Archive for the ‘Jämställdhet’ category

Genusterroristen slår till – manliga psykopater

12/05, 2014

The Joker

Bara män kan vara psykopater, tydligen. I en artikel i tidskriften MåBra, med titeln ”Signalerna – Är din man en vardagspsykopat?” utpekas män som psykopater. En stor del av artikeln fokuserar på att kvinnor kan råka ut för manliga psykopater. Sällan är inkonsekvensen så tydlig som i denna artikel, för att inte tala om grov sexism riktad mot män.

”Ungefär en av tio människor har psykopatiska drag. Troligen lika många kvinnor som män. En del kvinnor misshandlar och förnedrar sina män. Och barn upplever mer våld från sina mödrar än från sina fäder. Problemet med kvinnliga psykopater är underskattat, säger Inger Wesche:

– De skaffar sig oftast kontroll och makt genom skvaller, manipulation och intriger. De kan använda psykisk terror mot små barn och utnyttja känslomässigt utsatta personer som medhjälpare i mobbningskampanjer.

Artikeln framhåller alltså att även kvinnor kan vara psykopater, lika farliga som män (vilket styrks av mord- och misshandelsstatistik, som radikalfeminister gärna undviker att referera till eftersom den motbevisar radikalfeministernas tämligen överdrivna teorier utifrån könsmaktsperspektivet) – och ändå är rubriken ”Är din man en vardagspsykopat?”.

Intressant nog har artikeln uppenbarligen först haft titeln ”Lever du med en vardagspsykopat” (något man förstår om man läser URL:adressen – ”varningssignalerna-lever-du-med-en-vardagspsykopat”), vilket ju faktiskt är könsneutralt, som sig bör.

Men en sensationslysten rubriksättare har velat göra det hela lite mer dramatiskt, och har därför istället utgått från den falska och sexistiska klichén med mannen som den självklara förbrytaren, och kvinnan som det självklara offret. Ungefär lika falskt som att det bara är män som slår sina partners, eller bara män som är pedofiler.

För att ytterligare befästa den sexistiska glidningen förmedlas i artikeln länkar till kvinnojourer, referenser till mäns våld mot kvinnor etc., men inget om kvinnors våld mot män, inga länkar till mansjourer.

Vad säger vi om det? Lite sexism till kaffet, någon?

Dekorrand

Vårt omättliga behov av syndabockar

1/03, 2014

Artikel i SvT Debatt 140227

Jag fick i uppgift av SvT Debattredaktionen att skriva en artikel som skulle flankera debatten i TV samma kväll. Kvällens debatt skulle handla om sexköpare. Jag var också inbjuden som meddebattör (nu för nionde gången i SvT Debatt).

Mitt perspektiv är förvisso alltid sexsäljarens, men de två är ju beroende av varandra, så att säga. Nu finns ju artikeln på SvT Debatts hemsida, men jag publicerar den även här på min blogg, med min ursprungliga rubrik:

tunn linje

Behovet av syndabockar

I samma stund som vi människor förstod att det kunde vara mer gynnsamt att bedriva handel, byta varor och tjänster, så blev förstås även sex en värdefull valuta att byta med. Avancerade primater, som exempelvis chimpanser, gör det också. Det är en evolutionär adaption, vilket gör att det är extremt osannolikt att vi någonsin kommer att få stopp på det, hur mycket vi än försöker förbjuda det, hur hårda straff vi än utmäter.

Det finns inget som i sig är perverst. Vad som är avvikande och oönskat bestäms inte av en enskild människas agerande eller natur. Det styrs av omgivningens överenskomna värderingar och domar. Det som för tillfället betraktas som moraliskt fel avgör vilka som är de perversa, de utstötta, syndabockarna. Och det växlar. De som är syndabockar idag är respekterade i morgon – och tvärtom.

Varje kultur och varje tid behöver sina favoritsyndabockar, de perversa som det är legitimt att hata. På 1950-talet var det bögar och kommunister, och i nutid har vi pedofiler och terrorister. Och sexköpare. Det verkar som att det alltid måste finnas några vi människor kan projicera all frustration på, allt hat, förakt och behov att fördöma.

Nuförtiden är det fullt legitimt att hata torskarna, horbockarna – alltid männen – som man självklart stämplar som å ena sidan misslyckade och oattraktiva som inte kan få sex utan att betala, å andra sidan vidriga bestar som utnyttjar stackars viljelösa våp för sin egen låga njutnings skull, helt utan att ta någon hänsyn till den utnyttjades känslor och upplevelse.

Att verkligheten är oerhört mycket mer komplex än så behöver man inte ta hänsyn till om man har den ideologiska rätten på sin sida. Att det finns sexarbetare som ser det som sin livsuppgift och glädje att sälja sex till funktionshindrade, eller bara väldigt rädda och blyga personer, är irrelevant.

Ännu värre är det med horstigmat. För att fullt ut kunna döma sexköparna som patetiska psykopater måste hela bilden målas svart. Det får aldrig anas att de som säljer sex kan ha gjort ett medvetet val, eller kanske till och med – Gud förbjude – trivs med sitt yrkesval. Det skulle rasera moralisternas ”goda” självbild totalt.

Alltså utsätter man sexarbetarna för den optimala förnedringen – man omyndigförklarar dem, patologiserar dem, osynliggör dem, och skildrar dem som hjälplösa offer, oförmögna att fatta beslut. Och man tycker synd om dem – den värsta formen av subtil arrogans.

I Nya Zeeland har man valt en annan väg. Där har man helt avkriminaliserat all sexhandel, men man har infört strikta lagar som skyddar sexarbetarna. En sexsäljare har alltid rätt att säga nej till en kund, att välja – även som anställd på en bordell. Det är ett lagbrott redan att be om att få ha oskyddat sex. En sexarbetare som vill sluta sälja sex får motsvarande A-kassa från dag ett.

Detta har inte lett till en ökning i handeln, inte en sänkning heller – men en kraftigt förhöjd livskvalitet hos de som säljer sexuella tjänster. Men det går inte här i Sverige – vi har ju hororna och horbockarna som våra offer och förövare att hata och tycka synd om.

Vi pratar om dem, men aldrig med dem. Vem frågar hororna och horbockarna vad de tycker och känner? Att fråga sexarbetarna vad de tycker om ett lagförslag som berör just sexarbetare skulle ju underminera hela den moraliska krokanen, sticka hål på ballongen. Bättre att bara upprätthålla myten om den olyckliga horan och den äckliga kunden. Allt för att vi ska få ha våra syndabockar i fred, legitima måltavlor för hat och förakt.

Carl Johan Rehbinder, oberoende liberal debattör

tunn linje

Om du läser artikeln på SvT Debatts hemsida kan du också ta del av en rad kommentarer. Jag fick betydligt mindre mothugg än jag väntade mig, utan snarare mer positiv respons. Rejält med mothugg fick jag däremot på kvällen, i TV-programmet, av genuskorrekta bloggare och strukturmarxistiska PK-feminister, som uppenbarligen älskar att hata – alla som inte tycker som de själva. Men det är en annan historia…

tunn linje

Läs även denna bloggpost av Emma Rosenqvist!

Dekorrand

Spara

SvT Debatt nu igen – denna gång om dansk naken-TV

22/04, 2013

Calle på SvT Debatt 1304518

Jag har blivit stammis på SvT Debatt. Bara det senate året har jag varit med där tre gånger, och sammanlagt är det väl runt 7-8 gånger jag har varit med i programmet. Det är kul, förstås, eftersom jag gillar att vara med i hetluften och röra om i grytan – och det är förstås en intressant och utmanande arena för att debattera aktuella ämnen på ett tänkvärt sätt. Och många tittar på programmet, så man kan nå en bred publik.

Ämnena har växlat – från porr och den sexuella revolutionen till legalisering av cannabis, kontrollsamhället, yoga i skolan och självmord. Jag har av olika anledningar avböjt ett antal gånger också – jag hade med andra ord kunnat vara med i ännu fler program. Redaktionen för SvT Debatt verkar tycka att det blir kul TV om jag är med bland gästdebattörerna. Klassens clown lever fortfarande.

I torsdags var jag med igen (SvT Debatt 18 april), och då handlade den andra halvan av programmet om ett danskt TV-program (snacka om meta – att man har en TV-debatt om ett TV-program…) – Blachman – i vilket två män diskuterar en naken kvinnas kropp. Konceptet är att programledaren Thomas Blachman bjuder in en manlig gäst, och så sitter de i en soffa och diskuterar kvinnokroppar – olika kvinnor deltar genom att stå nakna framför de två männen och låta sig betraktas, bedömas och diskuteras. Kvinnan är tyst, och männen talar.

Blachman - SvT Debatt 130418

Detta låter förstås fullkomligt vansinnigt vid en första betraktelse – det känns verkligen extremt ofräscht att två medelålders män (påklädda) sitter i en soffa och diskuterar kvinnokroppen, medan en naken kvinna står där som objekt för deras blickar. Och hon får inte säga något. Man kan tycka att det räcker med objektifiering av kvinnor nu, att vi borde gå vidare och se alla som subjekt snarare än objekt. Inte minst med tanke på att kvinnor varit männens objekt i tusentals år – och då menar jag inte bara objekt som i ”den som blir betraktad”, utan också de facto som ett föremål, som en ägodel.

De gamla grekerna låste gärna in sina kvinnor i hemmen (och hade sex med unga gossar), och under tidig medeltid kunde man i katolska kyrkans ledning diskutera huruvida kvinnan över huvud taget hade en själ (och så hade de också sex med unga gossar). Och ända in på 1900-talet ansågs kvinnor vara betydligt mindre tillräkneliga än män, generellt, vilket innebar att de även i Sverige länge ansågs behöva en förmyndare. Och fram till 1965 var det inte ett brott för en man att våldta sin fru. Kvinnans idag mer jämställda position är alltså ett väldigt nytt fenomen. Med detta i bagaget verkar det ju i praktiken som ett offentligt självmord att skapa ett sådant TV-program som Blachman.

Men saker och ting är inte alltid som man kan tro. Formatet är förstås medvetet valt för att provocera, och om man faktiskt tar sig tid att se programmet, och lyssna på vad männen säger – eller för den delen att iaktta kvinnornas agerande – så inser man (förhoppningsvis) att programmet går mycket djupare än det verkar. Det visar sig snart att det är männen som verkligen är de mest avklädda, de som blottar sin sårbarhet, sin osäkerhet, sin klumpighet, sina föreställningar om vad det innebär att vara man.

Blachman

Kvinnorna som deltar i programmet med sina nakna kroppar är intressant nog ofta de starkare, de som faktiskt äger rummet. En av kvinnorna kommenterar påtagligt tydligt samtalet, fastän inte med ord, utan med sin attityd, sina leenden, sitt kroppsspråk. Hon är så trygg och stark i sin nakenhet, medan männen liksom räddhågset sjunker ihop i sin sittande position, och kämpar med orden, för att inte säga fel saker (vilket de förstås ändå gör ibland).

Idén bakom programformen är att hitta ett utrymme mellan ytterligheterna – å ena sidan porren, som har fått monopol på skildrandet av kvinnokroppar, å andra sidan det politiskt korrekta, feministiska, puritanska, ofta nedvärderande mot män. Thomas Blachman vill skapa ett forum för diskussioner kring den nakna kroppen, kvinnans syn på mannens syn på kvinnan. Om han lyckats med det, eller om programmet blivit en flopp, det återstår att se, men nu är det i alla fall igång i dansk TV, och återkommer med jämna mellanrum, med nya kvinnor, nya manliga gäster i soffan. Och gästerna är konstnärer, författare, formgivare, sexologer m.m., män som förväntas ha en över genomsnittet utvecklad och genomtänkt syn på kvinnan, och förhoppningsvis också intressanta tankar att dela med sig av.

Thomas Blachman

Thomas Blachman är en kontroversiell person, förstås, en dansk musiker som har vunnit flera danska grammys för sitt komponerande, men som framför allt blev känd som domare i program som Idol och X-Factor, där han fått bära rollen som den hårde, oförsonlige, men samtidigt respekterade jurymedlemmen – liksom förebilden Simon Cowell.

Visst kan man ha synpunkter på Blachman – att han är pretentiös, uppblåst, testosteronstinn, självupptagen, en tröttsam och irriterande manierad posör – och alla möjliga andra epitet. Och nog kan jag hålla med om att han känns rätt överdriven i sin narcissism, inte minst i det att han sätter sitt eget namn på det program som han skapat, snarare än en beskrivande titel (typ ”Manliga reflektioner”), som om han själv som person är viktigare än ämnet som avhandlas. Men det sägs samtidigt en hel del intressanta och månne överraskande saker som vi kan ha nytta av att förhålla oss till, och det finns onekligen något befriande och dödsföraktande modigt i denna kamikaze-liknande uppriktighet från Blachman och hans gäster.

Att tysta en sådan röst är inte en välgärning. Det är bättre att bli rejält upprörd då och då av idéer vi inte delar, framförda av personer som irriterar skiten ur oss, än att bara lyssna på behagliga och lättsmälta budskap med politiskt korrekta formuleringar, framförda av sympatiska och trevliga personer. Annars kanske vi aldrig riktigt får reda på vad vi faktiskt tycker, innerst inne.

I Sverige blev upprördheten mycket större över detta TV-program än i Danmark (förstås). Visst höjdes det arga och kritiska röster även i Danmark, men det verkar ibland som att svenskar generellt är mer intellektuellt inskränkta, pretentiösa och uppblåsta än danskar. Sannolikt är det svenskarnas kissnödiga konsensusknarkande som ständigt återkommer – det finns inte plats för flera åsikter samtidigt, och de som har ”fel” åsikt måste tystas.

Danskar är inte mindre jämställda än svenskar. De är bara mer avslappnade och toleranta, mindre puritanska, mindre renläriga, mindre moraliskt indignerade. Så verkar det i alla fall ibland. Jag gör iakttagelsen att Systembolaget nu i samma tid stoppat en dansk ölflaska, eftersom den har haft en bild av en storbystad, tecknad kvinnofigur på etiketten. Ibland är Sverige och svenskarna verkligen en parodi på sig själva.

Jens Liljestrand på SvT Debatt

I SvT Debatt fick moralpaniken representeras av journalisten Jens Liljestrand, som med halmgubbar och aggressiv vulgärretorik attackerade Blachman som ”antifeministisk” (vilket uppenbarligen måste vara det värsta man kan vara i Liljestrands värld). Blachman har vågat yttra de förbjudna teorierna att det moderna Danmark har blivit ”det pikløse samfund”, en plats för en kuklös mansroll, och det är förstås en bild man kan ha synpunkter på, och tolka lite som man vill – men det är onekligen en legitim ståndpunkt som han har rätt att uttrycka, utforska och försvara. Något mer genomtänkta argument mot programidén yttrades av frilansjournalisten Emerentia Leifdotter Lund (förutom hennes rätt töntiga kommentar om att Thomas Blachman inte hade knullrufs), och med henne hade man kanske kunnat föra ett vettigt samtal, men Liljestrand förstörde effektivt alla sådana eventuella ambitioner.

Den magsure Liljestrand ansträngde sig hårt för att framstå som den moderna svenska feminismens försvarare, men drog istället ner debatten till en väldigt låg, aggressiv och blajig nivå, bl.a. genom att föreslå att Blachman-programmet lika gärna kunde ha innehållit ”en naken pojke, en naken jude, en naken muslim, en naken svart person, en naken handikappad” och liknande bisarra förslag. Och han krävde att få veta varför kvinnorna i programmet inte fick tala, vilket förstås var en del av konceptet, men det var tydligen svårt att förstå. Uppenbarligen har Liljestrand inte läst konsthistoria (eller åtminstone väldigt knapphändigt), och har antagligen väldigt svårt att förstå mer abstrakta koncept – vilket för mig förefaller en smula märkligt, eftersom Liljestrand tydligen är ”biträdande kulturchef” på Expressen. Expressen ställer kanske inte så höga krav. Att låta männen prata utan kommentarer från kvinnorna gör förstås samtalet mellan männen mycket svårare, mycket naknare, men det är nog för komplicerat för den mer enkelspårige Liljestrand.

Min personliga ambition denna gång på SvT Debatt, och anledningen till att jag tackade ja till inbjudan denna gång, var att anta en personlig utmaning – att faktiskt försöka nyansera debatten i denna verbala gladiatorarena för intellektuell pajkastning, som ju SvT Debatt trots allt ofta är. Jag kan inte avgöra själv om jag lyckades med det, eftersom hård positionering och intensiva orddueller gärna tar över i programformatet. Kanske är nyansering i SvT Debatt ett hopplöst projekt. Men det var kul att pröva. Och jag har fått en hel del respons som tyder på att det jag sade åtminstone nådde fram till somliga, men det landade förstås inte hos den puritanska falangen, vilket jag inte heller hade förväntat mig. Synd bara att en ”kulturchef” ska vara så omogen, nyanslös och okultiverad.

Jenny Strömstedts kommentar till Blachman

Jag kan dock konstatera att vad som sannolikt hade varit en bättre programlösning för Blachman rent strategiskt vore att DR hade tyglat Thomas Blachmans ego-excesser en smula, och gjort ett systerprogram, med två kvinnor som betraktar en man – en utvecklad, seriös version av den kommentar till Blachman som Jenny Strömstedt gjorde i sitt program i TV4. Då hade det antagligen inte uppstått så mycket hysteri som det blivit kring detta program, eftersom det hade blivit mindre effektsökeri, mindre personfokus på just Blachman, och mer problematisering, mer helhet. Det hade blivit mindre fokus på just den manliga blicken, och man hade också släppt in den kvinnliga blicken. Det är ju inte så att det bara är män som betraktar kvinnor – kvinnor betraktar även män, och jag hade som man uppskattat att få ta del av den diskussionen. Och det intressanta som faktiskt sägs i programmet hade inte blivit dolt av all uppståndelse kring själva formen.

Men jag välkomnar det vågade initiativet.

Thomas Blachman och författaren Jan Sonnergaard i programmet "Blachman"

Dekorrand

Debatt om fusk och funktionshinder i SvD

8/11, 2012

SvD Opinion oktober 2012

Tillsammans med fem liberaler, varav fyra är medlemmar i Liberaldemokraterna, två har funktionshinder, och en jobbar som assistent, har vi publicerat en artikel i SvD Opinion, om de ökade kontrollkraven på vårdtagarna – när det egentligen borde vara läkarna som skriver ut intygen som skulle kontrolleras. De kontroller som avkrävs vårdtagarna är extremt ingående, och kan förstås upplevas som grovt integritetskränkande. Och för personer med stort behov av assistans finns liksom inte möjligheten att säga nej, att protestera. Därför har vi skrivit och publicerat denna artikel.

Något som förbluffade mig när jag efter en dag läste kommentarerna till vår artikel var över en del av de de reaktioner som artikeln genererat. Hat, rasism, oginhet, rädsla och ångest bara väller ut i kommentarsfältet. Vad har hänt med dessa stackare som skriver egentligen? Var tog empati, generositet och omtanke om de svagaste och mest hjälpbehövande vägen?

Och varifrån kommer all denna groteska rasism? På vilket sätt har invandring ett skit med den här frågan att göra? Ärligt talat känns det väldigt desperat att slänga in ”debattinlägg” om ”doktor Mohammed” som skriver intyg till ”patient Mohammed”? Det är så orelaterat att jag bara kan ta mig för pannan.

Dessa patetiska inlägg vittnar om en enorm ångest och skräck inför en osäker framtid. Till dem som skrivit hatiskt och rasistiskt vill jag säga – ta er i kragen och gör något vettigt av era egna liv istället för att hos andra hitta ”skyldiga” till er egen oföretagsamhet. Det är inte ”Mohammeds” fel att ni har problem.

När ska dessa sorgliga existenser fatta att vi har betydligt större utmaningar och mer kostsamma problem i samhället än invandring? Invandringen är dessutom inte en kostnad – detta är en lögn som har blivit sanning på grund av att den har upprepats så många gånger. Generellt sett är invandring bevisligen en mycket god investering, och inte ens med de värsta kalkylerna kostar den tillnärmelsevis så mycket som… tja, låt oss säga Sverigedemokraternas dysfunktionella rättspolitik (för den är extremt dyr – många miljarder på soptippen!). Eller för den delen EU.

Det viktigaste av allt här i världen är faktiskt kärlek, vänskap, medkänsla – att vi hjälper varandra, ställer upp, och särskilt då för de svagaste i samhället. Det känns därför extremt underligt att just denna artikel blir så hårt attackerad. Jag har skrivit en hel del kontroversiella artiklar genom åren, men aldrig tidigare mött en så massiv vägg av hat. Varför?

Nå – så här blev artikeln:

tunn linje

Läkarna bör kontrolleras – inte funktionsnedsatta

Det är läkarna som bör ta ett större ansvar för intygen och kontrolleras hårdare – inte de med funktionsnedsättning. Det skriver en rad debattörer med anledning av debatten om hur fusket ska stoppas.

Då och då upptäcks fall av grova svindlerier inom assistansersättningsområdet. Senast på fredagen rapporteras om ett fall i Västernorrland.

Vi har nu haft alltför många fall där försäkringskassan har lurats att betala ut stora summor till personer som inte har varit berättigade till det. Det har bland annat varit Halmstads/Växjöligan, den så kallade kaninmannen och dansexperten.

Alla dessa personer har fått gå igenom samma rutin som alla som söker assistans enligt LSS. Ansökningsproceduren börjar med att man skaffar ett läkarintyg på att man har de fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar som styrker att man uppfyller de villkor enligt LSS som berättigar till assistans. Detta läkarintyg granskas sedan av försäkringskassans egna läkare. Dessutom krävs det i många fall utlåtanden varje gång man söker någon typ av insats från stat, kommun eller landsting. Det är för oss obegripligt att så många på ett så flagrant sätt har kunnat runda de kontrollstationer som dessa instanser är tänkta att vara.

Vi har svårt att se att någon helt plötsligt kan få för sig att simulera en person med funktionsnedsättning, för att sedan få ut miljonbelopp till anhöriga som har anställts, utan att läkaren som skrev ut intyget behöver ta något ansvar. Tyvärr har detta faktum inte alls kommit upp i den allmänna debatten. Istället har huvudfokus varit att bygga upp en enorm kontrollapparat runt oss som är beroende av assistans – ett extremt närgånget kontrollsystem som framstår som en våt dröm för en Orwellian.

Vi är bekymrade över dessa läkares uppenbara inkompetens. Det borde inte vara så lätt att lura en professionell läkare genom att simulera funktionsnedsättning. Därför presenterar vi tre förslag som vi tillsammans tror kan medverka till att förhindra felaktiga eller bedrägliga läkarintyg:

1. Öka läkarnas kunskap på området.

2. Öka det juridiska ansvaret för läkare som skriver ut felaktiga läkarintyg.

3. Begränsa läkarintygsförfarandet, så att enbart specialister på varje enskilt område får skriva läkarintyg. Om en person ansöker om insatsen personlig assistans på grund av en problematik som grundar sig i en fysisk funktionsnedsättning skall enbart specialistläkare, till exempel neurolog, kunna skriva ett intyg. Lika så ska en psykiatriker eller psykolog med specialistkompetens vara den som skriver intyg om den sökande har en psykisk funktionsnedsättning.

Om man på detta sätt begränsar möjligheterna till fusk, genom för släpphänt intygshantering, så skulle det kunna innebära en förbättring på alla områden. Ansvaret för felaktiga intyg läggs på läkarna och de personer som har funktionsnedsättning på riktigt kan slippa en kostsam och integritetskränkande kontrollapparat. Samtidigt sparar man de pengar som annars skulle ha hamnat i fickorna på bedragare.

STEFAN REITERSJÖ
assistansanvändare

ÅSA PUIDE
assistansanvändare

TORBJÖRN JERLERUP
assistent och arbetsledare

CARL JOHAN REHBINDER
samhällsdebattör

MICHAEL GAJDITZA
liberal debattör

tunn linje

Andra som skriver i ämnet:
Anybody’s Place, Stefan Reitersjö

Liberaldemokraterna

Dekorrand

Dags att förbjuda köp av sjukvårdstjänster – gästblogg av Dick Wase

18/10, 2011

Feel safe at night. Sleep with a nurse.

Min första gästbloggare, Johan Nordansjö, skrev om sexköp, och min andra gästbloggare, Dick Wase, fortsätter i samma spår, fast ur en helt annan vinkel, förstås. Dick presenterar här en satirisk artikel med djupt allvarlig grund.

tunn linje

I Stockholmsupplagan av Metro den 13/10 2011 finns ett reportage om det myckna våld som sjukvårdspersonal utsätts för. Det finns undersökningar som visar, att sjukvårdsarbetare utsätts för lika mycket våld som gatuprostituerade – Kimberly-Ann Ford. 1999; Evaluating Prostitution as a Human Service Occupation – Elias, James E, Bullough, Vern L, Elias, Veronica & Brewer, Gwen (editors); Prostitution: On Whores, Hustlers and Johns, p 420– 43). Detta innebär att de totalt sett utsätts för betydligt mer våld än de prostituerade som samlad yrkesgrupp, eftersom de inomhusarbetande sexarbetarna inte är stort mer våldsutsatta än folkgenomsnittet (Charlotte Seib, 2007; Queensland’s Female Sex Workers Generally Happy In Their Work)

Ett av huvudargumenten för att förbjuda prostitution eller sexköp brukar vara att de prostituerade utsätts för väldigt mycket våld, något som sägs vara oundvikligt i yrket. En som hävdar det är Kajsa ”Ekis” Ekman – läs mer om henne i ett utdrag (pdf) ur min kommande bok, ”Den kidnappade sanningen – eller myten om den gigantiska sextraffickingen”. För att råda bot på detta våld påstås det att efterfrågan måste minskas, och kunderna påstås vara de som utför våldet. Det är ju därför den svenska sexköpslagen av förespråkarna anses vara så genialisk. Den straffar köparna, och låter sexarbetarna fortsätta med sitt arbete. Men våldet mot dem ska minska genom att efterfrågan minskar, så att prostitutionen äntligen dör ut.

Ett så genialiskt koncept borde vi applicera på den våldsutsatta sjukvården. Mitt förslag är att vi förbjuder köp av sjukvårdstjänster, men tillåter försäljande av dem. Sedan kan polisen stå vid sjukvårdscentralerna och sy in alla som kommer dit för att få hjälp, istället för att jaga svårfångade våldsbrottslingar och andra tyngre kriminella. Tänk vilka gigantiska bötesbelopp staten skulle dra in! Och det finns absolut ingen risk att sjukvården går under jorden, eller söker sig nya hemliga lokaliteter, för det har en utredare av lagen fastslagit, att så blir det inte. Inte heller behöver vi satsa på arbetsskydd och arbetslagar för sjukvårdsarbetarna. Det anses ju fullständigt onödigt för sexarbetare, så då behövs det inte heller för dem som slavar i sjukvården. Det gäller att skicka rätt signaler.

En annan positiv effekt av en sjukvårdsköpslag blir att vi slipper få in traffickerade läkare, sjuksköterskor och annan sjukvårdspersonal från tredje världen och Östeuropa. Om sexköpslagen kan fixa det inom prostitutionen så måste sjukvårdsköpslagen kunna fixa det inom den stora sjukvårdstraffickingsektorn. Va? Säger ni att det inte finns någon trafficking där? Jamen, om vi precis som med prostitutionen klassar alla sjukvårdsarbetande som är immigranter som traffickerade (eftersom ingen frivilligt kan välja ett sådant våldsinneboende yrke), så har vi en gigantisk trafficking inom sjukvårdssektorn, mycket, mycket större än i sexsektorn.

Naturligtvis måste vi också förbjuda koppleri inom sjukvården. Ingen ska kunna tjäna pengar på någon som tvingas jobba i ett så våldsutsatt yrke. Därigenom kommer staten dra in än mer summor, eftersom alla landsting/kommuner som driver sjukvårdsbordeller (som sjukhusen mer adekvat bör betecknas, till skillnad mot sexbordeller) kan straffas. Sjukvårdsbordellerna måste naturligtvis stängas, och självklart ska inte heller de som är gifta med sjukvårdsarbetare få gå fria, eftersom de skor sig på sina makars arbete. Sjukvårdsarbetare måste fråntas vårdnaden om eventuella barn, och man måste därtill omskola sjukvårdsarbetarna till ett mer anständigt arbete. Självklart kan man inte heller låta sjukvårdsarbetare arbeta tillsammans för mer säkerhet, eller ha någon anställd som skyddar dem. Det skulle med samma logik som används om sexköpslagen bara öka våldet.

Det är också känt att sjukvårdsarbetare, precis som prostituerade, använder distanserande från arbetet som skydd mot mental ohälsa. Eftersom Kathleen Barry har konstaterat att det är hemskt skadligt för prostituerade måste det vara lika skadligt för sjukvårdsarbetare. Det kan ju inte vara bra en viss roll i sitt yrke och en annan hemma, eller hur? Där har vi ytterligare ett skäl till att införa sjukvårdsköpslagen. Och så måste vi förstås också betrakta försäljandet av sjukvårdstjänster ur ett könsmaktsperspektiv – eftersom det är mest kvinnor som utför tjänsterna måste det bero på mäns dominans över kvinnor, vilket logiskt sett gör sjukvårdsarbetaren till ett offer för strukturellt manligt våld. Om sjukvårdsköpande kvinnor blir våldsamma och slår sjukvårdsarbetare så beror det naturligtvis på att de är förtryckta av män, och alltså blir det manliga våldet dubbelt närvarande. Ytterligare skäl till att förbjuda försäljandet av sjukvårdstjänster.

Om vi skulle tillämpa samma principer på den våldsdrabbade sjukvården som på den våldsdrabbade gatuprostitutionen, kombinerat med tillbakadragande av arbetsrättigheter, skyddslagar o.s.v., så kommer vi snart att inte bara ha utrotat den våldsinneboende sjukvården och sjukvårdstraffickingen, utan också sjukdomarna i landet. Vi vill skapa identiska villkor för sjukvårdsprostituerade och vanliga prostituerade, för största möjliga framgång med konceptet. Och snart kommer den offentliga statistiken visa att vi inte har några sjuka i vårt land, eftersom inga uppsöker vårdcentralerna.

Och glöm inte – vi måste skydda sjukvårdstraffickingoffren.

Sexiga sjuksköterskor

tunn linje

Dick Wase har ingen egen blogg, men han har skrivit en stor mängd böcker, framför allt om medeltid och Gotlandshistoria, samt den mest omfattande boken som någonsin skrivits om sexualhistoria – Samlag eller Salighet. Dick är också politiskt aktiv, framför allt för en liberalisering av svensk sexuallagstiftning.

Liberaldemokraterna

Dekorrand

Farlig nakenhet

29/09, 2011

Spansk blottare åker fast

I Aftonskvallran idag kan man läsa om fem väldigt modiga norska poliser, som lyckades avstyra en mycket hotfull situation. De var på semester i Spanien, men eftersom de är poliser så ser de förstås brott överallt. I en gränd såg de en läskig blottare, fångade in honom och överlämnade honom till polisen. Eller hur var det nu? Vem orsakade egentligen en hotfull situation?

”Det var barn ute i området som kan ha sett honom. Så vi bestämde oss för att ta fast honom.”
– Helen Solheim (en av de norska poliserna) till Aftonbladet.

Rubriken i Aftonskvallran beskriver situationen som att ”Spanske blottaren valde fel offer” – men vem valde egentligen offer? Blottaren stod där helt lugnt i en gränd och gjorde ingenting, och plötsligt kommer fem norska kvinnor och jagar honom – så vem är offret egentligen? De norska poliserna skrävlar på, och refererar förstås till den ständiga undanflykten för att stoppa folk från att utmana moralisterna – tänk på barnen. Och de var ju förstås inte rädda alls, utan ser det hela mest som en kul anekdot.

”Ingen av oss var rädd, vi har ju stött på värre saker i jobbet. Men man kan konstatera att han träffade på fel folk den här kvällen.”
– Helen Solheim (en av de norska poliserna) till Aftonbladet.

Byt ut ordet blottare mot bög. Hur låter den här historien då? Men, invänder vän av ordning, bögar går väl ändå inte runt nakna, och då kan de väl inte vara ett hot mot någon? Och då frågar jag – på vilket sätt utgör en naken man ett hot mot någon? På vilket sätt är en naken man ett större hot än en påklädd man? För att han är avvikande? För att han är naken? På vilket sätt är nakenhet i sig farligt? Eller tecken på att en person är farlig?

Byt ut den nakne mannen mot en kvinna, och de fem kvinnliga poliserna till manliga poliser. Hur skulle det se ut? Men… en naken kvinna är väl inte ett hot? Och en naken kvinna kan väl inte vara farlig för barn? Vänta nu. Varför inte? Om en naken man är ett hot, varför är en naken kvinna inte det? Och av vilken anledning ses en man som ett större hot mot barn än en kvinna gör det? Det här är fel på så många sätt att jag saknar ord för det.

Fångad streakare

Jag har skrivit om nakenhet förut på Tantrablog – 2008 skrev jag en artikel som heter ”Nakna kroppar är inte farliga”, eftersom jag gärna vill förklara för alla som fortfarande tror att nakenhet är något förskräckligt farligt – att det inte är det. Ingen har någonsin dött av att se en naken kropp, och det är inte farligt för barn heller att se en naken man. Om du inte delar denna åsikt så får du gärna styrka med någon slags forskning om på vilket sätt nakenhet är farligt att råka se – för barn eller vuxna.

Det är förskräckligt och vidrigt att läsa Aftonbladets vinkling av det inträffade. Man tar omedelbart polisernas sida, och undviker konsekvent att skildra det verkliga offrets upplevelser. Hur kan det kännas att vara naken och sårbar, endast iklädd strumpor och skor, och plötsligt bli våldsamt jagad av fem galna, utländska kvinnor, för att till slut bli fasttagen och nedtryckt på en gata, och sen hämtad av polis? Man får innerligt hoppas att vad som hände sen är vad en av de kvinnliga poliserna antog – ”Jag tror de att de bara släppte honom”.

Kvinna delar ut flyers till Love Parade 2003

Varför är folk så rädda för nakenhet? Vad skrämmer så oerhört, vad är så hotande, så läskigt, så farligt, att fem starka norska kvinnor kan få för sig att skrämma skiten ur en stackars ensam, naken man, mitt i natten i en spansk stad? Varför tar Aftonbladet så självklart kvinnornas parti? Varför beskrivs de fem kvinnorna som ”offer” för denne ensamme man? Skulle fem manliga poliser vara ”offer” för en kvinnlig blottare?

Varför tar norska poliser för givet att det är förbjudet att vara naken i Spanien, så förbjudet att man utan att känna till lagarna på orten kan begå ett så grovt övergrepp? [Facit: det är det inte!]

Frågor att reflektera runt, kanske?

Nakendans i naturen

Dekorrand

Kul kommentar till radikalfeminism och kvinnlig sexualitet…

21/06, 2011

Zelda får smisk

Med andra ord – det finns fler sorters feminism än Gudrun Schymans könsmaktordningskollektivism, och även en jämställd och stark kvinna kan ha ett väldigt komplext och varierat sexliv, och till och med att hon kan vilja bli knullad hårt, och smiskad till lydnad. Faktiskt. Ha kul och gör det du gillar. Skit i vad som är PK och ”rätt”. Välj det du själv blir lyckligast av. Det är nog det bästa för alla.

Zelda seriestripp tecknad av Lina Neidestam

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: