Se upp för moralist-terrorister!

När sommaren äntligen blir just sommar, med sol och värme, vill många njuta av sol och bad. Somliga av oss njuter mest av att möta naturen nakna – som vi föddes in i denna värld. Det mest naturliga sättet att möta omvärlden när den är så välvillig – sol, vind och vatten mot naken hud är en sällsam njutning som kan vara sexuell, sensuell eller rent andlig till sin natur – huvudsaken är att det får oss att känna glädje, närvaro, stillhet, lekfullhet och innerlighet.

Om man föredrar att njuta av naturen helt utan kläder, inklusive de där små tygbitarna som många tror att man måste ha, för att vissa onämnbara kroppsdelar helt enkelt bara bär på en skam och fulhet som inte går att bortse ifrån, bör man ha uppsikt över ett alldeles särskilt irriterande fenomen – moralist-terrorister. De där som glor argt på dig och påpekar att det sannerligen inte passar sig att bada naken, och gärna kommer med det där tjatiga nonsensargumentet – ”tänk på baaaarnen!!!” – som om barn skulle ta skada av att se nakna människor. Obegripligt.

Dessa förvirrade och dömande individer styrs av sin egen ångest och svåra neuroser, kränker oupphörligen sina medmänniskor med sitt mentala handikapp, och sprider obehag, skam och gift var än de dyker upp. De är på vissa sätt värre än fästingar – som förvisso kan sprida hemska sjukdomar; borrelia, hjärnhinneinflammation, m.m., och i värsta fall ge men för livet – men moralist-terroristerna kan också göra djupa sår i själen, och skada människor kollektivt, med sin moralism, som de vill att alla ska följa. De är som små illaluktande insekter, som i ett ögonblick, ett enda stick, kan förvandla en hel dag av frid och glädje till något skamfullt och surt, och de skadar i längden hela samhället, så länge vi ger dem makten att göra det.

Låt inte dessa neurotiker komma undan med sina prussiluskiga oförskämdheter! Be inte om ursäkt! Det bekräftar bara deras vanföreställningar. Gå i svaromål, gärna skarpt – då dryper de av, svarslösa, och man slipper deras sura och direkt skadliga projektioner. Låt inte dessa moralist-terrorister leta sig in i din och dina medmänniskors hjärnor. Det är de som har fel, inte du. Det är de som begår övergrepp när de klagar på din nakenhet – inte du. Låt inte prussiluskorna vinna. Bekämpa de hjärntvättade sedlighetspolisernas stinkande moralismer.

Ifrågasätt dem istället, gå i svaromål – fråga på vilket sätt barn tar skada av att se andra människor nakna. Begär konkreta svar (det finns förstås inga – ingen människa i världshistorien har tagit skada av att se en naken kropp), och förklara sen att det farligaste för barnen är snarare detta skambeläggande moraliserande, och att barn tar mer skada av att INTE se nakna människor – för att inte tala om återkommande anmodan till barnen att de måste skyla sina kroppar – ett effektivt sätt att emotionellt stympa sina barn, och skada dem för lång tid framöver. Som sagt – värre än fästingar.

Baddräkter fyller en primär funktion, och det är att skyla de kroppsdelar som samhället har en överenskommelse om att de är skamliga, och att de därför bör döljas. Intressant nog växlar detta över tid. För hundra år sedan ansågs det nödvändigt att ha heltäckande baddräkter, för såväl män som för kvinnor. Lite som dagens ”burkini”. På 1970-talet nådde nakenbadandet en topp, och en bit in på 1980-talet var det högst ovanligt att se kvinnor iförda bikiniöverdel. Barbröstat var det normala, och minimala trosor eller badbyxor – för både män och kvinnor (även männens badbyxor var märkbart mindre – kommer du ihåg ”Speedos”?).

De senaste 30 åren har dock samhället rört sig åt ett mer nypuritanskt håll, något jag personligen tycker är väldigt tråkigt. Det finns säkert en bra tanke där någonstans, att man inte ska sexualisera människor när de inte vill bli sexualiserade – men till synes paradoxalt nog kan man som regel uppleva en betydligt mer avslappnad stämning på nakenbad. Ingen har något att dölja, alla kan slappna av och andas fritt. Baddräkter har ofta den paradoxala effekten att sexualisera kroppen mer (vilket är den sekundära funktionen – att just framhäva och sexualisera), eftersom de skyler just de kroppsdelar som vi allmänt förknippar med sex. Skulle vi inget dölja, så finns det inget att ha ångest inför. Vi bara är.

OBS! Jag förespråkar inte att alla ska bada nakna. Jag förespråkar att du själv ska få välja hur avklädd eller påklädd du vill vara. Tycker du att det känns för intimt att vara naken – ha något på dig. Trivs du med att vara naken – var naken. Det ska bara du avgöra, ingen annan, och ingen har rätt att döma dig. Det kan dock vara bra att vara mentalt förberedd på den här sortens moralattacker, så att man slipper onödigt lidande. Du ska inte ta på dig skuld och skam för deras självvalda lidande.

Om du så önskar – bada naken. Njut av sol, vind och vatten mot din nakna kropp. Det är din födslorätt.

Mer läsning om nakenhet i det offentliga rummet:

Läs gärna även Charlotte Cronquists bloggtext om dessa sedlighetspoliser.
Veckokrönika: Sedlighetspoliser och nakenbadare
Eller min artikel om nakenhet i Expressen förra sommaren:
Nakenhet är tabu i vår kroppsfientliga kultur
En bloggpost jag skrev 2008, om nakna kroppar:
Nakna kroppar är inte farliga!

Läs mer om våra tantriska kärlekskurser på Cirkus Eros!

Vårt omättliga behov av syndabockar

Jag fick i uppgift av SvT Debattredaktionen att skriva en artikel som skulle flankera debatten i TV samma kväll. Kvällens debatt skulle handla om sexköpare. Jag var också inbjuden som meddebattör (nu för nionde gången i SvT Debatt).

Mitt perspektiv är förvisso alltid sexsäljarens, men de två är ju beroende av varandra, så att säga. Nu finns ju artikeln på SvT Debatts hemsida, men jag publicerar den även här på min blogg, med min ursprungliga rubrik:

Behovet av syndabockar

I samma stund som vi människor förstod att det kunde vara mer gynnsamt att bedriva handel, byta varor och tjänster, så blev förstås även sex en värdefull valuta att byta med. Avancerade primater, som exempelvis chimpanser, gör det också. Det är en evolutionär adaption, vilket gör att det är extremt osannolikt att vi någonsin kommer att få stopp på det, hur mycket vi än försöker förbjuda det, hur hårda straff vi än utmäter.

Det finns inget som i sig är perverst. Vad som är avvikande och oönskat bestäms inte av en enskild människas agerande eller natur. Det styrs av omgivningens överenskomna värderingar och domar. Det som för tillfället betraktas som moraliskt fel avgör vilka som är de perversa, de utstötta, syndabockarna. Och det växlar. De som är syndabockar idag är respekterade i morgon – och tvärtom.

Varje kultur och varje tid behöver sina favoritsyndabockar, de perversa som det är legitimt att hata. På 1950-talet var det bögar och kommunister, och i nutid har vi pedofiler och terrorister. Och sexköpare. Det verkar som att det alltid måste finnas några vi människor kan projicera all frustration på, allt hat, förakt och behov att fördöma.

Nuförtiden är det fullt legitimt att hata torskarna, horbockarna – alltid männen – som man självklart stämplar som å ena sidan misslyckade och oattraktiva som inte kan få sex utan att betala, å andra sidan vidriga bestar som utnyttjar stackars viljelösa våp för sin egen låga njutnings skull, helt utan att ta någon hänsyn till den utnyttjades känslor och upplevelse.

Att verkligheten är oerhört mycket mer komplex än så behöver man inte ta hänsyn till om man har den ideologiska rätten på sin sida. Att det finns sexarbetare som ser det som sin livsuppgift och glädje att sälja sex till funktionshindrade, eller bara väldigt rädda och blyga personer, är irrelevant.

Ännu värre är det med horstigmat. För att fullt ut kunna döma sexköparna som patetiska psykopater måste hela bilden målas svart. Det får aldrig anas att de som säljer sex kan ha gjort ett medvetet val, eller kanske till och med – Gud förbjude – trivs med sitt yrkesval. Det skulle rasera moralisternas ”goda” självbild totalt.

Alltså utsätter man sexarbetarna för den optimala förnedringen – man omyndigförklarar dem, patologiserar dem, osynliggör dem, och skildrar dem som hjälplösa offer, oförmögna att fatta beslut. Och man tycker synd om dem – den värsta formen av subtil arrogans.

I Nya Zeeland har man valt en annan väg. Där har man helt avkriminaliserat all sexhandel, men man har infört strikta lagar som skyddar sexarbetarna. En sexsäljare har alltid rätt att säga nej till en kund, att välja – även som anställd på en bordell. Det är ett lagbrott redan att be om att få ha oskyddat sex. En sexarbetare som vill sluta sälja sex får motsvarande A-kassa från dag ett.

Detta har inte lett till en ökning i handeln, inte en sänkning heller – men en kraftigt förhöjd livskvalitet hos de som säljer sexuella tjänster. Men det går inte här i Sverige – vi har ju hororna och horbockarna som våra offer och förövare att hata och tycka synd om.

Vi pratar om dem, men aldrig med dem. Vem frågar hororna och horbockarna vad de tycker och känner? Att fråga sexarbetarna vad de tycker om ett lagförslag som berör just sexarbetare skulle ju underminera hela den moraliska krokanen, sticka hål på ballongen. Bättre att bara upprätthålla myten om den olyckliga horan och den äckliga kunden. Allt för att vi ska få ha våra syndabockar i fred, legitima måltavlor för hat och förakt.

Carl Johan Rehbinder, oberoende liberal debattör

Om du läser artikeln på SvT Debatts hemsida kan du också ta del av en rad kommentarer. Jag fick betydligt mindre mothugg än jag väntade mig, utan snarare mer positiv respons. Rejält med mothugg fick jag däremot på kvällen, i TV-programmet, av genuskorrekta bloggare och strukturmarxistiska PK-feminister, som uppenbarligen älskar att hata – alla som inte tycker som de själva. Men det är en annan historia…

Läs även denna bloggpost av Emma Rosenqvist!

Spara

Gören mot andra…

Horornas seger över kommunens moralister

Det här är nog det roligaste jag har hört på mycket, mycket länge. Inför klimatmötet i Köpenhamn ville moralnuckorna i kommunen förhindra en ökning av de prostituerades kunder, och därför trycktes ett antal vykort upp, med propaganda mot att köpa sex. Med en grådaskig bild i svartvitt och texten ”Be sustainable: Don’t buy sex!”. Dessa kort lades ut i hotellrummen hos samtliga delegater till Miljömötet, som en påminnelse från kommunen, att delegaterna borde låta bli att köpa sex.

Prostitution är inte förbjudet i Danmark, så det är mycket förvånande, och därtill ytterligt upprörande, hur kommunen väljer att diskriminera en fullt legal, utvald yrkesgrupp. Men i moralens namn kan man uppenbarligen hitta på vilka vansinnigheter som helst – från massarresteringar av fredliga demonstranter till skattefinansierade propagandakampanjer mot en legal yrkeskår.

Köpenhamns horor blev förstås upprörda, så gemensamt slog de tillbaka på ett extremt intelligent sätt, som kommunen förstås aldrig kunde ha föreställt sig. På initiiativ från Sexarbetarnas intresseorganisation SIO, erbjöd Köpenhamns horor grats sex till klimatmötets delegater, mot att de lämnar ett sådant vykort i betalning, och visar upp ett ID som bevisar att de är delegater på miljömötet.

Hororna vände alltså antisexpropagandan till reklam för sig själva, framför allt för att sätta strålkastarljuset på den orättfärdiga diskriminering kommunen utövade mot de prostituerade. Intelligent som fan, och ett riktigt fett långfinger i synen på den moralistiska kommunstyrelsen.

Susanne Møller, SIO

Men med tanke på hur Köpenhamns kommun behandlar fredliga demonstranter vid COP15 – fängslar dem i timmar, misshandlar fotografer och journalister, så kanske man inte ska förvånas över hur de behandlar sina horor. All smuts ska bort – politiskt oliktänkande, horor och invandrare – ut med skiten bara. Så verkar de tänka, danskarna. Härligt och jovialiskt folk.

Danskarna är nog helt enkelt inte riktigt mogna att delta i internationella sammanhang.

”Something is rotten in the state of Denmark”
William Shakespeare, Hamlet

Mer om sexbråket i Köpenhamn:
Aftonbladet, Expressen TV, norska dagstidningen Dagbladet, Laura Augustins blogg

Mer om COP15:
Politiken.dk, Politiken.dk igen, Aftonbladet, Aftonbladet igen, Elin Grelsson, YouTube (film från en demonstration), Loke, RS Malmö

P.S. Det mest skrämmande med polisens fullständigt osannolikt överdrivna behandling av fredliga demonstranter är inte poliserna själva, utan det faktum att många ”vanliga människor”, och även etablerade politiker, går ut och försvarar eländet. Typ ”åker man dit och demonstrerar, så får man skylla sig själv”. Jaha. Så demokrati är onödigt? Ska fredliga demonstranter finna sig i att bli behandlade som förhärdade brottslingar? Jag tycker inte det. Det står illa till med demokratisynen hos nutidens politiker, som kan godkänna den här sortens galenskaper.

Att må dåligt av prostitution

På ögruppen Fiji pågår en intressant debatt, och den handlar om analsex och homosexuella handlingar mellan män. Analsex, liksom all slags bögsex är nämligen strängeligen förbjudet på Fiji, och kan leda till mångåriga fängelsestraff. Sexuella handlingar mellan kvinnor räknas inte, av någon anledning. På just Fiji lagfästes 1997 i konstitutionen att man inte kan döma folk för deras sexuella läggning, men detta var uppenbarligen en papperstiger, för fortfarande är det hårda straff på analsex och homosexuella handlingar mellan män. Nu har de haft ännu en militärkupp, så hur de blir med denna konstitutionella frihet är fortfarande ett frågetecken. Fiji är ett starkt religiöst (kristet) präglat land, och det är naturligtvis orsaken till den selektiva ”friheten”.

Eftersom analsex är så hårt stigmatiserat blir det förstås bara en liten marginaliserad grupp som ändå ägnar sig åt denna sexuella variation, och man kan väl utgå från att dessa stackare mår ganska dåligt, att de som blivit avslöjade som sodomiter är utstötta av samhället och förmodligen rätt så avvikande i fler avseenden än den sexuella preferensen. Följaktligen kan man framgångsrikt argumentera mot legalisering av analsex, med just det statistiskt bevisbara skälet att de som ägnar sig åt det faktiskt mår väldigt dåligt. Och det låter ju välmenande och förmodligen faktamässigt korrekt, givet de specifika omständigheterna. Men det är förstås ett cirkelargument som inte håller för granskning.

Analsex - farligt, syndigt och förbjudet!

Detsamma gäller argumenten mot prostitution, och för sexköpslagen, här i Sverige. Flera politiker vill skärpa sexköpslagstiftningen, trots att en folkmajoritet alldeles uppenbart tvärtom är för ett avskaffande av lagen – eftersom den är oförnuftig. Därtill har våra politiker beställt en ”utredning” beträffande lagen, men den utredningen är förstås inte ens värd papperet den är skriven på. Utredaren har fått strikta direktiv, att utredningen skall bekräfta lagens förträfflighet, och helst stödja en skärpning. Vad är det för mening med att göra en utredning, om resultatet är bestämt av beställaren redan innan den ens är gjord? Fnattigt och lömskt.

På inget annat område i samhället har vi lagar mot ekonomiska transaktioner gällande aktiviteter som i sig är lagliga. Det är inte förbjudet att laga mat. Följaktligen kan jag göra upp avtal om att laga mat åt andra mot betalning. Det är inte förbjudet att bygga hus. Följaktligen kan jag göra upp avtal om att bygga hus åt andra mot betalning. Och det är inte förbjudet att ha sex. Men, se den gubben gick inte…! Då slår backventilen till. Sånt får man inte sälja.

Det mest bisarra med denna juridiska konstruktion är att det inte finns något brottsoffer. Det är brottsligt att betala för sex. Men det är inte den som säljer som utsätts för brottet. Den prostituerade räknas inte som brottsoffer, och kan inte få skadestånd, och är bara relevant vid en rättegång i form av vittne. Så vem är brottsoffret? Det kan bara vara staten. Lagen som sådan är alltså offret, och den sexköpande brottslingen skall alltså stå till svars inför staten. Men om den prostituerade inte är ett brottsoffer – då kan ju inte sexköparen vara en verklig brottsling. Staten har härmed ogiltigförklarat sin egen lagstiftning. Begåvat.

En annan total brist på logik i sammanhanget är att samma människor som skriker sig hesa mot en avkriminalisering av prostitutionen, kan vara lika starka i sin retorik FÖR andra friheter som vi ska ha med våra kroppar. Abort, till exempel, som ju är en självklar rätt för kvinnor i ett jämställt samhälle. Dock får en abort på många sätt betydligt svårare konsekvenser än sexsäljande, eftersom en abort alltid handlar om att släcka ett liv, att hindra en människa från att födas. Att begära en femhundring för en schysst avsugning har betydligt lindrigare konsekvenser, men detta är alltså förbjudet. Inkonsekvent – javisst! Den största frågan är förstås varför vi får hävda vår suveräna frihet gällande den egna kroppen i vissa fall, men inte andra?

Jag är inte ”prostitutionsförespråkare”, ett retoriskt favoritepitet som förbudsivrarna hittat på för att solka oss som är mot förbud. Jag tycker inte att det är jättebra med prostitution, och jag tror inte på ”myten om den lyckliga horan”, lika lite som jag skulle tro på ”myten om den lyckliga sopåkaren / gruvarbetaren / börsmäklaren / städaren / banktjänstemannen / diskaren. Men jag köper inte heller klyschiga vulgärargument om ”kvinnor och barn som säljer sina kroppar” (typ galenpannan Zaida Catalan, Mp).

Sanningen finns som alltid någonstans i mitten, men utspritt över hela skalan. Självfallet finns det prostituerade män och kvinnor som hellre skulle vilja göra något annat, och som faktiskt lever under hemska förhållanden. Och det finns prostituerade som verkligen har valt sitt jobb, och som trivs med det. Men vi hjälper ingen att få det bättre genom att stöta ut och stigmatisera, förbjuda och straffa. Då gör vi bara livet värre för alla dem vi stämplar som syndare.

Varje människa borde få ha suverän äganderätt till sin kropp, att varje individ måste få bestämma själv vad han eller hon vill göra med sin egen kropp. Gör vad du vill, så länge du inte skadar någon annan, alltså. Det handlar om abort, det handlar om sexsäljande, och i förlängningen naturligtvis även drogbruk, valfrihet i användande av säkerhetsåtgärder som bara gäller min egen kropp (hjälmar, bilbälten etc.) och mycket annat.

Detta resonemang innebär också i sin fulla konsekvens att jag alltid måste få ta ansvar alldeles själv för mina val, om jag vill det. Och då kan man inte ha ett trygghetsnarkotiskt regelsystem i grunden, som i praktiken förbjuder mig att ta ansvar för min egen hälsa och välmående efter eget huvud.

Och så kommer jag alltid fram till samma fråga – vem äger dig? Staten, din familj, eller du själv? Vem tycker du ska ha den högsta bestämmanderätten över din egen kropp, ditt eget liv? Du själv eller någon annan? Tycker du att det är O.K. att vissa människor (som inte känner dig) anser att du inte är förståndig nog att ta hand om dig själv?

Jag tycker att det är dags att vi sätter stopp för dessa paternalistiska försök att styra människor över deras huvuden. Det är dags att ta bort idiotiska lagar som omyndigförklarar människor. Det är dags att vi slutar att hindra människor från att vara vuxna.

Läs mer om prostituerades situation i Sverige hos Isabella Lund.

Läs mer om homosexuellas situation på Fiji på Globalgayz.com.

Hemma-porren är den nya sexuella revolutionen

Denna artikel blev först publicerad på NEWSMILL, 090103

Det pågår en sexuell revolution. Ett sexualmoraliskt paradigmskifte som inte främst drivs fram av medelklassintellektuella akademiker. En frihetlig underström av nätdejting, webcam, sexbloggar, swingersklubbar och amatörporr. Detta återspeglas i mainstreamkulturen, med onaniredskap på apoteken, sexkurser för par och singlar, samt utförlig sexrådgivning i allehanda media. Framför allt har det bivit lättare att prata öppet om sex, utan skam och dömanden. I egenskap av sexualupplysare och därtill konstnär med inriktning på erotik tycker jag naturligtvis att det är en positiv utveckling som jag uppmuntrar, och även deltar i. Det blir dock allt mer uppenbart hur långt ifrån varandra det intellektuella etablissemanget och ”vanligt folk” är i sin syn på sex.

På 1960- och 1970-talet var det vänsterintellektuella och liberaler som var de mest sexpositiva och relationsradikala, men sedan dess har pendeln svängt ordentligt. Nu är det rörmokare, butiksbiträden, bibliotekarier, taxichaufförer och revisorer som leker glada sexlekar med varandra, medan de politiskt engagerade förståsigpåarna varnar för omoralen. Ett exempel på denna subkultur som blivit mer och mer mainstream är den ökande floran av amatörporr på nätet, i form av erotiska YouTube-kloner som RedTube och XTube. Detta har förstås genererat ett stort intresse från klåfingriga förståsigpåare som nu måste förklara detta märkliga fenomen, som ju fullkomligt strider mot den nypuritanistiska sexualsynen, i vilken porren bara handlar om exploatering och girigt utnyttjande. Vanliga människor visar upp sitt sexliv på Internet, fritt och skamlöst, utan ekonomisk vinst.

En allmänt spridd uppfattning, som lägger grunden för denna puritanism, är att så kallad ”sexualisering” alltid är av ondo. Så fort man använder sig av begreppet sexualisering, så är det alltid i negativ kontext. Det kan t.ex. handla om ”sexualiseringen av det offentliga rummet” en absurd teori, eftersom samhället sällan har varit så avsexualiserat som nu. Men varför är sexualisering så hemskt? Det måste ju betyda att sex i sig är dåligt och farligt. Och vilka fakta, vilka rön ligger bakom denna synvinkel? Historiskt sett är de mest sexualiserade kulturerna de mest fredliga och harmoniska, och i kontrast är de mest sexnegativa kulturerna också de mest krigiska, förtryckande och våldsamma. Så till vilken nytta håller vi liv i sexskräcken?

Alexa Wolf är en av de som totalt missbedömt läget, eftersom hon å ena sidan påstår att amatörporren kommer att slå ut den kommersiella porren, å andra sidan teoretiserar hon utifrån ett klassperspektiv och ifrågasätter frivilligheten i amatörporren ett nedlåtande von oben-perspektiv med vilket hon i praktiken dömer ut de lägre samhällsklasserna som oförmögna att fatta beslut om sina egna sexualvanor.

Straffrättsprofessorn Madeleine Leijonhufvud gör en motsatt analys, och anser att hemma-porren tvärtom stärker ”sexindustrin”. Dock är hon minst lika sexnegativ som Alexa Wolf. Leijonhufvud anser att all produktion av pornografi bör förbjudas, och svamlar okontrollerat om hallickar, ”feta porrfilmsdirektörer”, nödvändig inskränkning av yttrandefriheten, trafficking och människohandel i en (o)salig röra.

Att dylika förbud knappast skulle komma att efterlevas, utan snarare bara skapa en svart marknad och en än mer urholkad respekt för lagen, det kan professor Leijonhufvud uppenbarligen tillåta sig att strunta i. Och vad det kan leda vidare till, i form av förbud mot all publicering och spridning av pornografi, och slutligen förbud mot innehav, vill hon förstås inte fördjupa sig i. Riktigt krångligt blir det förstås när man ska definiera vad som är pornografi, och vad som inte är det. Vad ska tillåtas, och vad ska förbjudas? Zorn? Ingres? Anaïs Nin? Robert Mapplethorpe?

Arrogansen och dumheten hos vissa delar av den intellektuella eliten är uppenbarligen gränslös.

Vi kommer inte åt kvinnoförtrycket genom att förbjuda porr. Förtrycket finns först i det samhälle som porren skapas i. Så om vi vill ha mer jämställd porr, får vi helt enkelt ändra på vår attityd generellt, i samhället, i våra möten med andra människor. Vi ändrar inget genom att skjuta budbäraren.

Konsten speglar verkligheten, inte tvärtom. Och på samma sätt som kommunala musikskolan och amatörband i varje garage och källare har genererat en fantastisk mängd internationellt framgångsrika musiker, för att inte tala om alla skådespelare som har börjat i amatörteatergrupper, kommer amatörporren också på sikt generera högkvalitativ och engagerande porr, gjord av människor som verkligen gillar det de gör. Och i samma grad som amatörporren blir accepterad som en naturlig del av mainstream-kulturen, så kommer även den kommersiella porren blomstra med allt vad det innebär, i form av bättre kvalitet och bättre förhållanden för de som arbetar i produktionen.

Marknaden kommer att förvänta sig det, och producenterna kommer att tillhandahålla det som kunderna vill ha.

Bloggar som kommenterar: Trilog, Lerdell Investigations

Sexdebatt på Newsmill

Jag har blivit ombedd att yttra mig i form av en debattartikel på NEWSMILL, och ämnet för dagen är porr och sexualpolitik. Artikeln jag har skrivit heter Hemma-porren är den nya sexuella revolutionen och är en replik på artiklar av filmaren Alexa Wolf samt straffrättsprofessorn Madeleine Leijonhufvud. Jag tycker naturligtvis att de båda är ute och cyklar rejält, men det kan du själv se om du tar dig till NEWSMILL och läser artikeln!

Ja, hur ska du stå ut med porren…?

Nu börjas det igen – i Aftonbladet beklagar sig en kvinna över att hennes partner tittar på porr. Hon känner sig utestängd. Hon har fått honom att lova att inte titta på porr, men han håller inte sitt löfte. Dessutom är hon upprörd för att han fantiserar om andra kvinnor i vänskapskretsen. Hon är alltså ett offer för sin hemska man, som inte kan kontrollera sin sexualitet, och han ger henne inte ett absolut monopol på sina sexuella tankar. Hu.

Och som om det inte var illa nog, så håller ”relationsexperten” Eva Rusz med henne, och börjar babbla om ”porrmissbruk”, och så refererar hon till charlatanerna på dysberoendekliniken. Det hela framstår bara som en obehaglig parodi, ett sexualfientligt, mononormativt, normalneurotiskt skam- och skuldpaket av värsta sort. Hon skriver klichémässigt ”Att män tittar på porr är ganska vanligt, det kan till och med sätta krydda på ett slentrianmässigt sexliv”, och nämner över huvud taget inte att också många kvinnor uppskattar porr. Det är liksom självklart i Aftonbladets ”relationsexpert” Eva Rusz värld, att kvinnorna alltjämt är offer för de lustfyllda männen som inte kan kontrollera sin hemska sexualitet. Barbarer är vi allihop, vi män, och alla kvinnor är änglar.

Hon svarar den stackars kvinnan – ”Sexfantasier kan krydda förhållandet – så länge partnern finns med i fantasierna. Om han byter ut henne mot vännerna och enbart tillfredställer sig på egen hand har de problem – som hon inte ska acceptera.” Jaha. Så vi ska ha Orwellskt krimtänk nu också?
”Du får inte fantisera om någon annan än din partner, för då har ni problem, och kanske du måste besöka en klinik, för du är psykiskt sjuk om du attraheras av fel person”.
Eller? Kan problemet finnas på en annan nivå? Kan det vara läge att ifrågasätta orsak och verkan? Kanske det inte är porren och onanin som är problemet, utan ett symptom på något annat?

Slutklämmen är fantastisk. ”– Hon ska inte behöva oroa sig över att han onanerar efter en parmiddag, säger Aftonbladets relationsexpert Eva Rusz.” Vad fan menar hon med det? För det första – varför ska en människa över huvud taget oroa sig för att en annan människa onanerar? Det är väl ingen annan som har med det att göra? Om jag vill runka, så är det min ensak, och ingen annan (min partner inkluderad) har med det att göra, om jag inte vill, och vem jag eventuellt fantiserar om har ingen annan med att göra heller. Och om det skulle vara så att jag och min partner har dåligt sex, så blir det väl knappast bättre av att skuldbelägga porrtittande och onani?

Det värsta i sammanhanget är att kvinnan som frågar anser att hennes relation i övrigt är väldigt bra, och hon undrar om hon helt enkelt ska acceptera hans porrbehov. En riktig relationsexpert (en som är intelligent och medveten om människors verkliga behov) skulle förstås i det läget säga ”ja, vafan, om er relation är bra i övrigt så är det kanske inte så mycket att hänga upp sig på – låt honom titta på sin porr). Men så mycket begriper inte Eva Rusz, nej, hon ska trycka ner mannen i gyttjan, påtala hur hemsk (och förmodligen sjuk) han är, och med detta idiotiska påstående kan hon alltså bidra till att göra relationen SÄMRE. Om frågeställaren skulle följa Eva Rusz råd skulle med stor sannolikhet de delar av relationen som fungerar bra också krascha. Riktigt, riktigt dåligt, Eva Rusz.

Jag blir så jävla trött på den här skiten. Varför kan folk inte bara acceptera att alla har en egen sexualitet, män blir kåta, kvinnor blir kåta, vi blir alla kåta av att titta på människor omkring oss som vi upplever som sexiga. Att fantisera om andra än sin partner är inte särskilt konstigt, inte särskilt ovanligt, och inget att hänga upp sig på. Porr är gott och nyttigt, och inget att bli upprörd över. Djurarten homo sapiens är inte konstruerad som monogam varelse. Rent socialt kan vi fästa oss vid enskilda personer och grupper, eftersom vi är flockdjur, men sexuellt monopol är definitivt inte instinktivt beteende för människor.

Bevare mig för skuldframkallande moralismer av relationsexperter från helvetet, stofiler som inte har förstått att vi har gått in i ett nytt årtusende. Och allra värst är det när man oupphörligen moraliserar över ungdomars beteende, och gärna glömmer sina egna erfarenheter från ungdomen. Under andra halvan av 1900-talet inleddes en sexuell revolution, som fortfarande pågår, och det är utan tvekan så att denna revolution har haft synnerligen god effekt på det allmänna hälsotillståndet, såväl fysiskt som psykiskt.

Sex är inte farligt. Sex är häsosamt och nyttigt. Man kommer närmare andra människor, man sätter fart på hela systemet i kroppen, man får skratta och njuta. Det skulle vara en god gärning att kasta ut de viktorianska relationsexperterna från tidningsredaktionerna och ta in lite folk som har koll istället, som inte reflexmässigt tycker att en människa självklart kan ägas av en annan människa. Slaveriet är avskaffat.

En hälsosam, skön och rolig aktivitet - och trevlig att titta på!

Andra som bloggar samma ämne:
Blogge , El Rubio, projO, Bitchslap Barbie, Metrobloggen – jj.n, Blottad Miss FitBitch, Aquitas Veritas

Moralisk upprustning – första stegen mot fascism

Porr är farligt, ondskefullt, våldtäktsbefrämjande och borde förbjudas. Eller…?

I Piteå väller moralpaniken fram som en tsunamivåg, och kulturchefen arbetar för ”goda värderingar”. Det har skrivits spaltmeter (här, här, här, här och här) om Henrik Svenlin, det unga mackbiträdet på OKQ8 i Piteå, mackägaren Mikael Åström, SAC (Syndikalisterna) samt Hans Hansson, chef för kultur- och fritidsförvaltningen i Piteå, och den propagandakampanj kulturchefen satt igång, med utpressning, tvång och annan otillbörlig påverkan av berörda parter. Många bloggare har också bidragit till debatten, förstås.

Men alla har inte fallit för masspsykosen. Statsvetaren Stig-Björn Ljunggren, som också är kolumnist på Piteå-Tidningen, skrev en härligt sarkastisk och avväpnande artikel om hela rabaldret, och den är verkligen värd att läsa. Som en intressant information i anslutning till denna artikel kan nämnas att Stig-Björn sade upp sig som kolumnist eftersom chefredaktören stödde kampen för att porrfritt Piteå och vägrade köra hans kolumn. Att han hade ryggrad, och valde att säga upp sig från en arbetsplats som han inte var nöjd med (ja, en liten välriktad spark mot den narcissistiska mesen Henrik Svenlin) hade hon tydligen inte räknat med, för hon valde raskt att be honom att stanna kvar. Hon bet i det sura äpplet och körde hans kolumn.

Många har förstås blivit arga och upprörda över denna flagranta respektlöshet mot demokrati, anständighet och frihet, men många andra har också försökt beskriva hela detta förlopp som en bagatell, en tillfällig liten löjlighet i en ytterst begränsad omfattning, ett välfärdsproblem utan substans. Inget att ödsla energi på. Piteå, liksom – duh…

Problemet är att det är just på detta sätt tyranni och fascism börjar. Små, små steg, som ingen orkar bråka om, och så är massor av de saker som vi själva kunde bestämma över plötsligt förbjudna, utan att vi märkte hur det gick till. Med en helhetsblick kan vi sammanställa detta med införandet av FRA-lagen och flera andra integritets- och frihetskränkande åtgärder och lagar, och då inser vi att vi nu är närmare ren fascism än vi tror.

Alla som inför diktatur börjar med att införa lagstiftning mot de som avviker mest, som homosexuella, prostituerade, politiskt extrema m.fl, och sen kan man dra åt tumskruvarna lite till, och lite till, och lite till. Som den berömda grodan i kastrullen – om du slänger ner en groda i kokande vatten kommer den att hoppa ur som ett skott, men om du lägger ner den i kallt vatten och sakta höjer värmen kommer den inte att märka något. Så säger myten i alla fall, och även om det eventuellt inte skulle vara sant i verkligheten (som det där med strutsarna med huvudet i marken) så är det en bra liknelse.

Porr är INTE ett tecken på ett sjukt samhälle. Det är snarare tvärtom. Närvaron av pornografi är ett lackmuspapper på att ett samhälle är fritt, friskt och levande. I diktaturer lyser all porr och annat snusk med sin frånvaro. I fria länder med lättillgänglig porr är jämställdheten alltid större än i de länder där porren är förbjuden.

Jag vill påminna om ett tidigare blogginlägg som jag skrev för en tid sedan här på TantraBlog – Porr är gott och nyttigt! I det inlägget demonterar jag en hel del av den desinformation som sprids av den kristfascistmoralistiska porrhatarmaffian. I sammanhanget passar även mitt mest lästa och kommenterade blogginlägg Nakna kroppar är inte farliga!. Läs gärna också min recension av Petra Östergrens bok Porr, horor och feminister. Den tillför oerhört mycket i debatten. Boken, alltså. Läs den också – men börja gärna med recensionen, som sagt.

Eller för att citera en bekant; Björn Elzen, chef på Hydra Förlag:

Den som vill slåss för och försvara friheten måste ha modet och kraften att göra det i tid och även försvara sådant som man inte direkt gillar eller sådant som kan bagatelliseras och förlöjligas. Att ge sig på pornografi är ett mycket signifikant steg – måhända litet och harmlöst i sig – mot ett mardrömssamhälle.

Samtliga foton i detta blogginlägg är mina egna bilder.
Se mer på min erotiska hemsida Cirkus Eros.

Vägen till helvetet…

…är kantad med goda intentioner.

Och i värsta fall har man en destruktiv agenda, som man döljer med ett behjärtansvärt yttre. Allas vår Thomas ”Stasi” Bodström är ett bra exempel på detta, med sin kristfascistiska ideologikampanj, sitt självrättfärdiga korståg mot okristlig moral.
Nu visar ytterligare en moralistisk hycklare upp sitt självgoda ansikte, en snuskpelle som vill göra världen fulare och mer motbjudande än nödvändigt – den australiensiske premiärministern Kevin Rudd.

Den censurerade fotografen Bill Henson.

Den erkände australiensiske fotografen Bill Henson fick häromdagen besök av polisen, som stängde hans senaste utställning i Sydney, på Roslyn Oxley9 Gallery. Ett av hans fotografier föreställer nämligen en naken, 13-årig flicka. Detta har givit den australiensiske premiärministern Kevin Rudd ett totalt tuppjuck, och han gick ut med påståenden om att detta var ”revolting”. Frånstötande. Frågan är vad som egentligen är frånstötande. Bilden i fråga, eller Kevin Rudds sjuka associationer kring den.

Bill Henson har gjort ett nästan överjordiskt vackert porträtt av en ung flicka, en bild som utstrålar sårbarhet, trots, stillhet, väntan, och det där spännande vacklandet mellan mod och rädsla, den verkligt unga ungdomens nyknoppade blomning. Det är en märklig och storslagen bild, som för övrigt är så ”oporrig” som man kan tänka sig, en bild som visar upp en djup och innerlig respekt för modellen, som i sanning kan vara stolt över att ha blivit avbildad med sån känslighet, respekt och lyhördhet. Självklart med såväl modellens som föräldrarnas uttryckliga samtycke och uppskattning.

I Thomas ”Stasi” Bodströms Sverige skulle förstås innehavet av en sådan bild vara helt förbjudet, och rendera flera år i fängelse. Varför? För att det strider mot Bodströms moral? Nej, för att det är lättare att styra människor som lever i skam och skräck. Jag tar alltså en risk när jag publicerar denna bild på min blogg. Jag tar risken att bli måltavla för sexdårarnas pedofilneurotiska projektioner, polisanmälningar samt allmän aggression. Så varför tar jag den risken? För att jag älskar sanning, och för att jag inte vill diskutera en bild utan att de jag diskuterar med kan se vad vi faktiskt avhandlar. Och så tycker jag verkligen att denna bild är oerhört vacker, och jag känner en djup respekt för fotografens konstnärliga arbete.

Bill Hensons bild är allt annat än objektifierande. Modellen är stark i sin integritet, och fortsätter att vara ett subjekt, även för oss som betraktar bilden. Jag känner mig priviligierad som får ta del av denna självutlämnande bild, och känner respekt och ödmjukhet inför den avbildade. De som tvärtom ser barnporr och objektifiering, bör nog ta sig en rejäl titt på sin egen förvridna världsbild. Det är definitivt inte bilden det är fel på.

Australiens premiärminister Kevin Rudd (behöver jag nämna att han är en djupt troende och aktiv kristen?) tycker som sagt att denna bild är frånstötande. Minister Rudd påstår vidare att Bill Hensons bilder inte har något konstnärligt värde, vilket är ett rätt spektakulärt påstående av en högt uppsatt politiker. Vilken slags bildning har minister Rudd för att avgöra en sådan sak?

Landscape – Bill Henson

Dagen efter detta påstående står minister Rudd fortfarande för det, att bilden är ”absolutely revolting”, och vägrade konsekvent att be om ursäkt, med följande motiv:
”I am passionate about children having innocence in their childhood.”

Det intressanta med denna förklaring är förstås att den kristna bilden av sex är att innan man har haft sex, så är man ”oskuld”, ”oskyldig”, men så fort man har haft sex (eller blivit fotograferad naken) så bär man ”skuld”, och är en syndare, en besmittad, nedsmutsad.
Och själva tanken att ett barn, t.o.m. ett nyss könsmoget barn, skulle kunna ha en inneboende sexualitet är förstås fruktansvärt obehagligt för en fundamentalistisk kristen, som anser att all sex är av ondo – utom det som företas i den äktenskapliga sängen, i syfte att alstra barn. Så har det sett ut sedan 300-talet, i den kristna kyrkan.

Foto: Bill Henson

Det är djupt oroande att vi alltmer håller på att skapa en kultur i vilken barn får lära sig tidigt att deras kroppar är fula, frånstötande, skrämmande och förbjudna. Vad är budskapet till den unga flickan, på väg att bli kvinna, i en oerhört känslig ålder, och för övrigt till alla andra tonåringar i samma känsliga övergångsålder, när en företrädare för samhället säger att en sådan bild är frånstötande? DET är ett fruktansvärt övergrepp, en kränkning utan like, när en premiärminister så omdömeslöst ger uttryck för sina privata paranoior, baserade på en åldersstigen, kroppsfientlig, livsförnekande, kristen världsbild.

Jag drar mig till minnes en historia om en man som konsulterar en psykoanalytiker, och som blir utsatt för ett s.k. Rorsach-test, med bläckfläckar i olika former. Vid åsynen av dessa olika bilder får han ständigt sexuella associationer. Än är det testiklar, än är det ett kopulerande par, eller en fuktig och öppen vagina. Efter sessionen säger psykoanalytikern till klienten att han är ovanligt sexfixerad, varpå klienten svarar, uppbragt:
”– Men det var ju du som visade alla dessa snuskiga bilder!”
Man ser det man vill se, och drar slutsatser utifrån det.

När enskilda individer projicerar sina egna rädslor på andra, och agerar fördömande utifrån en ”omtanke” om den ”drabbade”, så har det inget med verklig medkänsla att göra. Det är vad man kan kalla ”egocentrisk empati”, vilket i praktiken just att man projicerar sina egna rädslor respektive behov på andra.
”– Åh, usch så hemskt, kan ingen göra något för stt stoppa detta?”
Det man själv aldrig skulle vilja göra tror man inte att någon annan skulle vilja göra heller, och därför måste den personen vara tvingad, manipulerad eller lurad att göra det. Vad det nu än är. Allt från att äta mask till att bli knullad i röven. Eller bli fotograferad naken.

En intressant vinkel på situationen får man om man samtidigt vet att Australien har stora problem med en annan sorts övergrepp mot barn – de pressas av rugbypappor. 12-åringar som får hjärnskakning efter hjärnskakning (vilket gör att barnen kan utveckla epilepsi), som får sprickor i skalle och skelett, som får muskelskador och ibland svåra men för livet – för att deras överambitiösa föräldrar och tränare uppmuntrar dem att tävla fast de egentligen borde ta ledigt från träningen. Men detta är alltså socialt accepterat. Att barn blir fotograferade nakna med medgivande av både sig själva och sina föräldrar, det ses som subversivt och farligt, men att ta risken att få obotliga skador och men för livet genom tuffa kontaktsporter, ses alltså med större acceptans.

Twins – av Anne Geddes – barnporr?

Det är förstås en oerhört viktig frågeställning – kan det över huvud taget vara godtagbart att avbilda barn mellan bebisålder och vuxen, på ett sätt som eventuellt skulle kunna tolkas som sexuellt? I Thomas ”Stasi” Bodströms Sverige (och Kevin Rudds Australien) är svaret solklart. Nej! Förbud!!!
Visst kan man hävda att den ursprungliga tanken är god, att det är angeläget att skydda våra barn från exploatering och objektifierande sexualisering, men frågan är om vi verkligen hjälper barnen om vi blir alltmer fanatiska i vårt censurerande av utvalda delar av livet.

Pedofilhysterin slår mot alla – jag försökte Googla ett par gamla Carl Larsson-bilder på nätet, illustrationer med badande barn i en sjö, samt en naken liten flicka i barnkammaren. De fanns ingenstans. Varför? För att vi omedvetet censurerar oss själva. Ingen använder just dessa bilder på nätet, eftersom de kan ge peddo-associationer. Börjar det inte bli lite väl crazy nu?

Varje gång vi tar del av den här peddo-nojan i media, så blir vi allt försiktigare. Folk tar inte ens bilder av sina små bebisar nakna längre, eftersom de får peddo-associationer. Varför? Nakna, lekande barn är ju underbart vackra att beskåda, själva sinnebilden av lycka och glädje!
Vuxna människor vågar inte vara nakna tillsammans med sina egna barn längre, eftersom det ger obehagliga associationer.

Foto: David Hamilton

Jag är själv förälder till tre tonåringar, och vårt gemensamma favoritbad på somrarna är faktiskt Ågesta naturistbad – mina tonåringar har förstått att deras kroppar är perfekta precis som de är, och att de inte behöver skämmas och skyla sig, och det tycker jag är så härligt och befriande. Det finns ingen ”naturlig blygsel” – den är påtvingad barnen från ett skam- och skuldbeläggande samhälle.

En populär kliché i sammanhanget är ”låt barnen vara barn” – och det håller jag gärna med om. Men då tycker jag inte att vi med det som motiv ska projicera vår oskuldsfixerade idealbild av det idylliska barnet på vår barn, utan faktiskt acceptera och bejaka barnen som de komplexa människor de är. Inte som barnboksfigurer, utan som riktiga personer. Barn har också sexualitet, barn har också en relation till sin kropp, som de ständigt måste upptäcka på nytt allteftersom de växer. Om vi utifrån våra paranoida föreställningar projicerar skam och skräck på barnen, så kommer de att suga upp och förkroppsliga just detta. Och det önskar vi dem väl inte?

Vi borde alla slappna av lite beträffande fysisk nakenhet, gällande såväl barn som ungdomar och vuxna. Det är inte farligt att bli sedd naken, och det är inte farligt att se någon naken. De allra, allra flesta som vi möter i vår omgivning är faktiskt INTE pedofiler. Och de allra flesta barn som blir utsatta för övergrepp blir det i sin egen familj, i hemmet. Så vi kanske inte behöver oroa oss ständigt, så mycket som vi verkar göra just nu.
Om det sedan finns en och annan som fantiserar sexuellt, eller mordiskt, eller girigt på annat sätt, så är det inget vi kan göra något åt. Det viktiga är att vi gör vad vi kan för att se till att de destruktiva tankarna aldrig omsätts i handling.

Foto: David Hamilton

Vägen till helvetet är kantad med goda intentioner. Hur väl vi än vill våra barn, så är det inte särskilt nyttigt för vare sig barnen eller de vuxna i barnens omgivning att vi går runt och bär på emotionella skräckskildringar i hjärnan. Det gör oss – och barnen – bara räddare och mer maktlösa.