SvT Debatt nu igen – denna gång om dansk naken-TV

Jag har blivit stammis på SvT Debatt. Bara det senate året har jag varit med där tre gånger, och sammanlagt är det väl runt 7-8 gånger jag har varit med i programmet. Det är kul, förstås, eftersom jag gillar att vara med i hetluften och röra om i grytan – och det är förstås en intressant och utmanande arena för att debattera aktuella ämnen på ett tänkvärt sätt. Och många tittar på programmet, så man kan nå en bred publik.

Ämnena har växlat – från porr och den sexuella revolutionen till legalisering av cannabis, kontrollsamhället, yoga i skolan och självmord. Jag har av olika anledningar avböjt ett antal gånger också – jag hade med andra ord kunnat vara med i ännu fler program. Redaktionen för SvT Debatt verkar tycka att det blir kul TV om jag är med bland gästdebattörerna. Klassens clown lever fortfarande.

I torsdags var jag med igen (SvT Debatt 18 april), och då handlade den andra halvan av programmet om ett danskt TV-program (snacka om meta – att man har en TV-debatt om ett TV-program…) – Blachman – i vilket två män diskuterar en naken kvinnas kropp. Konceptet är att programledaren Thomas Blachman bjuder in en manlig gäst, och så sitter de i en soffa och diskuterar kvinnokroppar – olika kvinnor deltar genom att stå nakna framför de två männen och låta sig betraktas, bedömas och diskuteras. Kvinnan är tyst, och männen talar.

Detta låter förstås fullkomligt vansinnigt vid en första betraktelse – det känns verkligen extremt ofräscht att två medelålders män (påklädda) sitter i en soffa och diskuterar kvinnokroppen, medan en naken kvinna står där som objekt för deras blickar. Och hon får inte säga något. Man kan tycka att det räcker med objektifiering av kvinnor nu, att vi borde gå vidare och se alla som subjekt snarare än objekt. Inte minst med tanke på att kvinnor varit männens objekt i tusentals år – och då menar jag inte bara objekt som i ”den som blir betraktad”, utan också de facto som ett föremål, som en ägodel.

De gamla grekerna låste gärna in sina kvinnor i hemmen (och hade sex med unga gossar), och under tidig medeltid kunde man i katolska kyrkans ledning diskutera huruvida kvinnan över huvud taget hade en själ (och så hade de också sex med unga gossar). Och ända in på 1900-talet ansågs kvinnor vara betydligt mindre tillräkneliga än män, generellt, vilket innebar att de även i Sverige länge ansågs behöva en förmyndare. Och fram till 1965 var det inte ett brott för en man att våldta sin fru. Kvinnans idag mer jämställda position är alltså ett väldigt nytt fenomen. Med detta i bagaget verkar det ju i praktiken som ett offentligt självmord att skapa ett sådant TV-program som Blachman.

Men saker och ting är inte alltid som man kan tro. Formatet är förstås medvetet valt för att provocera, och om man faktiskt tar sig tid att se programmet, och lyssna på vad männen säger – eller för den delen att iaktta kvinnornas agerande – så inser man (förhoppningsvis) att programmet går mycket djupare än det verkar. Det visar sig snart att det är männen som verkligen är de mest avklädda, de som blottar sin sårbarhet, sin osäkerhet, sin klumpighet, sina föreställningar om vad det innebär att vara man.

Kvinnorna som deltar i programmet med sina nakna kroppar är intressant nog ofta de starkare, de som faktiskt äger rummet. En av kvinnorna kommenterar påtagligt tydligt samtalet, fastän inte med ord, utan med sin attityd, sina leenden, sitt kroppsspråk. Hon är så trygg och stark i sin nakenhet, medan männen liksom räddhågset sjunker ihop i sin sittande position, och kämpar med orden, för att inte säga fel saker (vilket de förstås ändå gör ibland).

Idén bakom programformen är att hitta ett utrymme mellan ytterligheterna – å ena sidan porren, som har fått monopol på skildrandet av kvinnokroppar, å andra sidan det politiskt korrekta, feministiska, puritanska, ofta nedvärderande mot män. Thomas Blachman vill skapa ett forum för diskussioner kring den nakna kroppen, kvinnans syn på mannens syn på kvinnan. Om han lyckats med det, eller om programmet blivit en flopp, det återstår att se, men nu är det i alla fall igång i dansk TV, och återkommer med jämna mellanrum, med nya kvinnor, nya manliga gäster i soffan. Och gästerna är konstnärer, författare, formgivare, sexologer m.m., män som förväntas ha en över genomsnittet utvecklad och genomtänkt syn på kvinnan, och förhoppningsvis också intressanta tankar att dela med sig av.

Thomas Blachman är en kontroversiell person, förstås, en dansk musiker som har vunnit flera danska grammys för sitt komponerande, men som framför allt blev känd som domare i program som Idol och X-Factor, där han fått bära rollen som den hårde, oförsonlige, men samtidigt respekterade jurymedlemmen – liksom förebilden Simon Cowell.

Visst kan man ha synpunkter på Blachman – att han är pretentiös, uppblåst, testosteronstinn, självupptagen, en tröttsam och irriterande manierad posör – och alla möjliga andra epitet. Och nog kan jag hålla med om att han känns rätt överdriven i sin narcissism, inte minst i det att han sätter sitt eget namn på det program som han skapat, snarare än en beskrivande titel (typ ”Manliga reflektioner”), som om han själv som person är viktigare än ämnet som avhandlas. Men det sägs samtidigt en hel del intressanta och månne överraskande saker som vi kan ha nytta av att förhålla oss till, och det finns onekligen något befriande och dödsföraktande modigt i denna kamikaze-liknande uppriktighet från Blachman och hans gäster.

Att tysta en sådan röst är inte en välgärning. Det är bättre att bli rejält upprörd då och då av idéer vi inte delar, framförda av personer som irriterar skiten ur oss, än att bara lyssna på behagliga och lättsmälta budskap med politiskt korrekta formuleringar, framförda av sympatiska och trevliga personer. Annars kanske vi aldrig riktigt får reda på vad vi faktiskt tycker, innerst inne.

I Sverige blev upprördheten mycket större över detta TV-program än i Danmark (förstås). Visst höjdes det arga och kritiska röster även i Danmark, men det verkar ibland som att svenskar generellt är mer intellektuellt inskränkta, pretentiösa och uppblåsta än danskar. Sannolikt är det svenskarnas kissnödiga konsensusknarkande som ständigt återkommer – det finns inte plats för flera åsikter samtidigt, och de som har ”fel” åsikt måste tystas.

Danskar är inte mindre jämställda än svenskar. De är bara mer avslappnade och toleranta, mindre puritanska, mindre renläriga, mindre moraliskt indignerade. Så verkar det i alla fall ibland. Jag gör iakttagelsen att Systembolaget nu i samma tid stoppat en dansk ölflaska, eftersom den har haft en bild av en storbystad, tecknad kvinnofigur på etiketten. Ibland är Sverige och svenskarna verkligen en parodi på sig själva.

I SvT Debatt fick moralpaniken representeras av journalisten Jens Liljestrand, som med halmgubbar och aggressiv vulgärretorik attackerade Blachman som ”antifeministisk” (vilket uppenbarligen måste vara det värsta man kan vara i Liljestrands värld). Blachman har vågat yttra de förbjudna teorierna att det moderna Danmark har blivit ”det pikløse samfund”, en plats för en kuklös mansroll, och det är förstås en bild man kan ha synpunkter på, och tolka lite som man vill – men det är onekligen en legitim ståndpunkt som han har rätt att uttrycka, utforska och försvara. Något mer genomtänkta argument mot programidén yttrades av frilansjournalisten Emerentia Leifdotter Lund (förutom hennes rätt töntiga kommentar om att Thomas Blachman inte hade knullrufs), och med henne hade man kanske kunnat föra ett vettigt samtal, men Liljestrand förstörde effektivt alla sådana eventuella ambitioner.

Den magsure Liljestrand ansträngde sig hårt för att framstå som den moderna svenska feminismens försvarare, men drog istället ner debatten till en väldigt låg, aggressiv och blajig nivå, bl.a. genom att föreslå att Blachman-programmet lika gärna kunde ha innehållit ”en naken pojke, en naken jude, en naken muslim, en naken svart person, en naken handikappad” och liknande bisarra förslag. Och han krävde att få veta varför kvinnorna i programmet inte fick tala, vilket förstås var en del av konceptet, men det var tydligen svårt att förstå. Uppenbarligen har Liljestrand inte läst konsthistoria (eller åtminstone väldigt knapphändigt), och har antagligen väldigt svårt att förstå mer abstrakta koncept – vilket för mig förefaller en smula märkligt, eftersom Liljestrand tydligen är ”biträdande kulturchef” på Expressen. Expressen ställer kanske inte så höga krav. Att låta männen prata utan kommentarer från kvinnorna gör förstås samtalet mellan männen mycket svårare, mycket naknare, men det är nog för komplicerat för den mer enkelspårige Liljestrand.

Min personliga ambition denna gång på SvT Debatt, och anledningen till att jag tackade ja till inbjudan denna gång, var att anta en personlig utmaning – att faktiskt försöka nyansera debatten i denna verbala gladiatorarena för intellektuell pajkastning, som ju SvT Debatt trots allt ofta är. Jag kan inte avgöra själv om jag lyckades med det, eftersom hård positionering och intensiva orddueller gärna tar över i programformatet. Kanske är nyansering i SvT Debatt ett hopplöst projekt. Men det var kul att pröva. Och jag har fått en hel del respons som tyder på att det jag sade åtminstone nådde fram till somliga, men det landade förstås inte hos den puritanska falangen, vilket jag inte heller hade förväntat mig. Synd bara att en ”kulturchef” ska vara så omogen, nyanslös och okultiverad.

Jag kan dock konstatera att vad som sannolikt hade varit en bättre programlösning för Blachman rent strategiskt vore att DR hade tyglat Thomas Blachmans ego-excesser en smula, och gjort ett systerprogram, med två kvinnor som betraktar en man – en utvecklad, seriös version av den kommentar till Blachman som Jenny Strömstedt gjorde i sitt program i TV4. Då hade det antagligen inte uppstått så mycket hysteri som det blivit kring detta program, eftersom det hade blivit mindre effektsökeri, mindre personfokus på just Blachman, och mer problematisering, mer helhet. Det hade blivit mindre fokus på just den manliga blicken, och man hade också släppt in den kvinnliga blicken. Det är ju inte så att det bara är män som betraktar kvinnor – kvinnor betraktar även män, och jag hade som man uppskattat att få ta del av den diskussionen. Och det intressanta som faktiskt sägs i programmet hade inte blivit dolt av all uppståndelse kring själva formen.

Men jag välkomnar det vågade initiativet.

Kul kommentar till radikalfeminism och kvinnlig sexualitet…

Med andra ord – det finns fler sorters feminism än Gudrun Schymans könsmaktordningskollektivism, och även en jämställd och stark kvinna kan ha ett väldigt komplext och varierat sexliv, och till och med att hon kan vilja bli knullad hårt, och smiskad till lydnad. Faktiskt. Ha kul och gör det du gillar. Skit i vad som är PK och ”rätt”. Välj det du själv blir lyckligast av. Det är nog det bästa för alla.

Zelda seriestripp tecknad av Lina Neidestam

Dags att skrota sexköpslagen

Det finns ett stort problem med sexköpslagstiftningen. Eller nja, det finns faktiskt väldigt många problem med sexköpslagstiftningen, men det finns ett primärt problem som ingen av förespråkarna av denna lag har brytt sig om att behandla. Det största problemet är nämligen att lagen inte hjälper de människor lagen sägs vara avsedd att skydda, nämligen de prostituerade. När lagen infördes blev arbetsförhållandena mycket värre för sexarbetarna. Redan detta enkla faktum, kombinerat med det faktum att prostitutionen på intet sätt har minskat i omfattning, är alldeles tillräckligt för att komma fram till den ofrånkomliga slutsatsen att lagen bör skrotas. Den är inte bara värdelös, den är kontraproduktiv.

Sen finns det ett annat stort fel med denna lag, och det är att den bara reglerar frivilliga överenskommelser. Alla de brott som sexköpslagen påstås motverka, som sexuellt tvång, ofrivillig trafficking, slaveri, prostitution av minderåriga eller andra som inte givit sitt uttryckliga medgivande, regleras redan av andra lagar. Sexköpslagen reglerar bara en enda sak, och det är frivilliga transaktioner mellan personer som ingått avtal.

Det är fullt lagligt att ha sex med vem man vill, hur många man vill, när man vill och hur man vill. Det som regleras (och moraliseras över) är den finansiella transaktionen. Att pengar förekommer som en faktor i det sexuella mötet. Alltså är det egentligen inte sexet i sig man moraliserar över, utan det faktum att någon får en ekonomisk vinst av det hela. Då blir det moraliskt dåligt, uppenbarligen. Det är mycket märkligt, och tämligen unikt rent juridiskt, att man kan förbjuda enskilda personer att ingå ekonomiska avtal kring en aktivitet som är fullt laglig.

Sexköpslagen är alltså en morallag. Den fördömer ett visst uttryck för sexualitet och fri handel med tjänster, eftersom den anses vara dålig för kvinnor, alldeles oavsett vad dessa kvinnor har för motiv för sitt handlande. Ingen nämner någonsin att manliga prostituerade skulle må dåligt och borde skyddas från sig själva – tydligen kan bara kvinnor göra dåliga val mot sin vilja. Om detta inte är könsdiskriminerande så vet inte jag vad det är. Ambitionen att rädda de prostituerade ur horträsket har tyvärr bara lett till två onda ting – att horträsket blivit sunkigare, och att paternalistiskt förmynderi, offerstämpling och omyndigförklarande av kvinnor har befästs ytterligare. Ingen bra idé, med andra ord.

I sin iver att förbättra samhället, och avskaffa sådant som ses som dåligt, lyckas makthavare ofta göra saker och ting betydligt sämre. Och ju mer de i sin samhällsförbättrariver kämpar och fixar och trixar, desto värre blir det. Det vore helt enkelt underbart om fler politiker (och andra makthavare) kunde ge fan i att vara så klåfingriga och manipulativa som de så ofta är. Den bästa lösningen är nämligen ofta att göra precis tvärtom – att avreglera.

På Nya Zeeland avkriminaliserades prostitutionen helt 2003, och i en utvärdering från Health Research Council of New Zealand samt justitiedepartemetet, Ministry of Justice, har man kommit fram till att prostitutionen INTE har ökat, men att sexsäljarna känner sig mycket tryggare och säkrare. Liknande resultat har även framkommit i andra länder.

Jag skulle vilja se fler politiker som avskaffar lagar istället för att hela tiden hitta på nya. Det skulle kunna bli en helt ny politisk våg, en trend som befriar människor istället för att förslava och stänga in dem i allt trängre lådor. Det finns en närapå vidskeplig, religiös övertro på lagar som samhällsförbättrande medel. Så fort man inte gillar något, så förbjuder man det. För det är en viktig ”signal”. Men signalpolitik är ofta riktigt dålig politik. Den fungerar helt enkelt inte.

Ett exempel på riktigt dålig signalpolitik gäller förmedlingen av rena sprutor till narkomaner. Vissa (totalt oempatiska) politiker vill att detta ska vara absolut förbjudet, eftersom sprututdelning ”skickar en signal” att det är O.K. att knarka. Det är då bättre att ”skicka signalen” att det INTE är O.K., genom att låta knarkarna dö, utan hjälp.

Själv tycker jag att medkänsla är en bättre signal – att agera utifrån kärlek och empati, utifrån en vilja att hjälpa människor i nöd, kombinerat med att man skaffar sig en helhetsbild av hur samhället (såväl individuellt som kollektivt) skulle kunna minimera skadeverkan. Vill vi faktiskt hjälpa människor, eller vill vi bara straffa syndarna? Det kan vara en bra fråga för många att ta till sitt hjärta.

En annan bra signal från vår lagstiftande församling, de medborgare som vi givit förtroendet att administrera vårt samhälle, vore att sluta omyndigförklara folk. Om man inte tar bort stödhjulen så lär man sig aldrig att cykla. Visst, man kanske ramlar några gånger, men det är så vi människor lär oss. Vi är faktiskt inte så ömtåliga och hjälplösa som vissa verkar tro. Vi är fullt kapabla att välja hur vi vill leva våra liv, och därtill hantera konsekvenserna av våra handlingar. Och om någon tycker att jag gör ett dumt val, så är det faktiskt min ensak, och ingen annans.

Med andra ord – om jag vill knulla runt till höger, vänster och mitten, så är det min ensak. Eller klättra i berg, segla jorden runt, ta en psykedelisk drog, rida på kameler, köra rally, djuphavsdykning, gå på lina eller göra en politisk karriär. Och det är varje enskild persons ensak vad han eller hon vill göra med sin kropp. I alla fall om vi ska betraktas som vuxna, självständiga, självägande människor med egen vilja och ett eget liv. Att då kriminalisera en ekonomisk uppgörelse i samband med sex är helt absurt, och ett omyndigförklarande av individen. Och det är inte acceptabelt i ett fritt samhälle.

Artiklar och bloggar om sexköpslagen:
Xrob, Isabella Lund, Blogge Bloggelito, Petra Östergren, Susanne Dodillet, Sexualpolitiskt forum, Planeten Hora, Pedofilens dotter, Artikel i Christian Science Monitor

Försvar mot mansdiskriminering – i smyg

Moderaterna vill nu kvotera in kvinnorna i politiken. Var femte kandidat till valet 2010 ska vara en helt ny politiker. Dessutom ska hälften på valbar plats vara en kvinna. Min fråga är nu – vad är den egentliga ambitionen bakom detta? (Så fort politiker är inblandade utgår jag automatiskt från att det finns en dold agenda – en grundinställning som verkar fungera rätt bra…)

Det är en knepig fråga det här, för rent principiellt är jag starkt emot såna här kvoteringsidéer, eftersom jag likt många andra tycker att det ska vara kompetens som styr vid val av ledamöter, inte vad man har mellan benen. Men nu är det ju så att i vissa sammanhang (styrelser, ledningsgrupper, m.m.) är det verkligen inte kompetensen som avgör vem som får jobbet, utan ren kompisanda och nepotism – hermetiska grabbgäng som inte släpper in nån som inte ”passar in”, som t.ex. en kvinna.

Då kan ibland en kvotering vara till stor nytta, eftersom man de facto tvingar gruppen att ta in nytt folk med unik kompetens. Och just i sammanhang som kommunstyrelser, riksdag och regering m.m., finns en poäng i att bryta upp kotterier, och bredda representabiliteten. Och – att antyda att kvoteringen skulle tvinga fram inval av inkompetenta personer är enligt min mening en ren bluff, och därtill en förolämpning mot de kompetenta personer som finns i diskriminerade grupper.

Och så måste man ställa frågan – vad är kompetens, egentligen? När man protesterar mot kvotering med argumentet att det ska vara kompetens som ska styra, så har få brytt sig om att definiera vad som är relevant kompetens. Är det verkligen bara mötesvana, politisk skicklighet, faktakunskaper och hur man knyter en slips som ska gälla? Kan mångfald i en ledningsgrupp i sig vara positivt, bara genom att olika människor med olika idéer möts, och bryter gamla omedvetna mönster? Och hur blir man kompetent?

FAST EGENTLIGEN tror jag att detta är ett trick. Männen har nu insett att det nu är fler och fler kvinnor som har högre utbildning, och det är en allt högre andel kvinnor som ligger i startgroparna för att ta över förvaltning och styre av landet. Så denna tänkta kvotering är inte alls ämnad åt att ”hjälpa kvinnorna” att komma in i politiken, utan snarare att skydda männen från att bli utsparkade helt och hållet.

Det är alltså männen som ska kvoteras, snarare än kvinnorna. Fast i smyg, under förespegling att detta är en jämställdhetsfråga. Egentligen är detta ett sätt för männen att bevaka sina positioner. Så vad vi egentligen borde oroa oss för i framtiden, är inte att kvoteringen släpper in en drös dumma och inkompetenta kärringar, utan att kvoteringen hjälper till att hålla kvar en drös dumma och inkompetenta män, som i en förvaltning utan kvotering hade blivit petade för länge sen.

Vad som känns mycket sympatiskt i Moderaternas utspel är ambitionen att var femte kandidat ska vara helt nyrekryterad. Dessutom – för att kvala in i den gruppen ska man inte ha haft någon förtroendevald post tidigare, inte ens som ersättare i fritidsnämnden, och det är riktigt spännande. Då kan det ju faktiskt bli lite förnyelse i politiken, och vi kan slippa åtminstone en liten del av alla ungdomsförbundsbroilers. Vi får väl se hur det blir…

Ytterst sett är detta förstås bara valfläsk, populistiskt buffel och båg, för att vinna kvinnornas och de ungas röster. För varför ska man bara kvotera på basis av kön? Varför inte ålder (sorry, men vi måste ha in en 35-åring till i styrelsen, så du får inte vara med i år), sexuell läggning (Va? är du bög? Det går inte, vi har redan två bögar och en flata i styrelsen, sorry…), hudfärg (nej, vi måste ha in en brun och en gul till, så du platsar inte). Kvotering kan alltså se bra ut på kort sikt, men det håller inte i längden.

Andra som bloggar om samma ämne:
MinaModerataKarameller, Blogge Bloggelito, Motpol, A. Mikael Eriksson, SvD Ledarbloggen, HBT-Sossen, Erica Lejonroos, Niklas Wykman, Fahlstedts betraktelser, Staufener

F-ordet – feminism med många sidor

Svensk feminism har inte varit sig lik sedan Petra Östergren släppte sin enormt omdebatterade och kontroversiella bomb, eh, jag menar bok – Porr, Horor & Feminister, 2006. Den boken blev i sanning ett rundningsmärke i prostitutionsdebatten, och många som engagerat sig i frågan vände, efter att ha läst just den boken.

Petra Östergren har kommit ut med en till bok om feminism, för vilken hon står som redaktör, inte som författare. Det är en antologi, och liksom andra antologier är denna bok ojämn i kvaliteten, i såväl litterär kvalitet som innehållets engagemang. Men det är ju vanligen en av grundpremisserna för varje antologi, så det förlåter jag lätt, och letar upp godbitarna.

Det är en imponerande samling skribenter som bidragit till F-ordet, och några av dem levererar alldeles särskilt tänkvärda frågeställningar. Anna Ekelund skriver rakt och illusionsfritt om abort, på ett sätt som känns både befriande och konfronterande, i det att Ekelund kräver ett absolut ansvarstagande för varje handling. Anna Svensson skriver om våldtäkt, och hennes vägran att bli placerad i ”offerfacket”, Lars Gårdfelt krossar smärtsamt myten om att män inte kan våldtas, Susanne Dodillet vänder upp-och-ner på perspektiven gällande prostitution, Maria Rankka hävdar den viktiga funktion som pengar kan ha för att uppnå självständighet, för såväl kvinnor som män.

Alla texterna är inte lysande, åtminstone inte i sitt sammanhang. Don Kulick är en oerhört intressant forskare, men hans artikel om kvinnor i djurporr känns kanske lite långsökt och inte helt logisk i just denna antologi. Maria Abrahamssons artikel om nämndemän känns också lite trött, och boken hade klarat sig alldeles utmärkt utan den. Inte för att ämnena för Kulicks och Abrahamssons artiklar är ointressanta eller oangelägna, men de känns som sagt en smula långsökta, och väldigt specifika – lite som ”Jaha, nu ska jag skriva nåt till Petras bok, vad ska jag ta…? – Det här tycker jag är intressant just nu, kanske jag kan få till en nyfeministisk twist på det…”

Susanne Wigorts Yngvesson resonerar kring trohet och polygami, tänkvärt och intressant, men på ett sätt som jag tycker känns lite ”har det inte hänt något på över tio år?”. Jag skrev själv en artikel (publicerad i Kvinnors Affärer och norska Lek) på slutet av 1990-talet om samma ämne, och jag tycker att min egen artikel fortfarande är fräschare och mer angelägen. Men det kanske inte är Yngvessons fel – det kan vara så enkelt att frågeställningen är så seg och motsträvig att samma saker måste upprepas om och om igen.

Madelaine Levy och Maria Niemi tar en titt på ytan, i sina artiklar om modefoto och ”femme”-idealet. Boris Benulic koketterar naivt, men komiskt och raljant kring sitt maoistiska vänsterursprung, och skärskådar kvinnors dolda objektifiering av män, i sin grovkorniga betrakelse över muskulösa mäns attraktionskraft på kvinnor. Eller snarare, hur de som upplever sig som muskulösa blir mer attraktiva. Appearance is everything… Och på samma spår, i analyserandet av ytligheten, dissekerar Inti Chavez Perez den ”nye mannen”, och hans strategier att vidmakthålla sin överlägsenhet gentemot kvinnor, och även mot mindre moderna män – en ny slags hierarki, bara.

Och så finns förstås gränsöverskridandet med, det könsrollsglidande överträdandet av gamla gränser. Sen kan man fråga sig om överträdelserna suddar ut gränserna, eller i själva verket befäster dem. Det beror väl på i hur hög grad man identifierar överträdelserna som just överträdelser, antar jag. Jonah Nylund skriver om kvinnor som använder strap-on dildos, och för in ett oerhört intressant ämne i debatten, som sällan får plats – själva kroppsligheten. Var går gränsen för den egna kroppen? Kan en artificiell dildo upplevas som en del av den egna kroppen? Och som självklar avslutning på det temat får läsaren sig till livs en anonym skribents tankegångar kring könsbyte – hur känns det att äntligen få den kropp, den identitet som man innerst inne känner att man ska ha? Hur känns det att faktiskt bli bemött som man, efter många år i ”fel” kropp?

F-ordet är en rätt yvig samling betraktelser kring könsidentitet – kvinnlig såväl som manlig – och denna yvighet och spretighet är både bokens svaghet och styrka. Styrkan ligger i mångfalden, och den enorma variation av otroligt intressanta ämnen som alla på något sätt går att stoppa in under samma tak. Det känns lite som att vad än Petra Östergren kommer med, så blir det intressant och inspirerande. F-ordet är med andra ord en mycket läsvärd bok, som jag tror att ingen kan vara helt oberörd av.

Andra som bloggar om F-ORDET:

Ah die Wundes Weblog, Djur är söta, Kamferdroppar

Se även Petra Östergrens egen hemsida!

Hemma-porren är den nya sexuella revolutionen

Denna artikel blev först publicerad på NEWSMILL, 090103

Det pågår en sexuell revolution. Ett sexualmoraliskt paradigmskifte som inte främst drivs fram av medelklassintellektuella akademiker. En frihetlig underström av nätdejting, webcam, sexbloggar, swingersklubbar och amatörporr. Detta återspeglas i mainstreamkulturen, med onaniredskap på apoteken, sexkurser för par och singlar, samt utförlig sexrådgivning i allehanda media. Framför allt har det bivit lättare att prata öppet om sex, utan skam och dömanden. I egenskap av sexualupplysare och därtill konstnär med inriktning på erotik tycker jag naturligtvis att det är en positiv utveckling som jag uppmuntrar, och även deltar i. Det blir dock allt mer uppenbart hur långt ifrån varandra det intellektuella etablissemanget och ”vanligt folk” är i sin syn på sex.

På 1960- och 1970-talet var det vänsterintellektuella och liberaler som var de mest sexpositiva och relationsradikala, men sedan dess har pendeln svängt ordentligt. Nu är det rörmokare, butiksbiträden, bibliotekarier, taxichaufförer och revisorer som leker glada sexlekar med varandra, medan de politiskt engagerade förståsigpåarna varnar för omoralen. Ett exempel på denna subkultur som blivit mer och mer mainstream är den ökande floran av amatörporr på nätet, i form av erotiska YouTube-kloner som RedTube och XTube. Detta har förstås genererat ett stort intresse från klåfingriga förståsigpåare som nu måste förklara detta märkliga fenomen, som ju fullkomligt strider mot den nypuritanistiska sexualsynen, i vilken porren bara handlar om exploatering och girigt utnyttjande. Vanliga människor visar upp sitt sexliv på Internet, fritt och skamlöst, utan ekonomisk vinst.

En allmänt spridd uppfattning, som lägger grunden för denna puritanism, är att så kallad ”sexualisering” alltid är av ondo. Så fort man använder sig av begreppet sexualisering, så är det alltid i negativ kontext. Det kan t.ex. handla om ”sexualiseringen av det offentliga rummet” en absurd teori, eftersom samhället sällan har varit så avsexualiserat som nu. Men varför är sexualisering så hemskt? Det måste ju betyda att sex i sig är dåligt och farligt. Och vilka fakta, vilka rön ligger bakom denna synvinkel? Historiskt sett är de mest sexualiserade kulturerna de mest fredliga och harmoniska, och i kontrast är de mest sexnegativa kulturerna också de mest krigiska, förtryckande och våldsamma. Så till vilken nytta håller vi liv i sexskräcken?

Alexa Wolf är en av de som totalt missbedömt läget, eftersom hon å ena sidan påstår att amatörporren kommer att slå ut den kommersiella porren, å andra sidan teoretiserar hon utifrån ett klassperspektiv och ifrågasätter frivilligheten i amatörporren ett nedlåtande von oben-perspektiv med vilket hon i praktiken dömer ut de lägre samhällsklasserna som oförmögna att fatta beslut om sina egna sexualvanor.

Straffrättsprofessorn Madeleine Leijonhufvud gör en motsatt analys, och anser att hemma-porren tvärtom stärker ”sexindustrin”. Dock är hon minst lika sexnegativ som Alexa Wolf. Leijonhufvud anser att all produktion av pornografi bör förbjudas, och svamlar okontrollerat om hallickar, ”feta porrfilmsdirektörer”, nödvändig inskränkning av yttrandefriheten, trafficking och människohandel i en (o)salig röra.

Att dylika förbud knappast skulle komma att efterlevas, utan snarare bara skapa en svart marknad och en än mer urholkad respekt för lagen, det kan professor Leijonhufvud uppenbarligen tillåta sig att strunta i. Och vad det kan leda vidare till, i form av förbud mot all publicering och spridning av pornografi, och slutligen förbud mot innehav, vill hon förstås inte fördjupa sig i. Riktigt krångligt blir det förstås när man ska definiera vad som är pornografi, och vad som inte är det. Vad ska tillåtas, och vad ska förbjudas? Zorn? Ingres? Anaïs Nin? Robert Mapplethorpe?

Arrogansen och dumheten hos vissa delar av den intellektuella eliten är uppenbarligen gränslös.

Vi kommer inte åt kvinnoförtrycket genom att förbjuda porr. Förtrycket finns först i det samhälle som porren skapas i. Så om vi vill ha mer jämställd porr, får vi helt enkelt ändra på vår attityd generellt, i samhället, i våra möten med andra människor. Vi ändrar inget genom att skjuta budbäraren.

Konsten speglar verkligheten, inte tvärtom. Och på samma sätt som kommunala musikskolan och amatörband i varje garage och källare har genererat en fantastisk mängd internationellt framgångsrika musiker, för att inte tala om alla skådespelare som har börjat i amatörteatergrupper, kommer amatörporren också på sikt generera högkvalitativ och engagerande porr, gjord av människor som verkligen gillar det de gör. Och i samma grad som amatörporren blir accepterad som en naturlig del av mainstream-kulturen, så kommer även den kommersiella porren blomstra med allt vad det innebär, i form av bättre kvalitet och bättre förhållanden för de som arbetar i produktionen.

Marknaden kommer att förvänta sig det, och producenterna kommer att tillhandahålla det som kunderna vill ha.

Bloggar som kommenterar: Trilog, Lerdell Investigations

Sexdebatt på Newsmill

Jag har blivit ombedd att yttra mig i form av en debattartikel på NEWSMILL, och ämnet för dagen är porr och sexualpolitik. Artikeln jag har skrivit heter Hemma-porren är den nya sexuella revolutionen och är en replik på artiklar av filmaren Alexa Wolf samt straffrättsprofessorn Madeleine Leijonhufvud. Jag tycker naturligtvis att de båda är ute och cyklar rejält, men det kan du själv se om du tar dig till NEWSMILL och läser artikeln!

Män mördar, för att de är män – eller…?

Ireen von Wachenfeldt är en formuleringarnas bärsärk. Som en drogad björn i en glasbutik vevar hon på, och skvätter ur sig fantastiska påståenden, det ena mer bisarrt än det andra. Som tidigare ROKS-ordförande gjorde hon sig känd med sitt påstående att ”män är djur”, och uppenbarligen lärde hon sig inte ett skit av det magplasket (somliga är så korkade att de är obildbara), och fortsätter nu att yttra sig på det mest utsökt sinnessjuka sätt man kan tänka sig.

Som vanligt är det männen som är i skottlinjen (pun intended), eftersom hon nu påstår att män dödar för att de är män. I artikeln ”Han dödade för att han är man” påstår vår drogade björnhona (Ireen) att Matti Juhani Saari, den unge man som skjöt ihjäl 11 elever på sin skola helt nyligen, gjorde det för att han var en man. Eller för att citera Ireen själv: ”runt omkring varje individ finns normer och en maktdelningsprincip som systematiskt sanktionerar mäns våld. Mot andra män och mot kvinnor”.

Briljant analys, Ireen! Men vad säger du då om dessa:

Jennifer San Marco (skjöt 2006 ihjäl 6 personer och sårade en), Priscilla Joyce Ford (körde 1980 avsiktligen över ett stort antal personer med sin bil, dödade 7 och skadade svårt 24 personer), Khoua Her (som 1998 ströp alla sina sex barn), Andrea Yates (som 2001 dränkte sina fem barn), Patricia Johnson (som 1986 brände ihjäl fyra personer i ett svartsjukedrama), Susan Atkins, Leslie Van Houten och Patricia Krenwinkel (kvinnorna som brutalt slaktade sammanlagt sju personer, däribland Roman Polanskis gravida hustru Sharon Tate), Brenda ”I don’t like mondays” Spencer (som 1979 försökte skjuta ihjäl så många hon kunde på sin skola – lyckades bara med två, men sårade desto fler), Sylvia Seegrist (som 1985 gick runt och pepprade folk med automatvapen på ett shoppingcenter – två döda och 8 skadade), Laurie Wasserman Dann (som 1988 gav sig ut för att mörda så många hon kunde, med gift, mordbrand och ett handeldvapen- hon lyckades bara döda en, men sårade 7). Och det är bara början. Det finns många, många fler.

En av de mest kända av alla kvinnliga massmördare och seriemördare är förstås Aileen Wuornos, som porträtteras i filmen ”Monster”. Under en period (1989-1991) skjöt hon ihjäl 7 män. Genene Ann Jones arbetade på 1980-talet som sjuksköterska, och förgiftade ett stort antal barn till döds – ingen verkar veta exakt hur många som blev hennes offer, men det är väldigt många… Mary Ann Cotton förgiftade under 20 år på miten av 1800-talet över 22 personer, de flesta barn, varav några hennes egna.

Politik och terrorism – många självmordsbombare är kvinnor. Ulrike Meinhof och Gudrun Ennslin var kvinnor. Ilse Koch, ”häxan från Buchenwald”, var också kvinna. Och det finns förstås många fler exempel på kvinnor som tagit till dödligt våld för att nå politiska mål.

Det är inte helt irrelevant att i sammanhanget också nämna grevinnan Erzebet Bathory, som under tio års tid i början av 1600-talet mördade över 650 unga flickor, och dessutom drack hon deras blod. Hon roade sig med att tortera sina offer, och döda dem på de mest bisarra sätt. Det sägs att hon badade i blodet av unga jungfrur, och sedan lät unga kvinnor slicka hennes kropp ren från blod. Kinky.

Så vad säger den radikalfeministiska könsmaktsordningsteorin om dessa massmördare, Ireen? Det skulle vara intressant att höra vad du har att säga om det. Eller… inte.

En brutal slagserie av Paolo Roberto – militant antifeminist

I radioprogrammet P3 Populär intervjuades Paolo Roberto av reportern Hanna Fahl, och så hettade det plötsligt till, när reportern aningslöst ställde frågan ”Hur ställer du dig till feminism?”. Paolo Roberto sade nämligen precis vad han tyckte och tänkte, och det var inte så skoj för den stackars reportern, som blev så upprörd att hon försökte undvika ämnet (hur korkat är inte det, på en skala?). Men det lät Paolo Roberto henne inte göra – han vevade på, och utsatte fröken Fahl för en verbal slagserie som hon förmodligen fortfarande inte har hämtat sig ifrån.

Denna intervju var så otroligt rolig, att jag publicerar den rakt av här på TantraBlog. Jag har för övrigt snott transkriptionen rakt av från SvD:s ledarblogg. Tack för den, SvD!

– Hur ställer du dig till feminism till exempel?

– Jag är militant motståndare, det finns militanta feminister jag är militant motståndare till feminism.

– Men gud hur menar du då?

– Jag tycker att det är en extrem vänsteridé om jämställdhet med alla galna queerteorier. Vadå att kön är bara en konstruktion? Det ju bara nån som bara har suttit på universitet och snackat med andra såna här queerteoretiker tro. Det är väl bara att öppna fönstret och sticka ut huvudet så ser man hur världen funkar så ser man att det är skillnad på män och kvinnor. Det är skillnad på vår biologi, det är skillnad på vår muskulatur, det är skillnad på våra hjärnor. Det är annorlunda.
Däremot är jag en militant jämställdhetsivrare. Det är väldigt väldigt viktigt att vi är jämställda. Men det finns en jätteskillnad.
En gång i tiden skulle jag ha kunnat säga i feminismens linda att jag nog var feminism, men ju mer det har blivit ockuperat, det har blivit taget av de här militanta vänstermänniskorna

– Men det finns ju människor som kallar sig feminister i alla politiska läger..?

– Ja, men feminism för mig det är Gudrun Schyman och alla de här extrema vänsterfanatikerna. Det är bara att titta på sånt här som föräldraförsäkringen, jag menar, vem är det som är hemma med barnen? Kvinnor vill ju vara hemma med sina barn och vi delar hyfsat lika folk i Sverige och vi är världens mest jämställda land men svenska män får ju bara skit liksom.

– Oj oj oj, alltså jag blir lite upprörd nu, fast jag tror att vi ska lämna det här ämnet.

– Nänä, jag kan diskutera det med dig när du vill för jag har rätt! Och jag ser ju det bara på dina händer nu att du blir upprörd. Det är för att du jobbar på Sveriges Television och här tycker alla som dig och så går du ner på fiket här och så tycker alla som dig och så diskuterar man aldrig saker fullt ut och man möter aldrig folk som tycker annorlunda och då blir man bara cementerad i sin idé om hur saker och ting i världen ska vara och det är inte bra. Det är farligt för Sverige.

– Så du är inte för t.ex. delad föräldraförsäkring?

– Jag är väldigt för det. Men folk ska välja själv. Det är en väsentlig skillnad. Jag är också demokrat.

– Tror du inte att samhället behöver puffa på jämställdheten då?

– Jag kan berätta så här. Vet du vad den största tjänsten man skulle kunna göra jämställdheten är? I snitt är män fyra år äldre än sin partner och då har man kommit fyra år längre i karriären. Sen när man ska välja i ett par vem som ska vara hemma, då väljer man den som man rent ekonomiskt tjänar på.

– Men är inte det taskigt då, att pengar ska avgöra vem som får hänga med sin unge?

– Jo, det är det. Men så är världen. Pengar är pengar. Sen vill jag säga så här också. Min fru var hemma med våra barn. De första 6 månaderna då ska man ju vara hemma för då ska man amma. Ska pappan ta över då när det roliga börjar? När man får sova på nätterna, när man får gå ut och dricka öl, sitta på nåt fik med barnet och dricka cappucino? Fan, då tycker jag att mamman ska få vara hemma och vila upp sig. Om hon vill. Men om man vill det så måste man få dela upp det själv. Varför kan man inte prata om det här i sitt förhållande?Om min fru hade velat att jag skulle vara hemma då hade hon sagt till mig: Paolo nu får du vara hemma, nu är det min tur att jobba!

– Ja, fast jag kan tycka att samhället verkligen behöver hjälpa till för att folk ska….

– Varför då? Varför kan inte du prata med din kille? Då kanske du ska byta kille i såna fall.

– Mmmja, men nu pratar jag inte om mig personligen….

– Nä, men vem pratar du om då?! Det är intressant med feminismen som alltid pratar åt andra. Nu får du väl prata för dig själv!

– Okej men till exempel om det skulle vara en ekonomisk fråga, då skulle ju jag jobba och så skulle min kille vara hemma för att jag tjänar mer pengar.

– Jamen bra, då får du göra som du vill, och så får jag göra som jag vill.

Klockren knock-out, Paolo Roberto!

Andra som bloggat om samma sak:
SvD:s ledarblogg, Edvin Ala(m), Spridda skurar, Heimdalbloggen, Pooma, Peace, Love & Capitalism, Cavalcare la Tigre, frucallhammars blogg, Mellan hägg och syrén, Pophöger, Tankar…, Gröna Realisten

Foto av Paolo Roberto: Maja Suslin/Scanpix

Bara bröst

När jag var en mycket ung man, i början av 1980-talet, var synen på nakenhet och sexualitet avsevärt liberalare än den är idag. På vilken badstrand som helst kunde man se att jämställdheten beträffande bar överkropp var i det närmaste total. Topless var det vanliga, och de flesta kvinnor och flickor köpte inte ens en bikiniöverdel, för den använde man ju ändå inte. Bara en och annan gammal tant ihärdade i att hälla ner sina tuttar i en BH.

Sen kom AIDS. Och Kristdemokraterna. Jag vet inte vilket som var värst. Eller förresten, jo det vet jag förstås. Kristdemokraterna har gjort avsevärt större skada här i Sverige med sin repressiva 1800-talspolitik än vad det lilla AIDS-viruset någonsin skulle kunna komma i närheten av.

Så fick vi en nymoralistisk trend, som dessutom förstärktes av den USA-importerade, bisarra extremfeminismen a la Dworkin/McKinnon, vilket resulterade i en ohelig allians mellan högerextrema, kristkonservativa krafter och frustrerade vänsterpuritaner. Och så som lite grädde på moset har vi ytterligare lite mer USA-import – kristen amerikansk moralism i största allmänhet – det slags moralism som gör att en (kvinnlig) bröstvårta kan väcka skandal och krav på miljondollarskadestånd. Och det har som sagt smittat av sig på lilla Sverige. Nu ses nakenhet som snuskig objektifiering, farlig och exploaterande, hemsk och omoralisk.

Men det finns andra feminismer än den rabiat sexualneurotiska manshatarextremismen, andra sätt att tolka feminism. Och tur är väl det. Den helt nya organisationen Bara Bröst, t.ex. På sätt och vis är detta uttryck för feminism också en USA-import (som även spritt sig till Kanada), men fan så mycket mer livsbejakande och konkret än Dworkin/McKinnon-falangen.

Det hela började med att några kvinnor badade utan bikiniöverdel på ett badhus, vilket resulterade i att badvakterna stoppade dem och gav dem valet att klä på sig eller lämna badhuset. Så de lämnade badhuset, och anmälde badhuset till JämO för könsdiskriminering. Men eftersom denna organisation Bara Bröst är en alldeles äkta gräsrotsrörelse, skapad av alldeles vanliga kvinnor, finner den föga gehör hos politiker och myndigheter. JämO bestämde sig t.ex. för att INTE driva en anmälan mot badhuset Fyrishov vidare till rättegång, vilket Expressen förvisso tyckte var fegt. Här har vi ett klockrent exempel på ren könsdiskriminering, och JämO backar. Skräp, JämO!

I New York är det tillåtet för kvinnor att vara barbröstade, åtminstone på alla ställen där män får vara det också. Nu snackar vi alltså inte bara badhus, utan ute på stan. Se fotografen Jordan Matters underbara bilder av kvinnor i New York, i bildserien uncovered – så skulle det kunna se ut i Stockholm också, om kvinnor blev respekterade i högre grad, som just kvinnor.

Det är så tragiskt och onödigt att en viss tolkning av feminism skall bidra till att feminismen biter sig själv i arslet, genom att avsexualisera kvinnorna, beröva kvinnorna rätten att få vara sexiga, sexuella och kroppsliga. Ja, visst är kvinnokroppar attraktiva för oss män, men det ska väl inte behöva vara ett argument mot att kvinnor ska kunna klä sig – eller klä av sig – på samma villkor som män? Män är också sexuella varelser, som kan upplevas som sexuellt attraktiva och stimulerande för kvinnor – och det är uppenbarligen helt O.K. Men kvinnor är ju offer för objektifierande män, och så kan vi inte ha det. Eller?

Bara Bröst är enligt min mening en toppengrej, en verklig fråga med högst konkret innebörd. Ja, jag förstår att många kommer att tänka ”typiskt karlar, han vill bara glo på tuttar” – och om så vore, vari låg felet? På vilket sätt är det fel eller farligt att vi män tycker om att titta på vackra kvinnor? Vari ligger problemet?
Det man borde fråga sig är – hur påverkar det kvinnorna, att bli diskriminerade? Hur känns det för kvinnorna att beraktas som så farliga och otäcka att de måste täcka över sina behag? Hur känns det för männen att alltid bli betraktade som okontrollerade sexgalningar, som inte kan behärska sig vid åsynen av blottade bröst?

Om någon kan ge mig en bra förklaring på varför det är O.K. för män att vara barbröstade offentligt, men inte för kvinnor – skriv gärna till mig och berätta. Jag förstår verkligen inte varför.