyrkan inte längre är statskyrka i Sverige och därför kan man inte ta särskild hänsyn till kristna när man ska bedöma om något är sedligt eller ej. Där borde ärendet ha slutat. End of story, och alla är lyckliga med sitt. Men nej. Inte då.

Kammarrätten i Göteborg stoppade nämligen Orgasmens Madonnas Kyrka från att använda detta namn – med samma motivation som Kammarkollegiet. Namnet kan väcka anstöt. Men alltså! Om det är något som verkligen väcker anstöt i detta ärende, så är det väl Kammarrätten! Att man kan vara så historielös, och kristet indoktrinerad, att man inte vet att sexualiteten hyllats som något heligt och upphöjt i de allra flesta mänskliga kulturer och urreligioner, att just orgasmen inom flera kulturer och traditioner ses som det mest magiska och kraftfulla ögonblicket, då vi sannerligen kan uppnå samklang och enhet med Gud – det är verkligen obegripligt.

Som nordisk hedning och praktiserande tantriker har jag god erfarenhet av sexualitetens inneboende kraft och orgasmens välgörande inverkan, och vilken medvetandehöjande effekt man kan få av att praktisera meditativt och ceremoniellt sex – såväl fysiskt som andligt, emotionellt och intellektuellt. Att bygga en religion kring orgasmens madonna är långt mer logiskt, och historiskt förmodligen betydligt mer vedertaget, än en religion kring en man som dör som korsfäst och som sedan återuppstår. Eller för den delen en psykopatisk analfabet som hallucinerar.

Att respektera religioner som bygger på våld, tvång, skam och likriktning går alltså an, men en kyrka som bygger sin inriktning på kärlek, glädje, njutning och skönhet upplevs uppenbarligen som stötande. Detta tycker jag är stötande. Det är rent ut sagt chockerande att människor kan vara så blinda, så fyrkantiga, så inskränkta, så intoleranta och rädda, att de inte ser den sublima skönheten i en madonnabild som bejakar det mest levande, extatiska, njutande och existensiella ögonblick många människor någonsin upplever.

Att säga nej till Orgasmens Madonna är att säga nej till Livet, nej till frihet, nej till enskilda människors uttryck för andlighet (som inte passar in i den kristna mallen), att moralisera över och döma individer och grupper som vill något annat än det normala, det invanda och godkända. Att som Kammarrätten i Göteborg säga nej till Orgasmens Madonnas Kyrka är en verklig skymf, det mest anstötliga, det mest oanständiga, det mest bakåtsträvande och småaktiga jag har sett på länge.

Sign me up, Carlos – jag är gärna med i din församling! 🙂

Artiklar om Orgasmens Madonnas Kyrka:
Laholms Tidning, Göteborgsposten, Helsingborgs Dagblad, Sydsvenskan, SvD, Dagens Juridik

Andra som bloggar om Orgasmens Madonnas Kyrka:
Stationsvakt, Amanda Jonsie, Sexnoveller för alla, Miss Joanna