Erotisk arkeologi

Det har företagits utgrävningar vid Motala Ström. Och så fann man ett objekt som kunde tolkas som en sexleksak – från stenåldern. Bilderna visar ett föremål som onekligen starkt påminner om en penis, och den logiska slutsatsen i detta fall är att det antingen är ett religiöst kultföremål, alternativt ett sexhjälpmedel (om det nu inte är något helt annat…).

Det är förstås oerhört viktigt att komma ihåg att man naturligtvis inte hade samma syn på sexualiteten under bronsåldern som vi har idag, och med mycket stor sannolikhet hade man en extremt mycket öppnare och mer liberal inställning till mänsklig sexualitet än vi har idag. Etablerade forskare på området sexualhistoria brukar dela in kulturer i fyra olika nivåer – de sexuellt uppmuntrande, de sexuellt tillåtande, de sexuellt restriktiva och de sexuellt repressiva. Gissa vilken kategori vårt ”moderna” samhälle hör till?

I den ena sidan av skalan har vi de samhällen som aktivt uppmuntrar till sex, som något högst önskvärt och bra, och som verkligen inte behöver gömmas undan. Historiskt sett har detta funnits på många ställen, som i Sumerien, Egypten, i delar av det förkristna Norden, samt i senare tid Hawaii och andra söderhavskulturer. I vår tid finns det förmodligen bara kvar någon enstaka indianstam i Amazonas som fortfarande upprätthåller en sådan tillåtande kultur. Mer komplexa samhällen som det gamla Rom platsade mer i kategorin tillåtande. Det uppmuntrades inte lika aktivt, men sågs som en lika självklar sak som att äta, dricka, sova, och erotiska motiv kunde betraktas som lika självklara i konsten, i heminredning och i offentligheten som vilka andra motiv som helst.

De restriktiva kulturerna präglas av just restriktioner. Sex är liksom O.K., men bara under vissa specifika sammanhang, och på vissa sätt. Och så har vi de repressiva kulturerna, i vilka sex ses som något dåligt, farligt, syndigt och ont under alla omständigheter. Vår västerländska, kristna kultur hör till den sista kategorin. Ibland, när västerlänningar periodvis eller lokalt är väldigt ”lössläppta”, händer det att man blir lite mer restriktiv snarare än repressiv, och därmed lite mer tillåtande, låt vara med tydliga gränser (fransk adel på 1600-talet, Aleister Crowleys Sex Magick-grupp, nutida swingersklubbar). Men som defaultläge är den kristna västerländska kulturen skarpt repressiv.

Allra värst var denna repressiva kultur i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Efter det mer lössläppta 1970-talet är vi nu, i början av 2000-talet, inne i en nyviktoriansk backlash. Pendeln har slagit åt andra hållet, efter 1970-talets experimentlusta, öppenhet och leklynne. Intressant nog har våldtäktsfrekvensen aldrig varit så låg i Sverige som 1975, men nu har frekvensen av våldtäkter och andra sexuella övergrepp ökat till extrema nivåer. Statistiskt sett går det att se ett tydligt samband mellan sexualpositivism och låga frekvenser av våld och övergrepp överlag, medan sexualnegativa samhällen genererar mer våld och övergrepp av alla slag.

I en sexualrepressiv kultur betraktas sex först och främst som något ont, något farligt, riskfyllt och äckligt, något som bör döljas för omvärlden eftersom det är skamligt och motbjudande. Och framför allt måste man skydda barnen. Utgångspunkten är att barn självklart tar skada av att få kunskap om sex, genom att t.ex. läsa om det, se det på bild, eller värst av allt – se människor ha sex i verkligheten. Detta betraktas allmänt som särskilt skadligt – redan att se andra människor nakna verkar farligt, men sex är som sagt jättefarligt! Detta synsätt är karakteristiskt för repressiva kulturer. Och naturligtvis kan man inte acceptera att barn också är sexuella varelser.

En sak jag reagerade på när jag såg bilderna av den nyfunna stenåldersfallosen, och läste artiklarna om den, är att det här föremålet verkar väldigt litet för att vara en dildo, eller för den delen en G-punktsstav.
Om dess fulla längd är ca 12 cm, så kan det bli svårt att använda den på ett praktiskt sätt. När jag jämför den med moderna G-punktsstavar är de som regel minst 20 cm. Det krävs alltså rent tekniskt lite längd för att få plats med en hand också.

Men så slog det mig att bronsålderssamhället faktiskt kunde ha haft just en uppmuntrande sexualkultur. Den genomsnittliga coitarchen (första samlaget) rent historiskt sett, för flickor, har som regel varit vid ca 10 års ålder (för pojkar vid ca 11). Det betyder att debuten i många samhällen har skett tidigare än så. Det kan alltså vara så fint ordnat att att detta är en liten övningspenis för en liten flicka, kanske i 7-8-årsåldern. Ett litet träningsredskap för ett barn att utforska sig själv med rent sexuellt, alltså. Så enkelt kan det vara.

Jag tänkte först att om jag skriver detta offentligt (extremt icke-PK – men historiskt korrekt), så får väl folk hjärtflimmer och livmoderframfall, och så blir jag beskylld för allehanda obehagligheter (eftersom vi ju lever i en extremt sexualneurotisk, repressiv kultur) – men sånt har ju inte hindrat mig förr, så det får gå ändå. Jag propagerar inte för något, varken för eller emot, utan kommer bara med en kvalificerad gissning utifrån mitt sexualhistoriska intresse. Jag bygger alltså mitt antagande på fakta. Men det är förstås bara ett antagande.

De som är mer kunniga än jag kan säkert komma fram till vad detta föremål faktiskt är. Det är dock min erfarenhet att även de mest lärda historiker och arkeologer kan vara starkt influerade av den världsbild som är vår tids syn, och att man därför kan missa det mest uppenbara. Detsamma har t.ex. skett med vikingatida ”kvinnogravar” och ”mansgravar”, där man utifrån fördomar om genus bara har tagit hänsyn till föremålen i graven, och därmed ibland bestämt fel kön på den begravda. Och det sexualhistoriska perspektivet är tyvärr gravt underrepresenterat i vår tids historieskrivning – något som man emellertid inte borde bli förvånad av, med tanke på att vi hör till en av världshistoriens mest sexualrepressiva kulturer…

Andra som skriver i ämnet:
SvD, Motala & Vadstena Tidning, Zac

Tankebrott – en grov kränkning mot demokratin

Som bildkonstnär blir jag chockad, förskräckt och väldigt upprörd när jag läser om domen mot en av Sveriges främsta experter på manga. För det första är det väldigt förvirrande att inse att det finns människor som tycker att en tecknad bild i sig kan vara så allmänt kränkande att redan själva innehavet av en bild ska vara förbjudet. Och inte ens innehav – redan att titta på en bild kan vara förbjudet. Detta är för mig fullkomligt obegripligt.

Det krävs ingen Godwins lag för att jag ska dra paralleller till Entartete Kunst – den ambulerande konstutställning som Hitler beordrade, och som inleddes i München 1937. Utställningen var sammansatt för att visa folket degenererad konst, som en slags antipropaganda – och sedan skulle alla förstå vilken slags konst som var förbjuden, degenererad och destruktiv.

Idag är myndigheterna lömskare. Man visar ingenting. En människa blir anmäld för innehav av barnpornografi, och bilderna/bevismaterialet blir omedelbart hemligstämplat. Vi får inte se på vilka grunder mannen blev dömd, och kan föjaktligen inte göra en egen bedömning. Bilder av mördade (riktiga) barn går uppenbarligen bra för Åklagarmyndigheten att offentliggöra, men teckningar med påstådd sexuell kontext – nä, se det går inte. Betyder det att tecknade bilder av nakna barn betraktas som ett värre övergrepp än foton av mördade (riktiga) barn? Har vi inte nått en nivå nu som är så uppenbart absurd att även den mest godtrogne måste inse det?

Jag är uppriktigt trött på detta idiotiska mantra som ständigt upprepas – ”det är en kränkning mot alla barn att titta på en barnpornografisk bild” – det är en sån där lögn som man vill ska bli en sanning, och därför tjatar in den, varje dag, till dess att lydiga och ogenomtänkta debattörer tjatar vidare samma mantra, utan att reflektera över den absurda innebörden. Thomas Bodström har ju t.o.m. påstått ”att titta på en barnpornografisk bild är det värsta brott man kan göra mot ett barn”. Ordagrant. Men vänta lite nu… vad sägs om mord, misshandel, undernäring, vanvård och systematisk verbal kränkning? Nä, att sitta på en kammare någon helt annanstans utan barnets vetskap, och titta på en bild, det är minsann mycket värre (särskilt om du runkar samtidigt). Hur tänker folk egentligen?

Nej, nej, nej – det är INTE en kränkning mot NÅGON om jag skulle råka ha en bild i min dator som somliga skulle klassificera som ”barnpornografisk”. Och alldeles särskilt inte om bilden faktiskt inte ens visar ett verkligt brottsoffer, utan en fiktiv figur. Lika lite som det är en kränkning mot alla muslimer att jag har karikatyrer av Mohammed på min hårddisk (eller på toaletten). En intressant aspekt av sammanhanget är att om jag skulle ha verkliga foton av hur din bror sakta får sitt huvud avskuret, eller dina barn blir torterade med saltsyra, så är dessa bilder inte olagliga att inneha. Det skulle eventuellt tyda på en synnerligen obehaglig läggning hos mig, men innehavet i sig skulle ändå inte bryta mot lagen. Det är så fort det kommer in sex i bilden som det blir olagligt. Och då spelar det plötsligt ingen roll om bilden jag har visar ett barn som faktiskt njuter, eller ens om bilden är tecknad, och därmed inte en verklig person.

Jag har många konstnärer i min krets, och jag känner flera som har erotisk konst på sin repertoar. Detta inkluderar som bekant mig själv. Många av dessa konstnärer (inklusive mig själv) är nu uppriktigt oroliga – om någon av oss skulle få besök av farbror blå skulle hela vår värld kunna falla samman. Vi vet oftast inte själva vilka slags bilder vi har i alla våra lådor, hyllor och hårddiskar, och framför allt – vi vet inte vilka bedömningsgunder som gäller just nu. Det som var vanlig konst för en tid sen kanske plötsligt har förvandlats till barnpornografi nu. Det skulle kunna vara kopior av skisser med nakna människor jag fått av någon annan konstnär, foton från ett familjeorienterat nudistläger (nakna, glada barn!), en bok med foton av David Hamilton, en gammal porrfilm med Traci Lords, en bok med manga – eller något annat som var lagligt tidigare, men som nu har blivit olagligt. Och jag kan ju inte ens veta vad som skulle betraktas som olagligt, eftersom det bygger på godtyckliga bedömningar från enskilda personer, vars bedömningar jag inte ens får ta del av!

För de konstnärer som gillar stora bröst, breda höfter, muskler, stora kukar och mycket könshår är problemet inte så stort, i alla fall inte om det är det enda bildmaterial man har i sina hyllor och hårddiskar. Där är det ju ingen tvekan om att det handlar om vuxna kvinnor. Men vi som föredrar slanka kvinnor med små bröst och sparsam könsbehåring ligger förstås mer illa till. Jag är faktiskt allvarlig nu, och inte sarkastisk. Detta är på riktigt – i Australien har man redan förbjudit porr med småbröstade kvinnor. Ska vi få lika galna lagar här i Sverige också? Eller, ja just det – vi har ju redan fått några lagar som är ännu galnare. Att förbjuda innehav av omoraliska teckningar t.ex. – DET är extremt galet, fullkomligt sinnessjukt!

Det blir verkligen helt vansinnigt att jämställa en bild med ett verkligt brott. Och ännu galnare blir det när bilden föreställer en fantasi. Oavsett om bilden är gjord fotografiskt, med modeller/skådespelare som låtsas, eller om den är tecknad. Annars går det faktiskt inte att ha några bilder alls, som föreställer ”dokumenterade brottsoffer”. Det blir faktiskt tankebrott, Orwellskt ”krimtänk”, på riktigt. När ska våra lagstiftare fatta att det är skillnad på fantasi och verklighet? Jag kan ha fantasier om hur jag mördar för mig misshagliga personer, eller hur jag ger Beatrice Ask en rak höger (så att hon flyger i fin båge över Gamla Stans tak) – men det är faktiskt först när jag gör det på riktigt som jag kan straffas för det – alternativt om jag hotar lilla Prussiluskan med våld, direkt eller via brev eller telefon. Då är själva hotet också ett brott. Men så länge jag knyter näven i fickan och önskar någon död, så är det faktiskt inget brott.

Jag har skrivit om det här många gånger tidigare, till exempel i november förra året; Ett lagförslag skapat av fanatiska sexfobiker, och Regeringens egen lilla Prussiluska, men kunde aldrig ana att den nya lagstiftningen kunde slå så hårt, så fort. I min bloggpost Vansinniga sexlagar – i Sverige och övriga världen raljerar jag kring tokiga sexlagar runt om i världen, men drar också en del allvarliga resonemang till sin spets, och finner nu att mina värsta skräckscenarion redan blivit verklighet.

Som en föraning skrev jag i en bloggpost i januari detta: ”Passa dig jävligt noga, för i morgon kan det vara dig de gör en razzia mot” – och det har nu tyvärr blivit besannat. Vem som helst kan nu drabbas av detta, och det är härmed bevisat. Du också. Även om du vet att du inte har något att skämmas för, kan polisen och åklagarmyndigheten säkert hitta något. I en annan bloggpost skrev jag om Censur och Internetpolicy. Också läsvärt i sammanhanget.

Vi brukar importera amerikansk skit till Sverige, och denna destruktiva, puritanistiska, fanatiskt kristna nyviktorianism som slår allt djupare rötter i den svenska myllan är något av det sämsta vi någonsin har importerat. Redan 2007 flaggade filmdatabasen IMBd för ”child nudity” på filmer som ”Du är inte klok Madicken”, ”Ronja Rövardotter”, ”Kådisbellan” och ”Barnens ö” har stämplats med denna ”information”, naturligtvis i syfte att varna stackars gymnofoba amerikaner för detta fa-a-a-a-arliga som nakna barn representerar. Och nu importerar vi alltså denna skräck hit till Sverige, bit för bit.

Det mest skrämmande med denna utveckling är å ena sidan att massor av människor nu börjar se sina egna fotoalbum, bokhyllor och hårddiskar – sina egna hem – som potentiella riskzoner, orsaker till legaliserade hemfridsbrott. Och risken är högst sannolik. VEM SOM HELST – du med – kan råka ut. Vem går helt fri? Vem har INGENTING i sina fotoalbum, bokhyllor och hårddiskar som eventuellt skulle kunna tolkas som barnpornografi av en elak polis eller en sjuk juristhjärna med mördarinstinkt?

Det mest skrämmande å andra sidan är att vanliga människor som aldrig ens har haft en tanke på att åsynen av nakna barn skulle kunna uppfattas som sexuellt stimulerande, blir nu dagligen påminda om att så är fallet, och att vi alla måste vara väldigt försiktiga med hur vi betraktar barn, over huvud taget. Burkha för alla barn, någon?

En djupt tragisk konsekvens av den rådande peddohysterin är också att barnen kommer i kläm – ordentligt. I den fanatiska ivern att skydda barnen från sexuella övergrepp utsätter vi barnen för ett sexuellt övergrepp. Vi demoniserar barnens egen sexualitet. Vi vill förhindra sexuella övergrepp från vuxna mot barn, men barnens egen sexualitet, egna sexuella handlingar, blir totalt förtryckta. Barn onanerar, pojkar får erektion, barn leker sexuella lekar – men allt detta får alltså en fruktansvärd skamstämpel som naturligtvis skrapar av sig på barnen. Barn snappar intuitivt upp de vuxnas skräck för barnsexualitet, och reagerar med skam. Varför talar ingen om detta?

Det perfekta jobbet för en pedofil med smak för barnpornografi är naturligtvis polisen eller åklagarmyndigheten, just på de avdelningar där barnpornografibrott skall utredas. Där kan de få sitta och granska könsbehåring och bröststorlekar hela dagarna, och få betalt för det – med spelad indignation som spännande krydda på tillvaron, förstås. Vi kan alltså inte förvänta oss att en utredning blir opartisk och förnuftig.

FRA-motståndet skapade en bloggbävning. Detta nya intrång i, och hot mot den personliga integriteten, som denna barnpornografilag, är faktiskt minst lika illa, om inte etter värre, och förtjänar en minst lika omfattande bloggbävning som FRA. Och det ser ut att faktiskt bli så, vilket gör mig oerhört tacksam, mitt i min förtvivlan. När man som medborgare börjar se staten som ett allvarligt hot (vilket jag faktiskt gör nu!), så har staten förverkat sin rätt att existera.

Det är min optimistiska förhoppning att domen mot mangaexperten i själva verket är en medvetet vald strategi av advokater och domare för att visa hur absurd lagen är – en korrekt iscensatt, men med en konsekvens intill det absurda, och med ett oskyldigt bondeoffer i from av vår mangaexpert. Hur det än är, så hoppas jag att denna rättegång får det ofrånkomliga resultatet att denna ogenomtänkta och destruktiva lag omedelbart avskaffas. Om inte annat så tänker jag definitivt vara delaktig i ett avskaffande så fort vi pirater äntrat Riksdagsskutan. Var så säker på det!

Det är verkligen dags att återfå sansen i den här debatten, och börja agera konstruktivt. Det är en extremt liten andel av befolkningen som över huvud taget är intresserad av barnpornografiska bilder, och en ännu mindre del som ägnar sig åt att framställa och sprida bilder som är barnpornografi på riktigt – äkta fotografier på vilka prepubertala barn blir utsatta för sexuella övergrepp. Att framställa sådana bilder förutsätter en brottslig handling i sig, som självklart måste beivras, hårt, och ännu hellre förhindras.

Alla polisiära resurser som nu letar mangabilder i oskyldiga människors datorer borde egentligen läggas på att söka upp och stoppa de som är de verkliga brottslingarna – de som begår faktiska övergrepp mot barn. Inte bara sexuella övergrepp – det finns faktiskt övergrepp som är ännu värre; systematiskt våld, undernäring och mord. Om vi ska skydda barnen ska vi väl ändå göra det på riktigt?

Det är dags att skrota barnpornografilagen i dess nuvarande utseende, och gå tillbaka till hur det var innan innehav förbjöds. Informationsfriheten måste vara absolut, och resurserna måste läggas på att hindra riktiga brott. Inte låtsasbrott mot låtsasindivider. Stoppa framställningen av barnpornografi, ja, gör det – på riktigt! Men gör det med riktiga polismetoder, och slå hårt, riktigt hårt, mot de som utnyttjar och misshandlar barn. På riktigt.

Här är några fler som bloggat om denna rättskatastrof:

• Simon Lundström, den dömde översättaren, berättar själv om det som hänt på sin blogg.
• Oscar Swartz var först med en intervju med den barnporrdömde mangamannen.
• Serietecknaren Tinet Elmgren låter seriefigurerna själva komma till tals på ett genialiskt meta-vis, i en serieruta. Fullkomligt oslagbart – måste ses!
• Serietecknaren Åsa Ekström erkänner sig skyldig till skapandet och spridandet av tvivelaktiga teckningar – Erkänner mig skyldig.
• Serietecknaren Åke Forsmark erkänner ett brott – Jag tecknarmördade Olof Palme.
• Serietecknaren Maiburogu / Andreas erkänner sig också skyldig – Jag är en brottsling.
• Niklas Dougherty – 之乎者也 – the blogger once known as Blogge Bloggelito – har naturligtvis en hel del att säga i ämnet. Ecpatlagen genomdriven, Dokumenterade övergrepp på seriefigur, Tanken är gränslös, En puckad barnporrlag, Tankens frihet, Blaspedi. Och det kommer säkert mer. Hoppas jag.
• Marcus Fridholm och Göran Widham skrev redan i november förra året klokt om denna tittförbudslag, med artiklarna Tittförbud och ungdomlig sexualitet och Justitieministern förstår inte problemet, så klokt att det är läsvärt fortfarande.
• Göran Widham raljerade den 1 juli kring lagen i artikeln Äntligen tittförbud, och resonerar nu vidare i sin högaktuella reflektion kring seriedomen, och redovisar även flera delar ur Tingsrättens resonemang i bloggposten Seriekonstnär eller pedofil? – synnerligen läsvärt, alltihop!
• Rick Falkvinge dundrar som vanligt med emfas – Nu får det vara slut på kungligt sanktionerade bokbål: barnporrlagarna måste ändras!
• Christian Engström resonerar sakligt om huruvida degenererad konst egentligen borde vara förbjuden, i artikeln Cecilia Malmström och hederlighet om manga-censur.
• Johanna Sjödin skrev redan i november förra året en debattartikel i Expressen; Gör inte min blogg olaglig, ministern. Justitieminister Beatrice Ask svarade i samma blaska, med rubriken Nej, din blogg blir inte olaglig, Sjödin. Huruvida deta var en lögn eller bara en dumhet får väl framtida domstolsutslag visa. Den 1 juli skrev Johanna på sin blogg en ny reflektion kring den just implementerade lagen; Åldersfokuserad och sexfientlig barnpornografilagstiftning!, följt av en hård sågning av domen mot Simon Lundström – Serieövergrepp och knullbilder. Läsvärt, alltihop, som vanligt.
• Henrik Alexandersson undrar om inte även teckningar av bankrån borde vara brottsliga?
• Per Hagwall skriver insiktsfullt och engagerat på sin blogg, om Ecpats skräckpropaganda och barnporrlagen och Seriemördarna i Ecpat, men också på NewsMill – Ecpats skräckpropaganda har satt rättssäkerheten ur spel.
• Hans Egnell, med bloggen Motpol skriver ett förslag till alternativ lagstiftning gällande barnpornografi. Hans Egnell har även skrivit skarpt om Cecilia Wikström och barnpornografifrågan, samt den utmärkta reflektionen över domen mot manga experten i artikeln När en teckning blir kränkt.
• Hanna / projO / gothbarbie (kärt barn har många namn) skriver också – Skydda tecknade barn från övergrepp, Pirater, granska ECPAT!, I ❤ Piratpartiet!
• Författaren Anders Widén utvecklar ämnet på djupet, och har skrivit en hel serie högintressanta artiklar i ämnet – Titta och gå i fängelse (i vilken Anders Widén hyllar en av mina favoritfotografer, Sally Mann, som på ett helt fantastiskt och naket sätt har fotograferat sin familj under många år), Bränn Carl Larsson på bål, Dags att sprida Manga, Vi ska polisanmäla varenda kommun för barnpornografibrott. Anders Widén väljer också fantastiska bilder till sina bloggposter – bara bildvalet är värt ett besök på hans blogg!
• Deepedition skriver som vanligt skarpt, och kommenterar i bloggposterna Absurditeterna inom lagstiftningen och Bildförbudet i ny tappning.
• Erik Laakso konstaterar i all enkelhet att det hela rör sig om Moralbrott utan förövare eller offer.
• Mary Jensen med bloggen Mina Moderata Karameller reflekterar över konsekvenserna av en galen lagstiftning i sin bloggpost Allt handlar bestämt om sex numera, märkligt…
• Caspian Rehbinder skrev en utmärkt sågning av lagen redan i maj i år, och den är fortfarande högst läsvard – Ny lag om dokumenterade övergrepp mot barn
• Torbjörn Jerlerup drar resonemanget till sin spets i sin artikel Läser du serietidningen Kalle Anka måste du vara pedofil!
• Fredrik, med bloggen Oh The Irony! refererar till Carl-Michael Edenborg i sin bloggpost Serietidningar – hardcore style.
• Per Pettersson resonerar kring det sluttande planet som vår nuvarande lagstiftning kan ge upphov till i bloggposten Idag serierna, imorgon världslitteraturen?
• Avva konstaterar i sin bloggpost Dagens största dumhet ”att man förbjudit någons tankar, vilket är det absolut hemskaste en stat med våldsmonopol kan göra”.
• Juristens funderingar ger ett juridiskt perspektiv på det hela – Barnporr och tankeförbud
• Piraten Ravenna konstaterar att det inte finns några brottsoffer i sin bloggpost Barnporrspixlarna lider?
• Liberati hänger på med Stoppa censuren mot serietidningarna!
• Fröjdh spär på med bloggposten Med ett fotoalbum fullt av övergrepp.
• Farmor Gun i Norrtälje resonerar klokt kring hela fenomenet i bloggposten Rötmånadshistorier – nej, följder av riksdagsbeslut.
• Piratpartisten Johan resonerar kring övervakning och falska anklagelser – Fantasiförbud och övervakad.
• Seriebibliotekarien ifrågasätter om mangabilder verkligen är barnporr.
• Piraten Emil Isberg uppmanar oss – Släng din kultur, annars döms du för pedofilbrott.
  
• Till och med den gamle diktaturkramaren Jan Myrdal har krupit upp ur sin grop och skriver i Expressen att Barnporrlagen är en omoralisk absurditet.
  

För en gångs skull har det dundrat i såväl gammelmedia som bloggosfären, vilket får ses som ett gott tecken:

• Aftonbladet Kultur – Carl-Michael Edenborg: Gräv ner era serietidningar!
• Expressen Ledare – Kan krita kränkas?
• Expressen Debatt – My Bergström: Porrmanga hotar inte våra barn
• DN – Mangaserier klassade som barnporr
• Arbetarbladet – Översättare döms för barnporr från Japan
• P3 Nyheter – Dagsböter för tecknad barnporr
• Nyheter 24 – Tecknad barnporr gav dagsböter
• UNT – Man dömdes för tecknad barnporr

Det glädjer mig förstås något alldeles oerhört att Piratpartiet har tagit en stark ställning i denna fråga. Jag har hört ett och annat varningens ord från folk som tror att vi kommer att betraktas som ett barnporrpositivt parti, men i det här fallet handlar det om informationspolitik privatliv och rättssäkerhet, vilket alltihop verkligen är att betrakta som piratfrågor. Om Piratpartiet inte skulle ha tagit ställning i denna fråga skulle vi faktiskt ha bevisat oss ovärdiga förtroendet att försvara mänskliga rättigheter i Riksdagen. Så det var ju bra att vi gör det.

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Nationella Orgasmnatten i natt – måndagen den 26 juli!

Jag blev påmind av en annan pirat, Emil Isberg, om denna speciella natt. Jag skrev om det förra året, och låter i praktiken samma text gå i repris, lätt uppdaterad.

I natt är det första fullmånen efter midsommar, och då ska vi fira den Nationella Orgasmnatten – just i natt, den 26 juli. Det tycker i alla fall Ylva Franzén på Afrodites Apotek att vi ska göra. I år kan man även läsa en intervju med Ylva i Aftonbladet om denna magiska tidpunkt. Jag tycker förstås också att detta är en mycket bra idé, och uppmuntrar gärna dig som läser detta att fira orgasmnatten du också.

Tanken är att vi ska fira kärleken, erotiken, sensualismen, naturen, Guden och Gudinnan, Frej och Freja, Mannen och Kvinnan, i ett heligt älskogsmöte i den magiska fullmånenatten. Kanske med en partner (eller fler?), kanske med dig själv. Hieros Gamos är gammalgrekiska och betyder Heligt Bröllop, och betecknar just en sådan helig älskogsrit – denna natt är ett utsökt tillfälle för en sådan ceremoni.

I förkristen tid här i Norden (och under många år efter att kristendomen införts, fast då lite mer i hemlighet) praktiserades varje år en erotisk rit som kallades för att man ”kullrade” – det var helt enkelt så att man jagade varandra på åkrar och ängar, och älskade, som en gåva till växtkrafterna i jorden. Både leken ”kull” och begreppet ”knulla” kommer från samma ord. Fin religion, tycker jag. 🙂

Fullmånen är en särskilt kraftfull tidpunkt för intention, affirmation och magi – så betraktas fullmånen traditionellt inom de allra flesta kulturer. Sprickan mellan världarna är mer tillgänglig, och dina känslor får större spelrum. Om din tanke är grumlig, blir den grumligare under fullmånen, men om din intention är klar, så stärks den.

Tag med dig din partner ut i naturen och älska hett och innerligt i fullmånens sken! Eller gör en helig, meditativ onaniceremoni med dig själv. Hedniskt och tantriskt så det förslår – kanske en älskogsceremoni för något som ni vill manifestera i era liv? Och är det en kylig sommarnatt – tag med dig en sovsäck, gärna en sån där stor för två personer, om ni är fler än en.
Kanske en lägereld? Eller ta en snabbis, stående med ryggen mot ett träd, eller liknande. Allt går, bara man vill…

Ha det så härligt!

Andra som skriver om den Nationella Orgasmnatten:
Ylva Franzén i Aftonbladet, Emil Isberg, Deltidsslavinna, Jansson, Marica Rödebäck, Smile, Tonårs- och småbarnsmor, Miss Coconut, C23, Mais oui

En demokratisk revolution

När två tunga socialdemokratiska bloggare – Thomas Hartmann och Erik Laakso – går ut offentligt och uppmuntrar sina läsare att rösta på Piratpartiet den 19 september, då vet man att vi står inför en demokratisk revolution. När dessutom riksdagspolitiker som Camilla Lindberg uppträder i TV från Almedalen, i lila klänning med pirat-pin, då är något stort och dramatiskt i görningen.

Jag förutspådde redan i höstas att vi pirater sannolikt skulle få oväntat stöd från politiker i andra partier, eftersom det finns många seriösa politiker som delar våra värderingar gällande medborgarrätt, integritet, rättssäkerhet, integritet, kunskap och kultur, men som inte alltid vågar gå ut med det öppet, eftersom det strider mot den officiella partilinjen i de partier de är medlemmar i.

Då trodde jag dock att politikerna generellt skulle agera lite mer diskret, genom partitrogna media, för att inte avslöja sig själva som öppna sympatisörer. Men på den punkten blev jag sannerligen överraskad. Vad som händer nu är en sensation. Aldrig hade jag anat att så många skulle gå ut fullt öppet och stödja Piratpartiet i ord och handling. Men just så är det idag, och jag tror inte att vi har sett slutet på den här trenden ännu.

Men det är inte bara stödet till Piratpartiet från etablerade politiker i andra partier som är revolutionerande – det händer gång på gång nu, att politiskt aktiva från olika partier och olika block samarbetar i sakfrågor. Camilla Lindberg (fp) och Marianne Berg (v) skrev tillsammans en skarpt kritisk artikel om sexköpslagen härom dagen.

Camillas ståndpunkt är känd sedan länge, men att en vänsterpartistisk, kvinnlig riksdagsledamot tar avstånd från sexköpslagen är verkligen fantastiskt – och enormt modigt. Om någon skulle förtjäna att få sitt kontor fyllt med blommor nu, så är det Marianne Berg. Hon får förstås massor av skit av sina partikamrater för att hon sviker partilinjen, men jag är övertygad om att just detta, att personer från till synes helt oförenliga politiska flanker samarbetar i sakfrågor, är en trend som kommer att växa, och det starkt.

Det började synas tydligt med FRA. Ungdomsförbunden från samtliga politiska partier samlades under samma piratflaggor, och demonstrerade mot regeringens arrogans och övervakningslust – och plötsligt gick inte den politiska skiljelinjen mellan höger och vänster, eller mellan samhällsklasser. Det blev en generationsfråga. De äldre mot de yngre. Moderpartierna i motsats till sina ungdomsförbund. Sen dess har de gränsöverskridande initiativen fortsatt, och bara blivit fler och fler.

Som notorisk gränsöverskridare har jag förstås bidragit till denna trend, på alla möjliga sätt och vis. Alldeles nu i dagarna skrev och undertecknade jag tillsammans med fyra andra politiskt aktiva, från fem partier – Per Hagwall (m), Helena von Schantz (fp), Hanna Wagenius (c), Erik Laakso (s) och jag (pp), en skarpt kritisk artikel om Anna Skarheds utredning av sexköpslagen. Blocköverskridande så det förslår. Och vi är inte ensamma. Det kommer att följas av många fler gränsöverskridande samarbeten – det ligger helt enkelt i tiden. Partilojaliteterna får vika för de stora, viktiga frågorna som förenar.

Och det är förstås alldeles underbart att Piratpartiet får allt fler sympatisörer i alla tänkbara läger. Det börjar helt enkelt gå in att Piratpartiet INTE primärt är ett parti för folk som bara vill ha grejer gratis. För mig personligen är fildelningen en rejält underordnad fråga. Jag har aldrig använt Pirate Bay, och köper fortarande både film och musik. Det är vad fildelningen leder till hos våra klåfingriga lagstiftare och de giriga multinationella företagen som är intressant för oss pirater, och våra sympatisörer i andra partier. Staten och Kapitalet har gått samman i ett massivt försök att kontrollera och styra vanliga människor, avlyssna, scanna, misstänkliggöra, registrera, filtrera, censurera. Och det är helt enkelt inte O.K.

Piratpartiet har inga regeringsanspråk, och vill inte konkurrera med övriga partier. Vi vill samarbeta med andra partier, komplettera och tillföra det som alla de andra partierna saknar, såväl i form av kompetens som engagemang. På samma sätt som Miljöpartiet en gång i tiden satte fokus på miljöfrågorna, och faktiskt tvingade de andra partierna att börja tänka miljövänligt, så vill vi i Piratpartiet verkligen inspirera och vägleda de andra partierna på de områden som är våra, där vi för närvarande saknar konkurrens.

Vi vill verkligen väldigt gärna att de andra partierna ska kopiera vårt program, driva vår politik, och därmed också ta hänsyn till de stora demokratifrågorna – de som har med mänskliga rättigheter, rättssäkerhet, integritet och yttrandefrihet att göra, en politik som vill stoppa de största hoten mot demokratin idag – övervakning, kontroll, censur, överdrivna befogenheter för polisen, registrering och allt därmed besläktat.

Och Piratpartiet behöver finnas kvar i Riksdagen för lång tid framåt, som garant för att denna politik faktiskt tas på allvar. För det görs inte nu. Alla partier talar om de här frågorna, mer eller mindre övertygande, gärna med tjusig retorik och vackra formuleringar, men ingen gör något på riktigt. De är mer intresserade av regeringsmakt och fulspel. Tyvärr är det idag bara Piratpartiet som har förmågan, kompetensen och ambitionen att fokusera på dessa viktiga frågor. Och endast och enbart Piratpartiet lägger all sin energi och fokus på att bevara och stärka vår demokrati.

Ytterst sett kommer denna revolution, denna demokratiska flodvåg, från en av världshistoriens största tekniska framsteg – Internet. Internet har rivit gränser, förändrat hela världens infrastruktur och skapat helt nya förutsättningar för globalisering – på riktigt, och på vanligt folks villkor. Därför är det extremt viktigt att slå vakt om denna gränslöshet, och faktiskt med kraft bevaka och försvara yttrandefriheten och informationsfriheten på Internet. Vi är bara i början av en helt ny era, en ny tid. Välj själv vilken sida du vill stå på. De rädda bakåtsträvarna, eller de progressiva entusiasterna. När det blåser hårt, bygger somliga vindskydd – andra bygger väderkvarnar.

Andra som skriver i ämnet:
Anna Troberg, Anna Troberg igen, Futuriteter, Sagor från livbåten, Rick Falkvinge, Emma Opassande, Signerat Kjellberg, Magnihasa, Louise P.

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Klockren pastisch…

Denna underbara pastisch på försvarsmaktens irriterande affischkampanj var jag bara tvungen att visa. Jag hittade den på bloggen Skivad Lime, med rubriken ”Alla har rätt till en åsikt”. Om du vill ha en mer högupplöst version av bilden kan du hitta en här.

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Ytterligare ett par reklamfilmer från Piratpartiet…

I en tidigare bloggpost visade jag en liten kampanjfilm från Piratpartiet. Nu finns det ett par till filmer i samma stil, om flera ämnen. Medverkande är återigen Rick Falkvinge, Anna Troberg, Christian Engström, Stefan Flod och jag. Check them out!

Om Internet som demokrativerktyg:

Medborgarrätt? Behövs den?:

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Senkommet reportage från Almedalen…

För första gången i mitt liv upplever jag detta galna vuxendagis, politikerkarnevalen Almedalsveckan, i Visby. Jag måste erkänna att jag har haft det vansinnigt roligt. Har man det minsta intresse för politik är detta paradiset. Jag har varit på en stor mängd olika seminarier, träffat mängder med intressanta människor, nätverkat, blivit intervjuad, ätit gotländska jordgubbar och gotländsk saffranspannkaka. Och var man än går eller står, så hittar man intressanta människor att prata politik med. På djupet, och påläst. Spännande!

Jag hade planerat att jag skulle blogga varje dag. Så bidde det inte. Den mångfacetterade politikfestivalen svepte mig med på en våg av möten, seminarier, politiska diskussioner, jippon och fester – så jag hann helt enkelt inte skriva ett endaste blogginlägg. Jag var alldeles för uppslukad av hela grejen. Jag brukar säga att det roligaste man kan göra med kläderna på är att regissera teater. Nu har jag funnit något som är minst lika kul.

Utbudet av aktiviteter var helt obegripligt stort. Varje dag fanns det över 200 aktiviteter att välja bland – i det officiella programmet. Det blev till att lusläsa, kan jag lova. Riktigt knepigt att välja blev det när tre-fyra jätteintressanta seminarier krockade med varandra – och det hände ständigt, varje dag…!

Jag och alla andra pirater på plats (ett fyrtiotal) fick dessutom snygga och personliga lila skjortor med tryck – Piratloggan, namn och titel – och det bidrog förstås till att sätta färg på tillvaron. Ordentligt. Vi syntes överallt! Strategin var att fara runt i Visby, på egen hand såväl som i grupp, och så försökte vi att sprida ut oss på så många intressanta evenemang som möjligt. Ibland var vi många pirater på samma plats, och det gav ju en spännande masseffekt. Förmodligen framstod det som att vi var många fler än vi faktiskt var…

Många intressanta seminarier blev det under veckan – bl.a. en paneldiskussion med medlemmar i Liberati, Svart Måndag, Piratpartiet och F! – Alexander Bard, Amanda Brihed, Mattias Bjärnemalm m.fl., samt även journalisten Isobel Hadley-Kamptz. Tanken var att samla olika frihetsinriktade organisationer för att skapa ett större frihetligt nätverk.

Fi avslöjade sig förstås genom sin representant som det repressivt marxistiska, dogmatiskt frihetsnegativa parti de är, och passade följaktligen inte så bra in i det frihetliga klustret, men det var ju förutsägbart. Mötet blev väldigt inspirerande ändå. Många nya kontakter knöts, och en del gamla bekräftades och stärktes, vilket ger hopp för framtiden. Samarbete med likasinnade och kompatibla grupper kan onekligen ge en enorm politisk tyngd.

Flera debatter om upphovsrätt och integritet på Internet anordnades av Netopia, Forum för digitala samhällsfrågor, på Borgen, en biograf i Visby. Jag bevistade ett par av dessa debatter. De var uppenbarligen av skiftande kvalitet, men just de jag besökte var onekligen intressanta, om än en av panelerna var väldigt partisk i sin sammansättning. Men det fanns förstås alltid pirater närvarande som kunde ställa knepiga frågor.

Roligast och mest inspirerande var nog ändå en morgondebatt mellan Johan Norberg och Maria Wetterstrand – temat var ”hur gröna är liberalerna, och hur liberala är de gröna?” Det hela utmynnade i ett fantastiskt stimulerande och roligt samtal mellan dessa båda skickliga debattörer – levande, genomtänkt, personligt, trevligt. Så skulle alla debatter se ut. Läs mer om debatten i Lisa Magnussons artikel i Aftonbladet – eller se hela debatten på Bambuser!

Ett annat högintressant seminarium handlade om sociala medier och vilka som faktiskt är bäst på det just nu, och varför. Det skedde i det stora tältet på H12 (Hästgatan 12), som för övrigt var det enda stället i hela Visby (förutom Pirathuset, förstås) som hade bra nätuppkoppling. Kända bloggare och andra aktiva opinionsbildare debatterade, modererade av Alexander Bard (igen!).

Tyvärr fanns det alltför många ”Halleluja-möten” i Almedalen, seminarier med förbestämda svar på alla frågor och en trogen publik. Om man hade motsatt åsikt på ett sådant möte var man inte välkommen. Eller så blev man utbuad och mobbad. T.o.m. om man satt i panelen (sånt hände). Camilla Lindberg (fp) blev t.ex. ordentligt åtgången i just ett seminarium kring sexköpslagen. Men jag lyckades som sagt undvika alla sådana enfaldiga seminarier.

Jag undvek dessutom konsekvent alla seminarier med tema sexköpslagen eller droglagstiftningen, eftersom jag nu var i Almedalen som representant för Piratpartiet (i lila skjorta med vitt tryck), och än så länge är dessa ämnen inte piratpolitik. Inte för att jag generellt undviker dessa ämnen annars, men i just Almedalen hade jag garanterat bara gjort folk sura och arga (eftersom de seminarier jag hittade verkade vara typiska halleluja-möten). Det finns bättre fora för dessa diskussioner – min egen blogg, till exempel…

Vi ordnade förstås några egna aktiviteter – bland annat höll Anna Troberg och jag en kulturpolitisk diskussion på torsdagkvällen, med Emma Opassande och författaren Unni Drougge som deltagare i panelen. Temat var just kulturarbetarnas ökade möjligheter att nå en publik, med den nya tekniken.

Större delen av publiken var pirater, eller sympatisörer, vilket jag personligen tycker är lite enahanda, eftersom det lätt blir just ett sådant ”halleluja-möte” som jag inte gillar. Det hade blivit mer fart om vi hade haft fler genomtänkta upphovsrättskramare i publiken. Men det blev i alla fall väldigt trevligt, och vi fick ytterligare ett tillfälle att markera vår närvaro i den politiska sfären.

Nere vid hamnen fanns pirattältet, ett infotält bland en massa andra tält, där besökare kunde köpa en riktigt läskig, lila Slush (eller vad det nu heter), få en lila heliumballong och annat kampanjmaterial. Tyvärr såg tältet snarast ut som en stökig studentlya, bebodd av datanördar, vilket väl kanske var passande på sätt och vis, men inte särskilt estetiskt tilltalande. Det har gjorts snyggare förr, och det hade definitivt sett finare ut om man bara hade lagt lila dukar över borden, och därmed åtminstone dolt alla risiga lådor och påsar som stod i tältet. Men det får vi väl styra upp till nästa gång, antar jag.

Som ett litet avbrott i all politik gick Jennie och jag med på en guidad tur runt i Visby. Men det var ingen vanlig turistrunda. Dick Wase, en annan pirat, tillika Gotlandshistoriker, håller hela somrarna olika slags historiska stadsvandringar i Visby, och den vi valde att gå med på fokuserade på sexualhistoria – temat var ”Sexualiteten i den medeltida staden”, något som vi tyckte passade oss.

Jag trodde att jag hade koll på sexualhistoria, ända till dess att jag läste Dick Wases bok ”Samlag eller Salighet” (min recension) för knappt ett par år sedan. Att gå med Dick runt i Visby är verkligen fascinerande – en sådan ocean av vetande är sällsynt, och synnerligen inspirerande att ta del av. Vad jag än frågade (och det kunde vara hyfsat insatta och svåra frågor), så hade han en hel historia att berätta, med fakta, datum, personer och mycket annat. Fantastiskt.

Och så har jag cyklat. Att ta med cykeln var nog ett av mina allra smartaste beslut inför Almedalsveckan. Det gjorde vi för övrigt båda två, Jennie och jag. Alla avstånd i Visby med omnejd förkortas i praktiken till ett ingenting med cykel. Visby är såpass litet, att man cyklar rakt igenom hela stan på ett par minuter. Har man dessutom en klase lila ballonger med Piratmärke på, så blir cykeln en effektiv rullande reklampelare också. 🙂

Piratpartiet anordnade också ett mingel, efter ett boksläpp, på Kapitelhusgården, en alldeles underbar liten medeltida gård mitt i Visby, som brukar vara synnerligen välbesökt under medeltidsveckan, men som liksom har medeltidsvecka hela sommaren. Vin och snacks och prat om veckans aktiviteter. Trevligt värre!

Vi avslutade vår kampanjvecka med att bjuda in folk till en grillfest på fredag kväll, och den festen blev väldigt välbesökt. Det var inte bara pirater där – det kom sympatisörer från andra partier. Dessutom hade vi ett gäng Miljöpartistiska studenter boende på övervåningen i det stora huset där vi bodde, så det kom en hel del gröningar också. Det blev ett jäkla drag på festen, men aldrig för vilt – förutom möjligen för den där trädgårdssoffan som drog sin sista suck med ett brak…

Min älskade Jennie hängde med till Gotland, men ägnade sig inte ett dugg åt politik. Vi bodde inte ens på samma ställe under veckan. Jennie bodde i ett hyrt rum på en gullig gård på södra Gotland och hade semester medan jag bodde i logement och kampanjade med alla dessa störtsköna pirater – och så träffades vi så mycket som vi hann, för att äta tillsammans och göra lite annat kul mellan varven, som att cykla runt i Visby, gå på museum och annat skoj. Perfekt kombination av politiskt arbete och semester, alltså.

På lördagen lämnade vi pirathuset, och efter en del städning, packning och sopsortering kunde Jennie och jag fara iväg för att göra en sista dags utflykt på Gotland, en dag som visade sig ha överraskande mycket att erbjuda.

Vi hamnade vid en sångsten och några skeppssättningar, vi besökte det välskötta, pittoreska och vackra Bungemuseet (våra kameror gick varma), vi gästade ett helt fantastiskt bröllop (med pirat-tema – och kamerorna gick varma, igen!), och så njöt vi av picknick, bad, älskog och solnedgång på Fårö (mer fotografering, förstås), och mitt i natten åkte vi hem med färjan mot Nynäshamn. Händelserikt värre! Men jag kanske berättar mer om allt det där vid ett annat tillfälle, om jag hinner…

P.S.
En kväll när Joshen och jag tog en pizza på stan, blev vi helt plötsligt och improviserat intervjuade av ett par journalister från DN. Check it out!

Samtliga foton av Calle & Jennie Rehbinder

Andra pirater som reflekterar över Almedalsveckan:
Anna Troberg, Borgmi, Hanna Dönsberg, Mattias Bjärnemalm, Dexion, Dexion igen, Joshen, Joshen, Joshen och återigen Joshen…

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Sexköpslagen – en morallag med en omoralisk utvärdering

För en vecka sedan skrev jag, tillsammans med fyra andra frihetliga, politiskt engagerade bloggare från olika partier, en artikel om Anna Skarheds utredning av sexköpslagen till DN Debatt, som hade lovat plats för vår artikel. I går fick vi beskedet att den inte kommer in. Uppenbarligen tyckte DN att ämnet redan var uttömt av en mängd andra skribenter. Så kan det gå.
Så nu lägger vi ut den på våra bloggar i stället, samtidigt, och skapar en liten, liten bloggvägg.

Sexköpslagen är en ren morallag. Vi spelar – om än i knattedivisionen – därför i samma liga som länder som stenar otrogna kvinnor och hänger män som praktiserat homosexualitet. I ett avseende går denna lag längre än någon morallagstiftning från 1800-talet. Vare sig att sälja eller att köpa sexuella tjänster har tidigare varit kriminaliserat i Sverige. När sexlagen kom var den även unik i världen. Detta historiska och geografiska pionjärarbete väcker många frågor: Vilken effekt har lagen fått? Vilka konsekvenser?

I den utvärdering av sexköpslagen som nyss offentliggjordes får man inte svar på några frågor. Istället är utredningen en av årets största politiska skandaler. Där hittar man såväl vetenskapligt fusk och faktafel som ideologisk enögdhet. Trots att Europarådet och FN upprepade gånger har uppmanat Sverige att utföra en ”heltäckande och oberoende utvärdering” av lagen var slutsatserna givna redan i utredningsdirektiven. Lagen får inte ifrågasättas och utredaren ska ”överväga behov och lämpligheten av en skärpning av straffskalan”. Om det hade funnits ett genuint intresse för att utreda lagen skulle man ha valt en oberoende utredare och man skulle inte ha talat om vad utredningen ska mynna ut i innan den startade. Istället tillsatte man Anna Skarhed som ensamutredare, en entusiastisk och okritisk förespråkare för lagen. Allt detta på beställning av Beatrice Ask, som om inte annat gjorde sitt ställningstagande klart i mars i år, när hon föreslog en förnedrande särbehandling av misstänkta sexköpare.

På det följer att allt som kunde leda till andra slutsatser har avfärdats i denna bakbundna utvärdering. Forskare och debattörer som har uttryckt kritik mot sexköpslagen såsom Laura Agustín, Susanne Dodillet och Petra Östergren nonchaleras. Ett annat exempel är den nonchalans med vilken man avfärdar gatuprostituerades försämrades situation. Förändringen i kundunderlaget medför nämligen att det har blivit svårare att välja bort de potentiellt farliga kunderna – de som kanske är ute efter att slå och skada – eftersom de säkra kunderna nu istället köper sexuella tjänster via Internet. Detta menar Skarhed inte är en riktig förklaring, och påstår istället att den försämrade situationen skulle bero på att det finns mer heroin på marknaden.

I en intervju på CNN förklarar Beatrice Ask att det viktigaste i utredningen är jämförelsen med våra grannländer och de slutsatser man kan dra av den. Men de siffror man stöjder sig mot i jämförelsen med Danmark är grovt förfalskade. Organisationen Reden, en statligt finansierad hjälporganisation har inkluderat hemlösa, knarkare och andra hjälpsökande i statistiken. Dessutom har man dubbelregisterat besökare och lagt ihop flera års statistik som årlig. Dessa oegentligheter har varit kända ända sedan i fjol. Den här statistiken som enligt Ask är så central borde alltså aldrig ha tagits upp i utredningen.

Inte heller övrig statistik kan ses som tillförlitlig. Utredningen har exempelvis inte gjort en egen undersökning kring antalet sexarbetare i Sverige, utan förlitat sig på tidigare gjorda undersökningar. Snart sagt varje avsnitt innehåller en reservation i formen av ett påpekande om att det är svårt att få fram exakta siffror – ändå dras tvärsäkra slutsatser baserade på just dessa.

I utredningen hävdas också, trots ovan angivna om gatuprostituerades situation, att lagen inte påverkat sexsäljares situation negativt – men också att om så är fallet, så är det en bra konsekvens av lagen. Skarhed menar också att det är logiskt att de “offer för prostitution” som “tagit sig ur den” gillar lagen, medan de aktiva sexsäljarna inte tycker om den. Därmed diskvalificerar hon aktiva sexarbetares åsikter och erfarenheter. Skarhed var också tydlig med att vi i Sverige inte jobbar med skademinimering.

Sexköpslagens ändamål är att utrota sexhandeln utan hänsyn till vilka skador det kan medföra och utan hänsyn till att det är sexsäljarna som betalar priset för den strategin. Utvärderingen är även full av diskriminerande och ideologiska ställningstaganden. ”Det är skamligt och oacceptabelt att män kan ha tillfälliga sexuella relationer med kvinnor mot betalning” står det i den engelska sammanfattningen. Man beskriver också sexhandel som ”en form av manligt våld mot kvinnor” och som ett ”extremt uttryck för ojämlikhet”. Trots att manliga sexsäljare är en stor och växande grupp bortser man från dem i utredningen. De passar givetvis inte in i den här uppdelningen i kvinnliga offer och manliga förövare.

Ett av sexköpslagens främsta mål är att öka jämställdheten. Det anger man också i utredningen. Men när man väljer att göra den ena parten i en ömsesidig transaktion till förövare och den andra till offer beroende på kön är det könsdiskriminering. När man fråntar kvinnan omdöme, rationalitet, ansvar för sina handlingar och rätten kropp och till sin sexualitet är det könsdiskriminering.

Vi måste också våga fråga oss vad som händer med brottsbenägenheten och respekten för lag och rätt när skillnaden mellan samtyckessex mot betalning respektive våldtäkt, människorov och utnyttjande av minderåriga krymper. Är det verkligen rimligt att polisen ska sätta mer resurser på att spana på i övrigt laglydiga medborgare som köper sex av myndiga och införstådda säljare?

Vid presskonferensen säger Anna Skarhed att den kvarts miljard som satsats på att bekämpa prostitutionen ”inte precis har kastats i sjön”. Det är förstås trösterikt att höra, men har pengarna ens kastats i rätt riktning? Vi vet att våldtäktsanmälningarna skjuter i höjden och att traffickingen ökar. Ändå är det på sexköp man vill fördubbla påföljden, ändå är det sexköp utredaren vill att polisen skall prioritera högre.

Det enda den här utredningen bevisar är att även före detta justitieråd kan göra politiska beställningsjobb och att vår justitieminister är kapabel att göra sådana beställningar. ”Straffskalan för sexköp behöver skärpas för den hör hemma i en världsbild och en verklighet som inte stämmer överens med den som idag gäller” sade Anna Skarhed när hon presenterade utvärderingen.

Vårt samhälle har förändrats av sexköpslagen, men på vilket sätt? Försöket att lagstifta bort prostitutionen har bevisligen inte lyckats, jämställdheten har inte ökat och traffickingen har inte minskat. Istället är de tydligaste effekterna av sexköpslagen att vi har fått ett mer fördömande och moralistiskt samhälle med angiveri, dubbelmoral och riggade utvärderingar som naturliga och förväntade inslag.

Är det verkligen en sådan världsbild och verklighet vi vill ha i Sverige?

Artikeln författad och undertecknad av:
Per Hagwall, riksdagskandidat, Moderaterna i Stockholms stad
Helena von Schantz, riksdagskandidat, Folkpartiet i Östergötlands län,
Hanna Wagenius, riksdagskandidat, Centerpartiet i Jämtlands län
Carl Johan Rehbinder, riksdagskandidat, Piratpartiet
Erik Laakso, socialdemokratisk debattör

Se även denna artikel i Expressen, av Camilla Lindberg (fp) och Marianne Berg (v):
Skrota sexköpslagen för kvinnornas skull

En liten reklamfilm…

…som jag medverkar i, tillsammans med Rick Falkvinge, Anna Troberg, Christian Engström, Stefan Flod och Gun Svensson. Check it out!

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Hur man skadar sina barn för livet

I Södertäljetidningen LT fanns för en vecka sedan att läsa en artikel med rubriken ”Sjuåring sexuellt trakasserad i skolan”, vilket förstärktes ytterligare av att artikeln fick största utrymmet på förstasidan, där med rubriken ”Kärleksbrevet var ett sexhot”. Och det låter ju allvarligt. Ända tills jag läste artikeln om lilla Ida och hennes mamma Marianne. Då förstod jag att det verkligen var allvarligt, men inte på det sätt man kanske skulle kunna tro.

Det visade sig att en jämnårig pojke (alltså i sjuårsåldern) har givit lilla Ida ett kärleksbrev. I brevet, som var dekorerat med ett rött hjärta, stod att läsa ”Jag vil bli ihop och knula”. Jaha. Själv tyckte jag att det lät rätt gulligt. Men uppenbarligen tyckte inte flickans mor det. Flickan själv kunde inte ens läsa brevet, men mamman rev upp himmel och jord, och krävde av skolans biträdande rektor Dennis Jarl, att han skulle ”ta itu med detta sexhot”, något han tyckte kunde vänta till höstterminen.

”Det är så hemskt. Barn ska inte ens veta om såna här ord.”
Idas mamma Marianne

Jag tar mig för pannan och undrar hur denna mamma tänker. Var hon inte med på 1970-talet? Ni vet, på den tiden då det fanns jättepedagogiska barnböcker med gulliga illustrationer av mamma och pappa som knullar, så att barnen får lära sig hur det blir småsyskon. Vad menar människan med att en sjuåring inte ens ska veta om ”såna här ord”? Vad är problemet? Vari ligger faran?

Det verkliga problemet ligger förstås i att vi lever i ett sexualfientligt samhälle, i vilket sex generellt betraktas som något farligt, som vi ständigt bör skyddas från. Och mest av allt måste vi skydda barnen, eftersom de antas ta skada av att konfronteras med allt som kan tolkas sexuellt. Vad man bygger detta antagande på är dock en gåta för mig. Mamman i detta fall vill förstås väl, och har bara goda intentioner för sitt barn. Men ändå blev det så fel, eftersom hon uppenbarligen ryckts med i denna kollektiva, erotofoba psykos.

Barnen skall alltså inte bara skyddas mot explicita uttryck för sexualitet, utan t.o.m. beskrivande ord. ”Knulla” är uppenbarligen ett ord som en sjuåring inte ens ska veta om. Men… varför det? Vari ligger det farliga att barn är nyfikna på vad vuxna gör, att de utforskar, leker, busar, testar? Och på vilket sätt kan ett ord, beskrivande en alldeles ovanligt trevlig och hälsosam mänsklig aktivitet, vara så farligt?

När jag var barn, i 6-9-årsåldern, lekte vi massor med sexuella lekar. Vi pillade på varandras kön, pussades i smyg, låtsasknullade med nallebjörnar och varandra (utan att veta vad vi egentligen sysslade med), tävlade i vem som fick in flest in rönnbär under förhuden, tog tagel från en trasig gymnastikplint och sprang runt för att visa att vi minsan hade hår på kuken, dansade nakna och hoppade runt och viftade på våra små snoppar. Givetvis lekte vi doktor med varandra, runkade, gnuggade oss mot möbler och visade stolt våra små stånd. Men eftersom det var på slutet av 1960-talet och början av 1970-talet som jag var barn, så kanske det inte var lika farligt då, vem vet?

”Med tanke på det som stod i brevet, är det tur att hon inte lärt sig läsa än.”
Idas mamma Marianne

Det ingår i barns utveckling att provocera och testa var gränserna går. När jag gick på fritids roade vi oss ibland med att bygga hakkors i LEGO, eftersom personalen blev så arga då. Jättearga blev de. Hur kul som helst. Inte fan begrep vi vad hakkorsen representerade för de vuxna. Och det behövs faktiskt inte heller.

Det finns alltid en risk att vuxna överreagerar, att vi lägger alldeles för stor bokstavlig betydelse i barns lekar och provokationer. Det är då vi faktiskt måste behärska oss, och inte projicera våra egna rädslor, trauman och dömanden på barnen. Jag gör den bedömningen att det är just det som har hänt i det här fallet. Om ingen hade reagerat nämnvärt, struntat i ”knullbrevet”, och kanske bara skrattat lite mjukt åt det roliga i det, så hade naturligtvis ingen tagit skada. Tvärtom. Men just mammans överdrivna reaktion i detta fall har fått hela den här brevhistorien att bli ett våldsamt överdrivet drama, med barnen som största offer.

Vad är det egentligen som har hänt med vårt samhälle, när en förälder är beredd att stigmatisera, skam- och skuldbelägga och traumatisera såväl sin dotter som hennes kamrater – när det hela rörde sig om en liten bagatell, en skitsak, lite bus barn emellan? Att dra igång hela skuldmaskineriet och kräva skolledningens insatser blir helt enkelt absurt.

Det enda som verkligen skadar barnen i den här situationen är de vuxnas reaktioner.

Foto: Jacob Zocherman, Carl Johan Rehbinder.
Teckningar ur en barnbok från 1970-talet.