Horor, sjuksköterskor, poliser, mattvävare och skomakare
Varför är det så lätt att fördöma allt som har med sex att göra, så fort det kliver lite utanför den gängse normen? Och varför blir debatterna om ämnen som på ett eller annat sätt relaterar till sex ofta så yxiga och onyanserade? Jag skulle i dessa debatter vilja uppmana till samma sak som RFSU uppmanade till på 70-talet (då om kondomanvändning, men ändå…) – Sluta Fumla!
Det pågår inom vårdsektorn en högst icke-offentlig, dold debatt om sexuell hjälp till handikappade, eller personer som av olika skäl inte kan tillfredsställa sig själva, eller inte har en partner som kan hjälpa dem med det. En person som t.ex. har skadat båda armarna kan svårligen uppnå sexuell tillfredsställelse, och inte blir det förstås bättre av att den skadade då behöver hjälp med toalettbesök och tvättning, av vilka det senare naturligtvis kan upplevas som stimulerande.
Personligen anser jag att det skulle vara en i allra högsta grad hedervärd och värdefull syssla att ge sexuell hjälp till dem som inte klarar det själva. Och ”hjälp med sex” behöver faktiskt inte innebära att man rent fysiskt har penetrativ sex – d.v.s. knullar – med en patient, om man nu inte känner för det. Det kan handla om manuell stimulans, massage, assistans med olika sexhjälpmedel och ”leksaker”, och en allmänt positiv och kärleksfull attityd. Ingen större skillnad mot vad t.ex. en massageterapeut gör, fast man även inkluderar den sexuella aspekten.
Jag kan själv inte se varför det skulle vara mer ”förnedrande” att t.ex. onanera åt en äldre reumatisk man (som inte kan själv), eller smeka en kvinna utan armar till orgasm, jämfört med att t.ex. tvätta bajs i rumpan på samma personer. Men det verkar ju som att gamla kristna värderingar sitter i ryggmärgen hos de flesta – sex är i sig förnedrande, och av någon anledning särskilt för kvinnor, eftersom kvinnor enligt gamla kristna ideal ska vara rena, kyska och asexuella.
Om jag jobbade i vården, och fick välja mellan att byta blöjor (tvätta bajs och kiss) och lakan eller att ge aktiv sexhjälp, skulle jag tveklöst välja det senare. Det verkar mycket roligare, tycker jag, och jag kan mer om ämnet. 🙂
Man kan dessutom använda sig av en hel del trevliga hjälpmedel och sexleksaker som gör det hela mer intressant.
Det finns för övrigt redan folk inom vården som hjälper patienter med sexuell stimulans – men då i smyg, bakom stängda dörrar. Jag vet inte vilka konsekvenser det kan få om någon av dem blir ”ertappade” i sitt värv, men skam och skuld finns förstås alltid med i bilden. Av någon underlig anledning anses sex fortfarande automatiskt innehålla förnedring – särskilt för kvinnor. Varför begriper jag inte.
Det har dessutom i alltför liten grad diskuterats vad det är som gör att sexarbete kan få så hemska konsekvenser – är det själva arbetet i sig, eller är det samhällets stigmatisering av de som arbetar med det? Både och?
Är det själva ”hanteringen”, eller är det skammen, utstötningen och förnekelsen som skadar mest?
Om det är förnedring genom omgivningens attityder och dömanden, kanske det är det vi ska börja ändra på, istället för att befästa stigmat genom grym lagstiftning och facklig diskriminiering.
Naturligtvis finns det risker med att arbeta med att sälja sex – även i ett samhälle som inte fördömer sexarbete så fanatiskt som t.ex. Sverige. Förutom rena fysiska risker som sjukdomar och slitage, finns det uppenbara risker för känslomässiga problem som vi fortfarande inte vet tillräckligt mycket om. Men… det gäller ju i praktiken alla jobb som existerar!
Flera av dessa problem som kopplas till prostitution kan lika väl uppstå i andra yrken.
Slitage p.g.a. enformiga rörelser och t.ex. tunga lyft kan uppstå i en mängd yrken, som t.ex. hos butikspersonal och vårdpersonal, och stress är ett vanligt problem i de flesta yrkesgrupper nuförtiden.
Känslomässig press, sårbarhet och utsatthet kan man uppleva ganska hårt i så vitt skilda yrken som exempelvis skådespelare, politiker, psykologer, lärare, poliser, väktare och busschaufförer.
Poliser, väktare och lapplisor utsätts ofta för våld, hot och förnedrande tillmälen, spottloskor m.m. En skådespelare kan behöva klä av sig naken eller kyssa en medspelare flera gånger per kväll – inför en betalande publik, och politiker eller andra ”kändisar” kan utsättas för mediadrev och offentlig förföljelse för småsaker. Allt detta som konsekvenser av de yrkesval man gjort.
Så vad är egentligen problemet? Är det inte faktiskt så att det stora problemet är ett moralistiskt dilemma? Att vi fortfarande har moraliska aspekter på detta med sex, och att vi fortfarande (under den liberala, officiella ytan) anser att sex är syndigt, skamligt och förbjudet, och endast något som bör utföras i stängda rum, med neddragna gardiner, inom par i fasta relationer? Och även då helst med måtta?
Det vore nyttigt med en nyansering av denna debatt, samt att man blir tydligare i vad man faktiskt debatterar. Lite intellektuell ärlighet och opartisk nyfikenhet skulle debatten må bra av.
Det går inte, som man gjorde i en debatt för några år sedan, att dra likhetstecken mellan svensk vårdpersonal som frivilligt hjälper handikappade med sexuell stimulans, med fattiga prostituerade i Argentina.
Det är så grovt och yxigt, att det aldrig skulle tolereras i en debatt i vilket annat ämne som helst.
Det vore som att fördöma ALL slags handel med mattor (inklusive trasmattor från hemslöjden) eftersom det finns barn som utnyttjas i mattfabriker i Pakistan. Eller att vi helt och hållet bojkottar skor, eftersom det finns s.k. ”sweatshops” i Asien, som har slavarbetande och underavlönade barn som arbetskraft.
Det säger sig självt att detta är en konsekvens in absurdum. Men så fort det handlar om sex är det uppenbarligen tillåtet att hugga till med hur grova argument och fördömanden som helst, utan att möta nämnvärt med motstånd. Varför?
Etiketter: kristendom, prostitution, sexhjälp, Sexualskräck, vårdsektorn
You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.
14/01, 2008 den 2:17 e m
Som en intressant koppling kan nämnas att det gjordes en undersöning i USA 1994, där människor tillfrågades om frekvensen i sin sexualitet med partners, och det visade sig, att var tredje kvinna och var fjärde man i vuxen ålder helt varit utan partnersex det senaste året, och alltså bara fått ägna sig åt onani som enda sexuella övning. Så det är långt ifrån bara handikappade som drabbas. Denna syn på att sex är någonting som folk ska vara utan om de inte lyckas få ta på en partner är ju oerhört destruktiv, inte minst bland unga män, som i sin hormonstyrda jakt på ”ligg” ofta går överstyr. Vårt västerländska, kristna sätt att smutskasta sexualiteten och kräva ”renhet” hos kvinnorna bär förmodligen en enorm skuld till våldtäkter och incest. I kulturer där dessa fenomen saknas, eller är lågfrekventa (sexualpositiva kulturer) trycker (eller kanske jag ska säga tryckte, med globaliseringen sprider vi vår aggressivitetsskapande moral över hela världen) man på att ingen behöver utföra dessa handlingar därför att sex alltid går att få för alla ändå. Det handlar även om äldre människor som fortfarande har lust och längtan efter sex.