Artikel i GP om skampålesamhället

Med anledning av att polisen gör razzior mot sexarbetare och deras kunder, så hände det sig att en riktig kändis fastnade i nätet – Paolo Roberto. Att han fick ett strafföreläggande, som han betalade omedelbart, räckte inte. Om man är en vanlig okänd person kan man alltså gå under radarn, betala och gå vidare med sitt liv. Men är man kändis räcker inte det. Då ska man hängas ut, skambeläggas, förlora allehanda uppdrag, bojkottas och mer därtill. Jag tycker att detta är en oroande trend, något jag gav uttryck för på Facebook, och det ledde till att jag fick i uppdrag av GP att skriva en artikel om ärendet.

Eftersom artiklar på nätet ibland försvinner, har jag sparat den även här på min blogg:

Skampålesamhället är tillbaka – och det är inte vackert

Debatt • De högljudda avståndstagandena från Paolo Roberto, som åkte fast för sexköp, har övergått till en obehaglig utrensning av allt som har haft med honom att göra. Skampålesamhället är tillbaka. Vi människor verkar älskar att fördöma andra, gärna i grupp, för att själva få framstå som förträffliga, skriver Carl-Johan Rehbinder.

Skampåle, även kallad stupa, stock, spöpåle och kåk, är en stående stock av trä eller sten, vid vilken förr i tiden lagbrytare offentligen straffades med schavottering – att bli utställd androm till varnagel (varnande exempel för andra) för att utsättas för skam, förnedring, spöstraff och allmänt spott och spe, som en tydlig markering att man hade gått över en gräns. Man kunde fjättras med halsjärn, eller så var hela konstruktionen försedd med gångjärn, så att hals och händer naglades fast mellan två grova plankor. Denna konstruktion sattes upp på platser som kyrkbacken, stadens torg eller liknande, så att alla skulle få frossa i skammen, och även som varnande exempel – detta är vad som väntar dig om du bryter mot lagen. Detta brutala sätt att hantera brottslingar har varit normalt under en omfattande del av mänsklighetens historia, men de flesta förknippar nog tillvägagångssättet med förgången tid.

Varje spår utplånas

Nu verkar det dock som att vi är på väg mot ett nytt skampålesamhälle, fast på flera sätt värre än förr. Först blir syndaren satt i skampåle, som numera dessutom inte är begränsad till en geografisk plats – nu finns Internet. Sedan blir man rullad i tjära och fjäder och utdriven ur byn, och till sist utplånas varje spår av att personen ens har funnits. Varför inte photoshoppa bort misshagliga personer från bilder också, i god stalinistisk anda? Detta scenario motsvarar på flera sätt hur det kunde se ut på medeltiden, men nu är det inte längre begränsat till att vara en lokal företeelse.

Den urgamla traditionen av att utse syndabockar, som ska bära allas våra synder ut ur gemenskapen, verkar fortfarande leva och frodas.

Vi människor verkar gilla att döma andra, på det att vi själva då framstår som goda och förträffliga mönstermänniskor. Och gör vi det i grupp blir det ännu mysigare. Den urgamla traditionen av att utse syndabockar, som ska bära allas våra synder ut ur gemenskapen, verkar fortfarande leva och frodas En som verkligen har fått känna på samhällets dom, Folkdomstolens längtan efter att krossa och förinta, är Paolo Roberto. Man kan tycka vad man vill om sexköpslagen, eller för den delen om sexköp, och man kan förstås också tycka vad man vill om Paolo Roberto. Men jag vill ställa en helt annan fråga, om rättssäkerhet och likhet inför lagen. När Paolo Roberto blev tagen av polisen för att ha köpt sexuella tjänster, hände återigen något som bara verkar hända allmänt kända personer, och framför allt kontroversiella personer. Först stora rubriker och braskande reportage om Paolo Robertos lagstridiga sexäventyr, till och med ett besök i TV-soffan – och sedan utrensning. Paolos mat försvinner fort från butikshyllorna, liksom hans böcker. Och så Paolo själv förstås. Inga TV-jobb framöver.

När Bonniers bestämde sig för att stoppa försäljningen av alla Paolos böcker blev jag lite beklämd. Inte främst för att hans kokböcker är underbara, men desto mer för att det nu börjar bli allt mer som så att man ska radera ut existensen av alla som inte är moraliska dygdemönster. Vi kan ju inte ha dåliga förebilder i offentligheten.

Effekten blir så total

Jag har egentligen inga synpunkter på att privata företag gör affärsmässiga bedömningar kring sitt sortiment, och de som inte vill sälja Paolo Robertos produkter är naturligtvis fria att låta bli. Men den samlade effekten av alla bojkotter blir så total, och det blir väldigt oproportionerligt. På Bokus finns det 55 olika utgåvor av Mein Kampf men inte en enda bok av Paolo. Man kan inte ens få upp hans namn på sökmotorn. Han har raderats.

Frågan är – borde vi inte i konsekvensens namn rensa ut Fröding, Taube, Vreeswijk och alla andra som köpt sex – eller varit omoraliska på något annat sätt? Eller är de fredade, för att de levde i en förgången tid? Det finns redan gott om exempel på att man i bibliotek, av rent politiska skäl, har rensat ut böcker som anses vara olämpliga. Och vi fortsätter att rensa, i vår renhetsiver. Frågan är vad vi förlorar på vägen? Vilka prejudikat ställs upp inför framtida skandaler? Vem blir nästa offer, nästa syndabock att piska offentligt och sen sparka ut ur gemenskapen?

Drabbades av samma folkdomstol

Paolo Roberto är inte ensam. Martin Timell frikändes i Svea Hovrätt, men dömdes av Folkdomstolen till livstids utfrysning. Fredrik Virtanen har fått upprättelse rent juridiskt, men drabbades ändå hårt av samma folkdomstol. Benny Fredriksson smutskastades och såg sitt livsverk ryckas ur händerna på honom (ända sedan scenskolan ville han bli teaterchef), och blev så deprimerad att han begick självmord.

Vad hände med gammal hederlig rättssäkerhet som innebär att när man har tagit sitt straff ska man betraktas som en laglydig medborgare igen? Vi ser en otäck trend, i vilken Folkdomstolen har större inflytande än riktiga juridiska instanser. Och media hänger på, för att få så många klick som möjligt. Då blir gärna resultatet att många döms oproportionerligt hårt. Vill vi ha det så? Vad händer om skampålen blir norm? Går någon säker?

Carl Johan Rehbinder liberal debattör

Vårt omättliga behov av syndabockar

Jag fick i uppgift av SvT Debattredaktionen att skriva en artikel som skulle flankera debatten i TV samma kväll. Kvällens debatt skulle handla om sexköpare. Jag var också inbjuden som meddebattör (nu för nionde gången i SvT Debatt).

Mitt perspektiv är förvisso alltid sexsäljarens, men de två är ju beroende av varandra, så att säga. Nu finns ju artikeln på SvT Debatts hemsida, men jag publicerar den även här på min blogg, med min ursprungliga rubrik:

Behovet av syndabockar

I samma stund som vi människor förstod att det kunde vara mer gynnsamt att bedriva handel, byta varor och tjänster, så blev förstås även sex en värdefull valuta att byta med. Avancerade primater, som exempelvis chimpanser, gör det också. Det är en evolutionär adaption, vilket gör att det är extremt osannolikt att vi någonsin kommer att få stopp på det, hur mycket vi än försöker förbjuda det, hur hårda straff vi än utmäter.

Det finns inget som i sig är perverst. Vad som är avvikande och oönskat bestäms inte av en enskild människas agerande eller natur. Det styrs av omgivningens överenskomna värderingar och domar. Det som för tillfället betraktas som moraliskt fel avgör vilka som är de perversa, de utstötta, syndabockarna. Och det växlar. De som är syndabockar idag är respekterade i morgon – och tvärtom.

Varje kultur och varje tid behöver sina favoritsyndabockar, de perversa som det är legitimt att hata. På 1950-talet var det bögar och kommunister, och i nutid har vi pedofiler och terrorister. Och sexköpare. Det verkar som att det alltid måste finnas några vi människor kan projicera all frustration på, allt hat, förakt och behov att fördöma.

Nuförtiden är det fullt legitimt att hata torskarna, horbockarna – alltid männen – som man självklart stämplar som å ena sidan misslyckade och oattraktiva som inte kan få sex utan att betala, å andra sidan vidriga bestar som utnyttjar stackars viljelösa våp för sin egen låga njutnings skull, helt utan att ta någon hänsyn till den utnyttjades känslor och upplevelse.

Att verkligheten är oerhört mycket mer komplex än så behöver man inte ta hänsyn till om man har den ideologiska rätten på sin sida. Att det finns sexarbetare som ser det som sin livsuppgift och glädje att sälja sex till funktionshindrade, eller bara väldigt rädda och blyga personer, är irrelevant.

Ännu värre är det med horstigmat. För att fullt ut kunna döma sexköparna som patetiska psykopater måste hela bilden målas svart. Det får aldrig anas att de som säljer sex kan ha gjort ett medvetet val, eller kanske till och med – Gud förbjude – trivs med sitt yrkesval. Det skulle rasera moralisternas ”goda” självbild totalt.

Alltså utsätter man sexarbetarna för den optimala förnedringen – man omyndigförklarar dem, patologiserar dem, osynliggör dem, och skildrar dem som hjälplösa offer, oförmögna att fatta beslut. Och man tycker synd om dem – den värsta formen av subtil arrogans.

I Nya Zeeland har man valt en annan väg. Där har man helt avkriminaliserat all sexhandel, men man har infört strikta lagar som skyddar sexarbetarna. En sexsäljare har alltid rätt att säga nej till en kund, att välja – även som anställd på en bordell. Det är ett lagbrott redan att be om att få ha oskyddat sex. En sexarbetare som vill sluta sälja sex får motsvarande A-kassa från dag ett.

Detta har inte lett till en ökning i handeln, inte en sänkning heller – men en kraftigt förhöjd livskvalitet hos de som säljer sexuella tjänster. Men det går inte här i Sverige – vi har ju hororna och horbockarna som våra offer och förövare att hata och tycka synd om.

Vi pratar om dem, men aldrig med dem. Vem frågar hororna och horbockarna vad de tycker och känner? Att fråga sexarbetarna vad de tycker om ett lagförslag som berör just sexarbetare skulle ju underminera hela den moraliska krokanen, sticka hål på ballongen. Bättre att bara upprätthålla myten om den olyckliga horan och den äckliga kunden. Allt för att vi ska få ha våra syndabockar i fred, legitima måltavlor för hat och förakt.

Carl Johan Rehbinder, oberoende liberal debattör

Om du läser artikeln på SvT Debatts hemsida kan du också ta del av en rad kommentarer. Jag fick betydligt mindre mothugg än jag väntade mig, utan snarare mer positiv respons. Rejält med mothugg fick jag däremot på kvällen, i TV-programmet, av genuskorrekta bloggare och strukturmarxistiska PK-feminister, som uppenbarligen älskar att hata – alla som inte tycker som de själva. Men det är en annan historia…

Läs även denna bloggpost av Emma Rosenqvist!

Spara

Om trafficking på SvT Debatt

För några veckor sedan blev jag än en gång tillfrågad om jag ville vara med i SvT debatt (för åttonde eller nionde gången, vet ej säkert) och denna gång skulle temat vara trafficking. Jag hade tackat nej till en tidigare debatt, eftersom det var lite väl kort efter min dotters födelse, och jag behövdes hemma, och fick då frågan om ett kommande program med annat tema.

Tyvärr blev aldrig den debatten av, som jag förstått för att de inte hittade rätt motdebattörer, men den redaktör jag talade med tyckte att ämnet var så intressant att jag fick i uppdrag att istället skriva en artikel i ämnet. Så då gjorde jag det.

Min egen rubrik var följande:
Trafficking – en miljardindustri – men för vem?
Givetvis kan redaktörer aldrig låta en bra rubrik få vara kvar, utan de måste låta rubriksättare hitta på något eget. Kanske en facklig fråga, jag vet inte. Hur som helst kom artikeln ut på debattsidan i alla fall. Efter 58 kommentarer stängdes kommentarsfältet, så de vill kanske döda ämnet för en tid framöver. Vi får se om det blir någon fortsättning på det där.

Det är inte offren som tjänar på överdrivna traffickingsiffror

TRAFFICKING Hur stort är problemet med trafficking egentligen? Under stora sportevenemang som OS och VM blåses siffrorna ofta upp till tiotusentals fall av trafficking, men rapporter visar i efterhand att det varit försvinnande få. Så varför ifrågasätts inte dessa obekräftade påståenden? Trafficking är ett existerande problem, och varje enskilt fall berättar en djupt tragisk historia. Men ingen tjänar på moralpanik och groteska överdrifter, skriver Carl Johan Rehbinder.

Sextrafficking har idag blivit en miljardindustri. Men inte bara för dem som påstås livnära sig på denna slaveriliknande sexhandel. De riktigt stora pengarna omsätts av de organisationer som byggt upp en omfattande verksamhet på att motverka trafficking, primärt med propaganda och information. För dessa grupper verkar det finnas hur mycket pengar som helst.

De svänger sig med siffror – 500 000 offer hit och 27 miljoner dit, trots att det inte finns någon vetenskaplig grund eller tillförlitlig statistik som bekräftar dessa siffror. Det enda som finns att tillgå är antalet domar, och genom dessa berättas en helt annan historia. Enligt FN:s avdelning United Nations Office on Drugs and Crime uppgår siffrorna för sextrafficking till maximalt 3000 domar i hela världen årligen.

Inför OS i Aten 2004 gjorde svenska politiker ett stort nummer av de tiotusentals offer för trafficking som man antog skulle bli det självklara resultatet av ett så stort evenemang. Detta upprepades vid fotbolls-VM i Tyskland 2006, fast då hade man dubblat siffran från 20 000 till 40 000. I en undersökning gjord av The International Organization for Migration (IOM) efter fotbolls-VM i Tyskland 2006, kom man fram till att polisen endast hittat fem fall. I Aten hittade man inga alls. Detsamma gällde ett antal andra stora idrottsevenemang, som till exempel fotbolls-VM i Sydafrika 2010.

IOM kom vidare fram till att det är tydligt att det generellt inte finns någon korrelation mellan trafficking och stora sportevenemang.

Låt oss göra ett räkneexempel utifrån den godtyckliga siffran en miljon sextraffickingoffer om året bara i Europa. För att de ska bli lönsamma (baserat på uppgifter från legal sexhandel) måste var och en av dem ha åtminstone fem-tio kunder per dygn. En hyfsat generös bedömning skulle vara tio miljoner sexköp per dygn, vilket på ett år blir 3 650 000 000 sexköp. Och då har jag ändå inte räknat med all legal sexhandel, vilket torde vara betydligt vanligare förekommande än den illegala och ofrivilliga sexhandeln. Uppenbarligen faller dessa siffror på sin egen orimlighet, så varför fortsätter denna propaganda? Varför ifrågasätts inte dessa obekräftade påståenden?

Trafficking är ett existerande problem, och varje enskilt fall berättar en djupt tragisk historia. Men ingen tjänar på moralpanik och groteska överdrifter.

En av svårigheterna med att få fram korrekta siffror ligger också i att den juridiska definitionen på vad som ska räknas som trafficking är väldigt olika från land till land. Om man med trafficking även räknar in annat arbete än sexuella tjänster finner man snart att den största delen rör helt andra sysslor än sexarbete – som till exempel inom byggnad, städning och restaurang. För att inte tala om blåbärsplockning.

Det finns de som tjänar på att siffror fabriceras, blåses upp och reproduceras gång på gång. Till att börja med alla de politiker som vill framstå som handlingskraftiga och ”goda” försvarare av de svagaste i samhället, samt förstås de organisationer som uppbär stora ekonomiska anslag för sin verksamhet. Därtill finns det otaliga ideologiska organisationer på både höger- och vänsterkanterna som på religiösa och moraliska grunder vill avskaffa all kommersiell verksamhet som involverar sex – från sexhandel till pornografi. Då är det tacksamt att sammanlänka alla dessa grenar med de mest extrema yttringar man kan föreställa sig, som ofrivillig sexslavhandel, givetvis utifrån den intuitivt logiska slutsatsen att legal sexhandel leder till mer trafficking.

Att likställa trafficking med frivillig sexhandel är populärt som metod för att snygga till statistiken. Flera av de organisationer som driver propaganda mot trafficking är också starka motståndare till att frivilliga sexarbetare ska få samma rättigheter som andra yrkesgrupper. Det gör att man tyvärr kan ana en obehaglig dubbelmoral hos dessa aktivister, och ett monumentalt ointresse för att faktiskt hjälpa.

Carl Johan Rehbinder, liberal debattör

Foto: Jennie Rehbinder

Du hittar artikeln (och kommentarer) på SvT debatt

Spara

Oseriös skräckpropaganda i DN om sexberoende

DN verkar ha väldigt ont om nyheter att rapportera, och låter inkompetenta sommarvikarier spåna loss lite, och det kan ju bli lite si och så med den saken. Som ett komplement till en artikel om sexberoende, ”Jag blev sexmissbrukare”, har DN en sida med en lista över ”Tio olika sexuella problembeteenden”, kopierade ur en bok med namnet ”Det är inte kärlek – när sex blir en drog”, av Kristin Rydberg & Erik Sundby.

EDIT: Alldeles innan jag publicerade denna bloggpost fick DN ta mot så många protester mot dessa artiklar att de tog bort dem från nätet. De går fortfarande att hitta cachade på Google, och jag kopierade dem till min hårddisk, så bevisen finns kvar – och jag tyckte att ämnet var såpass intressant att skriva om, så det blev en bloggpost ändå.

Det finns flera problem med denna ”artikel”. För det första saknas en vettig kontext. Där finns en rubrik – ”Tio olika sexuella problembeteenden” – och en lista med olika beteenden som då beskrivs som varningstecken för sexberoende. De flesta av dessa beteenden kan utan vidare beskrivas som fullt normala och friska beteenden, som många ägnar sig åt utan någon som helst beroendeproblematik, och därför blir det väldigt otrevligt att helt utan förklarande kontext infoga dessa aktiviteter på en lista över problembeteenden.

Så vad är det för påståenden som jag tycker är så hemska, då? Ja, det tänker jag förstås kommentera, så jag listar dem här nedan, med mina kommentarer i kursiv stil mellan punkterna.

Tio olika sexuella problembeteenden

1. Fantasisex. Här är det sexuella upphetsningsmönstret inriktat på erotiska fantasier, objektifiering av människor och sexualisering av olika situationer. Upphetsningen kretsar kring tankar om sexuella möjligheter, något man hela tiden återkommer till med besatthet.

Ja, självklart måste det vara problematiskt med sexuella fantasier. Det fattar ju vem som helst att om man kan hitta på erotiska scenarion som går utanför hetero-vanilj-missionärssex med lampan släckt, så måste det vara ett varningstecken på sexberoende. Duh.

2. Förförelse och erövring. Här handlar det om att förföra och beroendet kretsar kring att erövra. Efter den första sexuella kontakten avtar oftast intresset.

Ja, herregud! Sex ska endast ske mellan gifta makar, det vet väl alla! Det där med förförelse och erövring, det är ju livsfarligt! Helt klart ett varningstecken på sexberoende!

3. Köpt sex. De sexuella tjänsterna betalas för på olika sätt – genom besök på porr- och strippklubbar, köp av prostituerade eller så inleder man relationer med personer i ekonomisk beroendeställning i syfte att få sex.

Utan omsvep beskrivs sex mot betalning som självklart problematisk, något som är en alldeles egen diskurs, och inte alls så okomplicerat som artikelförfattaren tycks ta för givet. Det finns många som har som sin främsta sexuella kick att sälja sex. Alla som säljer sex gör det inte för att de måste för att överleva. Och det är inte heller självklart ett tecken på sexmissbruk att man gillar att gå på strippklubbar. Med samma logik kunde man påstå att så fort du tar ett glas vin, så är du alkoholist.

4. Utbytessex. Här är beteendet inriktat på att sälja eller byta sex i syfte att skapa en känsla av makt. Utbytessex bygger på starka kontrollbehov.

Här verkar det vara kontrollbehovet som är problemet, snarare än sexet. Men kan man slänga in en punkt till på listan över problematiska sesxaktiviteter så kan man kanske få några fler kunder till sin klinik.

5. Voyeurism. Man fokuserar på att i hemlighet betrakta andra människor, både i vardagliga situationer och med sexuella förtecken. Beroendet kretsar kring visuell stimulans – se men inte röra. Det är också viktigt att det sker i smyg.

Ja, usch! Att objektifiera våra medmänniskor, och vilja titta på dem med sexuella tankar! Det är verkligen oanständigt! Så – om du har dreglat över den där muskulösa byggnadsarbetaren med bar överkropp, eller den där söta tjejen i kortkort med vansinnigt vackra ben, så är du säkert sexmissbrukare! Händerna på täcket, minsann!

6. Sexstöld. Upphetsningen bygger på en serie gränsöverskridande handlingar som måste ske utan att det blir några påföljder eller konsekvenser.

Ja, om det handlar om att gnugga sig mot någon på tunnelbanan så kan jag hålla med om att det är rätt respektlöst, ofint och potentiellt otrevligt, det kan jag hålla med om. Men på vilket sätt är detta kopplat till ”sexmissbruk”? Är detta inte bara dålig impulskontroll och ett allmänt dåligt beteende?

7. Anonymsex. Här handlar det om att interagera med okända personer, antingen via nätet eller i verkliga livet. Timmar och dagar går åt till omständliga förberedelser och jakt på sexobjekt.

Många tycker att anonymsex är häftigt, och så länge man skyddar sig ordentligt ser jag inga problem med det. Anonymsex på nätet är dessutom så ”safe sex” det kan bli. Det enda jag kan se som problematiskt här är om det som antyds i texten ovan leder till att väldigt mycket tid går åt till denna läggning. Men det kan man ju säga om bilrenovering, romanläsning, dataspel och golf också. Då är det besattheten som är problemet, inte sexet. Men som denna ”artikel” är skriven utmålas just sexet som det stora problemet, vilket det förstås inte är.

8. Exhibitionism. Att söka bekräftelse på det här sättet bryter ofta mot kulturella och sociala regler, normer och lagar. Här är upphetsningsmönstret inriktat på att dra uppmärksamhet till kroppsdelar som har en tydlig sexuell koppling.

Ja, att vilja bryta mot kulturella och sociala regler, normer och lagar, det måste ju alltid vara dåligt, eller hur? Eller…? Kanske att vårt samhälle hade stannat på stenåldern om ingen någonsin hade gjort det? Människans utveckling bygger på att vi tar risker, bryter mot regler och skapar nytt.
Och vad gäller just offentligt sex, så kan jag tänka mig att det finns en hel del frustration hos många i att sex är så extremt tabuladdat i vår kultur att man bryter mot normerna som en ren besvärjelse, för att normerna är galna. Och så kan det förstås vara jävligt häftigt att ha sex med publik, eller bara bli sedd som en sexuell varelse, naken, sårbar, kåt och underbar. På vilket sätt blir det ett problem – någon annanstans än i ett sexuellt fördömande samhälle?

9. Utbyte av smärta. Här är den sexuella upphetsningen sammanflätad med smärta och ofta uppbyggd kring scenarier eller skildringar som innefattar förödmjukelse och skam.

Vojne, vojne. Artikelförfattaren borde gå en kurs i grundläggande kunskap om BDSM. Inga är så enormt medvetna om gränsdragning, samtycke, medvetenhet och bra kommunikation som just de som ägnar sig åt BDSM.

10. Exploaterandesex eller sexuella övergrepp. Utagerandet bygger på exploatering och utnyttjande av utsatthet och oskuld. Särskilt utsatta är exempelvis patienter – barn, utvecklingsstörda, underordnade anställda eller flyktingar som utsätts för övergrepp av till exempel terapeuter, läkare, vårdare, chefer eller andra personer i överordnad ställning.

Om det inte är rollspel, utan ett faktiskt utnyttjande av försvarslösa personer, så är det naturligtvis ett felaktigt och direkt skadligt beteende. Samtycke borde alltid vara absolut norm i samtliga former av mänsklig interaktion. Tvång borde aldrig förekomma – utom möjligen i rollspel, då man kan avbryta när det inte känns tillfredsställande. Och då är det ju inte tvång på riktigt. Men inte ens denna punkt säger något om ”sexmissbruk” – detta handlar om maktmissbruk, och det blir inte bättre av att sex kommer med på ett hörn, förstås, men det är återigen inte sexet som är problemet, utan maktmissbruket.

Denna lista är alltså ren bullshit, för att uttrycka det konkret och klart. Det är för övrigt också ofattbart lömskt och tendentiöst att blanda aktiviteter som för de flesta som ägnar sig åt dem bara upplevs som stimulerande och roliga, med aktiviteter som verkligen är potentiellt destruktiva. Den här sortens pseudovetenskaplig rappakalja borde inte släppas in i seriösa mediakanaler, helt enkelt.

Större delen av Pride-paraden kan alltså utan vidare inordnas i begreppet sexmissbrukare, om man ska följa den här listan. Många av aktiviteterna på denna lista är sådant vi på våra kurser tvärtom rekommenderar folk att pröva, eftersom det kan sätta fart på sexlivet. Men med denna rubrik som enda kontext får man lätt intrycket att artikelförfattaren ser alla dessa aktiviteter som problembeteenden, utan omsvep, och det är ju så sinnessjukt oseriöst att jag baxnar. Jag förstår verkligen inte hur någon vettig människa kan försvara en sån här hög med dynga.

Ett annat problem är att denna artikel kompletterar en artikel som i praktiken är en ohämmad reklam för den s.k. ”Dysberoendekliniken”, en synnerligen tvivelaktig och dubiös verksamhet inom hjälparindustrin, ett företag som gärna ägnar sig åt pseudovetenskap, skräckpropaganda och lögner, som tänjer på gränserna för vad som kan definieras som beroende, eftersom de primärt är en affärsdrivande verksamhet – ungefär lika seriöst som Scientologikyrkan, med andra ord. Jag är personligen väldigt skeptisk till vissa uttryck för den här ”hjälparindustrin”, som är ekonomiskt beroende av att det hela tiden finns nya personer med beroendeproblematik att ta hand om. De vill förstås ständigt ha fler kunder, och därför kan man ju alltid bredda marknaden genom fula knep. Och ett sätt att behålla sina kassakor är förstås att hålla dem kvar i svaghet och offeridentifikation.

Ännu ett problem med denna artikel är definitionen av missbruk, som att det skulle yttra sig i vissa specifika aktiviteter. Men missbruk är sällan kopplat till en viss aktivitet – vad som helst kan brukas eller missbrukas. Missbruk blir det först när en person har ett tvångsmässigt och destruktivt självskadebeteende. Handlar det om sex kan det till exempel yttra sig som hundratals one night stands, exempelvis utan skydd för att man skiter i om man blir smittad (eller smittar andra) med könssjukdomar, eller om man känner sig värdelös och tar till sex som ett sätt att bevisa för sig själv att ”det enda jag duger till är sex”. Något som bottnar i underliggande depressioner, självskadebeteenden eller andra personliga problem. Att man har vissa sexuella intressen har inget med detta att göra. Men det är alltså vad som påstås i denna artikel.

Själv tror jag att det är ett väldigt mycket större problem att folk har ett torftigt och otillfredsställande sexliv än att de är sexberoende. Det är en liten, liten, marginell klick som har detta problembeteende, men eftersom det är spektakulärt så kan man sälja lösnummer. Att en sådan ”artikel” som denna kan bidra till att förvärra attityderna och göra livet ännu sämre för väldigt många skiter man uppenbarligen i. En sån här artikel fungerar snarast som en koblaja i ansiktet på alla som arbetar med helande av människors sexualitet, med acceptans och positivitet, snarare än skrämsel och problematiserande.

Bakläxa, Dagens Nyheter!

Andra som skriver om samma ämne:
Lifecheck (om artikeln ”Tio olika sexuella problembeteenden”), Xenu (i en tråd om Dysberoendeklioiken i ett debattforum på Vetenskap och Forskning), Johannes Forssberg, Expressen (en artikel om oseriös missbruksvård)

Dags att förbjuda köp av sjukvårdstjänster – gästblogg av Dick Wase

Min första gästbloggare, Johan Nordansjö, skrev om sexköp, och min andra gästbloggare, Dick Wase, fortsätter i samma spår, fast ur en helt annan vinkel, förstås. Dick presenterar här en satirisk artikel med djupt allvarlig grund.

I Stockholmsupplagan av Metro den 13/10 2011 finns ett reportage om det myckna våld som sjukvårdspersonal utsätts för. Det finns undersökningar som visar, att sjukvårdsarbetare utsätts för lika mycket våld som gatuprostituerade – Kimberly-Ann Ford. 1999; Evaluating Prostitution as a Human Service Occupation – Elias, James E, Bullough, Vern L, Elias, Veronica & Brewer, Gwen (editors); Prostitution: On Whores, Hustlers and Johns, p 420– 43). Detta innebär att de totalt sett utsätts för betydligt mer våld än de prostituerade som samlad yrkesgrupp, eftersom de inomhusarbetande sexarbetarna inte är stort mer våldsutsatta än folkgenomsnittet (Charlotte Seib, 2007; Queensland’s Female Sex Workers Generally Happy In Their Work)

Ett av huvudargumenten för att förbjuda prostitution eller sexköp brukar vara att de prostituerade utsätts för väldigt mycket våld, något som sägs vara oundvikligt i yrket. En som hävdar det är Kajsa ”Ekis” Ekman – läs mer om henne i ett utdrag (pdf) ur min kommande bok, ”Den kidnappade sanningen – eller myten om den gigantiska sextraffickingen”. För att råda bot på detta våld påstås det att efterfrågan måste minskas, och kunderna påstås vara de som utför våldet. Det är ju därför den svenska sexköpslagen av förespråkarna anses vara så genialisk. Den straffar köparna, och låter sexarbetarna fortsätta med sitt arbete. Men våldet mot dem ska minska genom att efterfrågan minskar, så att prostitutionen äntligen dör ut.

Ett så genialiskt koncept borde vi applicera på den våldsutsatta sjukvården. Mitt förslag är att vi förbjuder köp av sjukvårdstjänster, men tillåter försäljande av dem. Sedan kan polisen stå vid sjukvårdscentralerna och sy in alla som kommer dit för att få hjälp, istället för att jaga svårfångade våldsbrottslingar och andra tyngre kriminella. Tänk vilka gigantiska bötesbelopp staten skulle dra in! Och det finns absolut ingen risk att sjukvården går under jorden, eller söker sig nya hemliga lokaliteter, för det har en utredare av lagen fastslagit, att så blir det inte. Inte heller behöver vi satsa på arbetsskydd och arbetslagar för sjukvårdsarbetarna. Det anses ju fullständigt onödigt för sexarbetare, så då behövs det inte heller för dem som slavar i sjukvården. Det gäller att skicka rätt signaler.

En annan positiv effekt av en sjukvårdsköpslag blir att vi slipper få in traffickerade läkare, sjuksköterskor och annan sjukvårdspersonal från tredje världen och Östeuropa. Om sexköpslagen kan fixa det inom prostitutionen så måste sjukvårdsköpslagen kunna fixa det inom den stora sjukvårdstraffickingsektorn. Va? Säger ni att det inte finns någon trafficking där? Jamen, om vi precis som med prostitutionen klassar alla sjukvårdsarbetande som är immigranter som traffickerade (eftersom ingen frivilligt kan välja ett sådant våldsinneboende yrke), så har vi en gigantisk trafficking inom sjukvårdssektorn, mycket, mycket större än i sexsektorn.

Naturligtvis måste vi också förbjuda koppleri inom sjukvården. Ingen ska kunna tjäna pengar på någon som tvingas jobba i ett så våldsutsatt yrke. Därigenom kommer staten dra in än mer summor, eftersom alla landsting/kommuner som driver sjukvårdsbordeller (som sjukhusen mer adekvat bör betecknas, till skillnad mot sexbordeller) kan straffas. Sjukvårdsbordellerna måste naturligtvis stängas, och självklart ska inte heller de som är gifta med sjukvårdsarbetare få gå fria, eftersom de skor sig på sina makars arbete. Sjukvårdsarbetare måste fråntas vårdnaden om eventuella barn, och man måste därtill omskola sjukvårdsarbetarna till ett mer anständigt arbete. Självklart kan man inte heller låta sjukvårdsarbetare arbeta tillsammans för mer säkerhet, eller ha någon anställd som skyddar dem. Det skulle med samma logik som används om sexköpslagen bara öka våldet.

Det är också känt att sjukvårdsarbetare, precis som prostituerade, använder distanserande från arbetet som skydd mot mental ohälsa. Eftersom Kathleen Barry har konstaterat att det är hemskt skadligt för prostituerade måste det vara lika skadligt för sjukvårdsarbetare. Det kan ju inte vara bra en viss roll i sitt yrke och en annan hemma, eller hur? Där har vi ytterligare ett skäl till att införa sjukvårdsköpslagen. Och så måste vi förstås också betrakta försäljandet av sjukvårdstjänster ur ett könsmaktsperspektiv – eftersom det är mest kvinnor som utför tjänsterna måste det bero på mäns dominans över kvinnor, vilket logiskt sett gör sjukvårdsarbetaren till ett offer för strukturellt manligt våld. Om sjukvårdsköpande kvinnor blir våldsamma och slår sjukvårdsarbetare så beror det naturligtvis på att de är förtryckta av män, och alltså blir det manliga våldet dubbelt närvarande. Ytterligare skäl till att förbjuda försäljandet av sjukvårdstjänster.

Om vi skulle tillämpa samma principer på den våldsdrabbade sjukvården som på den våldsdrabbade gatuprostitutionen, kombinerat med tillbakadragande av arbetsrättigheter, skyddslagar o.s.v., så kommer vi snart att inte bara ha utrotat den våldsinneboende sjukvården och sjukvårdstraffickingen, utan också sjukdomarna i landet. Vi vill skapa identiska villkor för sjukvårdsprostituerade och vanliga prostituerade, för största möjliga framgång med konceptet. Och snart kommer den offentliga statistiken visa att vi inte har några sjuka i vårt land, eftersom inga uppsöker vårdcentralerna.

Och glöm inte – vi måste skydda sjukvårdstraffickingoffren.

Dick Wase har ingen egen blogg, men han har skrivit en stor mängd böcker, framför allt om medeltid och Gotlandshistoria, samt den mest omfattande boken som någonsin skrivits om sexualhistoria – Samlag eller Salighet. Dick är också politiskt aktiv, framför allt för en liberalisering av svensk sexuallagstiftning.

Farlig nakenhet

I Aftonskvallran idag kan man läsa om fem väldigt modiga norska poliser, som lyckades avstyra en mycket hotfull situation. De var på semester i Spanien, men eftersom de är poliser så ser de förstås brott överallt. I en gränd såg de en läskig blottare, fångade in honom och överlämnade honom till polisen. Eller hur var det nu? Vem orsakade egentligen en hotfull situation?

”Det var barn ute i området som kan ha sett honom. Så vi bestämde oss för att ta fast honom.”
– Helen Solheim (en av de norska poliserna) till Aftonbladet.

Rubriken i Aftonskvallran beskriver situationen som att ”Spanske blottaren valde fel offer” – men vem valde egentligen offer? Blottaren stod där helt lugnt i en gränd och gjorde ingenting, och plötsligt kommer fem norska kvinnor och jagar honom – så vem är offret egentligen? De norska poliserna skrävlar på, och refererar förstås till den ständiga undanflykten för att stoppa folk från att utmana moralisterna – tänk på barnen. Och de var ju förstås inte rädda alls, utan ser det hela mest som en kul anekdot.

”Ingen av oss var rädd, vi har ju stött på värre saker i jobbet. Men man kan konstatera att han träffade på fel folk den här kvällen.”
– Helen Solheim (en av de norska poliserna) till Aftonbladet.

Byt ut ordet blottare mot bög. Hur låter den här historien då? Men, invänder vän av ordning, bögar går väl ändå inte runt nakna, och då kan de väl inte vara ett hot mot någon? Och då frågar jag – på vilket sätt utgör en naken man ett hot mot någon? På vilket sätt är en naken man ett större hot än en påklädd man? För att han är avvikande? För att han är naken? På vilket sätt är nakenhet i sig farligt? Eller tecken på att en person är farlig?

Byt ut den nakne mannen mot en kvinna, och de fem kvinnliga poliserna till manliga poliser. Hur skulle det se ut? Men… en naken kvinna är väl inte ett hot? Och en naken kvinna kan väl inte vara farlig för barn? Vänta nu. Varför inte? Om en naken man är ett hot, varför är en naken kvinna inte det? Och av vilken anledning ses en man som ett större hot mot barn än en kvinna gör det? Det här är fel på så många sätt att jag saknar ord för det.

Jag har skrivit om nakenhet förut på Tantrablog – 2008 skrev jag en artikel som heter ”Nakna kroppar är inte farliga”, eftersom jag gärna vill förklara för alla som fortfarande tror att nakenhet är något förskräckligt farligt – att det inte är det. Ingen har någonsin dött av att se en naken kropp, och det är inte farligt för barn heller att se en naken man. Om du inte delar denna åsikt så får du gärna styrka med någon slags forskning om på vilket sätt nakenhet är farligt att råka se – för barn eller vuxna.

Det är förskräckligt och vidrigt att läsa Aftonbladets vinkling av det inträffade. Man tar omedelbart polisernas sida, och undviker konsekvent att skildra det verkliga offrets upplevelser. Hur kan det kännas att vara naken och sårbar, endast iklädd strumpor och skor, och plötsligt bli våldsamt jagad av fem galna, utländska kvinnor, för att till slut bli fasttagen och nedtryckt på en gata, och sen hämtad av polis? Man får innerligt hoppas att vad som hände sen är vad en av de kvinnliga poliserna antog – ”Jag tror de att de bara släppte honom”.

Varför är folk så rädda för nakenhet? Vad skrämmer så oerhört, vad är så hotande, så läskigt, så farligt, att fem starka norska kvinnor kan få för sig att skrämma skiten ur en stackars ensam, naken man, mitt i natten i en spansk stad? Varför tar Aftonbladet så självklart kvinnornas parti? Varför beskrivs de fem kvinnorna som ”offer” för denne ensamme man? Skulle fem manliga poliser vara ”offer” för en kvinnlig blottare?

Varför tar norska poliser för givet att det är förbjudet att vara naken i Spanien, så förbjudet att man utan att känna till lagarna på orten kan begå ett så grovt övergrepp? [Facit: det är det inte!]

Frågor att reflektera runt, kanske?

Gören mot andra…

Perversa lagar får perversa konsekvenser

Att det ska vara så jävla svårt att fatta att idiotiska lagar ger oöverblickbara och rent ut sagt helgalna konsekvenser. Den obegripliga godtrogenheten och bristen på helhetssyn genomsyrar det politiska etablissemanget, men tyvärr också alltför ofta allmänheten. Och nu får vi skörda effekterna av en fullkomligt hjärndöd politik, baserad på korkad opportunism och ren moralpanik.

Dåliga lagar är lite som herpes. För det mesta märker man ingenting, men så bryter det ut och blir jävligt irriterande, och smittsamt – och så blir man aldrig av med skiten. Det verkar vara oändligt mycket lättare att införa idiotiska lagar än att avskaffa dem, och det är förstås ett problem. Om det är något som verkligen skulle behövas i våra lagstiftande församlingar så är det politiker som gör till sin livsuppgift att ta bort lagar, snarare än att införa ytterligare några.

Jag varnade redan för snart ett par år sedan för de alltmer galna lagar som var på gång gällande s.k. barnpornografiska bilder, i mina bloggposter ”Vansinniga sexlagar – i Sverige och övriga världen” samt ”Ett lagförslag skapat av fanatiska sexfobiker”, samt ”Regeringens egen lilla Prussiluska”. Läs dem alla, och se hur rätt jag fick. Tyvärr. Jag hade verkligen blivit överlycklig om jag hade fått fel i detta, men så blev det alltså inte.

En mangateckning som hovrätten inte ansåg vara barnpornografi

Att innehav av serieteckningar skulle kunna komma att bli föremål för rättslig prövning har jag också påpekat, men då blivit avfärdad som en konspirationsteoretiker, en lallande foliehatt – lagstiftarna har naturligtvis inte för avsikt att straffa folk som råkar ha teckningar med erotiska motiv i sina bokhyllor eller hårddiskar. Eller hur?

Alla har vi skrattat och skakat på huvudet när vi har hört talas om de galna barnporrlagarna i Australien, där en man blev fälld för innehav av barnpornografi, eftersom han i sin dator hade en tecknad bild på Bart och Lisa Simpson när de har sex med varandra. Enligt australiensisk lag räknades detta bisarrt nog som barnporr. Och så absurt kan det väl ändå inte bli i Sverige? Men det kunde det.

2010 föll domen mot Simon Lundström, en erkänd översättare och samlare av japanska serier. Många blev förstås upprörda och protesterade mot den galna tillämpningen av lagen – somliga, som t.ex. Journalistförbundet, ansåg att lagen som helhet var jävligt dålig och borde avskaffas. Även jag skrev en bloggpost om detta, med rubriken ”Tankebrott – en grov kränkning mot demokratin”, som fortfarande är aktuell och läsvärd gällande detta ämne.

Liten Calle som bebis får ett bad - barnporr?

Men blev det då olagligt att ha nakenbilder av sina barn – eller sig själv som barn – i familjealbumen? Näää, så var lagen minsann inte tänkt – men i slutänden kan det ändå resultera i just detta, i rent praktisk tillämpning. Ibland är det inte lagens bokstav som får störst inflytande, utan vad människor generellt tror att lagen gäller.

Som talande exempel blev alldeles nu i dagarna ett studentplakat avbildande en naken unge polisanmält, såsom varande barnpornografiskt. Man kan undra vad som rörde sig i huvudet på den person i Landskrona som gjorde denna idiotiska anmälan. Polisen avfärdade naturligtvis ärendet som absurt, men skadan är redan skedd. Tyvärr kommer denna polisanmälan (och mediauppmärksamheten kring ärendet) att resultera i att inga föräldrar kommer att våga ha nakenbilder av sina ungar på studentplakaten nästa år. Ingen kommer att vilja ta risken att bli polisanmäld. Så funkar vi, och så funkar lagstiftning. Vi följer lagens konsekvens.

Min direkta fundering kring just historien med studentplakatet är kring vem det egentligen är som begår det värsta sexuella övergreppet – föräldrarna som sätter en knasig nakenbild av sitt barn på en skylt, eller den som anmäler den som barnpornografisk. Enligt min bedömning är det alldeles självklart anmälaren, som till att börja med sexualiserar barnet, och sen utsätter hela familjen för ett orättfärdigt övergrepp, en grov anklagelse som blir en polissak – en mycket allvarlig och ofta skrämmande sak för de flesta människor, som aldrig varit i klammeri med rättvisan.

Ytterst sett begås det värsta övergreppet av de korkade och opportunistiska politiker som inför den här sortens lagar, som öppnar dörren för extremt godtyckliga bedömningar och därmed stora svårigheter med rättssäkerheten. Detta är en typisk gummiparagraf, som går att använda lite hur som helst, vilket gör att den potentiellt kan vara en extremt farlig lag.

Någon kan ha utvecklat en kraftig fiendskap mot dig, av en eller annan anledning, och anklagar dig för barnpornografiinnehav – så bussas hundarna på dig, polisen gör en razzia i ditt hem, och vänder upp och ner på allt i sökandet efter ”otillåten information”. Och även om de mot all förmodan inte hittar något misstänkt alls, så har du i praktiken blivit utsatt för en grov integritetskränkning, en skändning av svår art.

Denna groteska lagstiftning flyttar också gränserna för vad man får och inte får, på ett mycket obehagligt sätt. Vi svenskar är ett laglydigt folk, som ofta ställer oss frågan ”men får man göra så?”. Det kan man ha allehanda åsikter om, men faktum kvarstår att många nu kommer att fråga sig ”får man ta/ha en sån här bild”, och så kommer man att censurera sig själv, ofta helt utan orsak. Ingen vill göra fel, ingen vill bryta mot lagen, ingen vill bli tagen av polisen. Och alldeles för få är beredda att utöva civil olydnad i just denna fråga, eftersom priset kan bli alldeles för högt.

”Plötsligt har det oskyldigaste som finns – ett litet naket barn – blivit en symbol för ängslighet, något man vänder bort blicken från i panik, något som man fruktar och som sätter märkliga krafter i rörelse. Det är helt absurt.”
– Henrik Alexandersson

Den allra vidrigaste konsekvensen av denna moralpanik är dock den effekt det hela får på barnen. Barn är också sinnliga, sexuella varelser, med ett naturligt intresse för sina kroppar och sin sexualitet. Vilken förälder har inte sett sina småttingar gnugga sina skrev mot kuddar, dra sig i snoppen, njuta sinnligt av sina egna kroppar? Men den trend som nu sveper över västerlandet skambelägger barnen, å det grövsta. Barnen sexualiseras, och vuxna projicerar all sin sexualneuros på barnen. På badstranden förväntas nu t.o.m. tvååringar ha baddräkt på sig, pappor vågar inte krama sina döttrar, och många undviker att ens titta på barnen, i skräck för att misstänkas vara pedofiler. Hur friskt är det?

Vad ger det för signaler till barnen? Hur ska barnen själva reagera på de vuxnas märkliga och ångestladdade attityder gentemot dem? Vilken attityd kommer våra barn, de som är små nu, ha till sin egen sexualitet, sina egna kroppar, när de växer upp? Tänk om all denna moralpanik, peddoskräck och tokiga lagstiftning faktiskt skadar barnen mycket, mycket mer, än alla pedofiler och all barnporr någonsin kan komma i närheten av att göra? Dessa frågor måste ställas. Vilka konsekvenser får denna kollektiva amygdala-kidnappning?

Naket barn i en teckning av Carl Larsson - en barnpornografisk bild?

Det vore väldigt bra om de som stiftar lagar i Sverige skulle tänka lite mer INNAN de slår klubban i bordet. Jag är så radikal att jag hävdar att om konsekvenserna av en lagstiftning blir att saker och ting blir sämre än utan lagen, hur välment lagen än är, så är det faktiskt inte en bra lag.

Ingen gillar att barn utsätts för sexuella övergrepp (utom möjligen en liten minoritet av svårt förvirrade människor). Men den nuvarande barnpornografilagen är mycket farlig, eftersom den å ena sidan är dysfunktionell – den skyddar inte barn mot övergrepp, utan riktar istället uppmärksamheten åt helt fel håll. Om vi ska komma åt de verkliga övergreppen måste vi rikta vår uppmärksamhet mot de kriminella element som faktiskt utövar riktiga övergrepp – istället för att polisen ska sitta och läsa serietidningar på betald arbetstid.

Dessutom skapar lagen helt nya övergrepp – och nu är det staten som begår dessa övergrepp, mot helt oskyldiga människor som inte skadar någon över huvud taget. Om jag skulle ha en bok hemma, innehållande teckningar föreställande erotiska fantasier om barn, eller liknande, så finns det inga brottsoffer, ingen som tar skada. Inte förrän någon ringer polisen.

Att avskaffa informationsfriheten (som riksdagen gjorde 1999 – M och Fp röstade förvisso mot, vilket hedrar dem) för att skydda barn mot övergrepp kan låta som ett vettigt och empatiskt beslut – men priset blir alldeles för högt, särskilt med tanke på att ingen har kunnat visa att lagen har haft några positiva effekter alls.

Vad vi istället har fått när vi inskränkte informationsfriheten är i förlängningen ett bokbålssamhälle, en åsiktsdiktatur där polisen godtyckligt kan gå in i ditt hem, eller vilket som helst, rensa dina bokhyllor, rota i dina byrålådor, sno dina hårddiskar och ställa till med ett totalt kaos i ditt liv. Kort sagt, ett fruktansvärt övergrepp mot din integritet och ditt privatliv, något som dessutom kan få katastrofala konsekvenser på hela din tillvaro. Du blir dömd och straffad utan rättegång.

Detta är ingen dystopi, ingen foliehattig konspirationsteori om en mörk framtid. Vi är redan där. Fatta det. Detta är en mycket farlig utveckling som måste vändas, brytas.

Tuvstarr vid tjärnen, en sagoteckning av John Bauer - är det numera barnporr?

Jag vill inte leva i ett samhälle där folk inte vågar ha böcker med ”otillåtet innehåll” i sina bokhyllor, ett samhälle där polisen kan sno alla dina fotoalbum, göra en godtycklig bedömning av att en bild är barnpornografisk (din treårige son på badstranden?), och därmed bränna upp alla dina familjebilder. Med stöd av lagen.

Vad som oundvikligen kommer att bli nästa steg inom en snar framtid här i Sverige, är detsamma som redan har blivit ett stort problem i USA – lekfulla tjejer och killar i lägre tonåren, som plåtar sig själva och varandra nakna med sina mobiltelefoner, eller t.o.m. i erotiska situationer, och sen skickar bilderna till sina pojk- och flickvänner. På engelska kallas detta ”sexting”, en lek med orden sex och texting. Ungdomar som leker och utforskar sexualiteten på ett lättsamt sätt kommer att bli åtalade och fällda för såväl produktion som distribution och innehav av barnpornografi. Det första fallet kommer inom ett år. Max.

Är det verkligen så vi vill ha det?

P.S.
Om du ser något pornografiskt i någon av bilderna jag publicerat i detta inlägg så är det faktiskt helt och hållet din tolkning, ditt ansvar, och dina fantasier. Skyll inte dina associationer på mig.

Gör gärna en Google-sökning på ordet lolicon. Intressant på många sätt och vis – först och främst är det intressant att man kan göra det olagligt att titta på något.
OBS! Om du klickar på denna länk bryter du mot lagen!

Andra som skrivit i ämnet:
Andreas Ekström, Sydsvenskan, Nils Funcke, Expressen, Karin Olsson, Expressen, Karin Olsson, Expressen (igen), Johnny Olsson, Henrik Alexandersson, Per Hagwall, Per Hagwall (igen), Beelzebjörn, Nynarcissisten, Torbjörn Jerlerup, 之乎者也, 之乎者也 (igen), 之乎者也 (igen), Hans Egnell, Martin Olsvenne

Här är några återanvända länkar från förra året, om samma ämne:

• Simon Lundström, den dömde översättaren, berättar själv om det som hänt på sin blogg.
• Oscar Swartz var först med en intervju med den barnporrdömde mangamannen.
• Serietecknaren Tinet Elmgren låter seriefigurerna själva komma till tals på ett genialiskt meta-vis, i en serieruta. Fullkomligt oslagbart – måste ses!
• Serietecknaren Åsa Ekström erkänner sig skyldig till skapandet och spridandet av tvivelaktiga teckningar – Erkänner mig skyldig.
• Serietecknaren Åke Forsmark erkänner ett brott – Jag tecknarmördade Olof Palme.
• Serietecknaren Maiburogu / Andreas erkänner sig också skyldig – Jag är en brottsling.
• Niklas Dougherty – 之乎者也 – the blogger once known as Blogge Bloggelito – har naturligtvis en hel del att säga i ämnet. Ecpatlagen genomdriven, Dokumenterade övergrepp på seriefigur, Tanken är gränslös, En puckad barnporrlag, Tankens frihet, Blaspedi. Och det kommer säkert mer. Hoppas jag.
• Marcus Fridholm och Göran Widham skrev redan i november förra året klokt om denna tittförbudslag, med artiklarna Tittförbud och ungdomlig sexualitet och Justitieministern förstår inte problemet, så klokt att det är läsvärt fortfarande.
• Göran Widham raljerade den 1 juli kring lagen i artikeln Äntligen tittförbud, och resonerar nu vidare i sin högaktuella reflektion kring seriedomen, och redovisar även flera delar ur Tingsrättens resonemang i bloggposten Seriekonstnär eller pedofil? – synnerligen läsvärt, alltihop!
• Rick Falkvinge dundrar som vanligt med emfas – Nu får det vara slut på kungligt sanktionerade bokbål: barnporrlagarna måste ändras!
• Christian Engström resonerar sakligt om huruvida degenererad konst egentligen borde vara förbjuden, i artikeln Cecilia Malmström och hederlighet om manga-censur.
• Johanna Sjödin skrev redan i november förra året en debattartikel i Expressen; Gör inte min blogg olaglig, ministern. Justitieminister Beatrice Ask svarade i samma blaska, med rubriken Nej, din blogg blir inte olaglig, Sjödin. Huruvida deta var en lögn eller bara en dumhet får väl framtida domstolsutslag visa. Den 1 juli skrev Johanna på sin blogg en ny reflektion kring den just implementerade lagen; Åldersfokuserad och sexfientlig barnpornografilagstiftning!, följt av en hård sågning av domen mot Simon Lundström – Serieövergrepp och knullbilder. Läsvärt, alltihop, som vanligt.
• Henrik Alexandersson undrar om inte även teckningar av bankrån borde vara brottsliga?
• Per Hagwall skriver insiktsfullt och engagerat på sin blogg, om Ecpats skräckpropaganda och barnporrlagen och Seriemördarna i Ecpat, men också på NewsMill – Ecpats skräckpropaganda har satt rättssäkerheten ur spel.
• Hans Egnell, med bloggen Motpol skriver ett förslag till alternativ lagstiftning gällande barnpornografi. Hans Egnell har även skrivit skarpt om Cecilia Wikström och barnpornografifrågan, samt den utmärkta reflektionen över domen mot manga experten i artikeln När en teckning blir kränkt.
• Hanna / projO / gothbarbie (kärt barn har många namn) skriver också – Skydda tecknade barn från övergrepp, Pirater, granska ECPAT!, I ❤ Piratpartiet!
• Författaren Anders Widén utvecklar ämnet på djupet, och har skrivit en hel serie högintressanta artiklar i ämnet – Titta och gå i fängelse (i vilken Anders Widén hyllar en av mina favoritfotografer, Sally Mann, som på ett helt fantastiskt och naket sätt har fotograferat sin familj under många år), Bränn Carl Larsson på bål, Dags att sprida Manga, Vi ska polisanmäla varenda kommun för barnpornografibrott. Anders Widén väljer också fantastiska bilder till sina bloggposter – bara bildvalet är värt ett besök på hans blogg!
• Deepedition skriver som vanligt skarpt, och kommenterar i bloggposterna Absurditeterna inom lagstiftningen och Bildförbudet i ny tappning.
• Erik Laakso konstaterar i all enkelhet att det hela rör sig om Moralbrott utan förövare eller offer.
• Mary Jensen med bloggen Mina Moderata Karameller reflekterar över konsekvenserna av en galen lagstiftning i sin bloggpost Allt handlar bestämt om sex numera, märkligt…
• Caspian Rehbinder skrev en utmärkt sågning av lagen redan i maj i år, och den är fortfarande högst läsvard – Ny lag om dokumenterade övergrepp mot barn, och tre månader senare den mycket ingående och konkreta texten Avkriminalisera barnpornografi.
• Torbjörn Jerlerup drar resonemanget till sin spets i sin artikel Läser du serietidningen Kalle Anka måste du vara pedofil!
• Fredrik, med bloggen Oh The Irony! refererar till Carl-Michael Edenborg i sin bloggpost Serietidningar – hardcore style.
• Per Pettersson resonerar kring det sluttande planet som vår nuvarande lagstiftning kan ge upphov till i bloggposten Idag serierna, imorgon världslitteraturen?
• Avva konstaterar i sin bloggpost Dagens största dumhet ”att man förbjudit någons tankar, vilket är det absolut hemskaste en stat med våldsmonopol kan göra”.
• Juristens funderingar ger ett juridiskt perspektiv på det hela – Barnporr och tankeförbud
• Piraten Ravenna konstaterar att det inte finns några brottsoffer i sin bloggpost Barnporrspixlarna lider?
• Liberati hänger på med Stoppa censuren mot serietidningarna!
• Fröjdh spär på med bloggposten Med ett fotoalbum fullt av övergrepp.
• Farmor Gun i Norrtälje resonerar klokt kring hela fenomenet i bloggposten Rötmånadshistorier – nej, följder av riksdagsbeslut.
• Piratpartisten Johan resonerar kring övervakning och falska anklagelser – Fantasiförbud och övervakad.
• Seriebibliotekarien ifrågasätter om mangabilder verkligen är barnporr.
• Piraten Emil Isberg uppmanar oss – Släng din kultur, annars döms du för pedofilbrott.
  
• Till och med den gamle diktaturkramaren Jan Myrdal har krupit upp ur sin grop och skriver i Expressen att Barnporrlagen är en omoralisk absurditet.
  

För en gångs skull har det dundrat i såväl gammelmedia som bloggosfären, vilket får ses som ett gott tecken:

• Aftonbladet Kultur – Carl-Michael Edenborg: Gräv ner era serietidningar!
• Expressen Ledare – Kan krita kränkas?
• Expressen Debatt – My Bergström: Porrmanga hotar inte våra barn
• DN – Mangaserier klassade som barnporr
• Arbetarbladet – Översättare döms för barnporr från Japan
• P3 Nyheter – Dagsböter för tecknad barnporr
• Nyheter 24 – Tecknad barnporr gav dagsböter
• UNT – Man dömdes för tecknad barnporr

Bloggtorka och skrivkramp

Jag har inte skrivit här på bloggen på länge nu. Jag har helt enkelt haft alldeles för mycket att göra, svårt att ta mig tid att skriva, och framför allt svårt att bestämma mig för vad jag ska skriva om. För varje dag som går dyker det upp nya angelägna saker att skriva om, och i samma takt blir det märkligt nog också svårare att välja vad som ska avhandlas just idag. Det är ju inte så att det saknas ämnen att skriva om. Eller som Christian Engström konstaterade – det kommer aldrig att saknas ondska att kämpa mot. Och min ambition är ju dessutom inte bara att bekämpa ondska, utan framför allt att framhäva det som är vackert och positivt, det som gör livet värt att leva.

Vi har haft en hel drös kurser under våren. Den underbaraste var som vanligt Livets Goda i Bordeaux – vår lyxiga livsnjutarkurs i ett litet vinslott i södra Frankrike. Och inte blev det sämre av att Jennie och jag efter kursen stannade till några dagar i Paris, för promenader, museibesök och mysig samvaro. Ledigt, liksom.

En sak som blir alltmer tydlig för varje år som går, för varje kurs vi håller, så är det hur viktigt det är, det här arbetet vi gör. Det handlar om så otroligt mycket mer än att ha ett gulligare kärleksliv – även om det förstås i sig är alldeles tillräckligt som motiv. Vårt arbete har en djupare ideologisk dimension, och det är att släppa skammen och erövra makten över sig själv. Det är en stor sak, som kan ändra på en människas hela liv – drastiskt.

Denna ideologiska riktning avspeglar sig även i mitt politiska engagemang, i mitt arbete med det oerhört spännande projektet Liberaldemokraterna. Vårt främsta syfte är att få in mer liberala värderingar i svensk politik – något som saknas något alldeles oerhört idag. Det finns en svag tendens åt en mer liberal ekonomisk politik, men det är en alldeles för långsam och ambivalent utveckling – och på andra områden ser vi snarare en motsatt utveckling.

Moralpaniken slår till överallt, från barnpornografianmälningar av studentplakat och bisarra påståenden om manga i radio till det skarpa politiska motståndet mot å ena sidan gårdsförsäljning av alkohol, å andra sidan mot en liberalisering av svensk narkotikalagstiftning. De paternalistiska viktigpettrarna i nämnder, myndigheter och riksdag kan uppenbarligen inte stå ut med tanken på att vanliga människor kan klara av att leva självständigt och väl, utan att viktigpettrarna håller dem i handen och tar dem i örat. Vi måste skyddas mot oss själva, och endast dessa medelklasstyranner har uppenbarligen förmågan att vara detta skydd mot den hemska verkligheten. Och farligast av allt är förstås allt det där som alla vill ha – sex och droger. Arrogant? You bet.

Så jag blir ständigt engagerad i en mängd olika intressanta evenemang – i TV, radio (där jag så sent som förra veckan tillsammans med Camilla Lindberg fick dissa sexköpslagen i två timmar hos Aschberg på Radio 1!), debatter, skrivande av artiklar och mycket annat. Mina olika engagemang – det pedagogiska arbetet med kärlekskurser, mitt konstnärliga utforskande och det politiska engagemanget blir alltmer integrerade och sammanflätade med varandra, eftersom alltihop i praktiken handlar om samma sak – frihet, egenmakt och kreativitet.

Periodvis har det känts som att jag försöker jonglera med alldeles för många bollar samtidigt. Som vanligt, skulle jag väl säga, men kanske lite extra mycket nu. Med andra ord känns det som att det är dags för mig att skaffa mig lite mer frihet och egenmakt i mitt eget liv också… Hur som helst ska jag försöka uppdatera min blogg lite oftare från och med nu.

Välkommen tillbaka!

Ännu en bredsida mot sexmoralismen

Maktmonstret och härskarteknikmästarinnan Margareta Winberg har uppenbarligen känt sig lite bortglömd och undanskuffad på sistone, så med hjälp av sin vapendragerska Anna Hedh är de nu ute på korståg. De vill frälsa Europa. Så i EU-parlamentet som i svensk press.

Winberg och Hedh har publicerat en artikel, ett riktigt brandtal, på SvD Brännpunkt, med titeln ”Vi tar strid mot sexhandeln i Europa”. Den artikeln var dock så ofattbart enfaldig och missvisande, att jag och några av mina politiskt engagerade vänner blev tillräckligt upprörda för att skriva ihop en svarsartikel till SvD Brännpunkt – och här är den nu!

EU säger nej tack till svensk morallag

Margareta Winberg och Anna Hedh skriver på Brännpunkt 14 december att de ”tar strid mot sexhandeln i Europa”. De vill framhäva vår svenska sexköpslag som något som vi absolut måste exportera till hela EU, utifrån antagandet att sexarbete alltid skadar både individ och samhälle. De tycks anta att svenskar alltid vet bättre än alla andra, och framför allt har högre moral.

Att exportera den svenska sexköpslagen till EU är lyckligtvis ett omöjligt projekt. De andra medlemsstaterna kan nämligen se skillnad mellan frivillig sexhandel och trafficking. Det medlemsländerna nu kommit överens om är att ”redovisa de åtgärder som de vidtar för att kriminalisera den som medvetet köper sexuella tjänster av ett människohandelsoffer”.

Det Winberg och Hedh säger i sin artikel stämmer inte alls. De gör i sin artikel allt de kan för att ta åt sig äran, och antyder att svensk politik har stort inflytande över EU. De har dessutom fräckheten att antyda att motståndet mot svensk sexlagstiftning i övriga Europa skulle vara på grund av att de övriga europeiska politikerna och tjänstemännen själva nyttjar sexarbetares tjänster – en argumentation som är på en skandalöst låg nivå.

Winberg och Hedh blandar medvetet ihop begreppen sexarbete och trafficking, och påstår att trafficking är mer ovanligt i Sverige på grund av vår restriktiva sexköpslagstiftning. Sanningen är att främsta orsaken är stora skillnader i levnadsstandard, och att trafficking främst riktar sig mot de platser där det finns mest pengar. Trafficking är illegal migration och slavarbete, ofta under omänskliga förhållanden. Denna slavhandel omfattar allt från städning och byggnadsarbete till bärplockning och sexarbete. Sexköpslagen har ingen bäring på dessa aktiviteter alls, eftersom den bara reglerar frivilliga transaktioner. Att sälja sexuella tjänster är något som de allra flesta professionella sexarbetare gör fullt frivilligt. Sexuellt tvång, våldtäkt och slavhandel är redan förbjudet och regleras av annan lagstiftning.

Winberg och Hedh utgår också från att sexköp alltid handlar om män som köper sex av kvinnor, men bland yngre sexsäljare i Sverige är männen i majoritet. Denna verklighet vill Winberg och Hedh över huvud taget inte se, eftersom det strider mot deras radikalfeministiskt ideologiska ställningstaganden.

När politiker medvetet vilseleder sin omgivning genom att blanda ihop oförenliga begrepp, och dessutom ignorerar rena fakta, så blir politiken godtycklig och gör mer skada än nytta.

************

Camilla Lindberg, f.d. riksdagsledamot för Folkpartiet
Alexander Bard, Liberaldemokraterna
Helena von Schantz, ordförande för Liberala Kvinnor i Östergötland
Carl Johan Rehbinder, sexualupplysare
Malin Westberg, konstnärlig ledare Teater Olydig

Flera som bloggar i ämnet:
Torbjörn Jerlerup, Helena von Schantz, Reformera sexköpslagen, GenusNytt, Hanna Söderström, Pelle Billing