Lita inte på staten!

Är staten god? Ja, det frågar projO i ett utmärkt blogginlägg om i vilken grad vi ska lita på staten. Är det verkligen önskvärt att staten kan kontrollera oss in i varenda vrå? Kan vi lita på att denna information används på rätt sätt? Är staten verkligen en altruistisk företeelse, med allas vårt bästa för ögonen? Det verkar lite som att Staten i det moderna, sekulariserade samhället i många avseenden har fått ersätta Gud, och eftersom enfaldiga människor tror att Gud är god, så tror enfaldiga människor också att Staten är god.

Naturligtvis är staten inte ”god”, lika lite som Gud är ”god”. Teodicéproblemet är en chimär, ett tankefel, och det gäller förstås även dess moderna, sekulära form, gällande staten som god – det bygger på orealistiskt önsketänkande. Gud är naturligtvis inte ”god” – Gud är allt, varken god eller ond. Och detsamma gäller Staten, som styrs av människor som varken är godare eller ondare än någon annan.

En sak kan vi vara helt säkra på, och det är att våra folkvalda agerar med minst lika mycket egennytta i fokus som vilka andra medborgare som helst. De lockas av feta och saftiga morötter (positioner, erkännande och pengar), och de kan partipiskas till förbehållslös lydnad, Det är naturligtvis inte så att alla som vill påverka parlamentariskt har dolda, egoistiska agendor, och det finns verkligen uppriktiga, ärliga och öppna politiker (hoppas jag), men man kan absolut inte utgå från att alla är det.

Vägen till helvetet är stensatt med goda intentioner – även uppriktigt ärliga politiker kan korrumperas, gradvis, av den maktposition som de tilldelats, och det värsta som kan hända är att de med tiden tror att de faktiskt har rätt att bestämma över andra människor. Då måste vi hjälpa dem, genom att befria dem från deras betungande ansvar, och ersätta dem med andra, fräschare krafter. Jag skulle också kunna korrumperas i en sådan sits – du med. Ingen är helig, höjd över varje misstanke, ingen är opåverkbar.

Jag har en förhoppning, och det är att om jag själv av någon anledning vid tillfälle skulle välja att utsätta mig för denna korruptionsrisk, om jag själv skulle välja att arbeta parlamentariskt, så hoppas jag verkligen att jag blir påmind om mitt ego skulle bli för stort, om min ansvarskänsla skulle svälla sig för stor – storebrorsstor – och att jag därför skulle besinna mig, och även begränsa mitt engagemang till en kortare period. Jag hoppas att vänliga och omtänksamma personer ser mina felsteg och påminner mig om min dödlighet (memento mori), och naturligtvis särskilt i stunder av triumf.

Vi måste helt enkelt bli mindre godtrogna, för vårt eget bästa, och mer misstänksamma mot alla som vill ha makt över andra människor – som till exempel över oss själva. Hur mycket vill du egentligen att andra ska bestämma över ditt liv? Hur mycket vill du lämna över kontrollen av ditt liv i andras händer, hur mycket ansvar vill du slippa, genom att låta ombud bestämma åt dig? Hur mycket vill du vara en slav, en livegen, en som är ägd av någon annan?

Och man kan naturligtvis vända på resonemanget. Hur mycket vill du bestämma över andra, döma andra, styra andra? Hur mycket vill du regissera andra människors liv? Hur mycket vill du kontrollera din familj, ditt företag, dina anställda, ditt land? Lika misstänksamma som vi är mot andra som vill bestämma bör vi vara ödmjuka och vaksamma gentemot oss själva. Ingen är immun mot korruption.

Ett populärt svepskäl för ökad kontroll är att staten vill motverka terrorism och kriminella nätverk – men då måste jag ställa en högst radikal fråga. Vilka är det idag som faktiskt begår de värsta brotten mot mänskligheten, med mest lidande, svält och död som resultat? Jo, regeringar i olika länder. Inte terrorister och vanliga kriminella.

Så vi har faktiskt större anledning att frukta regeringar än terrorister och kriminella. Man måste jämföra, som den unge huvudpersonen säger i Lasse Hallströms film Mitt liv som hund. Vilket är värst?

Mer kontroll – 1984, here we come!

För några år sedan var det väldigt populärt med ”nätverksföretagande” som egentligen var en slags pyramidspel – ”värva några som i sin tur värvar”, och ”sälj den här fina hälsoprodukten”, ”tjäna pengar på ingenting” eller vadhelst för skit det nu handlade om. Jag blev lurad att komma på några sådana informationsträffar, och jag blev mer förbannad för varje gång. En sak som utmärkte dessa träffar var att den som berättade sade att ”detta är inte ett pyramidspel” – då visste jag helt säkert att det var ett pyramidspel. Sista gången jag var på ett sådant möte skällde jag ut informatören efter noter och gick därifrån. Sensmoral: när någon är övernitisk i att berätta att något INTE är på ett visst sätt, kan man vara säker på att det är just det.

Nu vill Vägverket ha fler kameror på våra vägar, och de ska fotografera ALLA bilar som far förbi. För att processa all denna data krävs en databas. Så nu ska vi hamna i ytterligare register allihop, och våra liv ska ytterligare kunna kartläggas av för oss helt okända människor i myndighetspositioner. Vill vi det? I George Orwells bok 1984 (som skrevs 1948) beskrivs ett kamerasystem som finns i varje människas hem, och registrerar allt som sägs och görs. Vi kommer allt närmare denna skräckvision, med varje beslut som gör oss mer övervakade än tidigare. Och samma fenomen upprepar sig igen. Varje gång det kommer nya övervakningsmöjligheter finns det duktiga idioter där som övertygat mässar om att ”detta kommer inte att missbrukas” – och varje gång tänker jag ”nu ljuger de igen”. Eftersom alla poliser är mer eller mindre övertygade om att alla är potentiella brottslingar, kan man vara säker på en sak – finns det ett sätt att övervaka folk, och därmed underlätta sitt eget arbete, så kommer garanterat ett stort antal poliser att göra det, oavsett om det finns paragrafer mot det eller ej.

De allra största idioterna är de som säger ”om du är laglydig så har du inget att oroa dig för” – så hette det i DDR, Maos Kina och Sovjetunionen också. I Tomas ”Stasi” Bodströms Sverige är alla granskade, och vilka idiotiska lagar politikerna än bestämmer sig för att införa, blir vi alla kontrollerade ända in i sovrummet, så att vi ska fortsätta vara laglydiga. Så får man ett skrämt folk, en population av hukande ögontjänare, och politikerföraktet ökar dag för dag.

Eller för att citera Skeri, en annan bloggare som skriver om samma ämne:
”‘Om du har rent mjöl i påsen…’ ska du ge f*n i! Bara för att jag inte snortar kokain på toaletten betyder inte det att det är OK att min chef installerar en filmkamera där för att verkligen kunna se att så inte är fallet.”

När nazisterna tågade in i Holland hade de en väldigt lätt uppgift att plocka upp alla judar. I alla personregister fanns nämligen religionen inskriven, bland andra fakta. Det skulle ju aldrig missbrukas av holländska myndigheter. Eller hur? Så det var bara att ta med sig rullorna och plocka in folk. Holland blev judefritt fortare än kvickt.

Det kan låta överdrivet att ta sådana exempel, men vi vet faktiskt inte hur alla dessa personuppgifter kommer att användas. För varje brukare finns det också en missbrukare. Vi borde bli bättre på att skydda vår integritet. Vi borde bli lite mindre aningslösa och godtrogna. Vi ska inte lita på att kunskap om oss enskilda personer inte kommer att missbrukas. Utgå istället från att myndigheter missbrukar sin makt. Det är om inte annat ett mer realistiskt antagande än att de alla vill oss gott hela tiden, och respekterar våra privatliv.

Det är dags att göra uppror mot maktmissbruket. I varje bil bör ingå standardutrustningen bredbrättad hatt och stora solglasögon, så att föraren inte blir igenkänd i kamerorna, och varje bilist bör köpa reflekterande film till sina nummerskyltar, så att kamerorna inte kan registrera numret. Om vi medborgare sedan gör vår plikt mot det riktiga samhället – alltså varandra, inte staten – så sprayar vi förstås för alla kameralinser överallt. Civil olydnad kan ibland vara en mycket bra sak.