Lögnaktig antiporrpropaganda – igen…

Veronica Palm ljuger och fantiserar (som vanligt) i Dagens Arena, och påstår i en artikel med rubriken ”Därför behöver vi ta strid emot porren” att 35 % av allt som visas på nätet är porr (var kommer denna bisarra siffra från?), och att vilken 12-åring som helst på några sekunder kan klicka sig fram till ”dehumaniserande våldsporr och grov misshandel”. Det är lätt att påstå saker, att dra åsikter ur röven och presentera det som fakta – särskilt om man inte anser sig behöva backa upp det med hårda bevis eller källhänvisningar. Som t.ex. att kolla upp verklig statistik om porr på nätet.

Så jag gjorde ett litet experiment, och gjorde en sökning på just ordet ”sex”. Jag vet inte hur sökhistoriken ser ut i Veronica Palms dator, men jag jobbar som sexualupplysare, googlar mycket om sex, och i min webläsare, när jag söker på just ordet ”sex”, så får jag detta resultat: sida upp och sida ner är det information om sex och relationer – i Expressen, RFSU, Familjeliv, Apotea, Illustrerad Vetenskap, Metro, Vårdguiden, UR, Women’s Health, QX, m.m. Där kommer upp nyhetsartiklar om personer som åkt fast för diverse sexövergrepp, nätbutiker som säljer glidmedel och kondomer, AdLibris – och strax före en länk till en dejtingsida dyker upp en länk till Bibelinformation! Fattar ni? Bibelinformation! Ingen våldsporr alls, faktiskt.

Först när jag klickat mig fram till 16:e sidan (!) i Google får jag fram något som man kan klassa som helt vanlig porr – sex.com, som innehåller typisk mainstreamporr – inte det som Veronica Palm beskriver, utan just helt vanlig porr, utan våld och tvång. När jag slår över till bildsökning är det ungefär likadant. Jag scrollar förbi hundratals bilder av liknande karaktär – romantiska, ljusa och softade bilder med gulliga och kramande par klädda i vita linnen i sängar med vita lakan – allt sådant man kan publicera i vilken anständig tidning som helst, samt en och annan anatomisk teckning.

När jag kommer ner till slutet av sökningen – ni vet, där det kommer en länk man kan klicka på som säger ”Visa fler resultat” – så har jag ännu inte sett EN ENDA BILD som inte skulle kunna publiceras på Facebook utan att bli borttagen. Inte en enda fitta, inte en enda kuk, inte en enda bröstvårta. OBS! Jag har INTE Safesearch påkopplat!

Naturligtvis är ungdomar generellt mycket smartare än Veronica Palm, och söker mer specifikt på ”pussy”, ”gangbang” etc., men nu var det ju faktiskt så att jag granskade Veronica Palms dubiösa påstående, och visade därmed att hon uppenbarligen ljuger. Alternativt är hennes egen sökhistorik präglad av ett frenetiskt sökande på just olika uttryck för sex.

Vidare ljuger hon om porren som en stor miljardindustri, eftersom en väldigt stor andel av den porr de flesta konsumerar idag är ren amatörporr, som man kan hitta gratis. Och så pratar hon om pojkar, när det faktiskt är en ganska hög andel flickor och kvinnor som tittar på porr. Och de gillar de mer kinky varianterna, med BDSM-innehåll – säkerligen det som Palm refererar till som ”våldsporr”.

Problemet med ideologiska fanatiker utan kunskap och bildning är att de kan ställa till med väldigt mycket skada. Sådana människor med politiskt inflytande är farliga. Hade Veronika Palm bara varit granntanten hade jag kunnat strunta i hennes kverulantiska moralismer, men nu är hon inte det. Hon har makt. Och har man sådana åsikter som hon är man farlig för allmänheten, anser jag. Därför förtjänar hon inte bara en, men många skopor ovett.

Förutom uppenbara lögner om porren så vill Veronica Palm och hennes gelikar uppenbarligen skildra kvinnor som viljelösa, asexuella offer, som absolut inte kan fantisera om att ha gruppsex med flera män, eller att bli dominerade, eller få smisk. Män är perversa djur, och kvinnor är ljuva änglar, typ. Jag vet ju att detta inte är sant – jag har träffat många kvinnor som har berättat om sina sexuella fantasier på ett sätt som får mig att känna mig hyfsat återhållsam, nästan pryd.

Denna strategiska offermentalitet är i själva verket extremt kontraproduktiv för jämställdheten. Man skildrar medvetet kvinnor som svagare, mer osjälvständiga, i behov av skydd – samt att de självklart inte är intresserade av mer ”perversa” former av sex. Rena 1800-talssynen på kvinnor, alltså. Kvinnor kan väl inte vara kinky? De är ju bara ljuva väsen med vita linnen och en tekopp i sina kupade händer?

Vad vill Veronica Palm åstadkomma med sina fantasifulla excesser egentligen? Varför påstår hon att hon vill försvara kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar, när hon i nästa andetag vill skambelägga och förvägra samma kvinnor just detta? Och så detta ständiga ”tänk på ba-a-a-a-a-arnen!”.

Min förhoppning är att vuxenvärlden inte fortsätter att bara nedvärdera porr, och pracka på barnen en sexfientlig världsbild, geom att stänga dörren till alla intryck, men att vi snarare berättar om FLER sätt att ha sex, och framför allt lär våra barn självkänsla, att inte ta skit, att kunna säga JA och att kunna säga NEJ, och att respektera sig själva så pass mycket att de inte går med på sådant de inte vill gå med på. Samt att vi måste lära våra barn att kommunicera vettigt, respektera varandra, lära sig tycka om sin kropp, bejaka sin sexualitet – men på egna villkor.

Om man tycker att något är dåligt, så hjälper det inte att förbjuda eller skambelägga – man måste erbjuda bättre alternativ. Det är vad jag och många med mig gör. Skapa egen porr. Recensera porr på kultursidorna. Då lyfter man bannbullan och ger ämnet den respekt det förtjänar. Då lyfter man också kvaliteten, och kraven på en större medvetenhet om de signaler man sänder ut.

En annan viktig aspekt av porrens vara eller icke vara är att just porren kan vara en oerhört viktig faktor för folk med marginaliserad sexualitet, att erkänna sig själva. För många som exempelvis är homosexuella, eller på annat sätt ”avvikande” från heteronormen, kan porr vara en avgörande faktor i en förbättrad självbild. En spegling, ett erkännande av att den egna sexualiteten är O.K.

Ett stort problem är att många tycks tro att ”bara vi förbjuder porr så blir allting bra” – och det är lika dumt som att förbjuda sex, för att det finns en och annan som begår sexuella övergrepp. Eller att förbjuda mattor, för att det finns tvångsarbetande barnslavar i afghanska mattfabriker.  Varje vettig person drar självklart slutsatsen att man bör lägga energi på att lösa problemen genom att erbjuda bättre alternativ, inte genom att förbjuda bort problemet. För det första funkar förbud jävligt dåligt mot sånt som folk vill ha, och man driver verksamhet under jorden, vilket gör situationen värre – därtill drar man med sig fullt acceptabla aktiviteter in i en förbudsspiral, och gör allting sämre.

Det är verkligen dags att vi tar både kvinnors och mäns sexualitet på allvar nu, och erkänner att kvinnor kan ha lika vilda och experimentella erotiska fantasier som män, samt att kvinnor står för en stor del av porrkonsumtionen. Det enda Veronica Palm och hennes likasinnade gör är att skambelägga kvinnor för deras sexualitet. Inte så feministiskt, väl?

Läs gärna Johan Norbergs artikel om porren:
”Släpp moralpaniken och sluta fördöm porren som du inte förstår”

Eller denna intressanta studie:
Exposure to pornography doesn’t reduce attraction and love for romantic partners

Eller denna utmärkta artikel om kommersiell sex:
Konsumentmakt och kommersiell sex?

Och så lite statistik:
Pornhub’s 2016 Year in Review

Och så självklart Petra Östergrens hemsida:
Petra Östergren
På Petras sida kan du också ladda ner hennes bok:
”Porr, horor & feminister” som pdf-fil

Besök gärna min egen pornografiska hemsida Cirkus Eros!

Spara

Vårt omättliga behov av syndabockar

Jag fick i uppgift av SvT Debattredaktionen att skriva en artikel som skulle flankera debatten i TV samma kväll. Kvällens debatt skulle handla om sexköpare. Jag var också inbjuden som meddebattör (nu för nionde gången i SvT Debatt).

Mitt perspektiv är förvisso alltid sexsäljarens, men de två är ju beroende av varandra, så att säga. Nu finns ju artikeln på SvT Debatts hemsida, men jag publicerar den även här på min blogg, med min ursprungliga rubrik:

Behovet av syndabockar

I samma stund som vi människor förstod att det kunde vara mer gynnsamt att bedriva handel, byta varor och tjänster, så blev förstås även sex en värdefull valuta att byta med. Avancerade primater, som exempelvis chimpanser, gör det också. Det är en evolutionär adaption, vilket gör att det är extremt osannolikt att vi någonsin kommer att få stopp på det, hur mycket vi än försöker förbjuda det, hur hårda straff vi än utmäter.

Det finns inget som i sig är perverst. Vad som är avvikande och oönskat bestäms inte av en enskild människas agerande eller natur. Det styrs av omgivningens överenskomna värderingar och domar. Det som för tillfället betraktas som moraliskt fel avgör vilka som är de perversa, de utstötta, syndabockarna. Och det växlar. De som är syndabockar idag är respekterade i morgon – och tvärtom.

Varje kultur och varje tid behöver sina favoritsyndabockar, de perversa som det är legitimt att hata. På 1950-talet var det bögar och kommunister, och i nutid har vi pedofiler och terrorister. Och sexköpare. Det verkar som att det alltid måste finnas några vi människor kan projicera all frustration på, allt hat, förakt och behov att fördöma.

Nuförtiden är det fullt legitimt att hata torskarna, horbockarna – alltid männen – som man självklart stämplar som å ena sidan misslyckade och oattraktiva som inte kan få sex utan att betala, å andra sidan vidriga bestar som utnyttjar stackars viljelösa våp för sin egen låga njutnings skull, helt utan att ta någon hänsyn till den utnyttjades känslor och upplevelse.

Att verkligheten är oerhört mycket mer komplex än så behöver man inte ta hänsyn till om man har den ideologiska rätten på sin sida. Att det finns sexarbetare som ser det som sin livsuppgift och glädje att sälja sex till funktionshindrade, eller bara väldigt rädda och blyga personer, är irrelevant.

Ännu värre är det med horstigmat. För att fullt ut kunna döma sexköparna som patetiska psykopater måste hela bilden målas svart. Det får aldrig anas att de som säljer sex kan ha gjort ett medvetet val, eller kanske till och med – Gud förbjude – trivs med sitt yrkesval. Det skulle rasera moralisternas ”goda” självbild totalt.

Alltså utsätter man sexarbetarna för den optimala förnedringen – man omyndigförklarar dem, patologiserar dem, osynliggör dem, och skildrar dem som hjälplösa offer, oförmögna att fatta beslut. Och man tycker synd om dem – den värsta formen av subtil arrogans.

I Nya Zeeland har man valt en annan väg. Där har man helt avkriminaliserat all sexhandel, men man har infört strikta lagar som skyddar sexarbetarna. En sexsäljare har alltid rätt att säga nej till en kund, att välja – även som anställd på en bordell. Det är ett lagbrott redan att be om att få ha oskyddat sex. En sexarbetare som vill sluta sälja sex får motsvarande A-kassa från dag ett.

Detta har inte lett till en ökning i handeln, inte en sänkning heller – men en kraftigt förhöjd livskvalitet hos de som säljer sexuella tjänster. Men det går inte här i Sverige – vi har ju hororna och horbockarna som våra offer och förövare att hata och tycka synd om.

Vi pratar om dem, men aldrig med dem. Vem frågar hororna och horbockarna vad de tycker och känner? Att fråga sexarbetarna vad de tycker om ett lagförslag som berör just sexarbetare skulle ju underminera hela den moraliska krokanen, sticka hål på ballongen. Bättre att bara upprätthålla myten om den olyckliga horan och den äckliga kunden. Allt för att vi ska få ha våra syndabockar i fred, legitima måltavlor för hat och förakt.

Carl Johan Rehbinder, oberoende liberal debattör

Om du läser artikeln på SvT Debatts hemsida kan du också ta del av en rad kommentarer. Jag fick betydligt mindre mothugg än jag väntade mig, utan snarare mer positiv respons. Rejält med mothugg fick jag däremot på kvällen, i TV-programmet, av genuskorrekta bloggare och strukturmarxistiska PK-feminister, som uppenbarligen älskar att hata – alla som inte tycker som de själva. Men det är en annan historia…

Läs även denna bloggpost av Emma Rosenqvist!

Spara

Om trafficking på SvT Debatt

För några veckor sedan blev jag än en gång tillfrågad om jag ville vara med i SvT debatt (för åttonde eller nionde gången, vet ej säkert) och denna gång skulle temat vara trafficking. Jag hade tackat nej till en tidigare debatt, eftersom det var lite väl kort efter min dotters födelse, och jag behövdes hemma, och fick då frågan om ett kommande program med annat tema.

Tyvärr blev aldrig den debatten av, som jag förstått för att de inte hittade rätt motdebattörer, men den redaktör jag talade med tyckte att ämnet var så intressant att jag fick i uppdrag att istället skriva en artikel i ämnet. Så då gjorde jag det.

Min egen rubrik var följande:
Trafficking – en miljardindustri – men för vem?
Givetvis kan redaktörer aldrig låta en bra rubrik få vara kvar, utan de måste låta rubriksättare hitta på något eget. Kanske en facklig fråga, jag vet inte. Hur som helst kom artikeln ut på debattsidan i alla fall. Efter 58 kommentarer stängdes kommentarsfältet, så de vill kanske döda ämnet för en tid framöver. Vi får se om det blir någon fortsättning på det där.

Det är inte offren som tjänar på överdrivna traffickingsiffror

TRAFFICKING Hur stort är problemet med trafficking egentligen? Under stora sportevenemang som OS och VM blåses siffrorna ofta upp till tiotusentals fall av trafficking, men rapporter visar i efterhand att det varit försvinnande få. Så varför ifrågasätts inte dessa obekräftade påståenden? Trafficking är ett existerande problem, och varje enskilt fall berättar en djupt tragisk historia. Men ingen tjänar på moralpanik och groteska överdrifter, skriver Carl Johan Rehbinder.

Sextrafficking har idag blivit en miljardindustri. Men inte bara för dem som påstås livnära sig på denna slaveriliknande sexhandel. De riktigt stora pengarna omsätts av de organisationer som byggt upp en omfattande verksamhet på att motverka trafficking, primärt med propaganda och information. För dessa grupper verkar det finnas hur mycket pengar som helst.

De svänger sig med siffror – 500 000 offer hit och 27 miljoner dit, trots att det inte finns någon vetenskaplig grund eller tillförlitlig statistik som bekräftar dessa siffror. Det enda som finns att tillgå är antalet domar, och genom dessa berättas en helt annan historia. Enligt FN:s avdelning United Nations Office on Drugs and Crime uppgår siffrorna för sextrafficking till maximalt 3000 domar i hela världen årligen.

Inför OS i Aten 2004 gjorde svenska politiker ett stort nummer av de tiotusentals offer för trafficking som man antog skulle bli det självklara resultatet av ett så stort evenemang. Detta upprepades vid fotbolls-VM i Tyskland 2006, fast då hade man dubblat siffran från 20 000 till 40 000. I en undersökning gjord av The International Organization for Migration (IOM) efter fotbolls-VM i Tyskland 2006, kom man fram till att polisen endast hittat fem fall. I Aten hittade man inga alls. Detsamma gällde ett antal andra stora idrottsevenemang, som till exempel fotbolls-VM i Sydafrika 2010.

IOM kom vidare fram till att det är tydligt att det generellt inte finns någon korrelation mellan trafficking och stora sportevenemang.

Låt oss göra ett räkneexempel utifrån den godtyckliga siffran en miljon sextraffickingoffer om året bara i Europa. För att de ska bli lönsamma (baserat på uppgifter från legal sexhandel) måste var och en av dem ha åtminstone fem-tio kunder per dygn. En hyfsat generös bedömning skulle vara tio miljoner sexköp per dygn, vilket på ett år blir 3 650 000 000 sexköp. Och då har jag ändå inte räknat med all legal sexhandel, vilket torde vara betydligt vanligare förekommande än den illegala och ofrivilliga sexhandeln. Uppenbarligen faller dessa siffror på sin egen orimlighet, så varför fortsätter denna propaganda? Varför ifrågasätts inte dessa obekräftade påståenden?

Trafficking är ett existerande problem, och varje enskilt fall berättar en djupt tragisk historia. Men ingen tjänar på moralpanik och groteska överdrifter.

En av svårigheterna med att få fram korrekta siffror ligger också i att den juridiska definitionen på vad som ska räknas som trafficking är väldigt olika från land till land. Om man med trafficking även räknar in annat arbete än sexuella tjänster finner man snart att den största delen rör helt andra sysslor än sexarbete – som till exempel inom byggnad, städning och restaurang. För att inte tala om blåbärsplockning.

Det finns de som tjänar på att siffror fabriceras, blåses upp och reproduceras gång på gång. Till att börja med alla de politiker som vill framstå som handlingskraftiga och ”goda” försvarare av de svagaste i samhället, samt förstås de organisationer som uppbär stora ekonomiska anslag för sin verksamhet. Därtill finns det otaliga ideologiska organisationer på både höger- och vänsterkanterna som på religiösa och moraliska grunder vill avskaffa all kommersiell verksamhet som involverar sex – från sexhandel till pornografi. Då är det tacksamt att sammanlänka alla dessa grenar med de mest extrema yttringar man kan föreställa sig, som ofrivillig sexslavhandel, givetvis utifrån den intuitivt logiska slutsatsen att legal sexhandel leder till mer trafficking.

Att likställa trafficking med frivillig sexhandel är populärt som metod för att snygga till statistiken. Flera av de organisationer som driver propaganda mot trafficking är också starka motståndare till att frivilliga sexarbetare ska få samma rättigheter som andra yrkesgrupper. Det gör att man tyvärr kan ana en obehaglig dubbelmoral hos dessa aktivister, och ett monumentalt ointresse för att faktiskt hjälpa.

Carl Johan Rehbinder, liberal debattör

Foto: Jennie Rehbinder

Du hittar artikeln (och kommentarer) på SvT debatt

Spara

Perversa lagar får perversa konsekvenser

Att det ska vara så jävla svårt att fatta att idiotiska lagar ger oöverblickbara och rent ut sagt helgalna konsekvenser. Den obegripliga godtrogenheten och bristen på helhetssyn genomsyrar det politiska etablissemanget, men tyvärr också alltför ofta allmänheten. Och nu får vi skörda effekterna av en fullkomligt hjärndöd politik, baserad på korkad opportunism och ren moralpanik.

Dåliga lagar är lite som herpes. För det mesta märker man ingenting, men så bryter det ut och blir jävligt irriterande, och smittsamt – och så blir man aldrig av med skiten. Det verkar vara oändligt mycket lättare att införa idiotiska lagar än att avskaffa dem, och det är förstås ett problem. Om det är något som verkligen skulle behövas i våra lagstiftande församlingar så är det politiker som gör till sin livsuppgift att ta bort lagar, snarare än att införa ytterligare några.

Jag varnade redan för snart ett par år sedan för de alltmer galna lagar som var på gång gällande s.k. barnpornografiska bilder, i mina bloggposter ”Vansinniga sexlagar – i Sverige och övriga världen” samt ”Ett lagförslag skapat av fanatiska sexfobiker”, samt ”Regeringens egen lilla Prussiluska”. Läs dem alla, och se hur rätt jag fick. Tyvärr. Jag hade verkligen blivit överlycklig om jag hade fått fel i detta, men så blev det alltså inte.

En mangateckning som hovrätten inte ansåg vara barnpornografi

Att innehav av serieteckningar skulle kunna komma att bli föremål för rättslig prövning har jag också påpekat, men då blivit avfärdad som en konspirationsteoretiker, en lallande foliehatt – lagstiftarna har naturligtvis inte för avsikt att straffa folk som råkar ha teckningar med erotiska motiv i sina bokhyllor eller hårddiskar. Eller hur?

Alla har vi skrattat och skakat på huvudet när vi har hört talas om de galna barnporrlagarna i Australien, där en man blev fälld för innehav av barnpornografi, eftersom han i sin dator hade en tecknad bild på Bart och Lisa Simpson när de har sex med varandra. Enligt australiensisk lag räknades detta bisarrt nog som barnporr. Och så absurt kan det väl ändå inte bli i Sverige? Men det kunde det.

2010 föll domen mot Simon Lundström, en erkänd översättare och samlare av japanska serier. Många blev förstås upprörda och protesterade mot den galna tillämpningen av lagen – somliga, som t.ex. Journalistförbundet, ansåg att lagen som helhet var jävligt dålig och borde avskaffas. Även jag skrev en bloggpost om detta, med rubriken ”Tankebrott – en grov kränkning mot demokratin”, som fortfarande är aktuell och läsvärd gällande detta ämne.

Liten Calle som bebis får ett bad - barnporr?

Men blev det då olagligt att ha nakenbilder av sina barn – eller sig själv som barn – i familjealbumen? Näää, så var lagen minsann inte tänkt – men i slutänden kan det ändå resultera i just detta, i rent praktisk tillämpning. Ibland är det inte lagens bokstav som får störst inflytande, utan vad människor generellt tror att lagen gäller.

Som talande exempel blev alldeles nu i dagarna ett studentplakat avbildande en naken unge polisanmält, såsom varande barnpornografiskt. Man kan undra vad som rörde sig i huvudet på den person i Landskrona som gjorde denna idiotiska anmälan. Polisen avfärdade naturligtvis ärendet som absurt, men skadan är redan skedd. Tyvärr kommer denna polisanmälan (och mediauppmärksamheten kring ärendet) att resultera i att inga föräldrar kommer att våga ha nakenbilder av sina ungar på studentplakaten nästa år. Ingen kommer att vilja ta risken att bli polisanmäld. Så funkar vi, och så funkar lagstiftning. Vi följer lagens konsekvens.

Min direkta fundering kring just historien med studentplakatet är kring vem det egentligen är som begår det värsta sexuella övergreppet – föräldrarna som sätter en knasig nakenbild av sitt barn på en skylt, eller den som anmäler den som barnpornografisk. Enligt min bedömning är det alldeles självklart anmälaren, som till att börja med sexualiserar barnet, och sen utsätter hela familjen för ett orättfärdigt övergrepp, en grov anklagelse som blir en polissak – en mycket allvarlig och ofta skrämmande sak för de flesta människor, som aldrig varit i klammeri med rättvisan.

Ytterst sett begås det värsta övergreppet av de korkade och opportunistiska politiker som inför den här sortens lagar, som öppnar dörren för extremt godtyckliga bedömningar och därmed stora svårigheter med rättssäkerheten. Detta är en typisk gummiparagraf, som går att använda lite hur som helst, vilket gör att den potentiellt kan vara en extremt farlig lag.

Någon kan ha utvecklat en kraftig fiendskap mot dig, av en eller annan anledning, och anklagar dig för barnpornografiinnehav – så bussas hundarna på dig, polisen gör en razzia i ditt hem, och vänder upp och ner på allt i sökandet efter ”otillåten information”. Och även om de mot all förmodan inte hittar något misstänkt alls, så har du i praktiken blivit utsatt för en grov integritetskränkning, en skändning av svår art.

Denna groteska lagstiftning flyttar också gränserna för vad man får och inte får, på ett mycket obehagligt sätt. Vi svenskar är ett laglydigt folk, som ofta ställer oss frågan ”men får man göra så?”. Det kan man ha allehanda åsikter om, men faktum kvarstår att många nu kommer att fråga sig ”får man ta/ha en sån här bild”, och så kommer man att censurera sig själv, ofta helt utan orsak. Ingen vill göra fel, ingen vill bryta mot lagen, ingen vill bli tagen av polisen. Och alldeles för få är beredda att utöva civil olydnad i just denna fråga, eftersom priset kan bli alldeles för högt.

”Plötsligt har det oskyldigaste som finns – ett litet naket barn – blivit en symbol för ängslighet, något man vänder bort blicken från i panik, något som man fruktar och som sätter märkliga krafter i rörelse. Det är helt absurt.”
– Henrik Alexandersson

Den allra vidrigaste konsekvensen av denna moralpanik är dock den effekt det hela får på barnen. Barn är också sinnliga, sexuella varelser, med ett naturligt intresse för sina kroppar och sin sexualitet. Vilken förälder har inte sett sina småttingar gnugga sina skrev mot kuddar, dra sig i snoppen, njuta sinnligt av sina egna kroppar? Men den trend som nu sveper över västerlandet skambelägger barnen, å det grövsta. Barnen sexualiseras, och vuxna projicerar all sin sexualneuros på barnen. På badstranden förväntas nu t.o.m. tvååringar ha baddräkt på sig, pappor vågar inte krama sina döttrar, och många undviker att ens titta på barnen, i skräck för att misstänkas vara pedofiler. Hur friskt är det?

Vad ger det för signaler till barnen? Hur ska barnen själva reagera på de vuxnas märkliga och ångestladdade attityder gentemot dem? Vilken attityd kommer våra barn, de som är små nu, ha till sin egen sexualitet, sina egna kroppar, när de växer upp? Tänk om all denna moralpanik, peddoskräck och tokiga lagstiftning faktiskt skadar barnen mycket, mycket mer, än alla pedofiler och all barnporr någonsin kan komma i närheten av att göra? Dessa frågor måste ställas. Vilka konsekvenser får denna kollektiva amygdala-kidnappning?

Naket barn i en teckning av Carl Larsson - en barnpornografisk bild?

Det vore väldigt bra om de som stiftar lagar i Sverige skulle tänka lite mer INNAN de slår klubban i bordet. Jag är så radikal att jag hävdar att om konsekvenserna av en lagstiftning blir att saker och ting blir sämre än utan lagen, hur välment lagen än är, så är det faktiskt inte en bra lag.

Ingen gillar att barn utsätts för sexuella övergrepp (utom möjligen en liten minoritet av svårt förvirrade människor). Men den nuvarande barnpornografilagen är mycket farlig, eftersom den å ena sidan är dysfunktionell – den skyddar inte barn mot övergrepp, utan riktar istället uppmärksamheten åt helt fel håll. Om vi ska komma åt de verkliga övergreppen måste vi rikta vår uppmärksamhet mot de kriminella element som faktiskt utövar riktiga övergrepp – istället för att polisen ska sitta och läsa serietidningar på betald arbetstid.

Dessutom skapar lagen helt nya övergrepp – och nu är det staten som begår dessa övergrepp, mot helt oskyldiga människor som inte skadar någon över huvud taget. Om jag skulle ha en bok hemma, innehållande teckningar föreställande erotiska fantasier om barn, eller liknande, så finns det inga brottsoffer, ingen som tar skada. Inte förrän någon ringer polisen.

Att avskaffa informationsfriheten (som riksdagen gjorde 1999 – M och Fp röstade förvisso mot, vilket hedrar dem) för att skydda barn mot övergrepp kan låta som ett vettigt och empatiskt beslut – men priset blir alldeles för högt, särskilt med tanke på att ingen har kunnat visa att lagen har haft några positiva effekter alls.

Vad vi istället har fått när vi inskränkte informationsfriheten är i förlängningen ett bokbålssamhälle, en åsiktsdiktatur där polisen godtyckligt kan gå in i ditt hem, eller vilket som helst, rensa dina bokhyllor, rota i dina byrålådor, sno dina hårddiskar och ställa till med ett totalt kaos i ditt liv. Kort sagt, ett fruktansvärt övergrepp mot din integritet och ditt privatliv, något som dessutom kan få katastrofala konsekvenser på hela din tillvaro. Du blir dömd och straffad utan rättegång.

Detta är ingen dystopi, ingen foliehattig konspirationsteori om en mörk framtid. Vi är redan där. Fatta det. Detta är en mycket farlig utveckling som måste vändas, brytas.

Tuvstarr vid tjärnen, en sagoteckning av John Bauer - är det numera barnporr?

Jag vill inte leva i ett samhälle där folk inte vågar ha böcker med ”otillåtet innehåll” i sina bokhyllor, ett samhälle där polisen kan sno alla dina fotoalbum, göra en godtycklig bedömning av att en bild är barnpornografisk (din treårige son på badstranden?), och därmed bränna upp alla dina familjebilder. Med stöd av lagen.

Vad som oundvikligen kommer att bli nästa steg inom en snar framtid här i Sverige, är detsamma som redan har blivit ett stort problem i USA – lekfulla tjejer och killar i lägre tonåren, som plåtar sig själva och varandra nakna med sina mobiltelefoner, eller t.o.m. i erotiska situationer, och sen skickar bilderna till sina pojk- och flickvänner. På engelska kallas detta ”sexting”, en lek med orden sex och texting. Ungdomar som leker och utforskar sexualiteten på ett lättsamt sätt kommer att bli åtalade och fällda för såväl produktion som distribution och innehav av barnpornografi. Det första fallet kommer inom ett år. Max.

Är det verkligen så vi vill ha det?

P.S.
Om du ser något pornografiskt i någon av bilderna jag publicerat i detta inlägg så är det faktiskt helt och hållet din tolkning, ditt ansvar, och dina fantasier. Skyll inte dina associationer på mig.

Gör gärna en Google-sökning på ordet lolicon. Intressant på många sätt och vis – först och främst är det intressant att man kan göra det olagligt att titta på något.
OBS! Om du klickar på denna länk bryter du mot lagen!

Andra som skrivit i ämnet:
Andreas Ekström, Sydsvenskan, Nils Funcke, Expressen, Karin Olsson, Expressen, Karin Olsson, Expressen (igen), Johnny Olsson, Henrik Alexandersson, Per Hagwall, Per Hagwall (igen), Beelzebjörn, Nynarcissisten, Torbjörn Jerlerup, 之乎者也, 之乎者也 (igen), 之乎者也 (igen), Hans Egnell, Martin Olsvenne

Här är några återanvända länkar från förra året, om samma ämne:

• Simon Lundström, den dömde översättaren, berättar själv om det som hänt på sin blogg.
• Oscar Swartz var först med en intervju med den barnporrdömde mangamannen.
• Serietecknaren Tinet Elmgren låter seriefigurerna själva komma till tals på ett genialiskt meta-vis, i en serieruta. Fullkomligt oslagbart – måste ses!
• Serietecknaren Åsa Ekström erkänner sig skyldig till skapandet och spridandet av tvivelaktiga teckningar – Erkänner mig skyldig.
• Serietecknaren Åke Forsmark erkänner ett brott – Jag tecknarmördade Olof Palme.
• Serietecknaren Maiburogu / Andreas erkänner sig också skyldig – Jag är en brottsling.
• Niklas Dougherty – 之乎者也 – the blogger once known as Blogge Bloggelito – har naturligtvis en hel del att säga i ämnet. Ecpatlagen genomdriven, Dokumenterade övergrepp på seriefigur, Tanken är gränslös, En puckad barnporrlag, Tankens frihet, Blaspedi. Och det kommer säkert mer. Hoppas jag.
• Marcus Fridholm och Göran Widham skrev redan i november förra året klokt om denna tittförbudslag, med artiklarna Tittförbud och ungdomlig sexualitet och Justitieministern förstår inte problemet, så klokt att det är läsvärt fortfarande.
• Göran Widham raljerade den 1 juli kring lagen i artikeln Äntligen tittförbud, och resonerar nu vidare i sin högaktuella reflektion kring seriedomen, och redovisar även flera delar ur Tingsrättens resonemang i bloggposten Seriekonstnär eller pedofil? – synnerligen läsvärt, alltihop!
• Rick Falkvinge dundrar som vanligt med emfas – Nu får det vara slut på kungligt sanktionerade bokbål: barnporrlagarna måste ändras!
• Christian Engström resonerar sakligt om huruvida degenererad konst egentligen borde vara förbjuden, i artikeln Cecilia Malmström och hederlighet om manga-censur.
• Johanna Sjödin skrev redan i november förra året en debattartikel i Expressen; Gör inte min blogg olaglig, ministern. Justitieminister Beatrice Ask svarade i samma blaska, med rubriken Nej, din blogg blir inte olaglig, Sjödin. Huruvida deta var en lögn eller bara en dumhet får väl framtida domstolsutslag visa. Den 1 juli skrev Johanna på sin blogg en ny reflektion kring den just implementerade lagen; Åldersfokuserad och sexfientlig barnpornografilagstiftning!, följt av en hård sågning av domen mot Simon Lundström – Serieövergrepp och knullbilder. Läsvärt, alltihop, som vanligt.
• Henrik Alexandersson undrar om inte även teckningar av bankrån borde vara brottsliga?
• Per Hagwall skriver insiktsfullt och engagerat på sin blogg, om Ecpats skräckpropaganda och barnporrlagen och Seriemördarna i Ecpat, men också på NewsMill – Ecpats skräckpropaganda har satt rättssäkerheten ur spel.
• Hans Egnell, med bloggen Motpol skriver ett förslag till alternativ lagstiftning gällande barnpornografi. Hans Egnell har även skrivit skarpt om Cecilia Wikström och barnpornografifrågan, samt den utmärkta reflektionen över domen mot manga experten i artikeln När en teckning blir kränkt.
• Hanna / projO / gothbarbie (kärt barn har många namn) skriver också – Skydda tecknade barn från övergrepp, Pirater, granska ECPAT!, I ❤ Piratpartiet!
• Författaren Anders Widén utvecklar ämnet på djupet, och har skrivit en hel serie högintressanta artiklar i ämnet – Titta och gå i fängelse (i vilken Anders Widén hyllar en av mina favoritfotografer, Sally Mann, som på ett helt fantastiskt och naket sätt har fotograferat sin familj under många år), Bränn Carl Larsson på bål, Dags att sprida Manga, Vi ska polisanmäla varenda kommun för barnpornografibrott. Anders Widén väljer också fantastiska bilder till sina bloggposter – bara bildvalet är värt ett besök på hans blogg!
• Deepedition skriver som vanligt skarpt, och kommenterar i bloggposterna Absurditeterna inom lagstiftningen och Bildförbudet i ny tappning.
• Erik Laakso konstaterar i all enkelhet att det hela rör sig om Moralbrott utan förövare eller offer.
• Mary Jensen med bloggen Mina Moderata Karameller reflekterar över konsekvenserna av en galen lagstiftning i sin bloggpost Allt handlar bestämt om sex numera, märkligt…
• Caspian Rehbinder skrev en utmärkt sågning av lagen redan i maj i år, och den är fortfarande högst läsvard – Ny lag om dokumenterade övergrepp mot barn, och tre månader senare den mycket ingående och konkreta texten Avkriminalisera barnpornografi.
• Torbjörn Jerlerup drar resonemanget till sin spets i sin artikel Läser du serietidningen Kalle Anka måste du vara pedofil!
• Fredrik, med bloggen Oh The Irony! refererar till Carl-Michael Edenborg i sin bloggpost Serietidningar – hardcore style.
• Per Pettersson resonerar kring det sluttande planet som vår nuvarande lagstiftning kan ge upphov till i bloggposten Idag serierna, imorgon världslitteraturen?
• Avva konstaterar i sin bloggpost Dagens största dumhet ”att man förbjudit någons tankar, vilket är det absolut hemskaste en stat med våldsmonopol kan göra”.
• Juristens funderingar ger ett juridiskt perspektiv på det hela – Barnporr och tankeförbud
• Piraten Ravenna konstaterar att det inte finns några brottsoffer i sin bloggpost Barnporrspixlarna lider?
• Liberati hänger på med Stoppa censuren mot serietidningarna!
• Fröjdh spär på med bloggposten Med ett fotoalbum fullt av övergrepp.
• Farmor Gun i Norrtälje resonerar klokt kring hela fenomenet i bloggposten Rötmånadshistorier – nej, följder av riksdagsbeslut.
• Piratpartisten Johan resonerar kring övervakning och falska anklagelser – Fantasiförbud och övervakad.
• Seriebibliotekarien ifrågasätter om mangabilder verkligen är barnporr.
• Piraten Emil Isberg uppmanar oss – Släng din kultur, annars döms du för pedofilbrott.
  
• Till och med den gamle diktaturkramaren Jan Myrdal har krupit upp ur sin grop och skriver i Expressen att Barnporrlagen är en omoralisk absurditet.
  

För en gångs skull har det dundrat i såväl gammelmedia som bloggosfären, vilket får ses som ett gott tecken:

• Aftonbladet Kultur – Carl-Michael Edenborg: Gräv ner era serietidningar!
• Expressen Ledare – Kan krita kränkas?
• Expressen Debatt – My Bergström: Porrmanga hotar inte våra barn
• DN – Mangaserier klassade som barnporr
• Arbetarbladet – Översättare döms för barnporr från Japan
• P3 Nyheter – Dagsböter för tecknad barnporr
• Nyheter 24 – Tecknad barnporr gav dagsböter
• UNT – Man dömdes för tecknad barnporr

Bloggtorka och skrivkramp

Jag har inte skrivit här på bloggen på länge nu. Jag har helt enkelt haft alldeles för mycket att göra, svårt att ta mig tid att skriva, och framför allt svårt att bestämma mig för vad jag ska skriva om. För varje dag som går dyker det upp nya angelägna saker att skriva om, och i samma takt blir det märkligt nog också svårare att välja vad som ska avhandlas just idag. Det är ju inte så att det saknas ämnen att skriva om. Eller som Christian Engström konstaterade – det kommer aldrig att saknas ondska att kämpa mot. Och min ambition är ju dessutom inte bara att bekämpa ondska, utan framför allt att framhäva det som är vackert och positivt, det som gör livet värt att leva.

Vi har haft en hel drös kurser under våren. Den underbaraste var som vanligt Livets Goda i Bordeaux – vår lyxiga livsnjutarkurs i ett litet vinslott i södra Frankrike. Och inte blev det sämre av att Jennie och jag efter kursen stannade till några dagar i Paris, för promenader, museibesök och mysig samvaro. Ledigt, liksom.

En sak som blir alltmer tydlig för varje år som går, för varje kurs vi håller, så är det hur viktigt det är, det här arbetet vi gör. Det handlar om så otroligt mycket mer än att ha ett gulligare kärleksliv – även om det förstås i sig är alldeles tillräckligt som motiv. Vårt arbete har en djupare ideologisk dimension, och det är att släppa skammen och erövra makten över sig själv. Det är en stor sak, som kan ändra på en människas hela liv – drastiskt.

Denna ideologiska riktning avspeglar sig även i mitt politiska engagemang, i mitt arbete med det oerhört spännande projektet Liberaldemokraterna. Vårt främsta syfte är att få in mer liberala värderingar i svensk politik – något som saknas något alldeles oerhört idag. Det finns en svag tendens åt en mer liberal ekonomisk politik, men det är en alldeles för långsam och ambivalent utveckling – och på andra områden ser vi snarare en motsatt utveckling.

Moralpaniken slår till överallt, från barnpornografianmälningar av studentplakat och bisarra påståenden om manga i radio till det skarpa politiska motståndet mot å ena sidan gårdsförsäljning av alkohol, å andra sidan mot en liberalisering av svensk narkotikalagstiftning. De paternalistiska viktigpettrarna i nämnder, myndigheter och riksdag kan uppenbarligen inte stå ut med tanken på att vanliga människor kan klara av att leva självständigt och väl, utan att viktigpettrarna håller dem i handen och tar dem i örat. Vi måste skyddas mot oss själva, och endast dessa medelklasstyranner har uppenbarligen förmågan att vara detta skydd mot den hemska verkligheten. Och farligast av allt är förstås allt det där som alla vill ha – sex och droger. Arrogant? You bet.

Så jag blir ständigt engagerad i en mängd olika intressanta evenemang – i TV, radio (där jag så sent som förra veckan tillsammans med Camilla Lindberg fick dissa sexköpslagen i två timmar hos Aschberg på Radio 1!), debatter, skrivande av artiklar och mycket annat. Mina olika engagemang – det pedagogiska arbetet med kärlekskurser, mitt konstnärliga utforskande och det politiska engagemanget blir alltmer integrerade och sammanflätade med varandra, eftersom alltihop i praktiken handlar om samma sak – frihet, egenmakt och kreativitet.

Periodvis har det känts som att jag försöker jonglera med alldeles för många bollar samtidigt. Som vanligt, skulle jag väl säga, men kanske lite extra mycket nu. Med andra ord känns det som att det är dags för mig att skaffa mig lite mer frihet och egenmakt i mitt eget liv också… Hur som helst ska jag försöka uppdatera min blogg lite oftare från och med nu.

Välkommen tillbaka!

Att offra barnen på rättfärdighetens altare

Mitt i hela den här uppskruvade debatten om barnpornografilagar och pedofiler, har många faktiskt glömt något väldigt viktigt. Barnen. Något som fullkomligt har försvunnit från kartan är nämligen det faktum att barn har en egen sexualitet, som mitt i denna oproportionerligt överdrivna skräck för pedofiler blir fullkomligt manglad och totalt orespekterad.

Allt som har med barn och sex i kombination att göra skapar uppenbarligen panik, nuförtiden. Om den enda respons många barn får från oss vuxna är projicerad skam, skräck och förnekelse (hur goda intentioner vi än har), så måste vi ställa oss frågan – hur friska blir dessa stackars barn i synen på sin egen sin sexualitet då, när de växer upp? Och vem har egentligen utsatt barnen för det värsta övergreppet?

Barn är också sexuella varelser. Barn tycker att det är härligt att springa runt nakna, att pilla på sitt kön, onanera, att kladda med färg på kroppen, att kramas, pussas, gosa, att utforska sina kroppar och allt skoj man kan göra med dem. Barn leker sexlekar med varandra. Det ser som regel inte ut som när vuxna leker sexlekar, men likheterna kan ibland vara slående. Skrämmande för somliga – de som helst vill se barn som totalt oskuldsfulla, asexuella varelser med sockervadd bakom öronen och änglavingar på ryggen. Små keruber utan synd.

Betänk bara det lilla språkliga faktum att vi fortfarande använder hopplöst föråldrade och värdeladdade begrepp som ”oskuld” om dem som ännu inte har vunnit erfarenheten att ha haft penetrativt sex. När du har haft sex är du inte längre oskuld. Du har då förlorat oskulden – och vad kommer sen – jo, skuld, förstås. Begreppet o-skuld antyder självklart sin motsats, i att alla som har haft sex, om än bara en enda gång, lever i skuld, i synd och skam. Allt detta för att indoktrinera oss till att sex är farligt, skamligt och dåligt – för att det gör oss alla lättare att styra, att ha makt över. Hur sekulariserade vi än har blivit, styrs vi alltjämt av gamla kristna, sexualneurotiska ideal. Borde det inte vara dags att lämna sådant skrot bakom oss?

När barnen kommer i puberteten, så ändrar sexlekarna som regel karaktär. Onanerandet tilltar, och ”riktigt” sex blir mer intressant. Många får sina första erfarenheter av sex med andra redan i tidiga tonåren – det knullas friskt i en del flick- och pojkrum. Allt detta är självklart, friskt och härligt på alla sätt och vis. Men med vår alltmer restriktiva lagstiftning kan alltså även de tonåringar som följer lagen för ”byxmyndighet” bli brottslingar, så fort de får för sig att dokumentera sina sexlekar.

Detta har redan blivit ett stort problem i USA, där tonåringar tar nakenbilder av sig själva med sina mobiltelefoner, och skickar till sina pojk- och flickvänner (så kallat ”sexting”) – och följaktligen har ett stort antal ungdomar blivit anklagade för distribution och innehav av barnpornografi, och de blir därmed stämplade för många, många år framåt som sexbrottslingar. Och detta på grund av bilder som de själva har gjort, av sig själva och varandra. Jag trodde verkligen inte att en svensk regering kunde få för sig att importera något så vansinnigt till Sverige – men med den kristna sexhatarlobbyorganisationen ECPAT som pådrivande faktor är uppenbarligen allt möjligt.

Barnporrbegreppet har därmed urvattnats, devalverats och betydelseförskjutits, till den grad att ungdomars sexliv demoniserats och skambelagts ytterligare, och ofta t.o.m. kriminaliserat (de ungdomar man påstått sig vilja beskydda). Och det spelar ingen roll att intentionen med lagarna inte är att skada ungdomarna. Det är lagens bokstav, och den kommer förstås att upprätthållas. Den absurda (men juridiskt korrekta) domen mot mangasamlaren är ett mycket tydligt exempel på detta.

Innan vi börjar skrika ”Barnporr! Förbjud allt!”, bör vi faktiskt noga definiera vad som är barnpornografi, hur den kan påverka betraktaren, vilken nytta ett förbud kan ha (annat än att moralisera över ”fel” slags sexualitet, som t.ex. väldigt unga människor som har sex med varandra). Det kan hända att vi faktiskt kastar ut barnet med badvattnet, bokstavligen, om vi låter skräck och moralpanik styra våra beslut.

Barnporr är ett extremt laddat begrepp, och tyvärr blir det ofta väldigt svårt att föra en sansad diskussion i ämnet just därför. Jag kan förvisso verkligen sympatisera med, och dela den starka känsla som många ger uttryck för, i sin iver att försvara de utsatta barnen. Jag har själv tre barn, som förvisso är rätt stora nu, men jag vet hur aggressiv jag kan känna mig bara vid tanken på att någon skulle göra något ondsint mot mina älsklingar.

Man jag kan bli lika ilsk över tanken på att mina tonåringar faktiskt själva skulle kunna bli anklagade för barnpornografibrott, om de leker med sina kameramobiler tillsammans med sina respektive pojk- och flickvänner, i sitt eventuella utforskande av sin egen sexualitet. Att vissa aspekter av ungdomars lekfullhet nu plötsligt är kriminaliserade är också ett oacceptabelt övergrepp mot våra barn – fast på ett sätt värre, eftersom det är samhället/staten som vill moralisera över deras sexualitet, och straffa dem för att leka med och ge uttryck för sin sexualitet på ”fel” sätt. Att det finns illvilliga, egoistiska och samvetslösa individer som vill njuta på andras bekostnad vet vi, och dem ska vi bekämpa – men när det är samhället som administrerar övergreppet blir det ett så mycket större svek. Vem ska man då lita på?

”Hade jag som barn blivit utsatt för sexuella övergrepp, och om detta blivit dokumenterat och spritt på internet och andra kanaler som en handelsvara, hade jag känt mig kränkt av att veta att polis och åklagare sitter och bläddrar i serietidningar istället för att jaga riktiga förövare och stödja riktiga offer.”
– Tim Davidssson, på Newsmill

Jag vill noga påpeka att jag självklart tycker att spridning av barnpornografiska bilder även fortsättningsvis skall vara strängt förbjudet – under förutsättning att definitionen på barnpornografi är mer specifik än nu. Att fotografiskt dokumenterade sexuella övergrepp mot prepubertala och minderåriga barn räknas dit torde vara självklart. Sen måste man ha en djupgående, faktabaserad beslutsprocess för hur hanteringen av alla gränsfall skall ske. Jag tror nämligen inte att den skärpta lagstiftningen som nu diskuteras är särskilt effektiv i kampen mot utnyttjande och övergrepp mot barn, av flera anledningar.

Istället för att fånga de verkliga brottslingarna, de som skapar barnpornografiska bilder genom att faktiskt dokumentera verkliga övergrepp mot barn, och istället för att effektivt arbeta för att stänga ned de hemsidor som sprider dessa bilder, lägger rättsväsendet ner resurser och tid på totalt irrelevanta ärenden – som t.ex. de som innehar tecknade bilder av barn, som eventuellt kan tolkas som erotiska. Redan rätt små barn lär sig att skilja på fantasi och verklighet, och det är förstås helt vansinnigt att bestraffa innehav av fantasibilder som inte ens har föregåtts av en kränkning av någon levande människa.

Man behöver inte vara särskilt liberal för att inse detta. Madeleine Leijonhufvud, professor emeritus i straffrätt, har inte gjort sig känd för att ha en särskilt sexliberal inställning generellt, men i just denna fråga instämmer hon faktiskt med mig och många andra debattörer, i det att tecknade bilder inte borde räknas som straffbar barnpornografi. Det är helt enkelt inte rätt. Och jag kan instämma i professor Leijonhufvuds tankegång kring att all faktisk förmedling av barnpornografiska bilder, d.v.s. de bilder som verkligen är dokumenterade övergrepp mot barn, bör fortsätta att vara förbjuden, på samma sätt som häleri är ett brott som följer på en stöld.

”Barnpornografilagen bör enbart omfatta dokumenterade övergrepp på barn. Jag delar Piratpartiets krav på att serieteckningar inte bör vara barnpornografibrott.”
– Madeleine Leijonhufvud

Vi måste se hela frågan i ett större perspektiv. Vi vill motverka övergrepp – så långt är väl alla helt överens. Men med en inskränkt informationsfrihet (Innehavsförbud för viss information), och en utökad definition av begreppet barnpornografi (till att gälla samtliga som är under 18, eller ser ut att vara under 18), motverkar vi inte längre övergrepp. Vi öppnar istället dörren för en annan form av övergrepp, där vem som helst (ja, du också!) kan få sitt hem stormat av poliser (rensade bokhyllor, beslagtagna mobiltelefoner, datorer och hårddiskar), där din 18-åriga dotter kan bli anmäld för barnpornografiinnehav, eftersom hon innehar bilder av sig själv och sin pojkvän, tagna innan hon själv fyllde 18 (och kanske några mangaböcker i bokhyllan). Vem blir då utsatt för ett övergrepp, egentligen, och av vem?

Ett stort problem med en inskränkt informationsfrihet är att rättsäkerheten blir lidande, och osäkerheten hos allmänheten blir större. I syfte att undvika ett litet, litet antal eventuella kränkningar, utsätter vi istället hela samhället för en potentiellt betydligt värre kränkning, långsiktigt sett. Och de som kommer att ta mest skada av detta är barnen. Naturligtvis måste man kunna diskutera eventuella gränser för vilken slags information som faktiskt kan vara olämplig att inneha, men det är inte alldeles säkert att just lagstiftning alltid är den allenarådande lösningen på alla problem.

En annan mycket allvarlig konsekvens av innehavsförbudet är att polisen inte längre kan få tillförlitliga tips. En mycket viktig informationskälla för polisen i allt deras arbete är just tips från allmänheten. Enskilda uppmärksamma och vakna personer kan bidra med mycket viktig information i lösandet av olika brott. Men om redan innehavet av en viss information är olaglig (eller ”kanske” olaglig), så vill ju ingen låta polisen veta ens att man har varit i kontakt med denna information. Då kan man ju själv råka illa ut. Är du alldeles säker på att allt ditt mjöl är rent? Vem bestämmer vilket mjöl som är rent? Det mjöl som var godkänt för något år sedan kanske plötsligt har blivit smutsigt, utan att du visste det.

Ingen blir faktiskt kränkt av en bilds existens (även om många påstår det), så länge ingen vet att den finns, så länge den inte sprids till andra, precis lika lite som någon blir kränkt av dina tankar – om dina tankar och fantasier stannar i din hjärna. Bilder av barn som blir utsatta för övergrepp skall naturligtvis inte figurera på nätet, eller någon annanstans där de kan bidra ytterligare till barns lidande, alldeles oavsett vilka övergrepp det än handlar om. Personligen tycker jag att det är minst lika illa att utsätta barn för bilder av grovt misshandlade eller döda barn, som andra former av övergrepp. Men vad du har i dina byrålådor kan faktiskt inte skada någon, så länge det stannar i byrålådan. Informationsfriheten bör alltså försvaras, så långt det är absolut möjligt. Och polisens resurser måste riktas mot de verkligt kriminella, de som faktiskt begår svåra övergrepp mot försvarslösa barn.

Detta är ett oerhört känsligt ämne att diskutera, eftersom det väcker så starka känslor. Men med tanke på den senaste tidens händelser kommer vi inte ifrån den här diskussionen, som vi nu faktiskt måste ta, hur besvärande den än är. Och vi måste hålla våra upprörda känslor i schack, och faktiskt bemöta den viktigaste frågan av alla – hur skyddar mest effektivt vi våra barn mot övergrepp (utan att bieffekten blir en annan slags övergrepp)? Hur ska vi på bästa sätt skapa en situation där barnen kan leva i en atmosfär av trygghet och kärlek?

Jag har inte alla svaren på alla frågor. Jag vet inte om jag har rätt i alla mina resonemang. Jag kan inte vara tvärsäker, särskilt inte i frågor som handlar om så allvarliga saker som våra barns liv, hälsa och välmående. Det finns inga absoluta sanningar. Men ingen, absolut ingen, allra minst barnen, tjänar på pajkastning, verbalt krig, smutskastning och upprörda gräl om rätt och fel, moral och synd. Vi måste diskutera, forska, komma fram till något som är så nära en sanning som man kan göra, utan att någon ska behöva komma i kläm. Och vi måste komma ihåg vilka det är vi faktiskt vill skydda.

Andra som bloggat om den idiotiska barnpornografilagen och dess tragiska konsekvenser:

Tim Davidsson på Newsmill, Anna Troberg på Newsmill, Simon Lundström, Oscar Swartz, Serietecknaren Tinet Elmgren, Serietecknaren Åsa Ekström, 之乎者也, 之乎者也, 之乎者也, 之乎者也, 之乎者也, 之乎者也, Marcus Fridholm, Göran Widham, Göran Widham, Göran Widham, Rick Falkvinge, Christian Engström, Johanna Sjödin, Johanna Sjödin, Johanna Sjödin, Henrik Alexandersson, Per Hagwall, Per Hagwall, Per Hagwall på Newsmill, Hans Egnell, Hans Egnell, Hans Egnell, gothbarbie, gothbarbie, gothbarbie, Anders Widén, Anders Widén, Anders Widén, Anders Widén, Deepedition och Deepedition, Erik Laakso, Mina Moderata Karameller, Caspian Rehbinder, Torbjörn Jerlerup, Åke Forsmark, Oh The Irony!, Per Pettersson, Avva, Juristens funderingar, Ravenna, Liberati, Fröjdh.se, Farmor Gun i Norrtälje, Piratpartisten Johan, Seriebibliotekarien, Emil Isberg, Jan Myrdal; Expressen, – Carl-Michael Edenborg; Aftonbladet Kultur, – Expressen Ledare, My Bergström; Expressen Debatt, DN Bok, Arbetarbladet, – P3 Nyheter, Nyheter 24, UNT, Piratpartiet

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Makthavarnas lögnaktiga dubbelmoral

En av Christian Gergils hundar. Foto: Carl Johan Rehbinder

Att politiker ljuger är ingen nyhet, och att kvällstidningar ljuger och skarvar för att sälja lösnummer är inte heller något nytt. Att en organisation för en yrkeskår ljuger är mer uppseendeväckande, och att en myndighet, som dessutom avslöjar lögnerna som just lögner, ändå hänger med i propagerandet för införandet av en ny lag, vars motiv ligger just i dessa framfabulerade lögner, är mer än uppseendeväckande – det är en skandal.

Uppenbarligen är det dags för nya manövrer i syfte att distrahera folk från riktiga problem. Att en ofrånkomlig effekt av denna distraktion är att vår tillit till rättssamhället sjunker ytterligare anses uppenbarligen ovidkommande. Folk börjar tröttna på den kraftigt överdrivna pedofilhysterin – masspsykosen håller på att klinga av. Så nu behövs nya syndabockar.

I en lång rad artiklar i Expressen beskrivs en verksamhet som de allra flesta torde anse vara motbjudande och äcklig – sex med djur. I Expressen beskrivs ett nätverk för zoofiler, med tydliga beskrivningar av olika medlemmars beteenden med djur. Ah! Zoofiler! De är så vidriga, så dem kan vi mobba – på så sätt slipper vi ta itu med våra egna mörka sidor! Om vi bara förbjuder sex med djur, så blir allting bra, och hela världen blir mycket vackrare.

Expressen skildrar det hela dramatiskt och sensationslystet – ”Här erbjuds Expressens reporter att ha sex med en hund”, ”De leder djursex-nätverk”, och ”Nätverkets huvudman: Jag månar om djuren”, för att fortsätta med en artikel om lagstiftning – ”14 lagar mot djursex har stoppats de senaste åren”. Och det bara fortsätter, med fler och fler artiklar, den ena mer slaskig och snaskig än den andra.

Jag har skrivit om det här förr – i ett blogginlägg från januari i år; Idioti och dubbelmoral – om tidelag, samt en kommentar till jordbruksministerns inlägg i debatten i somras – Dagens hjälte – jordbruksministern! – och jag tycker verkligen att det är helt otroligt att politiker och media lägger så mycket energi på denna kvasifråga.

Till Expressens försvar vill jag hänvisa till den debattartikel som publicerats i samma vända – ”Djursexförbud är rent hyckleri”, av Don Kulick, professor i antropologi. Han ställer den självklara motfrågan – ”Kan någon vara snäll och förklara på vilket sätt ett djur kan tänkas lida mer av sex än av slakt?” Dock får nämnde professor tyvärr vara rätt så ensam om denna ståndpunkt i media, vilket sätter hans intelligenta resonemang i klar minoritet. Men han är ju bara en sån där konstig professor, så det är väl klart att han måste ha en avvikande och konstig åsikt. Eller?

Hela detta mediespektakel bygger till att börja med på lögn och förbannad dikt. Det finns inte en siffra rätt i den statistik som åberopas. Dessutom jämför man djuren med barn – ”det är fel att ha sex med djur, för de kan inte ge sitt medgivande”. Jaha. Men när gav djuren sitt medgivande till att bli behandlade som produkter – slagna, kasterade, sönderavlade, slaktade, uppätna, utnyttjade? Och, allvarligt talat, är inte jämförelsen med barn rätt bisarr – var slaktas miljontals barn och hamnar på tallriken? Detta handlar om en extrem form av dubbelmoral.

Informationschefen på Sveriges Veterinärförbund , Johan Beck-Friis, har vid upprepade tillfällen påstått att mellan 300 och 400 husdjur skadas av sexuella övergrepp varje år. Han anser att ”det var en skrämmande hög siffra, att så många djur utsattes för sex av människor”. Det har dock visat sig att denna siffra var totalt framfabulerad av samme Beck-Friis. Det finns alltså inga bevis för att denna siffra stämmer, och den saknar alltså vetenskapligt värde. När Johan Beck-Friis har pressats angående denna siffra har han också erkänt att det är grova gissningar, och att de ”kan vara helt fel, eller kanske ungefär rätt”.

Johan Beck-Friis gissar dock vidare, och tror (tvärsemot all expertis på området sexualitet) att den ”stora ökningen av djursex” (som alltså också är ett fantasifoster) beror på förbudet mot barnporr. Pedofilerna skulle alltså ha konverterat till zoofiler.
Virrigt? Det blir värre. Tidningar över hela landet suger upp Johan Beck-Friis okunniga gissningar, och lanserar dem okontrollerat som fakta. Och dessa ”fakta” valsar vidare, till andra länder som U.S.A. och Storbritannien, eller t.ex. Norge, där man antar att ”om djursex ökar i Sverige, så finns det ingen anledning att tro att det inte också ökar i Norge”.

Siffrorna har fått ett eget liv.
I Sveriges Riksdag har centerpolitikern Kerstin Lundgren orerat om att 200-300 sällskapsdjur per år får så svåra skador av sexuella övergrepp att de har behövt avlivas. Hon har förstås inga fakta bakom dessa påståenden, men det behövs väl inte?
Så nu dör djuren också, av våldtäkter utförda av människor.
Fria fantasier alltihop, förstås, mitt i lagstiftande församling.
Miljöpartiets Ulf Holm har också refererat till Johan Beck-Friis vilda gissningar, i tron att de är fakta, och så är stenen i rullning.

Rabaldret ledde till att Djurskyddsmyndigheten inledde en undersökning. 1.600 enkäter sändes ut, i hopp om att avslöja sanningen om djurväldtäkterna. Resultatet presenterades i slutet av april 2007. Man hade kommit fram till 209 fall. Men inte per år. Undersökningen hade nämligen gått tillbaka till 1970-talet, i syfte att få en så bred bild av denna frågeställning som möjligt. 209 fall på över 30 år – ca 6 per år i genomsnitt. Inte riktigt som Johan Beck-Friis gissade, alltså.

Vidare har Djurskyddsmyndigheten kommit fram till att minst hälften av dessa rapporterade fall handlar om ren misshandel och djurplågeri, i form av hästar som har blivit skurna med skarpa tillhyggen mot könsorganen. Just för att angreppen skett mot könet, så räknas även detta som sexuella övergrepp. Men det handlar alltså INTE om att någon har har haft regelrätt sex med hästarna i fråga, utan om rent djurplågeri, som i sig redan är förbjudet. Det behövs alltså ingen extra lag. Det finns redan ett förbud mot djurplågeri.

Djurskyddsmyndigheten kom fram till att det på över 30 år har uppdagats ca 10 fall av sexuellt utnyttjande av djur som inte täcks av nuvarande lagstiftning. 10 fall på 30 år. Ett var tredje år. Inga 300-400 per år, alltså. Trots detta anser även Djurskyddsmyndigheten att det behövs en ny lag. Varför? För att man anser att djur alltid lider av sexuell aktivitet med människor. Framför allt psykiskt. Detta har Djurskyddsmyndigheten förstås inga bevis för alls, men man antar att det måste vara så. Ett av dessa 10 fall rör en häst som har blivit klappad på rumpan. Det räknades som sexuellt ofredande av djur.

Djurskyddsmyndigheten har dock fullständigt utelämnat en annan företeelse, som i allra högsta grad måste anses som sexuellt utnyttjande för människors höga njutnings skull, och det är sexuell stimulans av handjur, i avelssyfte. Man runkar alltså av djuren för att inseminera kor, hästar, grisar m.m. för att få fram fler slaktdjur. Varje dag tvingas tusentals kor att bli havande med kalvar, som de inte får behålla efter födseln. Men dessa djur lider uppenbarligen inte psykiskt, enligt Djurskyddsmyndigheten. Det är bara när en människa njuter sexuellt av övergreppet som djuret lider psykiskt. Hur djuret för det första ska kunna se skillnaden är för mig en gåta, för att inte tala om varför djuret skulle lida av en viss behandling, just bara när en människa njuter sexuellt av det. Som tur var lades Djurskyddsmyndigheten ner den 1 juli 2007, eftersom den inte fyllde någon vettig funktion.

Varför inseminerar man hästar sedan lång tid tillbaka? Jo, det är nämligen så att om hästarna får kopulera fritt, kan de ston som inte vill bli påsatta säga nej. De sparkar helt enkelt till hingsten. Det händer att ston sparkar ihjäl alltför påstridiga hingstar – något som borde tillfredsställa en och annan feminist. Men så kan vi ju inte ha det, så vi tvingar hästarna att bli gravida, genom att inseminera dem. Om inte det är sexuellt ofredande, så vet inte jag vad sexuellt ofredande är…

Och så har vi ju de där ca 4.000 griskultingarna som kastreras varje dag, utan bedövning. Djur som vi sedan äter, inte för att vi måste det för vår överlevnad, utan bara för vår höga njutnings skull.

Det är alltså O.K. att utsätta djur för sexuellt ofredande, och t.o.m. mörda dem, så länge den njutning vi kan utvinna ur detta är kulinarisk – men det är alltså inte O.K. att njuta av djuren sexuellt – inte ens om djuren inte tar någon skada. Var finns logiken i detta? Varför räknas inte insemination och kastration in bland sexuella övergrepp mot djur? Åh, just det ja – det glömde jag. Det handlar då plötsligt om lönsamhet.

Veterinärförbundet ljuger. Djurskyddsmyndigheten ljuger. Media ljuger. Politkerna ljuger. Varför, kan man undra. Att baron Johan Beck-Friis och centerpolitikern Kerstin Lundgren är imbecilla idioter är en slutsas som är lätt att komma fram till – men varför får dessa idioter härja fritt? Varför sätter ingen stopp för denna galna och lögnaktiga propaganda? T.o.m. jordbruksministern har vänt – han vill förstås inte framstå som en djursexförsvarare. Politisk populism och lögn får segra, och sanningen hamnar i skamvrån. Igen.

Man kan undra om de politiker i Riksdagen som skriker högst om detta, bara är ointelligenta vindflöjlar, eller om de har någon dold agenda bakom sitt engagemang. Kanske det är så enkelt att man med jämna mellanrum behöver den här typen av idiotfrågor just för att avleda uppmärksamheten från de verkliga frågorna vi egentligen borde engagera oss i. Hur mycket ska vi låta oss kontrolleras av staten (FRA, IPRED1)? Hur värderar vi slaktindustrins väldokumenterade övergrepp mot miljontals djur, med dess tillika väldokumenterade destruktiva påverkan av naturen? Varför ställer vi inte dessa frågor istället?

Det kostar för mycket. Så enkelt är svaret. Om majoriteten av svenska folket skulle ta till sig dessa fakta, så skulle vi kollektivt behöva ändra på väldigt mycket i våra liv, och det är för jobbigt. Bättre då att utse en liten marginaliserad grupp som syndabockar, som vi alla kan komma överens om att hata, och dessutom förbjuda. Då behöver vi inte ta något ansvar. Om vi bara skriker tillräckligt indignerat, skriver några arga och felstavade rader på ett Expressen-forum, och kanske t.o.m. går med i en FaceBook-grupp mot djursex, så kan vi slå oss för bröstet i självgod förvissning om att vi har gjort en god gärning – och sen tar vi en Big Mac på närmaste McDonalds. Med pommes frites och en stor milkshake.

Till dig som skriker om förbud mot tidelag, vill jag bara ställa frågan – ”Är du vegan, och är din garderob helt fri från läder- och pälsverk?” Om inte – knip käft. Om du inte ens är vegetarian, så har du fan inte rätt att ha en åsikt i frågan. Det blir liksom bara patetiskt.

OBS! Jag propagerar INTE för djursex! Och jag är inte heller särskilt intresserad av att försvara människor som har sex med djur. Jag är dock starkt kritisk mot det snedvridna perspektiv som många verkar ha, som kan acceptera ett grovt utnyttjande av djur i alla möjliga sammanhang – men inte just sexuella sådana. Att vända upp och ner på himmel och jord över ett så extremt marginaliserat beteende är helt enkelt komplett proportionslöst, och tyder till att börja med på extrem moralpanik, men ännu mer på krampaktig projektion. Att begränsa den industriella köttproduktionen torde vara ett enormt mycket mer relevant projekt, om man faktiskt på riktigt vill göra något för djurens rätt, något för naturen och miljön, och även vår egen hälsa.

Dubbelmoralen är så övertydlig, så bisarrt extrem, och lögnerna så uppenbara, att jag inte begriper hur allt det här kan passera så lätt, utan kritik. Att över huvud taget lyfta fram djursex som en så viktig fråga tyder på en total brist på sinne för proportioner. Det är så övertydligt och uppenbart att denna fråga inte har ett smack med djurens eventuella lidande att göra. I bästa fall rör det sig om människors moraliserande över andra människors beteende, men tyvärr är nog orsakerna betydligt smutsigare. Det handlar om en manipulation av opinionen, ett vilseledande, en skenmanöver för att ta bort uppmärksamheten från riktiga problem. Makten framför allt.

Hur lurad är du, egentligen? Hur lättledd och manipulerad av politker och massmedia är du? Hur långt är ditt koppel? Vem äger dig? Vem styr dig? Vilka av de åsikter du har är egentligen dina? Hur mycket makt har du över ditt eget liv, och hur mycket makt har du lagt i händerna på andra? Fråga dig detta, gärna ofta.

För dig som är särskilt hårdhudad, kan du här se bilder som visar hur man kastrerar en häst.

Andra som bloggar om djursexfrågan:
ProjO har skrivit ett oerhört utförligt blogginlägg – Läs!
Blogge har skrivit roligt, och som vanligt provokativt.
Slave of Karma skrev om detta på engelska redan för ett år sedan.