Fotograferingsförbud – för integritetens skull?

Jag blev för några veckor sedan inbjuden till en debatt om Integritetsskyddskommitténs lagförslag om ökad integritet (SOU 2008:3 – Pdf-dok.). I egenskap av riksdagskandidat för Piratpartiet, samt yrkesaktiv fotograf, ställde jag upp i en debatt på Galleri Kontrast i Stockholm, med Johan Linander från Centerpartiet och Kalle Larsson från Vänsterpartiet som meddebattörer.

Galleri Kontrast är ett fotogalleri som ägs av Pressfotografernas Klubb, och är följaktligen en självklar plats för debatter gällande rätten att fotografera i det offentliga rummet. Passande nog hölls samtidigt en utställning av Moa Karlberg, med bilder hon tagit med en dold kamera genom en spionspegel, på flera olika platser i Sverige. En av frågorna var förstås om dessa bilder skulle vara tillåtna att ta med den nya lagen, så som den är formulerad i förslaget.

”Projektet är en upptäcktsresa över hur nära en fotograf kan komma andra människor med sin kamera, utan att agera olagligt. (…) Eftersom bilderna är tagna på offentliga platser kan jag publicera dem hur jag vill – åtminstone i Sverige, där lagarna är generösa mot journalister och konstnärer. Men i vilka sammanhang känner känner sig individen förolämpad? ”Ser dig se mig” är ett försök att skapa en debatt om lagar och etik som finns inom fotografens roll”.
Moa Karlberg, på sin hemsida

Det är extremt intressant att en sådan diskussion över huvud taget måste komma till stånd. Här hänger ett galleri fullt med fantastiska bilder, och vi måste diskutera huruvida de alls skulle vara tillåtna med en ny lagstiftning. Samtidigt som staten och kapitalet tillåts sätta upp allt fler övervakningskameror i offentlig miljö. Återigen samma misstro mot enskilda medborgare, parat med övertro på myndigheternas ”välvilja”. Sluttande planet, någon?

Förutom lagförslaget skulle även diskuteras grundläggande frågor som potentiellt ställer två intresseområden i konflikt med varandra – den personliga integriteten gentemot rätten att avbilda sin omgivning med kamera. Var går gränsen när man kränker den enskilda individen? Är det rätt eller fel att använda andra människor som objekt för ett konstnärligt syfte? I ett samhälle där i praktiken alla har kameror (något som alltså inte längre är förbehållet proffsfotografer och turister), är det inte integritetskränkande att begränsa rätten att fotografera?

Återigen använder politikerna nyspråk när ännu en lag som inskränker människors rättigheter skall införas, och eftersom Piratpartiet har fått upp begreppet integritet i den politiska dagordningen trasslar politikerna förstås skickligt till det genom att använda begreppet på ett lömskt sätt. Integritet får i detta fall bli beteckning på något som i själva verket är en slags förhandscensur.

Istället för att låta fotografer och bildredaktörer göra urvalet efter att bilderna är tagna, och en eventuell publicering som grund för eventuella tryckfrihetsmål, vill regeringen nu att avgörandet om en bild är laglig eller ej skall kunna bedömas redan vid fotograferingstillfället. Det ska helt enkelt bli förbjudet att ta vissa bilder, och alla som fotograferar måste i och med denna lag (om den införs) nu förvänta sig polisanmälningar för olaga fotografering.

På ytterligare ett område vill regeringen alltså påbjuda självcensur, med lagstiftning som trubbigt instrument. Det räcker inte att medborgarna blir mer försiktiga med vad de skriver till varandra eller säger till varandra över telefon (FRA, Datalagringsdirektivet m.m.). Nu kommer vi att behöva hindra oss själva från att fotografera vår omgivning.

Resultatet blir rent konkret att många bilder som hittills har varit tillåtna att både fotografera och publicera nu blir olagliga. Casper Hedbergs bild av Hagamannen 2006, som blev vald till Årets Bild av Pressfotografernas Klubb, skulle högst sannolikt vara olaglig att ens ha fotograferat med den nya lagstiftningen i kraft.

Integrationskommitténs lagförslag innebär konkret att det kan att bli straffbart att utan samtycke fotografera eller filma personer som befinner sig på platser som ex. bostäder, vårdavdelningar, klassrum, hotellrum, omklädningsrum, anstalter, toaletter, provhytter m.fl. Platser där man kan räkna med att bli lämnad i fred. Och det kan man ju tycka är högst försvarligt, och kanske t.o.m ett bra förslag. Men de problem som det skapar kan bli fler än lagförslaget syftar till att förhindra.

Till att börja med kan man fråga sig hur stora problemen med smygfotografering är egentligen. Det finns redan lokala regler mot fotografering på badhus och andra platser, som därför inte behöver ytterligare lagreglering. Och en inskränkning kan leda till en sluttade plan-effekt, där fotografering i allt ökande grad ses som något hotande och subversivt. Och så skärper man lagen lite till, och lite till, och snart har vi det som i England, och vissa delstater i USA, där det är förbjudet att fotografera poliser under tjänsteutövning.

Det finns en grundläggande misstro mot medborgarna inbakad i denna formidabla lavin av integritetskränkande lagar som ökat i intensitet de senaste 4-5 åren. Folk vet inte sitt eget bästa, och i grunden är människan onda, giriga och illvilliga, tycks våra ”förnuftiga” politiker resonera. Vi kan inte själva avgöra vad som är ett anständigt och omtänksamt beteende, och därför måste våra beteenden på alla områden lagregleras. Och härmed introduceras ännu ett område på vilket individen fråntas ansvaret att själv känna av vad som är O.K. eller inte – fotografering. Frågan vi nu förväntas ställa oss själva vid ett fotograferingstillfälle blir inte längre ”tycker jag att det är schysst att göra så här?”, utan istället ”får jag göra så här för pappa staten?”.

Min främsta invändning mot detta förslag, som jag också både inledde och avslutade debatten med, är att det finns en kraftig övertro på lagstiftning som styrande inslag i människors liv. Folk struntar i dumma lagar, och finns det för många lagar orkar man inte hålla reda på dem. För många ologiska och omotiverade lagar gör att man allmänt tapapr respekten för lagar, vilket potentiellt är ett jätteproblem i en rättsstat. Och slutligen – de som verkligen vill skada andra bryr sig naturligtvis inte ett skit om lagstiftning.

Foton i denna bloggpost: Moa Karlberg, Casper Hedberg, Jennie Rehbinder, Caspian Rehbinder, Jonathan Rieder Lundkvist

Läs mer:
Galleri Kontrast, Fotosidan, Journalisten.se, Pressfotografernas Klubb, pressfotografen Thomas Nilsson,
Jonathan Rieder Lundkvist fotograferade under debatten – se fler bilder på hans blogg!

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Nya pressbilder!

Man ska anlita proffs om man vill att något ska bli riktigt bra. Så är det bara. Jennie och jag är ju fotografer båda två, men vi har länge behövt lite nya bilder på oss själva tillsammans, framför allt som pressbilder och till reklam, presentationer och trycksaker för vår företagsverksamhet. Så det behövde vi hjälp med.

Vi har ett antal fotografer i vår bekantskapskrets, men vi valde Per Adolphson, en riktigt erfaren och grymt skicklig fotograf av den gamla skolan – och därtill väldigt rolig och trevlig. Han har fotograferat oss förr, så vi vet att vi funkar bra ihop. Vid tidigare fotosessioner var det mer erotiskt och naket, men vi tänkte att han som omväxling skulle få fotografera oss med kläderna på. Och så blev det.

Så i tisdags åkte vi till Stadshuskajen för att göra bilder. Vi ville ha fräscha, levande bilder med varma färger, inte stela i studio, och just Stadshuset och Stadshuskajen erbjuder en mängd varierade vinklar och bakgrunder. Tre klädombyten hade vi med oss. Och fint blev det – tycker vi i alla fall! Se själv:

Det här är förstås bara ett litet urval – det finns många, många fler bilder, och några kommer vi förstås att lägga upp som högupplösta filer där det passar, som t.ex. pressbilder. Nöjda blev vi verkligen. Vi kan med andra ord varmt rekommendera Per som fotograf vid behov. Om inte Jennie eller jag är lediga, förstås. 🙂

Fotograf Per B. Adolphson

En välinvesterad röst i valet

Framför entrén till Riksdagen. Foto: Jennie Rehbinder

Somliga påstår att det är en bortkastad röst att lägga sin valsedel på något av småpartierna utanför Riksdagen, att det inte finns någon chans att något av dessa partier kommer in ändå, att det är tryggare och bättre att rösta på de etablerade partierna. Då har man glömt att det faktiskt har kommit in tre nya partier de senaste 22 åren – Miljöpartiet, Ny Demokrati och Kristdemokraterna. Det finns alltså inga hinder för att det ska kunna hända igen.

Ny Demokrati var ett så uppenbart oseriöst parti att de raskt ramlade ur Riksdagen efter en mandatperiod. ”Enfrågepartiet” Miljöpartiet kom in, åkte ur, men kom in igen – och sitter säkert kvar. Kristdemokraterna kom in, men hänger nu lite löst, något de inte är ensamma om – Centern ligger också risigt till. Valet i september 2010 är alltså ett av de mest spännande val vi har haft på decennier.

För mig personligen är det förstås det mest spännande valet i hela mitt liv, trots att det är nionde gången jag har möjligheten att lägga mina röstsedlar i valurnorna (ej inräknat folkomröstningar och EU-val). Jag är ju nu själv med på Piratpartiets valsedlar, med god chans att komma in i Riksdagen. Jag kan med andra ord uppmana dig som läser min blogg att rösta på mig – om du tycker att det vore en bra idé att släppa in en starkt frihetlig röst i Riksdagen.

Det går bra att kryssa mig, var i Sverige du än bor. Jag är med på alla Piratpartiets valsedlar - och som fjärde på Stockholmslistan!

Det finns en allmän missuppfattning – att man bör rösta som om det parti man röstar på skulle få ensam majoritet. Detta ligger bakom idén att man måste ha ett ”helt” partiprogram. Att man inte är seriös om man inte har en komplett profil, som man ska arbeta för om man plötsligt skulle hamna i situationen att man får regera ensam, att man har en grundideologi som genomsyrar varje enskild fråga.

Detta är illusionen som alla vill upprätthålla, och därför skaffar varje parti sig en lagom utslätad partiprofil, för att dölja att de också egentligen har ett begränsat antal frågor som de arbetar för. Sverigedemokraterna har ett helt partiprogram (som de inte ens själva har någon vidare koll på) eftersom de egentligen bara har en enda fråga. Invandringen – assimilation eller ”repatriering” (finare ord för ”sparka ut dem”). Kristdemokraterna har också i praktiken bara en fråga. Mer kristendom överallt – något som reflekteras i såväl skolpolitik som familjepolitik, och andra frågor de engagerar sig i.

Miljöpartiet spräckte denna illusion redan 1988, då de kom in i Riksdagen på ett mandat de fått från en tillräckligt stor del av svenska folket – att förbättra miljöpolitiken, och att sätta större fokus på miljöfrågorna. Det lyckades man med, eftersom det inte bara innebar att Mp fanns i Riksdagen – det tvingade samtliga partier att ta ställning i miljöfrågorna, något som förmodligen var den viktigaste effekten av Mp:s inträde i Riksdagen.

Nu gör Piratpartiet detsamma som Miljöpartiet gjorde en gång i tiden. Vi fokuserar på några specifika frågor som vi tycker är viktigare än alla andra frågor just nu. Demokrati, rättssäkerhet och integritet. Grundläggande frågor i varje demokrati – kulisser och luft i diktaturer.

Många vill marginalisera Piratpartiet, och påstå att vi bara vill ladda ner film och musik gratis. Detta är naturligtvis helt felaktigt, i bästa fall okunnigt. Inget parti skulle på en så extremt smal fråga få 7 % av folkets röster (vilket vi fick i EU-valet). Aktivismen kring frågor som fildelning, upphovsrätt och patent är dock uttryck för något betydligt djupare, mer filosofiskt, och politiskt mycket allvarligare.

Vi lever mitt i en kommunikationsteknologisk revolution, kanske den största förändringen av global infrastruktur i mänsklighetens historia. Internet är en del av denna revolution, som dessutom rent politiskt är den starkaste demokratifaktorn någonsin.

Maktens strukturer kommer alltid att motarbeta allt som utmanar dessa strukturer. Så har det alltid varit, och så kommer det alltid att vara. Och ju hårdare de blir utmanade, desto hårdare kommer motkrafterna att vara. Det är en naturlag. Men på samma sätt som gamla lejonhannar blir bortjagade av unga, starka hannar, måste också de gamla, trötta maktstrukturerna utmanas och bytas ut mot nytt och bättre.

Ett fritt Internet är det största hotet mot ”gammelmakten” någonsin, vilket självklart utlöser starka reaktioner – krav på reglering, censur, kriminalisering m.m. Och lika självklart använder man sig av grov desinformation och dåliga svepskäl, som att skylla sitt eget maktmissbruk på terrorister och barnpornografi. Paradoxalt nog bagatelliseras alltså dessa djupt avskyvärda företeelser, när man använder dem för något helt annat än man påstår.

Ett nytt politiskt parti med en frihetlig informationspolitisk och medborgarrättslig profil är alltså precis vad som behövs i Riksdagen, eftersom dessa frågor bahandlas extremt lättvindigt av de nu existerande partierna. Och även om många politiker i RIksdagen delar våra synpunkter i de flesta frågor, så gör partiledningarna inte det – så när piskorna viner, hukar sig delegaterna i bänkarna.

Rick och jag utanför Riksdagshuset. I höst sitter vi inne i huset – om du vill det...

Piratpartiet behövs i Riksdagen, för att försvara dina rättigheter att kommunicera fritt, att nyttja dina demokratiska rättigheter och för att få en korrekt behandlig av rättsbevarande instanser.

Du har en okränkbar rätt att slippa bli behandlad som en misstänkt brottsling, övervakad, kontrollerad, granskad, scannad, registrerad och etiketterad. Du har rätt att vara en respekterad, suverän individ med den yttersta makten över ditt eget liv.

Om du instämmer i detta och ser detta som särskilt viktiga politiska områden att arbeta för, finns det faktiskt bara ett parti du kan rösta på i valet 2010 – Piratpartiet.

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Kunglig gåva från Piratpartiet

Jag hade egentligen tänkt bojkotta hela det här bröllopsspektaklet helt och hållet, republikan som jag är. Men Rick Falkvinge ringde igår och frågade om jag ville följa med som fotograf, eftersom Rick och Anna Troberg skulle överlämna en lysningspresent till Kronprinsessan och hennes tillkommande. Republikanen i mig protesterade, men jag insåg rent pragmatiskt att detta faktiskt var ett bra tillfälle att göra lite reklam för Piratpartiet. Om inte annat så för att presenten var så himla smart.

Två väldigt kreativa pirater, Gustav Nipe, en av Piratpartiets riksdagskandidater, och René Malmgren, har utvecklat en programvara med förkonfigurerade krypteringstunnlar av VPN-typ, och lagt det hela på två presentförpackade USB-nycklar, som innehåller allt som behövs för att kommunicera ospårbart och oavlyssnat. Inte så dumt med tanke på mottagarnas rätt så ömtåliga och nästan obefintliga privatliv. En helt perfekt present, med andra ord.

Fick krypteringsprogram
Piratpartiets partiledare Rick Falkvinge och vice partiledaren Anna Troberg var på plats för att uppvakta paret. Deras gåva bestod av två usb-minnen och ett krypteringsprogram. Så nu kan Victoria och Daniel kommunicera helt privat med varandra.
Expressen

Så jag följde med Rick och Anna till slottet, i egenskap av fotograf. Men när vi väl kom dit så fick vi veta att inga fotografer släpptes in, eftersom Scanpix hade ensamrätt på bilderna. Så kan det gå. Så jag fick vänta utanför, vilket på sätt och vis kändes rätt skönt, om inte annat för min inneboende republikan… Men jag kunde ta lite bilder av Rick och Anna före och efter överlämnandet av presenten, och jag tog även tillfället i akt att värma upp Expressen-journalisten lite, så att Rick och Anna kunde få bli intervjuade. Allt för att göra Piratpartiet mer synligt i media!

”Kungafamiljen har mer vardagserfarenhet än några andra i landet om värdet av ett privatliv”, säger Rick Falkvinge, partiledare för Piratpartiet. ”Nu när paret ska ingå äktenskap vill vi hjälpa dem att kunna prata med varandra utan att resten av världen kan lägga sig i.”

Inne i Slottet fick Rick och Anna träffa Victoria och Daniel, och som en liten bonusöverraskning var även kungen och drottningen på plats. Anna berättade vad det var för presenter, och Rick förklarade mer ingående hur de skulle användas. Och med tanke på hur mycket porslin, tavlor och andra trötta och förutsägbara standardpresenter de sannolikt får, var detta säkerligen en frisk fläkt i gåvofloden.

En särsklit rolig detalj i det hela var att kungen (som är synnerligen intresserad av tekniska prylar) dök fram och var mycket nyfiken på den där smarta lilla grejen, och det är inte omöjligt att Piratpartiet kan komma att få leverera flera likadana sådana USB-nyckar till kungahuset. Och det kan man ju lätt konstatera, att om det är några som vet hur det känns att få sitt privatliv invaderat och övervakat, så är det väl kungafamiljen…?

Efter att ha överlämnat gåvorna, och fått lite stärkande champagne och snittar i ett angränsande rum, vandrade de nöjda och glada ut igen, och blev då intervjuade av Expressens journalist. Expressen var föredömligt snabba, och nyheten kom omedelbart ut på Expressens hemsida.

Sen gick vi och tog en fika på Västerlånggatan (dyrt – 42 spänn – men vackert, och gott!), och pratade om ditten och datten. Som en liten bonusupplevelse släpade jag med Rick och Anna till Riddarhuset (Sveriges coolaste klubblokal), där då jag fick tillfälle att leka värd och visa mina kollegor runt lite. Ytterligare ett barockpalats, men betydligt mysigare än Slottet… 🙂

Mer läsning:
Rick Falkvinge, Anna Troberg, Piratpartiet.se, Syrrans granne, Emma Opassande, Henrik Alexandersson, Farmor Gun i Norrtälje, projO, Satmaran Kryptera.se, Törnebohms Hotspot, Lakes Lakonismer

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Mer kärlekstips från sexpedagogen…

Rampludret, linslusen och mediahoran i mig får sina doser med jämna mellanrum. För tre veckor sedan var jag återigen med i radio, då jag blev intervjuad av Evelina Attervall på P3 Nyheter, om kärlek, sex och relationer. Grundfrågan var gällande RFSU:s årliga undersökning Kådiskollen – om folks syn på sexualitet i de nordiska länderna. Och då fick jag förstås tillfälle att dela med mig av några av mina favorittips för ett bättre kärleksliv.

På Sveriges Radios hemsida kan man ta del av en väldigt kort videosnutt från intervjun – men i radioinslaget blev det förstås mycket mer sagt. Får man igång mig att prata om sex, så blir det desto svårare att få mig att sluta… 🙂

Från SR:s hemsida:

– Åh, du har ett vackert leende – och då ska du svara ”Ja, jag har ett vackert leende”.
Calle Rehbinder jobbar med att leda sexkurser, för folk som vill utveckla sig själva och sin sexualitet.
– Ja, jag har ett vackert leende.
– Du ser, det känns lite skönt att säga det och lite pirrigt och konstigt. Så turas vi om, och så ger du mig en komplimang…
Att lära sig att ta emot och ge komplimanger, och att andas rätt för att slappna av, är några delar som ingår i kurserna. Han är inte heller förvånad över att så många tycker att de har för dåligt med sex.
– Jag är snarare förvånad över att det är så många som inte uttrycker missnöje. Vi lever fortfarande i ett samhälle som har jättestora nojor kring sexualitet och kring kroppen. Det är också det som är hemligheten, om du gillar dig själv kommer du också njuta mer av livet.
Det viktigaste för att må bra är inte själva sexet enligt Calle Rehbinder utan det handlar om beröring och om närhet som man också kan få av kompisar.
– Smek, massage, dans, och kramar höjer dina oxytocinnivåer och din livskvalitet.
I RFSU:s årliga undersökning Kådiskollen, som görs i de nordiska länderna visar det sig att det är singlarna som är mest missnöjda med sitt sexliv eftersom de får ligga för lite, men för en dos tillfredsställelse räcker det med en person.
– Det rent sexuella kan man naturligtvis fixa själv till myckets stor del och på våra kurser uppmuntrar vi även folk som lever i relationer att utforska egensexet, onanin. Det är ett jättebra att äga sin sexualitet. Att man inte är beroende av någon annan för sin sexuella tillfredsställelse, säger Calle Rehbinder.

Under de senaste sex åren har vi hållit ca 75 kurser av olika slag, för både enskilda och folk som lever i relationer av olika slag. Våra grundkurser för par, Gudomlig Njutning, är de vi har haft mest av, under längst tid, och så sent som förra helgen höll vi vår 35:e i ordningen av just den kursen, på vilken vi då har haft över 400 deltagare genom åren. Så vi är aktiva, och mer blir det. Läs gärna mer om Gudomlig Njutning här.

Nästa kurs vi håller heter Kärlek, Liv & Lust. Den går av stapeln den 10-13 juni, på Skeppsuddens kursgård, på Vikbolandet strax utanför Norrköping. Kärlek, Liv & Lust är mer individorienterad, och inte en parkurs. Den vänder sig till såväl singlar som folk som lever i olika slags relationer. Det är en dynamisk, lekfull, rolig och potentiellt utmanande kurs för dig som vill växa i dig själv och i alla dina relationer, få en förbättrad självbild och en mer positiv attityd till livet.

Det blir nu tionde gången vi håller just denna kurs, sedan sommaren 2007, och det har förstås hänt en hel del sen dess. Vi prövar ständigt nya övningar, nya lekar, förändrad struktur och form, men även ett fördjupat innehåll.

Så – om du vill komma djupare i din egen personliga utveckling, bli bättre på kärlek, om du vill gå en dynamisk och flödande kärlekskurs med fokus på lek, njutning, livslust, Helig Magisk Sex, ceremonier och extas, om du vill bli mer närvarande i nuet, i din kropp och i möten med andra, uppleva livet med flera smaker, dofter och andra förnimmelser, och möta dig själv i njutning, kärlek och hängivenhet – då är detta en kurs för dig!

Du kan läsa mer om våra kurser här på bloggen, men betydligt mer och detaljerad information om kurserna får du på vår erotiska hemsida Cirkus Eros. Välkommen!

Israel – fel sorts pirater

Nu har Israel skitit i det blå skåpet på riktigt. Att anfalla en fredlig och obeväpnad båtkonvoj med hjälpsändningar – på internationellt vatten – och dessutom skjuta ihjäl folk med automatvapen för att de försvarar sig, är inget annat än en fullkomlig katastrof. En skandal utan like. Och – en prestigeförlust som är omätbar.

Israel har sitt eget Vietnam – Gaza – och skördar nu frukterna av sina missgärningar. Desperat försöker de att förhindra det slutgiltiga nederlaget, denna gång genom att med brutalt övervåld stoppa hjälpsändningar till Gaza, och skyndar paradoxalt nog därmed på förloppet. Gaza är förlorat – inse det!

Ship to Gaza är ett humanitärt projekt som arrangerat denna båtburna hjälpsändning till Gaza, givetvis med så mycket kändisspektakel och mediabevakning som möjligt, för att samtidigt fästa världens ögon på de orättvisor som Israel utsätter invånarna i Gaza för, och för att göra det omöjligt för Israel att stoppa hjälpsändningen.

Men aldrig hade väl någon kunnat ana, allra minst arrangörerna av Ship to Gaza, att Israels regering skulle tappa koncepterna så fruktansvärt, låta döda minst 10 personer, såra 30, och riskera livet på hundratals fredsaktivister från hela världen, däribland flera kända namn från Sverige.

Det har nu i ett slag blivit helt omöjligt att stödja Israel politiskt utan att fullkomligt förlora all trovärdighet. Hade Israels regering tänkt på det innan de gav denna huvudlösa order? Är de komplett galna, eller har de blivit överberusade av arrogans och högmod? Eller har de någon slags dödslängtan, och sjuklig drift att bli ovänner med hela världen? Om de bara hade väntat till dess att båtarna kommit lite närmare, och om de istället för att skicka in kommandosoldater hade skött det hela lite snyggare, så hade propagandavinsten varit Israels. Nu slarvade israelerna bort sin chans med råge.

Israelerna brukar skryta med sin fantastiska militär och sin oöverträffade underrättelsetjänst. Nu visar det sig vara tomma tunnor och förbannad lögn. Det är inte utan att man undrar hur något så fegt, inkompetent och klumpigt som denna manöver kan genomdrivas av ett land som berömmer sig om att vara militärt kompetenta. Så gränslöst klantigt att det inte är utan att jag undrar om det var avsiktligt. Har någon hittat på denna galna manöver för att Israel ska få en oemotståndlig anledning att dra sig ur Gaza?

Nu går förstås vågorna höga i media, på debattsidor och bloggar, och alla lägger skuld på Israel – eller på Hamas. Antingen är Israel de värsta bovarna, eller så är det arabländerna. Israel skuldbeläggs för alla palestinska flyktingar, men man glömmer gärna att de flesta arabländer sparkade ut alla judar efter 1948. På båda sidor finns såväl offer som förövare, och ingen går helt fri. Men någon att skylla på måste vi uppenbarligen ha, oavsett vilken sida vi väljer. Och så fattar vi inte att så länge vi praktiserar denna (gamla judiska) sed att utse någon som syndabock, så kommer konflikten att fortsätta.

Att som israelerna försöka komma undan skulden för detta mordiska övergrepp, genom kasta skuld på dem de själva attackerar, och förklara dödandet med att de blev utsatta för ett ”bakhåll” är i bästa fall ett utslag av ”chutzpah” (chockerande fräckhet), men ytterst sett djupt tragiskt, och patetiskt. Båtresenärerna, som fortfarande befann sig på internationellt vatten hade som angripna varit i sin fulla rätt att döda varenda en av de israeliska piraterna. Om detta råder inga tvivel. Jag förespråkar sällan våld – men självförsvar är en omistlig mänsklig rätt, och det gäller förstås även i detta fall.

Att de försvarade sig med de få vapen de hade – påkar, knivar, sina bara händer, samt ett par pistoler de lyckats ta från de anfallande lönnmördarna – kan bara ses som bevis på lovvärd tapperhet och stort mod. Att påstå att de som försvarade sig ”tappade kontrollen” när de använde sig av sin självklara rätt att försvara sig och de sina är förstås fruktansvärt kränkande, särskilt gentemot dem som förlorade sina liv i kampen mot angriparna.

Självklart är Ship to Gaza ett mediaspektakel, en propagandamanöver för att stödja Hamas, något jag själv tycker är högst tvivelaktigt, och lika självklart tycker jag nog att det hade varit om Israel hade bordat konvojen för att inspektera lasten – men inte på internationellt vatten, och inte med kommandosoldater klockan fyra på morgonen. Det tyder på ett riktigt, riktigt dåligt omdöme.

Denna djupa konflikt, som pågått i över 60 år, måste på något sätt få en lösning, ett slut. Men lösningen ligger varken i att utplåna staten Israel, som araberna vill, eller för den delen att skapa en ny imperialistisk terrorstat med ockupation, rasistiskt apartheidsystem och höga murar – som Israel redan har gjort. Terrorbalans är ingen bra fredsmetod. Det har vi redan fått kvitto på, om och om igen. Men vi måste åtminstone försöka förstå varför arabländerna vill utplåna Israel, likaväl som vi måste försöka förstå varför Israel anser sig ha rätt att kräva sitt territorium. Ur denna förståelse måste komma en kompromiss. Israel kommer inte att försvinna – inte heller Israels grannar.

”One who lives by the sword shall die by the sword”

Våld föder våld. En sanning som vi gärna glömmer när vi själva blivit kränkta. Men det enda som faktiskt kan lösa denna konflikt, långsiktigt, är att välja försoning och kärlek. Det finns verkligen ingen annan väg. Israelerna måste försonas med allt det våld och död som de utsatts för från omvärlden, och omvärlden måste försonas med allt det våld och död som Israel utsatt sin omgivning för. Annars kommer den ömsesidiga terrorn och dödandet att fortsätta i all evighet – eller i värsta fall eskalera till en total kollaps och våldsorgie. Tredje världskriget skulle kunna börja just där, i det som en gång i tiden var den bördiga halvmånen, de västerländska och asiatiska civilisationernas ursprung.

Själv sätter jag mitt hopp till konsten, diplomatin – och enskilda medborgares fredssträvanden. Det finns många israeler och palestinier som organiserar sig, skapar gemensamma projekt som symfoniorkestrar, berättarfestivaler och gemensamma träffpunkter. Tyvärr motarbetas dessa strävanden ofta av de mer hårdfört militanta från båda sidor. Mer än en gång har palestinska självmordsbombare sprängt sig själva och andra i sin omgivning, i just sådana sammanhang där människor sökt samarbete och fred, snarare än fortsatt konflikt och krig, liksom israelerna gång efter annan kränkt palestinernas rätt, med ockupation och militär terror.

Dock måste just detta våldsamma övergrepp bemötas med en kraftig markering, och därför förordar jag en total bojkott av israeliska produkter. På samma sätt som Sydafrika under flera år blev bojkottat av nästan hela världen, på samma sätt borde vi nu sluta köpa alla produkter som bidrar till Israels ekonomiska välstånd och militära rustning. Det gäller förstås frukt och grönt av märkena Jaffa, Carmel och Top, JOZO havssalt, Eden Springs vatten, Hälsans Kök (tyvärr, för de gör goda vegetariska produkter), Soda Stream – och en hel del andra produkter av olika slag, inte minst inom IT-sektorn.

Jag kan ha fått fel information (allt på Internet är faktiskt inte sant!), så ta inte mina uppgifter som 100 % säkra – undersök vidare, så att ingen blir oskyldigt drabbad. Men det är verkligen dags att sätta ner foten nu, och att göra det med demokratiska metoder, utan att använda våld. Vi gör det med våra plånböcker.

Bojkotta Israel! NU!

Jag har strukit en del av mitt blogginlägg, eftersom jag i efterhand har sett att jag skrev i affekt, strax efter det våldsamma debaclet med bordningen av båtarna. Jag tror egentligen inte att bojkott är den bästa metoden att komma åt problemet. Situationen är mycket mer komplex än så. Det enda som faktiskt fungerar är att på sikt öppna upp för mer dialog. Och att komma förbi den religiösa agendan. Fanatisk religiositet har en fantastisk förmåga att sabotera nästan vad som helst – särskilt om den styr flera sidor i en konflikt. Dock tror jag alltjämt att det krävs någon form av stark politisk och diplomatisk markering gentemot Israel, internationellt – men så har det ju också blivit, och Israel kommer att få lida av sviterna av sin egen klantighet ett bra tag framöver ändå. Med andra ord – jag tänker inte åka på semester till Israel, men en och annan Jaffa-apelsin lär nog slinka ner i framtiden också.

Läs mer på:
Ship to Gaza, The Guardian, New York Times, The Free Gaza Movement, Al Jazeera, Bradley Burston i den israeliska tidningen Haaretz, Gideon Levy, också i Haaretz, Copyriot