Archive for the ‘Historia’ category

Att försvara vårt kulturarv

24/10, 2017

Torshammare med Tyrruna på regnbågsflagga

Så var det då återigen dags att försvara ett kulturarv. Vi hedningar slogs för Mjölner på 1990-talet, och den striden vann vi. Men nu är det dags igen, som sagt. Den nazistiska grupperingen NMR (Nordiska Motståndsrörelsen), de där flaggviftande dilettanterna i fula kläder, frustrerade klantarslen med låg IQ, som fick massor av media när de dök upp i Almedalen, har valt att använda runan Tyr som sin symbol.

NMR fanborg i Almedalen 2017

Som ett eko i dalen dyker den populistiska, politiska eliten och megafonmedia utan hjärna också upp och exploaterar runan, genom att skrika högt att Tyrrunan är nazistisk. Detta är förstås historielös idioti, och respektlös okunskap. Så det blev dags för att skriva en protestartikel, något som Svenska Dagbladet omedelbart gillade, och lade ut artikeln så fort de kunde, redan den 29 september, dagen före en stor nazistisk demonstration i Göteborg. den 30 kom artikeln även ut i papperstidningen. Aftonbladet ville också ha artikeln, men SvD kom före. Kul att vara lite populär nån gång då och då.

Det var jag som skrev artikeln, men jag fick med mig flera undertecknare – nuvarande ordförande i Samfundet Forn Sed Sverige, rådsgydjan samt tre tidigare ordförande (mig inkluderad). Fin uppställning, med andra ord.

Här följer artikeln:

tunn linje

SvD september 2017 om Tyrrunan

”Tyrrunan är inte en nazistisk symbol”

För oss nordiska hedningar är runorna värda respekt och vördnad. Vi blir arga och kränkta när omgivningen går på nazisternas hatiska propaganda, och tror att de har rätt att äga våra symboler – som vi ser som goda och kraftfulla, skriver representanter för Samfundet Forn Sed Sverige.

DEBATT | NAZISTER
På 1990-talet började flera nynazistiska grupper använda fornnordiska symboler, i tron att de kunde göra dem till sina egna. Då handlade det framför allt om Mjölner – Tors hammare – och vissa runor, som till exempel Odalrunan. Flera journalister talade vitt och brett (och felaktigt) om att torshammaren var en nazistisk symbol, och vissa ropade på förbud. Detta stötte lyckligtvis på patrull. De flesta som gått i svensk skola vet nämligen att Tors hammare inte alls är en nazistisk eller rasistisk symbol, utan en god symbol för gudomligt beskydd mot nidingar och illdåd, samt mot missväxt och dålig skörd.
Debatt

Samtidigt som historielösa och obildade opinionsbildare satt i tv-rutorna och ondgjorde sig över fornskandinaviska symboler, blev torshammaren Sveriges vanligaste smycke. Guldfynd sålde Mjölner på löpande band. Vanligt folk gick inte på propagandan, gjorde en tyst revolution och försvarade hammaren mot att kidnappas av nazisterna – genom att bära den. Samma fenomen skedde med svenska flaggan, som under en tid uppfattades som närapå direkt rasistisk, togs tillbaka med råge efter ett Fotbolls-VM, där Sveriges framgångar gjorde att glada sportentusiaster fyllde parker och torg med svenska flaggor. Efter den manifestationen blev det svårt för hatiska grupper att göra anspråk på flaggan.

Nu ser vi samma sak hända igen. Fast nu är det Tyrrunan som blivit den ”nya” symbolen för ondskan. Tyrrunan är å ena sidan bara ett gammalt skrivtecken, men den representerar också guden Tyr, som står för rättvisa, rättssäkerhet, sanning, mod, rättrådighet och självuppoffring för det allmänna goda. Tyr offrar sin hand i Fenrisulvens gap, för att det ska gå att fjättra den glupande hungriga och ständigt växande ulven, och därmed rädda världen. Tyr står på intet sätt för de destruktiva och våldsamma värderingar som nazister gärna omfamnar. Att tro att runor är nazistiska för att nazister använder dem är lika dumt som att tro att man är nazist om man kör Mercedes, har en diskmaskin från Siemens och kläder från Hugo Boss.

Ja, nazisterna på 1930-talet använde runor, svastikan, och flera andra kraftfulla symboler, som i de kulturer symbolerna stals från generellt representerar något gott. Men det gör inte att symbolerna är nazistiska i sig. Bara om man låter dem ta dem. Men man ska inte ge bort makten över uråldriga symboler till folk som använder dem i mörkrets och skräckens tjänst. Mjölner, valknuten, runorna, är kraftfulla symboler, och därför är det särskilt viktigt att inte demonisera dem, eftersom det är just det dessa ondskans lakejer önskar.

För oss nordiska hedningar är runorna värda respekt och vördnad. Vi som aktivt praktiserar den forna seden blir irriterade, arga och med all rätt kränkta – inte främst på grund av nazisternas tilltag, utan för att omgivningen så lätt går på deras hatiska propaganda, och tror att nazisterna har rätt att äga våra symboler, som vi uppfattar som goda och kraftfulla. En bättre väg är att inte låta nazisterna vinna, inte förbjuda symbolerna – vi tar dem tillbaka. Vrid runorna ur händerna på nazisterna, genom att använda dem – med respekt, tolerans och kärlek.

Bruse LF Persson
ordförande i Samfundet Forn Sed Sverige

Emma Hernejärvi
rådsgydja i Samfundet Forn Sed Sverige

Carl Johan Rehbinder
tidigare ordförande i Samfundet Forn Sed Sverige

Henrik Hallgren
tidigare ordförande i Samfundet Forn Sed Sverige

Mikael Perman
tidigare ordförande i Samfundet Forn Sed Sverige

tunn linje

Läs artikeln på Svenska Dagbladets egen hemsida! »

Dekorrand

Tryckfrihetsordningen 250 år!

2/12, 2016

Tryckfrihetsförordningen

Idag finns det verkligen anledning att fira! Tryckfrihetsordningen, en av världens bästa lagar, fyller idag, den 2 december, 250 år, och det är värt att högtidlighålla.

Under ledning av den österbottniske prästen Anders Chydenius genomdrev mösspartiet vid riksdagen i Gävle den 2 december 1766 antagandet av en tryckfrihetsförordning som stoppade censur och införde offentlighetsprincipen för offentliga handlingar i svenska myndigheten, därmed även i Finland.

Viktiga komponenter i Tryckfrihetsförordningen är rätten att sprida information, offentlighetsprincipen och meddelarfriheten. Tanken är att vi ska garanteras ”ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning i vilket ämne som helst”. Sverige var länge också ensamt om att ha offentlighetsprincip, särskilt att ha den reglerad i grundlag.

Samtidigt befinner vi oss i en tid då yttrandefriheten blir attackerad från alla håll och kanter. Yttrandefriheten inskränks sakta mer och mer, och t.o.m. författare som Jonas Gardell höjer rösten och vill ha mer censur, något som för mig framstår som ytterligt absurt. Man skyller på ”näthat”, och viftar med lagförslag.

Just yttrandefriheten tycks vara särskilt farlig enligt många. Hur skulle det se ut om alla får säga precis vad de tycker? Ja, det blir ett vildvuxet medielandskap. Men vad är då alternativet? Ett ödsligt och räddhågat landskap, där ingen vågar säga flaska, för det kan ju leda till åtal?

Vi ser det redan, där en man blev anmäld för hets mot folkgrupp, för att han påstått att ett böneutrop i en moské lät som ett åsneskrik. Dumt sagt, kanske – men det ska inte leda till åtal. En annan blev fälld för att ha haft på sig en satirisk t-shirt med en bild av Hitler – en t-shirt man kan köpa i vilken souvenirshop som helst i London. En konstnär blir dömd till sex månaders fängelse, för teckningar, visade i ett galleri.

Tryckfrihet och yttrandefrihet är inte till för alla de som har socialt accepterade idéer, okontroversiella påståenden och politiskt korrekta yttranden. Yttrandefriheten finns till för dem som har de tokigaste idéerna, för dem som säger det vi andra inte vill höra, för dem som kan upplevas som kränkande.

Det finns de som säger att yttrandefrihet inte innebär rätten att kränka andra. De har fel. Det är just det yttrandefriheten är till för. Du kan välja att bli kränkt av precis vad som helst, och skulle vi förbjuda allt som någon kan bli kränkt av, så blir det inte så mycket kvar.

tunn linje

Om Tryckfrihetsförordningen (Wikipedia)
Tryckfriheten hotas av politiker och tyckare
(Nils Funcke, Expressen)
7 saker alla borde veta om tryckfrihetsförordningen (Sebastian Folcker, DN)

Dekorrand

Vår mångkulturella jultradition – God Jul!

24/12, 2012

Calle & Jennie som jultomtar

Det finns en vanföreställning hos en del historielösa människor att julen är en alldeles särskilt svensk högtid. Det finns en lika spridd missuppfattning att julen är kristen – eller för den delen att den är enbart strikt nordisk-hednisk. Alla har fel. Eller så har alla rätt – samtidigt. Julen är nämligen den mest blandade av alla våra traditioner. Och kanske är den paradoxalt nog just därför typiskt svensk.

Vår mest multikulturella högtid är julen. En modern svensk jul är en blandning av urtida fornnordiska seder, då man firade solvändan med att dricka jul och äta skinka, för att inte tala om presentutdelning från de antika romerska saturnalierna, lite allmänt kristet mischmasch som julkrubbor och julotta, tecknade amerikanska filmer med tjattrande ekorrar, tomteverkstäder och spanska folksagor, maträtter från halva jordklotet, gran från Tyskland, samt ett turkiskt helgon.

För att inte tala om lussefirandet, i vilket man firar ett katolskt helgon med tysk vinglögg med arabiska kryddor, och bullar smaksatta med saffran skördat av berber i Atlasbergen. Men den svenska julmusten vinner fortfarande över Coca-Cola på julen. Dock är även julmusten en import från Tyskland. Så vad är svenskt egentligen?

Alla firar jul. Kristna firar jul (förutom en del puritanska grenar som inte firar jul eftersom den är så okristlig), judar firar jul (i alla fall om juden är bög, är med i en bok av Jonas Gardell, heter Paul, och gillar att pynta sin lägenhet med glitter), hedningar firar jul, ateister firar jul, japaner firar jul – alla firar jul. Julen firas helt på egna meriter och inte av någon annan anledning att det är just jul.

julgran

Julen är en röd tråd i mitt bloggande. Jag började blogga för exakt fem år sedan, den 24 december 2007. Min allra första bloggpost fick heta ”Make Love, Not War – Älska Mer, Kriga Mindre!”, och var en programförklaring som jag fortfarande tycker stämmer hyfsat bra. För mig har mitt bloggande varit ett uttryck för många av mina intressen – från sex och relationer till konst och foto, från religion och filosofi till politik och ideologi. Allt får plats.

altare

2008 skrev jag för första gången om julen, i en bloggpost som jag kallade ”God Jul – den mest hedniska av högtider!”. Det var en hyllning till vårt nordiska julfirande, och dess hedniska rötter.

Samma jul skrev jag en skämtsam filosofisk betraktelse om tomtens existens i sinnevärlden – den fick heta ”Jultomtens existens hotad?”. Denna text är en metafysisk kommentar till en ofta förekommande text som skulle bevisa varför tomten inte kan existera – och jag gör alltså det motsatta. Check it out.

2009 skrev jag om julen igen, i en kortare text som fick heta ”Endast i Skandinavien firar vi jul” – en betraktelse över att vi just i Norden behöll det förkristna ordet ”jul” på denna högtid, trots kyrkans försök att annektera allt hedniskt och presentera det som kristna seder.

Jultomten i en Cadillac från 1953

2010 bjöd jag på illustrationer – julkort jag tecknat genom åren, till olika uppdragsgivare. Bloggposten fick heta Julkort jag ritat genom åren, helt enkelt. Många skojiga tomtar har det blivit genom åren…

Tooookiga tomtar!

Det konstigaste julkortet jag någonsin skapat bjöd jag på förra året, 2011. Det fick heta ”Liten julhälsning från TantraBlog!”, och är en Photoshopredigering av en redan från början rätt knasig bild – den blev en riktig rysare. Tro det eller ej, men denna bild har jag haft som bakgrundsbild på min dator under en rätt lång period. Den gör mig glad.

Det har blivit en hel del om julen på min blogg genom åren, och det gäller alltså även i år. Det känns kul att bloggen nu går in på sitt sjätte år, även om jag det senaste året har varit ganska sporadisk i mott skrivande. Till viss del får det skyllas på Facebook å ena sidan, men också att jag har varit engagerad med andra bloggar under året, som Världens fulaste bilar och År 50. Men TantraBlog lever vidare. Hur länge får framtiden utvisa.

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR!

tunn linje

Foton & illustrationer:
Första bilden av Jan Dahlqvist.
Alla andra bilder av Carl Johan Rehbinder.

Dekorrand

Hur fel det kan bli…

5/09, 2010
Sovande par - Courbet

Förbjudet för politiker?

Vår nyviktorianska svenska sexualsyn blir allt galnare, mer och mer uppskruvad, skräckslagen, neurotisk och traumatiserad. Symptomen haglar – osäkra men spektakulära våldtäktsanklagelser, fällande av ministrar på lösa anklagelser om sexköp, gredelina kuvert, fällande domar för barnpornogafiinnehav (när det egentligen rörde sig om japanska serieteckningar!), och mycket, mycket mer.

Bristande sans och förnuft leder till ett eskalerande vansinne utan proportioner, inte minst eftersom den propagandistiska, kristna moralivrarorganisationen ECPAT sedan länge har ett oproportionerligt stort inflytande över politiken, liksom de homofoba sexualneurotikerna Kristdemokraterna, som lagt ett moralistiskt lock över alla hbt- och sexpositiva förslag i parlamentet. Det enda alla verkar vara överens om är att just SEX är det farligaste, mest förnedrande och vidriga som någonsin kan drabba en människa. Neuros, någon?

Vi är tyvärr inte ensamma om vansinnet. Ett land som i vissa avseenden är ännu tokigare än Sverige är Australien. Jag läser i DN att en minister i Australiens regering nyligen avgick, på grund av anklagelser om porrsurfning. Med hjälp av ett nätfilter ska det statliga organet, Department of Parliamentary Services, ha registrerat stora mängder träffar på porr- och spelsajter från Sydneys regionala parlamentsbyggnad.

Men det visade sig vara fel. Nätfiltret har även registrerat besök på nyhetssajter som porr- eller spelsurfning, i den grad det har funnits klickbara länkar till dylika sajter på nyhetssidan i fråga. Alltså har besök på nyhetssajter givit statistik för porrsajter.

news.com.au

Är detta porr, och därmed också förbjudet för politiker?

Det finns så mycket som är fel med det här, att jag inte vet var jag ska börja. Varför ska politikers nätsurfande registreras? Varför ska någon människas nätsurfande över huvud taget registreras någonstans? Det finns gränser för offentlighetsprincipen också. Jag får inte se på när ministrar går på muggen, bevakade av noggrant utplacerade webbkameror. Jag har inget intresse av att följa vilka sajter politiker surfar på. Nån jävla måtta på utfläkandet får det vara – ska även politikers nätsurfande publiceras offentligt, så kan de ju inte sköta sitt arbete ordentligt. Självcensur är inte bra – det leder till bedrägligt beteende, och jag vill hellre ha ärliga politiker.

Och varför ska en minister avgå för att han eventuellt har porrsurfat? Jag fattar det inte. Om ministern har misskött sitt uppdrag, misslyckats med sina och den politiska majoritetens målsättningar, det är giltiga skäl. Men vilken slags underhållning en minister konsumerar, det är verkligen en privatsak som vi andra inte har med att göra. En minister är en offentlig person, ja, men även en minister är en människa, och måste tillåtas att ha en privat zon, precis som vilken annan medborgare som helst.

Nu diskuteras nätfilter i Australiens parlament, sån där skit som vi redan har fått i Sveriges Riksdag, på grund av de förstoppade erotofoberna Kristdemokraterna. Hur tänkte de egentligen? Ska man inte lita på att Sveriges folkvalda parlamentariker kan ta ansvar för sitt eget nätsurfande? Är det verkligen demokratiskt försvarbart att censurera och filtrera riksdagsledamöternas nätaktiviteter?

”Om inte regeringar kan få till det med sina egna it-avdelningar, hur ska vi någonsin lita på ett rikstäckande, obligatoriskt nätfiltersystem som grundar sig på en hemlig lista av förbjudna sajter som sammanställts av politiker?”
– David Higgins, News.com.au

Nästa fråga – varför är just porrsurfning så farligt? Jag porrsurfar då och då. Jag gillar porr, om den är bra. Herre Frej, jag har ju t.o.m. en egen porrsajt – Cirkus Eros! Min grundinställning är att porr är gott och nyttigt. Men det är svårt att hitta bra porr, så då måste man leta lite. Om jag hamnar i riksdagen kommer jag naturligtvis inte att ändra mina vanor. Hinner jag med en liten paus en stund, och hittar en sajt med vackra erotiska bilder eller filmer, så njuter jag förstås gärna av att titta på dem. Varför inte?

Vi är sexuella varelser, och att titta på andra som har sex, i verkligheten eller på bild (eller film), är en fullkomligt naturlig, frisk och sund aktivitet, inget att skämmas för. Vi är liksom genetiskt betingade att gilla sex. Det är så bara. Så jag uppmuntrar gärna våra parlamentariker att titta på mycket porr – då kanske de tänker mer på sex än på hur de ska utöva makt över andra. Make Love Not War.

Detta är bara en av många anledningar till att vi pirater självklart kommer att ha ett eget IT-system och egna servrar i riksdagshuset. RIksdagens IT-avdelning suger, både hårdvaran och mjukvaran är hopplöst obsolet, och vi pirater vägrar självklart konsekvent att låta någon annan filtrera vår kommunikation. Det gör vi bäst själva. Eller inte alls.

Mer kärlek i politiken!

Erotiska skulpturer på tempel i Khajuraho, 1100-tal

Porr är gott och nyttigt!

tunn linje

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

pirat_blogbanner

Dekorrand

2022.nu – Hur det blev som det blev

15/08, 2010

Jorden från rymden

Som ett visionärt, litterärt projekt lite vid sidan om Piratpartiets valkampanj, kan man på hemsidan 2022.nu läsa en rad intressanta och framtidsinriktade artiklar, skrivna av ett stort antal aktiva pirater. Projektets initiativtagare är Jimmy Callin. Tanken är att det ska vara en ny artikel varje dag, med spännande visioner om hur framtiden ser ut om tolv år, år 2022. Jag har förstås skrivit en av alla artiklarna där, och den publicerar jag nu även här, för att fler ska få tillfälle att läsa den. Men jag rekommenderar er naturligtvis att även besöka 2022.nu, för att läsa alla de andra framtidsvisionerna!

tunn linje

Hur det blev som det blev

Dundrandet av skor, prasslet av jackor och slamrandet i bänklocken avstannade tvärt när nivåläraren, Lotta Berglund, stängde dörren till gruppen Björnen. Åldrarna i den här gruppen var mellan nio och femton, och de äldsta fungerade ofta som mentorer för de yngre. Det var fredag, och dags för besök i klassen. Och idag var det Disa, 11 år, som hade bjudit in sin pappa.

– Så, så, så, alla barn, nu får ni lugna ner er. Vi har finbesök idag, som ni vet. Just i dag, på den stora dagen, ska vi få höra Disas pappa berätta om hur det var förr i tiden, och hur det blev som det blev idag. Ni vet, Disas pappa var med bland de första piraterna som kom in i Sveriges Riksdag för 12 år sedan, och som öppnade dörren för den enorma utvecklingen i samhället som vi idag skördar frukterna av. Ja, det var innan många av er var födda – men det är faktiskt inte så länge sedan, även om allt går väldigt fort nuförtiden… Jag minns fortfarande, som om det vore igår… Men, nu ska inte jag stå här och prata, välkommen till Disas pappa!

– Tack, tack! Hej på er! Ja, några av er känner mig redan, och några kanske inte känner mig så väl. Det finns mycket att berätta, och trots att jag inte är så himla gammal, så har jag varit med om en hel del – framför allt en helt otrolig förändring av hela samhället – i min livstid. Jag är 60 år, och det kanske ni tycker är jättegammalt, men om man tittar tillbaka på historien så är 60 år pyttelite. Ingenting, nästan. Och min gamla mamma lever fortfarande, 82 år gammal, så jag är inte ens äldst i familjen. Men det har hänt fantastiskt mycket. När jag var en liten, liten bebis, bodde det 3 miljarder människor på jorden, och nu är det 9 miljarder, snart tio. Befolkningen har alltså tredubblats – i min livstid. Bara det är helt otroligt, faktiskt. Det har aldrig hänt i världshistorien förut.

– Men nu ska jag berätta något som ni kanske inte ens kan föreställa er, och som kanske får er att tro att jag är jätte-jättegammal. När jag var i er ålder, då fanns inte paddor, då fanns inte ens miniräknare, och telefoner var stora klunsar som satt fast med en sladd i väggen. Och de hade inte knappar som man tryckte på, utan en slags snurrskiva, som tog jättelång tid att använda. Väven fanns inte. Väven kom för bara trettio år sedan, och blev populärt för bara tjugofem år sedan. Då kallade vi det för Internet, innan nätkriget, Subnet och Väven.

Gammal telefon

– Nu undrar ni kanske vad jag pratar om. Nå, när jag var i er lärarinnas ålder, ungefär, så hade jag fortfarande min första dator, som vi kallade det då, och det var en stor grej som man ställde på skrivbordet, med en skärm som var stor som… ja som taklampan här. Och tung. Det var nästan 30 år sedan. Sen ville jag ut på Internet, som då var ganska nytt och okänt för de flesta, så då köpte jag ett modem. På den tiden kom man bara ut på väven genom att koppla in sig genom en elektrisk dosa, som man satte i en kontakt i väggen, som oftast var samma som telefonen – så man kunde inte prata i telefon och vara på väven samtidigt.

Några av barnen fnissade och himlade med ögonen. Ett barn så frågande på Disas pappa, med stor misstänksamhet.

– Men, men… hur menar du med samma som telefonen? Vadå sladd i väggen?

– Åh, ja, det verkar kanske helt otroligt, men som jag sade förut, så var faktiskt alla telefoner så kallade fasta telefoner. Det fanns bara telefoner som satt fast i en sladd i väggen. Jätteopraktiskt, förstås. Såna telefoner som ni har, har inte funnits länge alls. De första mobilerna kom för ungefär 40 år sedan, och var stora som resväskor. Ja, faktiskt! Och då kunde man bara ringa med dem. Inga bilder, inga filmer, inga mess, ingenting. Ville man läsa något, så fanns det bara tidningar och böcker av papper, och man var tvungen att gå till särskilda affärer för att köpa dem. Eller så lånade man böcker på bibliotek. Inte som nu, när ni kan läsa alla böcker och tidningar, lyssna på alla musik, se all film som någonsin skapats, på Väven. Men så var det alltså inte när jag var barn.

– Hur som helst, så växte väven, fler och fler började använda den, och det blev till slut så att de allra flesta hade tillgång till väven. Men nånstans där, för ungefär 20 år sedan, började regeringar och stora företag över hela världen att bli rädda för väven – eller Internet, som vi kallade det på den tiden.

Ett av barnen började febrilt vifta med ena armen i luften.

– Min mormor säger fortfarande dator och internet!

– Ja, det är inte så ovanligt att många säger så fortfarande. Men så blir det när allt går väldigt fort – alla hinner inte med i svängarna. Hur som helst, så började stora företag att påverka regeringar till att stoppa Internet, eller åtminstone hindra så mycket som möjligt. Vissa länder, som då fortfarande var diktaturer, alltså länder där man inte får tycka och tänka som man vill, och inte prata om eller skriva som man vill, var väldigt duktiga på att stänga av Internet för sina egna medborgare. Och till slut, när både USA och EU lyckades kväsa stora delar av Internet, så hände något mycket intressant.

Disas pappa gjorde en liten konstpaus, och alla eleverna satt andäktigt och väntade på fortsättningen.

– Då kom Subnet. Ju mer olika stater införde censur, tvång, förbud och hinder för information, desto mer uppstod ett behov av ett nytt slags Internet. Märkligt nog kom lösningen från sista tänkbara håll. Nordkorea. När Nordkoreas diktator dog, för ungefär 10 år sedan, blev det nästan anarki och inbördeskrig, eftersom den tänkte tronföljaren mördades, och många ville ha makten. Detta skapade en öppning för en stor grupp programmerare och andra datanördar från hela världen, som upplevde sig förföljda och hindrade i de länder de kom från, och så tog de chansen i kaoset, att skapa ett högteknologiskt samhälle, i en liten by i södra Nordkorea. Eftersom landet var i kaos, gällde inga regler längre, och de kunde skapa fritt. Det fanns också en stark motståndsrörelse på Island, men USA stoppade den verksamheten, och så flyttade även de till Nordkorea. Och där skapade de Subnet, som på flera sätt är föregångaren till väven – vår tids Internet.

– Men hallå – vad är skillnaden på Internet och Subnet och Väven, då?

– Bra fråga! Rent tekniskt innebar det att Internet gick genom kablar, med linjära signaler, som då är väldigt lätta att avlyssna och kontrollera. Subnet använde sig av en helt annan teknik, som påminner mer om tekniken för torrentströmmar som man använde för 10-15 år sedan, men mycket mer avancerat. Mer organiskt, som i hjärnan. Ni vet, om man råkar ut för en olycka och förlorar en funktion av hjärnan, eller kanske till och med en del av hjärnan, rent fysiskt, så kommer de funktionerna som fanns där förut att snart dyka upp någon annanstans. Subnet funkade ungefär så – och Väven, som ni använder hela tiden, varje dag, är som Subnet, fast ännu mer avancerat. Som en superhjärna, där alla delar har kontakt med varandra hela tiden. Och det var då hela världen förändrades….

– Vad hände, vad hände?

– I och med den nya tekniken gick det inte längre att stoppa någon kommunikation. Alla över hela världen, med en hyfsad uppkoppling, kunde få tillgång till allt. Ni är vana vid det, men det har inte varit så särskilt länge. Ni som är lite äldre här i gruppen vet vad jag talar om. Det här betydde förstås särskilt mycket i de länder som tidigare varit hårt censurerade och styrda. Den första diktaturen som föll, förutom Nordkorea, var Kina. Sen följde Iran, och sen kom andra länder. Även västerländska demokratier räddades med Subnet. USA hade en president, ni vet Barack Obama, som blev omvald en gång, men som ville sitta kvar och bestämma längre – och det ville många i hans närmaste omgivning att han skulle. Så blev det våldsamma protester i hela USA, framför allt i New York, Boston och Los Angeles, och då försökte Obama stoppa hela Internet, med sitt kontrollsystem. Men då började folk att använda Subnet, på riktigt, på bred front – och så arrangerade man en demonstration i USA:s huvudstad, Washington D.C., som drog samman flera miljoner människor. Den största demonstrationen i USA:s historia. Först då började det gå upp för de styrande vilken enorm makt man kan få genom Internet. Presidenten tvingades att avgå.

NO, YOU CAN NOT!

– Det här minns nog många av er, för det är ju inte mer än fem-sex år sedan. Det var i alla fall startskottet för den mest intensiva demokratiutvecklingen vi har sett någonsin, i världshistorien, och som pågår fortfarande. Ja, jag låter kanske lite tjatig med min världshistoria, men vi lever verkligen i en alldeles unik tid, på denna fascinerande lilla planet i universum.

– Men du då, hur har du varit med och påverkat? Vad har du gjort för nåt coolt?

– Haha, jag vet inte om jag har gjort så himla coola grejer, men roligt har jag haft! De viktigaste insikterna jag har fått i mitt liv, och framför allt genom allt det här politiska och ideologiska arbetet, är två saker – det ena är att man aldrig kan åstadkomma stora förändringar alldeles själv. Det är alltid ett grupparbete. Samtidigt är det varje enskild individs val att hänga med, hoppa på tåget. Jag hoppade på tåget, och var till och med med om att köra tåget en tid, och det var verkligen roligt. Vi har medverkat till att stoppa en väldigt obehaglig politisk utveckling, vi har vänt konjunkturen, öppnat upp för fri kommunikation över hela världen, fri tillgång till världens samlade kunskap, och respekt för individen. Det tycker jag är rätt cool, måste jag erkänna.

– Det andra då? Du sa bara en grej!

– Ja, det har du rätt i. Den andra saken jag har lärt mig, som egentligen är det allra, allra viktigaste jag vill berätta för er här idag, det är att allt är möjligt. Jag hade aldrig trott att jag skulle komma in i Riksdagen, till exempel, och aldrig att vi skulle kunna göra så mycket, förändra så mycket – på så kort tid. Jag valde medvetet att medverka till vad jag och många andra med mig ansåg att det skulle vara ett bättre samhälle. Och det gick. Så jag vet att ni kan få vara med om samma sak. Allt det ni önskar är möjligt, allt det ni drömmer om kan bli verklighet. Kom ihåg det, alla ni fina, härliga ungar. Jag blir glad när jag ser er. För ni kommer att kunna ändra ännu mer, skapa ännu mer, och bidra ännu mer till den fantastiska värld vi lever i.

Det började surra och vibrera i projektionen. Bilden blev lite hackig och oskarp.

– Hoppsan, nu ser jag er inte längre. Det är lite trassel med uppkopplingen härifrån Kerala. Jag är på en kanalbåt, vet ni. Men det kanske räcker så. Tack för mig, och för att ni orkade lyssna!

Kerala - flodbåt

– Ja, oj, oj, oj, nu är timmen snart slut. Nu måste vi tacka Disas pappa för den spännande berättelsen!

3D-projektionen av Disas pappa blev allt suddigare och mer otydlig, men han vinkade fortfarande, varmt leende till hela gruppen. Men barnens applåder fortsatte långt efter att bilden försvunnit helt.

– Disa, din pappa sade att allt är möjligt. Vad ska du bli när du blir stor?

– Statsminister, förstås! Fast först vill jag segla runt jorden, som min storasyster. Och klättra i berg. Och så vill jag ha en massa gulliga barn!

– Disa, är din pappa på andra sidan jordklotet?

– Ja, men vi ska träffas snart. Mamma och jag åker till pappa om två veckor. Då ska vi åka flodbåt och besöka världens största virtuella 3D-park, en Bollywoodnöjespark i Bombay!

– Ååååhhhh… Bollywood! Va coooool!

– Haha, vilken skön farsa Disa har!

– Ja, men såg ni vilka fula byxor han hade?

Och så rusade alla barnen stojande och fnittrande till lunchserveringen.

tunn linje

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

pirat_blogbanner

Dekorrand

Att offra barnen på rättfärdighetens altare

5/08, 2010

Children

Mitt i hela den här uppskruvade debatten om barnpornografilagar och pedofiler, har många faktiskt glömt något väldigt viktigt. Barnen. Något som fullkomligt har försvunnit från kartan är nämligen det faktum att barn har en egen sexualitet, som mitt i denna oproportionerligt överdrivna skräck för pedofiler blir fullkomligt manglad och totalt orespekterad.

Allt som har med barn och sex i kombination att göra skapar uppenbarligen panik, nuförtiden. Om den enda respons många barn får från oss vuxna är projicerad skam, skräck och förnekelse (hur goda intentioner vi än har), så måste vi ställa oss frågan – hur friska blir dessa stackars barn i synen på sin egen sin sexualitet då, när de växer upp? Och vem har egentligen utsatt barnen för det värsta övergreppet?

Barn är också sexuella varelser. Barn tycker att det är härligt att springa runt nakna, att pilla på sitt kön, onanera, att kladda med färg på kroppen, att kramas, pussas, gosa, att utforska sina kroppar och allt skoj man kan göra med dem. Barn leker sexlekar med varandra. Det ser som regel inte ut som när vuxna leker sexlekar, men likheterna kan ibland vara slående. Skrämmande för somliga – de som helst vill se barn som totalt oskuldsfulla, asexuella varelser med sockervadd bakom öronen och änglavingar på ryggen. Små keruber utan synd.

Barn som pussas

Betänk bara det lilla språkliga faktum att vi fortfarande använder hopplöst föråldrade och värdeladdade begrepp som ”oskuld” om dem som ännu inte har vunnit erfarenheten att ha haft penetrativt sex. När du har haft sex är du inte längre oskuld. Du har då förlorat oskulden – och vad kommer sen – jo, skuld, förstås. Begreppet o-skuld antyder självklart sin motsats, i att alla som har haft sex, om än bara en enda gång, lever i skuld, i synd och skam. Allt detta för att indoktrinera oss till att sex är farligt, skamligt och dåligt – för att det gör oss alla lättare att styra, att ha makt över. Hur sekulariserade vi än har blivit, styrs vi alltjämt av gamla kristna, sexualneurotiska ideal. Borde det inte vara dags att lämna sådant skrot bakom oss?

När barnen kommer i puberteten, så ändrar sexlekarna som regel karaktär. Onanerandet tilltar, och ”riktigt” sex blir mer intressant. Många får sina första erfarenheter av sex med andra redan i tidiga tonåren – det knullas friskt i en del flick- och pojkrum. Allt detta är självklart, friskt och härligt på alla sätt och vis. Men med vår alltmer restriktiva lagstiftning kan alltså även de tonåringar som följer lagen för ”byxmyndighet” bli brottslingar, så fort de får för sig att dokumentera sina sexlekar.

Female masturbation

Detta har redan blivit ett stort problem i USA, där tonåringar tar nakenbilder av sig själva med sina mobiltelefoner, och skickar till sina pojk- och flickvänner (så kallat ”sexting”) – och följaktligen har ett stort antal ungdomar blivit anklagade för distribution och innehav av barnpornografi, och de blir därmed stämplade för många, många år framåt som sexbrottslingar. Och detta på grund av bilder som de själva har gjort, av sig själva och varandra. Jag trodde verkligen inte att en svensk regering kunde få för sig att importera något så vansinnigt till Sverige – men med den kristna sexhatarlobbyorganisationen ECPAT som pådrivande faktor är uppenbarligen allt möjligt.

Barnporrbegreppet har därmed urvattnats, devalverats och betydelseförskjutits, till den grad att ungdomars sexliv demoniserats och skambelagts ytterligare, och ofta t.o.m. kriminaliserat (de ungdomar man påstått sig vilja beskydda). Och det spelar ingen roll att intentionen med lagarna inte är att skada ungdomarna. Det är lagens bokstav, och den kommer förstås att upprätthållas. Den absurda (men juridiskt korrekta) domen mot mangasamlaren är ett mycket tydligt exempel på detta.

Barn matar knullande känguru

Innan vi börjar skrika ”Barnporr! Förbjud allt!”, bör vi faktiskt noga definiera vad som är barnpornografi, hur den kan påverka betraktaren, vilken nytta ett förbud kan ha (annat än att moralisera över ”fel” slags sexualitet, som t.ex. väldigt unga människor som har sex med varandra). Det kan hända att vi faktiskt kastar ut barnet med badvattnet, bokstavligen, om vi låter skräck och moralpanik styra våra beslut.

Barnporr är ett extremt laddat begrepp, och tyvärr blir det ofta väldigt svårt att föra en sansad diskussion i ämnet just därför. Jag kan förvisso verkligen sympatisera med, och dela den starka känsla som många ger uttryck för, i sin iver att försvara de utsatta barnen. Jag har själv tre barn, som förvisso är rätt stora nu, men jag vet hur aggressiv jag kan känna mig bara vid tanken på att någon skulle göra något ondsint mot mina älsklingar.

Man jag kan bli lika ilsk över tanken på att mina tonåringar faktiskt själva skulle kunna bli anklagade för barnpornografibrott, om de leker med sina kameramobiler tillsammans med sina respektive pojk- och flickvänner, i sitt eventuella utforskande av sin egen sexualitet. Att vissa aspekter av ungdomars lekfullhet nu plötsligt är kriminaliserade är också ett oacceptabelt övergrepp mot våra barn – fast på ett sätt värre, eftersom det är samhället/staten som vill moralisera över deras sexualitet, och straffa dem för att leka med och ge uttryck för sin sexualitet på ”fel” sätt. Att det finns illvilliga, egoistiska och samvetslösa individer som vill njuta på andras bekostnad vet vi, och dem ska vi bekämpa – men när det är samhället som administrerar övergreppet blir det ett så mycket större svek. Vem ska man då lita på?

”Hade jag som barn blivit utsatt för sexuella övergrepp, och om detta blivit dokumenterat och spritt på internet och andra kanaler som en handelsvara, hade jag känt mig kränkt av att veta att polis och åklagare sitter och bläddrar i serietidningar istället för att jaga riktiga förövare och stödja riktiga offer.”
– Tim Davidssson, på Newsmill

Jag vill noga påpeka att jag självklart tycker att spridning av barnpornografiska bilder även fortsättningsvis skall vara strängt förbjudet – under förutsättning att definitionen på barnpornografi är mer specifik än nu. Att fotografiskt dokumenterade sexuella övergrepp mot prepubertala och minderåriga barn räknas dit torde vara självklart. Sen måste man ha en djupgående, faktabaserad beslutsprocess för hur hanteringen av alla gränsfall skall ske. Jag tror nämligen inte att den skärpta lagstiftningen som nu diskuteras är särskilt effektiv i kampen mot utnyttjande och övergrepp mot barn, av flera anledningar.

Istället för att fånga de verkliga brottslingarna, de som skapar barnpornografiska bilder genom att faktiskt dokumentera verkliga övergrepp mot barn, och istället för att effektivt arbeta för att stänga ned de hemsidor som sprider dessa bilder, lägger rättsväsendet ner resurser och tid på totalt irrelevanta ärenden – som t.ex. de som innehar tecknade bilder av barn, som eventuellt kan tolkas som erotiska. Redan rätt små barn lär sig att skilja på fantasi och verklighet, och det är förstås helt vansinnigt att bestraffa innehav av fantasibilder som inte ens har föregåtts av en kränkning av någon levande människa.

Man behöver inte vara särskilt liberal för att inse detta. Madeleine Leijonhufvud, professor emeritus i straffrätt, har inte gjort sig känd för att ha en särskilt sexliberal inställning generellt, men i just denna fråga instämmer hon faktiskt med mig och många andra debattörer, i det att tecknade bilder inte borde räknas som straffbar barnpornografi. Det är helt enkelt inte rätt. Och jag kan instämma i professor Leijonhufvuds tankegång kring att all faktisk förmedling av barnpornografiska bilder, d.v.s. de bilder som verkligen är dokumenterade övergrepp mot barn, bör fortsätta att vara förbjuden, på samma sätt som häleri är ett brott som följer på en stöld.

”Barnpornografilagen bör enbart omfatta dokumenterade övergrepp på barn. Jag delar Piratpartiets krav på att serieteckningar inte bör vara barnpornografibrott.”
– Madeleine Leijonhufvud

Vi måste se hela frågan i ett större perspektiv. Vi vill motverka övergrepp – så långt är väl alla helt överens. Men med en inskränkt informationsfrihet (Innehavsförbud för viss information), och en utökad definition av begreppet barnpornografi (till att gälla samtliga som är under 18, eller ser ut att vara under 18), motverkar vi inte längre övergrepp. Vi öppnar istället dörren för en annan form av övergrepp, där vem som helst (ja, du också!) kan få sitt hem stormat av poliser (rensade bokhyllor, beslagtagna mobiltelefoner, datorer och hårddiskar), där din 18-åriga dotter kan bli anmäld för barnpornografiinnehav, eftersom hon innehar bilder av sig själv och sin pojkvän, tagna innan hon själv fyllde 18 (och kanske några mangaböcker i bokhyllan). Vem blir då utsatt för ett övergrepp, egentligen, och av vem?

Ett stort problem med en inskränkt informationsfrihet är att rättsäkerheten blir lidande, och osäkerheten hos allmänheten blir större. I syfte att undvika ett litet, litet antal eventuella kränkningar, utsätter vi istället hela samhället för en potentiellt betydligt värre kränkning, långsiktigt sett. Och de som kommer att ta mest skada av detta är barnen. Naturligtvis måste man kunna diskutera eventuella gränser för vilken slags information som faktiskt kan vara olämplig att inneha, men det är inte alldeles säkert att just lagstiftning alltid är den allenarådande lösningen på alla problem.

En annan mycket allvarlig konsekvens av innehavsförbudet är att polisen inte längre kan få tillförlitliga tips. En mycket viktig informationskälla för polisen i allt deras arbete är just tips från allmänheten. Enskilda uppmärksamma och vakna personer kan bidra med mycket viktig information i lösandet av olika brott. Men om redan innehavet av en viss information är olaglig (eller ”kanske” olaglig), så vill ju ingen låta polisen veta ens att man har varit i kontakt med denna information. Då kan man ju själv råka illa ut. Är du alldeles säker på att allt ditt mjöl är rent? Vem bestämmer vilket mjöl som är rent? Det mjöl som var godkänt för något år sedan kanske plötsligt har blivit smutsigt, utan att du visste det.

First Rule of Japanese Porn

Ingen blir faktiskt kränkt av en bilds existens (även om många påstår det), så länge ingen vet att den finns, så länge den inte sprids till andra, precis lika lite som någon blir kränkt av dina tankar – om dina tankar och fantasier stannar i din hjärna. Bilder av barn som blir utsatta för övergrepp skall naturligtvis inte figurera på nätet, eller någon annanstans där de kan bidra ytterligare till barns lidande, alldeles oavsett vilka övergrepp det än handlar om. Personligen tycker jag att det är minst lika illa att utsätta barn för bilder av grovt misshandlade eller döda barn, som andra former av övergrepp. Men vad du har i dina byrålådor kan faktiskt inte skada någon, så länge det stannar i byrålådan. Informationsfriheten bör alltså försvaras, så långt det är absolut möjligt. Och polisens resurser måste riktas mot de verkligt kriminella, de som faktiskt begår svåra övergrepp mot försvarslösa barn.

Detta är ett oerhört känsligt ämne att diskutera, eftersom det väcker så starka känslor. Men med tanke på den senaste tidens händelser kommer vi inte ifrån den här diskussionen, som vi nu faktiskt måste ta, hur besvärande den än är. Och vi måste hålla våra upprörda känslor i schack, och faktiskt bemöta den viktigaste frågan av alla – hur skyddar mest effektivt vi våra barn mot övergrepp (utan att bieffekten blir en annan slags övergrepp)? Hur ska vi på bästa sätt skapa en situation där barnen kan leva i en atmosfär av trygghet och kärlek?

Jag har inte alla svaren på alla frågor. Jag vet inte om jag har rätt i alla mina resonemang. Jag kan inte vara tvärsäker, särskilt inte i frågor som handlar om så allvarliga saker som våra barns liv, hälsa och välmående. Det finns inga absoluta sanningar. Men ingen, absolut ingen, allra minst barnen, tjänar på pajkastning, verbalt krig, smutskastning och upprörda gräl om rätt och fel, moral och synd. Vi måste diskutera, forska, komma fram till något som är så nära en sanning som man kan göra, utan att någon ska behöva komma i kläm. Och vi måste komma ihåg vilka det är vi faktiskt vill skydda.

tunn linje

Andra som bloggat om den idiotiska barnpornografilagen och dess tragiska konsekvenser:

Tim Davidsson på Newsmill, Anna Troberg på Newsmill, Simon Lundström, Oscar Swartz, Serietecknaren Tinet Elmgren, Serietecknaren Åsa Ekström, 之乎者也, 之乎者也, 之乎者也, 之乎者也, 之乎者也, 之乎者也, Marcus Fridholm, Göran Widham, Göran Widham, Göran Widham, Rick Falkvinge, Christian Engström, Johanna Sjödin, Johanna Sjödin, Johanna Sjödin, Henrik Alexandersson, Per Hagwall, Per Hagwall, Per Hagwall på Newsmill, Hans Egnell, Hans Egnell, Hans Egnell, gothbarbie, gothbarbie, gothbarbie, Anders Widén, Anders Widén, Anders Widén, Anders Widén, Deepedition och Deepedition, Erik Laakso, Mina Moderata Karameller, Caspian Rehbinder, Torbjörn Jerlerup, Åke Forsmark, Oh The Irony!, Per Pettersson, Avva, Juristens funderingar, Ravenna, Liberati, Fröjdh.se, Farmor Gun i Norrtälje, Piratpartisten Johan, Seriebibliotekarien, Emil Isberg, Jan Myrdal; Expressen, Carl-Michael Edenborg; Aftonbladet Kultur, Expressen Ledare, My Bergström; Expressen Debatt, DN Bok, Arbetarbladet, P3 Nyheter, Nyheter 24, UNT, Piratpartiet

tunn linje

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

pirat_blogbanner

Dekorrand

Erotisk arkeologi

30/07, 2010

Sexleksak från bronsåldern

Det har företagits utgrävningar vid Motala Ström. Och så fann man ett objekt som kunde tolkas som en sexleksak – från stenåldern. Bilderna visar ett föremål som onekligen starkt påminner om en penis, och den logiska slutsatsen i detta fall är att det antingen är ett religiöst kultföremål, alternativt ett sexhjälpmedel (om det nu inte är något helt annat…).

Det är förstås oerhört viktigt att komma ihåg att man naturligtvis inte hade samma syn på sexualiteten under bronsåldern som vi har idag, och med mycket stor sannolikhet hade man en extremt mycket öppnare och mer liberal inställning till mänsklig sexualitet än vi har idag. Etablerade forskare på området sexualhistoria brukar dela in kulturer i fyra olika nivåer – de sexuellt uppmuntrande, de sexuellt tillåtande, de sexuellt restriktiva och de sexuellt repressiva. Gissa vilken kategori vårt ”moderna” samhälle hör till?

I den ena sidan av skalan har vi de samhällen som aktivt uppmuntrar till sex, som något högst önskvärt och bra, och som verkligen inte behöver gömmas undan. Historiskt sett har detta funnits på många ställen, som i Sumerien, Egypten, i delar av det förkristna Norden, samt i senare tid Hawaii och andra söderhavskulturer. I vår tid finns det förmodligen bara kvar någon enstaka indianstam i Amazonas som fortfarande upprätthåller en sådan tillåtande kultur. Mer komplexa samhällen som det gamla Rom platsade mer i kategorin tillåtande. Det uppmuntrades inte lika aktivt, men sågs som en lika självklar sak som att äta, dricka, sova, och erotiska motiv kunde betraktas som lika självklara i konsten, i heminredning och i offentligheten som vilka andra motiv som helst.

De restriktiva kulturerna präglas av just restriktioner. Sex är liksom O.K., men bara under vissa specifika sammanhang, och på vissa sätt. Och så har vi de repressiva kulturerna, i vilka sex ses som något dåligt, farligt, syndigt och ont under alla omständigheter. Vår västerländska, kristna kultur hör till den sista kategorin. Ibland, när västerlänningar periodvis eller lokalt är väldigt ”lössläppta”, händer det att man blir lite mer restriktiv snarare än repressiv, och därmed lite mer tillåtande, låt vara med tydliga gränser (fransk adel på 1600-talet, Aleister Crowleys Sex Magick-grupp, nutida swingersklubbar). Men som defaultläge är den kristna västerländska kulturen skarpt repressiv.

Allra värst var denna repressiva kultur i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Efter det mer lössläppta 1970-talet är vi nu, i början av 2000-talet, inne i en nyviktoriansk backlash. Pendeln har slagit åt andra hållet, efter 1970-talets experimentlusta, öppenhet och leklynne. Intressant nog har våldtäktsfrekvensen aldrig varit så låg i Sverige som 1975, men nu har frekvensen av våldtäkter och andra sexuella övergrepp ökat till extrema nivåer. Statistiskt sett går det att se ett tydligt samband mellan sexualpositivism och låga frekvenser av våld och övergrepp överlag, medan sexualnegativa samhällen genererar mer våld och övergrepp av alla slag.

I en sexualrepressiv kultur betraktas sex först och främst som något ont, något farligt, riskfyllt och äckligt, något som bör döljas för omvärlden eftersom det är skamligt och motbjudande. Och framför allt måste man skydda barnen. Utgångspunkten är att barn självklart tar skada av att få kunskap om sex, genom att t.ex. läsa om det, se det på bild, eller värst av allt – se människor ha sex i verkligheten. Detta betraktas allmänt som särskilt skadligt – redan att se andra människor nakna verkar farligt, men sex är som sagt jättefarligt! Detta synsätt är karakteristiskt för repressiva kulturer. Och naturligtvis kan man inte acceptera att barn också är sexuella varelser.

Sexleksak från bronsåldernEn sak jag reagerade på när jag såg bilderna av den nyfunna stenåldersfallosen, och läste artiklarna om den, är att det här föremålet verkar väldigt litet för att vara en dildo, eller för den delen en G-punktsstav.
Om dess fulla längd är ca 12 cm, så kan det bli svårt att använda den på ett praktiskt sätt. När jag jämför den med moderna G-punktsstavar är de som regel minst 20 cm. Det krävs alltså rent tekniskt lite längd för att få plats med en hand också.

Men så slog det mig att bronsålderssamhället faktiskt kunde ha haft just en uppmuntrande sexualkultur. Den genomsnittliga coitarchen (första samlaget) rent historiskt sett, för flickor, har som regel varit vid ca 10 års ålder (för pojkar vid ca 11). Det betyder att debuten i många samhällen har skett tidigare än så. Det kan alltså vara så fint ordnat att att detta är en liten övningspenis för en liten flicka, kanske i 7-8-årsåldern. Ett litet träningsredskap för ett barn att utforska sig själv med rent sexuellt, alltså. Så enkelt kan det vara.

Jag tänkte först att om jag skriver detta offentligt (extremt icke-PK – men historiskt korrekt), så får väl folk hjärtflimmer och livmoderframfall, och så blir jag beskylld för allehanda obehagligheter (eftersom vi ju lever i en extremt sexualneurotisk, repressiv kultur) – men sånt har ju inte hindrat mig förr, så det får gå ändå. Jag propagerar inte för något, varken för eller emot, utan kommer bara med en kvalificerad gissning utifrån mitt sexualhistoriska intresse. Jag bygger alltså mitt antagande på fakta. Men det är förstås bara ett antagande.

De som är mer kunniga än jag kan säkert komma fram till vad detta föremål faktiskt är. Det är dock min erfarenhet att även de mest lärda historiker och arkeologer kan vara starkt influerade av den världsbild som är vår tids syn, och att man därför kan missa det mest uppenbara. Detsamma har t.ex. skett med vikingatida ”kvinnogravar” och ”mansgravar”, där man utifrån fördomar om genus bara har tagit hänsyn till föremålen i graven, och därmed ibland bestämt fel kön på den begravda. Och det sexualhistoriska perspektivet är tyvärr gravt underrepresenterat i vår tids historieskrivning – något som man emellertid inte borde bli förvånad av, med tanke på att vi hör till en av världshistoriens mest sexualrepressiva kulturer…

tunn linje

Andra som skriver i ämnet:
SvD, Motala & Vadstena Tidning, Zac

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: