Krossa ikonoklasterna – med intelligens

Detta är utan tvekan den intelligentaste kommentaren till avbildningsförbud och bildkrossande jag har sett hittills. Jag skrattade högt när jag såg den. Smart, roligt, begåvat. ”Ceci n'est pas une Mohammed” betyder ”Det här är inte en Mohammed”, och bilden är en pastisch på den gamle surrealistmålaren Magrittes underbara ”Ceci n'est pas une pipe”, en filosofisk betraktelse kring föremål och avbildningar.

Jag älskar Magritte. Magritte var inte den tekniskt sett skickligaste surrealisten, men definitivt den intelligentaste och mest filosofiska, den bäste historieberättaren. Grejen med denna målning – han gjorde flera varianter, bland annat en med ett äpple – är att det ju faktiskt inte är en pipa, utan en bild av en pipa. Det är alltså skillnad mellan objektet och avbildningen av objektet. Och det är förstås en alldeles underbar referens i just Muhammedfrågan, eftersom denna bild uttryckligen påstås INTE vara Muhammed. Men är det en avbildning av Muhammed?

Man kan förstås tolka bilden som att det föreställer Muhammed, men att det inte ÄR Muhammed. Men det är då bara en tolkning, av flera möjliga. Om man nu ändå väljer att känna sig kränkt av denna bild, så har man avslöjat sin bristande intelligens och bildningsnivå för det första. Det är ju till att börja med bara en bild av en skäggig man med turban. Varför skulle man utgå från att det är en avbildning av just Muhammed? Särskilt när det ju faktiskt står under bilden att det INTE är Muhammed.

En person med bildning kan förstås se metabetydelsen i texten, och fortfarande dra den mer komplicerade slutsatsen (utifrån Magritte-referensen) att det visst kan vara en avbildning av en fiktiv Muhammed. Men en person med den bildningsnivån är antagligen högst sällan benägen att sjunka till bildkrossartendenser. Det är svårt att komma ifrån det faktum att ett generellt avbildningsförbud i sig tyder på en väldigt primitiv och intelligensfientlig kultur, och framför allt en övertro på totalitär och förslavande ideologi. Moment 22?

Jag har hört många märkliga invändningar mot bilder som dessa, att det är dumt att publicera sådana bilder eftersom man kränker muslimer. Det är för det första en oerhört arrogant och nedlåtande syn på människor, eftersom man för det första klumpar ihop alla muslimer till en enda homogen grupp. Så är det naturligtvis inte. Det finns högst sannolikt en stor variation i uppfattningar även bland muslimer beträffande detta. Dessutom finns det muslimska kulturer där man faktiskt kan se avbildningar av Muhammed, som t.ex. i Marocko.

En synnerligen märklig invändning jag har hört är att ”det finns viktigare saker inom islam att bekämpa än ett avbildningsförbud”. Att det förstås är en subjektiv bedömning föll aldrig den personen in, liksom det faktum att det är en otroligt arrogant inställning att man kan avgöra åt andra vad som är viktigt eller ej. Jag är professionell bildskapare, fotograf, illustratör och målare, och för mig är ett avbildningsförbud extremt provocerande, och därmed en viktig sak att protestera mot. Avbildningsförbudet kan dessutom vara en extremt effektiv symbolfråga i att bryta ett totalitärt tänkande och politiskt styre.

Det vidrigaste i sammanhanget är dock inte avbildningsförbudet inom islam. Om man nu betraktar sig som rättrogen muslim är man förstås fri att följa de regler man anser vara riktiga för en rättrogen muslim. Men det verkligt upprörande är att vissa muslimer anser att alla vi andra som INTE är muslimer förväntas följa DERAS regler – trots att vi inte delar deras tro. Det är otroligt arrogant, och direkt korkat. Och än mer korkat än när muslimer kräver det är när sekulariserade västerlänningar kräver det, för att vi ska ”respektera” de stackars muslimerna som blir så kränkta. Man tar sig för pannan.

Det är viktigt att påpeka att islam är en ideologi, med en chefsideolog som hette Muhammed. Det finns absolut ingen anledning att respektera religion mer än t.ex. en politisk ideologi. Muhammed var enligt min uppfattning en ganska vidrig typ, en imperialistisk erövrare, en megalomanitisk rånmördare, barnskändare och egocentriker som tyvärr inte nöjde sig med att vara en Alexander, eller någon annan erövrare, utan måste prompt hitta på en religion kring sina vanföreställningar också. Det är i grunden ingen skillnad mellan att dyrka/följa Muhammed eller att dyrka/följa Mao Zedong. Eller att följa islams bud respektive Maos lilla röda. Jag kanske har fel – men det är faktiskt min medborgerliga rättighet att ha fel, om så vore.

Jag försvarar Lars Vilks, jag försvarar danska serietecknare, och jag försvarar även Andres Serrano och andra som ”kränker” kristendom, islam och andra ”heliga” ideologier, eftersom satir och vanvördighet kan vara oerhört effektiva politiska vapen i kampen mot förtryck och hyckleri. Och ”helighet” är tyvärr ofta en väldigt effektiv täckmantel för korrupt verksamhet. Jag säger bara ett ord – Vatikanen. Min hyllning till bilden här ovan är alltså inte i kontrast till mer klumpiga satirer – alla måste få finnas, och alla behövs.

Ytterst sett handlar allt detta om mänskliga rättigheter – vilka rättigheter vi erkänner oss själva och andra. En grundläggande rättighet i en modern demokrati är åsiktsfrihet med tillhörande yttrandefrihet. religionsfrihet behövs egentligen inte som en separat rättighet – så länge vi har organisationsfrihet, åsiktsfrihet och yttrandefrihet så finns religionsfriheten självklart inbakad i detta. I ett fritt och demokratiskt samhälle får man välja själv vad man håller som heligt här i världen. Man kan välja att leva efter en ideologi enligt vilken människor inte får avbilda något, överhuvudtaget – eller så väljer man en ideologi i vilket det är tillåtet att kritisera och att avbilda vad som helst.

Det här handlar alltså inte om att vara artig, eller om hur nödvändigt det är att provocera. Det handlar om vilka rättigheter vi har. Har vi rätt att avbilda och har vi rätt att kritisera (till exempel med provokation) eller har vi det inte? Den som INTE anser att vi har rätt att avbilda och INTE anser att vi har rätt att provocera, som en del i en seriös kritik, är helt enkelt inte demokratiskt sinnad. Så enkelt är det.

En seger för yttrandefrihet och demokrati

Man kan tycka vad man vill om Geert Wilders, men just nu är han en hjälte. En osannolik sådan, måhända – Wilders är en särdeles slemmig typ, en superopportunist och skicklig retoriker som vunnit politiskt inflytande med islamofobiska uttalanden, en rätt dålig film, och allt som ger uppmärksamhet och mediatid. Han är en god provokatör, vår hjälte Wilders. Han vill ha yttrandefrihet, men vill förbjuda koranen, stoppa moskébyggen och sparka ut muslimer från Holland. Och det känns ju inte så liberalt.

Så varför är Wilders en hjälte nu då? I januari 2009 inleddes en rättsprocess emot Geert Wilders, då han blev åtalad för hatbrott för upprepade offentliga diskriminerande uttalanden mot muslimer, som t.ex. den islamkritiska filmen Fitna. Efter två års processande, utbyte av korrupta domare och allehanda galenskaper, samt en fullkomligt lysande slutplädering av Wilders själv, ett retoriskt mästerverk, så kunde rätten så sent som i förra veckan inte komma till något annat beslut än ett frikännande.

I en demokrati får det inte vara förbjudet att kritisera en religion, lika lite som det får vara förbjudet att kritisera en politisk ideologi. Att Wilders blev frikänd i rätten är med andra ord en STOR seger för yttrandefrihet och demokrati i Europa. Tack, Geert, för att du tog den striden.

Det är en skön paradox att de som blir våra frihetshjältar ofta är människor vi absolut inte skulle bjuda hem på middag, och ibland kanske vi till och med skulle byta trottoar om vi mötte dem på gatan. Det är nämligen inte de politiskt korrekta, goda och vackra människorna med tjusiga åsikter som sätter yttrandefriheten på prov. Det är de vulgära och hatiska politikerna, de religiösa tokstollarna, de mest perversa författarna som skriver de vidrigaste berättelserna, porrproducenterna, de galnaste konstnärerna med tourettes syndrom – gränsöverskridarna och provokatörerna som gör oss andra rädda och/eller chockerade, de som fyller oss med avsmak.

Det är dessa som yttrandefriheten är till för, och det är också de som utkämpar de hårdaste striderna. Och vi måste ibland acceptera att det som borde vara allas vår gemensamma kamp utkämpas av människor vi aldrig skulle bjuda hem, eller ens ta i hand. Det är en ödmjukhet vi måste känna.

Jag gillar inte heller Wilders åsikter – man jag slåss gärna för hans rätt att få ha dem. Hur hemsk Wilders än är, så är de radikala islamister som vill stoppa människor från att få yttra sig, de som vill tysta Wilders, tusen och åter tusen gånger värre. Det är viktigt att behålla proportionerna här. Om Wilders hade blivit fälld skulle det kunna utlösa en fruktansvärd utveckling i Europa, just det som de värsta islam-alarmisterna varnar för. Demokratin måste försvaras – mot alla som hotar den; religiösa fanatiker, korrumperade politiker, moralister, paternalister och alla andra fiender till det fria ordet. En intressant fråga har ställts under denna process – hur många islamister har åtalats för diskriminering och hatiska uttalanden mot icke-muslimer?

Om Jimmy Åkesson hade blivit utsatt för samma slags åtal här i Sverige, så hade jag skyndat till hans försvar, med skärpa och kraft. Inte för att jag på något sätt delar hans syn. Tvärtom. Eller kanske just för att jag inte delar hans syn på världen. Men han har samma rätt som alla vi andra att få ha och uttrycka åsikter, oavsett hur förkastliga jag eller alla andra än må tycka att de är. Sen kan vi mötas på torget och jämföra våra åsikter, öppet och fritt. Den som argumenterar mest framgångsrikt må vinna.

Fler om Geert Wilders:
Big Government, The Guardian, Geert Wilders egen hemsida, Geert Wilders på Wikipedia, Torbjörn Jerlerup

Lars Vilks – en verklig hjälte!

”Great spirits have always encountered violent opposition from mediocre minds.”
– Albert Einstein

Man kan tycka vad man vill om Lars Vilks – och det är just det som är poängen. Du får tycka vad du vill om Lars Vilks, och du kan publicera elaka nidbilder av Lars Vilks som rondellhund, eller sittande i en hög bajs, eller Lars Vilks söndersprängd i små bitar. Att kritisera enskilda personer, eller makten (vad det nu är för något), genom t.ex. nidteckningar, är en gammal fin västerländsk kulturtradition, som ett uttryck för vår respekt för yttrandefrihet och demokrati.

Jag anser att Lars Vilks är en hjälte av samma kaliber som Julian Assange – både försvarar de det fria ordet, och de gör det med risk för sina egna liv. Båda gör sitt för att försvara det öppna och tillåtande samhället, och båda katalyserar fram yttrandefrihetens verkliga fiender – inte de yttre hoten, utan de som vill att vi ska censurera oss själva, minska vår egen yttrandefrihet för att inte uppröra eller provocera.

Somliga påstår att Vilks är en idiot. Inget kunde vara mer felaktigt. Han är en fenomenal konstprofessor, en äkta förkämpe för yttrandefrihet och en exceptionell personlighet, som vågar riskera sin egen säkerhet för allas vår rätt att ge uttryck för åsikter som inte är populära. Lars Vilks är ett föredöme, en bastion för yttrandefriheten. Det är i alla fall vad jag tycker.

”I mitt Sverige finns det plats för både rondellhundar och minareter! Ett Sverige utan friheten att utöva sin religion som man vill och friheten att kritisera religioner, vore ett HEMSKT Sverige. Ett Sverige utan rätten att teckna av, och kanske t.o.m göra skämtteckningar av, Muhammed, Jesus, Buddha eller Moses, vore ett vidrigt och HEMSKT Sverige.

Att vissa religiösa är så småsinta och ogina att de tror att deras Gud är lika småsint och ogin som de är, är måhända ett problem för dem. De har rätt att vara småsinta och ogina och att utmåla sin gud som lika småsint och ogin. Men de har NOLL rätt att påtvinga andra människor, med andra åsikter, förbud mot att tänka, tycka eller teckna saker om deras religion.”

Torbjörn Jerlerup, (L)

Som ett brev på posten kommer förstås alla dessa ”förnuftiga och balanserade” kritiker, som slår knut på sig själva för att hitta all möjlig förklenande kritik mot t.ex. Vilks eller Assange. De vill bara ha uppmärksamhet, de är självcentrerade egoister, skitstövlar, otrevliga – you name it. Det är just nu det mest politiskt korrekta att kritisera Lars Vilks, att påstå att han är omdömeslös, en idiot, att han är en galen provokatör – och så förstås att han är en dålig konstnär – den mest irrelevanta åsikten av dem alla.

Invändningarna mot Vilks och hans konst är många. Och alla missar de målet, mer eller mindre. Eller åtminstone de flesta. En del kritiker är förvisso nyanserade och genomtänkta, men de flesta pratar faktiskt mest skit. Somliga påstår att Vilks provocerar för att hans konst ska få uppmärksamhet. Givetvis vill alla konstnärer att deras konst ska bli sedd – men det betyder inte nödvändigtvis att han provocerar för att boosta sitt ego, utan för att säga något viktigt. Jag har väldigt svårt att tro att Vilks riskerar sitt liv för att boosta sitt ego.

”I en demokrati skall det inte vara något problem att föra fram kritik mot en religion och inte minst av missbruket av religion. Under inga omständigheter skall en sådan kritik stoppas på grund av att terrorister grymtar fram sina dödshot eller kommer med bomber. Börjar man visa undfallenhet och tillmötesgå deras önskningar, då styrs demokratin utifrån och av oönskade krafter. Man skall inte vika en tum, en demokrati måste stå upp för att det inte lönar sig att lägga press på det parlamentariska systemet.”
– Lars Vilks

Det haglar av oproportionerliga jämförelser i diskussionerna – somliga jämför Vilks ”kränkningar” med bombningar i Irak och Afghanistan, eller barnaga. Men det är en jävla skillnad mellan att publicera en svajig teckning med en skäggig man med hundkropp, och att bomba någons hem till småsmulor. Du kan välja att tolka teckningen som en kränkning mot din profet, eller som vilken skäggig gubbe som helst, men du kan knappast välja att tolka en bomb på ditt hus och din familj som något annat än en kränkning.

Somliga påstår att Vilks utsätter andra för fara med sina provokationer – detta är lika dumt som att påstå att en kvinna i kortkort provocerar fram våldtäkt. Det är våldsverkarna som är farliga, de som väljer att betrakta sig själva som kränkta, så pass att de tycker sig ha rätt att utöva våld mot provokatören och alla i dennes omgivning. Inte Vilks. Han är inte farlig för någon, och har inte kränkt någon.

Att rita en skäggig gubbe som rondellhund är INTE att kränka en hel folkgrupp. Det är helt vansinnigt att påstå något sådant. Att på så sätt göra sig till språkrör för en miljard individer, som kanske inte har någon åsikt alls i frågan. Det är en liten del av den muslimska kommuniteten, individer som har valt att anse sig vara kränkta. Det är ett personligt val som faktiskt inte har ett skit med Vilks att göra.

”Om frihet betyder någonting alls, betyder det rätten att säga till människor vad de inte vill höra.”
– George Orwell

En jättestor skillnad mellan t.ex. islam och kristendom (och Gud vet hur kritisk jag är mot kristendom) är att de flesta kristna nuförtiden kan (eller måste) acceptera avvikande åsikter. Som exempel: jag anser att Andres Serranos foto ”Piss Christ” är ett sublimt konstverk, liksom jag verkligen uppskattar den svenska fotografen Elisabeth Olsson-Wallin och hennes bilder. Och jag känner flera kristna som delar mina synpunkter i frågan. Och det finns förstås många som INTE gillar denna konst. Den stora skillnaden här är att t.o.m. Svenska Kyrkan låter Olsson-Wallin ställa ut sina bilder i kyrkans egna lokaler. Givetvis inte utan diskussion, kontroverser eller upprörda kommentarer – men hon fick ställa ut bilderna i kyrkorum. Det är stort, men samtidigt självklart i en västerländsk demokrati.

Själv har jag blivit inbjuden att tala om nordisk hedendom på en hinduisk högtid – 150 hinduer i Vällingby som firar Holi, och jag blir inbjuden att tala om en annan religion. Kan ni tänka er det i en moské? Så jag vågar vara så radikal att jag vill påstå att de muslimska kulturerna har en hel del att lära sig av västerländsk kultur, med demokrati och yttrandefrihet. Eller för den delen hinduisk tolerans.

”Yttrandefrihet innebär att du inte skall göra något mot människor varken för åsikterna de uttrycker, eller för orden de talar eller skriver.”
– Hugo L. Black, domare i USA:s högsta domstol.

Så – varför har Vilks inte fortsatt med att skända judendom, kristendom, buddhism, socialism, hinduism, asatro etc.? Kanske för att ingen blir särskilt provocerad, och ingen blir mordhotad. När ett amerikanskt företag för något år sedan (helt utan avsikt att provocera) gjorde toalettsitsar med hinduiska gudabilder som motiv, så protesterade en del hinduer, och tyckte att det var respektlöst. Då drog företaget tillbaka produkten och bad om ursäkt. Så kan man göra i ett civiliserat samhälle. Inga bomber eller mordhot. Man TALAR med varandra.

Vilks visar att vissa personer inte kan respektera ett civiliserat sätt att umgås, eller för den delen förstå att din sanning är din sanning, ocn min är min. Om jag inte är kristen kan jag inte häda kristendomen, eftersom en hädelse är en intern företeelse. Ur detta perspektiv blir det mycket intressant att se effekterna av en sådan provokation, som för övrigt är synnerligen bagatellartad. Det ska till extremt lättstötta och hetlevrade personer för att reagera på något så lättsamt som Vilks rondellhundar.

”Om vi inte tror på yttrandefrihet för människor vi föraktar, tror vi inte på det alls.”
– Noam Chomsky

Jag är pluralist, och är 100 % övertygad om att muslimer, precis som kristna och judar, kan se bortom de bisarraste uttrycken för sin egen religion, och faktiskt bete sig mänskligt och värdigt. Vi har flera hundratusen muslimer i Sverige, och det påverkar naturligtvis samhällsklimatet. Problemet är att så många svenskar (och européer överlag) har så dålig respekt för sin egen kultur, att vi är beredda att kasta sekler av tillkämpad demokrati, yttrandefrihet och kultur överbord, för att vi är fega stackare som låter oss skrämmas av en liten, liten grupp våldsamma idioter. De flesta muslimer som bor här i Sverige är sekulariserade medborgare, och utgör ingen fara för någon. Men en liten klick fanatiker kan ställa till med mycket skada – och då är det väl dem vi ska rikta in oss på, inte dem som fanatikerna anser sig vara provocerade av?

”Lagar kan ensam inte säkerställa yttrandefrihet; för att varje man ska kunna presentera sina åsikter utan straff måste det finnas en känsla av tolerans i hela befolkningen.”
– Albert Einstein

Jag gillar verkligen tanken på att i vårt öppna samhälle tillåta både minareter och rondellhundar. Alla måste få uttrycka sin åsikt/religion/livshållning – både muslimer och de som hatar islam – och alla andra. Eller de som bara vill leka med symboler och idéer. Ingen ska behöva utstå våld och förtryck på grund av sina åsikter i en fri demokrati. Alla måste bedömas efter samma regler, samma måttstock. Vi ska inte ge efter på denna punkt.

”Det idiotiska är inte Vilks, det är det faktum att många människor tycker att en teckning på ett visst motiv är en legitim ursäkt att hota om att döda. Att då sluta… teckna är att ge hoten rätt. Det är därför det är så viktigt att Vilks, och vi andra, fortsätter att teckna även om motivet är skitlöjligt. Vi måste visa att hot och våld inte får vinna mot yttrandefriheten.”

– Carl Idermark (L)

Även om staten genom polis och lagstiftning skyddar mig mot de som hotar mig, så blir den som mordhotar potentiellt ett hot mot yttrandefriheten. Men det verkliga hotet kommer av sillmjölkar och fegisar som börjar censurera sig själva, och som utifrån sin feghet kritiserar provokatören, och helst vill att han/hon ska vara tyst, för att de inte vill råka illa ut för att provokatören retar upp den våldsamme mobbaren. DÄR ligger det allra största hotet mot yttrandefriheten.

”Om Lars Viks gör allt detta bara för att provocera – DESTO BÄTTRE! Om vi någonsin ska få en demokratisk, fri, öppen, tolerant VÄRLD så måste alla religiösa människor lära sig vad yttrandefrihet är för någonting och att det omfattar ALLA människor, inte minst dem som inte delar deras övertygelse. (L) är för BÅDE minareter och rondellhundar – och VI MENAR EXAKT JUST DET! Och då inte bara i Sverige utan i HELA världen, i ALLA länder.”

– Alexander Bard

Lars Vilks är en hjälte, en medborgarrättskämpe som sätter sitt liv i pant för allas vår rätt att uttrycka även kontroversiella åsikter utan att behöva lida repressalier för dem, och han är värd vår respekt.

Andra som bloggar i ämnet:
Torbjörn Jerlerup, Kulturbloggen, Hedniska tankar, Lars Vilks

Bajs i grytan

Så har vi fått in nynazister i riksdagen. Plötsligt rasar 1.000-tals människor ut på gator och torg och protesterar. Lite sent påtänkt kanske? Att starta facebook-grupper eller demonstrera mot nynazisterna, är dock rätt meningslöst, och till syvende och sidst rent trams. Enligt den demokratiska ordningen har vi nu ett sådant parti i riksdagen, och då måste vi gilla läget, och agera därefter.

Att nynazisterna blev så stora att de t.o.m. kom in i riksdagen är förstås olyckligt, men vi måste göra en nykter analys av varför det kunde ske. Det besvärliga är att vi då måste inse att det faktiskt inte är de som är det största problemet. Vi borde istället fundera på vad vi själva har gjort för fel. Kanske det är oss själva vi ska demonstrera mot istället? Fast… det förutsätter ju självreflektion och ödmjukhet, och det är kanske för jobbigt?

Att hetsa mot Sd, och påstå att de är orsak till mer främlingsfientlighet, är faktiskt precis lika dumt som Sd:s svartmålning av invandrare muslimer. Sd bär inte hela skulden, annat än att de rider på en våg av missnöje med den förda politiken. Och eftersom väldigt få politiker har pratat klarspråk om invandringen får Sd tolkningsföreträde. Avsaknaden av visioner öppnar alla dörrar för än mer dumhet. Gammelpartierna ska inte slå sig för bröstet i självgod arrogans – vänstern och sossarna har minst lika många lik i garderoben som Sverigdemokraterna. Enda skillnaden är att vi har vant oss vid deras liklukt.

Den största missen är att ingen (eller åtminstone väldigt få) har debatterat med Sd och granskat deras frågor ordentligt. Ofta har de analyserats fullkomligt felaktigt, t.ex. som ett extremhögerparti, när de egentligen är nästan exakt som socialdemokrater, fast från 1970-talet. Mainstream-media och andra politiska partier har ignorerat dem (och nu verkar det som att de fortsätter samma misslyckade taktik och gör allt de kan för att alltjämt låtsas som att de inte finns). Att denna arrogans nu slår tillbaka med full kraft är rätt så uppenbart. Man har fokuserat på fel grejer.

När Jimmie Åkesson fick en helsida i Aftonbladet förra hösten, så hade han kunnat skriva om deras visioner och politik på en mängd olika områden. Men det fanns ju bara ett område som var mer intressant än allt annat, och det vara att hata islam. Så det var det han skrev om. Det säger rätt mycket om partiet och dess fokus.

Det finns något djupt paradoxalt i att man å ena sidan tycker att det är helt rätt att sparka ministrar från gammelpartierna, för att de inte har betalt TV-licensen, och att många vanliga medborgare faktiskt kan bli upprörda över sådant – på riktigt – samtidigt som ledande Sverigedemokrater uppenbarligen kan komma undan med de mest otroliga dumheter, som öppen rasism, naziflaggor, bokbål och liknande företeelser. Kanske för att ingen kan tro att sådana överdrifter kan vara på riktigt, i snälla mellanmjölks-Sverige, där alla tycker likadant. För… så illa kan det väl ändå inte vara? Men det kan det.

Det finns Sverigedemokrater högt upp i hierarkierna som skriver nazisthälsningar i e-brev till partikamrater, som förnekar förintelsen på nazistiska forum, som gillar historierevisionism, som påstår att invandrare har en aggressiv gen, som donerat pengar till nazistiska våldsorganisationer, som beskriver islam som en pedofilsekt på nazistiska forum, som varit (och kanske fortfarande är) medlemmar i det nazistiska partiet Nationaldemokraterna, som beskriver homosex som likvärdigt med pedofili och djursex, som… Ja, det är bara början. Det finns mycket, mycket mer.

Invandringen beskrivs av nynazisterna som ett jätteproblem, vilket är något de har tjatat om i många år. Och precis som med andra lögner, som man tjatar om, år ut och år in, så blir de till slut etablerad sanning. Men nu säger de plötsligt att de inte vill kasta ut invandrarna. Och det är väl fint? Men ska man verkligen tro på deras ord? Vi utgår från att de etablerade politikerna har dolda agendor, saker de inte säger, så varför ska vi plötsligt ta för givet att ett gammalt nazistparti inte har det? Men eftersom gammelpolitikerna fortfarande är lika visionslösa som tidigare, så kan vi nog tyvärr förvänta oss ett närmande till Sd:s idéer. I brist på egna idéer får de väl ta nynazisternas…

Sverigedemokraterna tjatar gärna om att de inte alls är rasistiska, inte alls är nazister, men jag tillåter mig att betvivla detta, kraftigt. Sd har sitt direkta ursprung i den nazistiska rörelsen BSS (jag bråkade med de här filurerna redan på slutet av 1980-talet, alltså), och många medlemmar finns kvar sedan många år tillbaka. Det är inte särskilt länge sedan medlemmar i Sd brände judiska böcker, bar naziuniformer, viftade med högerarmen och skrek ”Sieg Heil”.

När Jimmie Åkesson gick med i partiet pågick detta för fullt, och det tog några år till innan brunskjortorna hade åkt in i garderoberna. Jimmie gjorde en svensk version av David Duke och hans reformation av Ku Klux Klan i början av 1970-talet. Men tyvärr tror jag att brunskjortorna och ridstövlarna står kvar i garderoben, i väntan på ”bättre” tider. Vad var det som fick Jimmie Åkesson en gång i tiden att välja just detta parti? Trots brunskjortor och Sieg Heil? Eller… var det kanske just det som attraherade honom?

Naturligtvis finns inget uppenbart rasistiskt eller nazistiskt kvar i Sd:s partiprogram. Sånt har de gjort vad de har kunnat för att rensa ut. Men jag tror som sagt att partiets själ fortfarande är densamma. Ur min synvinkel är Sd fortfarande nynazister, och jag kommer att fortsätta att rubricera dem som det, till dess att jag har fått ovedersägliga bevis för att de verkligen inte är det. Det har sagts förr, och behöver uppenbarligen sägas igen – vi svenskar är alldeles för godtrogna och medgörliga. Och vi har ett väldigt kort minne.

Det finns många debattörer som anser att det är dumt och otidsenligt att tala om Sd:s nazistiska bakgrund, och att vi bör fokusera på vad de vill just nu, som om deras förflutna inte fanns. Själv anser jag att det är extremt historielöst och hopplöst naivt. Det händer ju alltjämt att en och annan företrädare för Sd låter tungan snubbla, och så ramlar det ut en och annan groda. Grodor i bruna skjortor med armbindel. Så varför ska vi plötsligt lita på dem, bara för att de har kostym och slips, och har röstats in i riksdagen? Det bevisar ju egentligen bara en sak, och det är att de har bedrivit en fantastisk reklamkampanj, och att de har lyckats övertyga en tjugondel av det svenska folket att rösta på dem, kanske med falska förespeglingar.

För mig känns Sd lite som en maträtt, som i sin ursprungliga form innehöll en stor mängd bajs. Men nu har de pillat bort allt bajset, och fyllt på med flera jättenyttiga ingredienser, så nu går det bra att äta den, fast det är samma gryta. Eller…?
…Smaklig måltid?

Nu har jag ägnat en stor del av detta blogginlägg åt att dissa Sverigedemokraterna. Men nästa fråga som kommer upp, är förstås hur de gamla riksdagspartierna ska hantera det nya partiet i riksdagen. Ska de minska ner platserna i utskotten, och fortsätta med mobbningstaktiken? Först kan man ju fråga sig – hur bra har det funkat hittills?

Det är dags att ta den demokratiska skeden i vacker hand, öppna dörren för samarbete i de frågor där Sd faktiskt redovisar vettiga åsikter, ta diskussionerna, ta debatterna. Låta Sd ta sitt parlamentariska ansvar. Eller som Jan Guillou så riktigt påpekar – inget kan skada SD mer än en öppen och saklig debatt. Då kommer alla eventuella mörkerkrafter fram i ljuset.

Och framför allt – dra en tydlig gräns vid Sd:s främlingsfientliga politik, särskilt deras nyanslösa muslimhat. Bemöt allt nynazisterna säger i dessa frågor med argument och idéer, aldrig personangrepp och mobbing! Och framför allt – intelligenta frågor. Bästa taktiken med sverigedemokrater är nämligen att låta dem prata. Ge dem mer rep, så hänger de sig själva.

Som en liten bonus ska jag dessutom göra en kortversion av vad Magnus Betnér redan tidigare har gjort, något som jag kritiserar andra för att inte göra i tillräckligt hög grad – förklara varför Sverigedemokraterna har fel i frågan om invandringen.

Invandringspolitikens största problem är inte egentligen invandringen, utan det att vi har ett bidragssystem i Sverige, som inte alls är anpassat för den nya världen, med all migration och snabba folkrörelser. Så när folk kommer hit kan vi inte hantera det, utan låser in alla nykomlingar i läger (som vi dessutom tvingar kommunerna att inrätta, vilket leder till att flyktingarna blir hatade från första stund!). Sen gör vi dem till vingklippta bidragsknarkare, och hur blir det då?

Sveriges ekonomiska system är inte anpassat för en stor invandring, så i praktiken försätter det oss i en situation där vi måste välja. Antingen fortsatt invandring och ett totalt förändrat skatte- och bidragssystem, eller så måste vi stänga gränserna för att försvara vårt gamla socialdemokratiska välfärdssystem. Sd:s politik är alltså den logiska och ofrånkomliga konsekvensen av en totalt visionslös socialdemokrati som inte har anpassat sig till vårt nutida, mer dynamiska och lättrörliga samhälle.

Vi behöver invandringen, av en hel mängd olika skäl. Sverige har varit ett utpräglat invandringsland sedan vikingatiden, och det har till allra största delen varit av godo. Vi har fått hit hantverkare och andra yrkeskunniga som har berikat oss på många sätt. Alla verkligt framgångsrika kulturer är pluralistiska på ett eller annat sätt, öppna för nya idéer, ny teknik, nya metoder. Nya människor.

De invandrare som kommer hit i vuxen ålder är dessutom en superbonus, eftersom de inte har kostat Sverige något i barnomsorg eller skola. De kan börja jobba direkt. Har de dessutom en god utbildning så är det en ännu större vinst för oss.

Att brottsstatistik är något som Sd gillar är uppenbart. Intressant nog kan man få fram samma överrepresentation av kriminella i andra grupper än invandrare. Socialgrupp 3, t.ex. Men det talar man inte så högt om, eftersom det är Sd:s främsta rekryteringsbas. Vad man missar är att en förkrossande majoritet av alla invandrare OCH svenskar faktiskt är laglydiga människor som vill göra rätt för sig, arbeta, försörja sin familj och bidra till samhället. Ett samhälle där inte alla får plats är felkonstruerat.

Varje ny person är en tillgång. Det sägs att det inte finns jobb till alla nya invandrare, men det är ju rent skitsnack och bristtänkande. Låt dem starta nya företag, låt dem jobba med vad helst de vill jobba med som kan ge en slant. För varje tusental nya människor i vårt land så har vi också tusen till som vill köpa mat, kläder, skor, hus, bil, tandläkarvård, kursverksamhet, möbler, telefoner – kort sagt allt det där som vi brukar konsumera. Och så kan de generera mer vinst för oss andra – och varandra. Det är så människors samhällen fungerar, när de fungerar som bäst.

Varje ny person som kommer till Sverige är en vinst.
Eller i alla fall en möjlighet till vinst – om vi inte sumpar chansen…

Läs Jon Voss utmärkta artikel om Sd:s ideologi.
Läs även gärna Paulina Neuding & Johan Lundberg i en artikel om invandringen i DN Debatt och Johan Ingerös kommentar i NEO!
Torbjörn Jerlerups länksamling ”Argumenten mot Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna” är också värd att studera.
En lång och läsvärd artikel om Sd på Sagor från livbåten.
Sverigedemokraterna.de är en självklar källa till saklig kritik mot Sd.

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är oerhört viktigt för att återskapa och förnya demokratin, och försvara värden som kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

PIRATPARTIET BEHÖVS I RIKSDAGEN – RÖSTA RÄTT 2014!

Vansinniga sexlagar – i Sverige och övriga världen

Något som aldrig slutar fascinera mig är hur skräckslagna vi ”moderna” människor är när det handlar om sex. Sex verkar vara det farligaste som finns på jorden, och de regler och lagar som omger sexualiteten kan uppenbarligen bli hur galna som helst – allt för att skydda oss stackare från detta hemska, detta syndiga, farliga, skamfyllda, läskiga som är kroppens livskraft, kroppens fortplantnings- och njutningsmedel.

Knäppa lagar som reglerar sexlivet för oss stackars syndiga människor som inte begriper bättre, kan man hitta uppsjöar av. En del är mest komiska eller bara fåniga, som att det är tillåtet att ha barbröstade butiksbiträden i Liverpool, England, men bara i butiker som säljer tropiska fiskar.

Det är dock tillåtet att vara naken var som helst på offentliga platser i Spanien – som t.ex. på stan i Barcelona eller Madrid, och både män och kvinnor får vara barbröstade i New York City. Och det är väl bra. På enstaka ställen kan man se en positiv utveckling. Tyvärr är det ont om sådant, och mer vanligt med mer eller mindre bisarra restriktioner. Framför allt är det väldigt stora skillnader från land till land, vad som betraktas som olagligt, allmänfarligt och omoraliskt. Inkonsekvent? You bet.

Uncovered: Women In Word and Image – Topless in NYC - foto av Jordan Matter

Det är dock förbjudet att köpa sexleksaker i Alabama, och i Washington D.C. är missionären den enda tillåtna samlagsställningen. Alla andra är förbjudna (vem kontrollerar det?). I Washington State är det förbjudet att ha sex med en kvinna som är oskuld – t.o.m på bröllopsnatten! Man måste alltså åka till en annan stat på bröllopsresa, annars blir det inget göka där… I Romboch, Virginia, är det förbjudet att ha sex med ljuset tänt. Man undrar… får man låta solen lysa in genom fönstren?

I Bahrein får en läkare inte titta direkt på en kvinnas kön när han undersöker henne, men det går bra att titta via en spegel. Muslimer får över huvud taget inte se på en död människas genitalier. Inte ens en begravningsentrepenör eller läkare. Könet måste alltid täckas med en tegelpanna eller en träbit. Och om man onanerar i Indonesien kan det ge dödsstraff, med halshuggning (alltså – varför?!).

I Guam är det förbjudet för en flicka att gifta sig om hon är oskuld, och därför finns det män som har som sitt arbete att deflorera oskulder (Yeah, it’s a dirty work, but someone has to do it). I Santa Cruz, Bolivia, är det olagligt för en man att ha sex med en mor och hennes dotter samtidigt. Och i Cali, Columbia, får en kvinna endast ha sex med sin man, och första gången det sker (typ på bröllopsnatten) måste hennes mor vara med i rummet och bevittna att det går rätt till. Om detta känns konstigt ska man veta att det under sen medeltid var vanligt i vissa delar av Europa att hela brudföljet hängde med in i sovkammaren för att bevittna brudparets första samlag, så att man verkligen visste att de var gifta på riktigt.

En älg försöker betäcka en falsk buffel - men det är i alla fall inte på en gata i Fairbanks, Alaska, så det får passera...

Och det är inte bara människor som omfattas av dessa sexregleringar. I Fairbanks, Alaska, är det förbjudet för älgar att ha sex på gatan, man inte får knulla med piggsvin i Florida, och i Ventura County, California, får hundar och katter inte ha sex utan officiellt tillstånd. I Utah är det tillåtet att ha sex med djur, men du får inte ta betalt för det. Ajabaja! Och i Kingsville, Texas, är det förbjudet för grisar att ha sex på den statliga flygplatsen.

I flera länder i Mellanöstern får man absolut inte äta ett djur man har haft sex med. I Libanon går det alldeles utmärkt för en man att knulla med ett får, men bara om det är en tacka. Är det en bagge så är det så förbjudet att det är dödsstraff på det. Den institutionaliserade homofobin expanderar sig alltså även till djurvärlden.

Pan sätter på en getabock - skulptur från Pompeii

Man kan skratta åt en del av det här, men det finns också lagar som när de upprätthålles kan bli riktigt skrämmande. Och det instiftas nya lagar, som får de gamla knaslagarna att verka riktigt vettiga. I Georgia, USA, var det straffbart med upp till 20 års fängelse om man hade haft oralsex eller analsex – ända fram till 1998. Och detta gällde även gifta par. Hur man nu hade tänkt sig att kontrollera laglydigheten vet jag inte. Men även detta har gamla anor sedan medeltiden, då t.o.m. gifta par kunde bli brända på bål för samma försyndelser.

En kvinna bränns på bål - kanske för att hon brutit mot någon sexlag?

Att just Georgia har denna attityd beträffande oralsex har tyvärr fått katastrofala konsekvenser. Så sent som 2005 blev Genarlow Wilson, en 17-årig gosse, dömd till 10 års fängelse, eftersom en 15-årig tjej utförde oralsex på honom. Frivilligt. Hon har konsekvent ihärdat i att vittna att hon ville suga av honom. Men det hjälps inte – i Georgia är lägsta tillåtna ålder för sex 16 (vilket innebär att flickan inte ansågs vara kapabel att bedöma huruvida hon faktiskt ville ha sex – vlket hon alltså skulle ha om hon bodde i ett annat land – t.ex. Sverige, eller för den delen Portugal, där lovlighetsåldern för sex är 13), så Wilson blev dömd för sexuellt utnyttjande av barn.

Det bisarra i situationen är att om han bara hade knullat med henne så hade straffet blivit mycket lägre. Men det fanns ett kryphål i lagen, som åklagaren utnyttjade. Och så åkte han in i buren. Sen blev det ett sånt jävla liv kring den domen, så efter två år fick han faktiskt komma ut. Men det är illa nog att han blev dömd. Det kan ha haft betydelse att flickan var vit, och pojken var svart. Men inte utfärdar väl domstolar i sydstaterna rasistiska domslut?

En lokal politiker i Massachusetts propagerade för att det skulle vara förbjudet att göra porr med äldre och handikappade. Tanken var att skydda de handikappade och äldre som skulle kunna tänkas bli utnyttjade av samvetslösa porrfilmare. Men man glömde alla de handikappade och 60-plussare som VILL göra porrfilm med sig själva. De räknades inte.

Gamla människor har väl inte sex? Uschiamej! Det förbjuder vi!

En 14-årig flicka i New Jersey fotograferade sig själv, naket och erotiskt, och lade upp bilder på MySpace. Det resulterade i att hon själv blev åtalad för såväl innehav som distribution av barnpornografi, vilket gör att hon hamnar i ett nationellt register för sexualbrottslingar (20 år framåt), och måste anmäla sig till polisen var hon än flyttar, eftersom hon hamnar i samma kategori av ”sex offenders” som våldtäktsmän, folk som förgripit sig på barn och liknande – hon fär en skamstämpel för livet, bara för att hon ville bjussa lite lekfullt på sig själv till sin pojkvän. Samma öde hotar en stor mängd tonåringar som inte gjort något värre än att fotografera sig själva och varandra med mobilkamera, för att sen skicka bilderna till pojk- och flickvänner.

Intressant nog vill Thomas ”Stasi” Bodström införa liknande lagar i Sverige. Bodström och den kristmoralistiska organisationen ECPAT lobbar för att innehav av erotiska bilder med ”barn” under 18 skall räknas som innehav av barnpornografi. Så om Pelle & Lisa, 17 och 16, tar sexiga bilder på varandra, så får de inneha bilderna själva (men absolut inte dela med sig till andra). I samma ögonblick som Pelle fyller 18, måste han dock radera alla bilder (inklusive bilderna med honom själv!), annars kan han alltså bli åtalad och fälld för innehav av barnpornografi. Skulle man dessutom få till det med ett ”tittförbud” (som en del tokskallar vill ha), så får alltså Lisa titta på bilderna (av sig själv och Pelle), men det får alltså inte Pelle. Låter det lite krångligt? Tänk då när Lisa fyller 18. Då måste hon också radera alla bilder, för att inte själv riskera åtal. Och om hon inte får titta på dem, hur ska hon då veta vilka hon måste radera? Något är riktigt, riktigt konstigt här…

Tonårstjej som testar gränser och leker med sin sexualitet - eller distributör av barnpornografi?

För att inte tala om de två barn som blev åtalade för våldtäkt i Utah – på varandra. Flickan, 13, hade sex med sin pojkvän, 12 (båda hade sex av egen fri vilja) och följaktligen betraktades båda som offer för sexövergrepp mot minderårigt barn, och båda betraktades samtidigt som förövare och våldtäktsmän. Knepig situation rent juridiskt. Helt absurt i praktiken. Det enda jämförbara rent juridiskt skulle väl vara duellanter, som kan vara både förövare och offer samtidigt. Men det är ju inte riktigt samma sak att skjuta på varandra som att få sig ett skjut…

Här hänger vi otäcka homosexuella - de bryter ju mot Guds lagar!

I många länder över hela världen är homosexuella handlingar förbjudna – särskilt i muslimska länder, t.o.m. i en jämförelsevis högt utvecklad kulturnation som Iran, där man bisarrt nog avrättar bögar medelst hängsnara i lyftkran. Utomäktenskapligt sex bestraffas med stening, men däremot är muslimska kvinnor enligt Koranen tvungna att alltid låta sin man komma till om han har lust. Legaliserad våldtäkt, alltså. Så det är inte bara komiska och lustiga lagar som reglerar sexlivet här i världen. Religion kan åstadkomma extremt mycket skada, även i civiliserade länder.

Sverige är inte undantaget från listan med länder försedda med absurda lagar som hör hemma i ett annat århundrade. Det är å ena sidan tillåtet med striptease, dansföreställningar i vilka dansörerna/dansöserna klär av sig på ett sexigt och eggande sätt – men de får inte klä av sig underkläderna och visa könet. Det är strängeligen förbjudet att ta av sig den sista lilla stringtrosan. Det går dock alldeles utmärkt att dansa helt naken (och visa könet) om det är på Dansens Hus och kallas ”kultur”, Då är det O.K. Eller att posera naken för konstnärer. Då kallas det croquis, och modellmåleri, och det är godkänt. Det är ju också kultur. Ser jag ett klassperspektiv här?

Är detta konst, eller spekulativ porr? Får man göra så här?

Du får inte ha sex på scen, enligt svensk lag. Det som avses är då s.k. Live Show, något som var populärt på sexklubbar på 1970-talet, där man kunde se uppträdanden med par (eller flera) som knullade på scen, som underhållning. Detta förbjöds med tiden, och är fortfarande förbjudet. Men det är alltså tillåtet att göra exakt samma sak framför en filmkamera och visa upp den, eller sälja den i massupplaga. Frågan är om det skulle vara åtalbart om det ingick ett alldeles äkta, högst synligt samlag i en teaterföreställning, eller i samband med en konstnärlig happening på ett galleri. Det vore onekligen intressant om någon vågade sig på att pröva denna gräns.

Sex på scen - brott mot lagen eller kul underhållning? Vad tycker du?

En vidareutveckling av denna fråga – låt oss anta att ett par tantralärare håller en kurs för par. Låt oss vidare anta att det som ett av många moment i kursen ingår undervisning om hur olika samlagsställningar kan påverka sexlivet. Frågan är då – får kursledarna, alternativt ett par assistenter, visa samlagsställningar (förekommer på en del tantrakurser) för kursdeltagarna då? Liksom… live? Är det ett lagbrott? Räknas det som olaga sexuell aktivitet?

Eller går gränsen vid penetration? Om pedagogerna, alternativt pedagogernas assistenter fejkar, och skippar penetrationen, är det juridiskt sett O.K.? Å andra sidan – är det pedagogiskt lämpligt? Och, allvarligt talat, om det nu skulle vara just där gränsen går – varför i helvete då? Var går gränserna egentligen? Vem sätter dessa gränser, och varför? Är inte lagar till för att skydda medborgarna mot sådant som är skadligt och/eller farligt? Och på vilket sätt skulle något av de exempel jag nämner här vara farligt för någon enda människa?

Pedagogik eller porr? God sexualupplysning eller skadliga aktiviteter?

Det är inte tillåtet att betala för sexuella tjänster i Sverige. Eller, ja, det är förstås också en gränsfråga. Om jag betalar en ung kvinna eller man för att suga av mig, så är det ett brott mot sexköpslagen. Men om jag ställer upp en filmkamera och filmar hela förloppet, och säljer filmen som en DVD, så är det plötsligt tillåtet, eftersom det då skyddas av yttrandfrihetslagstiftningen. Porrfilmsinspelning är alltså tillåtet. Och jag måste då ställa frågan – på vilket sätt gör en filmkamera i rummet att ett ”hemskt och läskigt brott som förnedrar kvinnor” plötsligt förändras till att inte vara ett brott alls? Dubbelmoral, någon?

Det finns ju en och annan som arbetar som sexterapeut, eller som en del kallar sig; ”sex-surrogat”. Det är ju en terapeutisk tjänst, som inte alls handlar om att bara sälja sex, men som förstås innehåller sex som en viktig komponent, fast ur ett mer pedagogiskt/terapeutiskt perspektiv, i syfte att hjälpa klienten att bygga upp ett självförtroende och en per positiv självbild. Det kan vid en första anblick verka märkligt att en sådan person inte vill kalla sig prostituerad, men det finns faktiskt en klar logik i detta. Det skulle tyvärr ändå, rent juridiskt, högst sannolikt bli åtalbart i Sverige, som ett brott mot sexköpslagen, att anlita en sådan sexterapeuts tjänster.

Massage är ju ett intressant gränsfall. Om en helt vanlig, klassisk massage vid ett tillfälle råkar göra mig otroligt upphetsad, är det då plötsligt att betrakta som en sexuell tjänst? Om en massör ger mig genital massage, ej i syfte att ge sexuell tillfredsställelse, men för att lösa upp muskelspänningar i bäckenbottenmuskulaturen, är det att betrakta som en sexuell tjänst? Eller går gränsen vid att jag får en orgasm, och kanske en utlösning?

Erotisk, tantrisk massage – legitim terapi eller illegal prostitution?

Och varför skulle det plötsligt vara så hemskt att en massör ger sin klient en orgasm? För det första är det bevisligen hälsosamt med orgasmer. Så varför sätter man en juridisk gräns just vid utlösning? Och för att göra det hela mer komplicerat – orgasm och utlösning är ju två helt olika reflexer i kroppen, så om man får det ena, men inte det andra, vilket räknas då? När blir det olagligt? Om jag ger tantrisk massage (mot betalning), och stimulerar sexuell energi i hela kroppen, utan att min klient får orgasm, är det O.K.? Men… vore det inte väldigt bra för jämställdheten om både kvinnor och män får uppleva en underbar massage, med en ”happy ending”?

Om det är beröring av könet som är olagligt, så blir det väldigt jobbigt för urologer, androloger, gynekologer, läkare, sjuksjöterskor, personliga assistenter, tatuerare m.fl. att göra sitt jobb. Om det är sexuell upphetsning, i samband med en terapeutisk behandling, som är olagligt så är det ju något som varken terapeut eller klient kan styra över. Låt oss anta att jag är extremt lättstimulerad, och får en spontan utlösning hos andrologen – blir andrologens yrkesutövning ett brott då?

Eller låt oss anta att jag ligger i en sjuksäng med brutna armar och ben. Jag kan ju fortfarande bli lika kåt som vanligt, men jag kan inte göra något åt det. Så kommer en snäll sjuksköterska, som ska tvätta mig med svamp över hela kroppen, eftersom jag inte kan tvätta mig själv. Och där ligger jag, sexuellt frustrerad, blottad inför henne, och med en enorm erektion. Om sjuksköterskan då är en verkligt god och snäll sjuksköterska som känner medkänsla, och förbarmar sig över mig, och runkar av mig lite fint efter tvätten – är hon en förhärdad brottsling då? Eller är det jag som blir åtalad, eftersom jag har utnyttjat henne sexuellt? Eller kan sjukhuset, som betalar hennes lön, åtalas för koppleri?

Gruppsex – härligt, lekfullt och lärorikt, eller moraliskt förkastligt?

Vad jag vill påvisa med alla dessa exempel är att de allra flesta sexlagar i praktiken bygger på otroligt otydliga och flytande gränser, som dessutom är moralistiskt motiverade, och att man därför helt enkelt borde skippa de gränser som ändå inte går att dra. Att försöka pressa in onyanserade, fyrkantiga och moralistiska sexlagar i ett samhälle som är alldeles för komplext för att denna lag ska kunna tillämpas på ett vettigt sätt är helt enkelt inte konstruktivt. Sex är i sig inte farligt. Alltså finns det ingen anledning att förbjuda sex, oavsett om det är gratis eller mot betalning.

Den enda vettiga gränsdragning som jag över huvud taget kan tänka mig är helt enkelt samtycke. Allt som vuxna människor (vad gäller sex så räknas man ju som vuxen vid 15 års ålder i Sverige) gör med varandra, som inte innehåller något tvång, som bygger på fullt samtycke mellan alla inblandade parter, är faktiskt helt vansinnigt att förbjuda. Det är inte realistiskt, inte respektfullt, inte ansvarsfullt. Bara dumt.

Jag längtar efter den dag då vi kan diskutera sex (och ägna oss åt sex) på ett lika oneurotiskt och självklart sätt som vi diskuterar (och ägnar oss åt) andra ämnen, som mat, resor, relationer, bilar, sport, hobbies, arbete – livet över huvud taget. Jag längtar efter den dag då vem som helst som vill ska kunna bada och sola naken var som helst, utan att upprörda människor kommer fram och skriker ”tänk på barnen”. Jag längtar efter den dag då vi vuxna kan förmedla en avslappnad, ansvarsfull och realistisk syn på sexualitet och kroppen till våra barn, att vi lever som vi lär och förbereder de unga på ett lyckligt liv.

SEX ÄR INTE FARLIGT!!! KAN NI ÄNTLIGEN FATTA DET??

Erotisk konst, gestaltande lust och glädje, eller förnedrande porr?

Andra som skriver om samma ämne:
Laura Augustin, Isabella Lund, Petra Östergren, Är sex arbete? – en vetenskaplig lunta av Susanne Dodillet, och många, många fler…

Rätt att döda icke-muslimer, enligt koranen

Jag brukar vara rätt hård i min kritik mot kristendom här på min blogg, men det finns andra som förtjänar betydligt hårdare kritik. Militanta muslimer får mer och mer inflytande i Europa, och det ger skrämmande perspektiv. Filmen jag länkar till här, högst upp i denna bloggpost, visar en intervju med en i Storbritannien välkänd muslimsk mulla, Anjum Chaudri, och i den avslöjar han sig som den värsta sortens avskum, en arrogant och hatisk skitsnackare som tycker att det är legitimt att döda västerlänningar. Han slingrar sig som en ål, men sanningen är väldigt påtagligt tydlig. Anjum Chaudri anser att bara muslimer kan betraktas som oskyldiga, och alla icke-muslimer är legitima mål för blodig terrorism. Så enkelt är det. Det läskigaste i sammanhanget är ju att den här filuren inte är ensam. Man kan skaka fram nitton på dussinet som säger ungefär samma saker.

Det fjäskas alldeles för mycket för islam. Över hela Europa hanterar man islam med silkesvantar, och när muslimer blir arga för att de har blivit ”kränkta” av något , må vara en kortfilm eller en skämtteckning i en tidning, så tar vi dem i försvar, idkar självcensur, ber om ursäkt – och så sågar vi av grenen vi sitter på, kastar hela det europeiska kulturarvet överbord, lägger oss ner och dör av självutplåning. Detta är så jävla fegt. Vi har en månghundraårig tradition i Europa av politisk satir, elaka skämtteckningar, frihetstänkande, demokrati, liberalism m.m., och jag förstår verkligen inte hur vi kan glömma bort allt detta, bara för att någon koranviftande skäggtomte påstår sig bli ”kränkt”.

En underbar paradox i sammanhanget är att fundamentalistiska muslimer kan använda våra demokratiska rättigheter, vår yttrandefrihet och vår demonstrationsfrihet för att gå ut i mobb och demonstrera MOT dessa friheter – mot yttrandefrihet, mot religionsfrihet, mot demokrati. Spännande. Jag tycker förvisso att de ska fortsätta att ha dessa friheter, men det framstår ju onekligen som en smula inkonsekvent att demonstrera mot rätten att demonstrera.

I Holland har militanta muslimer redan skrämt skiten ur såväl folk som regering, och nu dras islamkritiker inför rätta (Geert Wilders för sin högst bagatellartade lilla film ”Fitna”, som inte ens var särskilt bra – propagandistisk på ett väldigt förenklat sätt), såvida de inte måste fly landet (Ayaan Hirsi Ali), eller bli brutalt mördade på öppen gata (Pim Fortuyn, Theo van Gogh).

Och det verkar tyvärr bara bli värre. Fega regeringar slickar islamistiska rövar, och böjer sig för galna och överdrivna krav. Helt nyligen nekades Geert Wilders att komma in i Storbritannien, och fick åka hem igen med vändande plan, eftersom han ansågs vara en ”fara för allmän säkerhet”. På grund av att en muslimsk parlamentsledamot skrek i högan sky, och hotade med stora demonstrationer av 10.000-tals arga muslimer på Londons gator.

Men vänta nu lite grann. Har det inte blivit något fel här? Om militanta muslimer hotar alla som uttrycker sig kritiskt mot islam, med våld, blod och ond bråd död, så är det väl inte kritikerna som utgör en ”fara för allmän säkerhet”? De som använder vår västerländska yttrandefrihet och demokratiska rätt att vara kritisk mot olika ideologier borde vi väl ta i försvar? Det är naturligtvis de militanta muslimerna som utgör en ”fara för allmän säkerhet”!

Hade Storbritannien haft den minsta respekt för vår egen politiska tradition så hade man sett till att Geert Wilders hade fått lämpligt beskydd mot totalitära våldsrörelser, i form av t.ex. livvakter, och så hade man sparkat ut eventuella våldsverkare ur landet istället. Nu biter man sig i röven och legitimerar muslimskt våld, och hot om våld. Pinsamt, dumt och fegt, Storbritannien! Pat Condell raljerar förstås ilsket och knivskarpt om denna pinsamma skandal.

Jag behöver inte sympatisera med Geert Wilders åsikter för att försvara hans rätt att utrycka dem. Det lilla jag har hört om honom är han är en rätt så bigott typ, att han vill förbjuda Koranen och kasta ut alla muslimer ur Holland, och det är förstås rätt så överdrivet, motsägelsefullt och rejält populistiskt. Jag försvarar alltså inte Geert Wilders politik. Jag är däremot kraftigt kritisk gentemot den fientliga och förbudsivrande respons han har fått, från såväl muslimer som från det politiska etablissemanget i Holland och övriga Europa.

Jag tycker inte att Koranen skall förbjudas, hur hemsk den än är, eller för den delen islam. Jag tycker inte heller att Maos lilla röda, Lenins skrifter, Hitlers Mein Kampf eller Mormons bok heller ska förbjudas, hur galna och lögnaktiga de än må verka. Däremot måste islam kunna utsättas för precis lika hård kritik som vilken annan ideologi som helst, utan att man för den skull ska behöva utstå hot, våld och mord. En sak som folk verkar ha glömt, är att om vi undviker att kritisera islam, för att vi är fegisar, rädda för våld, så är detta en bekräftelse på kritiken mot islam som en våldsförhärligande ideologi – och då har våldet redan vunnit.

Det är inte automatiskt ett tecken på okunnighet eller fördomsfullhet att kritisera islam, även om många vill få det att verka så. Vi ska vara toleranta och kärleksfulla, och acceptera alla människor som jämlikar, alla deras egenheter, sexuella preferenser, religoner och politiska åsikter – då är vi upplysta och ”goda”. Men vi gör redan undantag från dessa principer. Vem gillar pedofiler? Eller för den delen nazister? Men de är ju förstås skillnad, och de har blivit legitima hatobjekt, eftersom deras aktiviteter skadar andra människor. Men… gör inte militanta muslimer det också? Och alla de som stödjer de militanta muslimerna, med sitt tysta medgivande? Är inte det lika illa, eller ibland t.o.m. värre?

Det mest skrämmande med de militanta muslimerna är nämligen inte framför allt deras terrordåd, utan just det tysta medgivande den muslimska majoriteten visar upp (och nu även västerländska regeringar). Hur många muslimer vågar säga stopp, hur många muslimer vill ens säga stopp, hur många muslimer hurrar tyst i sitt hjärta för att de militanta, offensiva sharia-förespråkarna agerar hårt, aggressivt och effektivt? Har någon brytt sig om att ta reda på vad majoriteten av de i Europa boende muslimerna faktiskt tycker, innerst inne?

Enligt flera engelska undersökningar, strax efter terrordåden i New York och Washington D.C. 2001, var 13 % av den muslimska populationen i Storbritannien positiv till terrordådet, och ca 15 % visste inte riktigt om de var positiva eller negativa. De brittiska muslimernas stöd för terrordåden hemma i Storbritannien några år senare var häpnadsväckande högt – 24 % hade sympati för bombarna, och tyckte alltså att syftet var gott. 36 % tycker att man bör införa sharialag i Storbritannien, och ca 50 % ansåg att de som förolämpar islam (som t.ex. skämttecknare) skall straffas, gärna med fängelse. Och då ska vi komma ihåg att de muslimer som bor i Europa är de mest moderata, moderna, upplysta och demokratiska muslimerna i världen. I muslimska länder skulle vi förstås få helt andra siffror.

Det är väldigt populärt att påpeka att de flesta muslimer faktiskt inte är aggressiva, militanta fanatiker, och det är säkert alldeles sant. Men varför hör vi inte muslimer protestera mot terrordåd? Varför är det endast ett litet modigt fåtal som vågar stå upp mot våldsfixeringen och hatet inom den mest dogmatiska formen av islam? Är det för att de är rädda för repressalier, eller sympatiserar de i själva verket med sharia-dårarna? Vilket är värst – kollektiv feghet eller fanatisk lydnad?

Islam är INTE en fredsälskande religion, och har aldrig varit det. Muhammed var en våldsam erövrare, en imperiebyggare som ville att islam skulle härska över hela världen, och det var helt i linje med Muhammeds krigarambitioner att detta skulle ske med hjälp av våld. Detta är odiskutabla fakta. Enligt islam finns det två tillstånd – islam och krig. Den så kallade fred som islamsympatisörer alltid refererar till är alltså den som inträder när alla är muslimer. Nu är ju detta förstås också rätt orealistiskt, eftersom islam redan strax efter Muhammeds död delades upp i två rivaliserande grupper – sunni och shia – vilket bör leda i bevis att det inte går att skapa verklig fred med våldsamma metoder.

Det är verkligen dags att sluta vara godtrogna och lättlurade. Vi måste se de muslimska fanatikerna för vad de är – våldsälskande, hatiska, blodtörstiga galningar som bara vill förstöra, riva ner och döda allt som inte stämmer med deras inskränkta världsbild. Vi har ännu inte i Sverige behövt möta den vidriga utveckling som framför allt kommit till uttryck i Storbritannien och Holland, och det är för väl. Men vi måste vara mycket, mycket vaksamma. De värderingar som islam representerar har inte mycket gemensamt med vår moderna europeiska, humanistiska, demokratiska värdegrund, med yttrandefrihet, sekularism och mångfald som heliga och icke förhandlingsbara komponenter.

Islam är ett uttryck för en ovanligt primitiv ideologi, en imperialistisk våldskultur som inte klarar att integreras i vår västerländska kultur utan att bli kraftigt reviderad. Det första som måste bort, för att islam ska fungera alls i vår moderna kultur, är den blinda tron att alla svaren finns i Qur’an, och att man ska följa Qur’an till punkt och pricka. Fundamentalister har inget att tillföra vår kultur, oavsett om de är kristna, muslimer eller vilken annan religion som helst. Särskilt inte om de vill tvinga alla andra att följa deras exempel, med våld om så behövs.

Frågan är om islam ens kvalificerar som en riktig religion, med tanke på att det egentligen i grunden, ända sedan stråtrövaren, massmördaren och psykopaten Muhammeds dagar, framför allt är en imperialistisk, politisk rörelse, förvisso med religiösa övertoner, men med ambitionen att erövra hela världen – en monoman kultur, vilket gör den ännu farligare än de ideologier som enbart är politiska. Om man blandar in Gud i den politiska förkunnelsen, och gör de imperialistiska ambitionerna till Guds Sanning, så öppnar man locket till Pandoras ask, och vilken galenskap som helst kan då legitimeras som Gudomlig. Knappast en andlig väg som hyllar livet och kärleken…

Det tjänar ingenting till att relativisera, och påpeka att det även finns kristna fundamentalister, och fanatiska krigshetsare inom alla religioner. Det är möjligen sant, men det finns ingen religion i världen som har så tydliga politiska konsekvenser, det finns ingen religiös konkurrens med muslimska nationer, i vilka det är dödsstraff på att konvertera till en annan religion, dödsstraff på homosexuella handlingar, dödsstraff på äktenskapsbrott, förbud mot att importera religiös litteratur som inte är muslimsk, terror mot icke-muslimer m.m. Detta extrema sätt att styra hela länder finns bara inom den muslimska kulturen. Och det värsta är alltså att många muslimer vill sprida detta oskick vidare över hela världen, inte minst här i Europa.

Vi måste förstås komma ihåg att många av de muslimer som bor i Sverige, bor här för att de har flytt från islamisk extremism. De vill inte ha sharialagstiftning, inblandning av imamer i skilsmässoprocesser eller islamisk terror. Jag har en väldigt trevlig familj från Afghanistan som grannar i huset där jag bor. Kvinnorna i den familjen bär INTE burkha.

Fundamentalistisk islam förtjänar ingen respekt alls, inte mer än andra våldsförhärligande ideologier som nazism (väldigt många arabiska muslimer sympatiserar med nazism, eftersom de likt nazister hatar judar, och väldigt många gamla nazister fick en fristad i arabvärlden efter andra världskriget), och de muslimer som med sitt tysta medgivande uppmuntrar till fler terrordåd och mer fanatism förtjänar inte heller någon respekt. De kräver respekt från oss, men vill inte respektera oss tillbaka. Så kan vi inte ha det.

Den dag vi börjar buga och bocka för islam, och förbjuda kritik mot religion (sådana regler finns redan i flera länder, och propageras starkt för i såväl FN som i Europa) så är vi riktigt illa ute. Den dag höga politiker börjar propagera för att införa blasfemilagar igen här i Sverige, då är det fan dags att häda riktigt ordentligt.

All that is necessary for the triumph of evil is that good men do nothing.
Edmund Burke

Den mest förutsägbara reaktionen på detta blogginlägg vore att en och annan arg muslim skäller på mig, och kanske till och med hotar med våld, blod och död (vilket då bara bekräftar allt det jag skriver), och så förstås att några politiskt korrekta, pseudo-kolonialistiskt beskyddande svenskar beskyller mig för rasism (vilket också är 100 % absurt, eftersom islam inte är en ras).

Ja, jag vill provocera, det erkänner jag villigt och glatt – men syftet med min provokation är att skaka fram reaktioner mot det jag skriver om, snarare än att bara göra folk arga på mig, eftersom jag skriver kritiskt mot islam. Min förhoppning är att en och annan muslim ska förstå vilka de egentligen borde bli arga på, och faktiskt våga börja protestera öppet mot våldsförhärligande fanatisk ideologi. Då kan det börja hända något positivt i utvecklingen, beträffande islam i Europa.

Faktum är att just det nog är vår enda räddning, det som skulle hindra en framtida frontalkrock mellan europeisk och inflyttad muslimsk kultur, ett europeiskt inbördeskrig – att en majoritet av Europas muslimer tar tydligt avstånd från våld och fanatism, mot fundamentalistisk islam, mot etnisk rensning och mot mullornas judehat och rasism mot vita icke-muslimska européer. Annars finns det nog tyvärr inget hopp om en positiv utveckling i Europa.

Det är dags att göra en nykter analys av islam som politisk ideologi. Nu.

Intressanta sajter med aktuell islamkritik:
FaithFreedom.org, Jihad Watch, Islam Watch, Apostates of Islam, Islam och islamistövervakaren, Prophet of Doom, The Religion of Peace, Jihad i Malmö.
Se även gärna Geert Wilders film FITNA, för att skapa dig en egen uppfattning.
Filmen Obsession är också mycket intressant. Se hela filmen här.

Pat Condell – frispråkig komiker utan gud

Pat Condell är en hängiven ateist – och en frihetskämpe med attityd. Condell är en gammal ståuppkomiker som har gjort sig ett namn på Internet, med sina religionshäcklande pratfilmer, på YouTube och andra filmsajter. Hans enormt framgångsrika filmsnuttar är i all enkelhet han själv som pratar in i kameran, mot en neutral bakgrund. Men det han säger är verkligen hot stuff – kontroversiellt är bara förnamnet, och om det är något som fullkomligt saknas så är det diplomati, behagfullhet och artighet. Pat Condell går med storsläggan, och drämmer till med full kraft. Och mycket humor.

Själv är jag INTE ateist, och har alltså en annan attityd gentemot Gud och andlighet än Pat Condell. Jag skiljer dock skarpt på religion och andlighet, något som många ateister tyvärr missar helt. Religion och andlighet är två helt olika fenomen, även om de tycks höra samman, som koppen och kaffet. Men religionen är blott och bart en kopp, ett ämbar, som i allra högsta grad är utbytbart. umbärligt. En yttre form vars enda funktion, i bästa fall, är att bära andligheten. Ateister har enligt min mening som regel en alltför ovetenskaplig, skrockfull och fundamentalistisk inställning till världen för att jag ska kunna ta dem på fullt allvar, men de kan ju ha en hel del sunda åsikter ändå – som t.ex. Pat Condell.

Tyvärr gäller det även religiösa människor, att de inte förstår skillnaden mellan andlighet och religion. Särskilt inte de mest fanatiska och enkelspåriga, och då framför allt de som praktiserar missionerande och intoleranta ideologier, som kristendom och islam – dessa två är utan tvekan de två värsta farsoterna och andlighetsdödarna i världshistorien. Inga andra religioner, eller för den delen världsåskådningar/ideologier har orsakat så mycket skada, död, lidande och förintelse som just kristendom och islam. Och ingen religion har givit upphov till så många ateister som kristendom. Om man nu inte räknar buddhism, som ju inte har någon Gud.

Jag delar med andra ord inte alla Pat Condells åsikter, men jag instämmer till 100 % med hans religionskritik. Den är helt enkelt högst relevant. Det Pat Condell framför allt kritiserar är religioners krav på lydnad, underkastelse, och att man skall acceptera skrock och vidskepelse som absolut sanning, och mest av allt, vissa religioners ambition att vara den enda sanna vägen, som dessutom ska tvingas på hela världen, med våld om så behövs.

Favoritmåltavlor för Condells sågningar är framför allt kristendom och islam. När han har blivit ifrågasatt för detta, och det har kommit upp undringar om varför Pat inte kritiserar hinduism, buddhism, jainism, shamanism eller någon annan religion, så svarar han att dessa religioner vanligen inte gör anspråk på att ta över världen – vilket såväl kristendom och islam gör, och har alltid gjort.

Somliga kallar Pat Condell islamofob, eller för den delen kristofob, och jag möter emellanåt samma reaktion, eftersom jag är rätt så oresonlig i min hårt kritiska inställning. Jag är dock lika starkt emot fascism, nazism, kommunism och andra totalitära ”-ismer”, just på grund av dessa ideologiers destruktiva effekt på såväl individer som samhällsgrupper. Men jag är varken kristofob eller islamofob. Fobi betyder att man har en sjuklig, oresonlig motvilja eller skräck mot något. Min motvilja mot kristendom och islam (som jag delar med Pat Condell) är inte oresonlig eller sjuklig – den är högst rationell, genomtänkt och verklighetsnära. Att ha en stark motvilja mot något destruktivt betyder alltså inte automatiskt att man har en fobi. Jag gillar som sagt inte fascism, nazism eller kommunism heller. Gör det mig till en fascismofob, nazismofob och kommunismofob?

Pat Condell hatar inte muslimer eller kristna. Han är humanist, och ser alla människors värde. Där är vi också 100 % överens. Det är vad religionerna gör med människorna som vi kritiserar. Jag har vänner som är både kristna och muslimer, och jag vet många ur båda dessa läger som faktiskt uppskattar Condell för hans rättframma kritik, av det som faktiskt är religionernas dåliga sidor, religion när det blir ett maktredskap för att kuva och kväsa folk.

Condells ”filmkarriär” började med att han surfade runt på Internet, och hamnade på en hemsida som heter ”The Blasphemy Challenge”. Där inbjöds (och inbjuds fortfarande) besökare att lägga upp filmer, med det enda villkoret att man någonstans på filmen yttrar frasen ”I deny the Holy Spirit” – en utmaning som Pat Condell tog upp, och förstås utförde med stor förtjusning.

Självklart blir många väldigt arga på Pat Condell – särskilt muslimer och kristna, som ju är favoritmål för hans emellanåt rätt grova sarkasmer och råtung kritik. Och till och med de allra grövsta påhoppen är på något sätt motiverade. När han kallar saudiarabiska män för äckliga grisar så har han full täckning för sitt påstående, mot bakgrund av hur kvinnorna behandlas i detta efterblivna land. Om en viss etnisk folkgrupp i ett land skulle utsättas för samma förtryck som kvinnorna i Saudi-Arabien (som t.ex. de svarta i Sydafrika, för 20 år sedan) så skulle det rendera bojkott och upprörda rop – men eftersom det ”bara” är kvinnor som blir förtryckta, och det ingår i landets kultur, så skiter vi i det. Pat Condell speglar därmed inta bara Saudi-Arabiens brist på respekt för kvinnor, utan även vår kulturs tolerans för denna sjuka obalans, och det kan nog vara rätt så jobbigt för många som vill framhäva just oss som sådär fiiiina och jämställda.

Det finns något oerhört befriande i Pat Condells fullkomligt ohämmade brist på respekt för religioner, särskilt då de religioner som har som mål att inskränka människors frihet. Pat Condells budskap är framför allt Frihet. Han hävdar att hans frihet är mycket viktigare än religionernas krav på omvärldens respekt, och därmed gör han sig på ett mycket skickligt sätt till talesman för alla oss frihetsälskande individer. Det behövs fler modiga, ansvarstagande, genomtänkta och pedagogiska män och kvinnor av Pat Condells kaliber. Om fler vore som han, och gjorde som han, så skulle världen bli en bättre plats – friare, mer levande, mer medveten, mer insiktsfull – och framför allt – roligare!

Pat Condells filmer kan du hitta på hans egen hemsida Godless Comedy, på YouTube, På MySpace, och på många andra sajter.

Man kan också köpa roliga T-shirts, temuggar, tygpåsar, klockor, musmattor och annat praktiskt med roliga tryck av typen ”Thank God for atheism” på webshoppen Cafepress.

Läs en intervju med Pat Condell på The Freethinker

Världens bästa poet

Det var en gång för länge, länge sedan ett främmande land, som kallas Persien, och i detta land bodde en lärd man, som kallades Hafez. Han skrev dikter. Men inte vilka dikter som helst. Han skrev himlastormande, svulstiga, kloka, anarkistiska, lyckliga, sorgliga, arga, vilda, andliga dikter, som skakar om, vänder upp och ner, tumlar om, och berör. På djupet.

För något år sedan läste jag Anita Goldmans fantastiska bok ”Guds älskarinnor: om hängivna kvinnor i en livrädd värld”, och i den boken citerar Goldman vid flera tillfällen poeten Hafez. Redan då greps jag av en stor lust att få läsa mer av Hafez. I våras besökte jag Textmässan, och fann att Ellerströms förlag hade givit ut en nyöversättning till svenska av Hafez dikter. Då slog habegäret till, och jag köpte naturligtvis denna efterlängtade bok.

Sedan följde en märklig läsning. Jag ömsom skrattade, ömsom grät, och tjusades gränslöst av Fateme Behros mästerliga översättning från 1300-talspersiska till svenska, av Hafez emotionellt ekvilibristiska poesi. Hafez själv var en boklärd man av folket, en djupt troende muslim, men samtidigt en andlig anarkist, en egensinnig visman som ser gud som lika närvarande i vinstugan som i moskén, för att inte tala om det svarta håret hos vackra kvinnor…

Trots Hafez frisinnade relation till Gud och religionen (eller kanske till viss del på grund av det, som hälsosam motpol till den dogmatiska religionen) betraktas Hafez med stor vördnad och uppskattning i den persiska kultursfären, och i Iran står Hafez dikter ofta sida vid sida med Qur’an i bokhyllorna, och vid nyår högläses ur både Qur’an och Hafez. Naturligtvis betraktas den vindrickande och imamhäcklande Hafez med stor misstänksamhet, och ibland motvilja, av mer fanatiskt religiösa muslimer, men de läser honom ändå.

Hafez älskar livet. Han har upplevt sublim lycka och djupaste sorg, och han ser med stor visdom och insikt på alla livets vindlingar, samtidigt med poetisk och känslosam vision. Hans dikter är ofta halsbrytande kast från torra konstateranden till skrattretande absurdismer, från rumlande rop till subtila metaforer, från häcklande av fulhet, lögn och hyckleri till euforisk dyrkan av skönheten, extasen, naturen, människan och sanningen.

Till glädje för oss okunniga västerlänningar har Fateme Behros i sin översättning även tillfogat en ytterligt välförfattad introduktion till Hafez poesi, den kultursfär han verkade i, tolkningar och förklaringar, exempel och sammanhang, och denna introduktion gör Hafez poesi tillgänglig på ett alldeles utsökt pedagogiskt och engagerande sätt.

Hafez är en pluralist, en universalist, som inte låter sin muslimska religionstillhörighet hindra honom från att referera till såväl kristendomen som judendomen, och även den hinduiska traditionen, samt förstås zoroastrismen, som fortfarande under Hafez levnad inte helt hade trängts undan av islam. Det är också därför det är möjligt för Hafez att besöka vinstugorna, eftersom zoroastrerna inte hade något förbud mot alkohol.

Hafez är en kärlekens riddare, en förkämpe för såväl jordisk som himmelsk kärlek, och det är ibland svårt att veta vilket som är vad – om hans ”älskade” är en kvinna, alla kvinnor eller Gud själv. Eller alltihop samtidigt. Och detta är en del av tjusningen med Hafez. Han talar om paradiset, om lyckan, om kärleken, och det kan lika väl tolkas som jordisk kärlek till en specifik kvinna som den överjordiska kärleken till det gudomligt eviga. Och båda kan äga samma giltighet.

Gör dig själv en stor välgärning – köp genast Fateme Behros översättning till svenska av Hafez poesi. Om du har en enda fiber av liv i din kropp, poesi i din själ, nyfikenhet i ditt sinne, så måste du läsa Hafez. Du kommer inte att ångra dig.

Svettig och berusad med utsläppt hår och glatt leende
sjungande med uppknäppt klänning och bägaren i handen.

Med odygd i ögonen och spefulla läppar,
kom hon igår natt och slog sig ner vid min säng.

Med huvudet vid mitt öra sa den älskade med sorgsen röst,
du min evinnerliga älskare, kan du sova?

Den aref som får ett sådant vin mitt i natten,
är en kärleksförnekare om han inte älskar vin.

Du fromme, gå din väg och klandra inte dem som dricker grumligt vin,
det är den gåva vi fått från begynnelsen.

Vi njöt av det som den älskade hällde i vår bägare,
om det var paradisdrycken eller berusande vin.

Den skrattande bägaren och den älskades böljande lockar
har fått många att liksom Hafez bryta sitt löfte.