Sexigt julpynt

På en hemsida som heter Pornaments kan man nog förvänta sig porriga dekorationer, och det är precis vad man får. Här bjuder jag på lite bilder av deras julgranspynt. Det är lite sent påtänkt för årens jufirande, antar jag, men det kan ju vara kuk – förlåt, kul – att ha något sådant med i bakhuvudet inför nästa års julfirande!

St. Nichol-ass

Out for the holidays

Naughty or naughtier

Hot Lips

Holiday Ride

Ho Ho Hung

Heavenly Body

Ginger style

Full Frontal

Eat Me

Dominant Dame

Devilicious

Cool Licks

Chillin' Chums

Bondage Boobs

Do Not Open Until Xmas!

Alla dessa dekorationer kommer från Pornaments!

Pietro Aretino – den gudomligt vulgäre poeten

I mina ådror må rinna ädelt krigarblod, och i mitt huvud må det sjungas hög filosofi – men mitt hjärta bankar för utövandet av de sköna konsterna, och i min själ är jag en gycklare, en narr, en bouffon, en häcklare, en sanningssägare, en som sträcker ut tungan och gör fula grimaser åt överheten. Och om någon av dessa högheter tar illa upp av mina grimaser, är det ett osvikligt bevis för att de tar sig själva på alldeles för stort allvar.

Jag har alltid haft ett gott öga till de vulgäraste av skalder och konstnärer, tabubrytarna, de uppstudsiga, de som skiter i reglerna och gör just det man inte får. Det finns något obändigt levande och friskt i denna obstinata uppstudsighet, detta anarkistiska frisinne, de som alltid ska peta och pilla där alla säger att man inte får, de som ska sjunga ut – högt – just det som alla andra tänker men inte ens vågar antyda. De som spottar överförmyndarna i ögat, de som pruttar i kyrkan utan att skämmas det minsta, de som tar stora risker för friheten att uttrycka sig – även när det inte är strategiskt lämpligt, utan bara för att.

”För att inte framstå som en hycklare kan jag säga att ett par läckra skinkor är i besittning av större makt än allt som någonsin har producerats av filosofer.”

– Pietro Aretino

Bråkstakarna, trubbelmakarna, revolutionärerna, de hopplöst omöjliga, de notoriskt olydiga – dessa är mina verkliga förebilder, mina hjältar, för det är dessa som i sanning inte bara får jorden att gå runt, utan de som faktiskt får hela vår värld att ändra riktning. De som likt Nils von Dardel kunde säga ”varför inte tvärtom?” – och liksom Dardel verkligen göra tvärtom, inte bara prata om det.

Dessa omöjliga människor, som Tycho Brahe, Lenny Bruce, Ralph Nader, Fredrika Bremer, Emmeline Pankhurst, Elise Ottesen-Jensen, Voltaire, Casanova, Marquis de Sade, Mohammad Ali, Winston Churchill, Mohandas Gandhi, Lars Johan Hierta, Vilhelm Moberg, Torgny Segerstedt, August Strindberg – och många fler – är de som sätter färg på tillvaron för oss andra, som vänder på varje sten, vägrar ge sig, vägrar lyda order, och som alltid följer sin egen vilja, oavsett om den leder rätt eller fel. Vi kanske inte håller med dem i sak, vi kanske tycker att de är oresonliga, kanske direkt galna, men vi kan inte låta bli att beundra deras mod, deras envishet och ryggrad.

Det är av mycket goda skäl som filmaren Milos Forman gjorde sin kommentar för yttrandefrihet genom sin film om Larry Flynt, mannen bakom den ytterligt vulgära och grovkorniga porrblaskan Hustler. Det är lätt att försvara rätten att yttra sig för stora humanister och djupa filosofer – men måste vi även försvara motbjudande och vidriga typers rätt att yttra sig? Ja, det måste vi. Poängen med filmen om Flynt är att yttrandefrihet kräver att vi försvarar rätten även för en motbjudande typ som Flynt att få publicera sina snaskiga alster.

“Den som inte visar sig som en vän av laster blir människors ovän.”

– Pietro Aretino

Även i mytologins värld finns alltid narren, trickstern, trubbelmakaren – Loke, vars uppgift är att hitta kryphålen, de svaga länkarna, vända upp och ner på tillvaron och skapa kaos – och därmed liv och skapelse. Det är inte Lokes ”ondska” som gör att han lurar Höder att skjuta Balder – det är Balders högmod som framtvingar hans eget nedstigande i dödsriket. Tror man att man är odödlig så är man förutbestämd att dö. Men det är just Loke som hittar vägen dit. Och det är när Loke slutligen fångas in och fängslas, fjättras på en klippa i Gnipahålan i underjorden, som Ragnarök får fritt spelrum. Oordningen behövs, för att inte resten ska förstelna och dö.

Utan revoltörerna, de egensinniga bråkmakarna, skulle vi människor fortfarande leta efter mat på den afrikanska savannen, och kanske slå varandra i huvudet med stenar. Om vi över huvud taget skulle finnas alls som art. Det är de självständigt tänkande, kreativa excentrikerna som skapar nya idéer, nya uppfinningar, nya sätt att förhålla sig till världen, de som hittar på nya lösningar på gamla problem. Det är dessa regelbrytare som skapar verkligt välstånd, frihet och utveckling, på såväl kort som lång sikt.

Pietro Aretino var en av sin tids största diktare. Hans penna gav honom ära och berömmelse, men också bannlysning och landsflykt. Han var den förste författaren som lyckades bli verkligt rik på sin konst, men han lyckades också ständigt vara utsatt för risken att komma i överhetens onåd. Han fick ibland betalt för att INTE skriva, vilket måste ses som ytterligt unikt för en poet. Så skarp var hans diktarkonst.

Född i Arezzo som utomäktenskapligt barn, tidigt fördriven (kanske på grund av skrivna elakheter…?), tillbringade han en del av sin uppväxt i Perugia, där han också förfinade sin litterära stil, så pass att han vid ganska unga år blev rekommenderad till Rom, där han också hamnade under beskydd av en rik mecenat, bankiren Agostino Chigi (även mecenat för målaren Raphael). Vid 24 års ålder författade han en satirisk skrift, i vilken ingen gick säker, inte ens påven, något som gjorde honom vida berömd och ryktbar.

Pietro Aretino var lika kreativ som lustfylld, och uppfann de facto den moderna litterära pornografin, med sina Sonetti Lussuriosi (Lustans sonetter), riktigt starkt erotiska texter till 16 explicit erotiska träsnitt av Marcantonio Raimondi, baserade på teckningar av konstnären Giulio Romano, illustrerande ett antal olika samlagsställningar. Lite som en primitiv, europeisk variant av Kama Sutra. Dessa sonetter väckte förstås en enorm uppmärksamhet, och en stor skandal, så pass att Pietro en tid var tvungen att fly från Rom.

Dessa pornografiska sonetter har faktiskt väckt harm ända in i vår tid – senast 2008, då kompositören och musikern Michael Nyman tonsatte åtta av dessa sonetter. Nymans planerade konsert på Cadogan Hall i London blev inställd, på grund av ”obscent innehåll”. Och som det inte räckte, så krävdes det att framsidan på CD-fodralet blev täckt av en varningsetikett, med texten Parental Advisory Explicit Content på samtliga de CD-skivor som såldes i USA. Sådant brukar å andra sidan gärna bli ett försäljningsargument snarare än en avskräckande åtgärd, så det kanske inte var så farligt.

Precis som Hafiz, den store persiske poeten (enligt min mening världens störste diktare någonsin) utmanar Aretino alltid dem som upprätthåller stela former, de pretentiösa besserwissrarna som vill göra om andra människor så att de passar dem själva, de med överdrivet ordningssinne. Både Aretino och Hafiz hyllar en mer dionysisk livsstil, och finner den högsta formen av andlighet och upplysning i kroppslig njutning och extas, i vinhus och kvinnokroppar.

”Lägg över mina axlar dina ben!
Släpp kuken med din hand, den kärleksfulla,
och blott din stjärt förråder, rund och len,
hur långsamt eller fort jag skall dig knulla.

Jag känner spelet i varietén
och spelar rollen ganska väl, min pulla,
som förste älskare på denna scen
där jag kan varje kvinnas skönhet tulla.”

”O nej, jag släpper inte alls din kuk.
Hur lätt den annars kunde sig förvilla
emellan tvenne hål, det vore illa.

Ty om den tar min bakport så i bruk,
då stillar den ju blott sin egen klåda.
Men framifrån, då har vi nöje båda.”

– Pietro Aretino

Med humor och fräckhet vandrar Aretino långt över gränsen för det anständiga, ofta även över gränsen för det tillåtna, men med samma humor och fräckhet kombinerat med litterär briljans vinner han läsarens förlåtelse och sympati. Det fräckt lekfulla, det svulstigt köttsliga, väcker skrattet, och därmed hjärtat. Det skenbart grovhuggna och vulgära är i själva verket en innerlig kärleksförklaring till det sinnliga och lekamliga, en härlig kontrast till de asketiska ideal som officiellt var allmänt förhärskande bland männen i röda kappor – men som få levde efter, vilket förstås gjorde Aretinos dikter till politiskt såväl som filosofiskt sprängstoff. Han avslöjade hycklarna, genom att låta bli att hyckla.

Aretinos penna var så vass, att han under en tid uppbar livränta från två kungar – den franske och den romerske – i förhoppning från dem båda att han med sina elaka verser skulle häckla den andre kungen. Pietro Aretino åtnjöt alltså stor respekt, men fick ibland fly undan dödshot och uppretade fiender. Han fann emellertid alltid nya mecenater som roades av hans underhållande natur och ekvilibristiska ordtrollerier.

O kom, vi måste knulla som i trans!
Till knulla är vi människor ju födda.
Jag vill ditt svanshål, du vill ha min svans.
Vi är till alla delar sammanlödda.

Och kunde vi i dödens rangeldans
dock knulla än, av brunsten därtill nödda,
vi knullar oss till döds och utan sans
ty annars vore våra liv förödda.

”Stick in till fästet svärdet i mitt hål!
Min lilla fitta som en eld mig bränner.
Kom, älskade, och ge den vad den tål.

Och händer det att jag då tasken känner
som lyckovittne följer med dit in…
Tyvärr, det händer aldrig någonsin.”

– Pietro Aretino

1527, 35 år gammal, bosatte han sig i Venedig, och där stannade han resten av sitt liv. Venedig var den mest antipapistiska staden i Italien, ett syndens näste, och där passade han som handen i handsken. Som bisexuell livsnjutare och evig provokatör var Pietro Aretino urtypen för en italiensk renässansmänniska.

Vid få tidsåldrar och i få kulturer i historien har så många färgstarka individer slagits om uppmärksamheten. Påvar som Rodrigo Borgia, predikanter som Girolamo Savonarola, intrigerande furstefamiljer överallt – Sforza, Borgia, Medici, Visconti med flera – konstnärer som Leonardo da Vinci, Raphael, Michelangelo, Botticelli, politiker och filosofer som Machiavelli och författare som Pietro Aretino. Det var onekligen en intressant tid att leva i. I alla fall för överklassen.

”Håll hårt i dina armar barnet ditt.
Den lille slickar på dig och vill dia.
Jag slickar fittan när den börjar klia.
Vi är lyckliga vi tre, envar får sitt.

Ta emot den varma vätskan från min pitt.
Ge den lille, när han börjar skria,
mjölk ur dina bröst när de är fria.
Att knulla så, det är en härlig ritt.”

”Du har så rätt. Så låt oss ta i bruk
den vällust som jag jämt mig velat unna.
Jag känner mig som om jag vore nunna.

Ty än är våra krafter ej förbrunna
och så är alla sorger strax försvunna.
O gud… Jag dör… – bli kvar för alltid, kuk.”

– Pietro Aretino

Du ligger under mig. Jag frågar då
om ej en man för övertaget strävar?
Soldaten aldrig denna tanke jävar,
han vill som oftast vara ovanpå.

Är jag soldat? Hur skall jag det förstå?
Jag är poet. När vi av sällhet bävar,
på samma gång kring säng och luta svävar
en sång, en serenad för just oss två.

Så bra! I sanning en förnuftig mening!
Musik och knulla blir en bra förening
och din idé är utmärkt, kära du.

Just så, mitt barn, nu är du snäll och låter
baken höjas, sänkas fram och åter
och slå med rumpan takt, ett tu, ett tu!

– Pietro Aretino

Det sägs att Aretino dog av att han kvävdes av att skratta för mycket. Det låter som en passande, och bra död. Det låter som ett bra liv. Moliére, den store dramatikern, också en gycklare och häcklare, dog av blodstörtning efter en teaterföreställning, i vilken han spelar en hypokondriker. Vilken lysande ironi. Det låter som något eftersträvansvärt för varje levande, frisk människa – att hellre dö stående, än att leva på knä. Bättre dö mitt i språnget, än att sakta tyna bort. En god förebild på fler sätt än ett.

Mitt heliga löfte till dig som läser denna text, är att om jag någonsin skulle komma dithän att jag själv står där i talarstolen, inför de högsta och mäktigaste, de lärda och folkvalda – att jag på något sätt kommer att göra en riktigt ful grimas, gärna flera, rätt upp i synen på etablissemanget. Så länge jag har chansen. Min bön till dig som läser detta är att du håller mig ansvarig för detta löfte. Gycklaren i mig får aldrig dö.

Snuskiga dagböcker – feministisk porr?

Jag var på premiärvisningen av Mia Engbergs nya filmprojekt, Dirty Diaries, för några veckor sedan. Den lilla kultbiografen Kvartersbion vid Hornstulls Strand har bytt skepnad, moderniserats och blivit lilla kultbiografen RIO. På premiärkvällen var det fullt med folk i foajén och utanför – filmfolk, hippa sexradikaler, feminister och porrskådisar om vartannat, och alla skulle vi se porrfilm i biosalong. En rätt skön samling, med andra ord. Förmodligen minst 80 % kvinnor, vilket väl får sägas vara extremt ovanligt när det ska premiärvisas en porrfilm…

Ja, jag vet att jag är sent ute med min recension, långt efter alla andra, men jag har ingen pressläggningstid, är inte professionell journalist, har inga deadlines att hålla – och dessutom tycker jag att detta är ett så intressant ämne att det förtjänar uppmärksamhet bra mycket mer än de berömda 15 minuterna, under vilka Andy Warhol en gång i tiden förutspådde att alla skulle få vara kändisar. Det finns alltså anledning att påminna om denna film. Dessutom har jag gjort en mycket noggrann genomlysning av filmen, och går genom del för del mycket noggrant, vilket är mer än vad andra recensenter har gjort.

Mia Engberg är en pionjär, en visionär med många års erfarenhet av att göra dokumentärflm, och nu även en upptäcktsresande i den filmade erotikens värld, något hon började med på allvar med sin erotiskt laddade kärleksfilm Selma och Sofie för några år sedan (2001), och nu alltså med filmen Dirty Diaries. Selma och Sofie var såvitt jag vet Mia Engbergs första försök att utforska pornografins värld. Dock blev Selma och Sofie mycket mer än en porrfilm – det blev en väldigt charmig och kärleksfull berättelse om en ung kvinna som blir kär i sin simlärare. Ett par riktigt heta sexscener fanns med i den filmen, men porr är nog fel beskrivning av denna först och främst rätt så gulliga och romantiska novellfilm.

Selma och Sofie väckte mycket uppståndelse på sin tid, framför allt inom de feministiska/lesbiska leden, där det fanns de som var starkt kritiska till att det i en sexscen användes en färgglad dubbeldildo i filmen – typ ”penetration är lika med maskulin dominans” och liknande synpunkter. Och det ställdes naturligvis relevanta frågor kring själva fenomenet – går det verkligen att göra feministisk porr? Är inte feminism och porr varandras antiteser? Är inte vår nutida kultur så skadad av mansinriktad porr och könsstympad sexualitet att det blir omöjligt att göra porr utan att fortsätta bidra till en objektifiering av kvinnor? Allt detta är intressanta frågor, som Mia Engberg utforskar och försöker hitta svaren på, med hjälp av sitt redskap för självutveckling och kunskapsinhämtning – att göra film.

Dirty Diaries är en helt annan slags film än Selma & Sofie, och låter sig inte gärna dömas/bedömas på det sättet. Den är för det första gjord med extremt enkla medel – hela filmen är gjord med mobilkamera, vilket förstås påverkar den tekniska kvaliteten rätt så rejält. Dogma-film goes hardcore, på fler sätt än ett. Och den är gjord av flera personer, vilket gör den till ett en kollektiv handling, ett filmiskt kollage med flera perspektiv inblandade.

Det är uppenbarligen riktigt kontroversiellt att vilja göra en porrfilm, eller över huvud taget att vilja skildra sex på riktigt i film, vad man än kallar det. Så fort kön gestaltas, och särskilt då upphetsade kön i möte med varandra, så höjs kritiska röster med nervösa tonfall. Det är då ”spekulativt” eller ”snaskigt”, och man verkar automatiskt utgå från att sex alltid är ett lockbete, en medveten provokation för att få uppmärksamhet och rubriker – och så förstås för att tjäna pengar. Som om sex och sexualitet inte skulle kunna vara ett fascinerande ämne i sig självt, väl värt att skildra och utforska.

Mia Engberg är inte unik, som varande en kvinna som vill utforska porrens domänder – i U.S.A. finns flera, som Candida Royalle, Tristan Taormino, Maria Beatty m.fl., och i Storbritannien finns Anna Span. I Spanien finns svenska Erika Lust, som framgångsrikt har gjort flera intressanta erotiska skildringar. Det som särskiljer Mia Engberg från de övriga är att hon har valt att problematisera porren ur ett alldeles speciellt svenskt feministiskt perspektiv, på gott och ont.

Mia Engberg vill erövra begreppet porrfilm och göra det till sitt eget. Fortsätter hon med sin resa i sexualitetens domäner kan hon faktiskt lyckas. Lika svårt som det kan vara för en pornograf att gå över till seriöst berättande, lika svårt kan det vara för en seriös dokumentärfilmare och konstnärlig berättare som Mia Engberg att faktiskt erövra en helt ny genre. I produktionen av denna film har hon fått hjälp. Istället för att själv stå bakom kameran, har hon främst verkat som producent, och till skapandet av Dirty Diaries har hon samlat 12 olika filmare, och låtit dem göra varsin kortfilm, alla med erotiken som tema. Resultatet är ojämnt, men definitivt oerhört intressant, och filmhistoriskt unikt.

Så till själva filmen – eller filmerna:

Den första filmen, SKIN, i regi av Elin Magnusson, och foto av Ester Martin Bergsmark, är en av de allra bästa i hela Dirty Diareis-projektet, enligt min smak. En fantasifull och originell skildring av ett par som sakta klär av varandra – från att vara fullkomligt klädda, från topp till tå (ansikte, händer – allt!), i något slags heltäckande kroppsstrumpor i hudfärgat stretchtyg. Effekten är surrealistisk, och det blir förstås en stark vändpunkt när en sax introduceras i handlingen. Musiken (som verkar fokusera på konstiga, elektriska ljud) tilltalar mig inte i sammanhanget, men det är ju en smaksak.

Sexet är innerligt och passionerat, mellan två riktiga människor, och det känns verkligen att aktörerna är attraherade av varandra på riktigt – inga koreograferade, blonderade, solariebruna silikonmonster som simulerar orgasmer, alltså. En sak som imponerar på mig med denna film är att den innehåller många riktigt intima närbilder, av kön i kön, kön i mun, utan att det någonsin känns ”porrigt” på ett spekulativt och överdrivet sätt, utan verkligen sexigt på ett naturligt sätt – detta tror jag främst har med kontexten att göra, men naturligtvis också ljussättning, ljud och musik. Vackert!

Den andra filmen, FRUITCAKE, av Sara Kaaman & Ester Martin Bergsmark, känns mer manierad, mer krystat ”konstnärlig”. Det är skakigt, pixligt och oskarpt, kroppsdelar, sexleksaker och frukt om vartannat. Irriterande musik och dåligt ljud. Det konstnärliga känns som en tafflig reminiscens av videokonst från tidigt 1980-tal, och känns mest som ett tröttsamt effektsökeri. Att idén kan vara spännande, och att det dyker upp enstaka vackra bilder hindrar inte det faktum att denna film inte håller måttet. Tröttsamt och irriterande – inget man blir kåt av. Inte porr, med andra ord.

Den tredje filmen, NIGHT TIME, av Nelli och Andreas, är verkligen sex, sex och åter sex, och är rätt porrig, på samma sätt som en amatörhemmavideo kan vara det. Det är fler klipp och kameravinklar än de flesta hemmavideos, dock. Bildkvaliteten är väldigt pixlig och skakig, vilket förstås har som orsak att den är filmad med en mobilkamera, i dåligt ljus. Ljudet är förmodligen registrerat med samma mobilkamera, och det känns väldigt mycket ”dogma” över det hela, socialrealistisk dokumentärfilm med låg budget. Sexigt? Hmmmm… Sådär.

Den fjärde filmen, DILDOMAN, av Åsa Sandzén, är en animerad film som utspelar sig på nån slags sexklubb, och är väl mer komisk än sexig. Den är onekligen rolig och fantasifull, med en dråplig avslutning (utlösning?). Jag tycker dock att det är svårt att rubricera denna film som porr. Animerad erotisk humor, javisst – porr, nej.

Den femte filmen, BODY CONTACT, av Pella Kågerman, är en rätt lustig historia om en tjej som raggar upp en kille via en kontaktsajt på nätet, för att knulla. Han kommer hem till henne, och blir först väldigt förvirrad och störd av att ytterligare en tjej är där och filmar hela förloppet. Men sexdriften tar över, och de knullar för fullt. Man blir onekligen nyfiken på om detta är autentiskt, om killen faktiskt är på riktigt, eller spelar sin förvåning. Hur det än är, är det vågat, busigt och fräckt. Filmiskt sett lämnar kvaliteten rätt mycket att önska, och sådär särskilt sexiga är inte de filmade sexscenerna, men det är ändå en frisk liten karamell vi får smaka på. Fantasieggande, tankeväckande – ”skulle jag våga göra så?”

Den sjätte filmen, RED LIKE CHERRY, av Tora Mårtens, är riktigt konstig. Den känns som en skum, virrig och manisk drömscen i någon avant-gardefilm från 1970-talet. Man ser i stort sett ingenting – det är lite närbilder på hud, sand och fladdriga färger. En sexscen ser ungefär ut som att någon av de medverkande har glömt kameran på, liggande på en kudde i sängen, halvt gömd under ett plagg. Man ser i praktiken ingenting, bara färgfladder och sudd. Det hela känns lite som ett examensarbete på en folkhögskola med estetisk inriktning, av någon som vill vara lite vågad. Erotiskt? Inte en sekund. Porr? Knappast.

Den sjunde filmen, ON YOUR BACK WOMAN, av Wolfe Madam, är en rätt kul film med flera olika tjejpar som brottas i sina sängar. Lekfullt våld kan vara väldigt sexigt, och denna mer vildsinta form av intimitet kan vara väldigt inspirerande. Sexigt, men knappast porrigt. Och alldeles för mycket tjejer, om det är heterokvinnor som ska se på den här filmen. Inga män alls.

Denna påtagliga kvinnodominans får mig att ställa den (för mig) ofrånkomliga frågan – är denna ojämlikhet egentligen ett sätt att undvika en konfrontation med manlig sexualitet, och vad som händer med såväl manlig som kvinnlig sexualitet när de möts? Är det en billig form av fuskfeminism, som fungerar bara så länge man exkluderar männen? Sitter manshatet så djupt i en del feminister att de helt enkelt inte klarar av att se män som sexobjekt, i positiv mening? Eller övertolkar jag nu? Riktar sig denna film helt enkelt bara till lesbiska kvinnor?

Den åttonde filmen, PHONE FUCK, av Ingrid Ryberg, handlar i all enkelhet om telefonsex, och skildrar detta lite halvtaffligt, men innerligt och gulligt. Naket, och rätt sexigt. Det är fint att telefonsexet blandas med parallella tänkta bilder, eller minnesbilder, av ett tillfälle när huvudpersonerna har sex med varandra på riktigt, och inte bara via telefonen.

Den här filmen hade tjänat på bättre teknik – HD-kamera och bra ljud. Taffligheten kommer främst av brister i den tekniska kvaliteten, den ligger inte hos skådespelarna eller manuset. Helt klart en värdig episod i en serie erotiska filmer. Det enda jag har klar kritik mot är att det än en gång är ett lesbiskt par som skildras. Det blir lite för mycket Queer-PK över hela produktionen, med tanke på att lesbiska kvinnor trots allt är i kraftig minoritet generellt. Även bland de kvinnor som vill se feministisk film är nog andelen heterosexuella klart större än homsexuella.

Den nionde filmen, BROWN COCK, av Universal Pussy, är i all korthet en orgie i penetration. Det enda vi får se är i praktiken en kvinnas underliv som penetreras, först av en brun löskuk (därav titeln), och sedan en annan kvinnas hand, som större delen av filmen är helt inne i den första kvinnans fitta – ett riktigt handknull. Det här är definitivt rätt porrigt, och extremt könsfixerat. Går du igång på fittor och fisting är det här en film för dig.

Den tionde filmen, FLASHER GIRL ON TOUR, av Joanna Rytel, är en rätt knasig film, mer en dokumentär konceptfilm än en porrfilm. Joanna presenterar sig själv som en kvinnlig blottare, och åker till Paris för att blotta sig i fontäner, i hotellrumsfönstret och i Paris Metro – tunnelbanan. Det är onekligen fantasieggande, och kanske lite skrämmande. Hur vågar hon? Annorlunda film.

Den elfte filmen, AUTHORITY, av Marit Östberg, är definitivt den som mest påminner om traditionell porr, i positiv mening. Det här är riktigt sexigt. Det är en lesbisk historia (ja, de har t.o.m. hittat på en klassisk porr-storyline!) om en kvinna som provocerar en kvinnlig polis, vilket leder till ett fantastiskt knull i en risig lagerlokal.

Det runkas, knullas med batong i analen, med handbojor, utövas fisting och hela hardcore-baletten – och hela tiden känns det ändå väldigt äkta, naket, innerligt och kärleksfullt mellan de unga kvinnorna. Till och med romantiskt, trots den rätt hårda kontexten. Här funkar den skitiga, primitiva mobilkameratekniken, i all sin nakna dokumentärstil. Bra film!

Den tolfte filmen, FOR THE LIBERATION OF MEN, av Jennifer Rainsford, tycker jag mest är extremt konstig. Anonyma onanerande unga män i damunderkläder, med peruker som täcker hela huvudet, ihopklippt med korta sekvenser av en gammal kvinna. Visst, om man tänder på de här onanerande männen, men även deras runkande känns rätt desperat och manieriskt, koreograferat, poserande. Inte sexigt alls, och vad filmen i övrigt har för budskap fattar jag inte. Skumt – och absolut inte porr.

Som en bonusfilm medföljer även COME TOGETHER, en liten kortis av Mia Engberg, inspirerad av Beautiful Agony och liknande projekt. Den visar i all korthet kvinnor som onanerar – men man ser inte deras kön eller händer. Man ser deras ansikten. Come Together var i själva verket inspirationskällan till Dirty Diaries, utifrån tankegången att fler borde se den här typen av film. Den är tydligt en skiss, men det sänker inte kvaliteten på något sätt. Den har en äkthet och en nerv som är svår att fånga. Kärleksfullt, naket och självutlämnande.

Så. Det var alla filmerna i Dirty Diaries. Hur sexigt det var, eller feministiskt, får du som tittare avgöra. Den feministiska aspekten av filmen verkar främst komma till uttryck i att det är fler kvinnor inblandade i handlingen, och att de alltid är pådrivande. En viktig aspekt av detta, som förstås kompliceras av att det är film (voyeuristiskt så det förslår), är hur kvinnor alltjämt främst ses som objekt för andra att njuta av, snarare än subjekt.

Detta är faktiskt den centrala frågeställningen i hela detta filmprojekt, och det är onekligen en mer komplex fråga än man kan tro – går det att göra feminstisk porr? Eller är det så att hur man än gör, så kommer våra blickar att vara präglade av vår tids könssyn? Att hur man än gestaltar sexuella kvinnor, så kommer de främst att vara objekt, och männen subjekt? Är det så? Kan vi ändra på det? Och i sådana fall hur?

Min kära hustru tycker dock att det är alldeles för få män med i filmen. Som heterokvinna vill hon se sexiga män ha sex (gärna med andra sexiga män), och det tyckte hon var en bristvara i Dirty Diaries. Det är väldigt mycket tjej-tjej-sex, och det är en lite märklig konsekvens av den feministiska ambitionen. Antingen lesbiskt, eller solo, eller sex med en man som är underordnad. Jämlikt sex mellan man och kvinna är det ont om i Dirty Diaries. Men det finns, och det är för väl.

Det är dock onekligen fascinerande att Mia Engberg har fått Filminstitutet att finansiera projektet – än är inte undrens tid förbi. Visserligen med bara 500.000 (vilket är att betrakta som kaffepengar när man gör något så kostsamt som att göra film), men det har givetvis hjälpt till, inte minst med tanke på att detta trots allt är en extrem lågbudgetfilm.

Att Dirty Diaries har en konstnärlig inriktning, får också det spännande resultatet att man kan köpa DVD:n på Buylando och andra liknande videobutiker, något som absolut inte kunde ha skett om det vore en fullfjädrad porrfilm av mer ”normal” karaktär. Dirty Diaries är helt enkelt en suverän dörröppnare för sexualiteten in i den etablerade filmkulturen.

Jag ser Dirty Diaries som en milstolpe rent kulturellt sett, bitvis mycket underhållande men rätt ojämn rent konstnärligt sett, och tyvärr rätt svag rent pornografiskt sett (det är inte mycket jag faktiskt tänder på) – men en viktig film är det, och jag hoppas att många köper den. Den borde finnas i DVD-hyllan hos varje cineast, och hos alla som är intresserade av konstnärliga skildringar av sex.

Jag önskar verkligen Mia Engberg lycka till med kommande filmprojekt. Hon är en seriös och hängiven filmare med känsla för vad som berör. I framtiden hoppas jag att hon tar kommandot bakom kameran igen, och skriver sina egna stories. Då kan det bli riktigt, riktigt bra.

Besök hemsidan för Dirty Diaries! för att få veta mer om filmen.
Besök gärna Mia Engbergs egen hemsida för att få veta mer om Mia och hennes filmande.
Besök även gärna NjutaFilms, distributören av DVD:n.
För att inte tala om SubDVD, Sveriges coolaste videobutik, både iRL och på nätet.

Ballad om censur

Med anledning av mitt förra inlägg, som handlade om vad jag skrev på bloggen för ett år sedan, så hittade jag bland kommentarerna till det inlägget en underbar ballad, som Cornelis Wreeswijk skrev 1965, till skivan Ballader och grimascher, och den texten passar verkligen helt perfekt här på TantraBlog. Så därför vill jag lyfta fram den sången, och ge den ett eget blogginlägg.

Ballad om censur

För erotikens faror, bevara barnen små.
Som inte har en aning om hur illa det kan gå.
Nej låt dom hoppa hage och leka militär.
Och skjuta på varandra med leksaksgevär.
Låt barnen kriga lungt snällt och glömma allt sexuellt.
Som hotar dem från alla håll och nog är det väl tur.
Att vi här i landet har ordning och censur.

I sodom och gomorra var diciplinen svag.
Och den som kritiserade blev hängd samma dag.
Poliserna var busar, borgmästarn en kanalj.
Och den som drack mest öl och brännvin fick guldmedalj.
Moralen var det uselt med för tiden hade gått ur led.
Det syndades båd natt och dag i ur som i skur.
I sodom och gomorra fanns det ingen censur.

Ivan den förskräcklige han var en märklig man.
Han gjorde som han ville gör om det om ni kan.
Han hade vilda vanor han ställde höga krav.
Och den som kritiserade höggs huvud utav.
Och ingen tordes göra nåt för Ivan kunde höra nåt.
Och han var inte god och tas med när han blev sur.
Ivan den förskräcklige var svag för censur.

Damer utan kläder ska man inte titta på.
Fy skäms på sig medborgare som tittar ändå.
Det är onaturligt att se en kvinna bar.
Det kan man bli förstörd av den saken är klar.
Hon skulle haft på sig något lätt och dansat klassisk rysk balett.
Då hade det varit konst och befrämjat vår kultur.
Det här är väl ingen konst censur, censur!

Kan hända att ni anser att sådant inte stör.
Men lita på kritiken den vet vad den gör.
Dom ser vad som är bra och tillåtet för publik.
Dom ser vad som är dåligt och skriver kritik.
Medborgare så fort ni ser att något omoraliskt sker.
Eller ni får syn på nått som inte är kultur.
Vänd blicken bort och blunda och skrik på censur!

Cornelis Wreeswijk, 1965

Det är nu 2009, över 40 år efteråt, och denna sångtext är tyvärr fortfarande alltför aktuell…

Hemma-porren är den nya sexuella revolutionen

Denna artikel blev först publicerad på NEWSMILL, 090103

Det pågår en sexuell revolution. Ett sexualmoraliskt paradigmskifte som inte främst drivs fram av medelklassintellektuella akademiker. En frihetlig underström av nätdejting, webcam, sexbloggar, swingersklubbar och amatörporr. Detta återspeglas i mainstreamkulturen, med onaniredskap på apoteken, sexkurser för par och singlar, samt utförlig sexrådgivning i allehanda media. Framför allt har det bivit lättare att prata öppet om sex, utan skam och dömanden. I egenskap av sexualupplysare och därtill konstnär med inriktning på erotik tycker jag naturligtvis att det är en positiv utveckling som jag uppmuntrar, och även deltar i. Det blir dock allt mer uppenbart hur långt ifrån varandra det intellektuella etablissemanget och ”vanligt folk” är i sin syn på sex.

På 1960- och 1970-talet var det vänsterintellektuella och liberaler som var de mest sexpositiva och relationsradikala, men sedan dess har pendeln svängt ordentligt. Nu är det rörmokare, butiksbiträden, bibliotekarier, taxichaufförer och revisorer som leker glada sexlekar med varandra, medan de politiskt engagerade förståsigpåarna varnar för omoralen. Ett exempel på denna subkultur som blivit mer och mer mainstream är den ökande floran av amatörporr på nätet, i form av erotiska YouTube-kloner som RedTube och XTube. Detta har förstås genererat ett stort intresse från klåfingriga förståsigpåare som nu måste förklara detta märkliga fenomen, som ju fullkomligt strider mot den nypuritanistiska sexualsynen, i vilken porren bara handlar om exploatering och girigt utnyttjande. Vanliga människor visar upp sitt sexliv på Internet, fritt och skamlöst, utan ekonomisk vinst.

En allmänt spridd uppfattning, som lägger grunden för denna puritanism, är att så kallad ”sexualisering” alltid är av ondo. Så fort man använder sig av begreppet sexualisering, så är det alltid i negativ kontext. Det kan t.ex. handla om ”sexualiseringen av det offentliga rummet” en absurd teori, eftersom samhället sällan har varit så avsexualiserat som nu. Men varför är sexualisering så hemskt? Det måste ju betyda att sex i sig är dåligt och farligt. Och vilka fakta, vilka rön ligger bakom denna synvinkel? Historiskt sett är de mest sexualiserade kulturerna de mest fredliga och harmoniska, och i kontrast är de mest sexnegativa kulturerna också de mest krigiska, förtryckande och våldsamma. Så till vilken nytta håller vi liv i sexskräcken?

Alexa Wolf är en av de som totalt missbedömt läget, eftersom hon å ena sidan påstår att amatörporren kommer att slå ut den kommersiella porren, å andra sidan teoretiserar hon utifrån ett klassperspektiv och ifrågasätter frivilligheten i amatörporren ett nedlåtande von oben-perspektiv med vilket hon i praktiken dömer ut de lägre samhällsklasserna som oförmögna att fatta beslut om sina egna sexualvanor.

Straffrättsprofessorn Madeleine Leijonhufvud gör en motsatt analys, och anser att hemma-porren tvärtom stärker ”sexindustrin”. Dock är hon minst lika sexnegativ som Alexa Wolf. Leijonhufvud anser att all produktion av pornografi bör förbjudas, och svamlar okontrollerat om hallickar, ”feta porrfilmsdirektörer”, nödvändig inskränkning av yttrandefriheten, trafficking och människohandel i en (o)salig röra.

Att dylika förbud knappast skulle komma att efterlevas, utan snarare bara skapa en svart marknad och en än mer urholkad respekt för lagen, det kan professor Leijonhufvud uppenbarligen tillåta sig att strunta i. Och vad det kan leda vidare till, i form av förbud mot all publicering och spridning av pornografi, och slutligen förbud mot innehav, vill hon förstås inte fördjupa sig i. Riktigt krångligt blir det förstås när man ska definiera vad som är pornografi, och vad som inte är det. Vad ska tillåtas, och vad ska förbjudas? Zorn? Ingres? Anaïs Nin? Robert Mapplethorpe?

Arrogansen och dumheten hos vissa delar av den intellektuella eliten är uppenbarligen gränslös.

Vi kommer inte åt kvinnoförtrycket genom att förbjuda porr. Förtrycket finns först i det samhälle som porren skapas i. Så om vi vill ha mer jämställd porr, får vi helt enkelt ändra på vår attityd generellt, i samhället, i våra möten med andra människor. Vi ändrar inget genom att skjuta budbäraren.

Konsten speglar verkligheten, inte tvärtom. Och på samma sätt som kommunala musikskolan och amatörband i varje garage och källare har genererat en fantastisk mängd internationellt framgångsrika musiker, för att inte tala om alla skådespelare som har börjat i amatörteatergrupper, kommer amatörporren också på sikt generera högkvalitativ och engagerande porr, gjord av människor som verkligen gillar det de gör. Och i samma grad som amatörporren blir accepterad som en naturlig del av mainstream-kulturen, så kommer även den kommersiella porren blomstra med allt vad det innebär, i form av bättre kvalitet och bättre förhållanden för de som arbetar i produktionen.

Marknaden kommer att förvänta sig det, och producenterna kommer att tillhandahålla det som kunderna vill ha.

Bloggar som kommenterar: Trilog, Lerdell Investigations

Porr är gott och nyttigt!

Det finns en allmänt förekommande idé om att porr skulle vara väldigt farligt, skadligt, omoraliskt och allmänt oacceptabelt för oss ”moderna” och ”upplysta” människor. Att porren skulle leda till ökad brottslighet, fler våldtäkter (”porr är teori, våldtäkt är praktik”) och en förvrängd sexualsyn. Detta är förstås en komplett galen idé utan någon som helst faktabakgrund, och utan stöd i någon vetenskaplig forskning. Denna idé stammar helt och hållet ur kroppsfientlig och sexualneurotisk moralism, till största del kommen ur den kristna kyrkans världsfrånvända ideologi.

Det finns till och med en hel del förvirrade stackare (eller i värsta fall fascistoida idioter) som anser att porr borde förbjudas. Vad dessa personer har tänkt med innan de redovisat sina åsikter är inte känt, men en hjärna kan det knappast ha varit. För det första förutsätter det att vi helt och hållet ger upp alla ideal om yttrandefrihet och åsiktsfrihet, och inför en stenhård censur. Sen kommer ett större problem – vad ska vi censurera, och vad får sägas/publiceras?

Det största problemet med denna censurambition är naturligtvis att bestämma vad som ska vara tillåtet eller ej. Ska man förbjuda själva offentliggörandet av erotiska bilder, eller är det redan framställandet av dem som ska förbjudas? Om Nisse Persson plåtar sig själv och sin fru med mobilkameran – nakna, i en erotisk situation – ska det vara olagligt? Eller är det om bilderna ses av någon annan som det förvandlas till ett brott? Detta är uppenbart absurt, som vem som helst kan inse, och den enda självklara slutsatsen man kan dra av detta är att om man vill förbjuda porr, så måste man införa totalitär diktatur, med fruktansvärt inskränkt yttrandefrihet. Alltså ingen yttrandefrihet alls.

Ett annat uppenbart problem är själva tanken att vi skulle kunna komma överens om en allmän definition om vad som är porr eller inte. Det låter sig svårligen göras, eftersom det helt och hållet är en fråga om tycke och smak. Men låt oss ändå försöka. Om vi tillåter oss att använda den definition av porr, eller pornografi, som vi hittar i Svenska Akademins Ordlista, så står där ”sexuellt retande framställning i ord eller bild”. Ur den synvinkeln måste vi dra slutsatsen att all media som kan upplevas som sexuellt retande också är pornografisk. Konstverk av Zorn, Ingres, Courbet, Michelangelo, Picasso m.fl. är ofta utstuderat pornografiska, liksom litterära verk av D.H Lawrence, Anaïs Nin och Giacomo Casanova. Carl Larssons illustrationer med badande, nakna barn måste med självklar konsekvens betraktas som barnpornografiska.

Allt detta måste förstås förbjudas. Franska kort ska vi inte tala om. Men även resekataloger med badbilder och underklädesreklam måste förbjudas, eftersom även dessa kan upplevas som sexuellt retande. Och hur vi än gör med censuren, så måste vi, om vi ska ha den, låta någon annan fatta dessa beslut åt oss, vad som skall censureras och förbjudas. Vi frånsäger oss rätten att själva bestämma och välja vad för slags information vi vill ta del av. Vi frånsäger oss våra demokratiska rättigheter.

Många hävdar att porren bidrar till förtryck av kvinnor. Men detta är en paradox, eftersom man internationellt sett kan göra den iakttagelsen att de länder som har yttrandefrihet, och därmed större jämställdhet och frihet för kvinnor, är också de länder som har mer pornografi. Och de länder där pornografiska alster är förbjudna är generellt sett också de länder där kvinnorna är mest förtryckta och underställda männen.

För att slingra sig ur detta generande resultat av ogenomtänkt moralism, så har man uppfunnit en kategorisering som förstås bara finns i fantasin – man skiljer på ”erotik” och ”porr”. Erotik är fint, och porr är fult. Erotik är kultur och uppbyggligt, porr är farligt och snuskigt. Men vari ligger egentligen skillnaden, förutom belysningen, eller möjligen produktionstekniken? (oljemålningar är konst, video är skräp, svartvitt är kultur, färg är snusk, gammalt är spännande, nytt är chockerande och vulgärt)

Det är alltså O.K. med råa knullbilder om de är tecknade av Picasso eller Bror Hjorth, men inte om de är framställda av någon med lägre konstnärlig profil. Varför? Och det är O.K. med foton om de är väldigt gamla. Då är de charmiga. Till och med ren hårdporr från förra sekelskiftet kan ses som rätt gullig. Någonstans i tiden förvandlas den äckliga porren till kittlande erotik.

Denna uppdelning är förstås helt och hållet artificiell, och har inget med verkligheten att göra. Det är ett försök att dela upp erotika i finkultur och fulkultur. ”Porren” är det folkliga, vulgära och smaklösa uttrycket för behovet av erotiska skildringar (som förstås borde förbjudas), medan ”erotiken” representerar det konstnärligt högtstående, det fiiiiiina, det kulturellt godkända. Och som alltid så finns det en bred medelklass som strävar efter att framstå som fiiiiinare än de lägre samhällsklasserna, och då framhäver man gärna det som gör att man verkar mer högtstående – som t.ex. hur man ser på sexskildringar. Erotik är fint, porr är fult. Samma öde har drabbat dansbanekulturen, jazzen, serietidningar, videovåldet och alla yttringar av folkkultur.

Jag har i snart tio år haft en hemsida på nätet som jag kallar Cirkus Eros. Underrubriken är ”Erotik för finsmakare”. Men man skulle faktiskt helt krasst lika gärna kunna säga att erotik är porr för finsmakare. Det är bara en formuleringsfråga. Jag har själv formulerat det så för länge sedan att jag inte gillade den porr jag fann, och därför har jag gjort min egen. Och eftersom jag är konstnärligt lagd, och därtill en smula romantisk, så präglas mina erotiska bilder och noveller av såväl konstnärlig vision som romantiska ideal. Men jag hävdar också att det inte gör dem mindre pornografiska. De ÄR gjorda med tanke på att skildra sexualiteten och lusten som något härligt och livskraftigt, och självklart vill jag att de som ser mina bilder och de som läser mina berättelser ska bli kåta! Alltså är det pornografi.

All erotik är med nödvändighet pornografisk, annars är den inte erotik. Detta är min absoluta slutsats av diskussionen. Jag har själv fotograferat naket sedan början av 1980-talet, och under en lång tid har jag naturligtvis inte tänkt på mina bilder som ”porr”, utan som konstnärliga verk, innerliga skildringar av kvinnokroppen. Rätt så pretto, men helt i linje med det allmänna betraktelsesättet. Faktum kvarstår – självklart blev jag kåt av en del av mina bilder (vilket också var en av orsakerna för mig att framställa dem), och följaktligen har jag använt en del av mina egna bilder som runkobjekt. Alltså hade jag helt enkelt framställt porr, fast i enlighet med min egen smakriktning. Och vari ligger problemet med det, egentligen? Varför kände jag behovet att förfina min kättja, sublimera min önskan att njuta av pornografiska alster genom att kalla det ”erotik”, inte porr? Varför blir det plötsligt ”snuskigt”, eller på annat sätt dåligt?

För att det handlar om sex. Sex betraktas fortfarande allmänt som det farligaste som finns. Sexskildringar är de mest censurdrabbade av samtliga kulturyttringar, och det som vanligen väcker mest motvilja, ilska och skräck. Mycket, mycket mer än skildringar av våld och övergrepp. I tidningar och på TV blir vi dagligen fullpumpade med våld, blod och elände. Krossade skallar, kulhål, blodpölar och sår, ackompanjerade i bild av de vapen som använts för att skapa dessa skador, redovisas öppet och högfrekvent i det vi kallar nyhetsrapportering och underhållning. För några år sedan hade en av våra kvällstidningar ett helt mittuppslag ägnat åt ett bildreportage, i vilket vi får följa processen, bild för bild, vari en afrikansk man får sin ena hand och sin ena fot avsågade. Jag kan fortfarande drömma mardrömmar om detta. Det var det mest motbjudande jag någonsin sett i en kvällstidning – som för övrigt får säljas helt öppet, till såväl barn som känsliga vuxna, utan varningstext. Detta ansågs som relevant nyhetsrapportering, vilket man väl kan hävda. Men kan du tänka dig ett mittuppslag i Expressen där man bild för bild, detaljerat och nära redovisar ett samlag? Det skulle sannolikt väcka en läsarstorm, och många skulle bli ohyggligt upprörda, inte minst å barnens vägnar. Det skulle med stor sannolikhet ses som mycket farligare, och möta oerhört mycket mer kritik, än reportaget med avsågningen av lemmar. Och vad värre är – med stor sannolikhet skulle fler tycka att det vore äckligt och motbjudande, och det skrämmer mig verkligen.

”Det är något grundläggande fel med en kultur där brutala mord, misshandel och tortyr betraktas som legitim underhållning medan litteratur, konst och film som visar människor som njuter av sex med varandra anses fult eller omoraliskt.”
– Håkan Blomqvist –

För att göra det hela än mer komplicerat, så blandas den här diskussionen alltsomoftast upp med varierande uttryck för en amerkansk typ av puritansk feminism, introducerad främst av personer som Catherine McKinnon och Andrea Dworkin, karismatiska demagoger som myntat uttryck av sorten ”porr är teorin, våldtäkten är praktiken” – trots att det inte finns en enda vetenskaplig studie värd namnet som visar på ett samband av det slaget. Snarare finns det fler studier som antyder motsatsen – att porren har en dämpande effekt på sexbrottsligheten.

Vi ska inte glömma att det finns en starkt sexpositiv feministisk rörelse som också är porrpositiv, eftersom porr kan hjälpa även kvinnor att stärkas i sin egen sexualitet, förutsatt att porren ifråga gestaltar sex på ett sätt som inte är kvinnoförnedrande, utan snarare uppmuntrar kvinnor att utforska sin egen sexualitet. Och det finns faktiskt en hel del sådan porr/erotik, vad än somliga förstoppade moralfeminister påstår.

En typ av argument som ofta kommer upp i diskussionen kring pornografins vara eller icke vara, är arbetsvillkoren för dem som figurerar i porrfilmer och porrbilder. Och självfallet är det relevanta frågeställningar, som bör behandlas. Men inte på det sätt som ofta görs idag, med censuriver och förbud. Det blir som att bota förkylning genom att skära bort näsan. Vi kommer inte åt problemen med förbud. Tvärtom kan det förvärra situationen drastiskt, på samma sätt som sexköpslagen och kopplerilagen har gjort i Sverige.

Vi kommer inte åt problem på arbetsplatser genom att förbjuda hela yrkeskategorier – särskilt inte om det är ett yrke som alltid har funnits sedan tidernas begynnelse, och som alltid kommer att finnas, eftersom behovet alltid har funnits, och alltid kommer att finnas. Det enda vettiga sättet att komma åt eventuella problem är att istället ta upp trollen i solen – att belysa problemen precis för vad de är, och åtgärda därefter. Genom positiva regleringar, facklig verksamhet, yrkesorganisationer m.m. Vi bojkottar t.ex. inte alla mattor, bara för att det finns ett antal mattfabriker i Pakistan som har förslavade och misshandlade barnarbetare som tillverkar mattorna. Vi förbjuder inte allt bruk av skor, bara för att det finns sweatshops i Sydostasien.

Det är för övrigt djupt antifeministiskt, och därtill både föraktfullt och nedlåtande, att påstå att kvinnor som deltar i pornografisk konst inte förstår sitt bästa, att de är manipulerade eller tvingade, att ingen kvinna kan vilja utsätta sig för detta frivilligt. Detta är verkligen att cementera bilden av kvinnor som underlägsna, viljelösa offer, och det kan jag bara inte gå med på. Jag har själv som sagt fotograferat ett stort antal nakna män, kvinnor och par i mer eller mindre erotiska situationer i många år, och jag har aldrig upplevt någon av mina modeller som offer, ovilliga eller manipulerade. De som har blivit fotograferade av mig har som regel själva kontaktat mig för att vara mina modeller, eftersom de gillar det jag gör. Och jag har ingen anledning att tro något annat än att detsamma gäller för de allra flesta som ställer upp i andra fotografers studior, eller för den delen i porrfilmer.

Jag är inte så naiv och godtrogen att jag inte förstår att det existerar en hel del missbruk och utnyttjande av människor i porrbranschen, precis som i modebranschen, musikbranschen, filmbranschen och tusen andra branscher. Det finns gott om folk som blir rövknullade i de allra flesta branscher, utnyttjade, misshandlade, slängda på soptippen. Börsmäklare, sjuksköterskor, gruvarbetare, kommunalpolitiker – alla löper risken att bli trampade på och förödmjukade, och somliga t.o.m. offentligt. Sådant är livet, oavsett om vi gillar det eller ej. Så varför detta överdrivna fokus på just porr? Återigen – för att det handlar om sex. Och sex är ju som bekant det fa-a-a-a-arligaste som finns.

Porr har alltid funnits, och kommer alltid att finnas. Sedan tidernas begynnelse, så länge människor har haft förmågan att måla och teckna, grottmålningar, hällristningar eller vadhelst för teknik vi har använt oss av, så har människor avbildat varandra, görandes det som människor gör. Människor som jagar, rider, åker båt, driver djur, plogar, bygger hus – och har sex. Sexskildringar finns sedan urminnes tider, och kommer alltid att finnas. Och på samma sätt som vi människor har utvecklats tekniskt, så har vi också utvecklat våra sexskildringar. Så snart skriftspråket uppfanns så skrev man sexskildringar, bland allt annat man skrev. Så fort målerikonsten utvecklades så följde de erotiska bilderna med. Så fort fotograferingskonsten uppfanns så fanns det fotografer som ville skildra nakna män och kvinnor, gärna tillsammans, och detsamma gäller naturligtvis de rörliga bilderna – filmen. Detta hör till vår natur, och är inget som en hel armé av magsura moralister kan ändra på, hur välmenande de än tror att de är.

Jag vill gärna vända på resonemanget och tala lite om hur bra det kan vara med porr. Ja, det finns en hel del usel porr, och jag skulle nog t.o.m. påstå att majoriteten av all porr är rätt så undermålig, men vi kan inte döma ut en hel genre bara för att vi är för lata för att hitta guldkornen. Och så kan det vara idé att fråga sig varför porren ofta är så usel. Personligen tror jag att det handlar om acceptans. Den tid när DN recenserar nya porrfilmer sida vid sida med andra filmer, teaterföreställningar, litteratur och konst, så kommer också den pornografiska konsten att höjas i kvalitet. Och i samma grad vi fulstämplar och stigmatiserar porren så kommer väldigt få etablerade och erkända konstnärer, filmare m.fl. våga försöka sig på att skapa högkvalitativa pornografiska verk.

Idén med porr är ju egentligen bara att skildra sex i text och/eller bild, för att vi ska bli kåta av den, för att vi ska kunna höja vår sexuella energi. Och vad är egentligen fel med det? Den enda anledningen till att tycka att det är något fel med det är om man i grunden tycker att det är något fel och omoraliskt med sex som helhet. Men om man nu inte tycker det, utan faktiskt kan se sex som något nyttigt, roligt, helande, uppfriskande, hälsosamt, kärleksbefrämjande och skönt, så måste väl ändå skildringar av samma aktivitet ses som något positivt?

Porren beskylls ofta för att vara orealistisk, könsstereotypisk och befästande av schabloner – och självklart är porren som regel inte direkt socialrealistisk, men det är väl inte meningen heller? Porren är vanligen tänkt som fantasier som skall kåta upp betraktaren/läsaren. Funkar det så funkar det. Och vad gäller det könsstereotypa så upplever jag tvärtom att porren ofta är mycket mer varierad och fantasifull i såväl sexualsyn som i könsroller än vanlig spelfilm ens kommer i närheten av.

Porren har bidragit till att berika människors sexliv och inspirera till större variation och lekfullhet. Porren har också haft stor betydelse för marginaliserade gruppers identifikation. Bögporr, fetischporr och porr som skildrar allehanda variationer kan fungera som skamlösande befriare, bekräftande olika personers sexuella identitet genom att erbjuda speglar, identifikationsobjekt. Redan Casanova och Markis De Sade gjorde viktiga insatser för att befria fjättrade sinnen från skuld- och skamtyngd moralism, och det kan även nutida porr göra.

Det är dags att sluta döma människor för deras sexuella val. Det är dags att sluta moralisera utifrån egna paranoida föreställningar om ”rätt” och ”fel”. Det är dags att dra upp huvudet ur sanden och acceptera att sex faktiskt inte är farligt. Inte skildringar av sex heller. Jag tror att det var Lenny Bruce som ställde frågan om hur många mord någon hade sett i en porrfilm. Tänk på det ett tag. Vad tar vi mest skada av? Att se folk bli mördade på löpande band, eller människor som knullar?

MAKE LOVE, NOT WAR!