Till alla Centerstudenter – en rekommendation:

Den här bloggposten är en hyllning till min förstfödde, min son Caspian Rehbinder – och då passar det ju bra att jag lägger upp den på hans födelsedag, eftersom han just idag fyller 23 år. I 23 år har jag alltså varit pappa, något jag tycker är det finaste man kan vara – ja, näst efter att vara mamma, då. Jag vill helt enkelt ta tillfället i akt att härmed uppmärksamma vårt gemensamma intresse för liberal politik, eftersom Caspian kandiderar till att bli ordförande i Centerstudenter, något jag tycker vore ytterligt lämpligt.

Ja, jag är jävig. Caspian är som sagt min son. Men jag har å andra sidan just därför kunnat följa hans politiska engagemang genom åren, och har ständigt imponerats av hans öppenhet för nya idéer, hans skarpa intellekt, hans enorma förmåga att förstå och greppa större sammanhang, och dessutom kunna förklara dem i ord. Från Piratpartiet, via Ung Liberal (som han var med och grundade, och där lillasyster Indra nu är ordförande) till Centern. Caspian har ärvt min liberala, frihetliga ådra, även om jag kanske personligen är snäppet mer anarkistisk än han. Kunde jag nån gång i mitt liv släppa det där med politiskt engagemang, så finns det få jag hellre skulle släppa över stafettpinnen till.

Det finns dock en alldeles särskild anledning för mig att framhålla Caspians kompetens som potentiell ordförande för Centerstudenter, mer än hans starkt frihetliga ådra och hans skarpa intellekt – och det är hans empati. Caspians engagemang är som allra djupast och starkast när det handlar om de människor som är mest utsatta, de som saknar en röst, de som lever under ständigt hot. Det kan vara flyktingar, det kan vara tiggare, det kan vara narkomaner, utförsäkrade, fattiga. Det är ingen slump att han arbetar som projektledare på Migro – en tankesmedja med fokus på just migrationsfrågor.

Det är just Caspians empatiska förmåga och stora hjärta i kombination med intelligens som gör att jag alldeles särskilt gärna ser honom som fortsatt aktiv i politiken. Jag är egentligen generellt mot politik som fenomen, men om vi nu måste ha politik alls i samhället, så bör den bedrivas av människor som inte är korrupta och arroganta maktfrossare, politiker som förstår att de tjänar folket – inte tvärtom. Och som sagt – gärna med både hjärta och hjärna. Empati och intelligens.

Så – om du råkar vara Centerstudent – rösta på Caspian till ordförande. Han kan lyfta Centerstudenter till högre höjder. Och han kommer dessutom att göra det både snyggt och elegant. Det är jag personligen övertygad om. 🙂

Besök gärna Caspians kampanjsida – den är väl värd en genomläsning.

En liten bomb i Piratlägret…

Piratpartiet syns för lite i media, och gör över huvud taget alldeles för lite väsen av sig i offentligheten. Ett politiskt parti ska delta i det offentliga samtalet, och påverka den rådande politiken. Annars saknar partiet existensberättigande, i alla fall som politiskt parti betraktat. Jag har varit mycket aktiv i piratrörelsen, och var även riksdagskandidat för Piratpartiet inför valet 2010. Sedan valet har min politiska håg riktats mot det nya politiska projektet Liberaldemokraterna, eftersom jag är liberal ända in i ryggmärgen, men jag har fortfarande kvar mitt medlemsskap och ett visst engagemang i Piratpartiet, eftersom jag fortfarande sympatiserar till 100 % med den politik som Piratpartiet representerar.

Flera pirater, mig själv inräknad, anser att Piratpartiet måste komma ur sitt navelskåderi, och sina ständiga interna konflikter. Vågmästarstrategin funkade uppenbarligen inte i Riksdagsvalet, och ”play it safe”-filosofin i att undvika alla kontroversiella frågor fungerade inte heller särskilt bra – inte minst eftersom den strategin exploderade i ansiktet på alla pirater när Rick Falkvinge redovisade för innebörden i valmanifestet i direktsändning, vilket fick fegisarna i partiet att kippa efter andan och kräva en pudel. Madeleine Leijonhufvud och Journalistförbundet gick ut och meddelade att de delade Piratpartiets ståndpunkter i frågan om informationsfrihet och den nya pornografilagen, men Piratpartiet kunde inte försvara sin egen partiledare. Patetiskt och ogenomtänkt.

Så jag slog mig ihop med min son Caspian och vår liberale politiske broder Alexander Bard och skrev en liten provokation till Expressens Sidan 4, en osäkrad handgranat i det piratideologiska träsket. Vi hoppades förstås på starka reaktioner från pirater – såväl positiva som negativa, vilket vi också har fått. Det är förstås vad vi faktiskt önskar oss. Det är ju inte så att vi VILL att Piratpartiet ska vara döda politiskt – tvärtom! Men lite chockbehandling kan väl vara bra?

En återkommande kritik mot oss från andra piratpartister är att vi är knark- och sexliberaler, och att det är hopplöst att över huvud taget vidröra dessa ämnen, för då blir man ”ett sånt där parti som kanske når 1 % av väljarna, och de övriga 99 % struntar i oss” – och hur många procent fick Piratpartiet i valet 2010? Vem röstar på ett parti som propagerar för fildelning och integritet på nätet – men inget annat? Invalid argument, som man säger…

Riktigt illa blir det när ovanstående argument presenteras av rent taktiska skäl, snarare än ideologiska. ”Vi ska inte ägna oss åt sådant som kan vara kontroversiellt, för det kan vi förlora röster på”. Den sortens fegpolitik anser jag förstås är förkastlig, och från min sida inte värt något annat än djupt förakt. Mitt politiska engagemang handlar INTE om positionering och trixande för att nå över en tänkt 4%-gräns, att undvika de heta frågorna för att vinna sympati. Sådan populistisk opportunism är för mig ren skit, och inget jag vill ta i ens med tång. Bättre då att ta frågorna rätt fram, stå för det man tror på, och slåss för det öppet och insatt. Det väcker i längden mycket mer respekt än att fega ur och tramsa runt.

Frågorna kring kroppslig autonomi är centrala så länge man driver integritetsfrågor. Att detta oundvikligen kommer att beröra känsliga frågor som eutanasi, drogbruk, sexarbete, surrogatmödraskap och andra kroppsliga frågor hänger liksom med. Ska man ha någon som helst trovärdighet i integritetsfrågor måste den kroppsliga integriteten också behandlas. Om man låter sig skrämmas bort från dessa frågor för att de är kontroversiella, så har man straffat ut sig själv från matchen direkt. Ingen trovärdighet alls.

Två huvudpunkter i vår kritik mot Piratpartiet är å ena sidan att fokuspartier uppenbarligen inte funkar i inrikespolitiska sammanhang. Om folk ska rösta på ett parti till riksdagen krävs att man har en politik för ekonomi, jobb, sociala frågor etc. Annars får man inga röster – vilket senaste valet bekräftar. Å andra sidan anser vi att Piratpartiet inte är konsekventa, när man talar om integritet på nätet, men vägrar ta i frågorna om integritet i den fysiska verkligheten. Då saknar man trovärdighet.

Det är detta vi vill inspirera till med vår artikel.

Läs vår artikel i Expressen, och ta del av kommentarerna där!

Eller läs artikeln här i min blogg:

PIRATPARTIET PÅ VÄG MOT EN TOTALKRASCH

Piratpartiets enda chans är att bli ett liberalt parti – missnöjda kan söka sig till V eller MP, skriver Alexander Bard tillsammans med Carl Johan och Caspian Rehbinder.

Piratpartiet är ledande i det viktigaste som hänt i politiken sedan miljörörelsen. Partiet föddes i ett patos för frihet. Fri kultur, delad kunskap och skyddad integritet. Med vår tids blixtsnabba tekniska utveckling har dessa frågor blivit viktigare än någonsin, inte minst i en tid där staten ständigt ökar kontrollen av medborgarna. Piratpartiet har lyft informationspolitiken till nivåer som inget annat parti kommit i närheten av, och är fortfarande det enda parti som på allvar tagit steget in i 2000-talet.

Men det har inte skett problemfritt. Riksdagsvalet 2010 var en katastrof, inte minst i ljuset av det lyckosamma EU-valet. Den omstridde Rick Falkvinge har nu lämnat partiledarposten till förmån för den oprövade Anna Troberg. Piratpartiets årsmöte i april kommer att bli ett ödesval. För att överleva måste Piratpartiet nu fullfölja sin ideologi. Om partiet vill driva frihetsfrågor på allvar måste medlemmarna våga ta steget bortom sina datorer. Integritetsfrågorna kan inte stanna på internet – kampen måste även gälla den fysiska verkligheten.

Vi ser i dag en kraftig ökning av lagar som leder till godtycklig massövervakning och rättsvidriga gripanden. Förbudet mot innehav av narkotiska preparat för eget bruk är både samhällsskadligt och integritetskränkande. Den skärpta barnpornografilagen förvandlar i ett svep lekfulla ungdomar och konstsamlare till sexualbrottslingar. Tvångssterilisering av transsexuella och förbud mot vissa frivilliga yttringar av sexualitet är minst lika stora ingrepp i den personliga integriteten som FRA eller datalagringsdirektivet. Och fienden är densamma.

Piratpartiet har alltid haft en beundransvärd öppenhet för aktivister från hela den politiska skalan. Denna mångfald har tyvärr alltmer förvandlats till en belastning. Interna konflikter har präglat Piratpartiet länge, och det kommer inte att sluta förrän partiet utvecklar en ideologisk grund. Lösningen på Piratpartiets inre upplösning är att mycket tydligare gå den frihetliga politikens väg fullt ut, en modern, liberalt präglad ideologisk kompass att manövrera efter. Att bli ett riktigt politiskt alternativ – detta skulle kunna ge Piratpartiet en helt ny kraft. De medlemmar som inte skulle kunna tänka sig att engagera sig i ett liberalt parti skulle i stället kunna göra stor nytta för piratfrågorna inom MP eller V.

Piratpartiet står nu inför ett dramatiskt vägval. Antingen fullföljer partiet det frihetliga patos som ligger bakom dess bildande, eller så går partiet under. Partiets politik måste utvecklas så att den kan ge tydliga svar på väljarnas alla frågor. Den personliga friheten måste vara värd att slåss för på alla livets områden, inte bara framför datorskärmen! Kroppslig autonomi är en självklar integritetsfråga, inte minst för att den hårda lagstiftningen i dag ger fritt fram för oerhört integritetskränkande ingripanden av polisen. Partiet skulle också kunna förena det bästa med höger och vänster, och propagera för en ekonomisk politik med plattskatt och medborgarlön.

Alternativet är att Piratpartiet gräver ner sig i att driva en obskyr kamp för ett fåtal frågor, som aldrig kommer att bära in partiet i något parlament, varpå den liberala majoriteten lämnar och bygger upp ett nytt parti som verkligen vågar förkroppsliga den frihetslängtan som var Piratpartiets motor från början. Men är inte det ett enormt slöseri med tid och resurser?

Valet står i vår mellan att på allvar börja bygga den nya tidens politiska opposition, eller att kasta vår tids stora frihetsrörelse på soptippen. Beslutet kan inte vänta. Vågar partiet flyga på allvar, eller fegar man ur och kraschar?

ALEXANDER BARD
CARL JOHAN REHBINDER
CASPIAN REHBINDER
Alexander Bard, Carl Johan Rehbinder och
Caspian Rehbinder är medlemmar
i Piratpartiet.

Uppdatering:
Läs Anna Trobergs replik i Expressen!

Bloggar som kommenterar vår artikel i Expressen:
Henrik Alexandersson (PP), Christian Engström (PP), Anna Troberg, Anders S Lindbäck @ Kunskapssamhället, Futuriteter, Svensk Myndighetskontroll, Svensk Myndighetskontroll (igen), Ursinnig, Free and thinking, Sysadminbloggen, Gothbarbie, Emma Opassande, Torbjörn Jerlerup, Liberaldemokraterna, Then Piratska Argus, Scaber Nestor, Anton Nordenfur, Sigurdhsson, Ensson, Ulf Bjereld, Isak Gerson, Peter Harold, Johan Lundberg, Fredrik Holmbom

The Dream Team – min regering!

Camilla Lindberg roade sig före valet med att på sin blogg sätta ihop en drömregering med sina favoriter, och valde mer eller mindre fantasifullt ut allehanda personer som ministrar. Min käre son Caspian och jag satte ungefär samtidigt ihop en egen lista, och intressant nog blev vår lista väldigt lik Camillas, trots att vi faktiskt kommit fram till de flesta namnen helt oberoende av varandra – sen blev det ännu mer likt, efter en kväll då jag satt jag i telefon med Camilla och jämförde våra ministerposter. Inte alldeles likt, eftersom vi hade en del olika idéer – men som helhet var vi väldigt överens, kan jag säga…

Några ministrar har vi alltså lånat av varandra, och det är förstås väldigt roligt. Jag är särskilt stolt över vår folkhälsominister och vår biståndsminister, och tycker också att det var kul att Camilla snappade upp våra kandidater till kulturminister och socialminister. Och så måste jag förstås erkänna att jag tycker att det är hedersamt att bli Kärleksminister på Camillas lista, tillsammans med Pye Jacobsson, och jag tackar ödmjukast för den äran.

Caspian och jag har undvikit de mer fantasifulla namnen, som Lara Croft till försvarsminister, eller Joakim von Anka som finansminister – vi ville hellre sätta ihop en regering som åtminstone i teorin skulle vara möjlig. Det gör kanske vår lista snäppet tråkigare, på ett plan, men vi tycker ändå att vår lista blir snäppet intressantare, på ett annat plan. Vi har också valt att stuva om lite i ministerposterna, och lägga till ett par stycken – en IT-minister och en sexualminister, förstås! Och så har jag dessutom lagt till en avvecklingsminister.

Egentligen vill jag avskaffa de allra flesta ministerierna (därför avvecklingsministern) eftersom vi som liberaler tror på en kraftigt förminskad stat, minskad regeringsmakt, och ökad makt för medborgarna. Det skulle egentligen räcka med fem ministrar. Statsminister, justitieminister, finansminister, försvarsminister och utrikesminister. Sen kommer jag inte på någon mer som behövs, egentligen. Men på denna lista har vi ändå sparat en drös helt onödiga ministärer (och t.o.m. lagt till ett par stycken), av den enkla anledningen att det är kul att sätta ihop en sån här lista. Så tills vidare har vi bara skurit bort de allra mest överflödiga.

Jag är också ambitiös nog att lägga till en motivering till mina kandidater. Somliga av namnen är kanske inte allmänt kända, eller så är de det, men man kanske ändå kan undra varför vi har valt just dem. Så då får ni veta det. Caspian har redan tidigare publicerat sin version av ministären, och jag har ändrat lite till på min, så nu finns det tre kompletterande listor. Jämför gärna!

DE VIKTIGASTE MINISTRARNA:

Statsminister: Johan Norberg
Johan har allt. Han är smart, välformulerad, världsberömd, liberal (på riktigt!), en lysande talare, snygg, trevlig – kort sagt en skön snubbe med alla åsikterna på rätt ställe. Sverige skulle må bra av ett nytänkande, och en expansiv ekonomisk vision, väl grundad i klassisk liberalism. Johan är rätt man för jobbet, helt enkelt.

Justitieminister: Mårten Schultz
En jurist med integritet och kritiskt sinne, och ett särskilt öga till politiken. En tvättäkta liberal med riktigt sunda åsikter om det mesta – som t.ex. respekt för individen, och medborgarnas integritet.

Finansminister: Anders Borg
Mannen som lyckas med konststycket att ha hårda nypor utan att det märks alltför mycket. Kanske den bästa finansminister Sverige har haft på flera decennier. Utpräglad ekonom, med liberal pragmatism som grund, och har hållit Sverige flytande under en extremt svajig period internationellt. Och så har han fortfarande hästsvans och ring i örat. Cool kille.

Försvarsminister: Maria Abrahamsson
Jag tänkte först på Maria Abrahamsson som justitieminister, men jag ser också en helt oemotståndlig pansarlady i Maria Abrahamsson, som måste vara helt perfekt just för en försvarsminister. Jag kan helt enkelt inte se hur någon enda människa skulle kunna köra över denna kraftfulla kvinna. Hon är en sån där tuffing man har respekt för, och kanske t.o.m. blir lite rädd för – och det tycker jag verkar vara perfekta egenskaper för en försvarsminister! Hon har dessutom en stark liberal ådra, med stor respekt för individens rättigheter.

Utrikesminister: Carl Bildt
Vi försökte, men vi hittade verkligen ingen bättre. Jag delar inte alla hans åsikter, men jag ser ingen bättre kandidat till posten i dagsläget. Han är en välrenommerad statsman med en välförtjänt internationell respekt, uppskattad av många, nyanserad, skarp, pedagogisk – superkompetent. Jämte Anders Borg den bästa ministern i den nuvarande regeringen, så han får faktiskt också sitta kvar.

MINISTERPOSTER VI EGENTLIGEN KLARAR OSS UTAN:
(men som får vara med ändå, för att det blir roligare så…)

Socialminister: David Eberhard
Mannen som skrev den helt underbara boken ”I trygghetsnarkomanernas land”. Detta är en läkare som har förstått vidden av vilken skada ett överdrivet omhändertagande faktiskt kan åsamka. Framhäver gärna individens frihet och ansvar för sitt eget liv.

Skol- och utbildningsminister: Camilla Lindberg
Camilla måste naturligtvis få en ministerpost, och då får hon den hon helst vill ha. Men det är verkligen inte bara svågerpolitik, bara för att vi gillar varandra. En riksdagsledamot med större patos och ryggrad är svårt att hitta. Hon är därtill en visionär, en skarp debattör och en tvättäkta liberal i själen. Jag är säker på att hon skulle göra ett fantastiskt jobb.

Jordbruksminister: Anders Nordin
En tokig bonde som håller jakar, som var med och tog in Miljöpartiet i riksdagen 1988, och som nyss kandiderade till riksdagen för Piratpartiet, och som har väldigt mycket att säga om EU:s jordbrukspolitik, måste vara en fantastiskt spännande person som jordbruksminister. Dessutom har han ett galet läckert skägg. Slår Anders Borgs hårman med hästlängder.

Kulturminister: Lars Vilks
Om vi ska få lite mer fart på kulturen i Sverige, så behöver vi till att börja med en kulturminister som faktiskt kan något om kultur, och har egen erfarenhet som kulturarbetare. Lars Vilks är omstridd, och det borde varje verklig konstnär vara. Vilks är också en oerhört kunnig konstprofessor, en fantastiskt intressant tänkare med annorlunda idéer. Självskriven som kulturminister.

EU-minister: Christian Engström
Piratpartiets egen EU-parlamentariker, som redan gör ett fantastiskt jobb nere i EU (och som därför egentligen ska vara kvar där, och inte sitta som minister här i Sverige). Ingen skulle på ett mer förtjänstfullt sätt kunna försvara Sveriges och svenskarnas intressen i EU, med ett långsiktigt framtidsorienterat humanistiskt perspektiv i sikte.

Biståndsminister: Hans Rosling
Denne man är ett fenomen. Han har lyckats med konststycket att hålla ett av de allra mest förbluffande, förtrollande och ögonöppnande föredrag jag någonsin har sett – och detta om statistik! Han har givit världen en helt ny insikt om var problemen finns, på riktigt, och har spräckt en hel drös med fördomar om svält och elände, och världens tillstånd. Intressant nog skrev Johan Norberg om denna värlsutveckling redan 2001, men ingen har lyckats visualisera det så häpnadsväckande och hyperpedagogiskt som Rosling.

Migrationsminister: Magnus Betnér
Magnus Betnér har gjort ett fantastiskt ambitiöst arbete i att forska i invandrings- och integrationspolitik, samt de frågor som rör Sd:s program. Utöver detta är Magnus Betnér den mest utpräglade socialliberal jag har stött på, med skarpt liberala åsikter på områden där det verkligen räknas. En empatisk humanist ut i fingerspetsarna, med en intellektuell skärpa som är minst sagt ovanlig. Att möta Magnus i politisk debatt kan bli en riktig utmaning – det har bl.a. virrhjärnan Zaida Catalan fått erfara…

Handels- och arbetsmarknadsminister: Ingvar Kamprad
En man som började med att snickra pinnstolar i sitt garage, och som nu är världens rikaste svensk, navet i ett världsomspännande imperium, med tusentals och åter tusentals anställda, får gärna vara handels- och arbetsmarknadsminister i min drömregering…

Infrastrukturminister: Rick Falkvinge
I den nya världen behövs en infrastrukturminister med insikt om den nya teknologin och dess möjligheter, en entrepenörssjäl med kreativitet och helhetsbild. Piratpartiets partiledare Rick Falkvinge är ett utmärkt val.

Folkhälsominister: Henrik Alexandersson
Jag vill se vår folkhälsominister glufsa i sig en fet korv, halsa en öl och röka en joint, med ett stort skratt ackompanjerat av en guppande mage. Sen skålar vi i champagne och tar en joint till. I riksdagshuset. Och vi slutar aldrig skratta.

Miljöminister: Maria Wetterstrand
Det är verkligen inte alldeles självklart att Miljöpartiet har den bästa miljöpolitiken, även om de heter Miljöpartiet. Och det är verkligen inte alls säkert att Maria Wetterstrand har den bästa kompetensen för jobbet som miljöminister. Men hon har några väldigt goda kvaliteter. Hon ser söt och trevlig ut, och är hyfsat populär. ”Likeability”, som det kallas i Hollywood. Det är underskattade egenskaper i det politiska livet. Hon lyssnar dessutom bra, debatterar schysst och är väldigt trevlig på många sätt och vis. Och hon är mer liberal än Miljöpartiet, vilket gör att jag tror att hennes mer liberala sidor kan få blomma mycket mer i en liberal regering.

Integrationsminister: Maciej Zaremba
Den enda ministern med utpräglad vänsterbakgrund i den här hopen. Men han har skrivit fantastiska artiklar om invandring, om protektionism, om rasism och allehanda problem som vi har i vårt samhälle, med en sådan klarhet och skärpa, att jag tror att han skulle göra stor nytta som just integrationsminister. En sådan humanist, en sådan obeveklig kämpe för den lilla människan i kläm, är en ovärderlig tillgång i vilken regering som helst.

Jämställdhetsminister: Louise Persson
Louise är ytterligare en av mina liberala favoriter. Författare till den ypperliga boken Klassisk feminism – en uppgörelse med och tung sågning av den moderna vänsterfeminismen, samt en redogörelse för feminismens liberala ursprung. En modig kvinna som i sin bok vågar såga feministiskikonen Simone de Beauvoir jäms med fotknölarna. Louise är en frisk fläkt i debatten, en nyttig medicin mot slentrianfeminism. Hon är också alldeles för stark och självständig för att någonsin gå i martyrfällan. Självklar jämställdhetsminister.

VÅRA NYA MINISTRAR:

Sexualminister: Ylva Maria Thompson
En fantastisk människa – extremt intelligent, vansinnigt rolig, totalt fördomsfri, mer fritänkande än de flesta, enormt kreativ, pedagogisk, vältalig, övertygande, generös, charmerande, glamorös utan att någonsin bli ytlig. Kunnig, erfaren, sexuellt extremt fri och lekfull – perfekt som sexualminister.

IT- och integritetsminister: Oscar Swartz
Jag behöver egentligen inte motivera varför just Oscar Swartz ska sitta på denna post. Han är så självklar att jag knappast kan tänka mig någon annan på denna ministär. Grundare av den coolaste webleverantören; Bahnhof, superliberal, tung kritiker av Bodström och övervakningssamhället, fantastisk skribent.

KANSKE DEN VIKTIGASTE MINISTERN AV ALLA:

Avvecklingsminister: Niklas Dougherty
– The blogger, previously known as Blogge Bloggelito. En tvättäkta liberal med globalistiska ideal, en stridbar herre med integritet och skärpa, en ohämmad kritiker av hyckleri och dumhet. Alltid påläst, alltid nyfiken, alltid kritisk, alltid smärtsamt ärlig. En utpräglad stridis som inte backar för något. Mannen som inte är rädd för att bli ovän med alla, och följaktligen den enda jag verkligen kan lita på kommer att fullfölja sitt uppdrag att avveckla alla onödiga ministrar och departement, skoningslöst och konsekvent, för att slutligen avveckla sig själv. Och – jag vill se och höra honom debattera i kammaren. Det kan bli stor underhållning. En och annan hjärnblödning och hjärtattack i bänkarna får vi nog vänta oss…

TALMAN:

Och så kom jag att tänka på att man kanske borde ha en roligare talman, någon som får fart på debatterna, och som kan göra livet i riksdagen lite mer levande, mer dynamiskt, mer sprakande. och då kom jag omedelbart att tänka på allas vår snabbpratande, intensiva, kombinerade Joker och filosof – Alexander Bard.

Med en sådan regering och riksdag skulle politiken kunna bli mycket intressantare för oss alla.

Jag erkänner glatt att jag gärna hade slängt in mig själv nånstans i högen här – jag menar, vilket gäng att samarbeta med! Men jag kan säkert få ett jobb som passar mig nånstans i den här administrationen. Sakkunnig hos sexualministern, kanske? Självklart med en rejält tilltagen lön, och en välutrustad budoir nånstans i närheten, kanske i Rosenbad…?

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är oerhört viktigt för att återskapa och förnya demokratin, och försvara värden som kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

PIRATPARTIET BEHÖVS I RIKSDAGEN – RÖSTA RÄTT 2014!

Calle Filibuster vid Expressens valstuga

I lördags talade jag vid Expressens valstuga på Sergels Torg, liksom en mängd politiskt engagerade har gjort och gör varje dag fram till valet. Partiledare och ministrar, förstås, men även mindre kända, och mer oprövade partipolitiskt engagerade personer (som jag). Expressen har tagit ett väldigt kul initiativ när de har ställt upp denna valstuga, där man kan hämta information om alla riksdagspartier (och seriösa utmanare, som F! och Piratpartiet). Dessutom har de en scen och mikrofoner, så att politiska talare kan nå ut till förbipasserande medborgare – flera stycken varje dag!

Som gammal teaterapa, rutinerad estradör och rampluder i största allmänhet, har jag inga problem att äntra en scen och prata på – och jag kan vara hyggligt underhållande när jag väl kommer igång. Detta är inte skryt, utan ren yrkesstolthet – det vore helt enkelt förskräckligt om jag med mina tre års teaterutbildning och flera decennier som föredragshållare och pedagog inte skulle kunna fånga en publik…

Då kan ni förstå min förtjusning när den ansvarige Expressenreportern (Anna Bäsén) glatt konstaterade att jag hade långpratarrekordet av alla som över huvud taget hade pratat från Expressens lilla Speaker’s Corner. En timme och tio minuter. Jag fick många frågor, och ingen stoppade mig. En alldeles tvättäkta filibuster, på min ära!

Som grädde på moset hade jag också en trogen publik, i min son Caspian, men också riksdagsledamoten Camilla Lindberg och hennes gode vän Hugo, samt min vapendragare och hovfotograf Jonathan Rieder Lundkvist (som för övrigt har tagit alla bilderna i denna bloggpost) – ett eget entourage är bra att ha med sig om man vill få folk att stanna och lyssna. Uppenbarligen lyckades jag hålla en hyfsat intressant och underhållande nivå på pratet, för det fanns en hel drös som stannade, och några få lyssnade nästan hela tiden.

Natten före samma lördag hade Svenska Dagbladet publicerat Camillas och min artikel om datalagringsdirektivet, och Camilla lovade att dyka upp vid Sergels Torg, när det var min tur att valtala. Camilla hade förstås lite bus i bakfickan, och utmanade mig att gå med i Folkpartiet istället. Och så friade hon. Ja, det gjorde hon faktiskt! Hon friade å Folkpartiets vägnar, till Piratpartiet. Stor humor. Nu måste jag erkänna att jag nog inte tror att hon har mandat för det, men det var onekligen spektakulärt. Men jag fann mig, svarade ja till Camilla (å mina egna vägnar), men nej till Folkpartiet (å Piratpartiets vägnar). Kul kul.

Det blir faktiskt fler tillfällen för prat vid Expressens valstuga. Nu på lördag klockan 15.00 ska jag prata igen, och så på söndag klockan 11.00. Kom gärna och ställ skitjobbiga frågor – utmana mig, var besvärlig. Det blir roligare så. 🙂

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

PIRATPARTIET BEHÖVS I RIKSDAGEN!

Fotograferingsförbud – för integritetens skull?

Jag blev för några veckor sedan inbjuden till en debatt om Integritetsskyddskommitténs lagförslag om ökad integritet (SOU 2008:3 – Pdf-dok.). I egenskap av riksdagskandidat för Piratpartiet, samt yrkesaktiv fotograf, ställde jag upp i en debatt på Galleri Kontrast i Stockholm, med Johan Linander från Centerpartiet och Kalle Larsson från Vänsterpartiet som meddebattörer.

Galleri Kontrast är ett fotogalleri som ägs av Pressfotografernas Klubb, och är följaktligen en självklar plats för debatter gällande rätten att fotografera i det offentliga rummet. Passande nog hölls samtidigt en utställning av Moa Karlberg, med bilder hon tagit med en dold kamera genom en spionspegel, på flera olika platser i Sverige. En av frågorna var förstås om dessa bilder skulle vara tillåtna att ta med den nya lagen, så som den är formulerad i förslaget.

”Projektet är en upptäcktsresa över hur nära en fotograf kan komma andra människor med sin kamera, utan att agera olagligt. (…) Eftersom bilderna är tagna på offentliga platser kan jag publicera dem hur jag vill – åtminstone i Sverige, där lagarna är generösa mot journalister och konstnärer. Men i vilka sammanhang känner känner sig individen förolämpad? ”Ser dig se mig” är ett försök att skapa en debatt om lagar och etik som finns inom fotografens roll”.
Moa Karlberg, på sin hemsida

Det är extremt intressant att en sådan diskussion över huvud taget måste komma till stånd. Här hänger ett galleri fullt med fantastiska bilder, och vi måste diskutera huruvida de alls skulle vara tillåtna med en ny lagstiftning. Samtidigt som staten och kapitalet tillåts sätta upp allt fler övervakningskameror i offentlig miljö. Återigen samma misstro mot enskilda medborgare, parat med övertro på myndigheternas ”välvilja”. Sluttande planet, någon?

Förutom lagförslaget skulle även diskuteras grundläggande frågor som potentiellt ställer två intresseområden i konflikt med varandra – den personliga integriteten gentemot rätten att avbilda sin omgivning med kamera. Var går gränsen när man kränker den enskilda individen? Är det rätt eller fel att använda andra människor som objekt för ett konstnärligt syfte? I ett samhälle där i praktiken alla har kameror (något som alltså inte längre är förbehållet proffsfotografer och turister), är det inte integritetskränkande att begränsa rätten att fotografera?

Återigen använder politikerna nyspråk när ännu en lag som inskränker människors rättigheter skall införas, och eftersom Piratpartiet har fått upp begreppet integritet i den politiska dagordningen trasslar politikerna förstås skickligt till det genom att använda begreppet på ett lömskt sätt. Integritet får i detta fall bli beteckning på något som i själva verket är en slags förhandscensur.

Istället för att låta fotografer och bildredaktörer göra urvalet efter att bilderna är tagna, och en eventuell publicering som grund för eventuella tryckfrihetsmål, vill regeringen nu att avgörandet om en bild är laglig eller ej skall kunna bedömas redan vid fotograferingstillfället. Det ska helt enkelt bli förbjudet att ta vissa bilder, och alla som fotograferar måste i och med denna lag (om den införs) nu förvänta sig polisanmälningar för olaga fotografering.

På ytterligare ett område vill regeringen alltså påbjuda självcensur, med lagstiftning som trubbigt instrument. Det räcker inte att medborgarna blir mer försiktiga med vad de skriver till varandra eller säger till varandra över telefon (FRA, Datalagringsdirektivet m.m.). Nu kommer vi att behöva hindra oss själva från att fotografera vår omgivning.

Resultatet blir rent konkret att många bilder som hittills har varit tillåtna att både fotografera och publicera nu blir olagliga. Casper Hedbergs bild av Hagamannen 2006, som blev vald till Årets Bild av Pressfotografernas Klubb, skulle högst sannolikt vara olaglig att ens ha fotograferat med den nya lagstiftningen i kraft.

Integrationskommitténs lagförslag innebär konkret att det kan att bli straffbart att utan samtycke fotografera eller filma personer som befinner sig på platser som ex. bostäder, vårdavdelningar, klassrum, hotellrum, omklädningsrum, anstalter, toaletter, provhytter m.fl. Platser där man kan räkna med att bli lämnad i fred. Och det kan man ju tycka är högst försvarligt, och kanske t.o.m ett bra förslag. Men de problem som det skapar kan bli fler än lagförslaget syftar till att förhindra.

Till att börja med kan man fråga sig hur stora problemen med smygfotografering är egentligen. Det finns redan lokala regler mot fotografering på badhus och andra platser, som därför inte behöver ytterligare lagreglering. Och en inskränkning kan leda till en sluttade plan-effekt, där fotografering i allt ökande grad ses som något hotande och subversivt. Och så skärper man lagen lite till, och lite till, och snart har vi det som i England, och vissa delstater i USA, där det är förbjudet att fotografera poliser under tjänsteutövning.

Det finns en grundläggande misstro mot medborgarna inbakad i denna formidabla lavin av integritetskränkande lagar som ökat i intensitet de senaste 4-5 åren. Folk vet inte sitt eget bästa, och i grunden är människan onda, giriga och illvilliga, tycks våra ”förnuftiga” politiker resonera. Vi kan inte själva avgöra vad som är ett anständigt och omtänksamt beteende, och därför måste våra beteenden på alla områden lagregleras. Och härmed introduceras ännu ett område på vilket individen fråntas ansvaret att själv känna av vad som är O.K. eller inte – fotografering. Frågan vi nu förväntas ställa oss själva vid ett fotograferingstillfälle blir inte längre ”tycker jag att det är schysst att göra så här?”, utan istället ”får jag göra så här för pappa staten?”.

Min främsta invändning mot detta förslag, som jag också både inledde och avslutade debatten med, är att det finns en kraftig övertro på lagstiftning som styrande inslag i människors liv. Folk struntar i dumma lagar, och finns det för många lagar orkar man inte hålla reda på dem. För många ologiska och omotiverade lagar gör att man allmänt tapapr respekten för lagar, vilket potentiellt är ett jätteproblem i en rättsstat. Och slutligen – de som verkligen vill skada andra bryr sig naturligtvis inte ett skit om lagstiftning.

Foton i denna bloggpost: Moa Karlberg, Casper Hedberg, Jennie Rehbinder, Caspian Rehbinder, Jonathan Rieder Lundkvist

Läs mer:
Galleri Kontrast, Fotosidan, Journalisten.se, Pressfotografernas Klubb, pressfotografen Thomas Nilsson,
Jonathan Rieder Lundkvist fotograferade under debatten – se fler bilder på hans blogg!

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.