Sveket mot liberalismen – vår första pubkväll!

Foto: Jonathan Rieder Lundkvist

Så hade vi premiär på vårt diskussionsforum Pub Liberal. Vi höll till på Restaurang Cattelin i Gamla Stan, och det var ca femtio personer i publiken. Ämnet var ”sveket mot liberalismen”. Alltihop bambusades ut, vilket innebär att debatten i skrivande stund har setts av över 600 personer – minst tolv gånger antalet den publik vi hade på plats. Länk till Liberaldemokraternas Bambusersida hittar du längre ner på sidan.

Tanken med Pub Liberal är att vi ska ordna debatter om intressanta politiska ämnen, och samla oss kring ett liberalt perspektiv. Det betyder inte att alla våra gästande debattörer måste vara liberaler, men vi vill inte heller fokusera på olikheter och iscensatta konflikter, utan snarare öppna och sökande debatter där alla ska kunna känna sig som vinnare efter en kvälls diskussioner.

På premiärkvällen diskuterade vi liberalismens dilemman, både i form av de problem man kan möta som riksdagsledamot, men också hur svårt det kan vara att organisera dessa hårdnackade individualister som liberaler ofta är. Många skratt och fördjupade insikter levererades.

I panelen tronade Alexander Bard som moderator, och med oss hade vi Frederick Federley, riksdagsledamot för Centern, Camilla Lindberg, f.d. riksdagsledamot för Folkpartiet, Rick Falkvinge, evangelist för Piratpartiet och den internationella piratrörelsen, och så jag då, för Liberaldemokraterna. En rätt skön samling, med andra ord.

Om knappt två veckor har vi nästa Pub Liberal, onsdag den 30 mars, och då kommer vi att diskutera datalagringsdirektivet. Vi kommer naturligtvis att samla ihop en minst lika tung debattpanel, med expertis på området, och är du i Stockholm går det bra att ramla in. Kan du inte komma så ser vi förstås till att Bambusa ut även denna kvälls debatt. Vi kommer inte att vara på Cattelin, utan på Bysis, på Söder. Mer information kommer framöver.

Välkommen!

Här är Bambuser-länken, om du vill höra debatten:
http://static.bambuser.com/r/player.swf?vid=1503622

Mer om Pub Liberal:
Liberaldemokraterna, Liberaldemokraterna på Bambuser, Liberaldemokraterna på Facebook

Fler bilder från Pub Liberal:
Jonathan Rieder Lundkvist, Henrik Bejke

Pub Liberal – ikväll – sveket mot Liberalismen

Liberaldemokraterna arrangerar under våren en serie pubkvällar med politiska och filosofiska diskussioner, på Restaurang Cattelin, i Gamla Stan, Stockholm. Vi bjuder in olika gästdebattörer, med intressanta åsikter, idéer och teorier inom varje område.

Pub Liberal är den nya samlingsplatsen för liberaler i Sverige, oavsett partitillhörighet. Här är det högt i tak, alla är välkomna att delta i debatterna, dialogen är fri och möjligheterna finns att både skapa och sprida nya idéer, samt bygga allianser.

Ikväll har vi vår första pubkväll, och vi inleder förstås med ett hett tema för kvällen; ”Sveket mot liberalismen”. Vi vill veta varför de politiker som idag sitter i riksdagen och kallar sig liberaler, ändå bidrar till en total utarmning av begreppet liberal. Vi vill veta varför det verkar vara en allmän uppfattning idag att liberaler, det är såna där som tycker att man ska sköta sig själv och skita i andra, ha mer övervakning, tuffare skola med mer pekpinnar och betyg, burqaförbud och hårdare straff.

Var tog liberalerna vägen? Var tog de vackra humanistiska idealen om den fria individen vägen? Var tog tilliten till enskilda människors empati, ansvar och kärlek vägen? Varför sviker (nästan) alla politiker idag liberalismen – och värre ändå – ger liberalismen ett dåligt rykte?

Vi vill också undersöka om det är möjligt att bygga allianser över partigränserna, stoppa marschen mot det fascistoida kontrollsamhället och skapa ett liberalt Sverige – på riktigt.

Vi har bjudit in en stark panel med liberaler från olika partier, för att diskutera frågan. Vi har en riksdagsledamot från Centern, en före detta riksdagsledamot från Folkpartie, en före detta partiledare från Piratpartiet, en av grundarna till Liberaldemokraterna – och som moderator en rapp liberaldemokrat.
Bäddat för en spännande och stimulerande kväll, med andra ord!

Panel:
Fredrik Federley (C)
Camilla Lindberg (f.d. FP)
Rick Falkvinge (PP)
Carl Johan Rehbinder (L)
Moderator:
Alexander Bard (L)

Vi börjar 18:30, och vi håller till på på Restaurang Cattelin, Storkyrkobrinken 9, Gamla Stan, Stockholm.

VÄLKOMMEN!

Mer om Pub Liberal:
Liberaldemokraterna, Facebook

Ännu en bredsida mot sexmoralismen

Maktmonstret och härskarteknikmästarinnan Margareta Winberg har uppenbarligen känt sig lite bortglömd och undanskuffad på sistone, så med hjälp av sin vapendragerska Anna Hedh är de nu ute på korståg. De vill frälsa Europa. Så i EU-parlamentet som i svensk press.

Winberg och Hedh har publicerat en artikel, ett riktigt brandtal, på SvD Brännpunkt, med titeln ”Vi tar strid mot sexhandeln i Europa”. Den artikeln var dock så ofattbart enfaldig och missvisande, att jag och några av mina politiskt engagerade vänner blev tillräckligt upprörda för att skriva ihop en svarsartikel till SvD Brännpunkt – och här är den nu!

EU säger nej tack till svensk morallag

Margareta Winberg och Anna Hedh skriver på Brännpunkt 14 december att de ”tar strid mot sexhandeln i Europa”. De vill framhäva vår svenska sexköpslag som något som vi absolut måste exportera till hela EU, utifrån antagandet att sexarbete alltid skadar både individ och samhälle. De tycks anta att svenskar alltid vet bättre än alla andra, och framför allt har högre moral.

Att exportera den svenska sexköpslagen till EU är lyckligtvis ett omöjligt projekt. De andra medlemsstaterna kan nämligen se skillnad mellan frivillig sexhandel och trafficking. Det medlemsländerna nu kommit överens om är att ”redovisa de åtgärder som de vidtar för att kriminalisera den som medvetet köper sexuella tjänster av ett människohandelsoffer”.

Det Winberg och Hedh säger i sin artikel stämmer inte alls. De gör i sin artikel allt de kan för att ta åt sig äran, och antyder att svensk politik har stort inflytande över EU. De har dessutom fräckheten att antyda att motståndet mot svensk sexlagstiftning i övriga Europa skulle vara på grund av att de övriga europeiska politikerna och tjänstemännen själva nyttjar sexarbetares tjänster – en argumentation som är på en skandalöst låg nivå.

Winberg och Hedh blandar medvetet ihop begreppen sexarbete och trafficking, och påstår att trafficking är mer ovanligt i Sverige på grund av vår restriktiva sexköpslagstiftning. Sanningen är att främsta orsaken är stora skillnader i levnadsstandard, och att trafficking främst riktar sig mot de platser där det finns mest pengar. Trafficking är illegal migration och slavarbete, ofta under omänskliga förhållanden. Denna slavhandel omfattar allt från städning och byggnadsarbete till bärplockning och sexarbete. Sexköpslagen har ingen bäring på dessa aktiviteter alls, eftersom den bara reglerar frivilliga transaktioner. Att sälja sexuella tjänster är något som de allra flesta professionella sexarbetare gör fullt frivilligt. Sexuellt tvång, våldtäkt och slavhandel är redan förbjudet och regleras av annan lagstiftning.

Winberg och Hedh utgår också från att sexköp alltid handlar om män som köper sex av kvinnor, men bland yngre sexsäljare i Sverige är männen i majoritet. Denna verklighet vill Winberg och Hedh över huvud taget inte se, eftersom det strider mot deras radikalfeministiskt ideologiska ställningstaganden.

När politiker medvetet vilseleder sin omgivning genom att blanda ihop oförenliga begrepp, och dessutom ignorerar rena fakta, så blir politiken godtycklig och gör mer skada än nytta.

************

Camilla Lindberg, f.d. riksdagsledamot för Folkpartiet
Alexander Bard, Liberaldemokraterna
Helena von Schantz, ordförande för Liberala Kvinnor i Östergötland
Carl Johan Rehbinder, sexualupplysare
Malin Westberg, konstnärlig ledare Teater Olydig

Flera som bloggar i ämnet:
Torbjörn Jerlerup, Helena von Schantz, Reformera sexköpslagen, GenusNytt, Hanna Söderström, Pelle Billing

The Dream Team – min regering!

Camilla Lindberg roade sig före valet med att på sin blogg sätta ihop en drömregering med sina favoriter, och valde mer eller mindre fantasifullt ut allehanda personer som ministrar. Min käre son Caspian och jag satte ungefär samtidigt ihop en egen lista, och intressant nog blev vår lista väldigt lik Camillas, trots att vi faktiskt kommit fram till de flesta namnen helt oberoende av varandra – sen blev det ännu mer likt, efter en kväll då jag satt jag i telefon med Camilla och jämförde våra ministerposter. Inte alldeles likt, eftersom vi hade en del olika idéer – men som helhet var vi väldigt överens, kan jag säga…

Några ministrar har vi alltså lånat av varandra, och det är förstås väldigt roligt. Jag är särskilt stolt över vår folkhälsominister och vår biståndsminister, och tycker också att det var kul att Camilla snappade upp våra kandidater till kulturminister och socialminister. Och så måste jag förstås erkänna att jag tycker att det är hedersamt att bli Kärleksminister på Camillas lista, tillsammans med Pye Jacobsson, och jag tackar ödmjukast för den äran.

Caspian och jag har undvikit de mer fantasifulla namnen, som Lara Croft till försvarsminister, eller Joakim von Anka som finansminister – vi ville hellre sätta ihop en regering som åtminstone i teorin skulle vara möjlig. Det gör kanske vår lista snäppet tråkigare, på ett plan, men vi tycker ändå att vår lista blir snäppet intressantare, på ett annat plan. Vi har också valt att stuva om lite i ministerposterna, och lägga till ett par stycken – en IT-minister och en sexualminister, förstås! Och så har jag dessutom lagt till en avvecklingsminister.

Egentligen vill jag avskaffa de allra flesta ministerierna (därför avvecklingsministern) eftersom vi som liberaler tror på en kraftigt förminskad stat, minskad regeringsmakt, och ökad makt för medborgarna. Det skulle egentligen räcka med fem ministrar. Statsminister, justitieminister, finansminister, försvarsminister och utrikesminister. Sen kommer jag inte på någon mer som behövs, egentligen. Men på denna lista har vi ändå sparat en drös helt onödiga ministärer (och t.o.m. lagt till ett par stycken), av den enkla anledningen att det är kul att sätta ihop en sån här lista. Så tills vidare har vi bara skurit bort de allra mest överflödiga.

Jag är också ambitiös nog att lägga till en motivering till mina kandidater. Somliga av namnen är kanske inte allmänt kända, eller så är de det, men man kanske ändå kan undra varför vi har valt just dem. Så då får ni veta det. Caspian har redan tidigare publicerat sin version av ministären, och jag har ändrat lite till på min, så nu finns det tre kompletterande listor. Jämför gärna!

DE VIKTIGASTE MINISTRARNA:

Statsminister: Johan Norberg
Johan har allt. Han är smart, välformulerad, världsberömd, liberal (på riktigt!), en lysande talare, snygg, trevlig – kort sagt en skön snubbe med alla åsikterna på rätt ställe. Sverige skulle må bra av ett nytänkande, och en expansiv ekonomisk vision, väl grundad i klassisk liberalism. Johan är rätt man för jobbet, helt enkelt.

Justitieminister: Mårten Schultz
En jurist med integritet och kritiskt sinne, och ett särskilt öga till politiken. En tvättäkta liberal med riktigt sunda åsikter om det mesta – som t.ex. respekt för individen, och medborgarnas integritet.

Finansminister: Anders Borg
Mannen som lyckas med konststycket att ha hårda nypor utan att det märks alltför mycket. Kanske den bästa finansminister Sverige har haft på flera decennier. Utpräglad ekonom, med liberal pragmatism som grund, och har hållit Sverige flytande under en extremt svajig period internationellt. Och så har han fortfarande hästsvans och ring i örat. Cool kille.

Försvarsminister: Maria Abrahamsson
Jag tänkte först på Maria Abrahamsson som justitieminister, men jag ser också en helt oemotståndlig pansarlady i Maria Abrahamsson, som måste vara helt perfekt just för en försvarsminister. Jag kan helt enkelt inte se hur någon enda människa skulle kunna köra över denna kraftfulla kvinna. Hon är en sån där tuffing man har respekt för, och kanske t.o.m. blir lite rädd för – och det tycker jag verkar vara perfekta egenskaper för en försvarsminister! Hon har dessutom en stark liberal ådra, med stor respekt för individens rättigheter.

Utrikesminister: Carl Bildt
Vi försökte, men vi hittade verkligen ingen bättre. Jag delar inte alla hans åsikter, men jag ser ingen bättre kandidat till posten i dagsläget. Han är en välrenommerad statsman med en välförtjänt internationell respekt, uppskattad av många, nyanserad, skarp, pedagogisk – superkompetent. Jämte Anders Borg den bästa ministern i den nuvarande regeringen, så han får faktiskt också sitta kvar.

MINISTERPOSTER VI EGENTLIGEN KLARAR OSS UTAN:
(men som får vara med ändå, för att det blir roligare så…)

Socialminister: David Eberhard
Mannen som skrev den helt underbara boken ”I trygghetsnarkomanernas land”. Detta är en läkare som har förstått vidden av vilken skada ett överdrivet omhändertagande faktiskt kan åsamka. Framhäver gärna individens frihet och ansvar för sitt eget liv.

Skol- och utbildningsminister: Camilla Lindberg
Camilla måste naturligtvis få en ministerpost, och då får hon den hon helst vill ha. Men det är verkligen inte bara svågerpolitik, bara för att vi gillar varandra. En riksdagsledamot med större patos och ryggrad är svårt att hitta. Hon är därtill en visionär, en skarp debattör och en tvättäkta liberal i själen. Jag är säker på att hon skulle göra ett fantastiskt jobb.

Jordbruksminister: Anders Nordin
En tokig bonde som håller jakar, som var med och tog in Miljöpartiet i riksdagen 1988, och som nyss kandiderade till riksdagen för Piratpartiet, och som har väldigt mycket att säga om EU:s jordbrukspolitik, måste vara en fantastiskt spännande person som jordbruksminister. Dessutom har han ett galet läckert skägg. Slår Anders Borgs hårman med hästlängder.

Kulturminister: Lars Vilks
Om vi ska få lite mer fart på kulturen i Sverige, så behöver vi till att börja med en kulturminister som faktiskt kan något om kultur, och har egen erfarenhet som kulturarbetare. Lars Vilks är omstridd, och det borde varje verklig konstnär vara. Vilks är också en oerhört kunnig konstprofessor, en fantastiskt intressant tänkare med annorlunda idéer. Självskriven som kulturminister.

EU-minister: Christian Engström
Piratpartiets egen EU-parlamentariker, som redan gör ett fantastiskt jobb nere i EU (och som därför egentligen ska vara kvar där, och inte sitta som minister här i Sverige). Ingen skulle på ett mer förtjänstfullt sätt kunna försvara Sveriges och svenskarnas intressen i EU, med ett långsiktigt framtidsorienterat humanistiskt perspektiv i sikte.

Biståndsminister: Hans Rosling
Denne man är ett fenomen. Han har lyckats med konststycket att hålla ett av de allra mest förbluffande, förtrollande och ögonöppnande föredrag jag någonsin har sett – och detta om statistik! Han har givit världen en helt ny insikt om var problemen finns, på riktigt, och har spräckt en hel drös med fördomar om svält och elände, och världens tillstånd. Intressant nog skrev Johan Norberg om denna värlsutveckling redan 2001, men ingen har lyckats visualisera det så häpnadsväckande och hyperpedagogiskt som Rosling.

Migrationsminister: Magnus Betnér
Magnus Betnér har gjort ett fantastiskt ambitiöst arbete i att forska i invandrings- och integrationspolitik, samt de frågor som rör Sd:s program. Utöver detta är Magnus Betnér den mest utpräglade socialliberal jag har stött på, med skarpt liberala åsikter på områden där det verkligen räknas. En empatisk humanist ut i fingerspetsarna, med en intellektuell skärpa som är minst sagt ovanlig. Att möta Magnus i politisk debatt kan bli en riktig utmaning – det har bl.a. virrhjärnan Zaida Catalan fått erfara…

Handels- och arbetsmarknadsminister: Ingvar Kamprad
En man som började med att snickra pinnstolar i sitt garage, och som nu är världens rikaste svensk, navet i ett världsomspännande imperium, med tusentals och åter tusentals anställda, får gärna vara handels- och arbetsmarknadsminister i min drömregering…

Infrastrukturminister: Rick Falkvinge
I den nya världen behövs en infrastrukturminister med insikt om den nya teknologin och dess möjligheter, en entrepenörssjäl med kreativitet och helhetsbild. Piratpartiets partiledare Rick Falkvinge är ett utmärkt val.

Folkhälsominister: Henrik Alexandersson
Jag vill se vår folkhälsominister glufsa i sig en fet korv, halsa en öl och röka en joint, med ett stort skratt ackompanjerat av en guppande mage. Sen skålar vi i champagne och tar en joint till. I riksdagshuset. Och vi slutar aldrig skratta.

Miljöminister: Maria Wetterstrand
Det är verkligen inte alldeles självklart att Miljöpartiet har den bästa miljöpolitiken, även om de heter Miljöpartiet. Och det är verkligen inte alls säkert att Maria Wetterstrand har den bästa kompetensen för jobbet som miljöminister. Men hon har några väldigt goda kvaliteter. Hon ser söt och trevlig ut, och är hyfsat populär. ”Likeability”, som det kallas i Hollywood. Det är underskattade egenskaper i det politiska livet. Hon lyssnar dessutom bra, debatterar schysst och är väldigt trevlig på många sätt och vis. Och hon är mer liberal än Miljöpartiet, vilket gör att jag tror att hennes mer liberala sidor kan få blomma mycket mer i en liberal regering.

Integrationsminister: Maciej Zaremba
Den enda ministern med utpräglad vänsterbakgrund i den här hopen. Men han har skrivit fantastiska artiklar om invandring, om protektionism, om rasism och allehanda problem som vi har i vårt samhälle, med en sådan klarhet och skärpa, att jag tror att han skulle göra stor nytta som just integrationsminister. En sådan humanist, en sådan obeveklig kämpe för den lilla människan i kläm, är en ovärderlig tillgång i vilken regering som helst.

Jämställdhetsminister: Louise Persson
Louise är ytterligare en av mina liberala favoriter. Författare till den ypperliga boken Klassisk feminism – en uppgörelse med och tung sågning av den moderna vänsterfeminismen, samt en redogörelse för feminismens liberala ursprung. En modig kvinna som i sin bok vågar såga feministiskikonen Simone de Beauvoir jäms med fotknölarna. Louise är en frisk fläkt i debatten, en nyttig medicin mot slentrianfeminism. Hon är också alldeles för stark och självständig för att någonsin gå i martyrfällan. Självklar jämställdhetsminister.

VÅRA NYA MINISTRAR:

Sexualminister: Ylva Maria Thompson
En fantastisk människa – extremt intelligent, vansinnigt rolig, totalt fördomsfri, mer fritänkande än de flesta, enormt kreativ, pedagogisk, vältalig, övertygande, generös, charmerande, glamorös utan att någonsin bli ytlig. Kunnig, erfaren, sexuellt extremt fri och lekfull – perfekt som sexualminister.

IT- och integritetsminister: Oscar Swartz
Jag behöver egentligen inte motivera varför just Oscar Swartz ska sitta på denna post. Han är så självklar att jag knappast kan tänka mig någon annan på denna ministär. Grundare av den coolaste webleverantören; Bahnhof, superliberal, tung kritiker av Bodström och övervakningssamhället, fantastisk skribent.

KANSKE DEN VIKTIGASTE MINISTERN AV ALLA:

Avvecklingsminister: Niklas Dougherty
– The blogger, previously known as Blogge Bloggelito. En tvättäkta liberal med globalistiska ideal, en stridbar herre med integritet och skärpa, en ohämmad kritiker av hyckleri och dumhet. Alltid påläst, alltid nyfiken, alltid kritisk, alltid smärtsamt ärlig. En utpräglad stridis som inte backar för något. Mannen som inte är rädd för att bli ovän med alla, och följaktligen den enda jag verkligen kan lita på kommer att fullfölja sitt uppdrag att avveckla alla onödiga ministrar och departement, skoningslöst och konsekvent, för att slutligen avveckla sig själv. Och – jag vill se och höra honom debattera i kammaren. Det kan bli stor underhållning. En och annan hjärnblödning och hjärtattack i bänkarna får vi nog vänta oss…

TALMAN:

Och så kom jag att tänka på att man kanske borde ha en roligare talman, någon som får fart på debatterna, och som kan göra livet i riksdagen lite mer levande, mer dynamiskt, mer sprakande. och då kom jag omedelbart att tänka på allas vår snabbpratande, intensiva, kombinerade Joker och filosof – Alexander Bard.

Med en sådan regering och riksdag skulle politiken kunna bli mycket intressantare för oss alla.

Jag erkänner glatt att jag gärna hade slängt in mig själv nånstans i högen här – jag menar, vilket gäng att samarbeta med! Men jag kan säkert få ett jobb som passar mig nånstans i den här administrationen. Sakkunnig hos sexualministern, kanske? Självklart med en rejält tilltagen lön, och en välutrustad budoir nånstans i närheten, kanske i Rosenbad…?

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är oerhört viktigt för att återskapa och förnya demokratin, och försvara värden som kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

PIRATPARTIET BEHÖVS I RIKSDAGEN – RÖSTA RÄTT 2014!

Piratpartiet behövs i Riksdagen!

Det är verkligen viktigt att Piratpartiet kommer in i Riksdagen nu. Vi behövs där – om detta råder ingen tvekan. Att rösta på Piratpartiet är helt enkelt en mycket välinvesterad röst. Inga andra partier tar integritetsfrågorna, informationspolitiken och yttrandefriheten på allvar, och inga andra partier förstår på djupet den moderna teknikens möjligheter.

Vi pirater har kämpat i motvind länge, inte minst med tanke på hur media har struntat i oss (ofta till förmån för Sd, av någon outgrundlig anledning), men under sommaren har vi ändå fått stöd från alla möjliga håll, ofta helt oväntat. Tunga politiska opinionsbildare från flera olika läger, både inne i Riksdagen och utanför, puffar starkt för oss, och vi släpps steg för steg in i det politiska rummet. Fler och fler ser att vi är seriösa medspelare, och att vi har något viktigt att bidra med. Och under sommaren har flera politiker från andra partier aviserat att de tänker rösta på Piratpartiet. Vissa har till och med tagit steget att byta parti.

Vi har också fått erkännande för vårt mod, eftersom Piratpartiet bemöter frågor som ingen annan vågar – som t.ex. barnpornografilagen. Man kan tycka att det är en obetydlig och perifer fråga, i jämförelse med våra huvudfrågor – delad kultur, fri kunskap och skyddad integritet – men när innehav av serieteckningar kan bestraffas, och oskyldiga människor drabbas av ett icke-brott – då har det gått alldeles, alldeles för långt, och vi måste säga stopp. Särskilt när inga andra partier gör det – vilket förstås i sig är ytterligare ett bevis för att vi behövs i Riksdagen.

Vi får ibland vad jag tycker oförtjänt kritik för att vi fortfarande är mer aktivister än politiker. Men detta är något som jag faktiskt tycker är väldigt bra. När politiker får korn på något de inte gillar, tillsätter de utredningar, skickar kommunikéer, pratar, skriver och förhandlar. Aktivister handlar. Aktivister går ut i den fysiska verkligheten och agerar för att förändra, direkt.

När Piratpartiet sköter driften av Wikileaks och förmedlar bandbredd till The Pirate Bay, när pirater bygger trådlösa och krypterade nätverk vid Irans gräns, för att Irans motståndsrörelse ska kunna kommunicera med omvärlden – då är det politisk aktivism.

Det bästa är förstås en kombination av politik och aktivism. Då kan man verkligen åstadkomma storslagna ting. Det är därför min förhoppning att Piratpartiet kan fortsätta att upprätthålla denna aktivistbas, och inte förlora sig i politikens korridorer. Kanske vi till och med kan ha lite aktivism inne i riksdagen, som t.ex. att ha egna servrar och ett helt eget IT-system – inne i Riksdagen. Spännande… 🙂

Men det viktigaste skälet att rösta på Piratpartiet, anledningen till att vi behövs i Riksdagen, är just detta att politiken är på väg åt fel håll i en del väldigt viktiga frågor. Det finns för närvarande inget parti i riksdagen som tar dessa frågor på allvar. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har piratkopierat våra frågor, och det tycker vi förstås är jättebra. Men tyvärr kan man inte lita på vare sig Mp eller V, eftersom de sitter i knät på Socialdemokraterna, och därför kommer dessa viktiga frågor att få låg priorietet.

Vi är helt enkelt de enda som går att lita på i integritetsfrågorna.

Piratpartiet har ett valmanifest, i tre delar, representerande de tre hörnstenarna i vår politik – integritet, kunskap och kultur.
Här kan du ladda ner och läsa valmanifestets tre delar!

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Calle Filibuster vid Expressens valstuga

I lördags talade jag vid Expressens valstuga på Sergels Torg, liksom en mängd politiskt engagerade har gjort och gör varje dag fram till valet. Partiledare och ministrar, förstås, men även mindre kända, och mer oprövade partipolitiskt engagerade personer (som jag). Expressen har tagit ett väldigt kul initiativ när de har ställt upp denna valstuga, där man kan hämta information om alla riksdagspartier (och seriösa utmanare, som F! och Piratpartiet). Dessutom har de en scen och mikrofoner, så att politiska talare kan nå ut till förbipasserande medborgare – flera stycken varje dag!

Som gammal teaterapa, rutinerad estradör och rampluder i största allmänhet, har jag inga problem att äntra en scen och prata på – och jag kan vara hyggligt underhållande när jag väl kommer igång. Detta är inte skryt, utan ren yrkesstolthet – det vore helt enkelt förskräckligt om jag med mina tre års teaterutbildning och flera decennier som föredragshållare och pedagog inte skulle kunna fånga en publik…

Då kan ni förstå min förtjusning när den ansvarige Expressenreportern (Anna Bäsén) glatt konstaterade att jag hade långpratarrekordet av alla som över huvud taget hade pratat från Expressens lilla Speaker’s Corner. En timme och tio minuter. Jag fick många frågor, och ingen stoppade mig. En alldeles tvättäkta filibuster, på min ära!

Som grädde på moset hade jag också en trogen publik, i min son Caspian, men också riksdagsledamoten Camilla Lindberg och hennes gode vän Hugo, samt min vapendragare och hovfotograf Jonathan Rieder Lundkvist (som för övrigt har tagit alla bilderna i denna bloggpost) – ett eget entourage är bra att ha med sig om man vill få folk att stanna och lyssna. Uppenbarligen lyckades jag hålla en hyfsat intressant och underhållande nivå på pratet, för det fanns en hel drös som stannade, och några få lyssnade nästan hela tiden.

Natten före samma lördag hade Svenska Dagbladet publicerat Camillas och min artikel om datalagringsdirektivet, och Camilla lovade att dyka upp vid Sergels Torg, när det var min tur att valtala. Camilla hade förstås lite bus i bakfickan, och utmanade mig att gå med i Folkpartiet istället. Och så friade hon. Ja, det gjorde hon faktiskt! Hon friade å Folkpartiets vägnar, till Piratpartiet. Stor humor. Nu måste jag erkänna att jag nog inte tror att hon har mandat för det, men det var onekligen spektakulärt. Men jag fann mig, svarade ja till Camilla (å mina egna vägnar), men nej till Folkpartiet (å Piratpartiets vägnar). Kul kul.

Det blir faktiskt fler tillfällen för prat vid Expressens valstuga. Nu på lördag klockan 15.00 ska jag prata igen, och så på söndag klockan 11.00. Kom gärna och ställ skitjobbiga frågor – utmana mig, var besvärlig. Det blir roligare så. 🙂

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

PIRATPARTIET BEHÖVS I RIKSDAGEN!

Våga vägra datalagringsdirektivet!

Tillsammans med Camilla Lindberg (Fp) har jag skrivit en artikel om något som alla partier utom Piratpartiet har valt att hålla knäpptyst om – datalagringsdirektivet Vi skickade först artikeln till DN, men de hade ”platsbrist”. Egentligen gillar de inte Piratpartiet. Men SvD tog in artikeln, och nu finns den att läsa på SvD.se.

Camilla är en av synnerligen få politiker i riksdagen med ryggrad (hon var som bekant den enda i hela Alliansen som röstade nej till FRA-lagen). Att inget av de etablerade partierna vill prata om detta fruktansvärt repressiva EU-direktiv är en stor skandal. Det ingrepp i medborgarnas integritet och privatliv som denna teledatalagring innebär är helt ofattbar i sin omfattning, och förvandlar Sverige till en polisstat, med allt mer kontroll över invånarna.

Och här kommer artikeln:

Datalagringsdirektivet är en del av en samhällsutveckling där staten i allt högre grad registrerar och övervaka oss medborgare. Även om intentionen kan vara god, är övervakning och kontroll kontraproduktiv. I ett samhälle där människor kan yttra sig, kommunicera och ta del av information utan att avlyssnas, censureras eller registreras kan de påverka det politiska livet och ta väl underbyggda beslut. Fungerar inte detta urholkas demokratin som system.

Datalagring innebär att information om alla dina telefonsamtal, sms, e-brev och internettrafik lagras i minst två år framåt. Det kommer att gå att ta reda på exakt var du befann dig vid varje ögonblick de senaste två åren, eftersom all information sparas.

Enligt Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, artikel åtta, anges att ”var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens”. Datalagringsdirektivet innebär ett kraftigt avsteg från denna princip, och tvingar fram fullkomligt orimliga kränkningar av varje enskild medborgares integritet och privatliv, inte minst med tanke på vad som kan hända när sådan information missbrukas. Vi får ett samhälle där mänskliga relationer och grundläggande demokratiska värderingar som yttrandefrihet och meddelarfrihet äventyras. Medierna måste kunna bedriva grävande och granskande journalistik utan att begränsas av digital övervakning.

I Sverige har vi haft brevhemlighet i flera hundra år. Det är ett brott att öppna andras brev utan deras tillåtelse. Ett brev som kommer hem i brevlådan är oläst, oöppnat och oregistrerat av myndigheter och postverk. Telefoner avlyssnas inte om det inte föreligger misstanke om brott. Medborgarna har en grundlagsskyddad rätt till att kunna kommunicera förtroligt med varandra, och de som gör så skall inte bli misstänkliggjorda eller avkrävas förklaring. Detta har länge ansetts som en fundamental och omistlig del av ett demokratiskt samhälle. Med FRA-lagen och datalagringsdirektivet överges denna tradition.

I Sverige har vi dröjt med beslutet, men nu skall datalagringsdirektivet införas – eftersom det är ett EU-direktiv. Det är dock inte nödvändigt. Den så kallade artikel 29-gruppen, som består av alla nationella datatillsynsmyndigheter i EU-medlemsstaterna, menar att trafikdatalagringen strider mot Europakonventionen. Det tyska parlamentets utredningstjänst och den europeiska datatillsynsmannen har kommit fram till samma slutsats. Flera tunga instanser kritiserar alltså detta direktiv.

Sverige ska inte låta sig skrämmas till lydnad av EU-kommissionen. Vi är inte ensamma om att fördröja detta ovanligt dyra och dåliga verktyg för att motverka brott, och det finns goda skäl till det.

Internet är en av de största landvinningarna i mänsklighetens historia, och har förändrat hela världens infrastruktur. Internet är det bästa verktyg för demokrati och jämlikhet som någonsin uppfunnits. Detta måste vi ta vara på. Sverige skulle åter kunna bli ett föregångsland, en blomstrande åker för företagande, inte minst inom IT-sektorn. Med Islands helt nya informationspolitik som spjutspets, och ett starkt nej till datalagringsdirektivet, skulle de skandinaviska länderna kunna bli en frihamn för yttrandefrihet, pionjärer in i en ny tid.

Socialdemokraterna drev igenom datalagringsdirektivet i EU, med Bodström som en av arkitekterna. Alliansens politiker har inte vågat sätta ner foten, utan har bara sopat problemet under mattan. Men det finns fortfarande modiga och visionära ledamöter i alliansen, som gärna samarbetar med Piratpartiet i riksdagen, för att stoppa datalagringsdirektivet och skapa en reell frihamn för yttrandefrihet.

Camilla Lindberg, riksdagsledamot (FP)
Carl Johan Rehbinder, riksdagskandidat (PP)

Camilla Lindberg är riksdagsledamot för Folkpartiet, och var den enda i Alliansen som röstade nej till FRA-lagen. Camilla anser att datalagringsdirektivet är ett minst lika grovt övergrepp mot den personliga integriteten som FRA.

Carl Johan Rehbinder är riksdagskandidat för Piratpartiet, som har delad kultur, fri kunskap och skyddad integritet som främsta frågor. Piratpartiet fick ett uppsving i och med protesterna mot FRA, och ser datalagringsdirektivet som en minst lika viktig fråga. Att få kommunicera fritt och okontrollerat måste vara en grundpelare i en demokrati.

Kommentarer till denna artikel, på andra bloggar:
Nej till datalagring.se, Henrik Alexandersson, Anders S. Lindbäck, Scaber Nestor, Full Mental Straightjacket, Liberati, Beelzebjörn, Calandrella, Free and thinking, Jesper, Markus ”Lake” Berglund, Satmaran

Mer om Datalagringsdirektivet:
SvD, Christian Engström (typ allt han har skrivit om datalagringsdirektivet), Floodis – Free The Mind, Aftonbladet, Aftonbladet, Olof Bjarnasson, Stopp datalagringsdirektivet (Norge)

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

PIRATPARTIET BEHÖVS I RIKSDAGEN!

En demokratisk revolution

När två tunga socialdemokratiska bloggare – Thomas Hartmann och Erik Laakso – går ut offentligt och uppmuntrar sina läsare att rösta på Piratpartiet den 19 september, då vet man att vi står inför en demokratisk revolution. När dessutom riksdagspolitiker som Camilla Lindberg uppträder i TV från Almedalen, i lila klänning med pirat-pin, då är något stort och dramatiskt i görningen.

Jag förutspådde redan i höstas att vi pirater sannolikt skulle få oväntat stöd från politiker i andra partier, eftersom det finns många seriösa politiker som delar våra värderingar gällande medborgarrätt, integritet, rättssäkerhet, integritet, kunskap och kultur, men som inte alltid vågar gå ut med det öppet, eftersom det strider mot den officiella partilinjen i de partier de är medlemmar i.

Då trodde jag dock att politikerna generellt skulle agera lite mer diskret, genom partitrogna media, för att inte avslöja sig själva som öppna sympatisörer. Men på den punkten blev jag sannerligen överraskad. Vad som händer nu är en sensation. Aldrig hade jag anat att så många skulle gå ut fullt öppet och stödja Piratpartiet i ord och handling. Men just så är det idag, och jag tror inte att vi har sett slutet på den här trenden ännu.

Men det är inte bara stödet till Piratpartiet från etablerade politiker i andra partier som är revolutionerande – det händer gång på gång nu, att politiskt aktiva från olika partier och olika block samarbetar i sakfrågor. Camilla Lindberg (fp) och Marianne Berg (v) skrev tillsammans en skarpt kritisk artikel om sexköpslagen härom dagen.

Camillas ståndpunkt är känd sedan länge, men att en vänsterpartistisk, kvinnlig riksdagsledamot tar avstånd från sexköpslagen är verkligen fantastiskt – och enormt modigt. Om någon skulle förtjäna att få sitt kontor fyllt med blommor nu, så är det Marianne Berg. Hon får förstås massor av skit av sina partikamrater för att hon sviker partilinjen, men jag är övertygad om att just detta, att personer från till synes helt oförenliga politiska flanker samarbetar i sakfrågor, är en trend som kommer att växa, och det starkt.

Det började synas tydligt med FRA. Ungdomsförbunden från samtliga politiska partier samlades under samma piratflaggor, och demonstrerade mot regeringens arrogans och övervakningslust – och plötsligt gick inte den politiska skiljelinjen mellan höger och vänster, eller mellan samhällsklasser. Det blev en generationsfråga. De äldre mot de yngre. Moderpartierna i motsats till sina ungdomsförbund. Sen dess har de gränsöverskridande initiativen fortsatt, och bara blivit fler och fler.

Som notorisk gränsöverskridare har jag förstås bidragit till denna trend, på alla möjliga sätt och vis. Alldeles nu i dagarna skrev och undertecknade jag tillsammans med fyra andra politiskt aktiva, från fem partier – Per Hagwall (m), Helena von Schantz (fp), Hanna Wagenius (c), Erik Laakso (s) och jag (pp), en skarpt kritisk artikel om Anna Skarheds utredning av sexköpslagen. Blocköverskridande så det förslår. Och vi är inte ensamma. Det kommer att följas av många fler gränsöverskridande samarbeten – det ligger helt enkelt i tiden. Partilojaliteterna får vika för de stora, viktiga frågorna som förenar.

Och det är förstås alldeles underbart att Piratpartiet får allt fler sympatisörer i alla tänkbara läger. Det börjar helt enkelt gå in att Piratpartiet INTE primärt är ett parti för folk som bara vill ha grejer gratis. För mig personligen är fildelningen en rejält underordnad fråga. Jag har aldrig använt Pirate Bay, och köper fortarande både film och musik. Det är vad fildelningen leder till hos våra klåfingriga lagstiftare och de giriga multinationella företagen som är intressant för oss pirater, och våra sympatisörer i andra partier. Staten och Kapitalet har gått samman i ett massivt försök att kontrollera och styra vanliga människor, avlyssna, scanna, misstänkliggöra, registrera, filtrera, censurera. Och det är helt enkelt inte O.K.

Piratpartiet har inga regeringsanspråk, och vill inte konkurrera med övriga partier. Vi vill samarbeta med andra partier, komplettera och tillföra det som alla de andra partierna saknar, såväl i form av kompetens som engagemang. På samma sätt som Miljöpartiet en gång i tiden satte fokus på miljöfrågorna, och faktiskt tvingade de andra partierna att börja tänka miljövänligt, så vill vi i Piratpartiet verkligen inspirera och vägleda de andra partierna på de områden som är våra, där vi för närvarande saknar konkurrens.

Vi vill verkligen väldigt gärna att de andra partierna ska kopiera vårt program, driva vår politik, och därmed också ta hänsyn till de stora demokratifrågorna – de som har med mänskliga rättigheter, rättssäkerhet, integritet och yttrandefrihet att göra, en politik som vill stoppa de största hoten mot demokratin idag – övervakning, kontroll, censur, överdrivna befogenheter för polisen, registrering och allt därmed besläktat.

Och Piratpartiet behöver finnas kvar i Riksdagen för lång tid framåt, som garant för att denna politik faktiskt tas på allvar. För det görs inte nu. Alla partier talar om de här frågorna, mer eller mindre övertygande, gärna med tjusig retorik och vackra formuleringar, men ingen gör något på riktigt. De är mer intresserade av regeringsmakt och fulspel. Tyvärr är det idag bara Piratpartiet som har förmågan, kompetensen och ambitionen att fokusera på dessa viktiga frågor. Och endast och enbart Piratpartiet lägger all sin energi och fokus på att bevara och stärka vår demokrati.

Ytterst sett kommer denna revolution, denna demokratiska flodvåg, från en av världshistoriens största tekniska framsteg – Internet. Internet har rivit gränser, förändrat hela världens infrastruktur och skapat helt nya förutsättningar för globalisering – på riktigt, och på vanligt folks villkor. Därför är det extremt viktigt att slå vakt om denna gränslöshet, och faktiskt med kraft bevaka och försvara yttrandefriheten och informationsfriheten på Internet. Vi är bara i början av en helt ny era, en ny tid. Välj själv vilken sida du vill stå på. De rädda bakåtsträvarna, eller de progressiva entusiasterna. När det blåser hårt, bygger somliga vindskydd – andra bygger väderkvarnar.

Andra som skriver i ämnet:
Anna Troberg, Anna Troberg igen, Futuriteter, Sagor från livbåten, Rick Falkvinge, Emma Opassande, Signerat Kjellberg, Magnihasa, Louise P.

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Senkommet reportage från Almedalen…

För första gången i mitt liv upplever jag detta galna vuxendagis, politikerkarnevalen Almedalsveckan, i Visby. Jag måste erkänna att jag har haft det vansinnigt roligt. Har man det minsta intresse för politik är detta paradiset. Jag har varit på en stor mängd olika seminarier, träffat mängder med intressanta människor, nätverkat, blivit intervjuad, ätit gotländska jordgubbar och gotländsk saffranspannkaka. Och var man än går eller står, så hittar man intressanta människor att prata politik med. På djupet, och påläst. Spännande!

Jag hade planerat att jag skulle blogga varje dag. Så bidde det inte. Den mångfacetterade politikfestivalen svepte mig med på en våg av möten, seminarier, politiska diskussioner, jippon och fester – så jag hann helt enkelt inte skriva ett endaste blogginlägg. Jag var alldeles för uppslukad av hela grejen. Jag brukar säga att det roligaste man kan göra med kläderna på är att regissera teater. Nu har jag funnit något som är minst lika kul.

Utbudet av aktiviteter var helt obegripligt stort. Varje dag fanns det över 200 aktiviteter att välja bland – i det officiella programmet. Det blev till att lusläsa, kan jag lova. Riktigt knepigt att välja blev det när tre-fyra jätteintressanta seminarier krockade med varandra – och det hände ständigt, varje dag…!

Jag och alla andra pirater på plats (ett fyrtiotal) fick dessutom snygga och personliga lila skjortor med tryck – Piratloggan, namn och titel – och det bidrog förstås till att sätta färg på tillvaron. Ordentligt. Vi syntes överallt! Strategin var att fara runt i Visby, på egen hand såväl som i grupp, och så försökte vi att sprida ut oss på så många intressanta evenemang som möjligt. Ibland var vi många pirater på samma plats, och det gav ju en spännande masseffekt. Förmodligen framstod det som att vi var många fler än vi faktiskt var…

Många intressanta seminarier blev det under veckan – bl.a. en paneldiskussion med medlemmar i Liberati, Svart Måndag, Piratpartiet och F! – Alexander Bard, Amanda Brihed, Mattias Bjärnemalm m.fl., samt även journalisten Isobel Hadley-Kamptz. Tanken var att samla olika frihetsinriktade organisationer för att skapa ett större frihetligt nätverk.

Fi avslöjade sig förstås genom sin representant som det repressivt marxistiska, dogmatiskt frihetsnegativa parti de är, och passade följaktligen inte så bra in i det frihetliga klustret, men det var ju förutsägbart. Mötet blev väldigt inspirerande ändå. Många nya kontakter knöts, och en del gamla bekräftades och stärktes, vilket ger hopp för framtiden. Samarbete med likasinnade och kompatibla grupper kan onekligen ge en enorm politisk tyngd.

Flera debatter om upphovsrätt och integritet på Internet anordnades av Netopia, Forum för digitala samhällsfrågor, på Borgen, en biograf i Visby. Jag bevistade ett par av dessa debatter. De var uppenbarligen av skiftande kvalitet, men just de jag besökte var onekligen intressanta, om än en av panelerna var väldigt partisk i sin sammansättning. Men det fanns förstås alltid pirater närvarande som kunde ställa knepiga frågor.

Roligast och mest inspirerande var nog ändå en morgondebatt mellan Johan Norberg och Maria Wetterstrand – temat var ”hur gröna är liberalerna, och hur liberala är de gröna?” Det hela utmynnade i ett fantastiskt stimulerande och roligt samtal mellan dessa båda skickliga debattörer – levande, genomtänkt, personligt, trevligt. Så skulle alla debatter se ut. Läs mer om debatten i Lisa Magnussons artikel i Aftonbladet – eller se hela debatten på Bambuser!

Ett annat högintressant seminarium handlade om sociala medier och vilka som faktiskt är bäst på det just nu, och varför. Det skedde i det stora tältet på H12 (Hästgatan 12), som för övrigt var det enda stället i hela Visby (förutom Pirathuset, förstås) som hade bra nätuppkoppling. Kända bloggare och andra aktiva opinionsbildare debatterade, modererade av Alexander Bard (igen!).

Tyvärr fanns det alltför många ”Halleluja-möten” i Almedalen, seminarier med förbestämda svar på alla frågor och en trogen publik. Om man hade motsatt åsikt på ett sådant möte var man inte välkommen. Eller så blev man utbuad och mobbad. T.o.m. om man satt i panelen (sånt hände). Camilla Lindberg (fp) blev t.ex. ordentligt åtgången i just ett seminarium kring sexköpslagen. Men jag lyckades som sagt undvika alla sådana enfaldiga seminarier.

Jag undvek dessutom konsekvent alla seminarier med tema sexköpslagen eller droglagstiftningen, eftersom jag nu var i Almedalen som representant för Piratpartiet (i lila skjorta med vitt tryck), och än så länge är dessa ämnen inte piratpolitik. Inte för att jag generellt undviker dessa ämnen annars, men i just Almedalen hade jag garanterat bara gjort folk sura och arga (eftersom de seminarier jag hittade verkade vara typiska halleluja-möten). Det finns bättre fora för dessa diskussioner – min egen blogg, till exempel…

Vi ordnade förstås några egna aktiviteter – bland annat höll Anna Troberg och jag en kulturpolitisk diskussion på torsdagkvällen, med Emma Opassande och författaren Unni Drougge som deltagare i panelen. Temat var just kulturarbetarnas ökade möjligheter att nå en publik, med den nya tekniken.

Större delen av publiken var pirater, eller sympatisörer, vilket jag personligen tycker är lite enahanda, eftersom det lätt blir just ett sådant ”halleluja-möte” som jag inte gillar. Det hade blivit mer fart om vi hade haft fler genomtänkta upphovsrättskramare i publiken. Men det blev i alla fall väldigt trevligt, och vi fick ytterligare ett tillfälle att markera vår närvaro i den politiska sfären.

Nere vid hamnen fanns pirattältet, ett infotält bland en massa andra tält, där besökare kunde köpa en riktigt läskig, lila Slush (eller vad det nu heter), få en lila heliumballong och annat kampanjmaterial. Tyvärr såg tältet snarast ut som en stökig studentlya, bebodd av datanördar, vilket väl kanske var passande på sätt och vis, men inte särskilt estetiskt tilltalande. Det har gjorts snyggare förr, och det hade definitivt sett finare ut om man bara hade lagt lila dukar över borden, och därmed åtminstone dolt alla risiga lådor och påsar som stod i tältet. Men det får vi väl styra upp till nästa gång, antar jag.

Som ett litet avbrott i all politik gick Jennie och jag med på en guidad tur runt i Visby. Men det var ingen vanlig turistrunda. Dick Wase, en annan pirat, tillika Gotlandshistoriker, håller hela somrarna olika slags historiska stadsvandringar i Visby, och den vi valde att gå med på fokuserade på sexualhistoria – temat var ”Sexualiteten i den medeltida staden”, något som vi tyckte passade oss.

Jag trodde att jag hade koll på sexualhistoria, ända till dess att jag läste Dick Wases bok ”Samlag eller Salighet” (min recension) för knappt ett par år sedan. Att gå med Dick runt i Visby är verkligen fascinerande – en sådan ocean av vetande är sällsynt, och synnerligen inspirerande att ta del av. Vad jag än frågade (och det kunde vara hyfsat insatta och svåra frågor), så hade han en hel historia att berätta, med fakta, datum, personer och mycket annat. Fantastiskt.

Och så har jag cyklat. Att ta med cykeln var nog ett av mina allra smartaste beslut inför Almedalsveckan. Det gjorde vi för övrigt båda två, Jennie och jag. Alla avstånd i Visby med omnejd förkortas i praktiken till ett ingenting med cykel. Visby är såpass litet, att man cyklar rakt igenom hela stan på ett par minuter. Har man dessutom en klase lila ballonger med Piratmärke på, så blir cykeln en effektiv rullande reklampelare också. 🙂

Piratpartiet anordnade också ett mingel, efter ett boksläpp, på Kapitelhusgården, en alldeles underbar liten medeltida gård mitt i Visby, som brukar vara synnerligen välbesökt under medeltidsveckan, men som liksom har medeltidsvecka hela sommaren. Vin och snacks och prat om veckans aktiviteter. Trevligt värre!

Vi avslutade vår kampanjvecka med att bjuda in folk till en grillfest på fredag kväll, och den festen blev väldigt välbesökt. Det var inte bara pirater där – det kom sympatisörer från andra partier. Dessutom hade vi ett gäng Miljöpartistiska studenter boende på övervåningen i det stora huset där vi bodde, så det kom en hel del gröningar också. Det blev ett jäkla drag på festen, men aldrig för vilt – förutom möjligen för den där trädgårdssoffan som drog sin sista suck med ett brak…

Min älskade Jennie hängde med till Gotland, men ägnade sig inte ett dugg åt politik. Vi bodde inte ens på samma ställe under veckan. Jennie bodde i ett hyrt rum på en gullig gård på södra Gotland och hade semester medan jag bodde i logement och kampanjade med alla dessa störtsköna pirater – och så träffades vi så mycket som vi hann, för att äta tillsammans och göra lite annat kul mellan varven, som att cykla runt i Visby, gå på museum och annat skoj. Perfekt kombination av politiskt arbete och semester, alltså.

På lördagen lämnade vi pirathuset, och efter en del städning, packning och sopsortering kunde Jennie och jag fara iväg för att göra en sista dags utflykt på Gotland, en dag som visade sig ha överraskande mycket att erbjuda.

Vi hamnade vid en sångsten och några skeppssättningar, vi besökte det välskötta, pittoreska och vackra Bungemuseet (våra kameror gick varma), vi gästade ett helt fantastiskt bröllop (med pirat-tema – och kamerorna gick varma, igen!), och så njöt vi av picknick, bad, älskog och solnedgång på Fårö (mer fotografering, förstås), och mitt i natten åkte vi hem med färjan mot Nynäshamn. Händelserikt värre! Men jag kanske berättar mer om allt det där vid ett annat tillfälle, om jag hinner…

P.S.
En kväll när Joshen och jag tog en pizza på stan, blev vi helt plötsligt och improviserat intervjuade av ett par journalister från DN. Check it out!

Samtliga foton av Calle & Jennie Rehbinder

Andra pirater som reflekterar över Almedalsveckan:
Anna Troberg, Borgmi, Hanna Dönsberg, Mattias Bjärnemalm, Dexion, Dexion igen, Joshen, Joshen, Joshen och återigen Joshen…

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Uppskjutet inlägg…

Jag hade tänkt skriva om morgonens demonstration vid Riksdagen, med bilder och allt, men jag hinner tyvärr inte – alldeles för mycket jobb, och från torsdag till och med söndag är jag på annan ort och firar midsommar. Så det får dröja till nästa vecka. Men då ska jag sammanfatta en del av det som hände här på onsdagmorgonen. Tills vidare kan ni läsa mer på Thomas Tvivlarens blogg – han var också där, liksom Rick Falkvinge, som för övrigt puffar för att vi ska skicka blommor till Camilla Lindberg (läs varför i nästa stycke).

Just nu är jag mest besviken, eftersom regeringen hann rösta genom lagen på kvällen. Min tilltro till parlamentarisk demokrati är nu på bottennivå. Den ENDA allianspolitikern som visade sig faktiskt ha en ryggrad, var folkpartisten Camilla Lindberg. Läs mer om henne här.

Välkommen tillbaka efter midsommar!