Att försvara vårt kulturarv

Så var det då återigen dags att försvara ett kulturarv. Vi hedningar slogs för Mjölner på 1990-talet, och den striden vann vi. Men nu är det dags igen, som sagt. Den nazistiska grupperingen NMR (Nordiska Motståndsrörelsen), de där flaggviftande dilettanterna i fula kläder, frustrerade klantarslen med låg IQ, som fick massor av media när de dök upp i Almedalen, har valt att använda runan Tyr som sin symbol.

Som ett eko i dalen dyker den populistiska, politiska eliten och megafonmedia utan hjärna också upp och exploaterar runan, genom att skrika högt att Tyrrunan är nazistisk. Detta är förstås historielös idioti, och respektlös okunskap. Så det blev dags för att skriva en protestartikel, något som Svenska Dagbladet omedelbart gillade, och lade ut artikeln så fort de kunde, redan den 29 september, dagen före en stor nazistisk demonstration i Göteborg. den 30 kom artikeln även ut i papperstidningen. Aftonbladet ville också ha artikeln, men SvD kom före. Kul att vara lite populär nån gång då och då.

Det var jag som skrev artikeln, men jag fick med mig flera undertecknare – nuvarande ordförande i Samfundet Forn Sed Sverige, rådsgydjan samt tre tidigare ordförande (mig inkluderad). Fin uppställning, med andra ord.

Här följer artikeln:

”Tyrrunan är inte en nazistisk symbol”

För oss nordiska hedningar är runorna värda respekt och vördnad. Vi blir arga och kränkta när omgivningen går på nazisternas hatiska propaganda, och tror att de har rätt att äga våra symboler – som vi ser som goda och kraftfulla, skriver representanter för Samfundet Forn Sed Sverige.

DEBATT | NAZISTER
På 1990-talet började flera nynazistiska grupper använda fornnordiska symboler, i tron att de kunde göra dem till sina egna. Då handlade det framför allt om Mjölner – Tors hammare – och vissa runor, som till exempel Odalrunan. Flera journalister talade vitt och brett (och felaktigt) om att torshammaren var en nazistisk symbol, och vissa ropade på förbud. Detta stötte lyckligtvis på patrull. De flesta som gått i svensk skola vet nämligen att Tors hammare inte alls är en nazistisk eller rasistisk symbol, utan en god symbol för gudomligt beskydd mot nidingar och illdåd, samt mot missväxt och dålig skörd.
Debatt

Samtidigt som historielösa och obildade opinionsbildare satt i tv-rutorna och ondgjorde sig över fornskandinaviska symboler, blev torshammaren Sveriges vanligaste smycke. Guldfynd sålde Mjölner på löpande band. Vanligt folk gick inte på propagandan, gjorde en tyst revolution och försvarade hammaren mot att kidnappas av nazisterna – genom att bära den. Samma fenomen skedde med svenska flaggan, som under en tid uppfattades som närapå direkt rasistisk, togs tillbaka med råge efter ett Fotbolls-VM, där Sveriges framgångar gjorde att glada sportentusiaster fyllde parker och torg med svenska flaggor. Efter den manifestationen blev det svårt för hatiska grupper att göra anspråk på flaggan.

Nu ser vi samma sak hända igen. Fast nu är det Tyrrunan som blivit den ”nya” symbolen för ondskan. Tyrrunan är å ena sidan bara ett gammalt skrivtecken, men den representerar också guden Tyr, som står för rättvisa, rättssäkerhet, sanning, mod, rättrådighet och självuppoffring för det allmänna goda. Tyr offrar sin hand i Fenrisulvens gap, för att det ska gå att fjättra den glupande hungriga och ständigt växande ulven, och därmed rädda världen. Tyr står på intet sätt för de destruktiva och våldsamma värderingar som nazister gärna omfamnar. Att tro att runor är nazistiska för att nazister använder dem är lika dumt som att tro att man är nazist om man kör Mercedes, har en diskmaskin från Siemens och kläder från Hugo Boss.

Ja, nazisterna på 1930-talet använde runor, svastikan, och flera andra kraftfulla symboler, som i de kulturer symbolerna stals från generellt representerar något gott. Men det gör inte att symbolerna är nazistiska i sig. Bara om man låter dem ta dem. Men man ska inte ge bort makten över uråldriga symboler till folk som använder dem i mörkrets och skräckens tjänst. Mjölner, valknuten, runorna, är kraftfulla symboler, och därför är det särskilt viktigt att inte demonisera dem, eftersom det är just det dessa ondskans lakejer önskar.

För oss nordiska hedningar är runorna värda respekt och vördnad. Vi som aktivt praktiserar den forna seden blir irriterade, arga och med all rätt kränkta – inte främst på grund av nazisternas tilltag, utan för att omgivningen så lätt går på deras hatiska propaganda, och tror att nazisterna har rätt att äga våra symboler, som vi uppfattar som goda och kraftfulla. En bättre väg är att inte låta nazisterna vinna, inte förbjuda symbolerna – vi tar dem tillbaka. Vrid runorna ur händerna på nazisterna, genom att använda dem – med respekt, tolerans och kärlek.

Bruse LF Persson
ordförande i Samfundet Forn Sed Sverige

Emma Hernejärvi
rådsgydja i Samfundet Forn Sed Sverige

Carl Johan Rehbinder
tidigare ordförande i Samfundet Forn Sed Sverige

Henrik Hallgren
tidigare ordförande i Samfundet Forn Sed Sverige

Mikael Perman
tidigare ordförande i Samfundet Forn Sed Sverige

Läs artikeln på Svenska Dagbladets egen hemsida! »

Trams och fria fantasier om svensk narkotikapolitik

I en känslosam artikel i Svenska Dagbladet försvarar narkotikapolisen Lennart Karlsson sitt jobb, och han försvarar även den politiska nolltoleransen mot narkotika, eftersom han tror att det är den enda vägen att få stopp på eländet med narkotika. Med all respekt för Karlssons personliga upplevelser i sitt arbete – han vill nog väl – men han har inte förstått hela bilden, och ser uppenbarligen inte lagstiftningens konsekvenser i ett bredare perspektiv. Sällan passar detta gamla talesätt så väl – ”vägen till helvetet är stensatt med goda intentioner”.

Karlsson spar inte på krutet i sin kritik av liberaliseringsivrarna, och utmålar kritikerna av dagens misslyckade drogpolitik som personer med dunkla motiv, och sig själv som en hjälte som verkligen vill hjälpa missbrukarna. Riktigt märkligt blir det när Karlsson påstår att han ”tröstar anhöriga vars cannabisrökande barn tagit livet av sig” – naturligtvis utan att kunna påvisa något som helst vetenskapligt samband mellan cannabisbruk och självmord.

Karlsson påstår dessutom att vi som propagerar för en avkriminalisering av innehav inte har sett helvetet skapat av droger. Det stämmer förstås inte. Väldigt många av oss som förespråkar en liberalisering gör det just för att vi vet vilket helvete narkomaner kan befinna sig i, och att en stor del av det helvete han beskriver är skapat av den repressiva lagstiftning han försvarar. En del av det är just polisens trakasserier, och den fenomenala utslagning som dagens lagstiftning skapar. Vi tror att det är dags att pröva en annan metod, bara. Man kan vara för en liberalisering av narkotikalagstiftningen utan att vara ”drogliberal”.

Jag väljer dock att utgå från att Karlsson verkligen är uppriktig i sin önskan att hjälpa de utsatta på samhällets botten, och förstår verkligen att han måste vara djupt frustrerad över att hans arbete inte får det resultat han önskar, och över det faktum att situationen bara blir värre och värre. Och precis som alla andra som driver hopplösa projekt ropar Karlsson efter fler resurser, istället för att ifrågasätta om de resurser som finns faktiskt används på rätt sätt.

Sanningen är att beroende inte kan straffas bort, eller stoppas av polisiära ingripanden. Det flyttar bara på sig. Och det spelar ingen roll hur hårda straff man har – i Singapore har man dödsstraff på narkotikahandel, men droganvändandet har ökat ändå. Samtidigt har droganvändandet minskat kraftigt i t.ex. Portugal – där man 2001 avkriminaliserade allt innehav av samtliga droger för eget bruk. Och det finns otaliga exempel på båda dessa strategier, vilka tydligt visar å ena sidan att kriget mot droger är förutbestämt att förloras, å andra sidan att medmänsklighet och tolerans effektivt leder till minskade problem.

Svensk narkotikapolitik har sedan 1970-talet ingenting med medmänsklighet att göra. Den är helt grundad på rädslobaserad, ovetenskaplig moralism och skapande av syndabockar. Utopin om ett drogfritt samhälle är vansinnig och fullkomligt orealistisk, vilket statistiken effektivt bevisar. Sverige har ungefär lika många problematiska drogmissbrukare per capita som Holland, men en betydligt högre dödlighet, som dessutom har ökat år för år, och nu har nått rekordnivåer. En hårdare politik ger ett hårdare liv – men inte färre missbrukare.

Vi har kort sagt en totalt misslyckad narkotikapolitik som snarast stjälper än hjälper, och det är dags att vi börjar ta oss en titt på vad som händer i världen omkring oss, där man i land efter land börjar pröva en liberalare politik – inte för att man gillar droger, utan för att man har insett att repression och straff helt enkelt inte fungerar. Man satsar på vård och förebyggande verksamhet istället. Kanske det vore en bra strategi för Sverige också? Den missbrukarvård som finns i Sverige är tyvärr undermålig, och dessutom stänger den ute de narkomaner som inte klarar de hårda villkor som ställs för att få hjälp. Att även bruket är kriminaliserat gör också att många som skulle behöva hjälp helt enkelt inte kontaktar vården.

Det hade varit bättre om Lennart Karlsson kunde fråga sig varför det är just polisen och inte utbildad vårdpersonal som tar hand om missbrukare. Om det nu är så bra för missbrukare att leva med denna nolltolerans, så borde vi väl ha samma lagar mot alkohol – för då skulle väl även alkoholister få bättre hjälp – eller? För att inte tala om andra sociala problem – fler poliser kanske är lösningen. Eller?

Vi måste fråga oss vilket samhälle vi vill ha, och vad vi prioriterar – att straffa syndarna mot den höga moralen, eller faktiskt hjälpa de som har det svårt; det vi kallar skademinimering, något som borde vara en fullkomlig självklarhet i en empatisk tillvaro. Men det finns tyvärr fortfarande tillräckligt många som tror att utslagning, straff och fruktansvärt lidande är en bättre väg att gå. Och det kommer att leda till mer lidande, mer utslagning, mer död – helt i onödan.

Andra som skriver i ämnet:

• Berne Stålenkrantz – ordförande i Svenskas Brukareföreningen – svarsartikel i SvD Brännpunkt
• Arvin Yollari, Andreas Åberg, Hampus Lindblad och Alexander Bard – svarsartikel i SvD Brännpunkt.
• William Petzäll på Politikerbloggen
• Fredrick Federley, Berne Stålenkrantz, Alfred Askeljung & Mikael Jämtsved i SvD

Fler länkar:
• Kofi Annan, Javier Solana, Richard Branson med flera visar hur kriget mot droger skapar stora kostnader och förstör människoliv.
• Kanadensiska senatens kommitté visar att det inte finns någon koppling mellan cannabis och våld.
• Brittiska parlamentets arbetsgrupp visar att cannabis är mindre farligt än både alkohol och tobak.
• Scientific American rapporterar om de positiva effekterna av avkriminaliseringen i Portugal.
• Brittiska Liberal Democrats vill ha stopp på kriget mot droger.
• Lista med medicinska studier av cannabisanvändning.
• Missbruksutredningen visar att 1 av 5 missbrukare får vård (pdf-fil).
• Svenska Brukarföreningens remissvar på Missbruksutredningen.
• Ten Years After Decriminalization, Drug Abuse Down by Half in Portugal – Forbes
• Leading Scientists Confirm That Cannabis Is Safe And Non-Addictive | CLEAR
• Gratis heroin en framgång i Danmark – DN.se

Mina egna artiklar:
• Svensk narkotikapolitik är galenskap – Newsmill (tillsammans med Alfred Askeljung och Hampus Lindblad)
• Skräcken för drogliberalism förlamar politiken – Newsmill

Angelägen insamling!!!

Henrik Alexandersson, bloggare, och en av de kraftfullaste politiska debattörerna i kampen mot idiotiska och fascistiska lagar som FRA, IPRED, datainsamlingsdirektivet m.m., har fått ett specialerbjudande gällande annonsering i Svenska Dagbladet, och du kan vara med och sponsra denna annons!

Själv har jag bidragit med en ynka hundralapp, men även ett litet bidrag hjälper till i kampen mot frihetsberövarna i Riksdagen.

Så här ser annonsen ut:

Om du vill vara med och pröjsa några kronor klickar du här.

Och klickar du på annonsen hamnar du här.

Erotofobisk kultursnobbism

På Svenska Dagbladets kultursidor skriver Fabian Kastner om den erotiska litteraturen, i artikeln Porr för högutbildade – Våg av sexskildringar de senaste åren. Jag hade hoppats att få läsa något intressant, men tyvärr staplas kliché på kliché (intressant nog, eftersom Kastner själv beskyller den erotiska litteraturen för att vara klichéfylld), toppat med en lagom dos raljant arrogans, samt en rejäl klick illa dold sexskräck.

Den där vågen är dock tyvärr inte mer än en krusning, om man jämför med andra genrer, som t.ex. deckare och kokböcker, som produceras i enorma mängder. Det skulle verkligen behövas en riktig våg av erotisk litteratur. Det skulle förstås höja kvaliteten på den bästa erotiska litteraturen, eftersom konkurrensen skulle bli större, men det skulle också kunna ge människor betydligt mer än bara blod, död, mysterier och pösiga suffléer.

Med tanke på den erotiska analfabetismen, den sexuella svält och ofattbara brist på kunskap som råder i vårt samhälle, så vore det en oerhört god gärning att publicera många fler böcker om sex – såväl noveller och romaner som fakta- och inspirationslitteratur. På så sätt är det väl bra att Kastner uppmärksammar den nya lilla ström av erotisk litteratur som faktiskt finns att köpa, såväl nyskriven från t.ex. XStory, som gamla klassiker från Vertigo. Dock säger Kastners nedlåtande hållning mer om honom själv än om litteraturen han refererar till.

Det är förvisso väldigt lätt att avfärda Kastner som ytterligare en sexuellt frustrerad vilsen intellektuell, med flyktbeteende i form av arroganta projektioner och distansiering som försvar. Och kanske det är så. Men jag vill inte dissa honom helt. Det är bra att det skrivs erotisk litteratur, och det är bra att det skrivs OM den erotiska litteraturen. Den behövs, och det är bra att även erotiken äntligen får plats i kulturens finrum, om än hittills mest som strykpojke.

Men det är lite synd om Kastner, eftersom han så tydligt gestaltar symptomen på det kollektiva sexuella övergrepp som vi alla har blivit utsatta för under hela vår uppväxt, mer eller mindre, i flera generationer. Alla har vi fått i oss med modersmjölken att sex är fult, farligt, skamligt och äckligt. Alla vill dock ha det, vilket innebär att vi alla är just fula, skamliga och äckliga. Och ju mer sexuella vi är, ju farligare är vi förmodligen också, för omgivningen. Därför kan han inte heller drista sig till att skriva något positivt om porr, utan måste förhålla sig kritiskt utifrån en politiskt korrekt synvinkel.

Än slank han hit, än slank han dit, och än slank han ner i diket. Antingen så är den erotiska litteraturen för mjuk och mesig, eller så är den för hård och kall. Antingen så vill folk ha snälla, sköna historier som säljer väldigt bra, eller så vill de ha hårda, kalla berättelser – som också uppenbarligen säljer bra. Han dissar Birgitta Stenberg, och han dissar Clara Jonsson (vars bok ”Lust” jag själv tyckte mycket om), men det verkar som att han inte har läst särskilt uppmärksamt, samt att han saknar vettiga alternativ att föra fram.

Det är oerhört förutsägbart och trist att en kulturnisse som Kastner nästan tvångsmässigt måste höja sig själv genom att sänka andra, arrogant dissa det han själv inte gillar, genom att citera andra som tycker som han. Det är lika förutsägbart att en intellektuell kultursnobb absolut inte skulle kunna prata om sin egen kåthet, vad man tänder på utifrån ett naket, självutlämnande perspektiv. Hur skulle det se ut?

Sex är fortfarande omgärdat med skam och skräck, och det blir väldigt uppenbart så fort det ska skrivas om det. Allt som har med sex att göra blir alltid bedömt utifrån sämsta möjliga premisser, med skräckscenarion och fobier som bärande faktorer.

Det är svårt att förstå vad Kastner vill säga med sin artikel. Det finns ingen röd tråd, ingen bärande idé, inget tydligt mål – bara ett allmänt virrigt tyckande om än det ena, än det andra. Och tlll syvende och sidst blir vi lurade på karamellen. Det finns ingen punchline, ingen sensmoral, ingen framvärkt tanke, ingen syntes, ingen tydlig tankegång. Bara surr.

Den erotiskt präglade litteraturen förtjänar ett bättre öde.

P.S. – till Fabian Kastners försvar vill jag tillägga att han tidigare har skrivit en alldeles utmärkt recension av Dominic Ingemarks bok ”Kärlek & erotik i antikens Rom”, med intressant historik, samt en och annan intressant frågeställning kring sexualsynen i olika tidevarv.

Andra som har skrivit om samma ämne:
Farmorgun i Norrtälje, Sekwa förlag, Germania, El Rubio, Bounty Lady