Posted tagged ‘Mattias Gardell’

Israel – fel sorts pirater

1/06, 2010

Blodfläckad israelisk flagga

Nu har Israel skitit i det blå skåpet på riktigt. Att anfalla en fredlig och obeväpnad båtkonvoj med hjälpsändningar – på internationellt vatten – och dessutom skjuta ihjäl folk med automatvapen för att de försvarar sig, är inget annat än en fullkomlig katastrof. En skandal utan like. Och – en prestigeförlust som är omätbar.

Israel har sitt eget Vietnam – Gaza – och skördar nu frukterna av sina missgärningar. Desperat försöker de att förhindra det slutgiltiga nederlaget, denna gång genom att med brutalt övervåld stoppa hjälpsändningar till Gaza, och skyndar paradoxalt nog därmed på förloppet. Gaza är förlorat – inse det!

Ship to Gaza är ett humanitärt projekt som arrangerat denna båtburna hjälpsändning till Gaza, givetvis med så mycket kändisspektakel och mediabevakning som möjligt, för att samtidigt fästa världens ögon på de orättvisor som Israel utsätter invånarna i Gaza för, och för att göra det omöjligt för Israel att stoppa hjälpsändningen.

Men aldrig hade väl någon kunnat ana, allra minst arrangörerna av Ship to Gaza, att Israels regering skulle tappa koncepterna så fruktansvärt, låta döda minst 10 personer, såra 30, och riskera livet på hundratals fredsaktivister från hela världen, däribland flera kända namn från Sverige.

Det har nu i ett slag blivit helt omöjligt att stödja Israel politiskt utan att fullkomligt förlora all trovärdighet. Hade Israels regering tänkt på det innan de gav denna huvudlösa order? Är de komplett galna, eller har de blivit överberusade av arrogans och högmod? Eller har de någon slags dödslängtan, och sjuklig drift att bli ovänner med hela världen? Om de bara hade väntat till dess att båtarna kommit lite närmare, och om de istället för att skicka in kommandosoldater hade skött det hela lite snyggare, så hade propagandavinsten varit Israels. Nu slarvade israelerna bort sin chans med råge.

Israelerna brukar skryta med sin fantastiska militär och sin oöverträffade underrättelsetjänst. Nu visar det sig vara tomma tunnor och förbannad lögn. Det är inte utan att man undrar hur något så fegt, inkompetent och klumpigt som denna manöver kan genomdrivas av ett land som berömmer sig om att vara militärt kompetenta. Så gränslöst klantigt att det inte är utan att jag undrar om det var avsiktligt. Har någon hittat på denna galna manöver för att Israel ska få en oemotståndlig anledning att dra sig ur Gaza?

Nu går förstås vågorna höga i media, på debattsidor och bloggar, och alla lägger skuld på Israel – eller på Hamas. Antingen är Israel de värsta bovarna, eller så är det arabländerna. Israel skuldbeläggs för alla palestinska flyktingar, men man glömmer gärna att de flesta arabländer sparkade ut alla judar efter 1948. På båda sidor finns såväl offer som förövare, och ingen går helt fri. Men någon att skylla på måste vi uppenbarligen ha, oavsett vilken sida vi väljer. Och så fattar vi inte att så länge vi praktiserar denna (gamla judiska) sed att utse någon som syndabock, så kommer konflikten att fortsätta.

Att som israelerna försöka komma undan skulden för detta mordiska övergrepp, genom kasta skuld på dem de själva attackerar, och förklara dödandet med att de blev utsatta för ett ”bakhåll” är i bästa fall ett utslag av ”chutzpah” (chockerande fräckhet), men ytterst sett djupt tragiskt, och patetiskt. Båtresenärerna, som fortfarande befann sig på internationellt vatten hade som angripna varit i sin fulla rätt att döda varenda en av de israeliska piraterna. Om detta råder inga tvivel. Jag förespråkar sällan våld – men självförsvar är en omistlig mänsklig rätt, och det gäller förstås även i detta fall.

Att de försvarade sig med de få vapen de hade – påkar, knivar, sina bara händer, samt ett par pistoler de lyckats ta från de anfallande lönnmördarna – kan bara ses som bevis på lovvärd tapperhet och stort mod. Att påstå att de som försvarade sig ”tappade kontrollen” när de använde sig av sin självklara rätt att försvara sig och de sina är förstås fruktansvärt kränkande, särskilt gentemot dem som förlorade sina liv i kampen mot angriparna.

Självklart är Ship to Gaza ett mediaspektakel, en propagandamanöver för att stödja Hamas, något jag själv tycker är högst tvivelaktigt, och lika självklart tycker jag nog att det hade varit om Israel hade bordat konvojen för att inspektera lasten – men inte på internationellt vatten, och inte med kommandosoldater klockan fyra på morgonen. Det tyder på ett riktigt, riktigt dåligt omdöme.

Ship to Gaza

Denna djupa konflikt, som pågått i över 60 år, måste på något sätt få en lösning, ett slut. Men lösningen ligger varken i att utplåna staten Israel, som araberna vill, eller för den delen att skapa en ny imperialistisk terrorstat med ockupation, rasistiskt apartheidsystem och höga murar – som Israel redan har gjort. Terrorbalans är ingen bra fredsmetod. Det har vi redan fått kvitto på, om och om igen. Men vi måste åtminstone försöka förstå varför arabländerna vill utplåna Israel, likaväl som vi måste försöka förstå varför Israel anser sig ha rätt att kräva sitt territorium. Ur denna förståelse måste komma en kompromiss. Israel kommer inte att försvinna – inte heller Israels grannar.

”One who lives by the sword shall die by the sword”

Våld föder våld. En sanning som vi gärna glömmer när vi själva blivit kränkta. Men det enda som faktiskt kan lösa denna konflikt, långsiktigt, är att välja försoning och kärlek. Det finns verkligen ingen annan väg. Israelerna måste försonas med allt det våld och död som de utsatts för från omvärlden, och omvärlden måste försonas med allt det våld och död som Israel utsatt sin omgivning för. Annars kommer den ömsesidiga terrorn och dödandet att fortsätta i all evighet – eller i värsta fall eskalera till en total kollaps och våldsorgie. Tredje världskriget skulle kunna börja just där, i det som en gång i tiden var den bördiga halvmånen, de västerländska och asiatiska civilisationernas ursprung.

Själv sätter jag mitt hopp till konsten, diplomatin – och enskilda medborgares fredssträvanden. Det finns många israeler och palestinier som organiserar sig, skapar gemensamma projekt som symfoniorkestrar, berättarfestivaler och gemensamma träffpunkter. Tyvärr motarbetas dessa strävanden ofta av de mer hårdfört militanta från båda sidor. Mer än en gång har palestinska självmordsbombare sprängt sig själva och andra i sin omgivning, i just sådana sammanhang där människor sökt samarbete och fred, snarare än fortsatt konflikt och krig, liksom israelerna gång efter annan kränkt palestinernas rätt, med ockupation och militär terror.

Dock måste just detta våldsamma övergrepp bemötas med en kraftig markering, och därför förordar jag en total bojkott av israeliska produkter. På samma sätt som Sydafrika under flera år blev bojkottat av nästan hela världen, på samma sätt borde vi nu sluta köpa alla produkter som bidrar till Israels ekonomiska välstånd och militära rustning. Det gäller förstås frukt och grönt av märkena Jaffa, Carmel och Top, JOZO havssalt, Eden Springs vatten, Hälsans Kök (tyvärr, för de gör goda vegetariska produkter), Soda Stream – och en hel del andra produkter av olika slag, inte minst inom IT-sektorn.

Jag kan ha fått fel information (allt på Internet är faktiskt inte sant!), så ta inte mina uppgifter som 100 % säkra – undersök vidare, så att ingen blir oskyldigt drabbad. Men det är verkligen dags att sätta ner foten nu, och att göra det med demokratiska metoder, utan att använda våld. Vi gör det med våra plånböcker.

Bojkotta Israel! NU!

Jag har strukit en del av mitt blogginlägg, eftersom jag i efterhand har sett att jag skrev i affekt, strax efter det våldsamma debaclet med bordningen av båtarna. Jag tror egentligen inte att bojkott är den bästa metoden att komma åt problemet. Situationen är mycket mer komplex än så. Det enda som faktiskt fungerar är att på sikt öppna upp för mer dialog. Och att komma förbi den religiösa agendan. Fanatisk religiositet har en fantastisk förmåga att sabotera nästan vad som helst – särskilt om den styr flera sidor i en konflikt. Dock tror jag alltjämt att det krävs någon form av stark politisk och diplomatisk markering gentemot Israel, internationellt – men så har det ju också blivit, och Israel kommer att få lida av sviterna av sin egen klantighet ett bra tag framöver ändå. Med andra ord – jag tänker inte åka på semester till Israel, men en och annan Jaffa-apelsin lär nog slinka ner i framtiden också.

tunn linje

Läs mer på:
Ship to Gaza, The Guardian, New York Times, The Free Gaza Movement, Al Jazeera, Bradley Burston i den israeliska tidningen Haaretz, Gideon Levy, också i Haaretz, Copyriot

Dekorrand

Att sälja sin själ till djävulen

10/04, 2009

gardell_englund_myrdal

Hur mycket är ett anseende värt? 100.000:-? Det tycker uppenbarligen Mattias Gardell räcker för att fullkomligt förlora allt anseende, och många människors respekt – bland annat min. Jag har träffat Mattias Gardell flera gånger, och har gillat honom rätt skarpt (har ett par av hans böcker i bokhyllan), inte minst för att han är en religionsprofessor som dessutom är asatroende – eller ”asatrogen”, som han själv kallar det. Respekt. Men nu verkar han ha tappat huvudet alldeles.

Ett litterärt pris av synnerligen tvivelaktigt ursprung utdelades lördagen den 4 april i år, och Mattias Gardell blev den förste pristagaren. Priset kallas Leninpriset. Detta låter förstås fullkomligt barockt för en modern människa med någon som helst historisk bildning. Men det är tydligen inte ett dåligt aprilskämt. Så här gick det till:

Förra året bjöd riksnarren Jan Myrdal in ett par hundra gäster till en kombinerad 81-årsfödelsedagsfest och bröllop. Som en extra speciell begivenhet på nämnda fest, kungjorde den ståndaktige kommunisten och hotellägaren Lasse Diding också att man nu grundat ”Jan Myrdalsällskapet”, en klubb för vänsterromantiker som syftar till att hålla herr Myrdals skrifter levande och ständigt tillgängliga. Gulligt. Så långt är det väl bara klubben för inbördes beundran, och det kan jag inte ha några synpunkter på. Men det blir värre.

Jan Myrdalsällskapet har nämligen instiftat ett pris, ett litterärt pris för ”olydiga författare”, och detta kallas alltså Leninpriset. Att uppkalla ett litterärt pris efter en av världshistoriens vidrigaste tyranner och våldsverkare (vad sägs om Hitlerpriset, eller Mao Ze Dong-priset?) är förstås inte särskilt överraskande, tyvärr, när det handlar om Jan Myrdal och hans anhang av historierevisionister och diktaturkramare, även om det förstås är ytterligt smaklöst, och ett hån mot alla de miljoner människor som fått lida av Lenins terrorvälde. Men det är än mer upprörande att Mattias Gardell, som jag trodde hade mer integritet än så, faktiskt har accepterat att ta emot detta pris, som första pristagare – och därmed ger han legitimitet åt denna bisarra tilldragelse.

dictators

Det hade varit så lätt att säga nej tack, att avstå från stålarna för att inte för evigt förknippas med Stalinromantiker och Pol Potkramare. Om någon sällsport fattig och eländig författare hade tackat ja, så hade jag förstått bakgrunden till korruptionen, men jag har svårt att tro att professor Gardell har så desperat brist i kassan, såvida han inte har dolda spelskulder eller något annat av liknande kaliber. Återstår då bara hypotesen att han faktiskt sympatiserar med detta djävulska anhang, vilket i mina ögon tyvärr svärtar professor Gardells rykte för all framtid.

En riktigt usel bortförklaring fick vi oss också till livs, då professor Gardell urskuldade sig med orden ”– Jag är frihetlig och misstänksam mot all form av auktoritär socialism. Men jag har tagit emot en medalj av kungen utan att vara rojalist, så då kan jag väl ta emot det här priset utan att vara leninist.” Uselt, Gardell, uselt. Kungen är ju knappast en massmördare med hundratusentals liv på sitt samvete, eller hur? Om Mattias Gardell hade sagt ”Nä, inte fan kan man ta emot ett Leninpris med hedern i behåll, men jag tar pengarna och springer, och sen kan de ta priset och stoppa upp i röven” – det hade jag åtminstone tyckt var lite skönt fräckt, lite trickster-busigt. Det hade jag kunnat respektera. Men att jamsa med lite snällt, och därmed ge legitimitet åt en extrem kommunistisk grupp som delar ut ett Leninpris, det är lågt. Riktigt lågt. Skäms, Gardell, skäms!

Professor Gardell är fåfäng, har jag hört flera säga, som en förklaring till detta grova misstag. Nå, det är nu mänskligt att vara fåfäng, och visst är han en anslående gestalt, med sitt perfekt friserade vita hår och skägg, sina fräcka skinnbrallor och kaxiga attityd (han är allt riktigt söt!), men jag kan inte klandra någon för fåfänga, med mindre än att jag då själv får stå med bar rumpa. För nog är även jag fåfäng, på mitt sätt, och visst älskar jag rampljus och beröm, uppmärksamhet och beundran. Jag erkänner. Jag blir lätt förförd av sådana frestelser.

Men jag hoppas att jag aldrig sjunker så lågt att jag låter mig frestas av stora pengasummor, så till den milda grad att jag förnedrar mig med att associeras med sådana idiotiska påfund som Jan Myrdalssälskapets Leninpris, hur mycket pengar det än innebar. Åtminstone skulle jag inte försöka spela ner det hela och försvara mig med plattityder. Ta pengarna och spring, om det går, men bocka och buga, ge legitimitet – fan heller. Jean-Paul Sartre tackade nej till Nobelpriset, och det var ju kaxigt. Men sen kom han efteråt och ville ha pengarna, och det fick han förstås inte. Man måste välja här i livet.

cambodian_massgrave

En underbar sågning av detta historielösa spektakel levereras av självaste Peter Englund på sin blogg, där han också nominerar Mattias Gardell till Pol Pot-priset. Helt underbart! Som pris utlovas en miljard mark i 1923 års penningvärde samt Anne Applebaums “Gulag – De sovjetiska lägrens historia”. Englund ger ett lysande exempel på att även en ständig sekreterare i Akademin kan vara kaxig, provokativ, raljant, satirisk och skarpt ställningstagande. Detta gillar jag skarpt. Naturligtvis finns det en hel del diktaturkramare som tycker att Peter Englund har gått för långt i sin sågning av professor Gardell, men det hör till. Om ingen säger emot, om ingen blir arg, har man inte tagit i tillräckligt hårt.

Jag har länge undrat över varför det kan vara O.K. att vurma för kommunismen, men inte för t.ex. nazismen. Att man t.o.m. kan ha ett mode, som är ”Bolshevik Chic”, med Che Guevara- och hammaren-och-skäran-t-shirts, ryska uniformsjackor, och en krog i Stockholm som heter KGB! Vad skulle hända om jag öppnade en krig som heter GESTAPO, med nasse-prylar och diktatur-estetik? Det skulle nog inte fungera så bra. Men KGB går som sagt alldeles utmärkt. Vad i helvete är skillnaden?

Summa sumarum: jag skulle gärna ta emot 100.000 och en ful pokal, eller nåt, särskilt med tanke på mina skatteskulder och mitt ”abonnemang” hos Kronofogden. Men inte för vad som helst. Att bli rövknullad och upphängd till allmän beskådan som diktaturkramare, det går faktiskt bortom min horisont. Antingen vet Gardell något jag inte vet, eller så gillar han faktiskt Lenin, eller så är han komplett dum i huvudet. De två senare är rätt nära varandra, så jag hoppas att det är det första alternativet. Men man vet ju inte…

tunn linje

Vissa citat och inspiration från en artikel på sajten Fokus.
Läs gärna också Peter Englunds sågning på sin blogg av hela spektaklet, och hans Pol Pot-pris. Briljant.
Hela spektaklet finns också omskrivet i DN.

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: