Fängelse som affärsverksamhet

USA är verkligen kapitalismens förlovade land, men ibland kan privatiseringen gå snäppet för långt. Om man nu har en nation, och därmed någon slags statlig rättsskipning, så är det väl inte för mycket begärt att även utmätandet av straff ska ske utifrån staten? Så icke i USA, där allt kan privatiseras. Nu har fängelserna blivit Big Business, och privata fängelser ploppar upp som svampar – något som uppenbarligen behövs, eftersom USA är det land i världen som har flest fängelseinterner per capita. Undras om det har något samband?

Hillary Transue, en 14-årig flicka i Pennsylvania, fick känna på detta samband, eftersom hon skojade med rektorn på sin skola. Hon hade lagt upp en sida på MySpace där hon skojade med rektorns assistent, som hon tyckte var överdrivet strikt, men längst ner hade hon förklarat att detta var ett skämt. Detta togs dock mycket allvarligt, utan humor (var tog yttrandefriheten vägen…?), och hon åtalades 2007 för trakasserier.

Väl i rättssalen tog det inte en minut innan domaren slog klubban i bordet, ropade att hon var en ungdomsbrottsling, och dömde henne till tre månaders ungdomsfängelse, utan att hon ens hade hunnit få lägga fram sin sak, utan att hon hunnit få försvara sig, och hon leddes iväg, med handklovar. Uppenbarligen ett normalt förfarande vid ungdomsdomstolen i Wilkes-Barre.

Men Hillarys mamma vägrade acceptera denna dom, och påbörjade en juridisk process som ledde till ett av de värsta avslöjanden om mutor och övergrepp mot barn som skådat dagens ljus i USA. Det visade sig att två domare, Mark Ciavarella och Michael Conahan, hade en pågående överenskommelse med ägaren av ungdomsfängelset, som fick betalt av staten per barn. Så domarna skickade massor av minderåriga barn (mellan 10 och 17 år) till ungdomsfängelset, och kunde kassera in mutor för 2,6 miljoner dollar. Totalt hade 2 000 barn placerats i förvar under sju år innan skandalen uppdagades – rättsrötan som sedermera fick smeknamnet ”Cash for Kids”.

Flera barn hade fått orimliga straff – någon för att ha stulit en kryddburk, någon annan för att ha kastat en sandal på sin mamma, och en 14-årig student hade blivit dömd till sex månader på ungdomsfängelse för att ha givit en skolkamrat en örfil. Och åtminstone hälften av barnen hade fått inställa sig i rätten utan advokat, trots att de enligt lag hade rätt till försvarare.444

Hillary Transue hann tillbringa en månad i fängelse innan hon släpptes ut, tack vare sin mammas ansträngningar. Men lång tid efter detta blev hon utfryst av skolkamrater och grannar, i egenskap av ”brottsling”, trots alla avslöjanden om korrumperade domare.

Hillary hade tur i oturen, i det att hon har en engagerad mamma. Men 2.000 ungdomar före henne hade inte det. Man kan ju alltid undra hur länge denna sorts bedrägeri hade kunnat fortgå utan att Hillarys mamma hade grävt i domarnas sopor. Och det är inte långsökt att undra om det inte finns fler domare som skickar folk i fängelse mot små rundnätta belöningar från privata fängelseägare, i ett lurendrejeri som å ena sidan slår mot staten, men långt värre mot medborgarna i landet, som helt blir bestulna på varje uns av rättssäkerhet.

Kan det vara så krasst, att över en procent av USA:s befolkning sitter i fängelse, av den enkla anledningen att ett antal enskilda personer tjänar på det ekonomiskt? Ja, det kan det. Naturligtvis finns det ett antal riktiga brottslingar i USA:s fängelser, men det skulle vara väldigt intressant att se vilka av alla dessa ”fängelsekunder” som faktiskt har hamnat på rätt plats, i rättan tid, och hur mänga som har hamnat i fängelse helt i onödan, eller åtminstone med oproportionerliga straff, för att någon tjänar pengar på det.

Egoism är tyvärr internationellt, och vi har all anledning att granska alla makthavare, särskilt de som borde vara höjda över varje misstanke. Det kan alltid finnas en dold agenda, och det kan alltid finnas oskyldiga offer. Man kan väl bara hoppas att just detta uttryck för amerikansk marknadsliberalism inte kopieras av Sverige och svenskarna, även om vi är väldigt duktiga på att importera allehanda annat skräp från landet på andra sidan pölen…

Källa: The Guardian och msnbc

Andra som bloggar om samma sak:
Opassande

Lita inte på staten!

Är staten god? Ja, det frågar projO i ett utmärkt blogginlägg om i vilken grad vi ska lita på staten. Är det verkligen önskvärt att staten kan kontrollera oss in i varenda vrå? Kan vi lita på att denna information används på rätt sätt? Är staten verkligen en altruistisk företeelse, med allas vårt bästa för ögonen? Det verkar lite som att Staten i det moderna, sekulariserade samhället i många avseenden har fått ersätta Gud, och eftersom enfaldiga människor tror att Gud är god, så tror enfaldiga människor också att Staten är god.

Naturligtvis är staten inte ”god”, lika lite som Gud är ”god”. Teodicéproblemet är en chimär, ett tankefel, och det gäller förstås även dess moderna, sekulära form, gällande staten som god – det bygger på orealistiskt önsketänkande. Gud är naturligtvis inte ”god” – Gud är allt, varken god eller ond. Och detsamma gäller Staten, som styrs av människor som varken är godare eller ondare än någon annan.

En sak kan vi vara helt säkra på, och det är att våra folkvalda agerar med minst lika mycket egennytta i fokus som vilka andra medborgare som helst. De lockas av feta och saftiga morötter (positioner, erkännande och pengar), och de kan partipiskas till förbehållslös lydnad, Det är naturligtvis inte så att alla som vill påverka parlamentariskt har dolda, egoistiska agendor, och det finns verkligen uppriktiga, ärliga och öppna politiker (hoppas jag), men man kan absolut inte utgå från att alla är det.

Vägen till helvetet är stensatt med goda intentioner – även uppriktigt ärliga politiker kan korrumperas, gradvis, av den maktposition som de tilldelats, och det värsta som kan hända är att de med tiden tror att de faktiskt har rätt att bestämma över andra människor. Då måste vi hjälpa dem, genom att befria dem från deras betungande ansvar, och ersätta dem med andra, fräschare krafter. Jag skulle också kunna korrumperas i en sådan sits – du med. Ingen är helig, höjd över varje misstanke, ingen är opåverkbar.

Jag har en förhoppning, och det är att om jag själv av någon anledning vid tillfälle skulle välja att utsätta mig för denna korruptionsrisk, om jag själv skulle välja att arbeta parlamentariskt, så hoppas jag verkligen att jag blir påmind om mitt ego skulle bli för stort, om min ansvarskänsla skulle svälla sig för stor – storebrorsstor – och att jag därför skulle besinna mig, och även begränsa mitt engagemang till en kortare period. Jag hoppas att vänliga och omtänksamma personer ser mina felsteg och påminner mig om min dödlighet (memento mori), och naturligtvis särskilt i stunder av triumf.

Vi måste helt enkelt bli mindre godtrogna, för vårt eget bästa, och mer misstänksamma mot alla som vill ha makt över andra människor – som till exempel över oss själva. Hur mycket vill du egentligen att andra ska bestämma över ditt liv? Hur mycket vill du lämna över kontrollen av ditt liv i andras händer, hur mycket ansvar vill du slippa, genom att låta ombud bestämma åt dig? Hur mycket vill du vara en slav, en livegen, en som är ägd av någon annan?

Och man kan naturligtvis vända på resonemanget. Hur mycket vill du bestämma över andra, döma andra, styra andra? Hur mycket vill du regissera andra människors liv? Hur mycket vill du kontrollera din familj, ditt företag, dina anställda, ditt land? Lika misstänksamma som vi är mot andra som vill bestämma bör vi vara ödmjuka och vaksamma gentemot oss själva. Ingen är immun mot korruption.

Ett populärt svepskäl för ökad kontroll är att staten vill motverka terrorism och kriminella nätverk – men då måste jag ställa en högst radikal fråga. Vilka är det idag som faktiskt begår de värsta brotten mot mänskligheten, med mest lidande, svält och död som resultat? Jo, regeringar i olika länder. Inte terrorister och vanliga kriminella.

Så vi har faktiskt större anledning att frukta regeringar än terrorister och kriminella. Man måste jämföra, som den unge huvudpersonen säger i Lasse Hallströms film Mitt liv som hund. Vilket är värst?

Vem tjänar på sexualfientligheten?

Idag tänkte jag roa mig med att redogöra för en konspirationsteori. (Låååångt inlägg!) Tankegången om att vi människor konspirerar till höger, vänster och mitten för att uppnå privata, mer eller mindre dolda mål, är inte ett utslag av paranoia – det är naturens ordning. Alla vill ha något, och ser vi vägar att uppnå detta önskvärda, så kommer vi naturligtvis att ta till alla medel för att uppnå det.

I människosamhället finns därför reglerande funktioner som lagar och moral, som i sin ursprungliga, friskaste form syftar till att bevara och skydda varje enskild individs frihet att leva i fred med sin omgivning, utan att bli exploaterad, lurad, bestulen, misshandlad eller på andra sätt kränkt. Lagar och moral är något som finns i alla grupperingar av människor, och är inget att i sig vara kritisk mot.

Dock kan det bli väldigt, väldigt fel när de lagar och den moral som egentligen finns för att skydda från förtryck och exploatering vändes åt andra hållet, och tvärtom blir redskap för förtryck och exploatering. Gammalt klassiskt ohederligt maktmissbruk, med andra ord. Och jag hävdar med bestämdhet att institutionaliserade former av sexualfientlighet, som t.ex. det organiserade motståndet mot prostitution, är ett utslag av detta maktmissbruk.

Så till min konspirationsteori: Jag ser två trender i den västerländska kulturen, som klart och tydligt leder mot minskad individuell frihet och ökad kontroll, expanderad statsmakt på medborgarnas bekostnad. Fascism, om du vill. Det pågår ett moraliskt tvåfrontskrig mot den individuella friheten, som jag påstår är medvetet framskapat av maktgiriga personer utan samvete.

Den ena trenden är det ökade kontrollsamhället, den explosivt expanderande möjligheten för myndigheter och regeringar att övervaka och kontrollera medborgarna, genom register, scanning, avlyssning, hårdare lagar, mer och mer inskränkt yttrande- och informationsfrihet, kraschad meddelarfrihet, krav på ID-kort i tid och otid, FRA-lagar och andra liknande lagar som syftar till att bryta individens rätt till privatliv och förtroliga samtal. Detta är något vi ganska tydligt kan se, men eftersom regleringarna införs successivt, och relativt osynligt, märker vi inte alltid utvecklingen förrän regleringarna redan har införts.

”Desto mer förbud det finns, desto fattigare kommer folket vara.”
– Lao Tzu

FRA-motståndet är på sätt och vis en symbolfråga, ett slags nutida ”Rädda almarna i Kungsträdgården” – det var inte specifikt just bara almarna som demonstranterna ville rädda, men folk var trötta på att politikerna raserade halva Stockholm, och så nådde man en gräns där folk sa stopp. På samma sätt har folk tröttnat på trenden mot allt mer avlyssning, registrering och kontroll, och vid FRA-lagen tyckte många att det hade gått för långt, och sade stopp.

Men vi måste fortsätta att vara vaksamma på den typen av utveckling. Annars fortsätter maktmissbruket i lönndom, och då kommer det i alla fall snart att bli så att vi om vi vill prata fritt och ohämmat om något, vad som helst, så måste vi lämna våra telefoner hemma (kan vara pejlade och avlyssnade, t.o.m. när de är avstängda) och gå ut i skogen (om det finns någon i närheten) för att vara hyggligt säkra på att vi inte blir registrerade eller avlyssnade av någon vi inte känner, ansiktslösa kontrollanter med befogenheter givna av maktfullkomliga myndighetspersoner, inte av oss medborgare.

Detta låter kanske som en dystopisk science-fiction-fantasi, men ta en titt på samhället hur det ser ut idag, med övervakningskameror, avlyssning och register, och jämför hur det såg ut för bara 20 år sedan. Då inser man lätt att det inte bara är en löjlig fantasi – vi är i hög grad redan där. I Tyskland, där man har kommit längre i denna tragiska utveckling, har man redan märkt en klar trend att folk inte vågar tala förtroligt i telefon längre. De vågar inte tala med präster, psykologer, kuratorer m.m., för ”man vet ju aldrig vem som lyssnar”. Är det ett sådant samhälle vi vill ha?

Den andra trenden är en renässans för arvssynd och kollektiv skam, bl.a. i form av klassisk sexualskräck. I tusentals år har människor kuvats under oket av oundviklig skam. Födda i synd, begivna på köttets lustar, ledande till helvetets alla kval, kan vi bara sätta vårt hopp till kyrkans frälsning. Skrämselpropaganda förstås, en rent politisk skapelse av maktgiriga påvar, biskopar, kungar och andra prelater, som kunnat åberopa skam och synd som grund för människors underkastelse. Maktmissbruk i dess mest flagranta form. Men det är just denna moraliska kil som de maktgiriga än en gång valt att slå in i våra medvetanden för att vi ska gå med på att bli kontrollerade.

Idag är det inte Guds lagar vi bryter mot längre, när vi ”syndar”. Inte heller primärt samhällets lagar. Nej, det är smartare utformat än så. Idag bryter vi mot vår egen förväntade normalitet, vår egen ”friskhet”, så fort vi ger uttryck för något ”perverst”, vilket förstås alltid drabbar samhället, och gärna ba-a-a-a-aarnen (de allestädes närvarande, klassiska slagträn som alltid kommer upp så fort man vill utrota en grupp misshagliga människor – judar, kättare, häxor, bögar eller pedofiler – välj själv vilka du helst vi bli av med). Hur kom det sig att bli så?

Under 1800-talet hittade man på en fantastisk uppfinning – man patologiserade, sjukdomsstämplade alla avvikelser, det som allmänt etablerats som ”perverst” (gammalt kristet begrepp för allt som leder bort från kyrkans normer), och därmed internaliserades all ”synd” inom individen, och formulerades om till att kallas ”onaturligt” vilket gjorde att det inte ens spelade någon roll om folk var religiösa eller ej. Vi blev personligen individuellt ansvariga för all den ”synd” som på ett eller annat sätt kom till uttryck, och måste därmed rehabiliteras. Och eftersom vi medborgare, med hjälp av denna fantastiska uppfinning, under det senaste seklet har blivit indoktrinerade till att tro att vi alla är potentiella brottslingar, går vi med på att underkasta oss idiotiska lagar och integritetskränkande kontroll.

Förr i tiden var repressiv sexualmoral främst en högerkonservativ, kristen angelägenhet, men de senaste 30 åren har frågan övertagits av marxistiskt orienterade die-hard-feminister, som har valt att ha en ofta starkt sexualfientlig agenda överlag, med färdiga mallar för vad som är mansförtryck, över- och underordning. Prostitutionen tolkas av vänsterfeministerna främst som en social patriarkalisk konstruktion, ett sätt att hålla kvinnor kvar i underordning. Detta har lett till en nutida skvader, en ohelig allians mellan högerkonservativa kristna, och radikalfeministiska vänsterideologer, vilket gör hela ämnet mer än lovligt rörigt och svårforcerat.

Idag förväntas vi därför känna djup skam i vårt innersta, för att vi vill titta på pornografiska alster, köpa en sexuell tjänst, eller ha frivilligt sex på vilket sätt som helst, som inte behagar moralens väktare. Sado-Masochism, gruppsex, intergenerationell sex, sex med publik, eller att vara publik när andra har sex (i verkligheten eller virtuellt, på bild och film) och sex mot betalning – allt detta är utanför normen, och är något man bör känna djup skam för.

Idag finns det ännu fler orsaker till skam. Det duger till exempel alldeles utmärkt att skämmas för att man inte sopsorterar allt och komposterar, för att man kör bil, eller på annat sätt ”bidrar till den globala nedsmutsningen”. Eller för den delen om man cyklar utan hjälm, röker, dricker alkohol, tar en joint eller spelar dataspel. Funkar nästan lika bra – men allra bäst i kombination med de föregående försyndelserna, förstås! Det viktiga är att du känner skam. Människor som känner djup skam blir svaga och lättstyrda, och ju mer skam, desto bättre för dem som styr.

”Närhelst de bränner böcker kommer de också, i slutet, att bränna människor.”
– Heinrich Heine

Det mest effektiva för maktutövande är alltså om man kan få en absolut majoritet av befolkningen att känna skam – för något. Gärna fler saker. Ju mer skam desto bättre. Självfallet måste man därtill se till att det finns så många och komplexa lagar att det i praktiken är helt omöjligt att aldrig bryta mot någon lag. Alla förvandlas då successivt till brottslingar. Om vi sedan kombinerar det med hård övervakning, så kommer vi att skapa en skrämd befolkning, som ständigt går och ser sig över axeln, och hoppas att ingen ser hur usel man är. Och vet ni – det här är ingen dystopisk framtidsvision. Vi är redan där.

Och vi blir lurade. Hela tiden. Staten vill få oss att tro att de stora farorna är terrorister och pedofiler, och kan införa nya lagar och kontroller för att stävja dessa ”faror”. Sanningen är förstås att rädslan för både terrorister och pedofiler är helt irrationell och grundlös, en mega-ballong uppblåst av lösnummersäljande kvällstidningar som glada, svansviftande, rövslickande lakejer till makten.

”Samhällsmoralen gror ur gräsrötterna. Gör den inte det beror det på att den har gödslats med för mycket skit från ovan.”
– Tage Danielsson

Vi som är födda på 1960- och 1970-talet, och uppvuxna med ett tredje världskrig ständigt hängande över axlarna som ett högst konkret hot, låter oss förstås inte skrämmas av något så löjligt som ett fiktivt terroristhot. Det är en oerhört mycket större risk att dö i en flygkrasch än att dö av en terroristattack – och det är större risk att dö av en åsnespark än i en flygkrasch. En och en halv miljon barn dör varje år av diarré. Vi kanske skulle lägga pengarna på rent vatten i tredje världen, snarare än att upprätta dyra och meningslösa skydd mot terrorism?

Men sex är tacksamt som regleringsobjekt, eftersom det är ett område som väldigt lätt sätter fart på våra inbyggda rädslor, eftersom vi alltjämt är indoktrinerade med vanföreställningen att sex i sig självt är något farligt och riskabelt som man måste skydda sig mot och omge med hårda restriktioner. För vad skulle hända annars…? Hu!

Att en liten grupp sexualpositiva, politiskt engagerade människor inom de nästan alla politiska läger, höger, vänster och mitten (inte Kd, förstås), engagerar sig mot denna trend (Petra Östergren m.fl.), är förstås ett friskhetstecken, men vi räcker fortfarande inte till för att vända den här trenden.

Fler måste förstå vilket superstyrt samhälle vi kommer att få, om vi inte börjar ta ansvar. Nu.

Så hur yttrar sig den institutionaliserade sexualneurosen specifikt i vardagen, i det dagliga livet? Låt mig ge några exempel:

Expressen publicerade tre artiklar på samma dag, fredagen den 24 oktober, som alla tre klart syftade till att skandalisera de inblandade, beskrivande olika handlingar som på ett eller annat sätt är kopplade till sex. Vi fick vi veta att någon har porrsurfat på finansdepartementet. Jaha. Samma dag fick vi veta att en svensk officer har blivit hemskickad från sitt utlandsuppdrag, eftersom han misstänks ha umgåtts med prostituerade. Ojojoj. Så kan vi inte ha det. Och ovanpå alltihop så protesterar Charlotte Cederschiöld mot sina kollegors sexköp, och vill ”stoppa snusket” i EU-parlamentet.

När sånt blir toppnyheter vet man att ingenting har hänt i lilla bananmonarkin Sverige – när man letar upp något som hände för ett år sedan, och det dessutom råkar vara ett så oerhört ”svårt brott” som att en tjänsteman på finansdepartementet vid ett isolerat tillfälle kommit in på något som påstås vara en porrsajt. Och det slår mig förstås att det precis lika gärna kunde ha varit någon av mina sajter som tjänstemannen i fråga besökt – Cirkus Eros (min erotiska hemsida), Naken (min poetiska naturistsajt), Photo Gallery (mitt fotogalleri – innehåller också en del sensuella nakenbilder) – eller för den delen denna blogg, TantraBlog.

Det intressanta med alla dessa anklagelser är att ingen egentligen verkar ha brutit mot någon lag. Ingen har skadats, ingen har blivit utsatt för något brott, ingen har blivit lidande. Utom möjligtvis moralens väktare, förstås. De kokar i sin egen indignation – och så kan vi ju inte ha det. Ingen rök utan eld, sägs det ju – så vi måste nog ”omplacera” (straffa och stigmatisera) de här personerna, även om de egentligen inte har begått något brott, för man vet nog vad de är för ena perversa skummisar. Och så blir skammen den reglerande principen. Och min teori är att det är just det som är syftet med dessa artiklar. Att inducera skam, mer skam och ytterligare mer skam i alla som läser artiklarna.

På detta sätt bidrar dessutom Expressen, med sin snuttifierade och tendentiösa rapportering, samt med sina kommentarsfält, där gemene man kan spy sin galla över dessa ”läskiga brottslingar”, till ett effektivt spridande av denna ogenomtänkta lyncharmentalitet, skapandet av en enfaldig och uppskrämd mobb, som följer den ”enda sanningen” tätt i hälarna. Många hävdar gärna att man inte ska tro på det som står i tidningarna, men i nästa andetag kan samma personer åberopa dessa tidningar som sanningsvittnen. Det är då det blir en kliché, ett ingenting.

Men det är inte olagligt att porrsurfa. Och i de allra flesta EU-länder är det inte heller olagligt att köpa sexuella tjänster. Som t.ex. Belgien, där EU-parlamentet ligger. Det är bara moraliskt efterblivna, katolska lilla Irland och den nymoralistiska lilla kälkborgarmonarkin Sverige som har förbud mot köp av sexuella tjänster. Så den lilla äckliga moraltanten Cederschiöld (vems marionett är hon?) borde egentligen hålla sin käft. Hon har inte befogenhet att kritisera sina kollegors fritidsssysselsättningar, i den mån det är lagligt och inte inkräktar på deras arbete. Intressant nog påstår hon att hon ”har sett det med egna ögon och det är helt oacceptabelt”, vilket förstås är högeligen pikant. Är Cederschiöldskan voyeur? Har hon fått hänga med upp på rummet för att titta på?

Var den här officeren som blev hemskickad tjänstgjorde nämns icke i artikeln, men jag måste säga att det verkar synnerligen magstarkt att skicka hem någon bara på grund av en ”misstanke om umgänge med prostituerade”. För det första – vari ligger egentligen det farliga i att umgås med prostituerade? Hallå! Vi snackar om unga, tungt beväpnade män som riskerar livet varje dag för andra människors säkerhet. Vem fan kan klandra en sån för att han vill ”lätta på trycket” och ha lite sex? Och vore det inte egentligen mer omoraliskt om han lyckades ragga till sig sex utan att betala för sig, särskilt om han tjänstgör i ett fattigt land?
”Det går inte att tjänstgöra i utlandsstyrkan om man misstänks för ett brott”, säger Philip Simon, vakthavande informationschef på försvarsmakten. Nähä. Men på vilket sätt är det ett brott? För vem? Var finns brottsoffret?

Riktigt intressant är det som sägs i slutet av artikeln. Där antyds att detta kan ha varit en falsk beskyllning, för att bli av med officeren, som var en observatör. Men det blir det förstås ingen rubrik av. Man hade förvisso precis lika gärna kunnat vända på resonemanget, och göra rubriker av typen ”Obekväm officer beskylldes för sexköp”. Men det kanske inte säljer tillräckligt med lösnummer? Eller så är journalisten en fanatisk moralist, som vinklar vad som helst efter eget huvud – eller värre: en beställd agenda ovanifrån. Ja, min konspirationsteori, ni vet.

Och denna envisa fixering vid ”porrsurfande”, som alltid är ämnat att väcka avsmak och indignation hos oss läsare, finns naturligtvis där för att alla vi som porrsurfar ska känna lite skuld, lite skam, en benägenhet till att be om ursäkt och göra avbön – ”förlåt, jag ska aldrig göra så igen, jag vet ju att det är moraliskt fel…” Läs gärna ett av mina äldre blogginlägg – ”Porr är gott och nyttigt” – för att få lite perspektiv på det här med porren.

Expressen har tydligen bestämt sig för att köra det moralistiska spåret ett tag. Men å andra sidan behöver vi nog inte oroa oss särskilt. Med tanke på att de även skriver om så oerhört seriösa ämnen som nyttiga fisar och hemska bajsbakterier (”En enkel handtvätt skulle kunna rädda livet på en miljon barn i fattiga länder, enligt experter” – men herregud – vem har SÅ skitiga händer???), vilken kändis som går och shoppar utan ansiktsmask, och vilken kändis som har synligt öronvax – samtidigt som de skrivar att man ska bli vän med sitt öronvax (kan ni bestämma er nån gång?) – så är Expressens trovärdighet kanske inte så hög.

Men tjatet finns där, om moral och skam. Och tjat fungerar, tyvärr, och det letar sig in – också i din hjärna.

EU-parlamentet - maffians högkvarter?

Vad man verkligen måste fråga sig är vem som faktiskt tjänar på detta befästande av gammaldags skräckladdad sexualmoral? Vilka korrupta organisationers existens är beroende av ett upprätthållande av denna destruktiva och inskränkta världsbild? Vilka enskilda individer vinner på denna agenda, i form av makt, inflytande och ekonomi? Vem har vinster att göra på förbud mot prostitution?

Det är ju alldeles uppenbart att de som propagerar för hårdare lagar mot prostitution INTE har de prostituerades välmående och hälsa som mål. Alla regleringar som görs (som t.ex. vår svenska sexköpslag) skadar tvärtom de prostituerade, gör livet svårare och hårdare, och lidandet blir mycket större. Skulle man faktiskt ha skadereduktion som verkligt mål, eller t.o.m. om det bara handlade om moraliska värderingar, så skulle man omedelbart avkriminalisera prostitutionen, och arbeta socialt på annat sätt istället. Men nu vill man alltså bara straffa, skambelägga och stöta ut. Vilken slags vinning finns i detta, för lagstiftarna?

”Ett stort problem med ledarskap är vem man ska ge jobbet åt. De som är mest intresserade av att styra över andra varelser är, just därför, de som är minst lämpliga att göra det. För att sammanfatta: Ingen som lyckas bli vald till president bör på några som helst villkor få ta jobbet. För att sammanfatta sammanfattningen: Det blir fel med folk”
– Douglas Adams

Kan det finnas EU-politiker som har nära förbindelser med kriminella organisationer, som har allt att vinna på att såväl droger som prostitution är olagliga? Allt som är olagligt innebär stora potentiella vinster för kriminella, och därför kan det även finnas vinster för dem som fattar besluten (se bara hur det är i Bulgarien). Det är med andra ord inte alls säkert att de främsta förkämparna för förbud är emot det de vill förbjuda. De kanske är korrumperade av kriminella organisationer som finansierar deras förbudskampanjer?

Jag påstår inte att det är på det viset. Jag tror inte ens på det själv. Den dolda agendan är sannolikt betydligt mer intrikat och komplex än så. Jag antyder det bara för att påminna om att vi alla borde vara mer skeptiska, sunt kritiska till slipade EU-politiker, som mycket väl kan agera för egen vinning, snarare än för dem de säger sig representera. Att det finns giriga, egocentriska psykopater i EU-parlamentet är väl inget att förvånas över, men med tanke på att EU tyvärr är en djupt odemokratisk organisation, så är det inte konstigt om även en och annan idealist med tiden blir cynisk och bitter, och ägnar sin återstående mandatperiod åt att berika sig själva, snarare än att slåss för höga ideal. Något som förstås passar som handen i handsken för de som sitter högre upp i näringskedjan. Giriga och själviska människor är mycket lättare att styra/korrumpera än självständiga idealister.

Så vi måste få veta sanningen – vem tjänar på förbud, moralism, kontroll, skamprojektion och nyfascism? Detta måste vi få veta – snart, innan det är försent. Detta vore en riktigt het potatis för grävande journalister att utröna. Varför inte en wallraffande EU-delegat?

Makt korrumperar. Absolut makt korrumperar absolut.
Lord Acton, 1834-1902

Andra som bloggar om dessa icke-nyheter:
PJ Anders Linder, Daniel Brahneborg, Mina Moderata Karameller