Archive for the ‘Islam’ category

Krossa ikonoklasterna – med intelligens

18/10, 2012

Ceci n'est pas une Mohammed

Detta är utan tvekan den intelligentaste kommentaren till avbildningsförbud och bildkrossande jag har sett hittills. Jag skrattade högt när jag såg den. Smart, roligt, begåvat. ”Ceci n'est pas une Mohammed” betyder ”Det här är inte en Mohammed”, och bilden är en pastisch på den gamle surrealistmålaren Magrittes underbara ”Ceci n'est pas une pipe”, en filosofisk betraktelse kring föremål och avbildningar.

Jag älskar Magritte. Magritte var inte den tekniskt sett skickligaste surrealisten, men definitivt den intelligentaste och mest filosofiska, den bäste historieberättaren. Grejen med denna målning – han gjorde flera varianter, bland annat en med ett äpple – är att det ju faktiskt inte är en pipa, utan en bild av en pipa. Det är alltså skillnad mellan objektet och avbildningen av objektet. Och det är förstås en alldeles underbar referens i just Muhammedfrågan, eftersom denna bild uttryckligen påstås INTE vara Muhammed. Men är det en avbildning av Muhammed?

Man kan förstås tolka bilden som att det föreställer Muhammed, men att det inte ÄR Muhammed. Men det är då bara en tolkning, av flera möjliga. Om man nu ändå väljer att känna sig kränkt av denna bild, så har man avslöjat sin bristande intelligens och bildningsnivå för det första. Det är ju till att börja med bara en bild av en skäggig man med turban. Varför skulle man utgå från att det är en avbildning av just Muhammed? Särskilt när det ju faktiskt står under bilden att det INTE är Muhammed.

En person med bildning kan förstås se metabetydelsen i texten, och fortfarande dra den mer komplicerade slutsatsen (utifrån Magritte-referensen) att det visst kan vara en avbildning av en fiktiv Muhammed. Men en person med den bildningsnivån är antagligen högst sällan benägen att sjunka till bildkrossartendenser. Det är svårt att komma ifrån det faktum att ett generellt avbildningsförbud i sig tyder på en väldigt primitiv och intelligensfientlig kultur, och framför allt en övertro på totalitär och förslavande ideologi. Moment 22?

Jag har hört många märkliga invändningar mot bilder som dessa, att det är dumt att publicera sådana bilder eftersom man kränker muslimer. Det är för det första en oerhört arrogant och nedlåtande syn på människor, eftersom man för det första klumpar ihop alla muslimer till en enda homogen grupp. Så är det naturligtvis inte. Det finns högst sannolikt en stor variation i uppfattningar även bland muslimer beträffande detta. Dessutom finns det muslimska kulturer där man faktiskt kan se avbildningar av Muhammed, som t.ex. i Marocko.

En synnerligen märklig invändning jag har hört är att ”det finns viktigare saker inom islam att bekämpa än ett avbildningsförbud”. Att det förstås är en subjektiv bedömning föll aldrig den personen in, liksom det faktum att det är en otroligt arrogant inställning att man kan avgöra åt andra vad som är viktigt eller ej. Jag är professionell bildskapare, fotograf, illustratör och målare, och för mig är ett avbildningsförbud extremt provocerande, och därmed en viktig sak att protestera mot. Avbildningsförbudet kan dessutom vara en extremt effektiv symbolfråga i att bryta ett totalitärt tänkande och politiskt styre.

Det vidrigaste i sammanhanget är dock inte avbildningsförbudet inom islam. Om man nu betraktar sig som rättrogen muslim är man förstås fri att följa de regler man anser vara riktiga för en rättrogen muslim. Men det verkligt upprörande är att vissa muslimer anser att alla vi andra som INTE är muslimer förväntas följa DERAS regler – trots att vi inte delar deras tro. Det är otroligt arrogant, och direkt korkat. Och än mer korkat än när muslimer kräver det är när sekulariserade västerlänningar kräver det, för att vi ska ”respektera” de stackars muslimerna som blir så kränkta. Man tar sig för pannan.

Det är viktigt att påpeka att islam är en ideologi, med en chefsideolog som hette Muhammed. Det finns absolut ingen anledning att respektera religion mer än t.ex. en politisk ideologi. Muhammed var enligt min uppfattning en ganska vidrig typ, en imperialistisk erövrare, en megalomanitisk rånmördare, barnskändare och egocentriker som tyvärr inte nöjde sig med att vara en Alexander, eller någon annan erövrare, utan måste prompt hitta på en religion kring sina vanföreställningar också. Det är i grunden ingen skillnad mellan att dyrka/följa Muhammed eller att dyrka/följa Mao Zedong. Eller att följa islams bud respektive Maos lilla röda. Jag kanske har fel – men det är faktiskt min medborgerliga rättighet att ha fel, om så vore.

Jag försvarar Lars Vilks, jag försvarar danska serietecknare, och jag försvarar även Andres Serrano och andra som ”kränker” kristendom, islam och andra ”heliga” ideologier, eftersom satir och vanvördighet kan vara oerhört effektiva politiska vapen i kampen mot förtryck och hyckleri. Och ”helighet” är tyvärr ofta en väldigt effektiv täckmantel för korrupt verksamhet. Jag säger bara ett ord – Vatikanen. Min hyllning till bilden här ovan är alltså inte i kontrast till mer klumpiga satirer – alla måste få finnas, och alla behövs.

Ytterst sett handlar allt detta om mänskliga rättigheter – vilka rättigheter vi erkänner oss själva och andra. En grundläggande rättighet i en modern demokrati är åsiktsfrihet med tillhörande yttrandefrihet. religionsfrihet behövs egentligen inte som en separat rättighet – så länge vi har organisationsfrihet, åsiktsfrihet och yttrandefrihet så finns religionsfriheten självklart inbakad i detta. I ett fritt och demokratiskt samhälle får man välja själv vad man håller som heligt här i världen. Man kan välja att leva efter en ideologi enligt vilken människor inte får avbilda något, överhuvudtaget – eller så väljer man en ideologi i vilket det är tillåtet att kritisera och att avbilda vad som helst.

Det här handlar alltså inte om att vara artig, eller om hur nödvändigt det är att provocera. Det handlar om vilka rättigheter vi har. Har vi rätt att avbilda och har vi rätt att kritisera (till exempel med provokation) eller har vi det inte? Den som INTE anser att vi har rätt att avbilda och INTE anser att vi har rätt att provocera, som en del i en seriös kritik, är helt enkelt inte demokratiskt sinnad. Så enkelt är det.

Ceci n'est pas une pipe - av Magritte

Dekorrand

En seger för yttrandefrihet och demokrati

28/06, 2011

Geert Wilders

Man kan tycka vad man vill om Geert Wilders, men just nu är han en hjälte. En osannolik sådan, måhända – Wilders är en särdeles slemmig typ, en superopportunist och skicklig retoriker som vunnit politiskt inflytande med islamofobiska uttalanden, en rätt dålig film, och allt som ger uppmärksamhet och mediatid. Han är en god provokatör, vår hjälte Wilders. Han vill ha yttrandefrihet, men vill förbjuda koranen, stoppa moskébyggen och sparka ut muslimer från Holland. Och det känns ju inte så liberalt.

Så varför är Wilders en hjälte nu då? I januari 2009 inleddes en rättsprocess emot Geert Wilders, då han blev åtalad för hatbrott för upprepade offentliga diskriminerande uttalanden mot muslimer, som t.ex. den islamkritiska filmen Fitna. Efter två års processande, utbyte av korrupta domare och allehanda galenskaper, samt en fullkomligt lysande slutplädering av Wilders själv, ett retoriskt mästerverk, så kunde rätten så sent som i förra veckan inte komma till något annat beslut än ett frikännande.

I en demokrati får det inte vara förbjudet att kritisera en religion, lika lite som det får vara förbjudet att kritisera en politisk ideologi. Att Wilders blev frikänd i rätten är med andra ord en STOR seger för yttrandefrihet och demokrati i Europa. Tack, Geert, för att du tog den striden.

Det är en skön paradox att de som blir våra frihetshjältar ofta är människor vi absolut inte skulle bjuda hem på middag, och ibland kanske vi till och med skulle byta trottoar om vi mötte dem på gatan. Det är nämligen inte de politiskt korrekta, goda och vackra människorna med tjusiga åsikter som sätter yttrandefriheten på prov. Det är de vulgära och hatiska politikerna, de religiösa tokstollarna, de mest perversa författarna som skriver de vidrigaste berättelserna, porrproducenterna, de galnaste konstnärerna med tourettes syndrom – gränsöverskridarna och provokatörerna som gör oss andra rädda och/eller chockerade, de som fyller oss med avsmak.

Det är dessa som yttrandefriheten är till för, och det är också de som utkämpar de hårdaste striderna. Och vi måste ibland acceptera att det som borde vara allas vår gemensamma kamp utkämpas av människor vi aldrig skulle bjuda hem, eller ens ta i hand. Det är en ödmjukhet vi måste känna.

Jag gillar inte heller Wilders åsikter – man jag slåss gärna för hans rätt att få ha dem. Hur hemsk Wilders än är, så är de radikala islamister som vill stoppa människor från att få yttra sig, de som vill tysta Wilders, tusen och åter tusen gånger värre. Det är viktigt att behålla proportionerna här. Om Wilders hade blivit fälld skulle det kunna utlösa en fruktansvärd utveckling i Europa, just det som de värsta islam-alarmisterna varnar för. Demokratin måste försvaras – mot alla som hotar den; religiösa fanatiker, korrumperade politiker, moralister, paternalister och alla andra fiender till det fria ordet. En intressant fråga har ställts under denna process – hur många islamister har åtalats för diskriminering och hatiska uttalanden mot icke-muslimer?

Om Jimmy Åkesson hade blivit utsatt för samma slags åtal här i Sverige, så hade jag skyndat till hans försvar, med skärpa och kraft. Inte för att jag på något sätt delar hans syn. Tvärtom. Eller kanske just för att jag inte delar hans syn på världen. Men han har samma rätt som alla vi andra att få ha och uttrycka åsikter, oavsett hur förkastliga jag eller alla andra än må tycka att de är. Sen kan vi mötas på torget och jämföra våra åsikter, öppet och fritt. Den som argumenterar mest framgångsrikt må vinna.

tunn linje

Fler om Geert Wilders:
Big Government, The Guardian, Geert Wilders egen hemsida, Geert Wilders på Wikipedia, Torbjörn Jerlerup

Liberaldemokraterna

Dekorrand

Lars Vilks – en verklig hjälte!

30/12, 2010

Rondellhund av Lars Vilks

”Great spirits have always encountered violent opposition from mediocre minds.”
– Albert Einstein

Man kan tycka vad man vill om Lars Vilks – och det är just det som är poängen. Du får tycka vad du vill om Lars Vilks, och du kan publicera elaka nidbilder av Lars Vilks som rondellhund, eller sittande i en hög bajs, eller Lars Vilks söndersprängd i små bitar. Att kritisera enskilda personer, eller makten (vad det nu är för något), genom t.ex. nidteckningar, är en gammal fin västerländsk kulturtradition, som ett uttryck för vår respekt för yttrandefrihet och demokrati.

Jag anser att Lars Vilks är en hjälte av samma kaliber som Julian Assange – både försvarar de det fria ordet, och de gör det med risk för sina egna liv. Båda gör sitt för att försvara det öppna och tillåtande samhället, och båda katalyserar fram yttrandefrihetens verkliga fiender – inte de yttre hoten, utan de som vill att vi ska censurera oss själva, minska vår egen yttrandefrihet för att inte uppröra eller provocera.

Somliga påstår att Vilks är en idiot. Inget kunde vara mer felaktigt. Han är en fenomenal konstprofessor, en äkta förkämpe för yttrandefrihet och en exceptionell personlighet, som vågar riskera sin egen säkerhet för allas vår rätt att ge uttryck för åsikter som inte är populära. Lars Vilks är ett föredöme, en bastion för yttrandefriheten. Det är i alla fall vad jag tycker.

”I mitt Sverige finns det plats för både rondellhundar och minareter! Ett Sverige utan friheten att utöva sin religion som man vill och friheten att kritisera religioner, vore ett HEMSKT Sverige. Ett Sverige utan rätten att teckna av, och kanske t.o.m göra skämtteckningar av, Muhammed, Jesus, Buddha eller Moses, vore ett vidrigt och HEMSKT Sverige.

Att vissa religiösa är så småsinta och ogina att de tror att deras Gud är lika småsint och ogin som de är, är måhända ett problem för dem. De har rätt att vara småsinta och ogina och att utmåla sin gud som lika småsint och ogin. Men de har NOLL rätt att påtvinga andra människor, med andra åsikter, förbud mot att tänka, tycka eller teckna saker om deras religion.”

Torbjörn Jerlerup, (L)

Som ett brev på posten kommer förstås alla dessa ”förnuftiga och balanserade” kritiker, som slår knut på sig själva för att hitta all möjlig förklenande kritik mot t.ex. Vilks eller Assange. De vill bara ha uppmärksamhet, de är självcentrerade egoister, skitstövlar, otrevliga – you name it. Det är just nu det mest politiskt korrekta att kritisera Lars Vilks, att påstå att han är omdömeslös, en idiot, att han är en galen provokatör – och så förstås att han är en dålig konstnär – den mest irrelevanta åsikten av dem alla.

Invändningarna mot Vilks och hans konst är många. Och alla missar de målet, mer eller mindre. Eller åtminstone de flesta. En del kritiker är förvisso nyanserade och genomtänkta, men de flesta pratar faktiskt mest skit. Somliga påstår att Vilks provocerar för att hans konst ska få uppmärksamhet. Givetvis vill alla konstnärer att deras konst ska bli sedd – men det betyder inte nödvändigtvis att han provocerar för att boosta sitt ego, utan för att säga något viktigt. Jag har väldigt svårt att tro att Vilks riskerar sitt liv för att boosta sitt ego.

”I en demokrati skall det inte vara något problem att föra fram kritik mot en religion och inte minst av missbruket av religion. Under inga omständigheter skall en sådan kritik stoppas på grund av att terrorister grymtar fram sina dödshot eller kommer med bomber. Börjar man visa undfallenhet och tillmötesgå deras önskningar, då styrs demokratin utifrån och av oönskade krafter. Man skall inte vika en tum, en demokrati måste stå upp för att det inte lönar sig att lägga press på det parlamentariska systemet.”
– Lars Vilks

Det haglar av oproportionerliga jämförelser i diskussionerna – somliga jämför Vilks ”kränkningar” med bombningar i Irak och Afghanistan, eller barnaga. Men det är en jävla skillnad mellan att publicera en svajig teckning med en skäggig man med hundkropp, och att bomba någons hem till småsmulor. Du kan välja att tolka teckningen som en kränkning mot din profet, eller som vilken skäggig gubbe som helst, men du kan knappast välja att tolka en bomb på ditt hus och din familj som något annat än en kränkning.

Kränkande bild?

Somliga påstår att Vilks utsätter andra för fara med sina provokationer – detta är lika dumt som att påstå att en kvinna i kortkort provocerar fram våldtäkt. Det är våldsverkarna som är farliga, de som väljer att betrakta sig själva som kränkta, så pass att de tycker sig ha rätt att utöva våld mot provokatören och alla i dennes omgivning. Inte Vilks. Han är inte farlig för någon, och har inte kränkt någon.

Att rita en skäggig gubbe som rondellhund är INTE att kränka en hel folkgrupp. Det är helt vansinnigt att påstå något sådant. Att på så sätt göra sig till språkrör för en miljard individer, som kanske inte har någon åsikt alls i frågan. Det är en liten del av den muslimska kommuniteten, individer som har valt att anse sig vara kränkta. Det är ett personligt val som faktiskt inte har ett skit med Vilks att göra.

”Om frihet betyder någonting alls, betyder det rätten att säga till människor vad de inte vill höra.”
– George Orwell

Piss ChristEn jättestor skillnad mellan t.ex. islam och kristendom (och Gud vet hur kritisk jag är mot kristendom) är att de flesta kristna nuförtiden kan (eller måste) acceptera avvikande åsikter. Som exempel: jag anser att Andres Serranos foto ”Piss Christ” är ett sublimt konstverk, liksom jag verkligen uppskattar den svenska fotografen Elisabeth Olsson-Wallin och hennes bilder. Och jag känner flera kristna som delar mina synpunkter i frågan. Och det finns förstås många som INTE gillar denna konst. Den stora skillnaden här är att t.o.m. Svenska Kyrkan låter Olsson-Wallin ställa ut sina bilder i kyrkans egna lokaler. Givetvis inte utan diskussion, kontroverser eller upprörda kommentarer – men hon fick ställa ut bilderna i kyrkorum. Det är stort, men samtidigt självklart i en västerländsk demokrati.

Själv har jag blivit inbjuden att tala om nordisk hedendom på en hinduisk högtid – 150 hinduer i Vällingby som firar Holi, och jag blir inbjuden att tala om en annan religion. Kan ni tänka er det i en moské? Så jag vågar vara så radikal att jag vill påstå att de muslimska kulturerna har en hel del att lära sig av västerländsk kultur, med demokrati och yttrandefrihet. Eller för den delen hinduisk tolerans.

”Yttrandefrihet innebär att du inte skall göra något mot människor varken för åsikterna de uttrycker, eller för orden de talar eller skriver.”
– Hugo L. Black, domare i USA:s högsta domstol.

Så – varför har Vilks inte fortsatt med att skända judendom, kristendom, buddhism, socialism, hinduism, asatro etc.? Kanske för att ingen blir särskilt provocerad, och ingen blir mordhotad. När ett amerikanskt företag för något år sedan (helt utan avsikt att provocera) gjorde toalettsitsar med hinduiska gudabilder som motiv, så protesterade en del hinduer, och tyckte att det var respektlöst. Då drog företaget tillbaka produkten och bad om ursäkt. Så kan man göra i ett civiliserat samhälle. Inga bomber eller mordhot. Man TALAR med varandra.

Vilks visar att vissa personer inte kan respektera ett civiliserat sätt att umgås, eller för den delen förstå att din sanning är din sanning, ocn min är min. Om jag inte är kristen kan jag inte häda kristendomen, eftersom en hädelse är en intern företeelse. Ur detta perspektiv blir det mycket intressant att se effekterna av en sådan provokation, som för övrigt är synnerligen bagatellartad. Det ska till extremt lättstötta och hetlevrade personer för att reagera på något så lättsamt som Vilks rondellhundar.

”Om vi inte tror på yttrandefrihet för människor vi föraktar, tror vi inte på det alls.”
– Noam Chomsky

Jag är pluralist, och är 100 % övertygad om att muslimer, precis som kristna och judar, kan se bortom de bisarraste uttrycken för sin egen religion, och faktiskt bete sig mänskligt och värdigt. Vi har flera hundratusen muslimer i Sverige, och det påverkar naturligtvis samhällsklimatet. Problemet är att så många svenskar (och européer överlag) har så dålig respekt för sin egen kultur, att vi är beredda att kasta sekler av tillkämpad demokrati, yttrandefrihet och kultur överbord, för att vi är fega stackare som låter oss skrämmas av en liten, liten grupp våldsamma idioter. De flesta muslimer som bor här i Sverige är sekulariserade medborgare, och utgör ingen fara för någon. Men en liten klick fanatiker kan ställa till med mycket skada – och då är det väl dem vi ska rikta in oss på, inte dem som fanatikerna anser sig vara provocerade av?

”Lagar kan ensam inte säkerställa yttrandefrihet; för att varje man ska kunna presentera sina åsikter utan straff måste det finnas en känsla av tolerans i hela befolkningen.”
– Albert Einstein

Jag gillar verkligen tanken på att i vårt öppna samhälle tillåta både minareter och rondellhundar. Alla måste få uttrycka sin åsikt/religion/livshållning – både muslimer och de som hatar islam – och alla andra. Eller de som bara vill leka med symboler och idéer. Ingen ska behöva utstå våld och förtryck på grund av sina åsikter i en fri demokrati. Alla måste bedömas efter samma regler, samma måttstock. Vi ska inte ge efter på denna punkt.

”Det idiotiska är inte Vilks, det är det faktum att många människor tycker att en teckning på ett visst motiv är en legitim ursäkt att hota om att döda. Att då sluta… teckna är att ge hoten rätt. Det är därför det är så viktigt att Vilks, och vi andra, fortsätter att teckna även om motivet är skitlöjligt. Vi måste visa att hot och våld inte får vinna mot yttrandefriheten.”

– Carl Idermark (L)

Även om staten genom polis och lagstiftning skyddar mig mot de som hotar mig, så blir den som mordhotar potentiellt ett hot mot yttrandefriheten. Men det verkliga hotet kommer av sillmjölkar och fegisar som börjar censurera sig själva, och som utifrån sin feghet kritiserar provokatören, och helst vill att han/hon ska vara tyst, för att de inte vill råka illa ut för att provokatören retar upp den våldsamme mobbaren. DÄR ligger det allra största hotet mot yttrandefriheten.

”Om Lars Viks gör allt detta bara för att provocera – DESTO BÄTTRE! Om vi någonsin ska få en demokratisk, fri, öppen, tolerant VÄRLD så måste alla religiösa människor lära sig vad yttrandefrihet är för någonting och att det omfattar ALLA människor, inte minst dem som inte delar deras övertygelse. (L) är för BÅDE minareter och rondellhundar – och VI MENAR EXAKT JUST DET! Och då inte bara i Sverige utan i HELA världen, i ALLA länder.”

– Alexander Bard

Lars Vilks är en hjälte, en medborgarrättskämpe som sätter sitt liv i pant för allas vår rätt att uttrycka även kontroversiella åsikter utan att behöva lida repressalier för dem, och han är värd vår respekt.

tunn linje

Andra som bloggar i ämnet:
Torbjörn Jerlerup, Kulturbloggen, Hedniska tankar, Lars Vilks

Liberaldemokraterna

Dekorrand

Att älska fler än en – och leva med allihop!

11/03, 2010

Polyamorösa relationer

Lyssna på blogginlägget! – Klicka på pilen!

Min kära hustru Jennie skrev ett inspirerat blogginlägg om polyamori på sin blogg för en tid sedan, och bara dagarna efter kom en artikel i DN om samma ämne. Och jag har skrivit om förbjudna relationer tidigare här på min blogg. Det är uppenbarligen ett ämne som ligger i tiden.

Jag skrev en artikel redan 1997 om behovet av en ändrad lagstiftning, en artikel som publicerades i ett par tidskrifter i Sverige (Kvinnors Affärer) och Norge (Lek), och som uppenbarligen fick ett visst genomslag, men inte alls tillräckligt. En folkpartistisk politiker propagerade en tid efter min artikel ungefär samma sak, men sen har det varit relativt tyst om ämnet. Förutom att polyamori har seglat upp som en ny stjärna på relationshimlen, och det har skrivits en del om det i tidningar och tidskrifter den senaste tiden, så har det ändå inte hänt så mycket sedan 1997.

Märkligt nog är mononormativiteten alltså mycket hårdare rotad i den allmänna moralen än heteronormativiteten. Idag går det bra för homosexuella att gifta sig, men att gifta sig med fler än en, det är fortfarande strängeligen förbjudet i Sverige. Jag känner flera människor som lever i olika poly-konstellationer, och tycker att det är besynnerligt att gammal kristen, kyrklig moral fortfarande ska styra över de lagar som reglerar äktenskapet. Ingen hindrar polyamorösa från att leva tillsammans, och skapa sina relationer som de vill – men giftermål? Å nä, se det går inte!

Nå, här kommer artikeln från 1997:

tunn linje

Polyamorös relation

Polyamorös relation - ett fritt relationsval, eller omoral som bör vara förbjudet?


Kan man älska fler än en? Kan man leva tillsammans med fler än en? Två män och en kvinna, eller en man och två kvinnor – eller två par? Måste en attraktion mellan fler än två alltid leda till ett svårt och oundvikligt val, med bitterhet och stridigheter?

Ingen ifrågasätter min förmåga att älska två, tre eller fem barn samtidigt, och lika mycket. Alla som har fler än ett barn kan vittna om den unika kärleken man som förälder känner för var och en av sina telningar.

Jag kan även älska ett antal husdjur utan att det väcker misstankar, och jag kan i stort sett tillåta mig att ha hur många djupa och intensiva vänskaps- eller yrkesrelationer som helst, utan att bryta mot någon social eller juridisk regel. Men kärlekspartner? Det kan man ju bara ha en, det vet ju alla!

Bevisligen besitter vi människor förmågan att känna kärlek för fler än en, och bevisligen kan ett större antal individer leva tillsammans i kärlek – men samhällets signaler, i form av den lagstiftning vi har, säger ett entydigt nej till äktenskap med fler än en partner.

Polygami (månggifte) är fortfarande förbjudet och straffbart i Sverige. Monogami ses som absolut norm för varje svensk, och därefter ska vi rätta oss. Men vem säger det? Och varför?

Kärnfamiljen i sin klassiska form, med mamma, pappa och barn, har sedan länge spelat ut sin roll som den enda socialt accepterade familjeformen. Förändringen i samhällets attityd har gått fort. Idag lever väldigt många barn med bara sin ena förälder, eller med styvförälder och halvsyskon, homosexuella kan gifta sig, och det är bara en tidsfråga innan de kan få adoptera barn.

Det faktum att homosexuella idag kan gifta sig – precis som vanliga, heterosexuella par – är i sin fulla konsekvens ett samhälles erkännande av att en viss del av befolkningen är homosexuell, att det är ett normalt beteende. Det är normalt att även dessa vill leva ett normalt liv med sin partner, och kanske till och med fullt ut så att säga ”legalisera snusket” i äktenskapets hamn. En mängd par har gjort det, och gör det alltjämt. De bröt en vall. Och en dum lag blev struken.

Tittar man på det historiskt sett är det dock ett relativt sällsynt beteende att homosexuella gifter sig , medan månggifte är en av de oftast förekommande familjeformerna i en mängd olika kulturer.

Om människan av naturen vore monogam, så skulle ingen någonsin attraheras av någon annan än sin partner, än mindre vara s.k. otrogen. Men människor är olika. På samma sätt som det finns hetero- homo- och bisexuella, så finns det de som är mer monogama, respektive polygama av naturen. Somliga håller på formerna, och andra är mer frisinnade, eller till och med promiskuösa. De bakomliggande orsakerna till varje beteende kan vi för tillfället lämna därhän.
Min ståndpunkt är att varje människa har sin väg att vandra, och måste också låtas få göra det.

Låt oss göra ett tankeexperiment.

Pelle och Lotta lever tillsammans och har två barn. De älskar varandra, och är lyckliga tillsammans. På en fest träffar Lotta Marie, och de blir bästa vänner. Marie är ofta hemma hos Pelle och Lotta, och ibland är hon barnvakt åt de små tvillingflickorna, som älskar den snälla tant Marie.

En dag tar det slut mellan Marie och hennes pojkvän, och hon har ingenstans att bo. Pelle och Lotta bjuder Marie att bo hos dem. Det hela utvecklar sig till en ömsesidig attraktion mellan alla tre, och att de följaktligen en kväll hamnar i samma säng allihop. Som det inte räckte, så blir de alla kära i varandra, och så vill de fortsätta att leva tillsammans alla tre, som en enda stor familj.

Efter ett par dynamiska, kärleksfulla och omtumlande år, med glädje, spänning och härliga stunder tillsammans, men också besvär, i form av svartsjuka, kommunikationsbekymmer och omgivningens oförstående attityd, lever de fortfarande tillsammans, och nu vill de till slut gifta sig med varandra, alla tre. Men det får de inte – det är nämligen olagligt.

Det finns många goda argument för månggifte, eller storfamilj, eller vad man nu vill kalla det. Fler personer delar på kostnader, och hjälps åt med praktiska göromål. En kan vara barnvakt, medan de andra går ut. En kan medla, om två grälar. Det finns alltid en till. Eller två. Omväxling förnöjer.

Det handlar inte om sex. Bara. Om jag enbart är ute efter att älska med fler på en gång, så kan jag göra det när som helst. Ingen måste idag gifta sig för att tillfredsställa sina sexuella behov. Naturligtvis kan det vara helt underbart att alltid få dela säng med två härliga kärlekspartners, eller kanske till och med tre – men anledningen till att man väljer att leva ihop, och kanske till och med gifta sig, ligger framför allt på ett annat plan. Det handlar först och främst om kärlek. Tre eller fler personer kan faktiskt älska varandra, allihop.

Jag är inte ute efter att propagera för månggifte som något bättre än tvåsamhet. Varje individ måste dock själv få välja, och skapa den familjeform som passar bäst för just honom, eller henne.

Så varför detta tjat om äktenskap och giftermål? Man kan väl leva tillsammans och älska varandra utan att gifta sig?

Det är en mänsklig rättighet att få gifta sig, och att därmed få sin kärlek socialt bekräftad. Denna kanske mänsklighetens äldsta ceremoni är en Guds, eller Gudarnas, och Samhällets välsignelse av en relation.

Det finns inget som säger att Pelle, Lotta och Marie inte ska kunna bli lyckliga tillsammans, och på intet sätt kan de skada någon annan med sin kärlek – alltså finns det heller ingen anledning att förbjuda dem att gifta sig, alla tre.

Legalisera månggifte – NU!

P.S. Pelle, Lotta och Marie är påhittade personer. D.S.

nyckelpigor

tunn linje

Läs också:
polyamorös eller otrogen? – på YONI, ”Jag vill inte vara den enda (DN), ”Svartsjuka liknar tvångssyndrom” (DN), Polybloggen, Klumpesnusk, Polyamory.org.uk, Metro.co.uk

tunn linje

Lyssna på blogginlägget! – Klicka på pilen!

TantraBlog Bloggradio

Dekorrand

Liten snabbsummering av den senaste tidens ämnen…

25/10, 2009

allabollariluften

Jag har som vanligt alldeles för många bollar i luften för att hinna blogga om allt intressant som händer, saker som jag verkligen skulle vilja blogga om, men inte hinner. Så jag tänker att jag gör lite som Emma, en kortare summering med kommentarer kring flera olika ämnen.

tunn linje

Thomas ”Stasi” Bodström kommer ut ur den kristna garderoben, mer tydligt än förr. Nu är han politiker i kyrkofullmäktige också, och på sin blogg visar han sina rätta färger som salvelsefull frälsarpredikant, när han talar om kriminella – ”Likt andra advokater vet jag, att det som oftast är enda chansen att rädda en som har kommit riktigt djupt ner i den kriminella avgrunden, är kärlek och kyrkan. Att bli troende är för många som har gjort andra människor riktigt illa den enda räddningen. Det måste vi ta fasta på.” Fantastiskt. Vi får hoppas att Bodströms engagemang i kyrkan kan rädda oss från att ånyo behöva konfronteras med denna fördärvliga mobbare och kristmoralist i maktposition.

tunn linje

Sverigedemokraterna börjar synas i sömmarna, och det är bra. Att Aftonbladet lät Sd:s partiledare Jimmie Åkesson vräka ur sig rasistiska klichéer i bladet var en alldeles utmärkt startpunkt för ett noggrant sönderanalyserande av denna gravt överskattade organisation. På samma sätt som jag sett tydliga samband mellan kristna evangeliska organisationer (EAEC) och nazister (Nationaldemokraterna – jag har sett samma artiklar dyka upp i båda sammanhangen), ser jag hur Sd i praktiken är en illa kamouflerad nazistorganisation med kristdemokratisk fernissa.

akesson_hagglund

Åkesson gör vad han kan för att se ut som Hägglund, men han lyckas inte särskilt bra. Till och med ett bakåtsträvande kristusparti som Kd framstår som ett liberalt, humanistiskt, genomtänkt och attraktivt parti i jämförelse med Sd. Det är verkligen dags att rycka täcket av dessa mentala kalhyggen och visa vilka rasistiska stolpskott de är i verkligheten. Deras kombination av ultrareaktionär kristen moralism med rasism och främlingsfientlighet rimmar väldigt illa med värden som demokrati, frihet, kärlek och medkänsla. Släpp för helvete inte in denna politiska katastrof i Riksdagen!

tunn linje

Förespråkarna för sexköpslagen får mycket stryk nu, med riksdagspolitiker som tar bladet från munnen, debattörer som attackerar från alla håll och kanter, professorer och andra forskare som analyserar sönder förespråkarnas undermåliga icke-argument. Dessutom avslöjas förespråkarna för denna moralistiska idiotlag som inpiskade lögnare och skitsnackare, sensationslystna moralpredikanter och rent ut sagt korkade. Men detta kommer jag förstås att skriva mer om i ett separat inlägg, eftersom det också är en av mina kärnfrågor.

tunn linje

Polisen jagar sexköpare och hemodlare av hampa, istället för att jaga riktiga brottslingar med riktiga brottsoffer, och det kan man ju ha allehanda åsikter om. Sverige har blivit självförsörjande på marihuana, och polisen springer benen av sig för att sätta dit de förhärdade brottslingarna, som inte förvånande visar sig vara hel vanliga Svenssons, akademiker, busschaufförer, banktjänstemän och andra ”vanliga människor”, som uppenbarligen inte bedömer rökning av maja som något allvarligt.

legalizeit

OBS! Jag propagerar inte för drogbruk! Så fort man kommer ut som ”drogliberal” så ställer man sig öppen för att svartmålas som närapå en knarklangare. Men det går jag inte med på. Jag propagerar för en balanserad politik, med skadereduktion som grundprincip, snarare än moralistisk förbudsiver. I flera länder i Europa har man helt avkriminaliserat innehav av alla slags droger, för eget bruk, och det har givit positiva resultat i form av mindre drogmissbruk, och bättre använda polisresurser. Kan det vara dags att anpassa lagstiftningen till medborgarnas praxis?

tunn linje

Diskussionen om religiösa särdrag, som niqab, burkha samt manlig och kvinnlig omskärelse fortsätter alltjämt. Urban Johansson skriver en utmärkt artikel om detta på Newsmill. Det är märkligt och extremt motsägelsefullt att i frihetens namn vilja förbjuda vissa slags plagg, samtidigt som man gladeligen godkänner att sjukhus skär sönder pojkars könsorgan i religionens namn. Att införa lagar mot vissa plagg är helt absurt, och den dagen man förbjuder bärande av burkha kommer nog fan jag att gå ut på stan i burkha. Nån jävla måtta på fascismen bland våra beslutsfattare får det väl ändå vara? Vilka tror de att de är, dessa självgoda besserwissrar som med förbudslagar vill styra över kvinnors klädsel?

burkhashopping

Om man vill gå runt och se ut som Spökplumpen, ett vandrande tvåmanstält, så måste det vara varje enskild människas frihet att få göra det. Självfallet får man räkna med att man inte kan ta ut pengar på banken, inte jobba någonstans där man möter andra människor, inte legitimera sig, inte ägna sig åt någon social verksamhet alls, i praktiken. Men det är konsekvenser man själv måste få bedöma om man tycker att det är värt att ta. Sådant ska inte lagstiftas om, lika lite som vi kan lagstifta om toppluva på samtliga medborgare under en viss temperatur. Och – man kan ju även bära sin burkha på fler sätt än ett…

sexyburkha

tunn linje

Polsk riksdag – idioti i kubik. I min späda ungdom fick jag lära mig att begreppet ”polsk riksdag” betydde totalt kaos. Alla pratar i munnen på varandra, stolar och papper flyger runt i rummet och smockan hänger i luften. Ingen koll, ingen struktur, ingen riktning. Polsk riksdag har nu även fått en ny betydelse – en drös medeltida idioter. Populistiska dumskallar som vill återinföra icke-funktionella kroppsstraff som hämnd mot vissa kriminella. Man har beslutat att pedofiler skall genomgå kemisk kastrering, något som prövades redan på 1940-talet i Sverige, och det fungerade inte då heller. Men det är väl bättre med stupstock, hämnd och vedergällning än att faktiskt göra något som fungerar. Man tar sig för pannan…

tunn linje

Nya Zeelands befolkning – ännu större idioter? I Nya Zeeland beslutade regeringen 2007 att förbjuda misshandel av barn (aga), men uppenbarligen är Nya Zeeländska föräldrar så rädda för sina barn att de tycker att det är nödvändigt att misshandla dem, så nu ska de folkomrösta om denna lag. Nya Zeeländare tycker alltså att det är rätt att misshandla just de människor som är för små för att försvara sig. 83 procent vill att föräldrar ska kunna slå sina barn ostraffat, enligt en färsk mätning. Något vidrigare har jag inte hört talas om på länge. Nya Zeeland är uppenbarligen inte ett civiliserat land, utan en barbarisk nation som vill fortsätta att utsätta sina mest sårbara och hjälplösa medborgare för systematisk misshandel. Bojkotta Nya Zeeland!

tunn linje

jazzEn liten solskenshistoria vill jag förmedla, och det är om den alldeles underbara lilla australiensiska flickan Jazz. 60 Minutes Australia gjorde ett reportage om henne, eftersom hon redan vid väldigt tidig ålder tydligt och klart upplevde sig som en flicka, trots att hon var född i en pojkkropp. Underbara föräldrar, underbara syskon, underbar tjej. Se denna film! Besök också gärna TransKids Purple Rainbow Foundation, en organisation för transsexuella barn.

tunn linje

Blogge Bloggelito har återuppstått från de döda, nu dock reinkarnerad under sitt eget namn, Niklas Dougherty. Naturligtvis måste den sinofile krångelpettern ha ett bloggnamn på kinesiska – 之乎者也. Den återkomne Niklas håller en mer formell stil i sitt skrivande än den vilt skjutande, smått koleriske Blogge. Fortfarande skarp (kanske t.o.m. skarpare), och snabb som attan. Så fort jag har tänkt skriva om något, så kan jag ge mig den på att Niklas/Blogge redan har skrivit om det, bättre, mer faktaspäckat, skarpare och smartare än jag själv ens vågat drömma om. Välkommen tillbaka till bloggosfären, Blogge/Niklas!

tunn linje

För min egen del kan jag också rapportera att min kandidatur till Piratpartiets riksdagslista nu även rent formellt är registrerad, och att det nu bara är att vänta och se vad medlemmarna i Piratpartiet tycker, fr.o.m. den 9 november (har jag för mig). Självfallet är alla vi som kandiderar fria att göra reklam för oss själva gentemot medlemmarna, eftersom det är den s.k. svärmen som väljer vilka som slutligen skall ingå i riksdagsgruppen. Så om du är medlem i PP, och gillar tanken på mig som riksdagsledamot – rösta gärna på mig då. Jag kommer förstås att lägga ut mer information här på bloggen när det är dags för röstning.

pirat_blogbanner

Dekorrand

Finns Gud?

28/02, 2009

flyingspaghettimonster

Förlåt mig så hemskt mycket, men det här blir ett väldigt, väldigt långt blogginlägg, bara så att du vet det innan du fortsätter läsa… Förhoppningsvis ska det vara så intressant att du orkar dig genom hela klabbet även om det är omfattande – och då är ändå detta en koncentrerad sammanfattning av ett väldigt mycket större resonemang.

tunn linje

Så – finns Gud?

Frågan är egentligen fel ställd. På frågan “finns Gud” skulle jag kunna svara “Absolut inte!”, och i samma andetag “Ja, självklart!”, och båda svaren skulle vara 100 % korrekta – beroende på hur jag väljer att definiera Gud. På samma sätt är också frågan ”tror du på Gud” fel ställd, eftersom alla har helt olika bild av vad Gud är, och vad Gud är i relation till oss. För innan vi över huvud taget kan diskutera Gud måste vi definiera begreppen. Annars kommer vi aldrig att mötas, och risken är mycket stor att det bara blir en metafysisk pajkastning av alltihop.

Begreppet “Gud” är tyvärr hopplöst flummigt, och ger oändliga möjligheter till egna uttolkningar. Somliga tolkar begreppet som en universell, opersonlig kraft, andra som en ursprunglig gnista, eller som en skäggig, svartsjuk och maktgalen psykopat, eller som en mångfacetterad personlig/opersonlig existens utan gräns, eller som naturen själv, som universum, som en översjäl i varje levande varelse (paramatma), eller som en skapare som finns oberoende av sin skapelse, eller som en del av den – eller både och (acintya-bheda-abheda-tattva) – eller som en judisk profet, född av en jungfru, som en del av en obegriplig treenighet (far, son, heligt spöke), eller tusen olika personliga aspekter av samma gudom, ibland med åtta armar.

gaia

Vilken gudsbild föredrar du? Valet är ditt – och ändlöst. Det är inte svårt att förstå varför somliga blir förvirrade, och varför det finns ett behov hos somliga att etablera “en enda sanning” om Gud, trots att det förstås är helt omöjligt. De som vill bestämma att en bild är sann, och alla andra osanna, är förstås hopplöst och ändlöst fel ute, och det skulle vara lätt attt avfärda dem som dumskallar, om det inte vore just dessa mest förvirrade själar som ställer till med mest krig och elände här på jorden. Majoriteten av världens religioner bygger på skrock, vidskepelse, maktstrukturer, socialt tryck, institutionaliserad okunnighet, nedärvda vanföreställningar och kollektiv galenskap.

tunn linje

Men nu var det ju inte religionerna vi skulle tala om, utan Gud. Och det är faktiskt en HELT ANNAN SAK.

I denna eviga diskussion om Guds varande eller icke-varande känner jag mig nämligen manad att reda ut ett antal missförstånd och snårigheter. I dagstidningar och andra media ramlar det omväxlande in artiklar från aktivt religiösa som försvarar religion (och Gud), och från humanister/ateister som kritiserar religionerna (och Gud) och deras inflytande över samhällets olika funktioner. Och ofta ser jag att representanter för båda falangerna gör precis samma misstag. De blandar ihop Gud med religion, och de blandar ihop religion med andlighet – fast det är fullkomligt väsensskilda företeelser.

Andlighet är en individuell upplevelse. Religion är en kulturell yttre form, i vilken det i allra bästa fall kan finnas goda redskap och metoder för att uppnå denna andliga upplevelse. Dock brukar religionerna tyvärr snarast utveckla sig åt ett helt annat håll, i form av en social mall, som också fungerar som hämmande och styrande på medlemmarna i gruppen, och som ett maktredskap för att hålla folk i schack. Gud kan finnas med i ekvationen, eller inte. Det verkar mest vara en smaksak för de kreativa människor som grundar religionerna.

jenniemeditation

Under flera hundra år har Sverige och svenskarna utstått ett fruktansvärt religionsförtryck, i det att prästerna lydigt inordnat sig i systemet, och snarast blivit lokala regeringstjänstemän, tyranniska byråkrater med uppgift att kuva folk till lydnad, och till mycket stor del är väl just detta orsak till att vi idag hos svenskar generellt kan iaktta en allmän motvilja mot allt som osar religion. Eller som K. G. Hammar uttryckte det – en fundamentalistisk sekularism. Detta kan emellanåt få överdrivet negativa konsekvenser, på så sätt att om jag t.ex. rent allmänt talar om den psykologiska nyttan av ceremonier och ritualer, så ringer “sektvarningsklockan” direkt hos många.

Religionskritik är svårt i Sverige, eftersom ingen egentligen bryr sig om religion, förutom att folk generellt har en slags suddig bild av att religionen har nån slags inherent helighet, som gör att vi måste behandla all religion med en särskild respekt. Och samtidigt vet folk inte ett skit om religion, eftersom vi är så ointresserade och sekulariserade. Så det är extremt svårt att föra en vettig debatt. Det blir lite som att diskutera avancerade matrecept med femåringar. Försök med det så förstår du vad jag menar…

Men det finns förstås starkt positiva konsekvenser av vår svenska sekularism. Folk låter sig inte luras av skenhelighet och vidskepelse på samma sätt som i många andra länder med mer religiöst inflytande. En amerikansk politiker som tar ordet “Gud” i sin mun ökar märkligt nog i trovärdighet, medan en svensk politiker, t.o.m. en kristdemokrat, sjunker kraftigt i trovärdighet om han/hon åberopar Gud i något politiskt sammanhang. Och det är naturligtvis alldeles utmärkt att det är så. Om det är något historien har visat oss med all önskvärd tydlighet så är det faran med att blanda ihop religion och politik. Och tyvärr uppstår det även stora problem när man blandar ihop Gud med religion. Eller för den delen andlighet och religion.

Vårblot 2008

Så tillbaka till frågan – finns Gud? Återigen beror det på hur vi definierar gudsbegreppet, och förstås vem man frågar. Frågar man en ärkeateist som Richard Dawkins blir svaret förstås ett rungande NEJ, men t.o.m. Dawkins måste erkänna att lika omöjligt som det är att bevisa Guds existens, lika omöjligt är det faktiskt att bevisa Guds icke-existens. Och så tar Dawkins till ett helt batteri av sannolikhetskalkyler för att påvisa det absurda i Guds existens. Missförstå mig rätt – Dawkins är knivskarp, och gör ett beundransvärt arbete i sin religionskritik, som jag till mycket stor del instämmer i, och han demonterar t.ex. kreationismen på ett alldeles underbart sätt. Jag rekommenderar varmt en läsning av hans utmärkta bok ”Illusionen om Gud”.

Men även Dawkins missar några fundamentala komponenter i diskussionen, och virrar bort läsaren i raljerande religionskritik, med samma tendens att blanda ihop religion och gud som de religiösa visar upp – fast liksom från andra hållet, bara. Och vissa punkter hastar han väldigt fort förbi. Detta gäller i praktiken de flesta ateister, eller i alla fall de som argumenterar kraftfullt för sin sak.

alexgrey_mind

Låt oss göra ett tankeexperiment. Låt oss till att börja med skippa ordet “Gud”, som är så tyngt av årtusenden av dammigt bagage och bisarra vanföreställningar. Låt oss istället tala om medvetande. Varje levande varelse, åtminstone på en högre utvecklingsnivå, har någon form av medvetande. Vi människor är alldeles unika, i det att vi har en förmåga att reflektera, och skapa helt nya idéer, nya uppfinningar och tankevärldar som inte funnits förr. Vi kan fundera över livets mening, och ställa frågan “vem är jag?”. Enligt en förklaringsmodell har vårt universum fyra dimensioner, med tiden som den fjärde dimensionen. Jag hävdar för experimentets skull att det finns minst fem dimensioner, och att medvetande är den femte.

Hjärnan är fortfarande ett stort mysterium, och frågan om medvetandet ett ännu större, och på dessa områden finns det fortfarande enorma vita fläckar på kartan, som forskningen knappt har börjat nosa på ännu. Det finns så enormt mycket kvar att upptäcka, så enormt mycket vi inte vet. Och det vi kallar medvetande, håg, “mind & consciousness”, är fortfarande i stort sett outforskad mark. Vetenskapen har bara börjat nagga i kanterna på detta enorma ämne än så länge.

Riktiga hardcore-ateister är vanligen monister, i det att man tror att medvetandet är ett resultat av materien, att medvetandet är helt beroende av den fysiska kroppen, medan “andligt” sinnade personer tänker mer dualistiskt – att det kan finnas något bortom det fysiska, något evigt – en själ, en ande. Så härmed avslöjar jag mig som en dualist, i det att jag obetingat tror på själens existens som något separat från kroppen, och kroppen som en manifestation av jagets önskan, snarare än tvärtom. Medvetandet överordnat materien, snarare än tvärtom. Så för att mitt tankeexperiment ska fungera, måste vi åtminstone som en temporär hypotes acceptera en dualistisk världsbild.

matrix

Låt oss gå vidare med vårt tankeexperiment. Om vi väljer att betrakta var och en av oss medvetna varelser som små mikrokosmos i ett makrokosmos, så kan man utan alltför stor ansträngning föreställa sig att makrokosmos – alltså hela alltet – skulle kunna beskrivas som, alternativt omfatta/innehålla ett evigt, gränslöst supramedvetande, som genomströmmar allt, finns i allt, innehåller allt. Om vi anstränger oss lite i att undvika att kalla detta för Gud, utan stannar kvar i mer neutrala, nästan vetenskapliga termer, så kan vi komma en bit till i resonemanget utan att det blir tro och religion av det.

Om relationen mellan individen och helheten är just mikrokosmos och makrokosmos – att allt som finns i det stora finns i det lilla, och vice versa – så kan vi också dra slutsatsen att alla mina egenskaper och tillgångar som enskild individ blott och bart är en nano-spegling av helheten. Jag har önskningar, jag har längtan, jag har självmedvetenhet, jag har en förmåga att skapa saker och ting, konkreta och/eller abstrakta, upprätthålla komplexa system, samt bryta ner och förstöra. Den universella speglingen av detta skulle kunna se ut som den vediska treenigheten Brahma-Vishnu-Shiva. Brahma skapar, Vishnu upprätthåller, och Shiva förstör – allt i ett perfekt balanserat kretslopp.

brahmavishnushiva1

Vi människor är både gudar och djur. Vi har djurkroppar, med djuriska instinkter, men ett potentiellt högre medvetande – vi har alla de gudomliga egenskaperna, i just förmågan att skapa/upprätthålla/förstöra sådant som inte fanns tidigare, oerhört komplexa mekanismer såväl materiellt som strukturellt/intellektuellt. Detta finns det ingen annan art som kan. Bara vi människor. Därför tar vi en särställning i den värld vi lever i.

Unified Field-teorin introducerades i sin första form redan av Einstein, men som också utforskas inom kvantfysiken. Den är strikt sett inte bevisad, och betraktas inom den etablerade vetenskapen som pseudo-vetenskap, just för att den inte är bevisad. Men denna teori skulle förklara hur allting hänger samman, en slags fysikvetenskaplig holism, och den skulle intressant nog även passa ihop med min teori om ett evigt, gränslöst supra-medvetande. Skillnaden är att jag även lägger till medvetande som en komponent i detta fält, detta nät – denna Urds väv i evigheten. I detta supramedvetande finns förstås all medvetenhet samlad, som ett slags tidlöst Internet som är uppkopplat till varenda atom och varenda medvetande i hela världen.

unifiedfield

En intressant sak med detta eviga, gränslösa supramedvetande, kombinerat med Unified Field-teorin, är att det stämmer väldigt bra överens med såväl gammal urvedisk kosmologi, liksom med den nordiska, i Urdaväven, den tantriska och den shamanska världsbilden (de har väldigt mycket gemensamt). Tantra betyder i själva verket “expanderande väv”, och kan lätt tokas om till ett “unified field” med integrerat medvetande. En annan aspekt av detta är att den skapande tanken får ett gränslöst spelrum. Det handlar framför allt om hur starkt fokus jag kan hålla i min intention.

Hur ska vi då relatera till detta supramedvetande? Ett supramedvetande presenterar självfallet inga regler, inga dogmer – alla idéer om en inbyggd moralisk kompass är naturligtvis bara inskränkt önsketänkande. Så fort vi talar om gott och ont, gudomlig rättvisa och annat formalistiskt tankegods, så är vi inne på mänsklig moral, som givetvis alltid är högst relativ och subjektiv.

radha_krishna

Det finns ingen absolut gudomlig moral. Snarare tvärtom – det högsta måste med all nödvändighet vara helt fritt från mänskliga dogmer om ”rätt” och ”fel”. Gud saknar moral. Dock kan man föreställa sig att det är möjligt att kommunicera med detta supramedvetande, enligt principen att “Gud har miljoner ansikten”, och “Gud visar sig för dig på det sätt som du är redo att se Gud” – eller det gränslösa eviga supramedvetandet. Då kan det oändliga supramedvetandet visa upp en spegel, en önskebild för just dig. Men då blir Gud i det ögonblicket faktiskt din egen skapelse, inte tvärtom – vilken underbar paradox!

Om du vill se Gud som Krishna, eller Jesus, eller det flygande spaghettimonstret, så kan det oändliga, gränslösa supramedvetandet spegla tillbaka detta önsketänkande på dig, och så blir din skapelse sann, i samarbete med det oändliga, gränslösa supramedvetandet. En gemensam skapelse, ett samarbete mellan dig och det verkligt gudomliga, blir din gudsbild, din uppenbarelse. Och jag kan möta denna gudsbild på olika sätt – genom tempeldyrkan, meditation, eller i ett tantriskt möte med min partner.

universe_net

Gud hör bön – ja, kanske, på så sätt att jag med mitt begränsade mikrokosmos-medvetande kan koppla upp mig mot det obegränsade makrokosmos-medvetandet, och att det kan svara, lite på samma sätt som det beskrivs i det gamla talesättet “som man ropar i skogen får man svar”. Det jag ger ut är det jag får speglat, manifesterat tillbaka. På samma sätt som jag (mikrokosmos) kan få min gudsbild bekräftad genom det oändliga, gränslösa supramedvetandet (makrokosmos), kan förstås mina önskningar och ambitioner speglas tillbaka på samma sätt.

Naturligtvis är det fullkomligt osannolikt att ett universellt medvetande skulle ha moraliska synpunkter på hur vi agerar här på jorden, vilka sexuella preferenser vi har, eller vilka (mänskliga) lagar vi väljer att följa eller strunta i. Detta strider förstås mot mångas naiva bild av gudomlig rättvisa, att det skulle finnas någon överordnad ståthållare som står för en absolut moral om gott och ont. Sorry, men det finns inte. Det strider mot all logik och allt sunt förnuft, och all vetenskap. Gud är varken god eller ond, Gud är ingen moralisk kompass – Gud är. Och där sprack teodicéproblemet, som en skimrande såpbubbla.

bevapnadenunnor

Det är mycket viktigt att påpeka att denna idé om ett supramedvetande är en oerhört mycket mer avancerad gudsteori än något man kan hitta i de hopplöst inadekvata och primitiva abrahamitiska teologierna. Så om du ur mitt resonemang kring ”Gud” får minsta association till den judeo-kristna-muslimska jahve-allah, den svartsjuke, straffande psykopaten, så önskar jag att du slänger denna association, denna gudsbild på soptippen illa kvickt. Denna gudsbild duger inte till något annat än att förslava enfaldiga och obildade stackare, och har intet att erbjuda dem som verkligen vill utforska andliga upplevelser och själsliga djup.

Det är i själva verket mycket tveksamt om kristendom – eller för den delen islam – ens kan kvalificera som riktiga religioner, eftersom de i grunden är imperialistiska politiska system, med hysteriska religiösa övertoner, i vilka Gud mest används som påtryckningsmedel för att få undersåtarna att lyda, ett lömskt sätt att rättfärdiga absolut makt och hänsynslös imperialism. Den som får egna visioner och uppenbarelser, och som får starka andliga upplevelser av egen kraft, får passa sig. Antingen blir man bränd på bål, eller i bästa fall utstötta och förvisade, som gnostiker och sufier. Verklig andlighet är i praktiken att betrakta som oönskade bieffekter, som bryter mot den hierarkiska strukturen och “den enda sanningen”.

islamdemonstrators

tunn linje

Ursäkta avbrottet – tillbaka till Gud.

tunn linje

Graden av öppenhet påverkar den inre och yttre balansen. Om jag har en stark kontakt med detta supramedvetande, ”gud”, om jag så vill, eller Universum, så kommer jag också att vara mer öppen för insikter, såväl inifrån som utifrån. De som är verkligt stora shamaner är de som kan kanalisera konkret livsnödvändig information till kollektivets nytta – inte för att skaffa sig makt och rikedom på andras bekostnad, som kyrkan ända sedan 300-talet.

En intressant iakttagelse jag gjort, å ena sidan med ledning av det jag läst och på annat sätt tagit del av om modern vetenskap, kvantfysik m.m., å andra sidan av allt det jag praktiserat och studerat om shamanism, tantra och andra urgamla andiga system och förklaringsmodeller, är faktiskt att de allra äldsta modellerna för andlig utveckling och kontakt med subtilare makter idag är de allra modernaste. Kristendom och islam är hopplöst passé, omoderna, dysfunktionella och destruktiva, medan de äldre systemen, som shamanism, tantra och olika former av panteistisk deism kanske fungerar bättre idag än någonsin.

Ett tantriskt mantra som stämmer väldigt väl med denna världsbild (praktiseras av den tantrayogiska gruppen Ananda Marga) lyder som följer – ”Bábá Nám Kevalam” – vilket betyder ”Allt som finns är uttryck av det oändliga medvetandet”. Observera – det oändliga medvetandet. Det är alltså inga nya tankar, men de harmoniserar oväntat väl med modern vetenskap.

Kombinerat med dagens vetenskapliga utveckling och oerhört avancerade ackumulerade kunskap, kan vi alltså nu skapa helt nya vägar att nå djupare insikt och tillfredsställelse i livet, utan den gamla tidens skrock och falska föreställningar, men inkluderande all den andliga essensen som vi fortfarande kan ha glädje av.

Gud är inte ”övernaturlig”. Gud behöver inte vara ovetenskaplig, bortom vetenskapens domäner. Faktum är att i samma grad som vi utmålar Gud som något onåbart för vetenskapen, i samma grad gör vi Gud osannolik, omöjlig att inkorporera i ett förnuftigt sinne.

Så hur är det nu då – finns Gud? Återigen, ja eller nej, beroende på hur vi väljer att definiera Gud. Hur vill du se Gud? Hur vill du bli sedd av Gud? Kanske det är samma sak? Jag kan bara vidarebefordra en uppmaning från såväl Stevie Wonder som Neale Donald Walsch – Have a talk with God. Kanske Gud svarar?

theologue

Ytterst sett är dock allt detta intellektuell onani. Mindfucking, som amerikanerna subtilt nog uttrycker det. Missförstå mig rätt – jag gillar både onani och ”fucking” – inget fel på det. Men det är inte det optimala, det högsta. Vi kan diskutera Guds existens eller icke-existens tills vi faller ihop i små högar av damm, utan att egentligen ha åstadkommit ett skit, eftersom Guds existens strikt sett varken går att bevisa eller motbevisa.

Det finns en sak som är viktigare än allt annat, vad vi än tror på eller inte tror på, oavsett om Gud finns eller inte finns, oavsett om vi är separata eviga själar i temporära kroppar eller kroppar med integrerat medvetande – och det är den sociala konsekvensen av våra tankar och handlingar. Om jag utifrån min trosuppfattning, oavsett vilken, bestämmer mig för att alltid agera i kärlek, alltid vara kärleksfull och ansvarsfull i alla mina relationer, så kommer det att påverka min omvärld positivt, alldeles oavsett min mer abstrakta världsbild.

frimarke

Störst av allt är kärleken – så kan man läsa i en mängd mer eller mindre visa skrifter, och detta kommer kloka gummor och gubbar att påpeka i evinnerlig tid. Det fanns på 1600-talet i Indien en vaishnava-filosof vid namn Vishvanath Chakravarti Thakur, som hävdade att det fanns en sak som var ännu högre än Gud själv, och det var kärleken till Gud, bhakti. Om du älskar Gud fullkomligt och hängivet, så styr ditt hjärta över Gud. Eller som man också kan formulera det, om ordet Gud känns störande – kärleken till Alltet, Universum, Livet, är större, högre än Alltet, Universum, Livet självt.

Vi kanske aldrig får veta om Gud finns. Eller inte finns. Vi kan bara tro, hoppas, teoretisera och grubbla. Men en sak vet vi med hundraprocentig säkerhet – Kärleken finns, och den kan vi välja att leva. Eller inte. Kärleken är något högst konkret, medan ”Gud” i praktiken är ett verbalt begrepp, en intellektuell konstruktion, en mental tolkning av det vi ser men inte kan förstå i sin helhet – alldeles oavsett om Gud existerar eller ej i sinnevärlden. Och det kanske är så enkelt som att Gud är Kärleken. Eller att Kärleken är Gud. Eller så finns bara kärleken.

Hur det än är – om du måste välja EN sak att tro på, och leva efter som ledstjärna – strunta i Gud. Välj Kärleken. Då hamnar du rätt, hur du än gör.

Nordisk tantra - fröblot

P.S. Nu har jag inte skrivit något här om själens natur, men det skulle bli för långt, så det spar jag till ett annat blogginlägg.

Dekorrand

Rätt att döda icke-muslimer, enligt koranen

19/02, 2009

Jag brukar vara rätt hård i min kritik mot kristendom här på min blogg, men det finns andra som förtjänar betydligt hårdare kritik. Militanta muslimer får mer och mer inflytande i Europa, och det ger skrämmande perspektiv. Filmen jag länkar till här, högst upp i denna bloggpost, visar en intervju med en i Storbritannien välkänd muslimsk mulla, Anjum Chaudri, och i den avslöjar han sig som den värsta sortens avskum, en arrogant och hatisk skitsnackare som tycker att det är legitimt att döda västerlänningar. Han slingrar sig som en ål, men sanningen är väldigt påtagligt tydlig. Anjum Chaudri anser att bara muslimer kan betraktas som oskyldiga, och alla icke-muslimer är legitima mål för blodig terrorism. Så enkelt är det. Det läskigaste i sammanhanget är ju att den här filuren inte är ensam. Man kan skaka fram nitton på dussinet som säger ungefär samma saker.

Det fjäskas alldeles för mycket för islam. Över hela Europa hanterar man islam med silkesvantar, och när muslimer blir arga för att de har blivit ”kränkta” av något , må vara en kortfilm eller en skämtteckning i en tidning, så tar vi dem i försvar, idkar självcensur, ber om ursäkt – och så sågar vi av grenen vi sitter på, kastar hela det europeiska kulturarvet överbord, lägger oss ner och dör av självutplåning. Detta är så jävla fegt. Vi har en månghundraårig tradition i Europa av politisk satir, elaka skämtteckningar, frihetstänkande, demokrati, liberalism m.m., och jag förstår verkligen inte hur vi kan glömma bort allt detta, bara för att någon koranviftande skäggtomte påstår sig bli ”kränkt”.

muhammadali

En underbar paradox i sammanhanget är att fundamentalistiska muslimer kan använda våra demokratiska rättigheter, vår yttrandefrihet och vår demonstrationsfrihet för att gå ut i mobb och demonstrera MOT dessa friheter – mot yttrandefrihet, mot religionsfrihet, mot demokrati. Spännande. Jag tycker förvisso att de ska fortsätta att ha dessa friheter, men det framstår ju onekligen som en smula inkonsekvent att demonstrera mot rätten att demonstrera.

theovangogh

I Holland har militanta muslimer redan skrämt skiten ur såväl folk som regering, och nu dras islamkritiker inför rätta (Geert Wilders för sin högst bagatellartade lilla filmFitna”, som inte ens var särskilt bra – propagandistisk på ett väldigt förenklat sätt), såvida de inte måste fly landet (Ayaan Hirsi Ali), eller bli brutalt mördade på öppen gata (Pim Fortuyn, Theo van Gogh).

Och det verkar tyvärr bara bli värre. Fega regeringar slickar islamistiska rövar, och böjer sig för galna och överdrivna krav. Helt nyligen nekades Geert Wilders att komma in i Storbritannien, och fick åka hem igen med vändande plan, eftersom han ansågs vara en ”fara för allmän säkerhet”. På grund av att en muslimsk parlamentsledamot skrek i högan sky, och hotade med stora demonstrationer av 10.000-tals arga muslimer på Londons gator.

geertwilders

Men vänta nu lite grann. Har det inte blivit något fel här? Om militanta muslimer hotar alla som uttrycker sig kritiskt mot islam, med våld, blod och ond bråd död, så är det väl inte kritikerna som utgör en ”fara för allmän säkerhet”? De som använder vår västerländska yttrandefrihet och demokratiska rätt att vara kritisk mot olika ideologier borde vi väl ta i försvar? Det är naturligtvis de militanta muslimerna som utgör en ”fara för allmän säkerhet”!

Hade Storbritannien haft den minsta respekt för vår egen politiska tradition så hade man sett till att Geert Wilders hade fått lämpligt beskydd mot totalitära våldsrörelser, i form av t.ex. livvakter, och så hade man sparkat ut eventuella våldsverkare ur landet istället. Nu biter man sig i röven och legitimerar muslimskt våld, och hot om våld. Pinsamt, dumt och fegt, Storbritannien! Pat Condell raljerar förstås ilsket och knivskarpt om denna pinsamma skandal.

Jag behöver inte sympatisera med Geert Wilders åsikter för att försvara hans rätt att utrycka dem. Det lilla jag har hört om honom är han är en rätt så bigott typ, att han vill förbjuda Koranen och kasta ut alla muslimer ur Holland, och det är förstås rätt så överdrivet, motsägelsefullt och rejält populistiskt. Jag försvarar alltså inte Geert Wilders politik. Jag är däremot kraftigt kritisk gentemot den fientliga och förbudsivrande respons han har fått, från såväl muslimer som från det politiska etablissemanget i Holland och övriga Europa.

offensive

Jag tycker inte att Koranen skall förbjudas, hur hemsk den än är, eller för den delen islam. Jag tycker inte heller att Maos lilla röda, Lenins skrifter, Hitlers Mein Kampf eller Mormons bok heller ska förbjudas, hur galna och lögnaktiga de än må verka. Däremot måste islam kunna utsättas för precis lika hård kritik som vilken annan ideologi som helst, utan att man för den skull ska behöva utstå hot, våld och mord. En sak som folk verkar ha glömt, är att om vi undviker att kritisera islam, för att vi är fegisar, rädda för våld, så är detta en bekräftelse på kritiken mot islam som en våldsförhärligande ideologi – och då har våldet redan vunnit.

Det är inte automatiskt ett tecken på okunnighet eller fördomsfullhet att kritisera islam, även om många vill få det att verka så. Vi ska vara toleranta och kärleksfulla, och acceptera alla människor som jämlikar, alla deras egenheter, sexuella preferenser, religoner och politiska åsikter – då är vi upplysta och ”goda”. Men vi gör redan undantag från dessa principer. Vem gillar pedofiler? Eller för den delen nazister? Men de är ju förstås skillnad, och de har blivit legitima hatobjekt, eftersom deras aktiviteter skadar andra människor. Men… gör inte militanta muslimer det också? Och alla de som stödjer de militanta muslimerna, med sitt tysta medgivande? Är inte det lika illa, eller ibland t.o.m. värre?

islamist_demonstration

Det mest skrämmande med de militanta muslimerna är nämligen inte framför allt deras terrordåd, utan just det tysta medgivande den muslimska majoriteten visar upp (och nu även västerländska regeringar). Hur många muslimer vågar säga stopp, hur många muslimer vill ens säga stopp, hur många muslimer hurrar tyst i sitt hjärta för att de militanta, offensiva sharia-förespråkarna agerar hårt, aggressivt och effektivt? Har någon brytt sig om att ta reda på vad majoriteten av de i Europa boende muslimerna faktiskt tycker, innerst inne?

Enligt flera engelska undersökningar, strax efter terrordåden i New York och Washington D.C. 2001, var 13 % av den muslimska populationen i Storbritannien positiv till terrordådet, och ca 15 % visste inte riktigt om de var positiva eller negativa. De brittiska muslimernas stöd för terrordåden hemma i Storbritannien några år senare var häpnadsväckande högt – 24 % hade sympati för bombarna, och tyckte alltså att syftet var gott. 36 % tycker att man bör införa sharialag i Storbritannien, och ca 50 % ansåg att de som förolämpar islam (som t.ex. skämttecknare) skall straffas, gärna med fängelse. Och då ska vi komma ihåg att de muslimer som bor i Europa är de mest moderata, moderna, upplysta och demokratiska muslimerna i världen. I muslimska länder skulle vi förstås få helt andra siffror.

Det är väldigt populärt att påpeka att de flesta muslimer faktiskt inte är aggressiva, militanta fanatiker, och det är säkert alldeles sant. Men varför hör vi inte muslimer protestera mot terrordåd? Varför är det endast ett litet modigt fåtal som vågar stå upp mot våldsfixeringen och hatet inom den mest dogmatiska formen av islam? Är det för att de är rädda för repressalier, eller sympatiserar de i själva verket med sharia-dårarna? Vilket är värst – kollektiv feghet eller fanatisk lydnad?

islam_hate

Islam är INTE en fredsälskande religion, och har aldrig varit det. Muhammed var en våldsam erövrare, en imperiebyggare som ville att islam skulle härska över hela världen, och det var helt i linje med Muhammeds krigarambitioner att detta skulle ske med hjälp av våld. Detta är odiskutabla fakta. Enligt islam finns det två tillstånd – islam och krig. Den så kallade fred som islamsympatisörer alltid refererar till är alltså den som inträder när alla är muslimer. Nu är ju detta förstås också rätt orealistiskt, eftersom islam redan strax efter Muhammeds död delades upp i två rivaliserande grupper – sunni och shia – vilket bör leda i bevis att det inte går att skapa verklig fred med våldsamma metoder.

Det är verkligen dags att sluta vara godtrogna och lättlurade. Vi måste se de muslimska fanatikerna för vad de är – våldsälskande, hatiska, blodtörstiga galningar som bara vill förstöra, riva ner och döda allt som inte stämmer med deras inskränkta världsbild. Vi har ännu inte i Sverige behövt möta den vidriga utveckling som framför allt kommit till uttryck i Storbritannien och Holland, och det är för väl. Men vi måste vara mycket, mycket vaksamma. De värderingar som islam representerar har inte mycket gemensamt med vår moderna europeiska, humanistiska, demokratiska värdegrund, med yttrandefrihet, sekularism och mångfald som heliga och icke förhandlingsbara komponenter.

muslim

Islam är ett uttryck för en ovanligt primitiv ideologi, en imperialistisk våldskultur som inte klarar att integreras i vår västerländska kultur utan att bli kraftigt reviderad. Det första som måste bort, för att islam ska fungera alls i vår moderna kultur, är den blinda tron att alla svaren finns i Qur’an, och att man ska följa Qur’an till punkt och pricka. Fundamentalister har inget att tillföra vår kultur, oavsett om de är kristna, muslimer eller vilken annan religion som helst. Särskilt inte om de vill tvinga alla andra att följa deras exempel, med våld om så behövs.

Frågan är om islam ens kvalificerar som en riktig religion, med tanke på att det egentligen i grunden, ända sedan stråtrövaren, massmördaren och psykopaten Muhammeds dagar, framför allt är en imperialistisk, politisk rörelse, förvisso med religiösa övertoner, men med ambitionen att erövra hela världen – en monoman kultur, vilket gör den ännu farligare än de ideologier som enbart är politiska. Om man blandar in Gud i den politiska förkunnelsen, och gör de imperialistiska ambitionerna till Guds Sanning, så öppnar man locket till Pandoras ask, och vilken galenskap som helst kan då legitimeras som Gudomlig. Knappast en andlig väg som hyllar livet och kärleken…

muslimskrattvisa

Det tjänar ingenting till att relativisera, och påpeka att det även finns kristna fundamentalister, och fanatiska krigshetsare inom alla religioner. Det är möjligen sant, men det finns ingen religion i världen som har så tydliga politiska konsekvenser, det finns ingen religiös konkurrens med muslimska nationer, i vilka det är dödsstraff på att konvertera till en annan religion, dödsstraff på homosexuella handlingar, dödsstraff på äktenskapsbrott, förbud mot att importera religiös litteratur som inte är muslimsk, terror mot icke-muslimer m.m. Detta extrema sätt att styra hela länder finns bara inom den muslimska kulturen. Och det värsta är alltså att många muslimer vill sprida detta oskick vidare över hela världen, inte minst här i Europa.

Vi måste förstås komma ihåg att många av de muslimer som bor i Sverige, bor här för att de har flytt från islamisk extremism. De vill inte ha sharialagstiftning, inblandning av imamer i skilsmässoprocesser eller islamisk terror. Jag har en väldigt trevlig familj från Afghanistan som grannar i huset där jag bor. Kvinnorna i den familjen bär INTE burkha.

muslim_nazis

Fundamentalistisk islam förtjänar ingen respekt alls, inte mer än andra våldsförhärligande ideologier som nazism (väldigt många arabiska muslimer sympatiserar med nazism, eftersom de likt nazister hatar judar, och väldigt många gamla nazister fick en fristad i arabvärlden efter andra världskriget), och de muslimer som med sitt tysta medgivande uppmuntrar till fler terrordåd och mer fanatism förtjänar inte heller någon respekt. De kräver respekt från oss, men vill inte respektera oss tillbaka. Så kan vi inte ha det.

Den dag vi börjar buga och bocka för islam, och förbjuda kritik mot religion (sådana regler finns redan i flera länder, och propageras starkt för i såväl FN som i Europa) så är vi riktigt illa ute. Den dag höga politiker börjar propagera för att införa blasfemilagar igen här i Sverige, då är det fan dags att häda riktigt ordentligt.

All that is necessary for the triumph of evil is that good men do nothing.
Edmund Burke

Den mest förutsägbara reaktionen på detta blogginlägg vore att en och annan arg muslim skäller på mig, och kanske till och med hotar med våld, blod och död (vilket då bara bekräftar allt det jag skriver), och så förstås att några politiskt korrekta, pseudo-kolonialistiskt beskyddande svenskar beskyller mig för rasism (vilket också är 100 % absurt, eftersom islam inte är en ras).

bombmanJa, jag vill provocera, det erkänner jag villigt och glatt – men syftet med min provokation är att skaka fram reaktioner mot det jag skriver om, snarare än att bara göra folk arga på mig, eftersom jag skriver kritiskt mot islam. Min förhoppning är att en och annan muslim ska förstå vilka de egentligen borde bli arga på, och faktiskt våga börja protestera öppet mot våldsförhärligande fanatisk ideologi. Då kan det börja hända något positivt i utvecklingen, beträffande islam i Europa.

Faktum är att just det nog är vår enda räddning, det som skulle hindra en framtida frontalkrock mellan europeisk och inflyttad muslimsk kultur, ett europeiskt inbördeskrig – att en majoritet av Europas muslimer tar tydligt avstånd från våld och fanatism, mot fundamentalistisk islam, mot etnisk rensning och mot mullornas judehat och rasism mot vita icke-muslimska européer. Annars finns det nog tyvärr inget hopp om en positiv utveckling i Europa.

Det är dags att göra en nykter analys av islam som politisk ideologi. Nu.

dittval

tunn linje

Intressanta sajter med aktuell islamkritik:
FaithFreedom.org, Jihad Watch, Islam Watch, Apostates of Islam, Islam och islamistövervakaren, Prophet of Doom, The Religion of Peace, Jihad i Malmö.
Se även gärna Geert Wilders film FITNA, för att skapa dig en egen uppfattning.
Filmen Obsession är också mycket intressant. Se hela filmen här.

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: