Archive for the ‘Liberalism’ category

Till alla Centerstudenter – en rekommendation:

19/02, 2015

Caspian kandiderar

Den här bloggposten är en hyllning till min förstfödde, min son Caspian Rehbinder – och då passar det ju bra att jag lägger upp den på hans födelsedag, eftersom han just idag fyller 23 år. I 23 år har jag alltså varit pappa, något jag tycker är det finaste man kan vara – ja, näst efter att vara mamma, då. Jag vill helt enkelt ta tillfället i akt att härmed uppmärksamma vårt gemensamma intresse för liberal politik, eftersom Caspian kandiderar till att bli ordförande i Centerstudenter, något jag tycker vore ytterligt lämpligt.

Ja, jag är jävig. Caspian är som sagt min son. Men jag har å andra sidan just därför kunnat följa hans politiska engagemang genom åren, och har ständigt imponerats av hans öppenhet för nya idéer, hans skarpa intellekt, hans enorma förmåga att förstå och greppa större sammanhang, och dessutom kunna förklara dem i ord. Från Piratpartiet, via Ung Liberal (som han var med och grundade, och där lillasyster Indra nu är ordförande) till Centern. Caspian har ärvt min liberala, frihetliga ådra, även om jag kanske personligen är snäppet mer anarkistisk än han. Kunde jag nån gång i mitt liv släppa det där med politiskt engagemang, så finns det få jag hellre skulle släppa över stafettpinnen till.

Det finns dock en alldeles särskild anledning för mig att framhålla Caspians kompetens som potentiell ordförande för Centerstudenter, mer än hans starkt frihetliga ådra och hans skarpa intellekt – och det är hans empati. Caspians engagemang är som allra djupast och starkast när det handlar om de människor som är mest utsatta, de som saknar en röst, de som lever under ständigt hot. Det kan vara flyktingar, det kan vara tiggare, det kan vara narkomaner, utförsäkrade, fattiga. Det är ingen slump att han arbetar som projektledare på Migro – en tankesmedja med fokus på just migrationsfrågor.

Det är just Caspians empatiska förmåga och stora hjärta i kombination med intelligens som gör att jag alldeles särskilt gärna ser honom som fortsatt aktiv i politiken. Jag är egentligen generellt mot politik som fenomen, men om vi nu måste ha politik alls i samhället, så bör den bedrivas av människor som inte är korrupta och arroganta maktfrossare, politiker som förstår att de tjänar folket – inte tvärtom. Och som sagt – gärna med både hjärta och hjärna. Empati och intelligens.

Så – om du råkar vara Centerstudent – rösta på Caspian till ordförande. Han kan lyfta Centerstudenter till högre höjder. Och han kommer dessutom att göra det både snyggt och elegant. Det är jag personligen övertygad om. 🙂

Besök gärna Caspians kampanjsida – den är väl värd en genomläsning.

Dekorrand

Vårt omättliga behov av syndabockar

1/03, 2014

Artikel i SvT Debatt 140227

Jag fick i uppgift av SvT Debattredaktionen att skriva en artikel som skulle flankera debatten i TV samma kväll. Kvällens debatt skulle handla om sexköpare. Jag var också inbjuden som meddebattör (nu för nionde gången i SvT Debatt).

Mitt perspektiv är förvisso alltid sexsäljarens, men de två är ju beroende av varandra, så att säga. Nu finns ju artikeln på SvT Debatts hemsida, men jag publicerar den även här på min blogg, med min ursprungliga rubrik:

tunn linje

Behovet av syndabockar

I samma stund som vi människor förstod att det kunde vara mer gynnsamt att bedriva handel, byta varor och tjänster, så blev förstås även sex en värdefull valuta att byta med. Avancerade primater, som exempelvis chimpanser, gör det också. Det är en evolutionär adaption, vilket gör att det är extremt osannolikt att vi någonsin kommer att få stopp på det, hur mycket vi än försöker förbjuda det, hur hårda straff vi än utmäter.

Det finns inget som i sig är perverst. Vad som är avvikande och oönskat bestäms inte av en enskild människas agerande eller natur. Det styrs av omgivningens överenskomna värderingar och domar. Det som för tillfället betraktas som moraliskt fel avgör vilka som är de perversa, de utstötta, syndabockarna. Och det växlar. De som är syndabockar idag är respekterade i morgon – och tvärtom.

Varje kultur och varje tid behöver sina favoritsyndabockar, de perversa som det är legitimt att hata. På 1950-talet var det bögar och kommunister, och i nutid har vi pedofiler och terrorister. Och sexköpare. Det verkar som att det alltid måste finnas några vi människor kan projicera all frustration på, allt hat, förakt och behov att fördöma.

Nuförtiden är det fullt legitimt att hata torskarna, horbockarna – alltid männen – som man självklart stämplar som å ena sidan misslyckade och oattraktiva som inte kan få sex utan att betala, å andra sidan vidriga bestar som utnyttjar stackars viljelösa våp för sin egen låga njutnings skull, helt utan att ta någon hänsyn till den utnyttjades känslor och upplevelse.

Att verkligheten är oerhört mycket mer komplex än så behöver man inte ta hänsyn till om man har den ideologiska rätten på sin sida. Att det finns sexarbetare som ser det som sin livsuppgift och glädje att sälja sex till funktionshindrade, eller bara väldigt rädda och blyga personer, är irrelevant.

Ännu värre är det med horstigmat. För att fullt ut kunna döma sexköparna som patetiska psykopater måste hela bilden målas svart. Det får aldrig anas att de som säljer sex kan ha gjort ett medvetet val, eller kanske till och med – Gud förbjude – trivs med sitt yrkesval. Det skulle rasera moralisternas ”goda” självbild totalt.

Alltså utsätter man sexarbetarna för den optimala förnedringen – man omyndigförklarar dem, patologiserar dem, osynliggör dem, och skildrar dem som hjälplösa offer, oförmögna att fatta beslut. Och man tycker synd om dem – den värsta formen av subtil arrogans.

I Nya Zeeland har man valt en annan väg. Där har man helt avkriminaliserat all sexhandel, men man har infört strikta lagar som skyddar sexarbetarna. En sexsäljare har alltid rätt att säga nej till en kund, att välja – även som anställd på en bordell. Det är ett lagbrott redan att be om att få ha oskyddat sex. En sexarbetare som vill sluta sälja sex får motsvarande A-kassa från dag ett.

Detta har inte lett till en ökning i handeln, inte en sänkning heller – men en kraftigt förhöjd livskvalitet hos de som säljer sexuella tjänster. Men det går inte här i Sverige – vi har ju hororna och horbockarna som våra offer och förövare att hata och tycka synd om.

Vi pratar om dem, men aldrig med dem. Vem frågar hororna och horbockarna vad de tycker och känner? Att fråga sexarbetarna vad de tycker om ett lagförslag som berör just sexarbetare skulle ju underminera hela den moraliska krokanen, sticka hål på ballongen. Bättre att bara upprätthålla myten om den olyckliga horan och den äckliga kunden. Allt för att vi ska få ha våra syndabockar i fred, legitima måltavlor för hat och förakt.

Carl Johan Rehbinder, oberoende liberal debattör

tunn linje

Om du läser artikeln på SvT Debatts hemsida kan du också ta del av en rad kommentarer. Jag fick betydligt mindre mothugg än jag väntade mig, utan snarare mer positiv respons. Rejält med mothugg fick jag däremot på kvällen, i TV-programmet, av genuskorrekta bloggare och strukturmarxistiska PK-feminister, som uppenbarligen älskar att hata – alla som inte tycker som de själva. Men det är en annan historia…

tunn linje

Läs även denna bloggpost av Emma Rosenqvist!

Dekorrand

Spara

Den otrygga framtiden

27/12, 2013

På väg

Jag var tonåring på 1970-talet. Jag kunde som nybliven 15-åring 1977 ta ett sabbatsår mellan grundskolan och gymnasiet, förvissad om att det alltid fanns något jobb till mig. Jag började en sommar på Parkförvaltningen, jobbade sedan ett par månader som ”pinnpojke” på John Mattson Byggnads AB, och fick sen ett s.k. beredskapsarbete som allt-i-allo på Naturhistoriska Museet. Jag hade alltså avlönat arbete hela året, till dess att jag började på gymnasiet på hösten 1978. Då var jag fortfarande 15 år, och skulle fylla 16.

Det var betydligt lättare att få jobb på den tiden, även för en väldigt ung människa. Men samhällsekonomin var också annorlunda, med lägre ingångslöner, lägre skatter, lägre trösklar – och samtidigt levde vi väldigt mycket på lån från framtiden. Politiker i valtider lovar (och försöker i regeringsställning hålla) tjusiga löften som kostar pengar, pengar som man ibland inte har tjänat ihop till, utan måste låna. När det sedan blir ekonomisk kris (vilket det alltid blir förr eller senare), så blir skulderna högre, utan att vi egentligen får något för det.

Idag ser samhället helt annorlunda ut. De förändringar som har skett på i stort sett alla områden av livet är så omvälvande att de flesta nog inte förstår hur fort och genomgripande processen har gått. Att längta tillbaka till ett socialdemokratiskt 1960- och 1970-tal är ungefär lika realistiskt som att längta tillbaka till ett förindustriellt 1700-tal, eller varför inte antikens Grekland?

Artikel i Aftonbladet om ungdomsarbetslöshet

I en artikel i Aftonbladet, med titeln De unga och otrygga kan förändra världen, skriver Daniel Swedin om den nya otrygga arbetsmarknaden, och den höga ungdomsarbetslösheten. Swedin beskriver en ny samhällsklass fram vars enda gemensamma nämnare egentligen är osäkerhet på ­arbetsmarknaden, något som ekonomihistorikern Guy Standing kallar ”prekariatet”, en sammanslagning bildat av de engelska orden för osäker och proletariat.

Det är en intressant artikel som lyfter viktiga och svåra frågor. Tyvärr faller Daniel Swedin i den bekväma fällan att göra det hela till en klassfråga med vänsterperspektiv, och att utmåla nyliberalismen som boven i dramat. Dessutom är det en rörig text utan vision, annat än att vi behöver en starkare arbetarrörelse – som om vi kunde återgå till 1970-talet.

Detta är dock en mycket mer komplicerad fråga än många skribenter och tyckare vill låta påskina, oavsett vilken politisk riktning man föredrar, och jag önskar att fler kunde anstränga sig lite mer i sina analyser, och åtminstone manövrera runt de mer primitiva klichéerna om att ”det är sossarnas fel” eller ”det är nyliberalismens fel” eller ”kapitalister är utsugare” eller liknande tomma idiotfloskler som inte förklarar någonting av värde.

Den mest korkade floskeln som i senare tid fått en renässans är den ständigt återkommande sågningen av kapitalismen, som återigen blivit favorit bland abstrakta syndabockar. Gärna kombinerat med ett onyanserat hat mot bankväsendet – som om bankerna existerade i ett samhälleligt vacuum, som vi vanliga medborgare inte kan påverka. Samtidigt bidrar vi till bankernas hegemoni genom att okritiskt använda oss av dem, utan att ens reflektera över alternativen.

Vad vi kan se rent empiriskt är att industrialismen och kapitalismen lyft närapå hela mänskligheten ur en massiv fattigdom, att människor idag generellt har det bättre än någonsin, trots att vi är många gånger fler på jorden idag än för 100-150 år sedan. Vi har industrialismen och kapitalismen att tacka för så otroligt mycket, i form av sociala framsteg, vetenskaplig utveckling, kraftigt förbättrad hälsa, livslängd, levnadsstandard – allt. Att ha det bra rent materiellt är en viktig grund att stå på, något som kan skapa trygghet och hoppfulla livsperspektiv. Men vi måste tänka i nya banor om vi vill fortsätta att ha det bra, och även få det ännu bättre – inte gå bakåt och hoppas att vi kan finna lösningen i det förflutna.

Det vi kallar nyliberalism har förstås också sin beskärda del av kakan i form av felsatsningar, och det tror jag framför allt beror på att många ”nyliberaler” helt fokuserar på ekonomisk liberalism, men glömmer alla andra friheter och rättigheter som den ekonomiska friheten måste bygga på. Väldigt mycket av den liberalisering vi har sett har förvisso haft en del mycket positiva effekter, i form av avregleringar, skattelättnader och större frihet att skapa helt nya branscher, och utveckla gamla branscher, men ändå vill politikerna ha kvar mycket av den gamla sortens stabilitet som vi är vana vid efter decennier av 1900-talets trygga socialdemokrati.

Folkhemmet

Många reagerar med rädsla och vill ha det tillbaka som det var förr, genom att stoppa invandring och propagera för det kulturellt mer homogena Folkhemmet, som en våt fantasi om det gamla goda, socialdemokratiska 1950-talets Sverige – men det låter sig naturligtvis inte göras. Den sortens visioner skapar bara mer motsättningar, konflikt, elände och utstötning, och det är inte en god grund att bygga ett framtida samhälle på.

Det är alltid lätt att kritisera politiska åtgärder och förändringar i efterhand, med facit, ett facit som inte fanns när dessa åtgärder och förändringar infördes. Det är också lätt att tro att ett lands politik är isolerad från omvärlden, något den naturligtvis inte är. Politiker är ofta mycket mer bakbundna än man tror, och har inte alls så mycket makt som de skulle vilja ha, eller som vi föreställer oss att de har. All politik är egentligen experimentell – inklusive de mest konservativa uttrycken – eftersom världen omkring oss ständigt förändras.

Det är naturligtvis väldigt tråkigt att vi på flera områden ser en utveckling mot mer otrygghet, mer osäkerhet, sämre arbetsförhållanden. Men vi ska inte heller romantisera det förflutna. Det har alltid funnits arbetare som går från dag till dag utan att veta om de har ett jobb just idag. Det har alltid funnits arbetssäljare som utnyttjats av sina uppdragsgivare. Det har alltid funnits de där på proletariatets botten som inte fått gå på toaletten, tvingats luncha på 10-15 minuter etc. Och det spelar ingen större roll vilka som suttit i regeringsställning.

I sin artikel beskriver Swedin ”prekariatet” som något oundvikligt, ofrånkomligt, och antyder att det är en växande klass som aldrig kommer att förändras. Det tror jag inte ett dugg på. Om Espresso House har dåliga arbetsförhållanden så kommer de att ha en hög personalomsättning, och de som jobbar där kommer att vilja ha bättre jobb med högre lön och mer trygghet. Och de går vidare. Det är som regel bättre att ha ett ”skitjobb” än inget alls, och det är lättare att få ett nytt jobb om man redan har ett. Jag har också städat trappor, jobbat på Hemtjänst, diskat på restaurang. Men det var på 1980-talet. De som jobbar på golvet på Espresso House idag kommer sannolikt inte att göra det om 30 år. Sådana arbeten är temporära – det ligger i sakens natur.

Jag är ingen politisk profet. Jag är inte ens politiker. Jag är definitivt ingen nationalekonom. Jag har ingen aning om hur denna kris ska lösas. Vi befinner oss i ett paradigmskifte, i vilket Sverige inte längre är den hyfsat homogena, isolerade kultur som Sverige var för 40 år sedan. Vi lever i en helt ny, globaliserad tid, och det måste vi vänja oss vid, och agera därefter. Resten av världen har kommit in i vårt vardagsrum, på ett sätt som saknar motstycke i världshistorien, och det måste vi hantera.

Vi måste vänja oss vid det faktum att det inte finns några färdiga lösningar, inga facit, inga universalverktyg att fixa allt med. Det finns ingen gudomlig sanning om hur allt borde vara. Vi måste bli kreativa och ansvarstagande – allihop. Inga politiker kan fixa våra liv, inga professorer eller statsvetare. Bara vi själva, tillsammans.

Det sämsta vi kan göra är att leta syndabockar att skylla de nuvarande förhållandena på. Nej, det är inte Palmes fel, nej, det är inte nyliberalismens fel, och nej, det är inte socialismens fel. Vi behöver helt nya lösningar på nya problem, inte gamla lösningar som inte ens funkade så bra när de var nya.

Det är aldrig någon annans fel. Det kan vara en bra utgångspunkt. Den gamla väl beprövade ”nånannanismen” funkar väldigt dåligt. ”Nån måste göra något – nån annan än jag”. Det gamla ordstävet ”att sopa rent framför egen dörr” fyller en funktion. Det handlar om ansvar. Alla stora samhällsförändringar kommer ur att tillräckligt många enskilda individer vill förändra. Du behövs. Ditt initiativ behövs. Din insats är viktig. Om det sen är att sopsortera och att cykla istället för att ta bilen, för att man vill ha en bättre miljö, eller arbeta politiskt för att öppna upp fler möjligheter – det är upp till dig.

”Noone can do everything, but everyone can do something”

– Gil Scott-Heron

Detta är förmodligen ett väldigt frustrerande inlägg i en komplex debatt. Jag ger inga svar, och det är ju svaren alla är ute efter – gärna det övergripande supersvaret på alla frågor. Men det är ju just då vi ofta hamnar helt fel, och letar syndabockar och patentlösningar, istället för att vara kreativa utifrån rådande omständigheter.

För att uttrycka det mer poetiskt: ”Det är frågorna som förenar oss, svaren som skiljer oss åt.” Jag tror att vi måste börja med att formulera rätt frågor, inte jaga svar. När vi sen har rätt frågeställningar, kan vi alla söka egna svar. det kommer att bli olika svar, men i ett öppet och fritt samhälle kan kreativiteten flöda, och vi får en mängd svar, vissa sämre, vissa bättre, men det är min övertygelse att mångfald alltid är bättre än enfald. Sen konkurrerar förhoppningsvis de bättre svaren ut de sämre.

Själv är jag liberal eftersom jag tror på frihet, ansvar, kreativitet, livslust, passioner och visioner. Jag tror att en av de viktigaste vägarna ur en kris är att sluta tänka i krismedvetande, och istället tänka i möjligheter. Och sen förstås att omforma samhället så att det faktiskt går att förverkliga sina visioner, till ett inte alltför högt pris. Det kräver en hel del nytänkande och öppenhet.

Är vi redo för det?

Till Sandasjön

Dekorrand

Hybris och fascism

20/12, 2013

Jonatan Holst

Hur man känner igen en tvättäkta fascist med vidrig människosyn och gränslösa maktambitioner, i total avsaknad av respekt för människor och deras privatliv – man lyssnar på vad de säger, läser vad de skriver:

”Människor skall inte vara anonyma när de köper varor eller tjänster.”

– Jonatan Holst, presschef på Finansinspektionen, FI.

Detta citat säger allt. Jag ryser av avsmak och indignation. Detta tyder på ett medvetande som genomströmmas av hybris och extremt kontrollbehov – men som helt saknar empati eller tillit till medmänniskor. Den här sortens människor skrämmer mig mer än något annat. Att öppet redovisa en så integritetskränkande inställning, att vilja kontrollera varenda människas privatekonomi ner till minsta bussbiljett, kondom, tuggummi, deckarroman eller skohorn, det är inte acceptabelt på något sätt.

Artikeln som citatet är taget ur har ett par år på nacken (GP 2011), och citatet är taget ur ett sammanhang där Holst refererar till pengatvätt – men frågan är på intet sätt inaktuell – snarare tvärtom, med tanke på alla avslöjanden kring NSA, FRA, Polisen m.fl. Det handlar om respekt för individen. Enligt Finansinspektionen är sådant underordnat. Enligt dem ska ingen kunna köpa ens en bussbiljett utan att staten känner till det. Varför? Vem vill veta allt detta om oss? Till vilket syfte? Vem tjänar på det? Vem skulle ägna sig åt pengatvätt genom att köpa bussbiljetter?

STASI skulle ha älskat Jonatan Holst. Gestapo, KGB, NSA, FRA likaså. Nu blev det Finansinspektionen, men inställningen är uppenbarligen densamma. Kontroll, kontroll, kontroll. Papiere, bitte?

tunn linje

Fler som skriver om Finansinspektionen:
Cornucopia, Viktualiebrodern

Dekorrand

Politikmissbruk

23/05, 2013

Demonstration mot FRA

I morse drabbades jag av ångest. Jag ville så gärna åka till Svenskt Närlingsliv, dit jag blivit bjuden att bevittna ett rapportsläpp om integration i arbetslivet, sammanställd av Fredrik Segerfeldt. Det var oerhört frestande av flera orsaker. Integrationspolitiken är oerhört viktig, inte minst i ljuset av rasistiska politiska strömningar å ena sidan, miljonprogramskravaller å andra sidan. Det är också alltid uppfriskande att lyssna på Fredrik Segerfeldt, en verkligt liberal fyrbåk i tröttsossiga Sverige, en god debattör som vi också har haft med på ett av våra Pub Liberal. Och jag såg på eventet på Facebook att flera av mina politiska vänner skulle komma dit. Hur kul som helst. Alla goda skäl.

Men det var ingen bra idé. Efter att ha jobbat nästan hela natten behövde jag sova. Och eftersom jag ska jobba på en kursgård i Halland hela helgen, och behöver förbereda mig, packa arbetsutrustning och skriva kursanteckningar, så borde det väl egentligen vara ett väldigt lätt val att avstå. Eller? Nej, det var det inte. Det kröp i hela kroppen på mig, jag ville verkligen åka till det där rapportsläppet, och det var inte förrän klockan var så mycket att det var omöjligt att hinna åka dit som jag kunde börja slappna av. Den känslan födde nya funderingar, och i förlängningen denna bloggpost.

Calle vid Expressens valstuga

Jag brukar ibland påstå att jag inte blir beroende. Jag saknar den genen. Jag har aldrig varit i närheten av att bli alkoholist, nikotinist eller någon annan slags ”-ist”. Inte för att jag har en så fantastisk karaktär, utan för att det helt enkelt aldrig har blivit så att jag fastnat i något. Jag älskar att dricka vin, men dricker aldrig för mycket. Jag tycker om att röka fina cigarrer och bra piptobak – men för det mesta glömmer jag helt att jag har Cohibas i frysen. Jag blir helt enkelt inte beroende. Men jag inser nu också att det inte är helt sant.

Ett antal pirater på väg in i Riksdagshuset - denna gång som åhörare vid FRA-omröstningen, men nästa gång...

Som en av mina vänner väldigt träffsäkert uttryckte det, på ett sätt jag verkligen kan känna igen mig i – han är ”kemiskt beroende av intellektuell stimulans”. Just så kan jag ofta uppleva min tillvaro också. Det är för övrigt väldigt typiskt för personer med hög IQ – man blir snabbt uttråkad, och hjärnan behöver ständigt ny näring. Och jag omger mig helst med personer som har ett extremt intensivt intellekt – som t.ex. Rick Falkvinge, eller Alexander Bard. Då har man aldrig tråkigt. Och vi är alla politikknarkare. En vän har beskrivit mig som en person med ”åsikts-tourette”, och jag konstaterar lugnt att jag har varit med i SvT Debatt hela åtta gånger – tre gånger bara det senaste året, i olika ämnen – tydliga varningstecken på ett tungt beroende.

Calle på SvT Debatt 1304518

Det erbjuder fantastiska dopaminkickar att gnugga skuldror med inflytelserika personer, att fika med ministrar, skåla med riksdagsledamöter, luncha med partiledare och äta middag med EU-parlamentariker. För att inte tala om adrenalinruset i att debattera politik med dessa människor i offentliga media, som TV. Att kunna namedroppa allehanda politiska kändisar man har snackat med, läsa motioner, debattartiklar och politiska filosofiböcker (som man förstås refererar till vid lämpliga tillfällen), få hundratals ”Gilla-klick” på skarpa politiska inlägg på Facebook, få e-brev i drösar från folk som gillade det där TV-inslaget eller den där debattartikeln i SvD/DN/Expressen. Eller att ha sitt namn på en valsedel och få 500 personkryss i ett riksdagsval. Ooooh, myyysigt!

Carl Schlüter och jag på en demonstration mot ACTA, på Sergels Torg

Därav den tvetydiga titeln på denna bloggpost. Det handlar alltså inte om missbruk av makt över andra, utan när politiken blir en drog, en kick. Jag har upplevt det tidigare, som tonåring och djupt politiskt engagerad. Det är förstås oerhört stimulerande att ständigt ägna sig åt ”jätteviktiga saker”, att röra sig i kretsar med personer som faktiskt har makt och inflytande, samt att umgås i en krets av superintelligenta och snabbtänkta människor, som alltid är öppna för nya diskussioner om intressanta ämnen, för att inte tala om de sällsynta tillfällen då man blir citerad av någon känd politisk person.

Politikerminglande

I politiken erbjuds ständig påfyllning av beroendeframkallande möten och diskussioner. Snabba dopaminkickar, som raffinerat socker – eller kokain. Man får känna sig viktig, inflytelserik, duktig, sedd, respekterad och cool. Även om man inte egentligen är det. Det räcker att det känns så.

En klassisk paradox i politiken är också att så länge du inte är särskilt inflytelserik så kan verkliga makthavare gärna bjussa på sig själva, få dig att känna dig viktig, för att du ska gilla dem – men om du faktiskt börjar bli inflytelserik på riktigt (och har en annan politisk ståndpunkt) så kan samma politiker vända och försöka få dig att känna dig betydelselös. Det politiska spelet är ett lömskt gladiatorspel, med många offer.

Valdagen 2010, med Caspian och Rick

Det värsta stället av alla för en politikknarkare är förstås Visby under Almedalsveckan. Där har jag varit två somrar. Det är som att släppa lös en alkoholist på en gigantisk vin- och spritmässa, där allt är gratis. Fast drogerna är dopamin, adrenalin och lite andra sköna signalsubstanser och hormoner i hjärnan. Och man kan befinna sig i ett ständigt rus – inte bara av rosévin, alltså, utan den enorma kicken av att känna sig som att man befinner sig vid jordens mittpunkt – ett politiskt tivoli med oändliga attraktioner.

Calle & Co i Almedalen

Så jag erkänner. Jag är politikknarkare. Så nu ska jag trappa ner, dosera mer sparsamt, och bara ägna mig åt de frågor där jag faktiskt kan göra någon skillnad, effektivt. Och i kväll ska jag INTE besöka Frihetsfrontens talarkväll för att höra Johan Hedin tala om hur det är att arbeta som riksdagsledamot. Det är oerhört frestande, förstås, för Johan är trevlig och underhållande, men jag måste verkligen disciplinera mig själv – välja de långsamma, kulturella kolhydraterna istället för de snabba, dopaminkickande.

tunn linje

Ikväll ska jag i stället umgås med min vackra och gravida hustru, besöka Fotografiska innan ett par fantastiska utställningar stängs, kanske gå och äta en bit på någon trevlig restaurang. Promenad i Gamla Stan, eller på Söder. Politiken får vänta (i alla fall till nästa vecka). Det finns viktigare saker att syssla med här i livet – och störst av allt är Kärleken.

Calle & Jennie Rehbinder på Stadshuskajen

Dekorrand

RNS – oseriös organisation tagen med brallorna nere…

16/10, 2012

Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle

Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle har lagt upp en ny hemsida, och valde att göra reklam för det på sin Facebook-sida. Det var en omedveten inbjudan till några av oss (framför allt medlemmar i Facebooksidan Centrum för Narkotikavetenskap) som är starkt engagerade i en förändring i svensk drogpolitik (och vi blir fler och fler), mot en mer human och skademinimerande reglering av drogbruk och handel i Sverige – något som extremistiska organisationer som RNS naturligtvis motsätter sig.

Det blev onekligen mycket intressant, och jag tror inte att RNS hade väntat sig att bli så hårt ifrågasatta. De fick så jävla mycket motstånd och konkreta fakta, att de nog storknade. Men de är inte vana vid det. Antiknarktalibanerna har ju haft monopol på drogpolitiken i fyra decennier nu, och har i praktiken inte fått några motargument alls. Nu får de plötsligt det, med råge, och det är en alldeles ny situation för de stackarna.

RNS på Facebook

Vi kritiserade öppet RNS politik, och presenterade fakta efter fakta, vetenskapliga undersökningar, aktuell forskning, komparativa studier och statistik, toppat med starka argument för en mer humanistisk attityd i hanteringen av droganvändare. Givetvis fick vi inga vettiga svar alls, utan bara tramsiga hänvisningar och böner om att vi skulle sluta. Men det gjorde vi inte.

”One of the great mistakes is to judge policies and programs by their intentions rather than their results.”
– Milton Friedman

Efter detta formidabla bombardemang svarade RNS med en bloggpost på sin egen sida, med namnet ”RNS, Facebook och demokratin”, en överlag innehållslös artikel som i praktiken målade upp oss som ifrågasätter RNS som antidemokratiska. Härligt distanslöst. Det bästa jag kan säga om RNS är att de i alla fall inte var illasinnade nog att censurera bort våra inlägg på deras Facebooksida. Men det kanske bara var godtrogen dumhet och övertro på den egna organisationen.

RNS, Facebook och demokratin

Det räcker inte med att de blir dissade för att de inte har på fötterna, nu börjar folk granska deras ekonomi och bidragsgivare också. I samma grad som deras verksamhet granskas och ifrågasätts, så hamnar förstås strålkastarljuset på deras sponsorer.

Nu kan vi bara hoppas på att RNS på så sätt tappar sin finansiering, och dör sotdöden, som denna lögnaktiga skitorganisation förtjänar…

tunn linje

RNS Sponsorer

Andra som skriver i ämnet:

Magnus Callmyr; Vad är Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle rädda för?
Christian Gergils; RNS enda dåre

Liberaldemokraterna

Dekorrand

Definitionen av galenskap – om svensk narkotikapolitik

6/02, 2012

Newsmill 120303

Tre kloka huvuden ihop kan ibland få till det. Om vi nu är så kloka. Men vi gör i alla fall så gott vi kan. Alfred Askeljung, ordförande för CUF Stureplan och Hampus Lindblad, också från Centern, samt medgrundare av kunskapsnätverket Centrum för Narkotikavetenskap, och jag själv, i egenskap av medgrundare och talesman för Liberaldemokraterna, skrev tillsammans en artikel om svensk narkotikapolitik, och hur dålig den är. Vi publicerade den på Newsmill i lördags, och där har den väckt en hel del sköna reaktioner.

Drygt 2000 läsare efter två dygn, och 30-talet kommentarer. Men det intressantaste är att samma artikel som för fem år sedan knappt hade fått publiceras, och i sådana fall hade mött extremt hård kritik, möter idag föga motstånd. Den så kallade konsensus som riksdagspolitiker och ministrar gärna refererar till håller nu på att luckras upp rejält, och folkopinionen är helt klart på väg att vända. Det har blivit alltmer uppenbart att det fanatiska, fundamentalistiska motståndet mot alla illegala droger är på väg att falla samman under sin egen tyngd.

Jag publicerar nu artikeln även här på min blogg, för att få en större spridning. Detta budskap måste spridas till så många som möjligt. Sveriges drogpolitik kostar helt enkelt för mycket, och skapar mer lidande och död än någonsin drogerna. Det är dags för lite mer vetenskap, pragmatism och skademinimering.

Vassego:

tunn linje

Svensk narkotikapolitik är galenskap

Svensk narkotikalagstiftning är i grunden misslyckad. På samma sätt som alkoholförbudet i USA ledde till mer drickande, farligare drickande och en rejäl skjuts för den organiserade kriminaliteten, leder dagens nolltolerans till en kraftigt ökad kriminalitet, stigmatisering av missbrukare och ett hårdare samhälle. Över hela världen ser vi att liberaliseringar leder till bättre resultat i kampen mot missbruk, mänskligt lidande och kriminalitet, och vi tror att Sverige bör lära sig av andra länders exempel.

Albert Einstein definierade galenskap som att upprepa ett redan prövat beteende och ändå förvänta sig ett nytt och annorlunda resultat. Med den definitionen är det logiskt att betrakta svensk narkotikapolitik som galen.

Sverige har sedan 60-talet drivit en hård linje för ett “narkotikafritt samhälle”, vilket dock inte har fungerat alls. Det har istället resulterat i onödigt stora kostnader för polis och domstolar, höga dödstal bland missbrukare, samt svår stigmatisering av brukare utan missbruksproblematik, som drabbas av stora svårigheter i arbetsliv och andra sociala sammanhang som en följd av lagföring för ringa narkotikabrott. Den generella användningen av droger har dessutom ökat. Det borde vid det här laget vara uppenbart för våra politiker och myndighetsutövare att den förda politiken är misslyckad på samtliga områden. Ändå fortsätter man oförtröttligt på samma spår, helt i linje med Einsteins definition av galenskap.

Över hela världen ser vi fruktansvärda resultat av hård narkotikalagstiftning – i USA sitter miljontals människor i fängelse, även för mindre förseelser av drogrelaterad natur, och maffian är starkare än någonsin. De som drabbas hårdast av det pågående kriget mot droger är framför allt produktions- och transitländer i Latinamerika och Västafrika, då de hotas av en skenande organiserad brottslighet, som gör allt för att underminera dessa nationers parlamentariska system, rättsväsenden och militärmakter. I Mexiko pågår i det närmaste ett inbördeskrig med årliga dödssiffror i tiotusental. En restriktiv drogpolitik spelar alltså dessa drogkarteller i händerna, eftersom deras vinstmarginaler ökar ju hårdare drogerna kriminaliseras. Vi behöver en ny strategi för att bemöta drogproblemen då de gamla metoderna inte bara är orealistiska utan dessutom direkt skadliga.

Internationellt växer det nu fram en stark motrörelse. Organisationer som Global Commission on Drug Policy, Röda Korset, International Centre for Science in Drug Policy och amerikanska Law Enforcement Against Prohibition (LEAP), har alla konstaterat att kriminaliseringen av narkotika skapar avsevärt fler problem än vad den löser. Länder som Portugal, Nederländerna, Spanien, Italien, Belgien, Tjeckien och Schweiz har under det senaste decenniet prövat nya metoder för att reglera bruk och missbruk av narkotika i enlighet med principerna om skademinimering.

Portugal avkriminaliserade personligt innehav av alla droger 2001. Stora resurser frigjordes hos polis och rättsväsende, som istället kunde användas till vård. Drogbruket bland unga har sjunkit, spridandet av sjukdomar som HIV har minskat, och antalet personer som söker hjälp för att komma ur sina missbruk har mer än fördubblats. Nederländerna tillåter begränsad försäljning av cannabis, i Schweiz praktiseras sprututbyten, substitutionsvård, kontrollerade injektionsrum och en rad andra skademinimerande åtgärder, parallellt med att vissa kantoner tolererar bruk av cannabis.

Även Storbritannien har insett det kontraproduktiva med en repressiv hållning i drogfrågan och har nu lanserat Home Affairs Select Committee’s Inquiry into Drug Policy, som har till syfte att genomföra en omfattande utvärdering av örikets narkotikapolitik. Alldeles nyligen vittnade företagsledaren och miljardären Richard Branson inför kommittén, som representant för den vida uppmärksammade Global Commission on Drug Policy – en organisation som verkar för att narkotikapolitik världen över skall föras på vetenskapliga grunder, i en avsevärt högre utsträckning än vad som sker idag. Förutom Branson består kommissionen av en lång rad eminenta politiker och människorättsaktivister, som FN:s tidigare generalsekreterare Kofi Annan, amerikanske ex-presidenten och fredspristagaren Jimmy Carter, tidigare generalsekreteraren för NATO och Europeiska Unionens Råd Javier Solana, samt en rad latinamerikanska ex-presidenter från bl.a. Colombia, Mexiko och Brasilien. Deras rapport från 2011 har nu åter aktualiserats i den internationella debatten.

Svenska politiker måste nu släppa taget om illusionen ”det narkotikafria samhället”, och ersätta den med en vetenskaplig och skademinimerande social- och rättspolitik. Om vi menar allvar med att vilja hjälpa missbrukare så borde vi omedelbart sluta med att jaga och lagföra dessa personer i nöd och i stället satsa på en human och effektiv vård. Polisens resurser bör riktas mot den organiserade brottsligheten istället för att sparka på dem som redan ligger.

Det är hög tid att ta avstånd från verklighetsfrämmande narkotikadogmer, även här i Sverige. Stora delar av Europa är nämligen redan på god väg.

tunn linje

Alfred Askeljung (C), Ordförande CUF Stureplan
Hampus Lindblad (C). Medgrundare av kunskapsnätverket Centrum för Narkotikavetenskap
Carl Johan Rehbinder (L) Medgrundare & talesman för Liberaldemokraterna

Liberaldemokraterna

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: