Det finns en skräck hos många politiskt aktiva – i Piratpartiet lika mycket som hos andra partier – att ens försiktigtvis närma sig en politisk ståndpunkt som skulle kunna tolkas som drogliberal. Oavsett orsak. Själva ordet ”drogliberal” antyder att man på något sätt klivit över en otillåten gräns, och vill propagera för ett fritt användande av droger hur som helst, och att hela Sverige skulle förvandlas till en stinkande knarkarkvart. ”Drogliberal” har kort sagt blivit ett skällsord.
Därför vågar väldigt få ens ta i frågan, vilket leder till att den fascistoida nolltoleranslinjen ständigt segrar. Ingen vågar ens kritisera eller granska, ingen vågar ifrågasätta om den hårda linjen verkligen är den mest effektiva i kampen mot drogmissbruk. Detta är väldigt tråkigt, eftersom den nyanserade debatten därför numera lyser med sin totala frånvaro. Det politiska etablissemanget upprätthåller effektivt sitt status quo, men drogfrågorna blir liggande orörda, vilket i längden får ödesdigra konsekvenser för samhället.
Låt oss vara en smula pragmatiska. Om vi är överens om att bruk av droger kan innebära en del risker, för såväl brukaren som för dennes omgivning (vilket förstås inkluderar legala droger, som t.ex. alkohol, nikotin, receptbelagda mediciner och TV-tittande), så är det odiskutabelt att det finns ett samhällsintresse i att minska eventuella skador. Detta är mitt perspektiv. Skademinimering, och frihet under ansvar. Inte moral, fördomar, tycke och smak eller rädsla för det okända – element som jag upplever dominerar drogdebatten totalt idag.
Tänk om ”medicinen” orsakar större skador än sjukdomen? Det finns en internationell tendens till att inse att ”kriget mot droger” faktiskt skördar betydligt fler offer och orsakar större skador än drogerna själva. I allt fler länder i Europa har man lättat på lagstiftningen, och i några länder har man helt avkriminaliserat innehav för eget bruk (så som vi hade i Sverige fram till 1988), vilket man nu i Portugal har utvärderat, med synnerligen goda resultat. Missbruket har minskat, och polisen kan lägga sina resurser på riktiga brott.
Det finns en övertro på repressiv lagstiftning, som i det närmaste måste betraktas som religiös. Detta är ett stort problem i Sverige. Man tror och tror och tror, så starkt att inga argument biter. ”Det här gillar vi inte, så det förbjuder vi. Och när vi förbjudit det så försvinner problemet.”
Fast… så ser det ju inte ut i verkligheten. Snarare förvärras många problem, för att de trycks under jorden av lagstiftningen. En juridisk ekvivalent till att sopa in skräpet under mattan. Det finns kvar, men syns inte. Det bara knastrar obehagligt, och är obehagligt att gå på. Men vi kan ju alltid låtsas att det inte finns. Vi har ju förbjudit det. Det borde alltså egentligen vara ett absolut krav på all lagstiftning, att innan man ens får föreslå en ny lag i Riksdagen, så måste den vara väl underbyggd med ett vetenskapligt underlag, samt att man tydligt kan påvisa att alternativa metoder inte är lika effektiva. I den bästa av världar, då. Men definitivt något värt att arbeta för.
Men är det inte rätt att förbjuda skadliga droger? Nå, vi kan diskutera oss blå kring hur stora skador t.ex. hasch eller ecstacy skapar för enskild person och dennes omgivning, men vi måste faktiskt mäta detta, å ena sidan rent komparativt gentemot hur stora skador de legala drogerna redan skapar, samt även gentemot hur stora skador ett eventuellt fängelsestraff åsamkar en person och dennes familj, sociala kontext m.m. Det finns alltså många faktorer inblandade, och vi måste ta hänsyn till allihop. Hur skapar vi minsta möjliga skada – och mesta möjliga nytta?
Vill vi hjälpa människor, eller straffa syndare?
Hur stora skador orsakar drogerna egentligen? Det finns en hel del fördomar och missuppfattningar på detta område. Vi har blivit indoktrinerade med ett synsätt där allt som rent juridiskt är narkotikaklassat, är faaaa-a-a-a-arligt, och leder till döden, fort – och allt som är tillåtet är O.K. Men man kan faktiskt inte klassa allt under samma rubrik. Det är mycket stor skillnad på droger och droger. Khat är inte jämförbart med metamfetamin, som exempel. Och alkohol är en av världens farligaste droger.
Ett stort problem med droginformation till unga, den som förmedlas i dagsläget, är att den ofta är full med onyanserade fördömanden, felaktigheter och t.o.m. lögner. Eller så presenterar man extremt infantila och oseriösa skitkampanjer av typen ”Knark är bajs”, vilket kanske fungerar på 5-åringar – vilka knappast är i riskzonen för narkotikamissbruk. Och när ungdomarna upptäcker att en del av informationen är lögnaktig, så kan de lätt komma till slutsatsen att alla varningar är lika lögnaktiga. ”Heroin kanske inte är så farligt som de säger.” Och så har droginformationen motverkat sitt syfte, och därmed misslyckats totalt. Och detta är redan ett faktum.
Ett visst mått av intellektuell ärlighet torde alltså vara på sin plats. I varje situation i livet gör vi mer eller mindre medvetna riskbedömningar, och då väger vi alltid potentiell vinst mot risk. Om vinsten är hög, så tar vi gärna en högre risk. Alltså måste vi också ta med vinsterna i bedömningen. Vad kan jag vinna på att bruka en viss substans? Vad får jag? Många är de som har starkt positiva erfarenheter av droger av olika slag, kanske framför allt de psykedeliska, medvetandeförändrande drogerna, som DMT, psilocybin m.fl. Med andra ord – hur stora är riskerna/skadorna egentligen, vägda mot de positiva effekterna? Att inte ta med dessa frågeställningar i en diskussion om droger är både okunnigt och oärligt – alldeles oavsett om man själv har för avsikt att bruka droger eller ej.
Det finns utan tvekan droger som ger starkt positiva effekter på kropp och psyke. I en artikel i New York Times kan man läsa om att man på Johns Hopkins School of Medicine gjort nya försök med psilocybin (som bl.a. finns i toppslätskivlingar, i våra svenska kohagar – förbjudna för oss att plocka och intaga), och nått enastående positiva resultat i botandet av djupa depressioner, orsakade av cancer.
En ständigt återkommande insikt av intagandet av denna psykedeliska drog var att kontrollpersonerna upplevde att deras egon och kroppar upplöstes, och de blev en del av en större medvetenhet, en universell allomfattande existens, att all deras osäkerhet och oro försvann, samt att de kunde uppleva en större empati och närhet till sina närmaste medmänniskor. Och det måste väl ändå ses som en oerhört positiv effekt?
En annan drog som har starkt positiva effekter är den sydamerikanska ayahuascan – läs mer i denna artikel på Voice of America News. Ayahuasca framställs av en kombination av två växter – en lian och en ört. Var och en för sig har de ingen effekt på det mänskliga psyket, men tillsammans ger de en stark effekt på det centrala nervsystemet, samt en hallucinatorisk upplevelse som ger en djup tillfredsställelse hos den som använder drogen. Ayahuasca har utöver detta en hel drös positiva hälsoeffekter – men inga negativa.
Ayahuascan används främst i shamanistiska ceremonier, som ett medel att få visioner, men också som ett läkemedel mot sjukdomar – inte minst genom att ayahuascan försätter den sjuke i ett mentalt tillstånd som är gynnsamt för kroppens självläkande. En av de intressantaste effekterna av ayahuascan är att man med hjälp av denna dekokt faktiskt kan bli helt fri från beroende av t.ex. alkohol och andra beroendeframkallande droger. Det behöver väl knappast sägas att ayahuasca INTE är kemiskt beroendeframkallande…
En tredje drog som bevisligen har positiva medicinala effekter är cannabis sativa. Detta är förstås också en förbjuden drog i många länder, sedan några decennier tillbaka, men på många håll börjar man inse att de positiva effekterna i allt väsentligt lyser starkare än de negativa. För det första är hälsoriskerna otroligt små – det finns inte ett enda registrerat dödsfall, i hela medicinhistorien, orsakat av cannabis. Det finns alltså en grov inkonsekvens i vår lagstiftning, som tillåter betydligt farligare droger som tobak och alkohol (som dödar tusentals användare varje år), men förbjuder den betydligt mildare cannabis.
Det finns en populär uppfattning att cannabis skulle vara en ”inkörsport” till tyngre droger, detta enligt den felaktiga teorin att om man har en viss stimulans så vill man förr eller senare höja den, och gå vidare till något tyngre. Detta är naturligtvis rent nonsens. Alkohol och tobak är i sådana fall betydligt mer självklara som ”inkörsportar”, i kraft av sin lättillgänglighet. Det enda sammanhanget i vilket cannabis skulle kunna vara inkörsport till tyngre droger är då den säljs av samma personer som också langar tyngre droger. Och då kan cannabis bli denna inkörsport enbart för att den är olaglig. Men cannabis i sig besitter inga egenskaper som gör att man automatiskt vill pröva något starkare.
Och rent krasst – om folk skulle röka på på fredagkvällen, snarare än att ägna sig åt det traditionella svenska folknöjet att supa skallen i bitar – hur många knivmord och misshandelsfall skulle vi slippa, hur många rattfyllor skulle undvikas, hur många färre skulle kvävas av sina egna spyor i en snödriva? Ren pragmatism säger att ett byte från alkohol till cannabis sannolikt skulle förbättra hälsonivån väsentligt hos en stor del av befolkningen.
Vi måste en gång för alla rensa bort det ideologiska skrotet, lögner och bisarra överdrifter från den beslutsamme renlighetsivraren och samhällsingenjören Nils Bejerot och hans ivriga fan club. Bejerot bedrev redan på 1950-talet en hård kamp mot tecknade serier, eftersom de skulle leda till samhällets undergång. Det var dock inte en särskilt framgångsrik kampanj. Narkotikan visade sig dock vara en mer framkomlig karriärväg för Bejerot och hans fanatiska missionerande. På grund av detta har nolltoleransen blivit den enda möjliga vägen i Sverige. Det outsägliga lidande det har orsakat måste få ett slut.
Om vi verkligen vill minska drogmissbruket, och komma åt de skador som allehanda droger ställer till med, måste vi vara mer vetenskapligt sinnade, mindre ideologiskt färgade, och mer ärliga, mer sanningsenliga. Annars kommer vi aldrig att uppnå några positiva resultat – bara fler katastrofer.
Även i Piratpartiet är denna fråga tabu, tyvärr, och avhandlas som regel bara privat, mellan skål och vägg. Och jag tror inte att detta kommer sig av att piratpartister som regel är starkt negativa till droger, utan snarare just för att vi är lika rädda som alla andra för att bli svartmålade i media, och utpekade som ”såna dära hemska drogliberaler”, och att vi därmed skulle förlora röster.
Men det finns starkt negativa konsekvenser av vår nutida svenska hårt repressiva drogpolitik, som ingen äkta pirat kan blunda för. Jag tänker förstås på integritetsaspekten. I och med förbudet mot innehav av droger för eget bruk, t.o.m. av så extrem grad att det är olagligt att ha en drog i blodet, så har man givit polisen carte blanche att arrestera vem som helst och tvinga dem att genomgå ett (medvetet?) förnedrande drogtest, samt att hålla dem i 12 timmar. Vem som helst kan utsättas för detta, på en ”misstanke” att du har tagit någon illegal drog.
Att detta är ett oacceptabelt maktmedel i händerna på korrumperade poliser säger sig självt, och vi har ju fått kvitto på det helt nyligen. Sen kan man alltid ta upp en diskussion om hur långt integriteten ska försvaras – ska den även gälla varje individs egen kropp? Den frågan är det få som vågar ta i, eftersom den ger filosofiska konsekvenser som definitivt inte är politiskt korrekta i vårt land.
Det manar också till eftertanke att lagstiftningen på området skiljer sig väsentligt från land till land. I Frankrike, Skandinavien och de flesta gamla Sovjetstaterna i Östeuropa har man den hårdaste lagstiftningen, medan man i flera västeuropeiska länder har avkriminaliserat, eller t.o.m. legaliserat innehav för eget bruk. Om inte annat så erbjuder ju detta onekligen tillfälle till komparativa studier.
Jag har sett och hört en del kritik mot Piratpartiets tystnad i den här frågan, och har även blivit tillfrågad direkt, hur jag ställer mig i denna fråga. Jag är vidare övertygad om att om det är något parti som måste föra upp den här frågan på agendan förr eller senare, så är det vi i Piratpartiet. INTE för att propagera för drogbruk (självklart!), men för att den oproportionerligt hårda lagstiftning vi har i Sverige helt enkelt inte fungerar, och dessutom har väldigt tråkiga biverkningar på enskilda människors integritet. Beatrice Asks barnkisslagförslag är bara ett av många exempel på hur fel det kan bli, liksom när poliser missbrukar sina befogenheter – för att de har dem.
Det är dags för en nyanserad debatt. Vi behöver inte presentera färdiga sanningar, som politiker plägar göra, men vi behöver definitivt undersöka på vilket sätt vi bäst hjälper dem som fastnar i ett missbruk, liksom hur vi kan förebygga det, men vi måste även diskutera hur mycket det får kosta i form av offrad personlig integritet. Vi måste ifrågasätta om allt hårdare lagar verkligen gör nytta – eller om de kanske t.o.m. gör mer skada.
Man kan alltså vara för en liberalisering av svensk droglagstiftning, av rent pragmatiska skäl, utan att för den skull vara drogliberal. Drogernas skadliga effekter på såväl enskilda individer som på samhället i stort kan faktiskt minskas kraftigt av en liberalare lagstiftning. Det låter kanske paradoxalt, men det är det alltså inte.
Jag vill även nogsamt påpeka att jag själv INTE är brukare av illegala droger, och att jag alltså inte propagerar i egen sak, som drogliberal brukare. Detta är ett allmänintresse för frågor som rör hela samhällsstrukturen, och som är djupt problematiska i sin konsekvens. Ämnet är alldeles för viktigt för att slarvas bort.
Länkar till intressanta sajter:
Johns Hopkins School of Medicine, Cannabis.se, The Psychedelic Blog, Medicinsk Marihuana, Ten Most Dangerous Drugs, David Nutt’s dangerous drug list, 之乎者也, DrugWarRant
Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.
Initiativtagare till Touch & Play var den amerikanskfödde Daniel Hayes, med många års erfarenhet av CI, men också med en frustration över att många kontaktimprovisatörer (trots den fria grundformen) inte vill utmana och utveckla formerna för CI, och framför allt inte låta sensualism och sexualitet få sin självklara plats i dansen. Och så föddes Touch & Play Festival.
TantraBlog 
Senaste kommentarer