Den förlamande skräcken för drogliberalism

Psykedelisk konst

Det finns en skräck hos många politiskt aktiva – i Piratpartiet lika mycket som hos andra partier – att ens försiktigtvis närma sig en politisk ståndpunkt som skulle kunna tolkas som drogliberal. Oavsett orsak. Själva ordet ”drogliberal” antyder att man på något sätt klivit över en otillåten gräns, och vill propagera för ett fritt användande av droger hur som helst, och att hela Sverige skulle förvandlas till en stinkande knarkarkvart. ”Drogliberal” har kort sagt blivit ett skällsord.

Därför vågar väldigt få ens ta i frågan, vilket leder till att den fascistoida nolltoleranslinjen ständigt segrar. Ingen vågar ens kritisera eller granska, ingen vågar ifrågasätta om den hårda linjen verkligen är den mest effektiva i kampen mot drogmissbruk. Detta är väldigt tråkigt, eftersom den nyanserade debatten därför numera lyser med sin totala frånvaro. Det politiska etablissemanget upprätthåller effektivt sitt status quo, men drogfrågorna blir liggande orörda, vilket i längden får ödesdigra konsekvenser för samhället.

Låt oss vara en smula pragmatiska. Om vi är överens om att bruk av droger kan innebära en del risker, för såväl brukaren som för dennes omgivning (vilket förstås inkluderar legala droger, som t.ex. alkohol, nikotin, receptbelagda mediciner och TV-tittande), så är det odiskutabelt att det finns ett samhällsintresse i att minska eventuella skador. Detta är mitt perspektiv. Skademinimering, och frihet under ansvar. Inte moral, fördomar, tycke och smak eller rädsla för det okända – element som jag upplever dominerar drogdebatten totalt idag.

Tänk om ”medicinen” orsakar större skador än sjukdomen? Det finns en internationell tendens till att inse att ”kriget mot droger” faktiskt skördar betydligt fler offer och orsakar större skador än drogerna själva. I allt fler länder i Europa har man lättat på lagstiftningen, och i några länder har man helt avkriminaliserat innehav för eget bruk (så som vi hade i Sverige fram till 1988), vilket man nu i Portugal har utvärderat, med synnerligen goda resultat. Missbruket har minskat, och polisen kan lägga sina resurser på riktiga brott.

Polisutryckning

Det finns en övertro på repressiv lagstiftning, som i det närmaste måste betraktas som religiös. Detta är ett stort problem i Sverige. Man tror och tror och tror, så starkt att inga argument biter. ”Det här gillar vi inte, så det förbjuder vi. Och när vi förbjudit det så försvinner problemet.”

Fast… så ser det ju inte ut i verkligheten. Snarare förvärras många problem, för att de trycks under jorden av lagstiftningen. En juridisk ekvivalent till att sopa in skräpet under mattan. Det finns kvar, men syns inte. Det bara knastrar obehagligt, och är obehagligt att gå på. Men vi kan ju alltid låtsas att det inte finns. Vi har ju förbjudit det. Det borde alltså egentligen vara ett absolut krav på all lagstiftning, att innan man ens får föreslå en ny lag i Riksdagen, så måste den vara väl underbyggd med ett vetenskapligt underlag, samt att man tydligt kan påvisa att alternativa metoder inte är lika effektiva. I den bästa av världar, då. Men definitivt något värt att arbeta för.

Men är det inte rätt att förbjuda skadliga droger? Nå, vi kan diskutera oss blå kring hur stora skador t.ex. hasch eller ecstacy skapar för enskild person och dennes omgivning, men vi måste faktiskt mäta detta, å ena sidan rent komparativt gentemot hur stora skador de legala drogerna redan skapar, samt även gentemot hur stora skador ett eventuellt fängelsestraff åsamkar en person och dennes familj, sociala kontext m.m. Det finns alltså många faktorer inblandade, och vi måste ta hänsyn till allihop. Hur skapar vi minsta möjliga skada – och mesta möjliga nytta?

Bakom galler

Vill vi hjälpa människor, eller straffa syndare?

Hur stora skador orsakar drogerna egentligen? Det finns en hel del fördomar och missuppfattningar på detta område. Vi har blivit indoktrinerade med ett synsätt där allt som rent juridiskt är narkotikaklassat, är faaaa-a-a-a-arligt, och leder till döden, fort – och allt som är tillåtet är O.K. Men man kan faktiskt inte klassa allt under samma rubrik. Det är mycket stor skillnad på droger och droger. Khat är inte jämförbart med metamfetamin, som exempel. Och alkohol är en av världens farligaste droger.

Knark är bajs.Ett stort problem med droginformation till unga, den som förmedlas i dagsläget, är att den ofta är full med onyanserade fördömanden, felaktigheter och t.o.m. lögner. Eller så presenterar man extremt infantila och oseriösa skitkampanjer av typen ”Knark är bajs”, vilket kanske fungerar på 5-åringar – vilka knappast är i riskzonen för narkotikamissbruk. Och när ungdomarna upptäcker att en del av informationen är lögnaktig, så kan de lätt komma till slutsatsen att alla varningar är lika lögnaktiga. ”Heroin kanske inte är så farligt som de säger.” Och så har droginformationen motverkat sitt syfte, och därmed misslyckats totalt. Och detta är redan ett faktum.

Ett visst mått av intellektuell ärlighet torde alltså vara på sin plats. I varje situation i livet gör vi mer eller mindre medvetna riskbedömningar, och då väger vi alltid potentiell vinst mot risk. Om vinsten är hög, så tar vi gärna en högre risk. Alltså måste vi också ta med vinsterna i bedömningen. Vad kan jag vinna på att bruka en viss substans? Vad får jag? Många är de som har starkt positiva erfarenheter av droger av olika slag, kanske framför allt de psykedeliska, medvetandeförändrande drogerna, som DMT, psilocybin m.fl. Med andra ord – hur stora är riskerna/skadorna egentligen, vägda mot de positiva effekterna? Att inte ta med dessa frågeställningar i en diskussion om droger är både okunnigt och oärligt – alldeles oavsett om man själv har för avsikt att bruka droger eller ej.

Toppslätskivling

Det finns utan tvekan droger som ger starkt positiva effekter på kropp och psyke. I en artikel i New York Times kan man läsa om att man på Johns Hopkins School of Medicine gjort nya försök med psilocybin (som bl.a. finns i toppslätskivlingar, i våra svenska kohagar – förbjudna för oss att plocka och intaga), och nått enastående positiva resultat i botandet av djupa depressioner, orsakade av cancer.

En ständigt återkommande insikt av intagandet av denna psykedeliska drog var att kontrollpersonerna upplevde att deras egon och kroppar upplöstes, och de blev en del av en större medvetenhet, en universell allomfattande existens, att all deras osäkerhet och oro försvann, samt att de kunde uppleva en större empati och närhet till sina närmaste medmänniskor. Och det måste väl ändå ses som en oerhört positiv effekt?

ayahuasca

En annan drog som har starkt positiva effekter är den sydamerikanska ayahuascan – läs mer i denna artikel på Voice of America News. Ayahuasca framställs av en kombination av två växter – en lian och en ört. Var och en för sig har de ingen effekt på det mänskliga psyket, men tillsammans ger de en stark effekt på det centrala nervsystemet, samt en hallucinatorisk upplevelse som ger en djup tillfredsställelse hos den som använder drogen. Ayahuasca har utöver detta en hel drös positiva hälsoeffekter – men inga negativa.

Ayahuascan används främst i shamanistiska ceremonier, som ett medel att få visioner, men också som ett läkemedel mot sjukdomar – inte minst genom att ayahuascan försätter den sjuke i ett mentalt tillstånd som är gynnsamt för kroppens självläkande. En av de intressantaste effekterna av ayahuascan är att man med hjälp av denna dekokt faktiskt kan bli helt fri från beroende av t.ex. alkohol och andra beroendeframkallande droger. Det behöver väl knappast sägas att ayahuasca INTE är kemiskt beroendeframkallande…

Cannabis

En tredje drog som bevisligen har positiva medicinala effekter är cannabis sativa. Detta är förstås också en förbjuden drog i många länder, sedan några decennier tillbaka, men på många håll börjar man inse att de positiva effekterna i allt väsentligt lyser starkare än de negativa. För det första är hälsoriskerna otroligt små – det finns inte ett enda registrerat dödsfall, i hela medicinhistorien, orsakat av cannabis. Det finns alltså en grov inkonsekvens i vår lagstiftning, som tillåter betydligt farligare droger som tobak och alkohol (som dödar tusentals användare varje år), men förbjuder den betydligt mildare cannabis.

Det finns en populär uppfattning att cannabis skulle vara en ”inkörsport” till tyngre droger, detta enligt den felaktiga teorin att om man har en viss stimulans så vill man förr eller senare höja den, och gå vidare till något tyngre. Detta är naturligtvis rent nonsens. Alkohol och tobak är i sådana fall betydligt mer självklara som ”inkörsportar”, i kraft av sin lättillgänglighet. Det enda sammanhanget i vilket cannabis skulle kunna vara inkörsport till tyngre droger är då den säljs av samma personer som också langar tyngre droger. Och då kan cannabis bli denna inkörsport enbart för att den är olaglig. Men cannabis i sig besitter inga egenskaper som gör att man automatiskt vill pröva något starkare.

Car crash

Och rent krasst – om folk skulle röka på på fredagkvällen, snarare än att ägna sig åt det traditionella svenska folknöjet att supa skallen i bitar – hur många knivmord och misshandelsfall skulle vi slippa, hur många rattfyllor skulle undvikas, hur många färre skulle kvävas av sina egna spyor i en snödriva? Ren pragmatism säger att ett byte från alkohol till cannabis sannolikt skulle förbättra hälsonivån väsentligt hos en stor del av befolkningen.

tunn linje

Nils Bejerots bok om serierVi måste en gång för alla rensa bort det ideologiska skrotet, lögner och bisarra överdrifter från den beslutsamme renlighetsivraren och samhällsingenjören Nils Bejerot och hans ivriga fan club. Bejerot bedrev redan på 1950-talet en hård kamp mot tecknade serier, eftersom de skulle leda till samhällets undergång. Det var dock inte en särskilt framgångsrik kampanj. Narkotikan visade sig dock vara en mer framkomlig karriärväg för Bejerot och hans fanatiska missionerande. På grund av detta har nolltoleransen blivit den enda möjliga vägen i Sverige. Det outsägliga lidande det har orsakat måste få ett slut.

Om vi verkligen vill minska drogmissbruket, och komma åt de skador som allehanda droger ställer till med, måste vi vara mer vetenskapligt sinnade, mindre ideologiskt färgade, och mer ärliga, mer sanningsenliga. Annars kommer vi aldrig att uppnå några positiva resultat – bara fler katastrofer.

Även i Piratpartiet är denna fråga tabu, tyvärr, och avhandlas som regel bara privat, mellan skål och vägg. Och jag tror inte att detta kommer sig av att piratpartister som regel är starkt negativa till droger, utan snarare just för att vi är lika rädda som alla andra för att bli svartmålade i media, och utpekade som ”såna dära hemska drogliberaler”, och att vi därmed skulle förlora röster.

Men det finns starkt negativa konsekvenser av vår nutida svenska hårt repressiva drogpolitik, som ingen äkta pirat kan blunda för. Jag tänker förstås på integritetsaspekten. I och med förbudet mot innehav av droger för eget bruk, t.o.m. av så extrem grad att det är olagligt att ha en drog i blodet, så har man givit polisen carte blanche att arrestera vem som helst och tvinga dem att genomgå ett (medvetet?) förnedrande drogtest, samt att hålla dem i 12 timmar. Vem som helst kan utsättas för detta, på en ”misstanke” att du har tagit någon illegal drog.

Att detta är ett oacceptabelt maktmedel i händerna på korrumperade poliser säger sig självt, och vi har ju fått kvitto på det helt nyligen. Sen kan man alltid ta upp en diskussion om hur långt integriteten ska försvaras – ska den även gälla varje individs egen kropp? Den frågan är det få som vågar ta i, eftersom den ger filosofiska konsekvenser som definitivt inte är politiskt korrekta i vårt land.

Det manar också till eftertanke att lagstiftningen på området skiljer sig väsentligt från land till land. I Frankrike, Skandinavien och de flesta gamla Sovjetstaterna i Östeuropa har man den hårdaste lagstiftningen, medan man i flera västeuropeiska länder har avkriminaliserat, eller t.o.m. legaliserat innehav för eget bruk. Om inte annat så erbjuder ju detta onekligen tillfälle till komparativa studier.

Europeiska cannabislagar

Jag har sett och hört en del kritik mot Piratpartiets tystnad i den här frågan, och har även blivit tillfrågad direkt, hur jag ställer mig i denna fråga. Jag är vidare övertygad om att om det är något parti som måste föra upp den här frågan på agendan förr eller senare, så är det vi i Piratpartiet. INTE för att propagera för drogbruk (självklart!), men för att den oproportionerligt hårda lagstiftning vi har i Sverige helt enkelt inte fungerar, och dessutom har väldigt tråkiga biverkningar på enskilda människors integritet. Beatrice Asks barnkisslagförslag är bara ett av många exempel på hur fel det kan bli, liksom när poliser missbrukar sina befogenheter – för att de har dem.

Det är dags för en nyanserad debatt. Vi behöver inte presentera färdiga sanningar, som politiker plägar göra, men vi behöver definitivt undersöka på vilket sätt vi bäst hjälper dem som fastnar i ett missbruk, liksom hur vi kan förebygga det, men vi måste även diskutera hur mycket det får kosta i form av offrad personlig integritet. Vi måste ifrågasätta om allt hårdare lagar verkligen gör nytta – eller om de kanske t.o.m. gör mer skada.

Man kan alltså vara för en liberalisering av svensk droglagstiftning, av rent pragmatiska skäl, utan att för den skull vara drogliberal. Drogernas skadliga effekter på såväl enskilda individer som på samhället i stort kan faktiskt minskas kraftigt av en liberalare lagstiftning. Det låter kanske paradoxalt, men det är det alltså inte.

Jag vill även nogsamt påpeka att jag själv INTE är brukare av illegala droger, och att jag alltså inte propagerar i egen sak, som drogliberal brukare. Detta är ett allmänintresse för frågor som rör hela samhällsstrukturen, och som är djupt problematiska i sin konsekvens. Ämnet är alldeles för viktigt för att slarvas bort.

tunn linje

Länkar till intressanta sajter:
Johns Hopkins School of Medicine, Cannabis.se, The Psychedelic Blog, Medicinsk Marihuana, Ten Most Dangerous Drugs, David Nutt’s dangerous drug list, 之乎者也, DrugWarRant

tunn linje

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

pirat_blogbanner

Dekorrand

Explore posts in the same categories: demokrati, Fascism, Frihet, Lagstiftning, Libertarianism, Piratpartiet, Politik, Samhälle, Yttrandefrihet

Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , ,

You can comment below, or link to this permanent URL from your own site.

24 kommentarer på “Den förlamande skräcken för drogliberalism”

  1. larvad Says:

    He, he!! Om fler politiker läste din blogg skulle det kunna ta ”hus i bulghur”.
    När jag var husockupant i Holland så bodde jag med cannabismissbrukare, därefter har jag sett dem i patientsammanhang när jag jobbade på Maria pol. och Ackis i Uppsala, samt lärt mig att se folk på stan som man är påtända..

    Det verkar som om de riktigt tunga cannabisbrukarna är självreglerande när det gäller bilkörning, de är så höga så de ändå aldrig skulle komma på idén, men risken finns att du har fel när det gäller bilar. Skulle du ha all statistik vid olyckor, så finns det ju mängder av olyckor där man inte nämner anledningen.

    Jag har också på senare år stött på suicid som kommit av ett starkt cannabis-missbruk.

    Nåväl, Jag tror ändå att det kan vara värt en diskussion. Den största faran med knarket är handeln, som för all del kan ge pengar till fattiga bönder här och där, men annars skapar en maffiastruktur av kriminalitet. Hur mycket av detta som beror på att vi kriminaliserat drogerna är omöjligt att säga – de inbringar så mycket pengar att bara priserna och inkomsterna är farliga faktorer i att skapa osund kriminalitet. Detta borde diskuteras mer öppet – hur man skall bemöta den ekonomiska strukturerna runt knarket.

    Men visst finns det en märklig skräck för droger, som jag också tror är rent estetiskt inducerad. Vi är vana vid alkoholens estetik som också förfinats med kristallglas, märkliga namn på viner och lustiga stiliserade seder och bruk. Detta finns inte på samma sätt runt ”knark”. Trots att de flesta kokainister och ”speedare” lever ganska väletablerade medelklass- liv, så ser vi framför oss den illaluktande och sönderstuckna knarkaren på en offentlig toalett, han som nyss dött av överdos – och glömmer då alla andra. Vi ser också den överpunschige hascharen som hämtad ur en Staffan Hildebrandt film – och inte den 50 åriga ekonomen som i väntan på maken sitter med en holk och en roman av en nobelpristagare medan ännu potatisen kokar. Alla dessa typer finns ju. Problemet med alla droger som är tanke- och sinnesförändrande: alkohol, psykofarmaka, hasch, svampar/rötter och raffinerade narkotika är att de skapar en vana att ställa om sinnet. Om man drabbas av en personlig kris är alla vanor viktiga för att klara sig och då är det lätt att latent destruktiva vanor med snabb utdelning slår ut de tysta långsamt konstruktiva vanorna. en whiskey-pinne ibland blir en vinare varje dag, en holk till helgen blir en frukostbrajja varenda dag.


    • Till att börja med – det bästa sättet att komma åt de värsta avarterna inom narkotikahandel och produktion, är förstås att legalisera, åtminstone vissa delar.

      En öppen och tillåten marknad kan ställa mycket högre krav på leverantörerna.

      Sverige är för övrigt redan självförsörjande på cannabis, så gäller det bara hasch och marihuana så behöver vi inte importera från andra länder ändå.

      En annan aspekt av kriminaliseringen av det egna bruket är att man då faktiskt stödjer den organiserade brottsligheten.

      Om man istället skulle t.ex. erbjuda heroinister gratis fix på vårdcentralen, utan motkrav, utan frågor, så skulle TVÅ kategorier av brottslighet helt försvinna. De narkomaner som måste råna, snatta, stjäla, göra hus- lägenhets- och bilinbrott varje dag för att få ihop till sin fix, behöver inte längre göra det. Där försvinner en hel del brott. Dessutom rycker man undan mattan under fötterna på den organiserade brottslighet som tillverkar och levererar heroin.

      Ren pragmatism, alltså.

      Dessutom så får de som är beroende en daglig kontakt med vårdsvängen, utan att behöva gömma sig, vilket innebär att man skulle kunna nå fler, och hjälpa fler.

      Alla vill inte bli hjälpta, alla vill inte komma ur sitt missbruk. Men det får man ta på minuskontot – pluskontot blir i alla fall så mycket större.

      • larvad Says:

        Man har ju viss erfarenhet av inhemsk hasch i Holland sen många år och det har ju ändå inte tagit bort den illegala sidan med alla sina besvär, detsamma ang. metadon och dyl. Men jag håller med man bör nog fundera på lagarna även åt det hållet, eftersom det ändå inte funkat med hårdhet…

        Att gå fritt till sjuka… Hm, jag tror inte det blir lätt, men visst dumt att inte fundera igenom även detta. Att vissa inte vill släppa sitt missbruk är en trist vetskap särkilt som om cannabis är ganska psykiskt vanskligt (det minns jag från Maria-Pol. Hascharna var vansinniga och hel punschiga, så att aldrig sluta erbjuda hjälp är nog bra.


        • En stor skillnad mellan Sverige och länder med mer liberal lagstiftning är att utslagningen och stigmatiseringen av missbrukare blir mycket hårdare.

          Missbrukare lider kort sagt mycket mer i Sverige än i t.ex. Holland.

        • Mikael Says:

          Ett problem med det nederländska systemet är att odling i praktiken fortfarande är olagligt vilket gör att det finns en svart marknad där medan ”coffeeshops” och innehav och bruk av mindre mängder i praktiken är lagligt (även om det rent juridiskt fortfarande är olagligt). Om man även legaliserade odling av mindre mängder för personligt bruk och odling av större mängder efter inskaffande av tillstånd för detta så skulle man kunna svepa undan benen för de kriminella även där.


          • Ja, jag ser att de största samhällsproblemen som uppstår av cannabis faktiskt kommer ur lagstiftning och förbud, snarare än av drogen i sig själv.

            That’s my point.


  2. Fast jag tycker du begår misstaget att blanda ihop liberaliserad drogpolitik med kritik mot Asks förslag.

    Hade du inte varit drogliberal (eller som du uttrycker det ”för en liberaliserad drogpolitik”, så hade det väl räckt att kritisera de delar av lagstiftningen eller lagförslagen som är problematiska ur rättssäkerhets- och integritetsperspektivet?

    Och det här köper jag inte alls som argument för att föra upp drogpolitik i stort på PPs agenda:

    ”oproportionerligt hårda lagstiftning vi har i Sverige helt enkelt inte fungerar”

    Det finns nämligen väldigt mycket lagstiftning som man kan tycka är oproportionell och ”helt enkelt inte fungerar”. Vad an parkeringsböter? Vad an skattebrott? Vad an biljettkontroller? Osv.

    Att en lag är oproportionerlig och ineffektiv är inte i sig skäl för att det ska bli en fråga för PP. Eller?

    Det finns nu stora problem med lagstiftningen på drogområdet sett ur vårt perspektiv med krav på rättssäkerhet och skydd av privatlivet. Asks lag om att kunna drogtesta barn är självklart ett sådant problem men inte enbart på grund av att det är ineffektivt eller oproportionerligt (det är det så klart men det finns större problem).

    Vidare visade ju Hornstullsincidenten där poliserna använde hot om omhändertagande och blodprov som påtryckningsmedel att polisen [åtminstone de poliserna] inte klarar av att hantera lagen som säger att det ska med fängelse i straffskalan vara olagligt att ha drogsubstanser i kroppen.

    Det är ju en solklar PP-fråga att folk inte ska kunna gripas godtyckligt (och kan man tycka för att det är ineffektivt och oproportionerligt) eller hotas och utpressas av polisen.

    Därav följer dock inte att alltså ska vi verka för en liberalisering av svensk droglagstiftning. Jag tycker du resonerar tokigt där.

    Om andra partier gör detta skulle jag inte klaga eller protestera. Men i dagsläget saknas såväl stöd enligt årsmötet som principprogram för liberalisering av drogpolitiken som PP-fråga.


    • Jag är överens med dig att om man över huvud taget ska ta ställning i narkotikapolitiska frågor i Piratpartiets agenda, så bör man skarpt inrikta sig på just de delar som är problematiska ur integritets- och rättssäkerhetssynvinkel.
      Och i dagsläget är det just av den anledningen jag hävdar att avkriminalisering av innehav för eget bruk är den bästa åtgärden.
      Då försvinner en stor del av de möjligheter som t.ex. polis och myndigheter har idag att ingripa i enskilda personers privata förehavanden.
      Och det är de facto en liberalisering av droglagstiftningen – och min käpphäst här är att man kan vara för en sådan liberalisering, av rent pragmatiska skäl, inte trots att, utan just för att man är mot droger. Om man nu är det.
      Drakonisk lagstiftning har sällan positiva effekter på lång sikt – desto oftare blir effekten destruktiv.

      Och – på min blogg behöver jag naturligtvis inte bry mig ett skit om vare sig årsmötesprotokoll eller principprogram – min ståndpunkt är dock att detta på sikt borde bli en piratfråga, och det propagerar jag gärna för. Som aktiv medlem i Piratpartiet ser jag det som min självklara rätt att bidra till att utveckla och fördjupa våra politiska engagemang och ståndpunkter.


      • Självklart får du propagera för vad du vill på din blogg. Har jag uttryckt något annat?

        Man kan komma runt problemet med kriminaliseringen av bruk genom att ta bort fängelse ur straffskalan samt helt skrota lagen som rör drogtester av barn (självklart ska föräldrarna bestämma över sina barn!).

        Vi vill kanske gå olika långt bara? Jag säger lös problemet (t ex genom att avlägsna fängelse ur skalan och skrota tvångsbarndrogtesterna).

        Det kanske gör att jag är mindre drogliberal än du vad gäller förslag på lösningar men det betyder inte att jag inte håller med om din analys av drogpolitiken. Drogpolitiken är mycket problematisk men jag anser inte att det därför är ett område i stort som man bör lösa politiskt innan man löst mer brådskande problem i samhället som rättsosäkerhet och intrång i privatlivet (och dit hör alltså delar av narkotikalagstiftningen som sagt men inte hela klabbet)😉


        • Jag instämmer i att vi först och främst måste fokusera på de delar av lagstiftningen som de facto skapar stora problem gällande rättssäkerhet och integritet.

          Där är vi till 100 % överens.

          Dock har du gjort mig uppmärksam på att jag i detta blogginlägg (som jag trodde var så tydligt och klart) faktiskt blandar ihop två agendor.

          Det ena är just den piratpolitiska, som handlar om ren rättssäkerhet och rätten till privatliv, och den andra rör det absurda i dagens droglagstiftning över huvud taget.

          Och en tredje aspekt av detta blogginlägg (när jag nu tänker efter) är ju den konsensus som råder gällande drogpolitiken, en konsensus som enbart upprätthålles av rädslan för att framstå som just ”drogliberal”.

          Så jag erkänner att jag har varit mer otydlig än jag trodde att jag var. Jag ska bli bättre på att separera ut varje ämne i framtiden. Om inte annat så för att undvika alltför många missförstånd… 🙂


      • För ordningens skull, när du skriver ”Som aktiv medlem i Piratpartiet ser jag det som min självklara rätt att bidra till att utveckla och fördjupa våra politiska engagemang och ståndpunkter.” så vill jag bara säga att det är precis det jag försöker göra genom att bemöta och resonera kring din post.

  3. Pyrrhus Says:

    Att köra bil under ett cannabisrus är nog ingen bra idé. Sen är det ingen antingen-eller fråga huruvida något är nyttigt eller skadligt. Morfin har en viktig roll inom sjukvård, men kan likväl vara en dödande drog. För att ta ett extremt exempel så kan vi titta på vatten: Vatten är absolut nödvändigt för människor och andra levande varelser, men svep tio liter vatten på en halvtimme och känn efter hur du mår efter det…

    Även om jag håller med om att drogpolitiken behöver reformeras så tycker jag att det är en dålig idé att piratpartiet börjar lyfta den frågan. Det skulle ytterligare stärka bilden av pp som omogna hippies. Som det ser ut nu så tycker jag pp gör bäst att fortsätta med de frågor man redan är engagerad i. Tids nog så kommer en reform att bli oundviklig, och så kommer dinosaurierna (m och s) att göra upp om detta över blockgränserna. Kd och fp kommer fanatiskt att spjärna emot, men kommer inte att lyckas. Pp kommer varken att göra till eller från i den här frågan, och börjar man förespråka reform nu så kommer en del väljare att alieneras.

    Detta är bara min åsikt, såklart.


    • Ja, och min poäng med detta blogginlägg är att visa just det – att drogpolitiken är en fråga som alla undviker.

      Jag tycker inte att det primära vore att driva en viss politisk linje i den här frågan, men att den måste upp på bordet och diskuteras, med öppna sinnen och en intellektuell ärlighet, den saken är klar.

      Jag har faktiskt aldrig hört någon påstå att Piratpartiet skulle bestå av ”omogna hippies”. Det var första gången – men det var lite kul.

      Kan jag åtminstone få kvalificera som en mogen hippie? 🙂

  4. Hanna S Says:

    Jag blev lite besviken när jag provade cannabis. Jag hade förväntat mig åtminstone en smula eufori, men vad jag upplevde kan närmast beskrivas som ett förlängt alkoholrus, förutom att mitt korttidsminne också blev helt värdelöst första timmen. Suget jag känner efter att prova det igen är mindre starkt än det sug jag somliga dagar får efter choklad. Så mycket för den inkörsporten.


    • Jag prövade hasch några gånger för ungefär 30 år sedan, och fick en skitkonstig snedtändning som jag mådde jättedåligt av, så sen dess har jag inte provat det. Marihuana har jag provat ett par gånger, och det var betydligt trevligare.

      Men jag nyttjar inga droger vanemässigt.

      Jag gillar en del alkoholhaltiga drycker, som vin och whisky, och en del kryddade brännvinssorter, men jag är billig i drift för det mesta – dricker väldigt lite.

      Med stor risk för att låta ultra-klyschig, så måste jag faktiskt påstå att jag blir alldeles tillräckligt hög på livet och kärleken.

      Men jag kan samtidigt gärna erkänna att jag är nyfiken på en del upplevelser, som t.ex. en ayahuasca-resa. Men det får väl bli om det gives ett passande tillfälle nån gång.

  5. Leif Stenberg Says:

    Den bild som ovan målas upp av den typiske motståndaren till legalisering av narkotika är rätt långt från sanningen.

    Ett exempel. Folk vill inte möta påverkade bilförare när de är ute och kör bil. Därför får man som bilförare ibland blåsa i en ballong och kan bli uttagen för drogtest om man uppträder på ett misstänkt sätt. En väldigt liten inskränkning i den personliga friheten får vika för att allmänheten inte vill möta påverkade bilförare i trafiken. Det har ingenting att göra med ”förlamade skräck bla bla” att göra” . Det är ett genomtänkt beslut fattat i god demokratisk ordning att man skall ha testa bilförare.

    Personligen har jag blivit uttagen till drogtest två gånger och fått blåsa i en ballong kanske 20 gånger. Det var ungefär lika kränkande som att bli tvingad att vänta på grönt ljus i en gatukorsning. Man blir hindrad en kort stund men det är absolut inget att bråka om.


    • Ditt exempel är helt absurt.

      Att bli stoppad några minuter för att blåsa i en alkotestmanick går naturligtvis inte att jämföra med möjligheten att bli tagen av polis till polisstationen, bli tvingad att kissa i en kopp inför granskande, uniformerade poliser, alternativt blodprov – samt att polisen desutom kan hålla dig i 12 timmar. På en ren misstanke att du eventuellt har tagit nån drog. En misstanke som desuom kan vara påhittad, som en ren provokation, och som ett markant maktmissbruk.

      Det är dessutom en stor skillnad på att bli misstänkt för drogbruk om man kör bil respektive är ute och går, eller åker tunnelbana. Och även om vi bortser från det faktum att ingen har lyckats bevisa att intagande av t.ex. cannabis skulle göra en bilist mer farlig (snarare mer lugn och mjukkörande), så utgör en bilist självfallet i alla sammanhang en större potentiell risk för omgivningen än en fotgängare. Såvida inte fotgängaren också råkar vara utrustad med en AK-4.

      Dessutom är ballongblåsandet inte alldeles okontroversiellt. Det finns många, som på mycket goda grunder ifrågasätter även denna åtgärd, eftersom man i praktiken behandlar icke-misstänkta personer som just misstänkta. Själv har jag inget emot blåstesterna, men jag tycker att de borde administreras på ett bättre sätt. Idag ställer polisen ut spärrar på onsdagseftermiddagar och liknande, så att de kan förbättra sin statistik, snarare än att faktiskt sätta ut spärrar på fredag- och lördagkvällar, då de skulle kunna göra nytta. De vill bara samla ”pinnar” i sin statistik, och poliserna vill inte jobba övertid på fredagkvällen, något som dessutom är dyrare än att ha dem ute en torsdag förmiddag. Detta sänker trovärdigheten hos polisen, och gör testerna mer irriterande än konstruktiva. Inte seriöst.

  6. Christian Says:

    Helt underbart! Hade ingen aning om att vi hade en medveten politiker :O

    Från moderat till stolt piratpartist!

    Peace and love


  7. […] tar jag gärna som en indikation på att rätt många gärna ger mig mandat att arbeta för mina hjärtefrågor, men det skulle ändå ha blivit lite knasigt, eftersom jag inte skulle ha […]


  8. […] Politiskt så händer det f n en hel del i Sverige. Med tillkomsten av Piratpartiet, har Sverige återigen ett liberalt parti där integritetsaspekten gällande narkotikalagstiftning kommer att beaktas. En sann pirat kan inte godkänna systematisk kränkning av medborgares rättigheter i knarkkrigets namn, vilket riksdagskandidaten Carl Johan Rehbinder resonerar kring i sitt fenomenala blogginlägg ”Den förlamande skräcken för drogliberalism”. […]


  9. Jag har själv drivit de här teserna i en serie blogginlägg, men man måste hantera frågan försiktigt. Piratpartiet är ett radikalt parti i ett antal frågor och det ter tid att få medborgarna att förstå våra ståndpunkter och att acceptera att samhället skulle må bra av våra förändringar. Driver man sina teser allt för hårt och allt för fort så hänger folk inte med. Piratpartiet har redan en ståndpunkt om att avkriminalisera innehav av enstaka doser narkotikaklassade preparat för eget bruk. Med det är vi det mest radikala partiet i Sverige på området (åtminstone bland partier med realistiska chanser till representation i lagstiftande församlingar). Jag tror inte att väljarna är mogna för en mer radikal ståndpunkt för tillfället.

    Däremot är det viktigt att hålla frågan levande och att bygga upp allmänhetens kunskaper om att nuvarande narkotikapolitik är ganska dålig när det gäller skadereduktion.


    • Hej Jacob! Det var ett tag sedan.

      Ja, man ska minnas att jag skrev den här artikeln för fyra år sedan, och det har ju hänt ett och annat sedan dess – både i Piratpartiet och i världen som helhet.

      Du har alldeles rätt i att man bör ta det hela vackert – men jag har nu en gång för alla valt provokation som pedagogisk metod, och det står jag för. 🙂


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: