Archive for the ‘Lagstiftning’ category

Kroppslig autonomi – vem äger dig?

23/12, 2017

Paneldebatt i Almedalen 2017

I somras var jag i Visby under Almedalsveckan, och en av mina planerade aktiviteter där var att sitta med i en paneldiskussion hos tidskriften Syre, om kroppslig autonomi – ett av mina favoritämnen. Debatten blev lite spretig, eftersom ämnet är väldigt stort; från sexhandel och drogpolitik till funktionshinder, eutanasi och transsexualism. Panelen var också spretig, men på något sätt blev det en debatt i alla fall.

Syre, julnumret 2017

För ett par veckor sedan blev jag kontaktad av redaktionen med en förfrågan om jag kunde skriva en artikel på samma tema – kroppslig autonomi. Det ville jag förstås, och den har nu blivit publicerad i det stora julnumret från Syre.

Av någon outgrundlig anledning försvann de sista styckena i artikeln i tryck, samt även på hemsidan, så jag publicerar nu samma artikel här på min blogg, nu med texten intakt.

EDIT: Tidskriften Syre reparerade sitt misstag genom att först omedelbart klistra in den saknade texten på hemsidan, och sen ompublicerades hela min artikel i ett nummer av Syre i januari 2018, så jag är mer än väl kompenserad för redaktionens miss i december, och det tackar jag för!

tunn linje

Fastkedjad

Vem bestämmer över oss och våra kroppar?

Det är mycket här i livet som vi tar för givet. Att vi är självbestämmande människor med lika rättigheter och friheter. Att vi har den suveräna makten över våra egna kroppar, och våra intellekt. Det låter vackert och rimligt – men det är inte är så i verkligheten. Det finns alltjämt en mängd lagar som ger staten den högsta bestämmanderätten över våra kroppar.

Staten bestämmer exempelvis var och när du får dansa eller ej, vilka droger du får använda, under vilka omständigheter du får införskaffa och bruka dem, samt vilka droger du absolut inte får använda – något som ofta verkar ha lagstadgats oerhört godtyckligt. Alkohol dödar fler än alla andra droger sammanräknat, tobak dödar långsamt, vanliga värkpiller och andra godkända läkemedel dödar enorma mängder människor. Alla dessa droger är legala. Droger som cannabis och psilocybin, som inte dödar någon, är dock strängeligen förbjudna i länder över hela världen (även om vi idag ser successiva förändringar på just detta område). Absurt nog kan straffen för vissa lagöverträdelser skada såväl individen som samhället mycket mer än brottet gör.

Staten bestämmer också vem du får ha sex med, samt varför och hur. Frivillig sexhandel regleras hårt, surrogatmödraskap är förbjudet, vi får inte välja assisterad dödshjälp, och vi får inte åka motorcykel utan hjälm eller bil utan bälte – även om en avvikelse från lagen potentiellt enbart skadar personen som väljer att bryta mot lagen. Vi kan ha olika åsikter om dessa företeelser, och kanske till och med tycka att det är bra med dessa lagar – men faktum kvarstår: staten äger den högsta bestämmanderätten över din kropp.

För att förstå detta fenomen på djupet måste det betraktas ur såväl ett biologiskt som ett historiskt perspektiv. Människan är ett flockdjur. Alla flockdjur har också en inbyggd anpassning till hierarkier i flocken, så också människan. Det är helt enkelt så vi fungerar. En flock kan ha ett gott ledarskap, men även ett sämre, ibland katastrofalt. Ledarskapet är i sig riskabelt, eftersom makt är potentiellt beroendeframkallande. Ju mer makt en person har, desto farligare blir det. Ändå behöver vi dessa hierarkier.

I och med jordbrukets framväxt blev också samhällen förtätade, befolkningen och välståndet ökade, enskilda personer kunde få mycket mer makt än tidigare, och rangskillnaderna ökade kraftigt. Makt över andra innebar också makt över andras liv. Makt att exploatera, offra, ta för sig av. Makt över andras kroppar. Eftersom makt i sig gärna korrumperar, har det också under större delen av mänsklighetens historia funnits makthavare som tagit sig väldigt mycket makt över andra. En effektiv metod att etablera denna makt är att kontrollera andra människors kroppar. Det kan vara att fängsla, förslava, att utnyttja sexuellt, utdöma tortyr och kroppsstraff, tvinga ut unga gossar i krig – eller helt enkelt genom att ha ihjäl dem man vill bli av med.

Underkastelse

Slaveri har alltid funnits, så långt bakåt vi kan se i historien. Det har förstås sett ut på olika sätt under olika omständigheter, från straffarbete, livegenskap och harem, till nutida trafficking av arbetskraft och individuell psykisk terror. Enskilda individers rätt att bestämma över sina egna liv har alltid varit undantaget, snarare än regeln. Härskarklassen har givetvis haft större friheter än de tjänande klasserna, men även dessa är och har ofta varit kringgärdade av allehanda regler och protokoll, bestämda av andra. Det har förstås också alltid funnits individer som tagit sig större individuell frihet än andra, valt sin egen väg och gjort som de själva vill – detta har dock varit lättare i vissa samhällen, och svårare i andra. Friheten har alltid ett pris, och i en strikt paternalistisk kultur med stark centralmakt kan friheten ha ett mycket högt pris, ibland ouppnåeligt.

Upplysningstiden i Europa innebar ett brott med gamla rigida, auktoritära strukturer, ett förminskat inflytande från kyrkan, och mer individuell frihet. Gud blev något mindre allsmäktig än tidigare, och världslig lagstiftning trumfade i allt högre grad kyrkliga dekret. Slaveri praktiserades dock fortfarande (något som kunde rättfärdigas med att vissa etniska grupper helt enkelt inte ansågs vara fullvärdiga människor), även om man i modern tid stegvis avskaffat slaveriet. Kanada förbjöd slaveri redan på slutet av 1700-talet, och under 1800-talet förbjöds slaveriet i de flesta europeiska länder och deras kolonier. I Mellanöstern och Afrika har det tagit längre tid att förbjuda slaveri – Niger 2003, och Mauretanien 2007. Idag är slaveriet rent juridiskt avskaffat över hela världen, även om det alltjämt praktiseras i vissa länder.

Tragiskt nog har avskaffandet av slaveriet i mycket hög grad enbart gällt halva mänskligheten – männen. Kvinnor är i många länder fortfarande männens ägodelar, och står där under manligt förmyndarskap. De har inte samma rättigheter som män. Men man behöver inte gå särskilt långt tillbaka i historien för att hitta liknande förhållande även här i väst. Europa var kring förra sekelskiftet i det avseendet inte så förfärligt mycket bättre än dagens Saudiarabien, och våldtäkt inom äktenskapet blev i Sverige inte ett brott förrän 1965. I många länder är det fortfarande inte ett brott – män har där sexuell äganderätt över sina hustrurs kroppar.

I vår moderna tid, med demokrati, jämlikhet, frihet och FN:s deklaration om mänskliga rättigheter som rättesnöre för allt fler nationer på jorden, har vi snabbt gått mot en mer individualistisk människosyn, med mer respekt för individens rättigheter – om inte annat så för att vi människor i allt högre grad känner att vi vill ha det så, eftersom det höjer den generella livskvaliteten. Men än finns det alltså väldigt mycket kvar att göra.

Projektet #metoo har öppnat dörren till ett paradigmskifte, nästa steg i mänsklighetens (och individens) vandring mot ett stärkt självägande. Skammen har bytt sida, och plötsligt är det inte de som utsätts för övergrepp som behöver lägga locket på – i ett slag är det de som saknar respekt för andras självägande, de som tar för sig utan samtycke, som måste utstå rannsakan och klander, och det måste förstås ur ett humanistiskt perspektiv betraktas som något positivt.

Något som skulle kunna beskrivas som en brist i #metoo är att man enbart har fokuserat på just sexuella övergrepp. Detta överskuggar det faktum att övergreppen i sig ytterst sett ofta handlar betydligt mer om makt än sexualitet. Ett sätt att etablera och bekräfta makt är att kränka andra människors privata zoner, och sexuella övergrepp är en av flera klassiska metoder för detta. Tyvärr missar man då andra former av övergrepp, som inte är sexuella – som våld, hot, verbala kränkningar, härskartekniker, mobbing med mera. Att det fokuseras så ensidigt på sexuella övergrepp säger också något om hur vi ser på sex, som alldeles särskilt skamligt och kränkande. Det kommer i sinom tid att behövas ett #metoo för andra former av övergrepp också.

Frågan om kroppslig autonomi – självägande – är också mer komplex än att omfatta frihet från synligt och påtagligt tvång. I mer civiliserade stater, där det öppna tyranniet i diktaturer har bytts ut mot folkvalda representanter i demokratiska parlament, uppstår ofta en mjukare form av övermakt, en mer subtil paternalism, som många betraktar som mer godartad och acceptabel än forna tiders statsskick, i vilka medborgarna i praktiken var överhetens ägodelar att disponera fritt över. Men även i dessa mjukare demokratier ses som regel medborgarna som underordnade staten, som liksom en ansvarsfull förälder tar ansvar för människors väl och ve. Rättsstaten och lagen har som primärt syfte att skydda människor från att bli skadade och kränkta av andra, men lagstiftning används även i syfte att skydda människor från sig själva. Livegenskapen är alltså inte ens i Sverige helt avskaffad.

Frågan är – hur mycket frihet klarar vi av? Hur mycket vill vi människor bli styrda, egentligen? Hur mycket kan vi förvänta oss att individen ska underordna sig kollektivet, och dem som har makten över kollektivet? Vi har ett historiskt facit över allehanda sociala experiment genom århundraden, och borde kunna dra vissa slutsatser över vad som ger största möjliga livskvalitet för såväl varje enskild individ som kollektivet.

En lika relevant fråga är – hur mycket makt klarar vi av? Andras makt över oss? Vad vi kan se är att i samma grad som staten hindrar oss från individuella val, så skapar dessa hinder ofta större problem än de val vi kan tänkas göra. Kan det vara så att ett samhälle fungerar bäst när människor överlag har maximalt med makt över sig själva, men minimalt med makt över andra?

Hur mycket frihet vill du ha?
Hur mycket tycker du att andra ska få bestämma över dig?
Hur mycket frihet tycker du att andra ska få ha?

 

Carl Johan Rehbinder 2017

tunn linje

Läs artikeln på hemsidan för Syre! »
Se paneldebatten i Almedalen på YouTube! »

Dekorrand

Yttrandefrihetsdebatt med Lars Vilks

5/03, 2017

Yttrandefrihetsdiskussion på Studio Lederman

För en månad sedan åsåg jag en diskussion om yttrandefrihet på Studio Lederman, med Lars Vilks, Maciej Zaremba och Magnus Norell, med Willy Silberstein som moderator av samtalet.

Studio Lederman drivs av Jurij Lederman, en gammal teaterman som jag har känt sedan 1980, då han var min dramalärare på Teaterverkstan i Stockholm. Under många år har han i en källarlokal på Gästrikegatan drivit sin teater Studio Lederman – inte bara som teater, men också som arena för konserter, poesiläsningar och en mängd andra evenemang – däribland även politiska diskussioner som denna. Att öppna upp sin teater för denna typ av viktiga politiska diskussioner är beundransvärt, något jag verkligen uppmuntrar.

Det är alltid stimulerande med intelligenta diskussioner, och detta var verkligen en sådan. Att ha en nyanserad debatt om rasism, kriminalitet, islamism, terrorism och yttrandefrihet är tyvärr alltför ovanligt – det blir gärna en populistisk skyttegravskamp, med smutskastning åt båda hållen. På ena sidan har vi den ”intellektuella”, aktivistiska vänstern som blir alltmer ängslig, som inte vågar kritisera någonting, och som slänger rasistkortet på alla som vågar (alternativt aggressiv och våldsam). På andra sidan har vi den högljudda, rasistiska nationalisthögern, som blir allt ljudligare. Allt blir mer polariserat, mer svart och vitt. Då blir tyvärr den här sortens nyanserade diskussioner alltför ovanliga.

Uppställningen var imponerande. Magnus Norell är en svensk statsvetare, som forskar på frågor som rör terrorism, politiskt våld, demokratifrågor samt säkerhetspolitik i Mellanöstern och Centralasien, och har bl.a. skrivit boken ”Kalifatets återkomst” – som många förläggare tyckte var mycket bra, men ingen vågade ge ut den, så Norell gav till slut ut den på eget förlag. Maciej Zaremba är en välkänd och erkänd journalist och författare, med många oerhört intressanta artikelserier i bagaget. Willy Silberstein är journalist och professionell moderator, och har engagerat sig i frågor kring antisemitism. Lars Vilks behöver knappast en presentation, men är förstås en självklar person i detta sammanhang.

”Jag använder inte ordet islamofobi, eftersom jag är en seriös forskare.”
– Magnus Norell

Första halvan av samtalet var med Zaremba, Norell och Silberstein, och då diskuterades bland annat självcensur. Det fanns helt klart ett konsensus om att vi lever i en tid då det blir allt mer riskabelt att hävda åsikter som inte passar in i den så kallade åsiktskorridoren. Zaremba är en gentleman, och tycker att det finns mycket goda skäl att vara hänsynsfull – men att det nu har gått lite för långt med stämplandet av åsikter. Han visade också upp ett nummer av Charlie Hebdo, det sista numret före massmordet på redaktionsmedlemmarna, som var översatt till svenska – men som ingen vill finansiera. Det var för känsligt. Till slut ställde Reportrar utan gränser upp och och stödde publiceringen av detta nummer.

I andra halvlek, efter pausen, kom Lars Vilks. Av säkerhetsskäl är det väldigt komplicerat att ha Vilks som utannonserad gäst, och därför kom han som överraskningsgäst i andra halvlek. Magnus Norell (som har kunskap om säkerhetsprotokoll) ställde sig upp och gav direktiv till publiken om att stänga av sina mobiltelefoner. Verkligen stänga av. Minsta läcka att Vilks finns på plats gör ju sitiationen farligare alltefter att tiden går.

När Vilks var med i debatten handlade förstås väldigt mycket om hans situation, och vad som lett fram till att han har ständigt polisbeskydd. Man diskuterade förstås konst, yttrandefrihet och dess konsekvenser.

Istället för att försöka redogöra detaljerat för allt som avhandlades under diskussionen hänvisar jag gärna till den video som spelades in under kvällen, och som nu finns på YouTube.

Yttrandefrihetsdiskussion på Studio Lederman

tunn linje

Dagen efter denna diskussion gick jag än en gång på konstutställning med Lars Vilks – denna gång en utställning med den kinesiske konstnären Ai Weiwei. Efter det gick vi till ett kafé och pratade om konst, politik och livet. Det är extremt intressant att samtala om alla dessa ämnen med Vilks, som är en ovanligt klok, kunnig och intellektuellt stimulerande person att umgås med – särskilt om man som jag har ett stort intresse för konst, i kombination med livsfrågor. Jag ser fram emot nästa konstrunda med Lars Vilks!

Konstutställning med Ai Weiwei

Dekorrand

Cirkus Eros – total reinkarnation!

5/03, 2017

Cirkus Eros

Min erotiska hemsida Cirkus Eros har äntligen fått en total reinkarnation, och blivit en helt ny hemsida!

Cirkus Eros har funnits på Internet sedan 1999, och har haft miljontals besökare genom åren. Här finner du många olika former av erotisk inspiration – bilder, noveller, artiklar, konsumenttips, information om kurser och andra evenemang. Kort sagt en portal för all min konstnärliga och pedagogiska verksamhet som på ett eller annat sätt rör vid ämnen som kärlek, sex, relationer, tantra m.m.

Cirkus Eros började som ett rent konstnärligt projekt, men har vuxit till att också ha en filosofisk och politisk dimension, samt förstås en pedagogisk ambition, som framför allt kommer till uttryck i artiklar, samt våra kurser.

Min totala uppgradering har inneburit att jag har samma innehåll som tidigare, men MYCKET MER. Och en hel del av det gamla materialet har blivit kraftigt uppdaterat. En del artiklar var alldeles för gamla och passé, och har blivit uppgraderade. Det gäller särskilt artiklar med inriktning instruktion och inspiration. Det har också blivit fler bilder i vissa gallerier.

Några nyheter på sidan:

  • Ett helt nytt utseende, baserat på WordPress
  • Denna nyhetsblogg
  • Ett kalendarium för våra kurser
  • Fler bildgallerier med mer bilder
  • Mer överskådliga och lättillgängliga bildgallerier
  • Uppdaterade länksidor
  • Fler artiklar, uppdelar i fler kategorier
  • Fler recensioner på sidan Sköna Grejer
  • Uppdaterade mediasidor
  • 300 sidor bild och text

Jag är väldigt nöjd och stolt över att jag har fått detta enorma arbete gjort. Jag har arbetat i mer än två månader med att skapa denna nya hemsida, och nu kan du äntligen se resultatet.

Det är fortfarande mycket kvar att göra, och du kan säkerligen hitta en och annan miss, ett och annat fel här och där. Men en sån här sida blir aldrig klar, och jag gör allt jag kan för att fylla på med mer material, och även rätta till allehanda fel och luckor här och där.

Välkommen till Nya Cirkus Eros!

Kurser med Calle & Jennie Rehbinder!

Dekorrand

Spara

Spara

Spara

Tryckfrihetsordningen 250 år!

2/12, 2016

Tryckfrihetsförordningen

Idag finns det verkligen anledning att fira! Tryckfrihetsordningen, en av världens bästa lagar, fyller idag, den 2 december, 250 år, och det är värt att högtidlighålla.

Under ledning av den österbottniske prästen Anders Chydenius genomdrev mösspartiet vid riksdagen i Gävle den 2 december 1766 antagandet av en tryckfrihetsförordning som stoppade censur och införde offentlighetsprincipen för offentliga handlingar i svenska myndigheten, därmed även i Finland.

Viktiga komponenter i Tryckfrihetsförordningen är rätten att sprida information, offentlighetsprincipen och meddelarfriheten. Tanken är att vi ska garanteras ”ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning i vilket ämne som helst”. Sverige var länge också ensamt om att ha offentlighetsprincip, särskilt att ha den reglerad i grundlag.

Samtidigt befinner vi oss i en tid då yttrandefriheten blir attackerad från alla håll och kanter. Yttrandefriheten inskränks sakta mer och mer, och t.o.m. författare som Jonas Gardell höjer rösten och vill ha mer censur, något som för mig framstår som ytterligt absurt. Man skyller på ”näthat”, och viftar med lagförslag.

Just yttrandefriheten tycks vara särskilt farlig enligt många. Hur skulle det se ut om alla får säga precis vad de tycker? Ja, det blir ett vildvuxet medielandskap. Men vad är då alternativet? Ett ödsligt och räddhågat landskap, där ingen vågar säga flaska, för det kan ju leda till åtal?

Vi ser det redan, där en man blev anmäld för hets mot folkgrupp, för att han påstått att ett böneutrop i en moské lät som ett åsneskrik. Dumt sagt, kanske – men det ska inte leda till åtal. En annan blev fälld för att ha haft på sig en satirisk t-shirt med en bild av Hitler – en t-shirt man kan köpa i vilken souvenirshop som helst i London. En konstnär blir dömd till sex månaders fängelse, för teckningar, visade i ett galleri.

Tryckfrihet och yttrandefrihet är inte till för alla de som har socialt accepterade idéer, okontroversiella påståenden och politiskt korrekta yttranden. Yttrandefriheten finns till för dem som har de tokigaste idéerna, för dem som säger det vi andra inte vill höra, för dem som kan upplevas som kränkande.

Det finns de som säger att yttrandefrihet inte innebär rätten att kränka andra. De har fel. Det är just det yttrandefriheten är till för. Du kan välja att bli kränkt av precis vad som helst, och skulle vi förbjuda allt som någon kan bli kränkt av, så blir det inte så mycket kvar.

tunn linje

Om Tryckfrihetsförordningen (Wikipedia)
Tryckfriheten hotas av politiker och tyckare
(Nils Funcke, Expressen)
7 saker alla borde veta om tryckfrihetsförordningen (Sebastian Folcker, DN)

Dekorrand

Monopol och förmynderi

19/05, 2016

systembolaget-butiksbild

Jag är väldigt trött på allt det här tjatet om Systembolagets fantastiska sortiment. Systembolagets sortiment är för det första inte så bra som många påstår, särskilt inte i de mindre butikerna, eller på de mindre orterna. Men problemet är egentligen inte deras sortiment (även om det som sagt ofta har uppenbara brister), utan att det är det enda tillgängliga sortimentet. Det är monopolet som är problemet. Detta statsstyrda monopol gör det väldigt komplicerat att köpa alkoholhaltiga drycker, om man inte bor precis i närheten av ett Systembolag.

Jag bor i Bagarmossen, en liten söderförort i Stockholm, längs med den gröna linjen i tunnelbanan. Bagarmossen har cirka 10 000 invånare, men inget Systembolag. Närmaste t-banestationer längs med samma linje är Skarpnäck, Kärrtorp, Björkhagen och Hammarbyhöjden. Antalet invånare i Skarpnäck uppgår till cirka 11.000, Kärrtorp 4.300, Björkhagen 6.300, Hammarbyhöjden 6.700. Och det är likadant hela vägen – inget systembolag. Vi måste åka till Globen, Gullmarsplan eller Farsta Centrum för att hitta närmaste Systembolag.

Vi snackar alltså i runda slängar 40.000 invånare längs med vår gröna linje – utan systembolag. Så vadå bra sortiment? Vi är ca 40.000 som har INGET SORTIMENT ALLS.

Vinhylla

En del av vin- och spritsortimentet i en vanlig livsmedelsbutik i en mindre fransk stad.

Det skulle vara så mycket trevligare om vårt lokala ICA hade några varianter av vin och annat dryckjom i hyllorna. Då skulle jag kunna göra en rödvinssås när jag vill, eller köpa en flaska kylt rosé den där söndagseftermiddagen då solen gassar och vi vill njuta av en picknick i det gröna. Och så kan man åka till specialbutiker när man vill ha det där lilla extra, sånt man vill lagra. Det går alldeles utmärkt i Danmark och Tyskland (och de flesta andra europeiska länder), så varför inte här?

Hur stor skillnad är det egentligen på tyskar, danskar och svenskar? Kan man leda i bevis att svenskar har påtagligt sämre omdöme och förmåga att ta ansvar för sitt liv och sin hälsa, än förslagsvis tyskar? Skulle inte tro det. Paranoia och kontrollbehov, säger jag.

”Förmynderi – inkörsporten till tyngre former av maktmissbruk.”

– Fritt efter Mattias Svensson

Vad jag först och främst är ute efter är att vi bör betrakta vuxna människor som just vuxna människor. Vi agerar ofta som vi förväntas agera. Om ett helt folk betraktas av ”överheten” som små olydiga barn som måste domineras, och majoriteten av folket ger denna ”överhet” legitimitet, så kommer många att agera just så. Eller i bästa fall bli rebeller, vilket vore helt onödigt slöseri med energi i en mer tillåtande kultur.

Man behöver inte lägga ner Systembolaget. Men ta för helvete ifrån dem detaljhandelsmonopolet, sälj ut och konkurrensutsätt. Hur jävla svårt kan det vara?

Sen kan vi snacka om saken. Skål!

callejenniegos

Bättre än så här kan man nog inte ha det…

Dekorrand

De sämsta argumenten mot cannabislegalisering

17/02, 2015

Cannabis

I drygt 40 år har Sverige haft en starkt repressiv drogpolitik. Redan misstanken att du kan ha en drog i blodet ger polisen rätt att tvinga dig att kissa i en mugg – med vittnen – eller blodprov. Negativt resultat, och du har ”bara” fått en hemsk erfarenhet. Positivt resultat, och du får dryga böter, samt ett svårt socialt stigma. Du förlorar ditt jobb, får prickar i register, blir relegerad från dina skola. Ditt liv krossas. Detta är priset för en repressiv politik.

Blir samhället bättre av hård lagstiftning? Har vi färre missbrukare än länder med liberalare lagstiftning? Nej. Det finns minst lika mycket droger i Sverige som i övriga EU, och därtill har vi en betydligt högre dödlighet av missbruk än genomsnittet. Ändå tror många fortfarande att lagarna är bra, och att de bör upprätthållas.

weed

Låt oss gå genom några av de mest klassiska argumenten:

”Det behövs inte en ny drog!”
Cannabis är inte en ny drog. Den har använts av människor i tiotusentals år. Men om den vore ny, så vore det väl fantastiskt bra med en bättre drog, som ersätter de nu populära, men betydligt farligare och dödligare drogerna? Alkohol och tobak dödar, skadar och skapar enormt mycket elände. Ingen har någonsin dött av cannabis. Förbudet driver dock fram betydligt farligare alternativ, som Spice.

”Kan man inte ha kul utan droger har man problem”
Sant. Men frågan är om det ska vara tillåtet att ha kul med droger – också. Människor har i alla tider använt droger, och kommer alltid att göra det. Det är lika naturligt och självklart för människor att använda droger som att ha sex. Så länge det finns ett behov, så finns det en marknad, alldeles oavsett lagstiftning. Och om det faktiskt är så att man inte kan ha kul utan droger, så behöver man hjälp. Inte straff.

”Om tillgängligheten ökar blir det fler missbrukare”
Nej. Internationella studier visar att andelen medborgare i varje land som är missbrukare är tämligen konstant, oavsett lagstiftning. Och det gäller inte bara droger, utan allt man eventuellt kan utveckla ett beroende av. Det är alltså inte drogen i sig som skapar problem. Det är också viktigt att skilja på bruk och missbruk. Minst 90 % av alla de som använder droger (legala eller illegala) blir inte beroende, och har följaktligen inga drogproblem.

”Missbrukarna kostar samhället enorma pengar”
Nej – polis, rättsväsende och fängelser kostar samhället enormt mycket mer pengar än missbrukarna någonsin skulle kunna komma upp i på egen hand. Om man istället legaliserade, reglerade och beskattade handeln med cannabis (och andra droger), så skulle den kunna finansiera vården av den lilla andel brukare som blir missbrukare, och mer därtill.

”Att lätta på lagarna skickar fel signaler”
Det beror förstås på vilka signaler vi vill skicka ut. Ska vi signalera att samtliga drogbrukare är kriminella syndabockar som ska straffas, eller vill signalera att empati är bra, och att vi bör hjälpa missbrukare?

”Man blir dum i huvudet utav att röka hasch – det sänker ditt IQ”
Nej, cannabis sänker inte IQ. Detta är ett påstående som kommer från en studie som har fått mycket hård kritik i vetenskapliga kretsar. Om man nyttjar cannabis väldigt ofta under en lång tid kan man förvisso bli rätt ”såsig i huvudet”, men det går över så fort man slutar, eller minskar sin konsumtion.

”Cannabis är inkörsport till tyngre droger”
Nej. Den s.k. Gateway-teorin har blivit överbevisad flera gånger om. Det enda sättet på vilket cannabis skulle kunna vara inkörsport är för att samma personer som säljer cannabis ibland också säljer andra droger. En legalisering skulle alltså bryta även den koppplingen.

”Man kan få en haschpsykos, eller schizofreni.”
Nej. Om man har en latent psykos så finns det en liten ökad risk för att cannabis sätter igång psykosen – men det kan även hända av alkohol, stress och en mängd andra triggers. Haschpsykos som eget fenomen existerar alltså inte. Det är även vetenskapligt bevisat att schizofreni inte har någon som helst koppling till cannabisbruk.

”Cannabis är faktiskt inte ofarligt!”
Det är det ingen som har påstått heller. Men om man ska jämföra olika drogers farlighet, så är det extremt absurt att cannabis kan vara förbjudet, samtidigt som alkohol och tobak är tillåtna.

”Det finns faktiskt en anledning till att cannabis är förbjudet!”
Ja, självklart. Men det har absolut inte med omsorg om medborgarnas hälsa att göra. När cannabis förbjöds i USA 1937 hade det politiska och ekonomiska orsaker. Läkare ville stoppa förbudet, och all forskning visade att cannabis var så pass ofarligt att ett förbud absolut inte var motiverat. Däremot fanns det stora företag som såg hampa som en svår konkurrent till sina egna produkter, och därför bedrev man hård lobbyverksamhet i Washington DC för att förbjuda. När president Nixon på 1970-talet startade ”kriget mot droger” så var det för att få stopp på fredsrörelsen som protesterade mot Vietnamkriget – de rökte ju cannabis allihop, så då var det ju praktiskt att förvandla politiska motståndare till tungt kriminella. Och på den vägen är det.

”Cannabis hör inte till vår kultur!”
Detta måste vara ett av de allra sämsta argumenten någonsin. Pizza, någon? Kebab? Thai-wok? Hiphop-musik? Jazz? Yoga? Man har funnit cannabisfrön i vikingagravar – och i modern tid har svenskar brukat cannabis i minst 50 år, sannolikt mer. Hur länge ska något finnas i ett land för att räknas till dess kultur?

weed

Det finns många fler dåliga argument som florerar i debatten, men det här var ett axplock. Vad man skulle kunna önska är överlag en mer seriös och faktabaserad debatt utan propaganda och moralistiska brösttoner.

Cannabis har påtagligt positiva effekter, flera medicinska – det motverkar MS, depression, smärta, epilepsi och mycket mer, och för många är cannabis vägen till ett normalt liv. Det kan dessutom vara mysigt och njutbart att nyttja. Om man väger de dåliga sidorna mot de goda så är resultatet överväldigande positivt.

En global legalisering av cannabis är på sikt oundviklig. Det är i praktiken bara en tidsfråga – det finns helt enkelt inga goda argument för att upprätthålla förbudet. Frågan är bara hur länge vi ska dra ut på det. Det börjar verkligen bli dags för vetenskap, fakta och förnuft att råda – även i lagstiftande församling – snarare än lögner och skräckpropaganda.

LEGALIZE IT!

tunn linje

Fler som skriver om cannabis:
Magnus Linton – Nu rasar grunden för svensk drogpolitik
Magnus Callmyr – Sverige behöver en helt ny narkotikapolitik för att minska dödstalen
Joackim Ohlsson – Det här är den sanna historien om när cannabis blev olagligt
Axel Hallberg (Grön Ungdom) – Alla partierna måste börja öppet debattera cannabislegalisering
Christian Engström (Piratpartiet) – Stoppa spice genom att avkriminalisera cannabis

Dekorrand

Det finns anledning att bli upprörd

14/05, 2014

Arg som fan!

Snart är det dags för val till EU-parlamentet. Många har redan röstat, eftersom man kan förtidsrösta sedan några dagar tillbaka. Allmänna val är en viktig del av demokratin, att alla vuxna människor i ett land, ett län, en kommun, ska kunna påverka vilka som ska representera oss i de församlingar som administrerar de delar av samhällets funktioner som allmänt anses vara en uppgift för just dessa folkvalda församlingar, snarare än för civilsamhällets privata initiativ.

Vad som ska styras av riksdag, landsting, kommuner – och EU – är en ideologisk fråga, liksom hur och i vilken riktning. Det är därför vi har flera olika partier och politiska representanter som vi kan välja mellan, efter eget hjärta och hjärna, egna värderingar och mål. Så långt är allt väl.

I verkligheten kan det bli betydligt snaskigare. Den bristande kunskapen om, och ointresset för EU överlag, präglar såväl svensk politik som nyhetsmedia. Ingen verkar bry sig nämnvärt. Detta i sin tur gör förstås att svenskar generellt också har väldigt låg medvetenhet om vilken roll EU faktiskt spelar i våra liv, vilket lämnar fältet öppet för en hel del snuskig och antidemokratisk manipulation. Media och politiker kan enkelt samverka om att framhäva vissa aktörer, och gömma undan andra.

Piratpartiet förminskat

Ett av de mest flagranta övergreppen var förstås SvT:s partiledardebatt tre veckor före EU-valet, som officiellt skulle handla om inrikespolitik, varför endast partiledarna för riksdagspartierna bjöds in. Inte Anna Troberg från Piratpartiet – för detta skulle ju handla om svensk inrikespolitik, inte om EU. Ändå handlade större delen av debatten om just EU. Piratpartiet mobbades ut totalt genom den värsta formen av härskarteknik, nämligen osynliggörande. Och SvT ska som public service-kanal vara opartiskt och objektivt, något som i detta fall i det närmaste är ett riktigt dåligt skämt. Många protesterade, men det hjälptes alltså inte.

Detta osynliggörande fortsätter i andra debatter i radio, tidningar och för den delen skolor, där man ofta helt ignorerar EU-valet, struntar i att hålla skolval, och därmed helt undviker att ens bjuda in representanter för de politiska partierna. Och även om man anordnar debatter händer det extremt ofta att Piratpartiet inte ens blir inbjudna. Varför kan man enbart spekulera i, men ofta rör det sig antagligen om ren okunnighet och arrogans i kombination. Många har helt enkelt inte en aning om hur politik bedrivs i EU-parlamentet, eller vilka som gör jobbet, och så tar man den enklaste vägen ur problemet – man hoppar över det, ignorerar det, låtsas att det inte finns.

eu_arliament

De politiska processerna går till på väldigt olika sätt i nationella parlament och EU-parlamentet. Politiska partier kan vara representerade i nationella parlament, men inte i EU – och tvärtom. Detta är också bortom mångas horisont. Att ett helt politiskt parti kanske bara representeras av en enda person i EU-parlamentet är ytterligare en sådan för många okänd sak. Att man därför arbetar i större partigrupper, där miljöpartier, vänsterpartier och andra partier kan samsas i samma grupp kan också vara ett okänt fenomen.

Just så är det i Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen (G/EFA) i EU-parlementet, som samlar såväl miljöpartier och ett par vänstergrupper som inte vill vara med i den mer extrema GUE/NGL, samt Piratpartiets två ledamöter, Christian Engström och Amelia Andersdotter. Under de snart fem år som Piratpartiet varit representerat i EU-parlamentet har det hänt en hel del, och alldeles uppenbart har Christian och Amelia gjort skillnad.

I EU-parlamentet är det en fördel att vara specialiserad, att fokusera på ett fåtal skarpa frågor, eftersom man då har störst chans att faktiskt göra nytta. Isabella Lövin från Miljöpartiet är uppenbarligen endast intresserad av fiskerinäringen, och har fokuserat stenhårt på det – men så har hon också lyckats driva genom stora förändringar. Detsamma gäller Christian Engström och Amelia Andersdotter, som med sitt fokus på Internet, digitala rättigheter, respekt för privatliv och integritet, också har gjort stora skillnader.

Piratpartiet stoppade ACTA, ett handelsavtal som bl.a. gav tullmyndigheter extremt överdrivna rättigheter att snoka i privata datorer och mobiltelefoner, Piratpartiet har drivit frågan om dataskyddsförordningen för att försvara skyddet av dina personuppgifter, Piratpartiet har banat vägen för en upphovsrättsreform, genom att vända hela den Gröna Gruppen till Piratpartiets ståndpunkt i frågan, Piratpartiet stoppade ett förslag om att stänga av misstänkta fildelare från Internet – och Piratpartiet har även drivit fram en reglering av dyra roamingavgifter vid utlandsresor. Det låter kanske som perifera frågor, men de har större betydelse för väldigt många än man kanske kan ana vid en första anblick.

Piratpartiet vill under kommande mandatperiod påverka EU till att bli mer demokratiskt, skydda ditt privatliv ännu mer mot övervakning, inklusive dina personuppgifter, stärka mångfalden och den fria rörligheten, öka EU:s satsningar på forskning och teknisk innovation, samt stoppa smyglagstiftning genom handelsavtal.

Piratpartiet vill vara en vakthund för att skydda din integritet, och fem år i EU-parlamentet har bevisat att partiet har vassa tänder och starka käkar, och kan därmed fortsätta att göra sitt jobb, effektivt och målmedvetet.

Men på grund av en djupt antidemokratisk grundinställning hos svenska media, svenska politiker och andra instanser som t.ex. skolledningar, så har man i det närmaste totalt osynliggjort Piratpartiet, och framhävt andra, nya mediafavoriter som t.ex. F! (under riksdagsvalet 2010 var Sd mediafavoriterna) – och det är högst osannolikt att denna snedvridning inte kommer att skada Piratpartiet i valet. Hur det än går kommer det att behövas en hård kritisk granskning av hur valrörelsen har hanterats av alla inblandade.

PP vinnare i EU-valet

Piratpartiet har nu två mandat i EU-parlamentet, av tjugo tillgängliga för Sverige. Piratpartiet fick en skrällseger i EU-valet 2009, med över 7 %, vilket alltså gav två platser i parlamentet – fler än hälften av riksdagspartierna, med andra ord. C har ett mandat, Kd har ett, V har ett, och Sd har inget alls. Men när EU ska debatteras, i media och i skolor, så händer det skandalöst ofta att Piratpartiet inte bjuds in alls. Med andra ord – det finns verkligen anledning att bli upprörd. Inte bara å Piratpartiets vägnar, men å demokratins vägnar, och mot de drygt 7 % av de svenska medborgare som röstade i EU-valet 2009.

Makt korrumperar. Det vet vi, och ändå glömmer vi bort det när vi borde vara som mest uppmärksamma på det. Om man är det minsta konspirationsteoretiskt lagd, skulle man kunna ana ugglor i mossen – att det har beslutats i ett slutet rum någonstans att man inte ska ge Piratpartiet en chans. Men som det så ofta är när man anar konspirationer, så är svaret ofta betydligt enklare än så. Det handlar som regel om lättja, inkompetens, egennytta – och ren dumhet. Och så kan det förstås finnas ett omedvetet konsensus, en allmän värdering att vissa grupper helt enkelt inte förtjänar uppmärksamhet, och så ”glömmer man bort” dessa grupper.

Det är inte acceptabelt att media och etablerade politiker samverkar för att på ett markant antidemokratiskt sätt stöta ut ett parti från den demokratiska spelplanen. Alla aktörer i ett spel måste givetvis sköta sina marker och spelpjäser, men det är inte rent spel när några går ihop för att hindra en av spelarna från att ens få tärningen. Politik innebär med all nödvändighet fulspel och intriger, men det ska inte döljas, än mindre uppmuntras av media – tvärtom borde media (särskilt ”opartisk public serice”-TV som SvT) arbeta för rent spel och objektivitet. Så har inte skett inför EU-valet, och det är djupt problematiskt.

Om du inte är tokförbannad har du ingen koll på vad som pågår.

tunn linje

Fler som skriver om detta:
Anna Troberg, Master Wheelchair, Arga GB-gubben

Dekorrand


%d bloggare gillar detta: