Demokrati fungerar – ibland.

Piratpartiet får minst 5,1% i EU-valet, enligt den senaste opinionsundersökningen av Synovate, redovisat I DN. Piratpartiet ligger lika bra till som flera av de etablerade partierna. Om dessa siffror håller i sig får Christian Engström, partiets förstanamn till EU-parlamentet, åka till Bryssel efter valet, med god marginal. Om Piratpartiet vinner ännu fler röster kan det bli fler mandat. Detta är en politisk sensation, och ett tecken på att folkrörelser fortfarande har en plats i det svenska politiska livet.

En annan politisk sensation är det faktum att Moderaterna är större än Socialdemokraterna, enligt denna undersökning. Om de här siffrorna skulle bli valresultat den 7 juni blir det första gången sedan 1914 som S inte är största parti i ett riksomfattande val. Omtumlande, och ett massivt nederlag för Mona Sahlin, förstås.

Och jag säger som jag sagt tidigare – Piratpartiet är för närvarande det enda vettiga alternativet till de etablerade partierna. Därför tänker jag rösta på Piratpartiet i EU-valet. Och det hoppas jag att du också gör. Och – du behöver inte ens vänta till den 7 juni – du kan rösta redan den 20 maj!

Intressant pendang till opinionsundersökningen...

Rösta på Piratpartiet i EU-valet 2009!

Läs mer på Piratpartiets egen hemsida: www.piratpartiet.se

Erotisk utställning i en trädgård i Bagarmossen

Jorma Toivonen med några objekt ur samlingen

Jorma Toivonen har Sveriges största samling av erotisk litteratur. Han har även en rejäl samling erotiska artefakter av annat slag, som sexleksaker, erotisk konst, porrtidningar, porrfoton från hela 1900-talet, och mycket annat skoj. Här kan man hitta Sveriges första vibrator, smisklitteratur från 1800-talet, miljoner privata porrbilder från hela 1900-talet, skänkta av allahanda donatorer, knäppa och kitschiga små prylar med erotisk prägel, kondomer från 1960-talet, filmaffischer och gudvetallt.

Några föremål ur Jormas samling

Jorma vill helst öpna ett erotiskt museum, något som verkligen skulle behövas här i Stockholm. Det finns ju inget. Men till dess att detta går att genomföra kan man ordna fester, utställningar och diverse jippon – och underhålla samlingen. Och detta är just vad som är på gång nu i helgen, hemma i Jormas trädgård, på Riksrådsvägen 15, mellan Kärrtorp och Bagarmossen.

Jormas trädgård

EROTIKENS TRÄDGÅRD – erotik genom 100 år – så kallar han helgens begivenhet, som börjar på fredag den 1 maj kl. 13.00, och fortsätter till solnedgången. Vidare fortsätter utställningen under lördag och söndag, från 11.00, också till solnedgången. Det blir många konstnärer och fotografer som kommer att vara där och visa sina verk, som t.ex. Callahan, Ylva Maria Thompson, Hans Scheike, Fittröra, samt jag själv, med ett antal erotiska foton. Men också en sexbutik, Chambers of Love, som visar lite sexleksaker. Inträdet är 50:-, och åldersgränsen är satt till 18. Själv tycker jag förstås att det borde duga med åldersgräns 15, men det är nu inte jag som sätter ramarna för spektaklet…

Jag har besökt några erotiska museer – Musée de l’érotisme de Paris (ett sjuvåningshus mitt i Paris, vid Place Pigalle), Museum of Sex i New York (elegant och välsorterat, med fantastiska utställningar, på en tvärgata till 5th Ave, helt nära Empire State Building), samt Museum Erotica i Köpenhamn. Men det finns fler. På Island finns ett fallosmuseum, och det finns förstås fler erotiska museer, som t.ex. i Barcelona, Amsterdam, Las Vegas och Zürich (ett museum för konst från Asien, Afrika, Amerika och Oceanien, med erotisk konst inkluderat i samlingarna). I London finns The British Museum of Erotic Art, och på Internet finns AMEA – World Museum of Erotic Art. Tråkigt nog har museet i Köpenhamn stängt ner sin verksamhet (och är till salu!), vilket förstås ökar behovet ytterligare av ett bra skandinaviskt erotikmuseum. Varför inte Stockholm?

Sexhistoriska museet – loggan finns redan!

Något som vore ett drömscenario vore om Statens Kulturråd bestämde sig för att sponsra ett erotiskt museum i Stockholm, och så sätta Jorma som chef. Och så köper man in hela samlingen från det nedlagda Köpenhamnsmuseet, och vips, så har vi ett av världens bästa erotiska museer. Inte så dumt. Det skulle förmodligen betala sig i längden, om inte annat så med ökad turisttillströmning. Den svenska synden som lockbete. Inte så dumt.

Men till dess får vi förlusta oss mer temporärt, som på Jormas erotiska garden party i helgen. Jag kommer som sagt att vara där, och vill ni träffa mig så är det kvällstid som gäller, eftersom jag är upptagen på dagtid. Men det kommer att finnas många andra roliga och spännande människor på plats, förstås. Kom dit, för tusan! 😉

Artiklar om Jorma Toivonen och hans samling:
Aftonbladet 2006-04-03, Kvällsposten 2008-04-24, The Local 2009-04-14

31 onödiga och ovidkommande frågor

Från Mymlan, via Jonathan Rieder Lundkvist, hittade jag en till sån där onödig serie frågor att svara på (Mymlan hittade den hos Lalanna, som i sin tur snott den av nån Ullah, med bloggen Guld, och hon i sin tur hittade den hos Annaa, som hittat den hos Rutan, som i sin tur hittat den hos hattmakaren Ung Farbror). Puh! Lång länkkedja!

Hur som helst så tycker jag att sånt här är rätt så skoj, så jag svarar också på frågorna. O.K. – då kör vi:

1. Stänger du av mobilen när du sover?
Nej, jag stänger nästan aldrig av den. Som äkta stockholmare kan jag eventuellt sätta den på ljudlöst emellanåt. Men jag brukar inte ha den med mig in i sovrummet på kvällen, om jag vet att jag behöver sova ut följande morgon, Om folk vill nå mig då, får telefonen ringa på. Jag ringer tillbaka senare.

2. Vem såg dig senast naken?
Min hustru. Men det kan vara lite knepigt att veta, eftersom det är rätt många som ser mig naken, med jämna mellanrum. Är man nudist, så är man.

3. Hur såg du ut på högstadiet?
När jag började högstadiet var jag en liten späd 12-åring, och såg ut så här:

4. Hur kommer du se ut om tjugo år?
Inte som jag gjorde när jag var 12 i alla fall. Jag kanske har regnbågsfärgad mohikanfrisyr, vem vet. Förhoppningsvis kommer jag att vara en urläcker ascool ultraskön supersexig skitsnygg 66-åring.

5. Hur var du på dagis?
Lite introvert. Jag ritade helst, läste böcker, byggde, fixade och pysslade.

6. Hur är du att ha som arbetskamrat?
Helt underbar, förstås! Och helst naken.
Jag och min kära hustru håller ju kärlekskurser tillsammans, och då är vi nakna nästan hela tiden. Och det är trevligt.

7. Har du celluliter?
Nej. Det verkar vara ett kvinnligt fenomen.

8. Biter du på naglarna?
Ytterst lite – och bara när jag inte orkar hämta en nagelklippare eller sax.

9. Har du något handikapp?
Allt är relativt. Det som kan vara ett handikapp i en situation kan vara en tillgång i en annan. Om jag och en blind person går in i ett kolmörkt rum, så är det jag som är handikappad. Men nej, jag har inga direkta handikapp.

10. Är du rädd för att få hängbröst?
Risken är faktiskt extremt låg.

11. Tror du att gud är en man eller en kvinna?
Ingendera eller både och. Frej-Freja, Odin-Frigga, Shiva-Shakti, Radha–Krishna, Wakan-Tankha – manligt och kvinnligt i harmoni.

12. Svär du?
Nej, det gör jag så fan heller. Inte ett jävla skit.

13. Är du trevlig mot Jehovas Vittnen?
Nej, nej, jag är jättesnäll – jag förklarar vänligt att jag är hedning, och att de gärna får komma in och delta i mitt heliga blot som jag just håller på att förbereda, om de inte har något emot att klä av sig nakna och få magiska runtecken skrivna på sig med grisblod.

14. Hur homo är du på en skala 1-10?
Homo Sapiens? Homo Erectus? Homo Ludens? Homofil? Homofob? Homos? Homogen?
Homosexuell= 1
Homofob= 0

15. Tror du på utomjordingar?
Det finns säkert liv nånstans på andra planeter, miljarder ljusår bort, men vad de skulle ha här att göra förstår jag inte.

16. Om du var tvungen att välja en maträtt som du måste äta varje dag livet ut, vad väljer du?
Något oerhört näringsrikt och gott. Men gott är viktigast.
Som till exempel en vällagrad Roquefort-ost, och ett Loupiac-vin, en licquoreuse, det söta med lite ädelröta på druvorna. Gärna med lite vinmarmelad, jordgubbar och mogna päron. Ett mörkt fullkornskex att lägga osten på. Funkar för mig.

17. Vilken mat är den största missen att bjuda dig på?
Leverstuvning.

18. Har du blivit arresterad?
Nej. Inte än.

19. Ljuger du?
Hur ska man svara på en sån fråga? Vad man än säger så kan man ju misstänka att det är en lögn.
Säger jag nej, så kan det vara en lögn. Säger jag ja, så säger det inte särskilt mycket, för ingen vet ju NÄR jag ljuger.

20. Har du kysst en polis?
Det tror jag inte. Fast det vore kanske kul. Det måste dock vara en vacker, kvinnlig polis.
Bara hon inte sätter handfängsel på mig och blir alltför närgången med batongen…
Fast… det kanske också är skönt, vem vet…?

21. Är du rädd för Securitasvakter?
Nej. Min kära hustru har jobbat som värdetransportör på Securitas, och hon var t.o.m. sexig i deras uniformer, så jag kan inte känna mig särskilt skraj för Securitasvakter. Jag vet hur de känns under uniformen…

22. Har du någonting att dölja?
Nej, jag har inget att dölja, men jag förbehåller mig rätten att själv välja vad jag ska visa, samt när och hur.

23. Vad har du på din nyckelknippa?
Ehhh, nycklar, typ.
Som nyckelring har jag en stämnyckel till trummor.

24. Är du/har du varit gift?
Ja, för andra gången, förhoppningsvis sista, med min älskade Jennie, sedan 2003.

25. Skulle du gå upp klockan tre på natten för att hämta pojkvännen från krogen?
Pojkvän har jag ingen. Frun skulle det väl vara då. Och ja, det skulle jag med största sannolikhet.
Om hon uttrycker en sådan önskan så utgår jag från att det finns ett verkligt behov.

26. Kan du laga cyklar?
Ja. När jag var i tonåren lagade jag cyklar jämt. Men jag undviker numera sådant. Jag har fått min dos.

27. Kan du fixa med bilar?
Se punkten ovan. Ett och annat kan jag fixa, men jag lämnar hellre bort det till proffs. Jag byter inte ens däck längre, om jag slipper. Och numera har jag en bil som man inte behöver fixa med. Det är en Volvo 940, och den går fan aldrig sönder.

28. Brukar du köra om?
Jodå, men jag gör inga crazy omkörningar eller vilda manövrer med dåliga marginaler. Jag gillar att köra mjukt.

29. Kan du baka bröd?
Ja, hjälpligt, men det var ett tag sen sist.

30. Vet du hur man frostar av en frys?
Ja, självklart! Om det är något en man ska kunna i ett kök, så är det att snickra och frosta av frysen.

31. Vilken tv-serie skulle du helst leva i?
Rome. Eller kanske Tell Me You Love Me. Eller The Big Love, om jag får ha minst tre sexiga fruar.
Vilken serie som helst med mycket sex i. 🙂

Ääääh – var det allt? Uppenbarligen.

Sådär. Nu har jag svarat på dessa frågor, hyggligt sanningsenligt. För gärna stafettpinnen vidare, om du har lust.

Piratpartikritikerna är ute och cyklar

Med anledning av Piratpartiets medlemsboom, vill Miljöpartiet gärna framhäva att de faktiskt också arbetar för integritetsfrågor, och det kan man förstås respektera dem för. Vad jag INTE kan känna respekt för är när t.ex. Miljöpartiets partisekreterare Agneta Börjesson försöker stämma in i smutskastningskören, genom att påstå att Piratpartiet är ett enfrågeparti, något som förstås är djupt felaktigt, och högst sannolikt en medveten retorik för att förminska en konkurrent om medborgarnas röster. SvD och Jinge m.fl. bidrar till kören med liknande kritik.

Vad är ett enfrågeparti? Jag citerar Wikipedia:
”Ett enfrågeparti är ett politiskt parti som bara har en klar politisk handlingslinje i en enstaka fråga. Ofta saknar enfrågepartiet helt en ideologisk grund och konsekvent politik utanför denna enda fråga.”

Planskilda Korsningspartiet var ett svenskt politiskt parti som bildades på 1970-talet, och verkade för att en hårt trafikerad korsning i Åkersberga skulle byggas om till planskild korsning. De fick 7 av 49 mandat, och satt i Vaxholms kommunfullmäktige 1976-1982. Aktionsgruppen mot flyg på F18 var ett annat litet enfrågeparti som fick stor framgång, och satt i Botkyrka kommunfullmäktige 1985-1991.

Miljöpartiet borde verkligen begripa bättre, och ha lite mer koll på sin egen historia, eftersom de, om några, verkligen skulle kunna beskrivas som just ett enfrågeparti. När de kom in i Riksdagen första gången (jag var en av dem som röstade på Mp då!), kom de in eftersom medborgarna i Sverige tyckte att det vore bra att ha ett parti som hade just miljön som fokus. Så Miljöpartiet kom in – som ett enfrågeparti. Även om de till äventyrs kunde tänkas ha en och annan synpunkt på andra frågor, så var det miljön de kom in på.

Vad man kan hävda är att ett medvetet miljötänkande med all nödvändighet måste genomlysa all politik, att miljöhänsyn kan påverka varje beslut på en mängd olika områden. Och det är ju alldeles riktigt. Men det gäller faktiskt Piratpartiets frågor också. De frågor som PP driver har enormt stor politisk och ekonomisk betydelse både nationellt och internationellt.

Internet är den största uppfinningen på kommunikationsområdet sedan skriftspråket uppfanns, och dessutom en total revolution för yttrandefriheten – inte bara lokalt, utan faktiskt globalt. Samhällets toppar och makthavare reagerar förstås som förväntat – med mer kontroll, censur och restriktioner. Det är alltså inte en liten marginell företeelse vi talar om när vi diskuterar Internet. Internet har redan blivit en omistlig del av vår infrastruktur, och utan internet står man sig ganska slätt. Därför är Internet en mycket stor och viktig politisk fråga, som man måste ta på allvar. Ur vår mänskligt samhälleliga synvinkel är Internet en minst lika viktig fråga som miljön, och därför är det inte konstigt att ett ”enfrågeparti” som Piratpartiet vinner mark, liksom ”enfrågepartiet” Miljöpartiet gjorde det på 1980-talet.

Det är förstås inte bara Miljöpartiet som gör detta (avsiktliga?) misstag. Kent Persson från Moderaterna skriver på sin blogg att PP inte kommer att komma in i EU-parlamentet, eftersom ”PP driver ett fåtal frågor som är mycket smala”. Det är väldigt intressant att en politiker kan påstå att medborgarnas integritet, yttrandefrihet och brevhemlighet är smala frågor, liksom frågor om hur Internet skall brukas i framtiden, eller frågor om patenträtt och upphovsrätt. Visst, det var inte länge sedan en riksdagspolitiker ansåg att Internet var en tillfällig trend, en fluga, men så obildade och världsfrånvända kan de väl ändå inte vara längre?

Piratpartiet brukar också beskyllas för att inte vara ett ”riktigt” parti, eftersom det är så lätt att bli medlem, och därtill gratis. Men det är i praktiken lika lätt att bli medlem i de flesta partier, om än inte gratis. Men det kostade bara en femtiolapp när jag blev medlem i Folkpartiet för några år sedan, så det är knappast ett argument.

Jag inbjuder härmed de övriga partierna att pröva sina teorier genom att göra sitt medlemsskap gratis. Fast det skulle de inte våga. Statistiken skulle med största sannolikhet bli densamma, och då skulle det bli uppenbart att det är idéerna som gör att folk väljer Piratpartiet framför de andra partierna, och det vore förstås förfärligt pinsamt.

Om ett parti skall bedömas på basis av dess aktiviteter, idealiteten, hur aktiva medlemmarna är i genomsnitt, hur många som träffas och diskuterar politik och förbereder politiska aktioner, så är nog PP helt unikt i dagsläget. Jag har redan varit på flera olika partiträffar, demonstrationer och andra aktiviteter, och jag kan intyga att grytan kokar, bubblar, sjuder av aktivitet, framtidstro, hopp och kamplust. De specifika frågor som Piratpartiet arbetar för engagerar många människor, och det märks. Att det sen finns en mängd 1900-talsmänniskor som inte riktigt har tagit klivet in i det nya århundradet, och fortfarande ser Internet, gränslös kommunikation, fri kunskapsförmedling, yttrandefrihet, integritet och liknande medborgarrättsliga frågor som marginella, är deras förlust, inte vår.

De frågor som PP står för är inte ”smala” – de rör vid oerhört viktiga aspekter av vårt nutida samhälle, och var vi är på väg i framtiden. Just nu lever vi i en brytningstid mellan gammal teknik och ny, ett paradigmskifte mellan gamla värderingar och nya värderingar, mellan gamla inkomstkällor och nya inkomstkällor, och t.o.m. gamla och nya attityder till ekonomi. Och det är just det faktum att de etablerade partierna helt verkar ha missat detta, eller i bästa fall hänger och slänger lite i bakkanten, som gör att Piratpartiet når så enorma framgångar. Piratpartiet är för närvarande det enda partiet som tar framtiden på allvar, som över huvud taget har en analys av hur framtidens teknik kan skapa helt nya förutsättningar för kreativitet, jobb, kommunikation, kunskapsspridning, utveckling, infrastruktur m.m.

En betydligt viktigare fråga än fildelning för närvarande är om multinationella privatägda företag ska få bestämma över ditt Internet, vad du ska få se eller inte se, om du ska ha tillgång till Internet eller ej. Telekompaketet som nu är på gång kan bli en rejäl spik i kistan för det fria Internätet, och ett stort steg mot ett censurerat, styrt och kontrollerat Internet, som bara släpper in godkända användare. Detta är också en av Piratpartiets frågor. Fundera på det en stund innan du tänker på PP som ett enfrågeparti igen.

Även om Piratpartiet skulle vara ett enfrågeparti (vilket det ju inte är), så måste man respektera den demokratiska verklighet som innebär att de partier som folk röstar på, är de partier som ska ha inflytande. Punkt. Kritiserar man detta är man en antidemokrat. Och det går faktiskt inte att vara expert på alla områden. Jag tycker tvärtom att det är oerhört intelligent och ödmjukt av Piratpartiet att fokusera på de frågor där man faktiskt har en stor kompetens. Denna kompetens behövs i EU, och i Sveriges Riksdag.

Piratpartiet är för närvarande det enda verkligt visionära partiet, det enda vettiga alternativet till de etablerade partierna. Därför tänker jag rösta på Piratpartiet i EU-valet. Och det hoppas jag att du också gör. Och – du behöver inte ens vänta till den 7 juni – du kan rösta redan den 20 maj!

Rösta på Piratpartiet i EU-valet 2009!

Läs mer på Piratpartiets egen hemsida: www.piratpartiet.se

Hyckleri och falskhet från Feministiskt Initiativ

Jag hade tänkt strunta i det här idiotiska skvallerpresstramset från Politikerbloggen, inte minst eftersom skribenten Niklas Svensson har blivit råsågad från alla håll och kanter för sitt s.k. ”avslöjande” att Piratpartiets ordförande Rick Falkvinge raggar tjejer på facebook. Den allmänna reaktionen har varit ”Jaha? Och?”, eller ”Skönt att en politiker kan vara en riktig människa, en som har sex, och inte en vandrande, asexuell grå kostym.” Niklas Svensson högg i sten, med andra ord.

Men EN bloggare har tagit upp striden, och dissar Rick Falkvinge hårt, och hon heter Veronica Svärd. I ett blogginlägg med den märkliga rubriken ”Rick Falkvinge raggar tjejer som valstrategi?” antyder Veronika (var får hon det ifrån?) att Rick raggar väljare med sex. Det skulle förvisso kunna ge helt nya synvinklar på fenomenet sexköp (sex för att vinna politiska sympatisörer), men jag tror att hur fantastisk älskare Rick än är, och hur många orgasmer han än genererar hos allehanda kvinns runtom i landet, så lär det inte ha särskilt stor effekt på valstatistiken…

Veronika Svärd spelar med falska kort. Hon försöker få det hela att framstå som hennes privata reflektioner, men i själva verket sitter hon i styrelsen för Fi, och har förstås en politisk agenda bakom sitt nedsvärtande av Rick Falkvinge. Om hon dessutom är en klassisk rabiat manshatarfeminist låter jag vara osagt, men det är förstås inte helt omöjligt, och då blir det självklart ännu lättare att ta till storsläggan mot en sexuellt fri man i ledarposition. Perfekt måltavla.

Fi känner sig rätteligen hotade av ett konkurrerande parti, eftersom de riskerar att tappa ännu fler väljare i kommande val, och vad är väl då mer passande än lite smutskastning och skitsnack? Det har ju fungerat förr i politiska kampanjer, så varför inte nu?

Hyckleriet blir än mer påtagligt när det är uppenbart att Veronika Svärd censurerar bloggkommentarerna hårt. Jag har skrivit två kritiska kommentarer, och båda ”inväntar granskning”, vilket i praktiken innebär att hon inte har släppt in dem. Det är i och för sig förståeligt, eftersom jag med rena fakta rycker undan mattan under fötterna på hennes undermåliga argumentation.

När jag sen hittar en annan bloggare som fått samma behandling (censur), så blir det ännu mer bestickande. Veronika Svärd vill alldeles uppenbart styra diskussionen på sin blogg efter eget huvud, och det är oärligt, hycklande och snuskigt – särskilt med tanke på att själva blogginlägget i sig är rätt snuskigt.

Men man kanske inte kan vänta sig annat än desperata påhopp av det här slaget från ett parti i brant utförsbacke. Sorry fialottor, det funkade inte den här gången heller…

Kul film från en kongress med Feministiskt Initativ. Applåderna talar för sig själva…

Rösta på Piratpartiet i EU-valet 2009!

Läs mer på Piratpartiets egen hemsida: www.piratpartiet.se

Brist på proportioner

Mer om Pirate Bay-domen – en webkompis till mig, Max Hobstig, har skrivit slagfärdigt om oproportionerliga straff för olika brott, och det var så bra att jag omedelbart måste citera honom här:

*******************************

De fyra åtalade bakom fildelningssajten The Pirate Bay fälldes i dag av Stockholms Tingsrätt. Alla fyra dömdes till var sitt år i fängelse samt att tillsammans betala ett skadestånd på drygt 30.000.000 kronor.

Om man tittar på några andra domar kan man jämföra olika skadestånd och sedan ta sig en funderare på var i helvete proportionerna finns? Mijailovic fick livstids fängelse för mordet på Anna Lindh samt ett skadestånd på 150.000 kronor till Anna Lindhs familj. När det gäller mordet på den lilla flickan Engla Höglund fick mamman bara 75.000 kronor och pappan fick ännu mindre, bara 50.000. Göta hovrätt sänkte i ett annat mål skadeståndet till en 14-åriga flicka som blivit våldtagen av mördaren som just dränkt hennes mamma i badkaret. Efter att ha jämfört med tidigare domar sänkte hovrätten beloppet från 600.000 kr till 500.000 kr. Hovrätten ansåg inte att flickan våldtagits tillräckligt länge och tillräckligt hårdhänt för att motivera det högre beloppet.

Kan man sammanfatta svensk rättsskipning på följande sätt? – Den grova förbrytelse som The Pirate Bay dömts för idag har samma straffvärde som 30 dränkta morsor och 30 våldtagna småtjejer eller om man så behagar till 200 svenska utrikesministrar. Man kan naturligtvis konvertera dagens dom mot Pirate Bay med 250 små Engla Höglund.

*******************************

Naturligtvis kan man hävda att dessa våldsbrottslingar fick längre fängelsestraff, men det är också ett välkänt faktum att ekonomisk brottslighet ofta straffas mycket hårdare än våldsbrott, och eftersom Pirate Bay påstås ha lurat mediabranschen på pengar, så ska de straffas hårt. Men allvarligt talat – är detta rimligt? Jag bara frågar. Även om de skulle ha varit skyldiga?

Rösta på Piratpartiet i EU-valet 2009!

Läs mer på Piratpartiets egen hemsida: www.piratpartiet.se

Hål i huvudet – domen mot Pirate Bay

Just hemkommen från en lång kurshelg tar jag del av händelserna de senaste fyra dagarna, och finner för det första att rättegången mot The Pirate Bay nu resulterat i en fällande dom, och att alla fyra dömts till ett års fängelse och miljoners miljoner i skadestånd. Därav rubriken på detta blogginlägg – Hål i huvudet. Att de som utdömt detta fantastiska straff med all nödvändighet måste vara grymt korrumperade, alternativt komplett dumma i huvudet, torde vara uppenbart.

Domen är ett patetiskt försök att stoppa något som inte går att stoppa, ett justitiemord orkestrerat av en döende dinosaurie, ett nästan övertydligt fall av ett tandlöst rättssystem som fungerar som nickedockor och marionetter åt en politisk lobbyverksamhet, fullkomligt okänsligt för strömningar i samhället. Då blir det gärna väldigt, väldigt fel.

Med största sannolikhet kommer grabbarna i The Pirate Bay aldrig att behöva krypa in i buren en enda minut, och inte betala en spänn i skadestånd. Domen kommer att överklagas ända upp i högsta instans, vilket förstås kommer att vara en oerhört tidsödande process, och när man äntligen kommit fram är själva målet antagligen helt passé sedan länge.

En tydlig konsekvens av att denna dom är orättfärdig och fullkomligt vansinnig, är att Piratpartiet har ökat i medlemsantal – och inte så lite, heller! För några dagar sedan hade Piratpartiet drygt 15.000 medlemmar, och nu är partiet uppe 30.000. Kurvan har skjutit i höjden på ett absolut rekordartat sätt som saknar motstycke i svensk historia.

Så nu har Piratpartiet blivit fjärde största partiet i Sverige. På bara ett par dagar fick PP fler nya medlemmar än Miljöpartiet har sammanlagt, och PP har gått förbi Folkpartiet och Kristdemokraterna. Om detta inte är en folkrörelse så vet jag inte vad en folkrörelse är. Och på ungdomssidan är det ännu större – Ung Pirat har gått om MUF, som hittills var den största politiska ungdomsorganisationen, och följaktligen är UP Sveriges största politiska ungdomsorganisation.

Givetvis vill många avfärda detta medlemsantal som ogiltigt (t.ex. journalister, och politiker från konkurrerande partier), bl.a. med argumentet att det är lätt, och gratis, att gå med i partiet. Problemet med den argumentationen är bara att det är precis lika lätt att gå med i de flesta politiska partier. Så den gubben gick inte.

Men detta är ju väntad retorik från det utmanade etablissemanget. Först försöker man tiga ihjäl, och när det inte går längre försöker man förlöjliga, nedvärdera, och när det inte heller blir möjligt, så slåss man med blankvapen. Just nu har etablissemanget börjat upptäcka att det inte går att tiga ihjäl Piratpartiet längre. Och några har blivit varse att det inte är så lätt att smutskasta som man trodde.

”First they ignore you, then they ridicule you, then they fight you – then you win.”
–– M. K. Gandhi

Och många är vi som stödjer Piratpartiet, som INTE fildelar, som inte laddar ner musik och film gratis från nätet. Folk har börjat fatta att Piratpartiet står för något mycket större än ”några finniga Joltcolapundare som vill ha saker gratis”. Konstnärer, musiker, fotografer, författare, filmare – alla de där vars intressen upphovsrättslobbyn påstår sig bevaka – ställer också upp på Piratpartiets program. Och det blir bara fler och fler.

Det är viktigt nu att vi sätter ner foten och säger stopp för alla dessa klåfingriga politiker som vill kontrollera oss medborgare i varje sekund, som vill läsa våra brev, ha koll på var vi är, veta vad vi har i våra datorer, på vilka sajter vi surfar, vad vi handlar, vem vi pratar med, och därtill hindra oss från att kommunicera fritt och ocensurerat. Det är INTE O.K. att staten skall kunna ha denna kontroll över oss. Och det enda parti som för närvarande tar dessa medborgarrättsliga frågor på allvar är – just det, ni gissade rätt – Piratpartiet.

Rösta på Piratpartiet i EU-valet 2009!

Läs mer på Piratpartiets egen hemsida: www.piratpartiet.se

Världens vackraste stjärt

Jag hittade denna bild nånstans på Internet, och jag vet inte om det är en målning eller om det är en osedvanligt skickligt Photoshoppad fotografisk bild, jag vet inte vem som har gjort den, var, när eller hur. Trevligt nog har jag hittat den i hyggligt högupplöst format (större än här), så jag kan njuta av den ordentligt. Men det skulle verkligen vara kul att få veta vem som har gjort denna bild, och hur den är gjord, så att jag kan hylla upphovsmakaren. Hedra den som hedras bör.

Jag tycker att denna bild är sanslöst vacker, och enormt sexig. Jag kan nästan inte sluta titta på denna ljuvliga rumpa, som hypnotiserar mig med sin fantastiska skönhet, den välformade och perfekta rygglinjen, bildens komposition, färgerna, den skimrande huden. Jag kapitulerar, fullkomligt.

”För att inte framstå som en hycklare kan jag säga att ett par läckra skinkor är i besittning av större makt än allt som någonsin har producerats av filosofer.”

Pietro Aretino, 1492-1556

Antingen är detta ett aprilskämt, eller så är 1984 närmare än vi tror!

I en artikel på resesajten destination.se berättas om något fullkomligt vansinnigt. Vi som trodde att ”säkerheten” på våra flyg och flygplatser redan var extremt överdriven, rent ut sagt löjeväckande, har nu nya spännande framtidsvisioner att uppröra oss över. Detta är nämligen en av de mer extrema integritetskränkningar jag har sett presenteras, hittills. Observera – hittills. Om folk snart inte börjar resa sig som en man (eller kvinna) och protestera, sätta stopp, så kommer vi mycket snart att få se mer avancerade förslag, och ännu värre utslag av fascistisk kontroll av enskilda individer.

”EU har satt av cirka 350 miljoner kronor för projektet SAFEE (Security of Aircraft in the Future European Environment) som ska förhindra terrorism med avancerade tekniska lösningar. En av dem är att installera övervakningskameror och mikrofoner antingen ovanför eller framför varje passagerarsäte ombord på plan. Utrustningen kopplas till datorer som konstant analyserar passagerarnas kroppsspråk och ansiktsuttryck för att registrera onormalt beteende, som till exempel väldigt kraftig svettning, irrande blick och ryckiga kroppsrörelser. Datorn larmar om den identifierar vissa signaler samt nyckelord i samtal.”

Vad man alltså vill införa är en tillvaro där vi alla blir filmade, avlyssnade, kontrollerade och analyserade hela tiden, konstant. Och vi kan inte välja bort det. Dessa data skall inte primärt analyseras av riktiga människor, men av maskiner, vilket förstås ökar felmarginalerna. Vem som helst kan bli misstänkt som terrorist.
Detta leder naturligtvis till att vi alla kommer att börja censurera oss själva, undvika vissa ämnen, oroa oss för att vi har sagt ”fel” saker (oj, vi kanske inte borde ha diskuterat recept på desserter på flyget – jag råkade visst nämna glassbomb…). Och råkar vi göra ”fel” så att vi blir oskyldigt misstänkta, och därmed offentligen förnedrade, så blir konsekvensen nästan helt säkert att vi ber om ursäkt, och lovar att aldrig göra om det – vad det nu än var vi gjorde.

Om detta faktiskt är ett aprilskämt så är det förstås en lättnad. Icke desto mindre är det djupt oroande att det är så lätt att tro på detta som en faktisk sanning. Och är det INTE ett aprilskämt, så är det riktigt, riktigt illa, och ännu ett jättehopp mot det totala 1984-samhället.

Det verkar som att flygplatser har blivit en galen lekplats för fascistoida tekniknördar, en legitim arena för extremt integritetskränkande ågärder. Varje resenär har betalt för att åka med på ett flygplan, och vill naturligtvis inte vill ställa till med bråk, eftersom möjligheten då är mycket stor att denne både missar sitt flyg (inte kommer till sitt resmål), och förlorar sina pengar. Därför finner sig folk i vad skit som helst. Nappflaskor med välling, linsvätska till kontaktlinser, juiceflaskor och tandkrämstuber måste slängas i säkerhetskontrollen, skor och bälten måste av, allt ska granskas – och det finns inget utrymme för protest. Snart kan vi få en lag (ACTA) som tillåter tullpersonal att kopiera alla hårddiskar och Mp3-spelare, med den genomskinliga förevändningen att leta efter ”upphovsrättsskyddat material”. Endast en komplett idiot utan bildning tror på en så uppenbar lögn.

Att öka kontrollen ännu mer är förstås helt barockt, med tanke på att det lilla fåtal terrorister som faktiskt utför bombdåd redan har bytt arena. Nu är det bussar och tunnelbanor. Nästa gång kan det bli något helt annat, som t.ex. kryssningsfartyg. Men det skiter förstås företagen som säljer spionutrustning i, liksom de EU-politiker som tycker att det kan vara en bra idé att spionera på ett helt folk.

Det kan vara så enkelt som att EU-parlamentet gärna vill visa för omvärlden hur duktiga de är på att bekämpa terrorism, och så har de blivit duperade, och helt hamnat i händerna på privata företag som vill sälja in en ny teknik (dyrt!) som förstås påstås vara effektiv i bekämpning av terrorism. Och har detta företag möjligheten att genom lobbyverksamhet göra en ”Grand Slam” genom att se till att just deras övervakniksteknik blir obligatoriskt i alla flygplan, så har man ju gjort en affärsmässig vinst som är enorm. Och så kan EU-byråkraterna klappa sig själva på axeln och säga att ”nu har vi gjort något för att öka säkerheten”.

Och är man det minsta konspiratoriskt lagd så ser man förstås mönstren. De som har mycket makt vill alltid ha mer, och de som har mycket pengar vill alltid ha mer, och på grund av denna giriga allians kommer vi vanliga, hyggliga medborgare i kläm. Vi ska tränas i att acceptera övervakning och kontroll. Vi ska lydigt visa upp alla våra handlingar när vi blir bemötta med ett ”Papiere, bitte!”. Vi ska kuvas, skrämmas till lydnad.

Denna ondskefulla teknik att steg för steg öka och stärka övervakningen och kontrollen av oss medborgare, till dess att vi till slut inte har någon privatsfär kvar alls, är en metod att förminska människor, att få oss att känna oss små, hjälplösa, osjälvständiga, otrygga och rädda, så att vi aldrig någonsin ens kan komma på tanken att göra uppror mot förtrycket. Jag kan inte protestera mot denna övervakning med mindre än att jag helt enkelt låter bli att flyga. Vad detta gör för att begränsa min personliga frihet är lätt att inse.

På samma sätt kan man ju förstås undvika även annan övervakning – jag kan undvika FRA, IPRED, ACTA, Telekom-paketet m.m., genom att helt enkelt att inte ha en dator eller mobiltelefon, låta bli att surfa, ladda ner, e-posta eller ringa, bara betala kontant, undvika banker – men vänta lite – hur skulle det vara möjligt, utan att fullkomligt ta avstånd från hela samhället?

Allvarligt talat så undrar jag vad de som puffar för denna teknik EGENTLIGEN vill. De kanske vill att folk ska sluta flyga helt och hållet, att flygbranschen skall självdö. Och så stänger man dessutom ner Internet, så att folk inte kan ha ostörd, oavlyssnad kontakt med varandra den vägen heller. Så är vi tillbaka i den ”trygga” tillvaron med centralstyrda megafon-media, som talar om för oss vad vi ska tycka och tänka, helt utan kontakter med andra människor, med andra åsikter och andra erfarenheter. Detta gör oss extremt sårbara, lättstyrda och lättmanipulerade. Är det så vi vill ha det?

Jag anser att det är min självklara mänskliga rättighet att tala i telefon utan att bli avlyssnad, skriva brev utan att de läses av någon annan än den det är adresserat till, skriva dagbok utan att den ska läsas av någon annan än mig själv, eller möjligen någon som jag själv väljer ut, köra med min bil eller promenera var jag vill utan att det ska registreras i statliga arkiv, ha mitt DNA i fred, och naturligtvis också resa med såväl tåg, båt eller flyg utan att riskera att bli avlyssnad, filmad, kontrollerad och registrerad, och kanske få ett spekulum uppkört i röven om jag verkar en smula misstänkt.

Jag är inte en terrorist, och jag accepterar INTE att bli behandlad som en, eller ens en potentiell sådan. Jag är en omdömesgill och medveten människa som aldrig medvetet skulle åsamka någon annan skada – tvärtom. Jag tycker att det är oerhört kränkande att ständigt bli behandlad som misstänkt, att få min personliga frihet förminskad, dagligen, och det är djupt oroande att tänka på vad denna attityd kan orsaka mellan människor. Ökad misstänksamhet, rädsla, skuldkänslor och minskad tillit, orsakad av mer och mer repression från samhället.

Detta kan skada oss långt mer än någonsin någon terroristorganisation, hur mycket bomber och död de än lyckas sprida.

Läs mer om detta på destination.se

Att sälja sin själ till djävulen

Hur mycket är ett anseende värt? 100.000:-? Det tycker uppenbarligen Mattias Gardell räcker för att fullkomligt förlora allt anseende, och många människors respekt – bland annat min. Jag har träffat Mattias Gardell flera gånger, och har gillat honom rätt skarpt (har ett par av hans böcker i bokhyllan), inte minst för att han är en religionsprofessor som dessutom är asatroende – eller ”asatrogen”, som han själv kallar det. Respekt. Men nu verkar han ha tappat huvudet alldeles.

Ett litterärt pris av synnerligen tvivelaktigt ursprung utdelades lördagen den 4 april i år, och Mattias Gardell blev den förste pristagaren. Priset kallas Leninpriset. Detta låter förstås fullkomligt barockt för en modern människa med någon som helst historisk bildning. Men det är tydligen inte ett dåligt aprilskämt. Så här gick det till:

Förra året bjöd riksnarren Jan Myrdal in ett par hundra gäster till en kombinerad 81-årsfödelsedagsfest och bröllop. Som en extra speciell begivenhet på nämnda fest, kungjorde den ståndaktige kommunisten och hotellägaren Lasse Diding också att man nu grundat ”Jan Myrdalsällskapet”, en klubb för vänsterromantiker som syftar till att hålla herr Myrdals skrifter levande och ständigt tillgängliga. Gulligt. Så långt är det väl bara klubben för inbördes beundran, och det kan jag inte ha några synpunkter på. Men det blir värre.

Jan Myrdalsällskapet har nämligen instiftat ett pris, ett litterärt pris för ”olydiga författare”, och detta kallas alltså Leninpriset. Att uppkalla ett litterärt pris efter en av världshistoriens vidrigaste tyranner och våldsverkare (vad sägs om Hitlerpriset, eller Mao Ze Dong-priset?) är förstås inte särskilt överraskande, tyvärr, när det handlar om Jan Myrdal och hans anhang av historierevisionister och diktaturkramare, även om det förstås är ytterligt smaklöst, och ett hån mot alla de miljoner människor som fått lida av Lenins terrorvälde. Men det är än mer upprörande att Mattias Gardell, som jag trodde hade mer integritet än så, faktiskt har accepterat att ta emot detta pris, som första pristagare – och därmed ger han legitimitet åt denna bisarra tilldragelse.

Det hade varit så lätt att säga nej tack, att avstå från stålarna för att inte för evigt förknippas med Stalinromantiker och Pol Potkramare. Om någon sällsport fattig och eländig författare hade tackat ja, så hade jag förstått bakgrunden till korruptionen, men jag har svårt att tro att professor Gardell har så desperat brist i kassan, såvida han inte har dolda spelskulder eller något annat av liknande kaliber. Återstår då bara hypotesen att han faktiskt sympatiserar med detta djävulska anhang, vilket i mina ögon tyvärr svärtar professor Gardells rykte för all framtid.

En riktigt usel bortförklaring fick vi oss också till livs, då professor Gardell urskuldade sig med orden ”– Jag är frihetlig och misstänksam mot all form av auktoritär socialism. Men jag har tagit emot en medalj av kungen utan att vara rojalist, så då kan jag väl ta emot det här priset utan att vara leninist.” Uselt, Gardell, uselt. Kungen är ju knappast en massmördare med hundratusentals liv på sitt samvete, eller hur? Om Mattias Gardell hade sagt ”Nä, inte fan kan man ta emot ett Leninpris med hedern i behåll, men jag tar pengarna och springer, och sen kan de ta priset och stoppa upp i röven” – det hade jag åtminstone tyckt var lite skönt fräckt, lite trickster-busigt. Det hade jag kunnat respektera. Men att jamsa med lite snällt, och därmed ge legitimitet åt en extrem kommunistisk grupp som delar ut ett Leninpris, det är lågt. Riktigt lågt. Skäms, Gardell, skäms!

Professor Gardell är fåfäng, har jag hört flera säga, som en förklaring till detta grova misstag. Nå, det är nu mänskligt att vara fåfäng, och visst är han en anslående gestalt, med sitt perfekt friserade vita hår och skägg, sina fräcka skinnbrallor och kaxiga attityd (han är allt riktigt söt!), men jag kan inte klandra någon för fåfänga, med mindre än att jag då själv får stå med bar rumpa. För nog är även jag fåfäng, på mitt sätt, och visst älskar jag rampljus och beröm, uppmärksamhet och beundran. Jag erkänner. Jag blir lätt förförd av sådana frestelser.

Men jag hoppas att jag aldrig sjunker så lågt att jag låter mig frestas av stora pengasummor, så till den milda grad att jag förnedrar mig med att associeras med sådana idiotiska påfund som Jan Myrdalssälskapets Leninpris, hur mycket pengar det än innebar. Åtminstone skulle jag inte försöka spela ner det hela och försvara mig med plattityder. Ta pengarna och spring, om det går, men bocka och buga, ge legitimitet – fan heller. Jean-Paul Sartre tackade nej till Nobelpriset, och det var ju kaxigt. Men sen kom han efteråt och ville ha pengarna, och det fick han förstås inte. Man måste välja här i livet.

En underbar sågning av detta historielösa spektakel levereras av självaste Peter Englund på sin blogg, där han också nominerar Mattias Gardell till Pol Pot-priset. Helt underbart! Som pris utlovas en miljard mark i 1923 års penningvärde samt Anne Applebaums “Gulag – De sovjetiska lägrens historia”. Englund ger ett lysande exempel på att även en ständig sekreterare i Akademin kan vara kaxig, provokativ, raljant, satirisk och skarpt ställningstagande. Detta gillar jag skarpt. Naturligtvis finns det en hel del diktaturkramare som tycker att Peter Englund har gått för långt i sin sågning av professor Gardell, men det hör till. Om ingen säger emot, om ingen blir arg, har man inte tagit i tillräckligt hårt.

Jag har länge undrat över varför det kan vara O.K. att vurma för kommunismen, men inte för t.ex. nazismen. Att man t.o.m. kan ha ett mode, som är ”Bolshevik Chic”, med Che Guevara- och hammaren-och-skäran-t-shirts, ryska uniformsjackor, och en krog i Stockholm som heter KGB! Vad skulle hända om jag öppnade en krig som heter GESTAPO, med nasse-prylar och diktatur-estetik? Det skulle nog inte fungera så bra. Men KGB går som sagt alldeles utmärkt. Vad i helvete är skillnaden?

Summa sumarum: jag skulle gärna ta emot 100.000 och en ful pokal, eller nåt, särskilt med tanke på mina skatteskulder och mitt ”abonnemang” hos Kronofogden. Men inte för vad som helst. Att bli rövknullad och upphängd till allmän beskådan som diktaturkramare, det går faktiskt bortom min horisont. Antingen vet Gardell något jag inte vet, eller så gillar han faktiskt Lenin, eller så är han komplett dum i huvudet. De två senare är rätt nära varandra, så jag hoppas att det är det första alternativet. Men man vet ju inte…

Vissa citat och inspiration från en artikel på sajten Fokus.
Läs gärna också Peter Englunds sågning på sin blogg av hela spektaklet, och hans Pol Pot-pris. Briljant.
Hela spektaklet finns också omskrivet i DN.