Finns Gud?

Förlåt mig så hemskt mycket, men det här blir ett väldigt, väldigt långt blogginlägg, bara så att du vet det innan du fortsätter läsa… Förhoppningsvis ska det vara så intressant att du orkar dig genom hela klabbet även om det är omfattande – och då är ändå detta en koncentrerad sammanfattning av ett väldigt mycket större resonemang.

Så – finns Gud?

Frågan är egentligen fel ställd. På frågan “finns Gud” skulle jag kunna svara “Absolut inte!”, och i samma andetag “Ja, självklart!”, och båda svaren skulle vara 100 % korrekta – beroende på hur jag väljer att definiera Gud. På samma sätt är också frågan ”tror du på Gud” fel ställd, eftersom alla har helt olika bild av vad Gud är, och vad Gud är i relation till oss. För innan vi över huvud taget kan diskutera Gud måste vi definiera begreppen. Annars kommer vi aldrig att mötas, och risken är mycket stor att det bara blir en metafysisk pajkastning av alltihop.

Begreppet “Gud” är tyvärr hopplöst flummigt, och ger oändliga möjligheter till egna uttolkningar. Somliga tolkar begreppet som en universell, opersonlig kraft, andra som en ursprunglig gnista, eller som en skäggig, svartsjuk och maktgalen psykopat, eller som en mångfacetterad personlig/opersonlig existens utan gräns, eller som naturen själv, som universum, som en översjäl i varje levande varelse (paramatma), eller som en skapare som finns oberoende av sin skapelse, eller som en del av den – eller både och (acintya-bheda-abheda-tattva) – eller som en judisk profet, född av en jungfru, som en del av en obegriplig treenighet (far, son, heligt spöke), eller tusen olika personliga aspekter av samma gudom, ibland med åtta armar.

Vilken gudsbild föredrar du? Valet är ditt – och ändlöst. Det är inte svårt att förstå varför somliga blir förvirrade, och varför det finns ett behov hos somliga att etablera “en enda sanning” om Gud, trots att det förstås är helt omöjligt. De som vill bestämma att en bild är sann, och alla andra osanna, är förstås hopplöst och ändlöst fel ute, och det skulle vara lätt attt avfärda dem som dumskallar, om det inte vore just dessa mest förvirrade själar som ställer till med mest krig och elände här på jorden. Majoriteten av världens religioner bygger på skrock, vidskepelse, maktstrukturer, socialt tryck, institutionaliserad okunnighet, nedärvda vanföreställningar och kollektiv galenskap.

Men nu var det ju inte religionerna vi skulle tala om, utan Gud. Och det är faktiskt en HELT ANNAN SAK.

I denna eviga diskussion om Guds varande eller icke-varande känner jag mig nämligen manad att reda ut ett antal missförstånd och snårigheter. I dagstidningar och andra media ramlar det omväxlande in artiklar från aktivt religiösa som försvarar religion (och Gud), och från humanister/ateister som kritiserar religionerna (och Gud) och deras inflytande över samhällets olika funktioner. Och ofta ser jag att representanter för båda falangerna gör precis samma misstag. De blandar ihop Gud med religion, och de blandar ihop religion med andlighet – fast det är fullkomligt väsensskilda företeelser.

Andlighet är en individuell upplevelse. Religion är en kulturell yttre form, i vilken det i allra bästa fall kan finnas goda redskap och metoder för att uppnå denna andliga upplevelse. Dock brukar religionerna tyvärr snarast utveckla sig åt ett helt annat håll, i form av en social mall, som också fungerar som hämmande och styrande på medlemmarna i gruppen, och som ett maktredskap för att hålla folk i schack. Gud kan finnas med i ekvationen, eller inte. Det verkar mest vara en smaksak för de kreativa människor som grundar religionerna.

Under flera hundra år har Sverige och svenskarna utstått ett fruktansvärt religionsförtryck, i det att prästerna lydigt inordnat sig i systemet, och snarast blivit lokala regeringstjänstemän, tyranniska byråkrater med uppgift att kuva folk till lydnad, och till mycket stor del är väl just detta orsak till att vi idag hos svenskar generellt kan iaktta en allmän motvilja mot allt som osar religion. Eller som K. G. Hammar uttryckte det – en fundamentalistisk sekularism. Detta kan emellanåt få överdrivet negativa konsekvenser, på så sätt att om jag t.ex. rent allmänt talar om den psykologiska nyttan av ceremonier och ritualer, så ringer “sektvarningsklockan” direkt hos många.

Religionskritik är svårt i Sverige, eftersom ingen egentligen bryr sig om religion, förutom att folk generellt har en slags suddig bild av att religionen har nån slags inherent helighet, som gör att vi måste behandla all religion med en särskild respekt. Och samtidigt vet folk inte ett skit om religion, eftersom vi är så ointresserade och sekulariserade. Så det är extremt svårt att föra en vettig debatt. Det blir lite som att diskutera avancerade matrecept med femåringar. Försök med det så förstår du vad jag menar…

Men det finns förstås starkt positiva konsekvenser av vår svenska sekularism. Folk låter sig inte luras av skenhelighet och vidskepelse på samma sätt som i många andra länder med mer religiöst inflytande. En amerikansk politiker som tar ordet “Gud” i sin mun ökar märkligt nog i trovärdighet, medan en svensk politiker, t.o.m. en kristdemokrat, sjunker kraftigt i trovärdighet om han/hon åberopar Gud i något politiskt sammanhang. Och det är naturligtvis alldeles utmärkt att det är så. Om det är något historien har visat oss med all önskvärd tydlighet så är det faran med att blanda ihop religion och politik. Och tyvärr uppstår det även stora problem när man blandar ihop Gud med religion. Eller för den delen andlighet och religion.

Så tillbaka till frågan – finns Gud? Återigen beror det på hur vi definierar gudsbegreppet, och förstås vem man frågar. Frågar man en ärkeateist som Richard Dawkins blir svaret förstås ett rungande NEJ, men t.o.m. Dawkins måste erkänna att lika omöjligt som det är att bevisa Guds existens, lika omöjligt är det faktiskt att bevisa Guds icke-existens. Och så tar Dawkins till ett helt batteri av sannolikhetskalkyler för att påvisa det absurda i Guds existens. Missförstå mig rätt – Dawkins är knivskarp, och gör ett beundransvärt arbete i sin religionskritik, som jag till mycket stor del instämmer i, och han demonterar t.ex. kreationismen på ett alldeles underbart sätt. Jag rekommenderar varmt en läsning av hans utmärkta bok ”Illusionen om Gud”.

Men även Dawkins missar några fundamentala komponenter i diskussionen, och virrar bort läsaren i raljerande religionskritik, med samma tendens att blanda ihop religion och gud som de religiösa visar upp – fast liksom från andra hållet, bara. Och vissa punkter hastar han väldigt fort förbi. Detta gäller i praktiken de flesta ateister, eller i alla fall de som argumenterar kraftfullt för sin sak.

Låt oss göra ett tankeexperiment. Låt oss till att börja med skippa ordet “Gud”, som är så tyngt av årtusenden av dammigt bagage och bisarra vanföreställningar. Låt oss istället tala om medvetande. Varje levande varelse, åtminstone på en högre utvecklingsnivå, har någon form av medvetande. Vi människor är alldeles unika, i det att vi har en förmåga att reflektera, och skapa helt nya idéer, nya uppfinningar och tankevärldar som inte funnits förr. Vi kan fundera över livets mening, och ställa frågan “vem är jag?”. Enligt en förklaringsmodell har vårt universum fyra dimensioner, med tiden som den fjärde dimensionen. Jag hävdar för experimentets skull att det finns minst fem dimensioner, och att medvetande är den femte.

Hjärnan är fortfarande ett stort mysterium, och frågan om medvetandet ett ännu större, och på dessa områden finns det fortfarande enorma vita fläckar på kartan, som forskningen knappt har börjat nosa på ännu. Det finns så enormt mycket kvar att upptäcka, så enormt mycket vi inte vet. Och det vi kallar medvetande, håg, “mind & consciousness”, är fortfarande i stort sett outforskad mark. Vetenskapen har bara börjat nagga i kanterna på detta enorma ämne än så länge.

Riktiga hardcore-ateister är vanligen monister, i det att man tror att medvetandet är ett resultat av materien, att medvetandet är helt beroende av den fysiska kroppen, medan “andligt” sinnade personer tänker mer dualistiskt – att det kan finnas något bortom det fysiska, något evigt – en själ, en ande. Så härmed avslöjar jag mig som en dualist, i det att jag obetingat tror på själens existens som något separat från kroppen, och kroppen som en manifestation av jagets önskan, snarare än tvärtom. Medvetandet överordnat materien, snarare än tvärtom. Så för att mitt tankeexperiment ska fungera, måste vi åtminstone som en temporär hypotes acceptera en dualistisk världsbild.

Låt oss gå vidare med vårt tankeexperiment. Om vi väljer att betrakta var och en av oss medvetna varelser som små mikrokosmos i ett makrokosmos, så kan man utan alltför stor ansträngning föreställa sig att makrokosmos – alltså hela alltet – skulle kunna beskrivas som, alternativt omfatta/innehålla ett evigt, gränslöst supramedvetande, som genomströmmar allt, finns i allt, innehåller allt. Om vi anstränger oss lite i att undvika att kalla detta för Gud, utan stannar kvar i mer neutrala, nästan vetenskapliga termer, så kan vi komma en bit till i resonemanget utan att det blir tro och religion av det.

Om relationen mellan individen och helheten är just mikrokosmos och makrokosmos – att allt som finns i det stora finns i det lilla, och vice versa – så kan vi också dra slutsatsen att alla mina egenskaper och tillgångar som enskild individ blott och bart är en nano-spegling av helheten. Jag har önskningar, jag har längtan, jag har självmedvetenhet, jag har en förmåga att skapa saker och ting, konkreta och/eller abstrakta, upprätthålla komplexa system, samt bryta ner och förstöra. Den universella speglingen av detta skulle kunna se ut som den vediska treenigheten Brahma-Vishnu-Shiva. Brahma skapar, Vishnu upprätthåller, och Shiva förstör – allt i ett perfekt balanserat kretslopp.

Vi människor är både gudar och djur. Vi har djurkroppar, med djuriska instinkter, men ett potentiellt högre medvetande – vi har alla de gudomliga egenskaperna, i just förmågan att skapa/upprätthålla/förstöra sådant som inte fanns tidigare, oerhört komplexa mekanismer såväl materiellt som strukturellt/intellektuellt. Detta finns det ingen annan art som kan. Bara vi människor. Därför tar vi en särställning i den värld vi lever i.

Unified Field-teorin introducerades i sin första form redan av Einstein, men som också utforskas inom kvantfysiken. Den är strikt sett inte bevisad, och betraktas inom den etablerade vetenskapen som pseudo-vetenskap, just för att den inte är bevisad. Men denna teori skulle förklara hur allting hänger samman, en slags fysikvetenskaplig holism, och den skulle intressant nog även passa ihop med min teori om ett evigt, gränslöst supra-medvetande. Skillnaden är att jag även lägger till medvetande som en komponent i detta fält, detta nät – denna Urds väv i evigheten. I detta supramedvetande finns förstås all medvetenhet samlad, som ett slags tidlöst Internet som är uppkopplat till varenda atom och varenda medvetande i hela världen.

En intressant sak med detta eviga, gränslösa supramedvetande, kombinerat med Unified Field-teorin, är att det stämmer väldigt bra överens med såväl gammal urvedisk kosmologi, liksom med den nordiska, i Urdaväven, den tantriska och den shamanska världsbilden (de har väldigt mycket gemensamt). Tantra betyder i själva verket “expanderande väv”, och kan lätt tokas om till ett “unified field” med integrerat medvetande. En annan aspekt av detta är att den skapande tanken får ett gränslöst spelrum. Det handlar framför allt om hur starkt fokus jag kan hålla i min intention.

Hur ska vi då relatera till detta supramedvetande? Ett supramedvetande presenterar självfallet inga regler, inga dogmer – alla idéer om en inbyggd moralisk kompass är naturligtvis bara inskränkt önsketänkande. Så fort vi talar om gott och ont, gudomlig rättvisa och annat formalistiskt tankegods, så är vi inne på mänsklig moral, som givetvis alltid är högst relativ och subjektiv.

Det finns ingen absolut gudomlig moral. Snarare tvärtom – det högsta måste med all nödvändighet vara helt fritt från mänskliga dogmer om ”rätt” och ”fel”. Gud saknar moral. Dock kan man föreställa sig att det är möjligt att kommunicera med detta supramedvetande, enligt principen att “Gud har miljoner ansikten”, och “Gud visar sig för dig på det sätt som du är redo att se Gud” – eller det gränslösa eviga supramedvetandet. Då kan det oändliga supramedvetandet visa upp en spegel, en önskebild för just dig. Men då blir Gud i det ögonblicket faktiskt din egen skapelse, inte tvärtom – vilken underbar paradox!

Om du vill se Gud som Krishna, eller Jesus, eller det flygande spaghettimonstret, så kan det oändliga, gränslösa supramedvetandet spegla tillbaka detta önsketänkande på dig, och så blir din skapelse sann, i samarbete med det oändliga, gränslösa supramedvetandet. En gemensam skapelse, ett samarbete mellan dig och det verkligt gudomliga, blir din gudsbild, din uppenbarelse. Och jag kan möta denna gudsbild på olika sätt – genom tempeldyrkan, meditation, eller i ett tantriskt möte med min partner.

Gud hör bön – ja, kanske, på så sätt att jag med mitt begränsade mikrokosmos-medvetande kan koppla upp mig mot det obegränsade makrokosmos-medvetandet, och att det kan svara, lite på samma sätt som det beskrivs i det gamla talesättet “som man ropar i skogen får man svar”. Det jag ger ut är det jag får speglat, manifesterat tillbaka. På samma sätt som jag (mikrokosmos) kan få min gudsbild bekräftad genom det oändliga, gränslösa supramedvetandet (makrokosmos), kan förstås mina önskningar och ambitioner speglas tillbaka på samma sätt.

Naturligtvis är det fullkomligt osannolikt att ett universellt medvetande skulle ha moraliska synpunkter på hur vi agerar här på jorden, vilka sexuella preferenser vi har, eller vilka (mänskliga) lagar vi väljer att följa eller strunta i. Detta strider förstås mot mångas naiva bild av gudomlig rättvisa, att det skulle finnas någon överordnad ståthållare som står för en absolut moral om gott och ont. Sorry, men det finns inte. Det strider mot all logik och allt sunt förnuft, och all vetenskap. Gud är varken god eller ond, Gud är ingen moralisk kompass – Gud är. Och där sprack teodicéproblemet, som en skimrande såpbubbla.

Det är mycket viktigt att påpeka att denna idé om ett supramedvetande är en oerhört mycket mer avancerad gudsteori än något man kan hitta i de hopplöst inadekvata och primitiva abrahamitiska teologierna. Så om du ur mitt resonemang kring ”Gud” får minsta association till den judeo-kristna-muslimska jahve-allah, den svartsjuke, straffande psykopaten, så önskar jag att du slänger denna association, denna gudsbild på soptippen illa kvickt. Denna gudsbild duger inte till något annat än att förslava enfaldiga och obildade stackare, och har intet att erbjuda dem som verkligen vill utforska andliga upplevelser och själsliga djup.

Det är i själva verket mycket tveksamt om kristendom – eller för den delen islam – ens kan kvalificera som riktiga religioner, eftersom de i grunden är imperialistiska politiska system, med hysteriska religiösa övertoner, i vilka Gud mest används som påtryckningsmedel för att få undersåtarna att lyda, ett lömskt sätt att rättfärdiga absolut makt och hänsynslös imperialism. Den som får egna visioner och uppenbarelser, och som får starka andliga upplevelser av egen kraft, får passa sig. Antingen blir man bränd på bål, eller i bästa fall utstötta och förvisade, som gnostiker och sufier. Verklig andlighet är i praktiken att betrakta som oönskade bieffekter, som bryter mot den hierarkiska strukturen och “den enda sanningen”.

Ursäkta avbrottet – tillbaka till Gud.

Graden av öppenhet påverkar den inre och yttre balansen. Om jag har en stark kontakt med detta supramedvetande, ”gud”, om jag så vill, eller Universum, så kommer jag också att vara mer öppen för insikter, såväl inifrån som utifrån. De som är verkligt stora shamaner är de som kan kanalisera konkret livsnödvändig information till kollektivets nytta – inte för att skaffa sig makt och rikedom på andras bekostnad, som kyrkan ända sedan 300-talet.

En intressant iakttagelse jag gjort, å ena sidan med ledning av det jag läst och på annat sätt tagit del av om modern vetenskap, kvantfysik m.m., å andra sidan av allt det jag praktiserat och studerat om shamanism, tantra och andra urgamla andiga system och förklaringsmodeller, är faktiskt att de allra äldsta modellerna för andlig utveckling och kontakt med subtilare makter idag är de allra modernaste. Kristendom och islam är hopplöst passé, omoderna, dysfunktionella och destruktiva, medan de äldre systemen, som shamanism, tantra och olika former av panteistisk deism kanske fungerar bättre idag än någonsin.

Ett tantriskt mantra som stämmer väldigt väl med denna världsbild (praktiseras av den tantrayogiska gruppen Ananda Marga) lyder som följer – ”Bábá Nám Kevalam” – vilket betyder ”Allt som finns är uttryck av det oändliga medvetandet”. Observera – det oändliga medvetandet. Det är alltså inga nya tankar, men de harmoniserar oväntat väl med modern vetenskap.

Kombinerat med dagens vetenskapliga utveckling och oerhört avancerade ackumulerade kunskap, kan vi alltså nu skapa helt nya vägar att nå djupare insikt och tillfredsställelse i livet, utan den gamla tidens skrock och falska föreställningar, men inkluderande all den andliga essensen som vi fortfarande kan ha glädje av.

Gud är inte ”övernaturlig”. Gud behöver inte vara ovetenskaplig, bortom vetenskapens domäner. Faktum är att i samma grad som vi utmålar Gud som något onåbart för vetenskapen, i samma grad gör vi Gud osannolik, omöjlig att inkorporera i ett förnuftigt sinne.

Så hur är det nu då – finns Gud? Återigen, ja eller nej, beroende på hur vi väljer att definiera Gud. Hur vill du se Gud? Hur vill du bli sedd av Gud? Kanske det är samma sak? Jag kan bara vidarebefordra en uppmaning från såväl Stevie Wonder som Neale Donald Walsch – Have a talk with God. Kanske Gud svarar?

Ytterst sett är dock allt detta intellektuell onani. Mindfucking, som amerikanerna subtilt nog uttrycker det. Missförstå mig rätt – jag gillar både onani och ”fucking” – inget fel på det. Men det är inte det optimala, det högsta. Vi kan diskutera Guds existens eller icke-existens tills vi faller ihop i små högar av damm, utan att egentligen ha åstadkommit ett skit, eftersom Guds existens strikt sett varken går att bevisa eller motbevisa.

Det finns en sak som är viktigare än allt annat, vad vi än tror på eller inte tror på, oavsett om Gud finns eller inte finns, oavsett om vi är separata eviga själar i temporära kroppar eller kroppar med integrerat medvetande – och det är den sociala konsekvensen av våra tankar och handlingar. Om jag utifrån min trosuppfattning, oavsett vilken, bestämmer mig för att alltid agera i kärlek, alltid vara kärleksfull och ansvarsfull i alla mina relationer, så kommer det att påverka min omvärld positivt, alldeles oavsett min mer abstrakta världsbild.

Störst av allt är kärleken – så kan man läsa i en mängd mer eller mindre visa skrifter, och detta kommer kloka gummor och gubbar att påpeka i evinnerlig tid. Det fanns på 1600-talet i Indien en vaishnava-filosof vid namn Vishvanath Chakravarti Thakur, som hävdade att det fanns en sak som var ännu högre än Gud själv, och det var kärleken till Gud, bhakti. Om du älskar Gud fullkomligt och hängivet, så styr ditt hjärta över Gud. Eller som man också kan formulera det, om ordet Gud känns störande – kärleken till Alltet, Universum, Livet, är större, högre än Alltet, Universum, Livet självt.

Vi kanske aldrig får veta om Gud finns. Eller inte finns. Vi kan bara tro, hoppas, teoretisera och grubbla. Men en sak vet vi med hundraprocentig säkerhet – Kärleken finns, och den kan vi välja att leva. Eller inte. Kärleken är något högst konkret, medan ”Gud” i praktiken är ett verbalt begrepp, en intellektuell konstruktion, en mental tolkning av det vi ser men inte kan förstå i sin helhet – alldeles oavsett om Gud existerar eller ej i sinnevärlden. Och det kanske är så enkelt som att Gud är Kärleken. Eller att Kärleken är Gud. Eller så finns bara kärleken.

Hur det än är – om du måste välja EN sak att tro på, och leva efter som ledstjärna – strunta i Gud. Välj Kärleken. Då hamnar du rätt, hur du än gör.

P.S. Nu har jag inte skrivit något här om själens natur, men det skulle bli för långt, så det spar jag till ett annat blogginlägg.

Nu ska fula gubbar ut, ut, ut…

Vi har verkligen en intressant regering. Vi har nu en justitieminister som vill förbjuda ”fula gubbar på nätet”, som hon faktiskt ordagrant verkar ha sagt, vilket i sig är rätt så häpnadsväckande. Att den komiskt häcklande satirikern och gycklarpunkaren Magnus Uggla skriver en låt som han kallar ”Fula gubbar” är väl helt i linje med hans textförfattande i övrigt, men när en justitieminister motiverar ett lagförslag med att förbjuda ”fula gubbar”, så har infantiliseringen gått väl långt, enligt min mening.

Flickor är som vanligt offer, och alldeles särskilt hjälplösa och omdömesbefriade verkar de vara så fort det handlar om sex. Flickor utsätts för grooming på nätet, sägs det, och så ska vi med det förstå att små, små töser blir uppraggade i horder av äckliga medelålders män – fula gubbar – och som sen har sex med flickebarnen. Mot deras vilja förstås. För inga små flickor vill ju ha sex. Särskilt inte med äldre män – det vet ju alla. Eller…?

Vem är då den fula gubben? Det vi tänker på är kanske en medelålders snuskgubbe, det vi i vår upplysta tid kallar ”gubbslem”, och det är förstås extra viktigt att starkt stigmatisera alla medelålders män som äckel och potentiella våldtäktsmän, för säkerhets skull. Men med alla de nya lagar och lagförslag som hittas på så blir det faktiskt inte framför allt vi gråhåriga män som hamnar i skottlinjen. Det blir – hör och häpna – tonåringarna som främst blir lidande. Det är relativt ovanligt att äldre män söker upp flickor i lägre tonåren, men det är förstås oerhört vanligt (och högst naturligt) att gossar i övre tonåren gör det.

Sex med minderåriga räknas nuförtiden automatiskt som våldtäkt – även om alla inblandade har givit sitt uttryckliga samtycke, vilket gör att det tekniskt sett inte kan vara en våldtäkt. Detta är ett bra exempel på en sådan huvudlös galenskap som regeringen skiter ur sig. I praktiken får denna idioti enbart effekten att man devalverar begreppet våldtäkt. Det finns fortfarande en viss tolerans inbyggd i juridiken, på så sätt att om man håller sig inom ett åldersspann på 3 år, så klarar man sig undan.

Denna bisarra konsekvensen av denna politik är att om en 14-årig flicka har sex med sin 16-årige pojkvän, då ser man mellan fingrarna, men om samma 14-åriga flicka har en 21-årig pojkvän, då blir det plötsligt våldtäkt. 15-åriga Pelle som sätter på sin 13-åriga flickvän Lisa klarar sig också. Men 18-åriga Markus som får en avsugning av sin kåta flickvän Maria, 14 år, ligger risigt till. Om han träffar en annan, och Maria blir svartsjuk och polisanmäler honom, så kan han alltså åka dit så det sjunger om det.

Varför det? Vari ligger logiken i detta? Varför tror man att en äldre pojkvän automatiskt är farligare än en yngre? Varför skall en 14-årig flicka som vill ha sex med sin pojkvän skyddas mot en äldre, mer erfaren och mogen ung man, men inte mot en yngre, mer oerfaren? Varför tror man att åldersskillnad automatiskt måste vara dåligt? Varför utgår man från att den äldre gossen automatiskt vill ”utnyttja” den unga flickan, medan den jämnåriga inte kan ha sådana ambitioner? Vad är det för en slags märklig ålderssegregerande moral man försöker instifta?
OBS! Shakespeares Romeo och Juliet var 16 och 12 (nästan 13). Det kanske kan ge lite perspektiv på tillvaron…

Och varför pratar ingen om det omvända förhållandet? Varför nämner minister Ask inte eventuella snuskgummor och kladdtanter? Gum-slem? Ingen har problematiserat fenomenet unga pojkar som har sex med äldre kvinnor. [O.K., i U.S.A. gör man det – där kan en 23-årig lärarinna som har sex med en 14-årig ung man betraktas som en barnaröverska, en vidrig häxa som förtjänar flera år i fängelse.] Men i Sverige har vi inte kommit dit ännu – på gott och ont. För varför betraktas pojkar alltid automatiskt som mer robusta än flickor? Varför tycker vi att det är lite kul, charmigt och eggande med en ung gosse som blir introducerad till kärlekslivet av en äldre kvinna, men äckligt och motbjudande om en ung flicka blir introducerad till samma kärleksliv av en äldre man? Är inte detta väldigt nedlåtande och respektlöst mot unga flickor? Och oempatiskt mot unga gossar som blir utnyttjade av äckliga gamla tanter? Eller…?

Ingenstans verkar man vara så benägen att stämpla kvinnor och flickor som hjälplösa offer, som här i ”jämställda” Sverige. Kvinnor och flickor kan uppenbarligen inte göra någonting utan att bli utsatta för de hemska männen, som vill göra äckliga saker med dem. Varifrån kommer dessa sjuka fantasier? Skapas de i de förvridna hjärnorna hos sexuellt frustrerade, medelålders tanter? Jag bara undrar. Varför betraktas män alltid som potentiella brottslingar, och kvinnor alltid som oskyldiga änglar?

Missförstå mig rätt – jag är inte dum i huvudet. Jag vet att kvinnor har förtryckts något alldeles oerhört, i många sekler här i Norden, tusentals år på vissa andra ställen på jorden, och att de fortfarande gör det på många sätt över hela världen. Men vi bor faktiskt inte i Saudi-Arabien. I Sverige har vi kommit såpass långt i jämställdhetsarbetet att om vi alltfort överproblematiserar relationen mellan män och kvinnor (vilket jag hävdar att man ofta gör idag), så befäster man kvinnornas offerroll och underlägsenhet, snarare än tvärtom. Det är alltså dags att bryta offeridentifikationen – och det gör vi inte genom att lära våra döttrar att de automatiskt är offer för hemska män (och pojkar), bara för att de är flickor.

Min hustru är 16 år yngre än jag. Detta om något borde väl kvalificera mig som en ful gubbe, en gubbsjuk snuskhummer, ett gråhårigt gammalt äckel, gubbslem, som vill förlusta mig med en ung, vacker blondin, hellre än att ta mitt ansvar och gifta mig med en jämnårig, medelålders tant, vilket jag förstås borde ha gjort, om jämlikhetsmoralen fått råda.

Frågan är om så stora åldersskillnader verkligen ska få tillåtas i vårt moderna samhälle? Borde inte varje sexuellt laddat möte mellan två personer med så hög åldersskillnad per automatik räknas som en våldtäkt, eller åtminstone ett sexuellt utnyttjande? Dessutom – hon är ju kvinna, så hon måste väl vara ett offer för patriarkatet, för sitt eget oförstånd. Det kan ju inte vara så att hon faktiskt vill ha sex med en gråhårig, lönnfet, medelålders, sexfixerad snuskgubbe? Någon måste tala henne tillrätta, för hon kan ju inte vara tillräknelig.

Alla kvinnor är alltid svaga, och alla män är alltid starka. Sådan är nu en gång för alla universums ordning, tydligen, och därför kommer män alltid att missbruka sin makt (OBS! – sarkasm). Och jag är ju man, och därmed automatiskt den som har makten, och jag har förstås manipulerat min stackars hustru att lyda mig, Med min större auktoritet, i kraft av min ålder, kan jag utnyttja min stackars svagsinta kvinna, som inte begriper sitt eget bästa. För så måste det väl ändå vara? I alla fall om vi ska tolka tillvaron enligt den populära statsfeministiska modellen, ivrigt framhejad av Margareta Winberg och hennes sexualneurotiska anhang.

Det är dags för våra ministrar att växa upp, och se livet ur ett mer moget, vuxet perspektiv. Det är också på tiden att våra riksdagsledamöter och andra makthavare och förstå-sig-påare att folk inte är så jävla dumma som de tror. Om vi inte gör som PK-moralmaffian tycker, så är det kanske inte för att vi är dumma och inte förstår vårt eget bästa. Det kanske är för att majoriteten av svenska folket helt enkelt har mer förnuft än våra folkvalda, och att vi hellre följer vår egen håg än någon annans.

En justitieminister som bär sig åt som en dagisfröken faller på sin egen inskränkta barnslighet. Man kan inte sitta som representant för lagstiftande i regeringen och vifta med pekfingret och babbla om ”fula gubbar”. Det blir så osannolikt oseriöst och respektlöst, på en nivå som verkigen inte passar en justitieminister – eller för den delen de vuxna medborgare hon antas vända sig till.

Vi måste bestämma oss för hur vi ska ha det – är kvinnor det svagare könet, som behöver skyddas, som behöver särbehandlas så att de kan leva i artificiell jämställdhet med männen? Eller är kvinnor lika starka, kloka, företagsamma, robusta, duktiga och livsdugliga som män? Vilket vi än bestämmer oss för, måste vi låta lagstiftning och allmän attityd följa den väg vi väljer. Vi kan inte bestämma oss för det andra alternativet, men fortfarande behandla kvinnor som om de är svagare och mer omdömeslösa. Vi måste vara konsekventa. Annars får vi aldrig se den jämlikhet många drömmer om.

Andra som bloggar om samma ämne:
Blogge Bloggelito, Mymlan, Steve Lando, Isak Gerson, Breki, Radikal, verbal, liberal, Stefan Stenudd, Johanna Sjödin, Bitchslap Barbie, Emma Opassande, projO, Polymeriska tankar, Motpol

Vansinnigt rolig kondomreklam!

Jag försöker att undvika YouTube-filmer och liknande här på bloggen (plötsligt försvinner de, och så funkar inte länkarna), men denna är så vansinnigt rolig att jag bara måste rekommendera den. Se den innan den plockas bort från nätet!

Nu blev du sexutsatt!

Nu kan man bli ”sexutsatt” på nätet, vilket förstås är ett nytt fascinerande sammansatt ord i den mediala rubrikfloran, när ord som ”nakenchock” och ”sexkupp” är utslitna. Den semantiska kreativiteten hos rubriksättare är verkligen fascinerande.

Men vad betyder egentligen detta ”sexutsatt”? Som jag har förstått det så är det när någon gör ett sexuellt närmande (typ flörtar lite), fast du egentligen inte har lust. Då blir du sexutsatt. Eller som här på bloggen, där jag visar erotiska bilder ibland, fast du kanske inte vill se dem. Då blir du också sexutsatt. Ungefär som när jag bjuder på godis, fast du bantar. Det är naturligtvis oerhört osolidariskt av mig, eftersom du då blir ”godisutsatt”.

Någon ville prata fotboll med mig häromdagen, trots att jag är helt ointresserad – och när jag köpte en kvällstidning hängde det med en sportbilaga (som alltid), fast jag inte alls vill ha den. Då blev jag alltså ”sportutsatt”. För att inte tala om de här telefonförsäljarna som ringer stup i kvarten. Vem ska jag klaga hos när jag blir ”telefonförsäljarutsatt”? Och så kan man ju alltid bli väderutsatt – det regnade på mig häromdagen, och så hade någon mage att prata om vädret med mig, fast jag inte alls ville det! Hu!

Det är alltså en subjektiv bedömning om jag blir sexutsatt eller ej. Om jag inte har lust, men ändå blir utsatt för förförelseförsök, så kan jag känna mig sexutsatt, och det är förstås dåligt, enligt denna tankegång. Men om jag har lust, och någon attraktiv kvinna stöter på mig, blir jag då sexutsatt, eller är det bara en flört? Är sexutsatt något man bara kan bli utifrån en negativ betydelse?

Och hur ska jag veta om den jag möter är intresserad av att ha sex med eller ej, utan att jag tar reda på det på ett eller annat sätt? Riktigt krångligt blir det ju också om redan att fråga en annan person om hon är intresserad kan räknas som att göra någon sexutsatt. Så hur ska man göra? Ska vi skita i hela grejen och leva i celibat allihop? Eller ska vi ha burkha, kollektivt, och bara ha sex enligt noga uträknade metoder?

Själva finessen med en sådan ordkombination – ”sexutsatt” – är förstås att ytterligare spä på den här bisarra uppfattningen att sex är något farligt, något man blir utsatt för, som något hotfullt, läskigt och illavarslande. ”Åh nej, han säger att han vill ha sex med mig – ring polisen!” – ”Usch, den där äcklige mannen tittar på min stjärt – han tänker nog på sex – jag känner mig sexutsatt – ring polisen!” – ”Min kollega frågade om jag ville komma och äta middag med honom, hemma hos honom – han har sagt att jag är snygg, och jag tror att han vill ha sex med mig – hu, jag är sexutsatt!”

Sex är som vanligt jättefarligt, och något man hela tiden måste varna för – särskilt unga flickor, som är så veka, sårbara och lättledda. Flickor som får oönskade sexförslag på nätet kan förstås inte neka, utan går rmed på vad som helst, viljelöst och svagsint. Man utgår på något underligt sätt från att flickorna inte förstår vad de blir utsatta för, vilket förstås är helt absurt, eller att flickor aldrig någonsin tar initiativ till sex, vilket förstås är minst lika absurt.

Men hallå! Unga människor är kåta! Unga människor vill ha sex! Unga människor är lekfulla, nyfikna, vetgiriga, hungriga på livet. Hur svårt ska det vara att fatta? Men det är väl önskvärt att unga flickor helst inte har sex alls. På så sätt kan man hålla dem kvar i att vara hjälplösa offer, kraftlösa skyddsobjekt och gisslan hos pappa Staten.

Om moralmaffian får som de vill räknas väl ett enkelt leende och en blinkning snart som sexuella trakasserier, med svåra juridiska konsekvenser. Allt för att skapa ett samhälle där alla går runt och är skiträdda för varandra – perfekt om man vill manipulera och styra folk som man vill.

Nej, nu måste jag nog gå och se till att min vackra och sexiga hustru blir ordentligt sexutsatt! 🙂

Andra som bloggar om samma ämne:
Blogge Bloggelito, Mymlan, Steve Lando, Isak Gerson, Breki, Radikal, verbal, liberal, Stefan Stenudd, Johanna Sjödin, Bitchslap Barbie, Emma Opassande, projO, Polymeriska tankar, Motpol

Rätt att döda icke-muslimer, enligt koranen

Jag brukar vara rätt hård i min kritik mot kristendom här på min blogg, men det finns andra som förtjänar betydligt hårdare kritik. Militanta muslimer får mer och mer inflytande i Europa, och det ger skrämmande perspektiv. Filmen jag länkar till här, högst upp i denna bloggpost, visar en intervju med en i Storbritannien välkänd muslimsk mulla, Anjum Chaudri, och i den avslöjar han sig som den värsta sortens avskum, en arrogant och hatisk skitsnackare som tycker att det är legitimt att döda västerlänningar. Han slingrar sig som en ål, men sanningen är väldigt påtagligt tydlig. Anjum Chaudri anser att bara muslimer kan betraktas som oskyldiga, och alla icke-muslimer är legitima mål för blodig terrorism. Så enkelt är det. Det läskigaste i sammanhanget är ju att den här filuren inte är ensam. Man kan skaka fram nitton på dussinet som säger ungefär samma saker.

Det fjäskas alldeles för mycket för islam. Över hela Europa hanterar man islam med silkesvantar, och när muslimer blir arga för att de har blivit ”kränkta” av något , må vara en kortfilm eller en skämtteckning i en tidning, så tar vi dem i försvar, idkar självcensur, ber om ursäkt – och så sågar vi av grenen vi sitter på, kastar hela det europeiska kulturarvet överbord, lägger oss ner och dör av självutplåning. Detta är så jävla fegt. Vi har en månghundraårig tradition i Europa av politisk satir, elaka skämtteckningar, frihetstänkande, demokrati, liberalism m.m., och jag förstår verkligen inte hur vi kan glömma bort allt detta, bara för att någon koranviftande skäggtomte påstår sig bli ”kränkt”.

En underbar paradox i sammanhanget är att fundamentalistiska muslimer kan använda våra demokratiska rättigheter, vår yttrandefrihet och vår demonstrationsfrihet för att gå ut i mobb och demonstrera MOT dessa friheter – mot yttrandefrihet, mot religionsfrihet, mot demokrati. Spännande. Jag tycker förvisso att de ska fortsätta att ha dessa friheter, men det framstår ju onekligen som en smula inkonsekvent att demonstrera mot rätten att demonstrera.

I Holland har militanta muslimer redan skrämt skiten ur såväl folk som regering, och nu dras islamkritiker inför rätta (Geert Wilders för sin högst bagatellartade lilla film ”Fitna”, som inte ens var särskilt bra – propagandistisk på ett väldigt förenklat sätt), såvida de inte måste fly landet (Ayaan Hirsi Ali), eller bli brutalt mördade på öppen gata (Pim Fortuyn, Theo van Gogh).

Och det verkar tyvärr bara bli värre. Fega regeringar slickar islamistiska rövar, och böjer sig för galna och överdrivna krav. Helt nyligen nekades Geert Wilders att komma in i Storbritannien, och fick åka hem igen med vändande plan, eftersom han ansågs vara en ”fara för allmän säkerhet”. På grund av att en muslimsk parlamentsledamot skrek i högan sky, och hotade med stora demonstrationer av 10.000-tals arga muslimer på Londons gator.

Men vänta nu lite grann. Har det inte blivit något fel här? Om militanta muslimer hotar alla som uttrycker sig kritiskt mot islam, med våld, blod och ond bråd död, så är det väl inte kritikerna som utgör en ”fara för allmän säkerhet”? De som använder vår västerländska yttrandefrihet och demokratiska rätt att vara kritisk mot olika ideologier borde vi väl ta i försvar? Det är naturligtvis de militanta muslimerna som utgör en ”fara för allmän säkerhet”!

Hade Storbritannien haft den minsta respekt för vår egen politiska tradition så hade man sett till att Geert Wilders hade fått lämpligt beskydd mot totalitära våldsrörelser, i form av t.ex. livvakter, och så hade man sparkat ut eventuella våldsverkare ur landet istället. Nu biter man sig i röven och legitimerar muslimskt våld, och hot om våld. Pinsamt, dumt och fegt, Storbritannien! Pat Condell raljerar förstås ilsket och knivskarpt om denna pinsamma skandal.

Jag behöver inte sympatisera med Geert Wilders åsikter för att försvara hans rätt att utrycka dem. Det lilla jag har hört om honom är han är en rätt så bigott typ, att han vill förbjuda Koranen och kasta ut alla muslimer ur Holland, och det är förstås rätt så överdrivet, motsägelsefullt och rejält populistiskt. Jag försvarar alltså inte Geert Wilders politik. Jag är däremot kraftigt kritisk gentemot den fientliga och förbudsivrande respons han har fått, från såväl muslimer som från det politiska etablissemanget i Holland och övriga Europa.

Jag tycker inte att Koranen skall förbjudas, hur hemsk den än är, eller för den delen islam. Jag tycker inte heller att Maos lilla röda, Lenins skrifter, Hitlers Mein Kampf eller Mormons bok heller ska förbjudas, hur galna och lögnaktiga de än må verka. Däremot måste islam kunna utsättas för precis lika hård kritik som vilken annan ideologi som helst, utan att man för den skull ska behöva utstå hot, våld och mord. En sak som folk verkar ha glömt, är att om vi undviker att kritisera islam, för att vi är fegisar, rädda för våld, så är detta en bekräftelse på kritiken mot islam som en våldsförhärligande ideologi – och då har våldet redan vunnit.

Det är inte automatiskt ett tecken på okunnighet eller fördomsfullhet att kritisera islam, även om många vill få det att verka så. Vi ska vara toleranta och kärleksfulla, och acceptera alla människor som jämlikar, alla deras egenheter, sexuella preferenser, religoner och politiska åsikter – då är vi upplysta och ”goda”. Men vi gör redan undantag från dessa principer. Vem gillar pedofiler? Eller för den delen nazister? Men de är ju förstås skillnad, och de har blivit legitima hatobjekt, eftersom deras aktiviteter skadar andra människor. Men… gör inte militanta muslimer det också? Och alla de som stödjer de militanta muslimerna, med sitt tysta medgivande? Är inte det lika illa, eller ibland t.o.m. värre?

Det mest skrämmande med de militanta muslimerna är nämligen inte framför allt deras terrordåd, utan just det tysta medgivande den muslimska majoriteten visar upp (och nu även västerländska regeringar). Hur många muslimer vågar säga stopp, hur många muslimer vill ens säga stopp, hur många muslimer hurrar tyst i sitt hjärta för att de militanta, offensiva sharia-förespråkarna agerar hårt, aggressivt och effektivt? Har någon brytt sig om att ta reda på vad majoriteten av de i Europa boende muslimerna faktiskt tycker, innerst inne?

Enligt flera engelska undersökningar, strax efter terrordåden i New York och Washington D.C. 2001, var 13 % av den muslimska populationen i Storbritannien positiv till terrordådet, och ca 15 % visste inte riktigt om de var positiva eller negativa. De brittiska muslimernas stöd för terrordåden hemma i Storbritannien några år senare var häpnadsväckande högt – 24 % hade sympati för bombarna, och tyckte alltså att syftet var gott. 36 % tycker att man bör införa sharialag i Storbritannien, och ca 50 % ansåg att de som förolämpar islam (som t.ex. skämttecknare) skall straffas, gärna med fängelse. Och då ska vi komma ihåg att de muslimer som bor i Europa är de mest moderata, moderna, upplysta och demokratiska muslimerna i världen. I muslimska länder skulle vi förstås få helt andra siffror.

Det är väldigt populärt att påpeka att de flesta muslimer faktiskt inte är aggressiva, militanta fanatiker, och det är säkert alldeles sant. Men varför hör vi inte muslimer protestera mot terrordåd? Varför är det endast ett litet modigt fåtal som vågar stå upp mot våldsfixeringen och hatet inom den mest dogmatiska formen av islam? Är det för att de är rädda för repressalier, eller sympatiserar de i själva verket med sharia-dårarna? Vilket är värst – kollektiv feghet eller fanatisk lydnad?

Islam är INTE en fredsälskande religion, och har aldrig varit det. Muhammed var en våldsam erövrare, en imperiebyggare som ville att islam skulle härska över hela världen, och det var helt i linje med Muhammeds krigarambitioner att detta skulle ske med hjälp av våld. Detta är odiskutabla fakta. Enligt islam finns det två tillstånd – islam och krig. Den så kallade fred som islamsympatisörer alltid refererar till är alltså den som inträder när alla är muslimer. Nu är ju detta förstås också rätt orealistiskt, eftersom islam redan strax efter Muhammeds död delades upp i två rivaliserande grupper – sunni och shia – vilket bör leda i bevis att det inte går att skapa verklig fred med våldsamma metoder.

Det är verkligen dags att sluta vara godtrogna och lättlurade. Vi måste se de muslimska fanatikerna för vad de är – våldsälskande, hatiska, blodtörstiga galningar som bara vill förstöra, riva ner och döda allt som inte stämmer med deras inskränkta världsbild. Vi har ännu inte i Sverige behövt möta den vidriga utveckling som framför allt kommit till uttryck i Storbritannien och Holland, och det är för väl. Men vi måste vara mycket, mycket vaksamma. De värderingar som islam representerar har inte mycket gemensamt med vår moderna europeiska, humanistiska, demokratiska värdegrund, med yttrandefrihet, sekularism och mångfald som heliga och icke förhandlingsbara komponenter.

Islam är ett uttryck för en ovanligt primitiv ideologi, en imperialistisk våldskultur som inte klarar att integreras i vår västerländska kultur utan att bli kraftigt reviderad. Det första som måste bort, för att islam ska fungera alls i vår moderna kultur, är den blinda tron att alla svaren finns i Qur’an, och att man ska följa Qur’an till punkt och pricka. Fundamentalister har inget att tillföra vår kultur, oavsett om de är kristna, muslimer eller vilken annan religion som helst. Särskilt inte om de vill tvinga alla andra att följa deras exempel, med våld om så behövs.

Frågan är om islam ens kvalificerar som en riktig religion, med tanke på att det egentligen i grunden, ända sedan stråtrövaren, massmördaren och psykopaten Muhammeds dagar, framför allt är en imperialistisk, politisk rörelse, förvisso med religiösa övertoner, men med ambitionen att erövra hela världen – en monoman kultur, vilket gör den ännu farligare än de ideologier som enbart är politiska. Om man blandar in Gud i den politiska förkunnelsen, och gör de imperialistiska ambitionerna till Guds Sanning, så öppnar man locket till Pandoras ask, och vilken galenskap som helst kan då legitimeras som Gudomlig. Knappast en andlig väg som hyllar livet och kärleken…

Det tjänar ingenting till att relativisera, och påpeka att det även finns kristna fundamentalister, och fanatiska krigshetsare inom alla religioner. Det är möjligen sant, men det finns ingen religion i världen som har så tydliga politiska konsekvenser, det finns ingen religiös konkurrens med muslimska nationer, i vilka det är dödsstraff på att konvertera till en annan religion, dödsstraff på homosexuella handlingar, dödsstraff på äktenskapsbrott, förbud mot att importera religiös litteratur som inte är muslimsk, terror mot icke-muslimer m.m. Detta extrema sätt att styra hela länder finns bara inom den muslimska kulturen. Och det värsta är alltså att många muslimer vill sprida detta oskick vidare över hela världen, inte minst här i Europa.

Vi måste förstås komma ihåg att många av de muslimer som bor i Sverige, bor här för att de har flytt från islamisk extremism. De vill inte ha sharialagstiftning, inblandning av imamer i skilsmässoprocesser eller islamisk terror. Jag har en väldigt trevlig familj från Afghanistan som grannar i huset där jag bor. Kvinnorna i den familjen bär INTE burkha.

Fundamentalistisk islam förtjänar ingen respekt alls, inte mer än andra våldsförhärligande ideologier som nazism (väldigt många arabiska muslimer sympatiserar med nazism, eftersom de likt nazister hatar judar, och väldigt många gamla nazister fick en fristad i arabvärlden efter andra världskriget), och de muslimer som med sitt tysta medgivande uppmuntrar till fler terrordåd och mer fanatism förtjänar inte heller någon respekt. De kräver respekt från oss, men vill inte respektera oss tillbaka. Så kan vi inte ha det.

Den dag vi börjar buga och bocka för islam, och förbjuda kritik mot religion (sådana regler finns redan i flera länder, och propageras starkt för i såväl FN som i Europa) så är vi riktigt illa ute. Den dag höga politiker börjar propagera för att införa blasfemilagar igen här i Sverige, då är det fan dags att häda riktigt ordentligt.

All that is necessary for the triumph of evil is that good men do nothing.
Edmund Burke

Den mest förutsägbara reaktionen på detta blogginlägg vore att en och annan arg muslim skäller på mig, och kanske till och med hotar med våld, blod och död (vilket då bara bekräftar allt det jag skriver), och så förstås att några politiskt korrekta, pseudo-kolonialistiskt beskyddande svenskar beskyller mig för rasism (vilket också är 100 % absurt, eftersom islam inte är en ras).

Ja, jag vill provocera, det erkänner jag villigt och glatt – men syftet med min provokation är att skaka fram reaktioner mot det jag skriver om, snarare än att bara göra folk arga på mig, eftersom jag skriver kritiskt mot islam. Min förhoppning är att en och annan muslim ska förstå vilka de egentligen borde bli arga på, och faktiskt våga börja protestera öppet mot våldsförhärligande fanatisk ideologi. Då kan det börja hända något positivt i utvecklingen, beträffande islam i Europa.

Faktum är att just det nog är vår enda räddning, det som skulle hindra en framtida frontalkrock mellan europeisk och inflyttad muslimsk kultur, ett europeiskt inbördeskrig – att en majoritet av Europas muslimer tar tydligt avstånd från våld och fanatism, mot fundamentalistisk islam, mot etnisk rensning och mot mullornas judehat och rasism mot vita icke-muslimska européer. Annars finns det nog tyvärr inget hopp om en positiv utveckling i Europa.

Det är dags att göra en nykter analys av islam som politisk ideologi. Nu.

Intressanta sajter med aktuell islamkritik:
FaithFreedom.org, Jihad Watch, Islam Watch, Apostates of Islam, Islam och islamistövervakaren, Prophet of Doom, The Religion of Peace, Jihad i Malmö.
Se även gärna Geert Wilders film FITNA, för att skapa dig en egen uppfattning.
Filmen Obsession är också mycket intressant. Se hela filmen här.

Cirkus © Copyright – rättegången mot Pirate Bay har börjat

Så – nu har cirkusen börjat. Idag började rättegången mot Pirate Bay. Det är förmodligen den internationellt mest uppmärksammade rättegången i modern svensk historia, eftersom det handlar om betydligt större saker än bara ”lilla” Pirate Bay. Det rör grundläggande frågor om äganderätt, upphovsrätt, public domain och vad vi ska ha för regler i framtiden egentligen – i Sverige, och i världen.

Jag är inte specifikt intresserad av Pirate Bay. Jag har aldrig ens besökt Pirate Bays hemsida, och jag har aldrig fildelat (vilket gör mig sällsynt som en marsvarelse i piratkretsar, skojigt nog…). Så varför gick jag till den här demonstrationen? Först och främst just för att den här rättegången som sagt rör mycket större frågor, om hur vi vill att vårt samhälle ska se ut och fungera. Och så var det förstås ett supertillfälle att mingla med en massa sköna pirater, förstås… 🙂

Vad ska vara tillåtet? Vad ska vara förbjudet? Vad ska vara enskild egendom, och vad ska vara tillgängligt för alla – Public Domain? Det är inte alltid alldeles enkla frågor att svara på, eftersom all lagstiftning alltid är någon slags kompromisser, mer eller mindre. Det finns alltid en mängd olika parametrar att ta hänsyn till, beroende på vad man har för grundsyn i det samhälle vi lever i.

Vi har olika regler i olika samhällen. I USA kan du köpa stora landområden, inhägna dem och sätta upp skyltar på vilka det står ”Trespassers will be shot”. I vissa fall kan man t.o.m. se skyltar med det ”skämtsamma” tillägget ”survivors will be shot – again”. Detta visar en brutal verklighet, i vilken individuella rättigheter för ett fåtal rika personer är högre värderade än rättigheterna för allmänheten.

Detta skulle vi aldrig acceptera i Sverige. Inte under några omständigheter. Det skulle vara olagligt att ens sätta upp sådana stängsel, med sådana skyltar. Vi har vår allemansrätt, som av hävd försäkrar oss rätten att få plocka bär och svamp, och t.o.m. övernatta i tält en natt, på privatägd mark. Detta är förstås en inskränkning i den enskilde markägarens rättigheter, till glädje och nytta för den större allmänheten. Och kanske är det just därför som Pirate Bay finns i Sverige. Det hänger ihop, rent filosofiskt.

Olika former av ”allemansrätt” exister på många områden i samhället. Biblioteken är ett bra exempel. Rent tekniskt skulle man kunna påstå att biblioteken är ett urgammalt slags Pirate Bay, dit man kan gå och låna böcker och CD-skivor kostnadsfritt. Svenska författare får förvisso en viss biblioteksersättning, som dock kräver att det görs rätt många utlån för respektive författare för att det över huvud taget skall betalas ut någon ersättning. Och utländska författare får ingenting.

Med andra ord kan jag kostnadsfritt låna och läsa alla Stephen Kings romaner, eller alla Harry Potter-böcker, och varken King eller J. K. Rowling får ett enda öre i ersättning. Om detta kan man förstås tycka vad man vill, och faktum är att en gång i tiden hävdade förlagsindustrin ungefär samma saker som film- och musikindustrin idag, och ville förbjuda biblioteken, men staten gjorde den bedömningen att det allmännas bästa var viktigare än de enskilda förlagens ekonomiska vinning. Och detsamma skulle man förstås kunna besluta i vår tid, om fildelningen.

För dagens ungdom är fildelning som att plocka svamp i skogen. Eller som att låna böcker på biblioteket. Det finns där (musik, film och annan kultur och information på Internet), och då kan man plocka det. Konstigare än så är det inte. Det blir väldigt konstigt att isolera specifikt musik och film som något man inte får dela med sig av – särskilt med tanke på att fildelningen inte påverkar t.ex. filmbranschen negativt alls – snarare tvärtom. SF hade sin bästa säsong någonsin i filmhistorien sommaren 2008. Den amerikanska filmindustrin blomstrar mer än någonsin. Tänk om fildelningen har haft en positiv inverkan på marknaden, inte en negativ? Värt att fundera på.

Somliga uttrycker sig tvärsäkert, och påstår att fildelning är stöld – men rent definitionsmässigt är detta förstås en lögn, en missuppfattning, eller bara en ren förvanskning av fakta. Fildelning är INTE stöld (vilket etablerades rättsligt redan på 1980-talet i USA). Däremot kan man förstås påstå att det är ett brott. Men det är en annan sak. Och sen kan man diskutera om man tycker att det ska vara ett brott. För det är verkligen inte självklart.

Vi står mitt i ett paradigmskifte. För 30 år sedan fanns det inga videobutiker. Om tio år kommer det återigen inte att finnas några videobutiker. Ett och annat DVD-antikvariat som säljer gamla filmer till de som fortfarande har DVD-spelare, men inte mycket mer än så. Tekniken ger, tekniken tar. Och så är det hela tiden. Ny teknik kommer, startar en helt ny marknad, och sen kommer en ännu nyare teknik och slår ut den gamla. Jag kan ge några exempel; Facit, med sina analoga räknemaskiner på 1970-talet, sättning, montage och repro, på 1990-talet – och om några år kommer även CD-skivor och DVD-filmer att försvinna, till förmån för andra format. Allt som går att digitalisera komer att digitaliseras, och många ting som vi tar för givet idag kommer att vara helt försvunnet i morgon.

Detta är alltså en stor filosofisk fråga, inte bara en liten rättegång om lagligheten i ett isolerat företags verksamhet. Det rör sig om ett generationsskifte, en nygammal attityd gentemot vad som skall vara allmän egendom. Nygammal, eftersom den upphovsrättslagstiftning vi har idag är ett rent 1900-talsfenomen, som bygger på reproduktionsteknik.

Jag kommer att få många tillfällen att återkomma till dessa frågor. Jag kan dock lätt konstatera att det politiska etablissemanget generellt är hopplöst obildat, och långt efter i de här frågorna (med undantag av ett fåtal enskilda politiker). Det enda parti (än så länge) som ligger i framkanten, och har koll på de aktuella frågorna, är Piratpartiet. Vi får hoppas en av två saker – antingen att Piratpartiet kommer in i såväl EU som Sveriges Riksdag, och därmed rör om i grytorna, eller att de etablerade partierna radikaliseras ordentligt (släpp in fler representanter från ungdomsorganisationerna – de har hajat!) – eller kanske bäst av allt; både och. Det ena behöver inte utesluta det andra. Ibland kan det ena behövas för att det andra skall ske.

Andra som bloggar om samma ämne:
SvD.se-bloggen, Deepedition, Piratpartiet LIVE!, Rick Falkvinge, Henrik Alexandersson, Christian Engström, projO, Calandrella, Oscar Swartz, Mia is a Geek m.fl.

Karl Sigfrid skriver också bra om upphovsrätt i SvD

Litet tillägg – Ingen skriver bättre om det här just nu än Oscar Swartz, i sin bloggpost ”The Pirate Bay och kriget mot MÄNNISKAN”. Och Copyriot skriver om att EU-parlamentet föreslår att Stockholms tingsrätt ska döma The Pirate Bay – innan rättegången ens har börjat! Är det verkligen anständigt att EU-parlamentet går in och försöker punktstyra juridiska processer utifrån? Är det verkligen i linje med rättssäkerhet och likhet inför lagen? Snuskigt, säger jag bara.

En födelsedagshyllning till min älskade hustru Jennie!

Idag fyller min underbara Jennie 31 år, och det vill jag förstås fira med en offentlig hyllning. Jag tycker förstås också att det passar alldeles förträffligt bra att hon fyller år på Alla Hjärtans Dag, eftersom hon sannerligen är mitt hjärtas ljus.

Jennie är min älskade hustru, min bästa vän, min själsfrände, min livskamrat. Min musa, min största inspirationskälla, min favoritmodell att fotografera och måla på, min bloggkollega. Min Gudinna, min prästinna, min älskarinna, min kvinna. Min arbetskamrat, sängkamrat, lekkamrat, reskamrat. Min drömkvinna, som blivit verklighet.

Varje morgon när jag vaknar, och jag ser Jennie bredvid mig i sängen, fylls jag av lycka. Jennie fyller mig med lycka. Jag har aldrig känt mig så lycklig i hela mitt liv, som sedan den dag jag mötte Jennie. Och det bara fortsätter.

Jag har aldrig känt mig så trygg i att vara fullkomligt naken – på alla nivåer – med en annan människa. Det är alltid så härligt att vara med Jennie. Jag känner mig hel tillsammans med Jennie. Jag tröttnar aldrig på Jennie. Jag vill bara ha mer, och mer, och mer, och mer…

Jennie är den jag har längtat efter hela mitt liv, den jag älskar över allt annat på jorden. Det kändes verkligen redan från början som att vi var ödesbestämda för varandra. Hon var så rätt, så perfekt – liksom specialdesignad för mig. Och varje dag bekräftas denna känsla.

Jennie är perfekt, på alla sätt och vis. Jennie fyller mitt liv med absolut skönhet, såväl yttre som inre. Jennie är den kvinna med vilken jag vill dela resten av mitt liv. När jag dör, nån gång i framtiden, vill jag dö i hennes famn, och det sista jag ser ska vara hennes ansikte. Då kommer jag att dö lycklig.

Jennie tillfredsställer alla mina sinnen. Hon smakar gott överallt (jag älskar att kyssa henne, mumsa på henne, smaka på henne…), hon doftar ljuvligt (jag älskar att låta min näsa krypa in i hennes nacke, alldeles bakom örat, och bara andas…), hon är vacker att se (jag tröttnar aldrig på att bara titta på henne…), jag älskar att höra hennes röst i mitt öra (hennes skratt, hennes sång, hennes kärleksord och hennes ljuvliga orgasmer…), och jag älskar att känna hennes nakna hud mot min.

Jennie är min religion. Den enda religion jag behöver. Hon är min Gudinna som jag dyrkar, hennes kropp mitt tempel och hennes sköte det heligaste av tabernakel, där jag som överstepräst förrättar gudinnetjänst, ödmjukt, tjänstvilligt och hängivet. Jennie är mitt mirakel, mitt paradis, mitt ymnighetshorn, ständigt flödande av kärlek.

Jag älskar Jennie gränslöst och passionerat, och har gjort det sedan första stund. Jag älskar hennes hetta, hennes intensitet, hennes styrka, hennes målmedvetenhet, hennes mjukhet, hennes tillgivenhet, hennes humor, hennes intelligens, hennes generositet, hennes nakenhet, hennes ärlighet, hennes sanning. Jag älskar ALLT med Jennie – det finns absolut ingenting hos Jennie som jag inte älskar.

Jag har aldrig tråkigt tillsammans med Jennie. Jag skulle kunna tillbringa resten av mitt liv tillsammans med henne på en öde ö, och aldrig ha tråkigt en enda dag. Jag bara trivs så otroligt bra tillsammans med henne, vad vi än gör, eller inte gör.

Vi träffades 2001, för snart 8 år sedan, och det var till och med kärlek FÖRE första ögonkastet. Vi bodde långt ifrån varandra, träffades via internet, och pratade i telefon – på tio dagar pratade vi över 50 timmar – och blev störtförälskade, redan innan vi hade träffats. Och på den vägen är det.

Vi gifte oss storslaget och vackert i maj 2003, med hednisk stil på bröllopet, och ståndsmässig middag och fest efteråt på Riddarhuset. Det var utan konkurrens det häftigaste bröllop jag har varit på i hela mitt liv – kul att det var mitt eget! Så i maj i år firar vi sexårsjubileum.

Att leva tillsammans med Jennie är en resa. Både en inre och en yttre resa. Jag kan dela allt med henne, prata om allt med henne – ja, verkligen ALLT. VI har inga hemligheter, inga tabun. Alla drömmar, alla fantasier, alla planer, alla önskningar. Vi diskuterar livet, döden, Gud, filosofi, politik, pengar, makt, matlagning, musik, litteratur, film. och även livets småsaker och lite skvaller. Och vi växer båda två, hela tiden, utmanar och stödjer varandra, är fullkomligt, 100% sanna mot varandra hela tiden.

Jag älskar att fotografera Jennie. Hon är en hängiven fotograf, och håller sig egentligen hellre bakom kameran än framför – men det struntar jag i. Jag tröttnar aldrig på Jennie. Alla mina bilder av henne är hängivna kärleksförklaringar. Alltid.

När man är alldeles nyförälskad, så där rusigt, bubbligt, galet, hejdundrande, sanslöst, hejdlöst, gränslöst kär, så kan man känna den där känslan att man vill ropa ut till hela världen hur förälskad man är, och vilken underbar och fantastisk människa man är förälskad i – bäst i hela världen, faktiskt!

Och det mest underbara är att efter åtta år, så känner jag fortfarande likadant – fast ännu mer än från början. Kärleken bara växer och växer. Jag är helt enkelt en obotlig romantiker – och jag hoppas verkligen att jag aldrig blir botad från det.

Därför ropar jag även idag – Jennie, jag älskar dig!
Grattis på födelsedagen!

Sexiga hällristningar – ny bok!

Våra förfäder gillade sex. Och tur är väl det, annars skulle vi faktiskt inte finnas till. I Tanum, Bohuslän, finns kanske Sveriges mest kända hällristningsområde – hundratals, tusentals figurer, ristade i berghällar, bilder som klarat 3000 år av väder och vind, och nu kan vi nutida människor, flera tusen år efteråt, gå och titta, försöka förstå, associera och tänka. Hur levde de på bronsåldern egentligen? Hur tänkte de? Vad ville de? Hur förhöll de sig till varandra? Vad hade de för syn på sex?

Kinky Rockcarvings är en rolig liten historiebok, eller snarare kanske humorbok (eller både och – det ena behöver inte utesluta det andra), som visar ett femtiotal foton av sexiga, erotiskt explicita, ibland (med vår tids perspektiv) riktigt extrema hällristningar, ackompanjerade av humoristiska kommentarer, samt platsangivelse för själva ristningen. Man skulle alltså kunna göra en utflykt, med boken som ledning, för att själv hitta dessa ristningar. Men boken är inte bara en humorbagatell. Den kan förstås också inspirera läsaren till att ta reda på mer, vilja veta mer om hällristningar och bronsålder. En riktig aptitretare, med andra ord. Boken är på engelska, eftersom den vänder sig till en internationell publik – ni vet, amerikanska turister, till exempel.

Bronze Age John Holmes

Detta är ingen recension, eftersom jag har varit mycket delaktig i produktionen av den här boken. Så det är väl mer att betrakta som reklam. Hjalmar Olsson har stått för idé, konceptet och text, och jag har gjort grafisk form, layout och bildredigering, samt hemsidan för boken, förstås. Och nu finns den att köpa! Kolla hemsidan – där finns länkar till webbutiker där du kan köpa boken. På hemsidan finns också information om en releasefest, som vi ska ordna till den 7 mars. Den vill vi förstås att du ska komma på, om du tycker att detta verkar vara en kul bok. OBS! Du behöver föranmäla dig – det gör du på hemsidan.

Hjalmar Olsson är en gammal kompis till mig – vi träffades 2003, då vi var delaktiga en grupp entusiaster som skapade en festival som vi kallade Nordmyt. Det var en festival med temat nordiska myter, och vi hade historieberättare, föreläsare, musik, teater, hantverk och mycket annat, under en dag på Folkkulturcentrum, på Skeppsholmen i Stockholm. Året efter samarbetade vi igen, då med Fabula Storytelling Festival, en internationell berättarfestival, som regelbundet hålles i Stockholm. Och under 2008 har vi alltså gjort en bok ihop.

Och som sagt – kolla hemsidan: www.kinkyrockcarvings.com

Och – kom på releasefesten!

Holy cow!

Lita inte på staten!

Är staten god? Ja, det frågar projO i ett utmärkt blogginlägg om i vilken grad vi ska lita på staten. Är det verkligen önskvärt att staten kan kontrollera oss in i varenda vrå? Kan vi lita på att denna information används på rätt sätt? Är staten verkligen en altruistisk företeelse, med allas vårt bästa för ögonen? Det verkar lite som att Staten i det moderna, sekulariserade samhället i många avseenden har fått ersätta Gud, och eftersom enfaldiga människor tror att Gud är god, så tror enfaldiga människor också att Staten är god.

Naturligtvis är staten inte ”god”, lika lite som Gud är ”god”. Teodicéproblemet är en chimär, ett tankefel, och det gäller förstås även dess moderna, sekulära form, gällande staten som god – det bygger på orealistiskt önsketänkande. Gud är naturligtvis inte ”god” – Gud är allt, varken god eller ond. Och detsamma gäller Staten, som styrs av människor som varken är godare eller ondare än någon annan.

En sak kan vi vara helt säkra på, och det är att våra folkvalda agerar med minst lika mycket egennytta i fokus som vilka andra medborgare som helst. De lockas av feta och saftiga morötter (positioner, erkännande och pengar), och de kan partipiskas till förbehållslös lydnad, Det är naturligtvis inte så att alla som vill påverka parlamentariskt har dolda, egoistiska agendor, och det finns verkligen uppriktiga, ärliga och öppna politiker (hoppas jag), men man kan absolut inte utgå från att alla är det.

Vägen till helvetet är stensatt med goda intentioner – även uppriktigt ärliga politiker kan korrumperas, gradvis, av den maktposition som de tilldelats, och det värsta som kan hända är att de med tiden tror att de faktiskt har rätt att bestämma över andra människor. Då måste vi hjälpa dem, genom att befria dem från deras betungande ansvar, och ersätta dem med andra, fräschare krafter. Jag skulle också kunna korrumperas i en sådan sits – du med. Ingen är helig, höjd över varje misstanke, ingen är opåverkbar.

Jag har en förhoppning, och det är att om jag själv av någon anledning vid tillfälle skulle välja att utsätta mig för denna korruptionsrisk, om jag själv skulle välja att arbeta parlamentariskt, så hoppas jag verkligen att jag blir påmind om mitt ego skulle bli för stort, om min ansvarskänsla skulle svälla sig för stor – storebrorsstor – och att jag därför skulle besinna mig, och även begränsa mitt engagemang till en kortare period. Jag hoppas att vänliga och omtänksamma personer ser mina felsteg och påminner mig om min dödlighet (memento mori), och naturligtvis särskilt i stunder av triumf.

Vi måste helt enkelt bli mindre godtrogna, för vårt eget bästa, och mer misstänksamma mot alla som vill ha makt över andra människor – som till exempel över oss själva. Hur mycket vill du egentligen att andra ska bestämma över ditt liv? Hur mycket vill du lämna över kontrollen av ditt liv i andras händer, hur mycket ansvar vill du slippa, genom att låta ombud bestämma åt dig? Hur mycket vill du vara en slav, en livegen, en som är ägd av någon annan?

Och man kan naturligtvis vända på resonemanget. Hur mycket vill du bestämma över andra, döma andra, styra andra? Hur mycket vill du regissera andra människors liv? Hur mycket vill du kontrollera din familj, ditt företag, dina anställda, ditt land? Lika misstänksamma som vi är mot andra som vill bestämma bör vi vara ödmjuka och vaksamma gentemot oss själva. Ingen är immun mot korruption.

Ett populärt svepskäl för ökad kontroll är att staten vill motverka terrorism och kriminella nätverk – men då måste jag ställa en högst radikal fråga. Vilka är det idag som faktiskt begår de värsta brotten mot mänskligheten, med mest lidande, svält och död som resultat? Jo, regeringar i olika länder. Inte terrorister och vanliga kriminella.

Så vi har faktiskt större anledning att frukta regeringar än terrorister och kriminella. Man måste jämföra, som den unge huvudpersonen säger i Lasse Hallströms film Mitt liv som hund. Vilket är värst?

Handlingsplan för Svenska Kyrkan

Det är nu dags att skilja kyrkan från staten – på riktigt. Det som tidigare varit interna strider blossar nu upp i dagspressen. Först skriver nio biskopar i Svenska kyrkan i en artikel i DN att de vill att trossamfunden skall fråntas vigselrätten. Sen svarar några andra biskopar, också i en artikel i DN, att de inte alls tycker att det är en bra idé. Spännande.

De som vill avskaffa vigselrätten har insett att kyrkan kommer att fortsätta vara en lakej till staten så länge kyrkan har uppgifter som i praktiken hör till statens administration. Vill kyrkans män fortsätta att vara reaktionära homofober, så måste de skära av banden med staten, så att de kan få fortsätta med sina egenheter utan att behöva vänta på statens godkännande. Om banden kapas är kyrkan fri att utvecklas i den riktning man internt bestämmer.

De som vill behålla vigselrätten vill ha kvar staten som rullator. De ser behovet av en statlig sanktion som livsnödvändigt för att kunna upprätthålla kyrkans status som religiös auktoritet. De vill också att staten skall fortsätta vara en garant för medborgarnas rätt att ingå i kyrkans organisation. De ser inte att detta i sig är en oxymoron, en paradox. De tror inte att lika många kommer att gifta sig i kyrkan om man tar bort vigselrätten för religiösa samfund, och det har de förmodligen alldeles rätt i.

Men – det är inte statens uppgift att lösa kyrkans interna problem. Vilka problem som kyrkan än kan ha, i form av vikande medlemsantal, färre besökare på gudstjänster (om det nu är möjligt), färre som vill nyttja kyrkans tjänster (som t.ex. vigslar), så är det kyrkans problem – ingen annans.

Faktum är att en rejäl krasch, med konkurs och totalt strukturellt sammanbrott, kanske är det bästa som skulle kunna hända kyrkan. Då först måste man ta tag i det som är det grundläggande problemet med kyrkan – att det inte är en plats för andlighet, utan en byråkratisk institution. Kyrkan har under flera sekler primärt varit en maktfaktor och en socialt styrande funktion, underställd statsöverhuvudet, från gamle kung Gösta fram till nutid. Med en strukturell kollaps i ryggen skulle de kyrkliga tvingas omvärdera syftet med kyrkan som institution, och det tror jag är mycket bra.

Kyrkan måste anpassa sig till nutiden, och inse att det enda rättvisa är att kyrkan tvingas existera på samma villkor som andra samfund. Vanliga medlemsavgifter, inget allmänt tionde, inga statliga privilegier, inga gräddfiler. Inga skolavslutningar, inga statssanktionerade evenemang, inget understöd. Bara egna ben. Det vore på tiden.

Det här är mitt förslag till handlingsplan för Svenska Kyrkan:

• Avskaffa kyrkoskatten – helt och hållet. Kyrkan ska ha samma villkor som alla andra föreningar och organisationer, och får leva på insamlade medlemsavgifter.
• Tvinga kyrkan att skicka ut en förfrågan till samtliga registrerade medlemmar, om de vill fortsätta att vara medlemmar i Svenska Kyrkan. De ska få information om vad medlemsskapet kostar, och vilka fördelar det kan innebära att vara med i kyrkan. Sen är det upp till var och en att välja själv om de vill fortsätta vara medlem eller ej. OBS! För att en person ska fortsätta räknas som medlem måste denne anmäla fortsatt medlemsskap skriftligen. Annars strykes personen ur rullorna med omedelbar verkan.
• Avskaffa den juridiska vigselrätten för religiösa samfund helt och hållet, och separera den statliga byråkratin från det religiösa.
• Avskaffa kyrkofullmöktige, med all den partipolitiska styrning av kyrkans interna angelägenheter som det innebär.

Dessa åtgärder skulle åläggas kyrkan att genomdriva omedelbart, utan diskussion. Sen börjar vi äntligen kunna se en situation där kyrkan faktiskt är en separat enhet, skild från staten, jämställd med andra ideella organisationer och religiösa samfund. Naturligtvis kommer allt detta ha en enorm inverkan på kyrkans organisation och ekonomi. De skulle förlora en mycket stor andel av sin medlemsbas, och därmed en stor del av sina inkomster. Men det skulle kunna bli mycket bra för både Svenska Kyrkan och Sverige. Kyrkans medlemmar kommer att vara de som har gjort ett medvetet val att vara medlemmar, och det stärker kyrkan inifrån.

Kyrkan kommer att bli tvungen att sälja av en enorm mängd mark och fastigheter för att klara livhanken, vilket kommer att innebära en mycket intressant situation för potentiella köpare av mark och fstigheter. Priserna kommer att sjunka, vilket förstås kommer att påverka hela marknaden. Många som tidigare inte har haft råd att investera i mark och fastgheter kan då komma att göra det. Kyrkan kommer förstås också att bli tvungna att sparka en massa personal, inklusive präster, vilket förstås också är mycket bra för dynamiken i samhället. Bara de som behövs för att upprätthålla en verksamhet som det finns ett faktiskt behov av kommer att kunna vara kvari kyrkan. De andra får skaffa riktiga jobb.

En komplett ologisk tanke som framkastas av biskoparna som vill avskaffa den kyrkliga vigselrätten är att det även i fortsättningen skulle finnas borgerliga vigselförrättare. Där har biskoparna inte tänkt till riktigt. Det behövs naturligtvis inga borgerliga vigselförrättare, eftersom de finns som alternativ till kyrkliga vigselförrättare. Om staten tar över all administrativ verksamhet, så förlorar naturigtvis även de borgerliga vigselförrättarna sin juridiska status. Och finns behovet av ickereligiösa, alternativa ceremoniförrättare, så är det upp till den fria marknaden att svara på det behovet. Det är inte statens ansvar att ordna det, och inte kyrkans heller.

Om behovet finns av vigselförrättare som kan hålla vackra och stämningsfulla ceremonier – religiösa såväl som ickereligiösa – så finns det naturligtvis massor av folk som kan tänkas vara intresserade av ett sådant jobb. Präster och predikanter från allehanda samfund, arbetslösa skådespelare, festfixare och ceremonimästare av alla sorter. Det som krävs är en känsla för stämningar, gruppdynamik och ceremoniell dramaturgi. De som nu är officiella, borgerliga vigselförrättare förlorar förstås sina jobb, men kan istället starta eget, och marknadsföra sig som just alternativa vigselförrättare.

Svenska Kyrkan får förstås marknadsföra sig på samma villkor som alla andra – säkert kommer många par alltjämt vilja gifta sig traditionellt i kyrkan, och detta kan då bli en inkomstkälla för kyrkan och prästerna. På så sätt får vi en större jämställdhet mellan olika religioner och filosofier.

Det scenario jag beskriver här ovan är i det långa loppet en alldeles oundviklig utveckling, och jag föreslår för er som för närvarande arbetar inom kyrkan att ni förbereder er redan nu, för allt detta kommer att ske. Minns var ni läste det först. 🙂

Attraktivt på den fria religionsmarknaden?