Att försvara vårt kulturarv

Så var det då återigen dags att försvara ett kulturarv. Vi hedningar slogs för Mjölner på 1990-talet, och den striden vann vi. Men nu är det dags igen, som sagt. Den nazistiska grupperingen NMR (Nordiska Motståndsrörelsen), de där flaggviftande dilettanterna i fula kläder, frustrerade klantarslen med låg IQ, som fick massor av media när de dök upp i Almedalen, har valt att använda runan Tyr som sin symbol.

Som ett eko i dalen dyker den populistiska, politiska eliten och megafonmedia utan hjärna också upp och exploaterar runan, genom att skrika högt att Tyrrunan är nazistisk. Detta är förstås historielös idioti, och respektlös okunskap. Så det blev dags för att skriva en protestartikel, något som Svenska Dagbladet omedelbart gillade, och lade ut artikeln så fort de kunde, redan den 29 september, dagen före en stor nazistisk demonstration i Göteborg. den 30 kom artikeln även ut i papperstidningen. Aftonbladet ville också ha artikeln, men SvD kom före. Kul att vara lite populär nån gång då och då.

Det var jag som skrev artikeln, men jag fick med mig flera undertecknare – nuvarande ordförande i Samfundet Forn Sed Sverige, rådsgydjan samt tre tidigare ordförande (mig inkluderad). Fin uppställning, med andra ord.

Här följer artikeln:

”Tyrrunan är inte en nazistisk symbol”

För oss nordiska hedningar är runorna värda respekt och vördnad. Vi blir arga och kränkta när omgivningen går på nazisternas hatiska propaganda, och tror att de har rätt att äga våra symboler – som vi ser som goda och kraftfulla, skriver representanter för Samfundet Forn Sed Sverige.

DEBATT | NAZISTER
På 1990-talet började flera nynazistiska grupper använda fornnordiska symboler, i tron att de kunde göra dem till sina egna. Då handlade det framför allt om Mjölner – Tors hammare – och vissa runor, som till exempel Odalrunan. Flera journalister talade vitt och brett (och felaktigt) om att torshammaren var en nazistisk symbol, och vissa ropade på förbud. Detta stötte lyckligtvis på patrull. De flesta som gått i svensk skola vet nämligen att Tors hammare inte alls är en nazistisk eller rasistisk symbol, utan en god symbol för gudomligt beskydd mot nidingar och illdåd, samt mot missväxt och dålig skörd.
Debatt

Samtidigt som historielösa och obildade opinionsbildare satt i tv-rutorna och ondgjorde sig över fornskandinaviska symboler, blev torshammaren Sveriges vanligaste smycke. Guldfynd sålde Mjölner på löpande band. Vanligt folk gick inte på propagandan, gjorde en tyst revolution och försvarade hammaren mot att kidnappas av nazisterna – genom att bära den. Samma fenomen skedde med svenska flaggan, som under en tid uppfattades som närapå direkt rasistisk, togs tillbaka med råge efter ett Fotbolls-VM, där Sveriges framgångar gjorde att glada sportentusiaster fyllde parker och torg med svenska flaggor. Efter den manifestationen blev det svårt för hatiska grupper att göra anspråk på flaggan.

Nu ser vi samma sak hända igen. Fast nu är det Tyrrunan som blivit den ”nya” symbolen för ondskan. Tyrrunan är å ena sidan bara ett gammalt skrivtecken, men den representerar också guden Tyr, som står för rättvisa, rättssäkerhet, sanning, mod, rättrådighet och självuppoffring för det allmänna goda. Tyr offrar sin hand i Fenrisulvens gap, för att det ska gå att fjättra den glupande hungriga och ständigt växande ulven, och därmed rädda världen. Tyr står på intet sätt för de destruktiva och våldsamma värderingar som nazister gärna omfamnar. Att tro att runor är nazistiska för att nazister använder dem är lika dumt som att tro att man är nazist om man kör Mercedes, har en diskmaskin från Siemens och kläder från Hugo Boss.

Ja, nazisterna på 1930-talet använde runor, svastikan, och flera andra kraftfulla symboler, som i de kulturer symbolerna stals från generellt representerar något gott. Men det gör inte att symbolerna är nazistiska i sig. Bara om man låter dem ta dem. Men man ska inte ge bort makten över uråldriga symboler till folk som använder dem i mörkrets och skräckens tjänst. Mjölner, valknuten, runorna, är kraftfulla symboler, och därför är det särskilt viktigt att inte demonisera dem, eftersom det är just det dessa ondskans lakejer önskar.

För oss nordiska hedningar är runorna värda respekt och vördnad. Vi som aktivt praktiserar den forna seden blir irriterade, arga och med all rätt kränkta – inte främst på grund av nazisternas tilltag, utan för att omgivningen så lätt går på deras hatiska propaganda, och tror att nazisterna har rätt att äga våra symboler, som vi uppfattar som goda och kraftfulla. En bättre väg är att inte låta nazisterna vinna, inte förbjuda symbolerna – vi tar dem tillbaka. Vrid runorna ur händerna på nazisterna, genom att använda dem – med respekt, tolerans och kärlek.

Bruse LF Persson
ordförande i Samfundet Forn Sed Sverige

Emma Hernejärvi
rådsgydja i Samfundet Forn Sed Sverige

Carl Johan Rehbinder
tidigare ordförande i Samfundet Forn Sed Sverige

Henrik Hallgren
tidigare ordförande i Samfundet Forn Sed Sverige

Mikael Perman
tidigare ordförande i Samfundet Forn Sed Sverige

Läs artikeln på Svenska Dagbladets egen hemsida! »

Tryckfrihetsordningen 250 år!

Idag finns det verkligen anledning att fira! Tryckfrihetsordningen, en av världens bästa lagar, fyller idag, den 2 december, 250 år, och det är värt att högtidlighålla.

Under ledning av den österbottniske prästen Anders Chydenius genomdrev mösspartiet vid riksdagen i Gävle den 2 december 1766 antagandet av en tryckfrihetsförordning som stoppade censur och införde offentlighetsprincipen för offentliga handlingar i svenska myndigheten, därmed även i Finland.

Viktiga komponenter i Tryckfrihetsförordningen är rätten att sprida information, offentlighetsprincipen och meddelarfriheten. Tanken är att vi ska garanteras ”ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning i vilket ämne som helst”. Sverige var länge också ensamt om att ha offentlighetsprincip, särskilt att ha den reglerad i grundlag.

Samtidigt befinner vi oss i en tid då yttrandefriheten blir attackerad från alla håll och kanter. Yttrandefriheten inskränks sakta mer och mer, och t.o.m. författare som Jonas Gardell höjer rösten och vill ha mer censur, något som för mig framstår som ytterligt absurt. Man skyller på ”näthat”, och viftar med lagförslag.

Just yttrandefriheten tycks vara särskilt farlig enligt många. Hur skulle det se ut om alla får säga precis vad de tycker? Ja, det blir ett vildvuxet medielandskap. Men vad är då alternativet? Ett ödsligt och räddhågat landskap, där ingen vågar säga flaska, för det kan ju leda till åtal?

Vi ser det redan, där en man blev anmäld för hets mot folkgrupp, för att han påstått att ett böneutrop i en moské lät som ett åsneskrik. Dumt sagt, kanske – men det ska inte leda till åtal. En annan blev fälld för att ha haft på sig en satirisk t-shirt med en bild av Hitler – en t-shirt man kan köpa i vilken souvenirshop som helst i London. En konstnär blir dömd till sex månaders fängelse, för teckningar, visade i ett galleri.

Tryckfrihet och yttrandefrihet är inte till för alla de som har socialt accepterade idéer, okontroversiella påståenden och politiskt korrekta yttranden. Yttrandefriheten finns till för dem som har de tokigaste idéerna, för dem som säger det vi andra inte vill höra, för dem som kan upplevas som kränkande.

Det finns de som säger att yttrandefrihet inte innebär rätten att kränka andra. De har fel. Det är just det yttrandefriheten är till för. Du kan välja att bli kränkt av precis vad som helst, och skulle vi förbjuda allt som någon kan bli kränkt av, så blir det inte så mycket kvar.

Om Tryckfrihetsförordningen (Wikipedia)
Tryckfriheten hotas av politiker och tyckare (Nils Funcke, Expressen)
7 saker alla borde veta om tryckfrihetsförordningen (Sebastian Folcker, DN)

Det finns anledning att bli upprörd

Snart är det dags för val till EU-parlamentet. Många har redan röstat, eftersom man kan förtidsrösta sedan några dagar tillbaka. Allmänna val är en viktig del av demokratin, att alla vuxna människor i ett land, ett län, en kommun, ska kunna påverka vilka som ska representera oss i de församlingar som administrerar de delar av samhällets funktioner som allmänt anses vara en uppgift för just dessa folkvalda församlingar, snarare än för civilsamhällets privata initiativ.

Vad som ska styras av riksdag, landsting, kommuner – och EU – är en ideologisk fråga, liksom hur och i vilken riktning. Det är därför vi har flera olika partier och politiska representanter som vi kan välja mellan, efter eget hjärta och hjärna, egna värderingar och mål. Så långt är allt väl.

I verkligheten kan det bli betydligt snaskigare. Den bristande kunskapen om, och ointresset för EU överlag, präglar såväl svensk politik som nyhetsmedia. Ingen verkar bry sig nämnvärt. Detta i sin tur gör förstås att svenskar generellt också har väldigt låg medvetenhet om vilken roll EU faktiskt spelar i våra liv, vilket lämnar fältet öppet för en hel del snuskig och antidemokratisk manipulation. Media och politiker kan enkelt samverka om att framhäva vissa aktörer, och gömma undan andra.

Ett av de mest flagranta övergreppen var förstås SvT:s partiledardebatt tre veckor före EU-valet, som officiellt skulle handla om inrikespolitik, varför endast partiledarna för riksdagspartierna bjöds in. Inte Anna Troberg från Piratpartiet – för detta skulle ju handla om svensk inrikespolitik, inte om EU. Ändå handlade större delen av debatten om just EU. Piratpartiet mobbades ut totalt genom den värsta formen av härskarteknik, nämligen osynliggörande. Och SvT ska som public service-kanal vara opartiskt och objektivt, något som i detta fall i det närmaste är ett riktigt dåligt skämt. Många protesterade, men det hjälptes alltså inte.

Detta osynliggörande fortsätter i andra debatter i radio, tidningar och för den delen skolor, där man ofta helt ignorerar EU-valet, struntar i att hålla skolval, och därmed helt undviker att ens bjuda in representanter för de politiska partierna. Och även om man anordnar debatter händer det extremt ofta att Piratpartiet inte ens blir inbjudna. Varför kan man enbart spekulera i, men ofta rör det sig antagligen om ren okunnighet och arrogans i kombination. Många har helt enkelt inte en aning om hur politik bedrivs i EU-parlamentet, eller vilka som gör jobbet, och så tar man den enklaste vägen ur problemet – man hoppar över det, ignorerar det, låtsas att det inte finns.

De politiska processerna går till på väldigt olika sätt i nationella parlament och EU-parlamentet. Politiska partier kan vara representerade i nationella parlament, men inte i EU – och tvärtom. Detta är också bortom mångas horisont. Att ett helt politiskt parti kanske bara representeras av en enda person i EU-parlamentet är ytterligare en sådan för många okänd sak. Att man därför arbetar i större partigrupper, där miljöpartier, vänsterpartier och andra partier kan samsas i samma grupp kan också vara ett okänt fenomen.

Just så är det i Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen (G/EFA) i EU-parlementet, som samlar såväl miljöpartier och ett par vänstergrupper som inte vill vara med i den mer extrema GUE/NGL, samt Piratpartiets två ledamöter, Christian Engström och Amelia Andersdotter. Under de snart fem år som Piratpartiet varit representerat i EU-parlamentet har det hänt en hel del, och alldeles uppenbart har Christian och Amelia gjort skillnad.

I EU-parlamentet är det en fördel att vara specialiserad, att fokusera på ett fåtal skarpa frågor, eftersom man då har störst chans att faktiskt göra nytta. Isabella Lövin från Miljöpartiet är uppenbarligen endast intresserad av fiskerinäringen, och har fokuserat stenhårt på det – men så har hon också lyckats driva genom stora förändringar. Detsamma gäller Christian Engström och Amelia Andersdotter, som med sitt fokus på Internet, digitala rättigheter, respekt för privatliv och integritet, också har gjort stora skillnader.

Piratpartiet stoppade ACTA, ett handelsavtal som bl.a. gav tullmyndigheter extremt överdrivna rättigheter att snoka i privata datorer och mobiltelefoner, Piratpartiet har drivit frågan om dataskyddsförordningen för att försvara skyddet av dina personuppgifter, Piratpartiet har banat vägen för en upphovsrättsreform, genom att vända hela den Gröna Gruppen till Piratpartiets ståndpunkt i frågan, Piratpartiet stoppade ett förslag om att stänga av misstänkta fildelare från Internet – och Piratpartiet har även drivit fram en reglering av dyra roamingavgifter vid utlandsresor. Det låter kanske som perifera frågor, men de har större betydelse för väldigt många än man kanske kan ana vid en första anblick.

Piratpartiet vill under kommande mandatperiod påverka EU till att bli mer demokratiskt, skydda ditt privatliv ännu mer mot övervakning, inklusive dina personuppgifter, stärka mångfalden och den fria rörligheten, öka EU:s satsningar på forskning och teknisk innovation, samt stoppa smyglagstiftning genom handelsavtal.

Piratpartiet vill vara en vakthund för att skydda din integritet, och fem år i EU-parlamentet har bevisat att partiet har vassa tänder och starka käkar, och kan därmed fortsätta att göra sitt jobb, effektivt och målmedvetet.

Men på grund av en djupt antidemokratisk grundinställning hos svenska media, svenska politiker och andra instanser som t.ex. skolledningar, så har man i det närmaste totalt osynliggjort Piratpartiet, och framhävt andra, nya mediafavoriter som t.ex. F! (under riksdagsvalet 2010 var Sd mediafavoriterna) – och det är högst osannolikt att denna snedvridning inte kommer att skada Piratpartiet i valet. Hur det än går kommer det att behövas en hård kritisk granskning av hur valrörelsen har hanterats av alla inblandade.

Piratpartiet har nu två mandat i EU-parlamentet, av tjugo tillgängliga för Sverige. Piratpartiet fick en skrällseger i EU-valet 2009, med över 7 %, vilket alltså gav två platser i parlamentet – fler än hälften av riksdagspartierna, med andra ord. C har ett mandat, Kd har ett, V har ett, och Sd har inget alls. Men när EU ska debatteras, i media och i skolor, så händer det skandalöst ofta att Piratpartiet inte bjuds in alls. Med andra ord – det finns verkligen anledning att bli upprörd. Inte bara å Piratpartiets vägnar, men å demokratins vägnar, och mot de drygt 7 % av de svenska medborgare som röstade i EU-valet 2009.

Makt korrumperar. Det vet vi, och ändå glömmer vi bort det när vi borde vara som mest uppmärksamma på det. Om man är det minsta konspirationsteoretiskt lagd, skulle man kunna ana ugglor i mossen – att det har beslutats i ett slutet rum någonstans att man inte ska ge Piratpartiet en chans. Men som det så ofta är när man anar konspirationer, så är svaret ofta betydligt enklare än så. Det handlar som regel om lättja, inkompetens, egennytta – och ren dumhet. Och så kan det förstås finnas ett omedvetet konsensus, en allmän värdering att vissa grupper helt enkelt inte förtjänar uppmärksamhet, och så ”glömmer man bort” dessa grupper.

Det är inte acceptabelt att media och etablerade politiker samverkar för att på ett markant antidemokratiskt sätt stöta ut ett parti från den demokratiska spelplanen. Alla aktörer i ett spel måste givetvis sköta sina marker och spelpjäser, men det är inte rent spel när några går ihop för att hindra en av spelarna från att ens få tärningen. Politik innebär med all nödvändighet fulspel och intriger, men det ska inte döljas, än mindre uppmuntras av media – tvärtom borde media (särskilt ”opartisk public serice”-TV som SvT) arbeta för rent spel och objektivitet. Så har inte skett inför EU-valet, och det är djupt problematiskt.

Fler som skriver om detta:
Anna Troberg, Master Wheelchair, Arga GB-gubben

Statistik

87 % av alla procentsatser som hävdas i olika sammanhang är i själva verket tagna rätt ur luften.

Kom ihåg det nästa gång politiker, journalister, reklammakare och andra åsiktsmaskiner drar siffor ur hatten för att bevisa sin propaganda.

”There are three kinds of lies: lies, damned lies, and statistics.”
– Benjamin Disraeli

Oseriös skräckpropaganda i DN om sexberoende

DN verkar ha väldigt ont om nyheter att rapportera, och låter inkompetenta sommarvikarier spåna loss lite, och det kan ju bli lite si och så med den saken. Som ett komplement till en artikel om sexberoende, ”Jag blev sexmissbrukare”, har DN en sida med en lista över ”Tio olika sexuella problembeteenden”, kopierade ur en bok med namnet ”Det är inte kärlek – när sex blir en drog”, av Kristin Rydberg & Erik Sundby.

EDIT: Alldeles innan jag publicerade denna bloggpost fick DN ta mot så många protester mot dessa artiklar att de tog bort dem från nätet. De går fortfarande att hitta cachade på Google, och jag kopierade dem till min hårddisk, så bevisen finns kvar – och jag tyckte att ämnet var såpass intressant att skriva om, så det blev en bloggpost ändå.

Det finns flera problem med denna ”artikel”. För det första saknas en vettig kontext. Där finns en rubrik – ”Tio olika sexuella problembeteenden” – och en lista med olika beteenden som då beskrivs som varningstecken för sexberoende. De flesta av dessa beteenden kan utan vidare beskrivas som fullt normala och friska beteenden, som många ägnar sig åt utan någon som helst beroendeproblematik, och därför blir det väldigt otrevligt att helt utan förklarande kontext infoga dessa aktiviteter på en lista över problembeteenden.

Så vad är det för påståenden som jag tycker är så hemska, då? Ja, det tänker jag förstås kommentera, så jag listar dem här nedan, med mina kommentarer i kursiv stil mellan punkterna.

Tio olika sexuella problembeteenden

1. Fantasisex. Här är det sexuella upphetsningsmönstret inriktat på erotiska fantasier, objektifiering av människor och sexualisering av olika situationer. Upphetsningen kretsar kring tankar om sexuella möjligheter, något man hela tiden återkommer till med besatthet.

Ja, självklart måste det vara problematiskt med sexuella fantasier. Det fattar ju vem som helst att om man kan hitta på erotiska scenarion som går utanför hetero-vanilj-missionärssex med lampan släckt, så måste det vara ett varningstecken på sexberoende. Duh.

2. Förförelse och erövring. Här handlar det om att förföra och beroendet kretsar kring att erövra. Efter den första sexuella kontakten avtar oftast intresset.

Ja, herregud! Sex ska endast ske mellan gifta makar, det vet väl alla! Det där med förförelse och erövring, det är ju livsfarligt! Helt klart ett varningstecken på sexberoende!

3. Köpt sex. De sexuella tjänsterna betalas för på olika sätt – genom besök på porr- och strippklubbar, köp av prostituerade eller så inleder man relationer med personer i ekonomisk beroendeställning i syfte att få sex.

Utan omsvep beskrivs sex mot betalning som självklart problematisk, något som är en alldeles egen diskurs, och inte alls så okomplicerat som artikelförfattaren tycks ta för givet. Det finns många som har som sin främsta sexuella kick att sälja sex. Alla som säljer sex gör det inte för att de måste för att överleva. Och det är inte heller självklart ett tecken på sexmissbruk att man gillar att gå på strippklubbar. Med samma logik kunde man påstå att så fort du tar ett glas vin, så är du alkoholist.

4. Utbytessex. Här är beteendet inriktat på att sälja eller byta sex i syfte att skapa en känsla av makt. Utbytessex bygger på starka kontrollbehov.

Här verkar det vara kontrollbehovet som är problemet, snarare än sexet. Men kan man slänga in en punkt till på listan över problematiska sesxaktiviteter så kan man kanske få några fler kunder till sin klinik.

5. Voyeurism. Man fokuserar på att i hemlighet betrakta andra människor, både i vardagliga situationer och med sexuella förtecken. Beroendet kretsar kring visuell stimulans – se men inte röra. Det är också viktigt att det sker i smyg.

Ja, usch! Att objektifiera våra medmänniskor, och vilja titta på dem med sexuella tankar! Det är verkligen oanständigt! Så – om du har dreglat över den där muskulösa byggnadsarbetaren med bar överkropp, eller den där söta tjejen i kortkort med vansinnigt vackra ben, så är du säkert sexmissbrukare! Händerna på täcket, minsann!

6. Sexstöld. Upphetsningen bygger på en serie gränsöverskridande handlingar som måste ske utan att det blir några påföljder eller konsekvenser.

Ja, om det handlar om att gnugga sig mot någon på tunnelbanan så kan jag hålla med om att det är rätt respektlöst, ofint och potentiellt otrevligt, det kan jag hålla med om. Men på vilket sätt är detta kopplat till ”sexmissbruk”? Är detta inte bara dålig impulskontroll och ett allmänt dåligt beteende?

7. Anonymsex. Här handlar det om att interagera med okända personer, antingen via nätet eller i verkliga livet. Timmar och dagar går åt till omständliga förberedelser och jakt på sexobjekt.

Många tycker att anonymsex är häftigt, och så länge man skyddar sig ordentligt ser jag inga problem med det. Anonymsex på nätet är dessutom så ”safe sex” det kan bli. Det enda jag kan se som problematiskt här är om det som antyds i texten ovan leder till att väldigt mycket tid går åt till denna läggning. Men det kan man ju säga om bilrenovering, romanläsning, dataspel och golf också. Då är det besattheten som är problemet, inte sexet. Men som denna ”artikel” är skriven utmålas just sexet som det stora problemet, vilket det förstås inte är.

8. Exhibitionism. Att söka bekräftelse på det här sättet bryter ofta mot kulturella och sociala regler, normer och lagar. Här är upphetsningsmönstret inriktat på att dra uppmärksamhet till kroppsdelar som har en tydlig sexuell koppling.

Ja, att vilja bryta mot kulturella och sociala regler, normer och lagar, det måste ju alltid vara dåligt, eller hur? Eller…? Kanske att vårt samhälle hade stannat på stenåldern om ingen någonsin hade gjort det? Människans utveckling bygger på att vi tar risker, bryter mot regler och skapar nytt.
Och vad gäller just offentligt sex, så kan jag tänka mig att det finns en hel del frustration hos många i att sex är så extremt tabuladdat i vår kultur att man bryter mot normerna som en ren besvärjelse, för att normerna är galna. Och så kan det förstås vara jävligt häftigt att ha sex med publik, eller bara bli sedd som en sexuell varelse, naken, sårbar, kåt och underbar. På vilket sätt blir det ett problem – någon annanstans än i ett sexuellt fördömande samhälle?

9. Utbyte av smärta. Här är den sexuella upphetsningen sammanflätad med smärta och ofta uppbyggd kring scenarier eller skildringar som innefattar förödmjukelse och skam.

Vojne, vojne. Artikelförfattaren borde gå en kurs i grundläggande kunskap om BDSM. Inga är så enormt medvetna om gränsdragning, samtycke, medvetenhet och bra kommunikation som just de som ägnar sig åt BDSM.

10. Exploaterandesex eller sexuella övergrepp. Utagerandet bygger på exploatering och utnyttjande av utsatthet och oskuld. Särskilt utsatta är exempelvis patienter – barn, utvecklingsstörda, underordnade anställda eller flyktingar som utsätts för övergrepp av till exempel terapeuter, läkare, vårdare, chefer eller andra personer i överordnad ställning.

Om det inte är rollspel, utan ett faktiskt utnyttjande av försvarslösa personer, så är det naturligtvis ett felaktigt och direkt skadligt beteende. Samtycke borde alltid vara absolut norm i samtliga former av mänsklig interaktion. Tvång borde aldrig förekomma – utom möjligen i rollspel, då man kan avbryta när det inte känns tillfredsställande. Och då är det ju inte tvång på riktigt. Men inte ens denna punkt säger något om ”sexmissbruk” – detta handlar om maktmissbruk, och det blir inte bättre av att sex kommer med på ett hörn, förstås, men det är återigen inte sexet som är problemet, utan maktmissbruket.

Denna lista är alltså ren bullshit, för att uttrycka det konkret och klart. Det är för övrigt också ofattbart lömskt och tendentiöst att blanda aktiviteter som för de flesta som ägnar sig åt dem bara upplevs som stimulerande och roliga, med aktiviteter som verkligen är potentiellt destruktiva. Den här sortens pseudovetenskaplig rappakalja borde inte släppas in i seriösa mediakanaler, helt enkelt.

Större delen av Pride-paraden kan alltså utan vidare inordnas i begreppet sexmissbrukare, om man ska följa den här listan. Många av aktiviteterna på denna lista är sådant vi på våra kurser tvärtom rekommenderar folk att pröva, eftersom det kan sätta fart på sexlivet. Men med denna rubrik som enda kontext får man lätt intrycket att artikelförfattaren ser alla dessa aktiviteter som problembeteenden, utan omsvep, och det är ju så sinnessjukt oseriöst att jag baxnar. Jag förstår verkligen inte hur någon vettig människa kan försvara en sån här hög med dynga.

Ett annat problem är att denna artikel kompletterar en artikel som i praktiken är en ohämmad reklam för den s.k. ”Dysberoendekliniken”, en synnerligen tvivelaktig och dubiös verksamhet inom hjälparindustrin, ett företag som gärna ägnar sig åt pseudovetenskap, skräckpropaganda och lögner, som tänjer på gränserna för vad som kan definieras som beroende, eftersom de primärt är en affärsdrivande verksamhet – ungefär lika seriöst som Scientologikyrkan, med andra ord. Jag är personligen väldigt skeptisk till vissa uttryck för den här ”hjälparindustrin”, som är ekonomiskt beroende av att det hela tiden finns nya personer med beroendeproblematik att ta hand om. De vill förstås ständigt ha fler kunder, och därför kan man ju alltid bredda marknaden genom fula knep. Och ett sätt att behålla sina kassakor är förstås att hålla dem kvar i svaghet och offeridentifikation.

Ännu ett problem med denna artikel är definitionen av missbruk, som att det skulle yttra sig i vissa specifika aktiviteter. Men missbruk är sällan kopplat till en viss aktivitet – vad som helst kan brukas eller missbrukas. Missbruk blir det först när en person har ett tvångsmässigt och destruktivt självskadebeteende. Handlar det om sex kan det till exempel yttra sig som hundratals one night stands, exempelvis utan skydd för att man skiter i om man blir smittad (eller smittar andra) med könssjukdomar, eller om man känner sig värdelös och tar till sex som ett sätt att bevisa för sig själv att ”det enda jag duger till är sex”. Något som bottnar i underliggande depressioner, självskadebeteenden eller andra personliga problem. Att man har vissa sexuella intressen har inget med detta att göra. Men det är alltså vad som påstås i denna artikel.

Själv tror jag att det är ett väldigt mycket större problem att folk har ett torftigt och otillfredsställande sexliv än att de är sexberoende. Det är en liten, liten, marginell klick som har detta problembeteende, men eftersom det är spektakulärt så kan man sälja lösnummer. Att en sådan ”artikel” som denna kan bidra till att förvärra attityderna och göra livet ännu sämre för väldigt många skiter man uppenbarligen i. En sån här artikel fungerar snarast som en koblaja i ansiktet på alla som arbetar med helande av människors sexualitet, med acceptans och positivitet, snarare än skrämsel och problematiserande.

Bakläxa, Dagens Nyheter!

Andra som skriver om samma ämne:
Lifecheck (om artikeln ”Tio olika sexuella problembeteenden”), Xenu (i en tråd om Dysberoendeklioiken i ett debattforum på Vetenskap och Forskning), Johannes Forssberg, Expressen (en artikel om oseriös missbruksvård)

Religion kan göra dig dum i huvudet

Den klassiska bilden av den innersta cirkeln i USA:s regering, under betraktande av förloppet i Pakistan, när Osama Bin Laden slutligen mötte sin nemesis i tungt beväpnade amerikanska specialtrupper, anses alltför oanständig i vissa sammanhang. Redaktionen för den ultraortodoxa, chassidisk-judiska tidningen Di Tzeitung anser att man enligt urgammal judisk sed inte får visa kvinnor på bild, och följaktligen retuscherade man bort USA:s utrikesminister Hillary Clinton, samt en yngre stabsanställd, Audrey Tomason. Man vet aldrig – de stackars chassidiska männen som läser Di Tzeitung kan ju råka bli upphetsade och spilla Gefillte Fisch över sin bagel.

Den hårdaste kritiken mot Di Tzeitung kommer, knappast oväntat, från judiskt håll – det verkar som att den ortodoxa redaktionen har bitit sig i svansen rejält, inte bara i det att de har brutit mot världslig lag (man får inte ändra i bilder så där utan tillstånd), utan även gammal judisk lag om ”g’neivat da’at” (lurendrejeri). Di Tzeitung informerar inte sina läsare om att bilden är manipulerad, och ger därmed en grovt förfalskad bild av verkligheten. Är detta fromhet i sin renaste form?

Att vara ortodoxt religiös, av vilken sort det vara månde, verkar uppenbarligen synnerligen hämmande på mänsklig intelligens. Kan det vara så att graden av spontan självlobotomering ökar med graden av religiositet? Eller är det bara extremt korkade människor som blir ortodoxa? Orsak och verkan, någon…?

Man tar sig för pannan…

EDIT – P.S.

Om man nu ska manipulera en välkänd bild kan man väl ändå göra det med lite fräckhet och stil? Det här tycker jag var en betydligt skönare version än Di Tzeitungs misogyna Sovjet-retusch…

Källa: The Washington Post
Läs även denna spännande tolkning av originalbilden – också i The Washington Post

Läs även Di Tzeitungs förklaring i efterhand gällande den retuscherade bilden.

Det ödesdigra behovet av syndabockar

I långeliga tidevarv, och i många kulturer i historien, har människor haft ett behov av att utse syndabockar, ställföreträdande bärare av allt ont som drabbar flocken. Dessa ska antingen plågas svårt och drivas ut ur gemenskapen, alternativt dräpas/offras, för att återställa en tänkt obalans i samhället. Ibland handlar det om enskilda personer vid enstaka tillfällen, och ibland handlar det om hela grupper av människor som får skulden för något som drabbar hela samhället.

Klippt från Wikipedia:
Syndabocken är en symbol för utplånande av människors synder. Genom en ritual fördes folkets synder symboliskt över till ett djur som sedan antingen offrades eller drevs bort.
I Bibeln finns berättelser om syndabockar, men liknande ritualer har förekommit i andra religioner än judendomen. I Antikens Grekland tillämpades en ritual med en mänsklig syndabock (pharmakos), då en funktionshindrad, tiggare eller kriminell gavs skulden för sjukdom, svält eller invasioner och drevs ut ur samhället.
Som metafor används ordet syndabock när en person ges skulden för det någon annan gjort. Att ”leta syndabockar” innebär att man försöker peka ut enskilda som skyldiga till händelser där egentligen många är skyldiga.

I modern tid har vi utsett vissa grupper som syndabockar – judar, kommunister, homosexuella, nynazister m.fl. – och i nutid har vi framför allt pedofiler och terrorister. Och jag tar mig friheten att med detta blogginlägg förutspå en alldeles ovanligt obehaglig framtida utveckling, genom att förutspå nästa potentiella grupp av syndabockar. Minns var du läste det först:

Kriminella.

Vad menas egentligen med kriminella, och varför är det en alldeles särskilt obehaglig utveckling att utse just kriminella till syndabockar? Det är en obehaglig utveckling eftersom faktiskt vem som helst, vid vilket tillfälle som helst, kan hamna i den föraktade gruppen, vilket förstås är ett utsökt maktredskap, eftersom alla skärper sig, censurerar sig själva, är på sin vakt – management by fear. Skam, skuld och skräck som styrmedel, och ingen kommer undan, ingen är skyddad på basis av sin yttre identitet.

Om en regering inför godtyckliga lagar på allehanda områden, lagar som dessutom är motstridiga gentemot varandra, svårbegripliga och mer eller mindre omöjliga att följa till punkt och pricka, kompletterat med en i det närmaste heltäckande kontrollapparat, så kan förstås vem som helst när som helst plötsligt förvandlas till en brottsling. Du kan göra allt som står i din makt för att ha ”rent mjöl i påsen”, men det tjänar inte mycket till när det är någon annan som bestämmer vilket mjöl som är rent.

En regering som kriminaliserar en hel generation, flera gånger om, som har en justitieminister som fullkomligt saknar respekt för grundläggande demokratiska verktyg som rättssäkerhet, och vill sätta folk i stupstocken på torget baserat på en misstanke om ett skitbrott (som inte ens är ett riktigt brott, eftersom det till att börja med inte finns några brottsoffer) – för att inte tala om en statsminister som kan driva på en hel partigrupp i en avancerad och rå mobbing av en partikamrat som har en avvikande åsikt – detta är tecken på en djupgående röta i det styrande etablissemanget, en röta som luktar illa och skapar stora problem för hela samhället.

Om vem som helst kan bli en kriminell, så kan även du det. Utan att du ens vet om det. Då kan även du bli godtyckligt kontrollerad, scannad, kroppsvisiterad, misstänkt, arresterad, fängslad. Dessutom – om någon som har begått ett brott därefter ska bli stämplad som kriminell för resten av livet, så skapar vi en samhällsklass av utstötta, paria, en kastlös grupp utan rättigheter. Detta om något är djupt skräckinjagande för de flesta, och naturligtvis ett fantastiskt maktredskap för dem som vill att alla ska hålla sig passiva och mottagande.

”Alla tjänar på om debatten lägger sig nu.”

I Nordkorea betraktas brottsdömda som icke-människor, som i praktiken är fredlösa. I nordkoreanska straffläger händer det att fångar blir utsatta för medicinska experiment, eller totalt godtyckligt våld, ibland med dödlig utgång. Men det är inte så farligt. De är ju inte fullvärdiga människor. De är kriminella. Kriminella = undermänniskor, ovärdiga, värdelösa. Saknar människovärde.

Om du tycker att mitt exempel är överdrivet och orealistiskt, fundera ett tag på hur brott och brottslingar diskuteras i media idag, särskilt av politiker. Det är hårdare tag, förnedringsstraff för misstänkta, total nedklassning. Ingen höjer på ögonbrynen om någon uttrycker att kriminella borde låsas in och aldrig få komma ut. En sådan rädslobaserad inställning till livet kan snart skapa en ond spiral, i vilket vi i allt högre grad stigmatiserar de läskiga brottslingarna – och så har vi plötsligt skapat ett Gulag här i Sverige. Det byggs redan stora interneringsläger i U.S.A. – ska vi importera även detta från storebror Amerika? Koncentrationsläger för obotligt kriminella?

”Att vara snäll är kraftigt underskattat”

Det är helt enkelt dags att återerövra grundläggande humanistiska värderingar, som medkänsla, förlåtelse, försoning – kort sagt, kärlek. Hat och skräck är inte särskilt konstruktiva drivkrafter någonstans, allra minst i ett helt samhälle. Negativa känslor som institutionaliseras och understöds av hela systemet, är kraftigt nedbrytande och skapar bara elände.

Att vara snäll är kraftigt underskattat. Att bete sig ansvarsfullt och omtänksamt, med solidaritet och medkänsla, är grundläggande mänskliga värderingar som vi har haft med oss i årtusenden, men vi har också friheten att välja bort dessa värderingar, för något helt annat. Man skulle kunna hoppas att det makalöst konfliktdrabbade 1900-talet, med alla dessa miljontals döda i krig och dödsläger, har lärt oss något. Förhoppningsvis kommer framtiden att se ljusare ut än så. Låt oss hoppas att Oscar Wilde hade fel när han påstod att ”det enda vi har lärt oss av historien är att vi aldrig lär oss av historien”.

Vi behöver mer kärlek i politiken, mer empati, mer ansvarskänsla, mer generositet, mer omtanke – men mindre av egoism, makthunger och girighet. Och vi behöver göra upp med behovet av syndabockar. Vi måste ta eget ansvar för våra liv, äga våra känslor och upplevelser, och inte projicera vår frustration och rädsla på valfri grupp utanför oss själva. Vi behöver kort sagt bli mer kärleksfulla, mer försonliga, mer tillåtande – både mot oss själva och vår omgivning.

Kärleken är verkligen det största. Glöm aldrig det.

Calle Filibuster vid Expressens valstuga

I lördags talade jag vid Expressens valstuga på Sergels Torg, liksom en mängd politiskt engagerade har gjort och gör varje dag fram till valet. Partiledare och ministrar, förstås, men även mindre kända, och mer oprövade partipolitiskt engagerade personer (som jag). Expressen har tagit ett väldigt kul initiativ när de har ställt upp denna valstuga, där man kan hämta information om alla riksdagspartier (och seriösa utmanare, som F! och Piratpartiet). Dessutom har de en scen och mikrofoner, så att politiska talare kan nå ut till förbipasserande medborgare – flera stycken varje dag!

Som gammal teaterapa, rutinerad estradör och rampluder i största allmänhet, har jag inga problem att äntra en scen och prata på – och jag kan vara hyggligt underhållande när jag väl kommer igång. Detta är inte skryt, utan ren yrkesstolthet – det vore helt enkelt förskräckligt om jag med mina tre års teaterutbildning och flera decennier som föredragshållare och pedagog inte skulle kunna fånga en publik…

Då kan ni förstå min förtjusning när den ansvarige Expressenreportern (Anna Bäsén) glatt konstaterade att jag hade långpratarrekordet av alla som över huvud taget hade pratat från Expressens lilla Speaker’s Corner. En timme och tio minuter. Jag fick många frågor, och ingen stoppade mig. En alldeles tvättäkta filibuster, på min ära!

Som grädde på moset hade jag också en trogen publik, i min son Caspian, men också riksdagsledamoten Camilla Lindberg och hennes gode vän Hugo, samt min vapendragare och hovfotograf Jonathan Rieder Lundkvist (som för övrigt har tagit alla bilderna i denna bloggpost) – ett eget entourage är bra att ha med sig om man vill få folk att stanna och lyssna. Uppenbarligen lyckades jag hålla en hyfsat intressant och underhållande nivå på pratet, för det fanns en hel drös som stannade, och några få lyssnade nästan hela tiden.

Natten före samma lördag hade Svenska Dagbladet publicerat Camillas och min artikel om datalagringsdirektivet, och Camilla lovade att dyka upp vid Sergels Torg, när det var min tur att valtala. Camilla hade förstås lite bus i bakfickan, och utmanade mig att gå med i Folkpartiet istället. Och så friade hon. Ja, det gjorde hon faktiskt! Hon friade å Folkpartiets vägnar, till Piratpartiet. Stor humor. Nu måste jag erkänna att jag nog inte tror att hon har mandat för det, men det var onekligen spektakulärt. Men jag fann mig, svarade ja till Camilla (å mina egna vägnar), men nej till Folkpartiet (å Piratpartiets vägnar). Kul kul.

Det blir faktiskt fler tillfällen för prat vid Expressens valstuga. Nu på lördag klockan 15.00 ska jag prata igen, och så på söndag klockan 11.00. Kom gärna och ställ skitjobbiga frågor – utmana mig, var besvärlig. Det blir roligare så. 🙂

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

PIRATPARTIET BEHÖVS I RIKSDAGEN!

En seger för demokrati och yttrandefrihet!

Just nu är jag extra stolt över Piratpartiet. I flera månader har jag önskat att Piratpartiet skulle få serva Wikileaks, men jag har aldrig riktigt vågat tro att vi skulle få göra det på riktigt. Men så kom beskedet. Nu blir det så. Piratpartiet donerar serverplats och bandbredd utan kostnad till Wikileaks, eftersom vi anser det vara en del av vårt politiska uppdrag.

Anna Troberg erbjöd Wikileaks denna tjänst redan i juli i år, i en artikel i DN Debatt, samt på Newsmill. Julian Assange är dock en man som saknar offentliga kontaktuppgifter, så det kan vara svårt att nå honom. Men när Rick Falvinge och Anna Troberg slutligen fick korn på Assange, så visade det sig att Assange mycket väl visste vad Piratpartiet var och stod för, och han tog gladeligen emot erbjudandet.

”Wikileaks arbete är viktigt för hela världen,. Vi vill bidra till att maktmissbruk exponeras och till att makthavare ställs till svars för sina handlingar.”
– Anna Troberg, vice partiledare Piratpartiet

Julian Assange, hjärnan bakom Wikileaks, är en jagad man, och efter publiceringen av de 91.000 dokumenten om kriget i Afghanistan har Pentagon och CIA blivit extra ihärdiga i att försöka stoppa Assange och hans projekt Wikileaks. Det behövdes alltså ett säkrare skydd mot att få Wikileaks nedstängda av någon myndighet – till exempel svenska myndigheter i Pentagons tjänst. Och då är det praktiskt att ligga på samma server som ett politiskt parti. Politisk censur är nämligen förbjudet i Sverige, och detta ger följaktligen ett stärkt skydd för Wikileaks.

”Vi är glada för den hjälp Piratpartiet ger oss. Våra organisationer delar till stor del grundläggande värderingar, och jag hoppas att vi ska kunna förbättra världen tillsammans i framtiden.”
– Julian Assange, Wikileaks

Detta visar än en gång att Piratpartiet är ett politiskt parti som inte bara snackar. Vi agerar. Vi tar ställning i frågor som rör yttrandefrihet, informationspolitik, transparens och rättssäkerhet – och vi handlar i enlighet med detta. Det är stort.

”Vi hoppas att riksdagen under nästa mandatperiod kommer att göra ordentliga ansträngningar för att stärka det svenska presskyddet. Västerländska demokratier är inte alltid så fria som man skulle kunna tro, och pressfriheten behöver ständigt skyddas. Vi skulle speciellt uppskatta om Sverige kopierade Islands Initiativ för Modern Media, vilket är en uppfattning som vi delar med Piratpartiet. Vi ser flera andra möjligheter att samarbeta med Piratpartiet i framtiden och ser fram emot att gå vidare med dem.”
– Julian Assange, Wikileaks

Svensk media om Wikileaks:
DN.se, SvD, Aftonbladet, Expressen, SvT, GP, Norran, ST, Bohuslänningen, SVT Rapport, SR Ekot, Borås Tidning, Feber, Helsingborgs Dagblad, Nyhetskanalen, GP (om USA:s ambassad), Norrbottens-Kuriren
Utländsk media om Wikileaks:
NRK (Norge), Fædrelandsvennen (Norge), Dagens IT (Norge), AFP (USA), Svenska Yle (Finland), Ouest France (Frankrike), Stern (Tyskland) Yahoo News (USA), The Age News (Australien), Wiener Zeitung (Österrike), IMDb (USA)
Bloggar och andra hemsidor om Wikileaks:
Piratpartiet Presscenter, Ung Pirat, Anna Troberg, Anna Troberg igenRick Falkvinge, Christian Engström, Fredrik Holmbom, Anders S Lindbäck, Caspian Rehbinder, Caspian Rehbinder (igen), Caspian Rehbinder (igen), Full Mental Straightjacket, Fredriks blogg, Magnihasa, Stefan Flod, David Bergström, Jinge, Värmlandspiraten, Skivad Lime, Slashdot, Gothbarbie, Torrentfreak, Jan Lindgren, Farmor Gun, Vidde

Fakta om Wikileaks:
• Wikileaks grundades 2006 för att skydda uppgiftslämnare och avslöjare, journalister och aktivister som vill sprida känsligt material.
• De kämpar för hederlighet i ”vår gemensamma historiska uppteckning” och ”rätten för alla människor att skapa ny historia”.
• Wikileaks drivs av Sunshine Press, enligt dem själva en icke vinstdrivande organisation.
• Internettrafiken dirigeras via Sverige och Belgien för att omfattas av ländernas generösa tryckfrihetslagar.
• Fram till januari finansierades Wikileaks enbart genom de aktivas försorg. Sedan dess har de bland annat samlat in ungefär en miljon dollar från allmänheten.
• Wikileaks är spärrad för kinesiska internetanvändare sedan januari 2007.

Piratpartiet behövs i Riksdagen!
Det är faktiskt akut, och extremt viktigt för att bevara demokrati, kultur, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.
Din röst är för värdefull för att kastas bort. Rösta Pirat den 19 september!

Sparka in mig i Riksdagen!

Du som läser min blogg, och tycker att det är inspirerande läsning, att du gillar vad jag skriver, såpass att du faktiskt tycker att jag borde bli en riksdagsledamot på riktigt – du kan göra flera olika viktiga insatser för att hjälpa mig med det.

Så vad kan du göra för att stödja mig? Du kan skriva om Piratpartiet, puffa för mig på din blogg, på Facebook eller andra sociala nätverk, gå med i min Facebook-grupp, och naturligtvis rösta på Piratpartiet (kryssa gärna mig – jag finns med på alla Piratpartiets riksdagsvalsedlar i hela landet!) Och du kan faktiskt också göra något som jag verkligen skulle värdesätta – du kan sponsra mig – skänka lite pengar till min kampanjkassa.

Just nu lägger jag all tid och energi på valkampanjen, och har i praktiken inga andra uppdrag alls före valet. Jag har alltså inga inkomster förrän i november. Så ovissheten präglar min tillvaro, på alla plan. Detta har jag förstås valt, helt på eget initiativ, och det skulle aldrig falla mig in att beklaga mig. Men du kan göra livet lite lättare för mig.

Ditt stöd är oerhört värdefullt.

Om du tycker att jag är rätt person att representera dig och Piratpartiet i Riksdagen, och tror att jag kan göra nytta i Riksdagen (om du vill se mig i talarstolen i plenisalen, på riktigt) – donera gärna till min kampanjkassa. Vad som helst från några kronor till massor av pengar går bra. Du stödjer mig på det sätt du själv tycker passar bäst.

Du kan sätta in pengar på mitt personkonto på Nordea;
4051 00 35759
Om du är utomlands använder du följande kontonummer:
SE78 3000 0000 0405 1003 575
Swift: NDEASESS
Om det av någon anledning inte funkar med bankkontot, så har jag också ett Plusgirokonto:
35 30 58-1
Som mottagare räcker det att du skriver Calle Rehbinder.

Det allra viktigaste är dock att du lägger din röst på Piratpartiet i höst, alldeles oavsett om du gillar mig eller ej. Det är absolut nödvändigt. Piratpartiet behövs verkligen i svensk politik. Nu.

Foton: Jennie Rehbinder, Jonathan Rieder Lundkvist

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.