En demokratisk revolution

När två tunga socialdemokratiska bloggare – Thomas Hartmann och Erik Laakso – går ut offentligt och uppmuntrar sina läsare att rösta på Piratpartiet den 19 september, då vet man att vi står inför en demokratisk revolution. När dessutom riksdagspolitiker som Camilla Lindberg uppträder i TV från Almedalen, i lila klänning med pirat-pin, då är något stort och dramatiskt i görningen.

Jag förutspådde redan i höstas att vi pirater sannolikt skulle få oväntat stöd från politiker i andra partier, eftersom det finns många seriösa politiker som delar våra värderingar gällande medborgarrätt, integritet, rättssäkerhet, integritet, kunskap och kultur, men som inte alltid vågar gå ut med det öppet, eftersom det strider mot den officiella partilinjen i de partier de är medlemmar i.

Då trodde jag dock att politikerna generellt skulle agera lite mer diskret, genom partitrogna media, för att inte avslöja sig själva som öppna sympatisörer. Men på den punkten blev jag sannerligen överraskad. Vad som händer nu är en sensation. Aldrig hade jag anat att så många skulle gå ut fullt öppet och stödja Piratpartiet i ord och handling. Men just så är det idag, och jag tror inte att vi har sett slutet på den här trenden ännu.

Men det är inte bara stödet till Piratpartiet från etablerade politiker i andra partier som är revolutionerande – det händer gång på gång nu, att politiskt aktiva från olika partier och olika block samarbetar i sakfrågor. Camilla Lindberg (fp) och Marianne Berg (v) skrev tillsammans en skarpt kritisk artikel om sexköpslagen härom dagen.

Camillas ståndpunkt är känd sedan länge, men att en vänsterpartistisk, kvinnlig riksdagsledamot tar avstånd från sexköpslagen är verkligen fantastiskt – och enormt modigt. Om någon skulle förtjäna att få sitt kontor fyllt med blommor nu, så är det Marianne Berg. Hon får förstås massor av skit av sina partikamrater för att hon sviker partilinjen, men jag är övertygad om att just detta, att personer från till synes helt oförenliga politiska flanker samarbetar i sakfrågor, är en trend som kommer att växa, och det starkt.

Det började synas tydligt med FRA. Ungdomsförbunden från samtliga politiska partier samlades under samma piratflaggor, och demonstrerade mot regeringens arrogans och övervakningslust – och plötsligt gick inte den politiska skiljelinjen mellan höger och vänster, eller mellan samhällsklasser. Det blev en generationsfråga. De äldre mot de yngre. Moderpartierna i motsats till sina ungdomsförbund. Sen dess har de gränsöverskridande initiativen fortsatt, och bara blivit fler och fler.

Som notorisk gränsöverskridare har jag förstås bidragit till denna trend, på alla möjliga sätt och vis. Alldeles nu i dagarna skrev och undertecknade jag tillsammans med fyra andra politiskt aktiva, från fem partier – Per Hagwall (m), Helena von Schantz (fp), Hanna Wagenius (c), Erik Laakso (s) och jag (pp), en skarpt kritisk artikel om Anna Skarheds utredning av sexköpslagen. Blocköverskridande så det förslår. Och vi är inte ensamma. Det kommer att följas av många fler gränsöverskridande samarbeten – det ligger helt enkelt i tiden. Partilojaliteterna får vika för de stora, viktiga frågorna som förenar.

Och det är förstås alldeles underbart att Piratpartiet får allt fler sympatisörer i alla tänkbara läger. Det börjar helt enkelt gå in att Piratpartiet INTE primärt är ett parti för folk som bara vill ha grejer gratis. För mig personligen är fildelningen en rejält underordnad fråga. Jag har aldrig använt Pirate Bay, och köper fortarande både film och musik. Det är vad fildelningen leder till hos våra klåfingriga lagstiftare och de giriga multinationella företagen som är intressant för oss pirater, och våra sympatisörer i andra partier. Staten och Kapitalet har gått samman i ett massivt försök att kontrollera och styra vanliga människor, avlyssna, scanna, misstänkliggöra, registrera, filtrera, censurera. Och det är helt enkelt inte O.K.

Piratpartiet har inga regeringsanspråk, och vill inte konkurrera med övriga partier. Vi vill samarbeta med andra partier, komplettera och tillföra det som alla de andra partierna saknar, såväl i form av kompetens som engagemang. På samma sätt som Miljöpartiet en gång i tiden satte fokus på miljöfrågorna, och faktiskt tvingade de andra partierna att börja tänka miljövänligt, så vill vi i Piratpartiet verkligen inspirera och vägleda de andra partierna på de områden som är våra, där vi för närvarande saknar konkurrens.

Vi vill verkligen väldigt gärna att de andra partierna ska kopiera vårt program, driva vår politik, och därmed också ta hänsyn till de stora demokratifrågorna – de som har med mänskliga rättigheter, rättssäkerhet, integritet och yttrandefrihet att göra, en politik som vill stoppa de största hoten mot demokratin idag – övervakning, kontroll, censur, överdrivna befogenheter för polisen, registrering och allt därmed besläktat.

Och Piratpartiet behöver finnas kvar i Riksdagen för lång tid framåt, som garant för att denna politik faktiskt tas på allvar. För det görs inte nu. Alla partier talar om de här frågorna, mer eller mindre övertygande, gärna med tjusig retorik och vackra formuleringar, men ingen gör något på riktigt. De är mer intresserade av regeringsmakt och fulspel. Tyvärr är det idag bara Piratpartiet som har förmågan, kompetensen och ambitionen att fokusera på dessa viktiga frågor. Och endast och enbart Piratpartiet lägger all sin energi och fokus på att bevara och stärka vår demokrati.

Ytterst sett kommer denna revolution, denna demokratiska flodvåg, från en av världshistoriens största tekniska framsteg – Internet. Internet har rivit gränser, förändrat hela världens infrastruktur och skapat helt nya förutsättningar för globalisering – på riktigt, och på vanligt folks villkor. Därför är det extremt viktigt att slå vakt om denna gränslöshet, och faktiskt med kraft bevaka och försvara yttrandefriheten och informationsfriheten på Internet. Vi är bara i början av en helt ny era, en ny tid. Välj själv vilken sida du vill stå på. De rädda bakåtsträvarna, eller de progressiva entusiasterna. När det blåser hårt, bygger somliga vindskydd – andra bygger väderkvarnar.

Andra som skriver i ämnet:
Anna Troberg, Anna Troberg igen, Futuriteter, Sagor från livbåten, Rick Falkvinge, Emma Opassande, Signerat Kjellberg, Magnihasa, Louise P.

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Sexköpslagen – en morallag med en omoralisk utvärdering

För en vecka sedan skrev jag, tillsammans med fyra andra frihetliga, politiskt engagerade bloggare från olika partier, en artikel om Anna Skarheds utredning av sexköpslagen till DN Debatt, som hade lovat plats för vår artikel. I går fick vi beskedet att den inte kommer in. Uppenbarligen tyckte DN att ämnet redan var uttömt av en mängd andra skribenter. Så kan det gå.
Så nu lägger vi ut den på våra bloggar i stället, samtidigt, och skapar en liten, liten bloggvägg.

Sexköpslagen är en ren morallag. Vi spelar – om än i knattedivisionen – därför i samma liga som länder som stenar otrogna kvinnor och hänger män som praktiserat homosexualitet. I ett avseende går denna lag längre än någon morallagstiftning från 1800-talet. Vare sig att sälja eller att köpa sexuella tjänster har tidigare varit kriminaliserat i Sverige. När sexlagen kom var den även unik i världen. Detta historiska och geografiska pionjärarbete väcker många frågor: Vilken effekt har lagen fått? Vilka konsekvenser?

I den utvärdering av sexköpslagen som nyss offentliggjordes får man inte svar på några frågor. Istället är utredningen en av årets största politiska skandaler. Där hittar man såväl vetenskapligt fusk och faktafel som ideologisk enögdhet. Trots att Europarådet och FN upprepade gånger har uppmanat Sverige att utföra en ”heltäckande och oberoende utvärdering” av lagen var slutsatserna givna redan i utredningsdirektiven. Lagen får inte ifrågasättas och utredaren ska ”överväga behov och lämpligheten av en skärpning av straffskalan”. Om det hade funnits ett genuint intresse för att utreda lagen skulle man ha valt en oberoende utredare och man skulle inte ha talat om vad utredningen ska mynna ut i innan den startade. Istället tillsatte man Anna Skarhed som ensamutredare, en entusiastisk och okritisk förespråkare för lagen. Allt detta på beställning av Beatrice Ask, som om inte annat gjorde sitt ställningstagande klart i mars i år, när hon föreslog en förnedrande särbehandling av misstänkta sexköpare.

På det följer att allt som kunde leda till andra slutsatser har avfärdats i denna bakbundna utvärdering. Forskare och debattörer som har uttryckt kritik mot sexköpslagen såsom Laura Agustín, Susanne Dodillet och Petra Östergren nonchaleras. Ett annat exempel är den nonchalans med vilken man avfärdar gatuprostituerades försämrades situation. Förändringen i kundunderlaget medför nämligen att det har blivit svårare att välja bort de potentiellt farliga kunderna – de som kanske är ute efter att slå och skada – eftersom de säkra kunderna nu istället köper sexuella tjänster via Internet. Detta menar Skarhed inte är en riktig förklaring, och påstår istället att den försämrade situationen skulle bero på att det finns mer heroin på marknaden.

I en intervju på CNN förklarar Beatrice Ask att det viktigaste i utredningen är jämförelsen med våra grannländer och de slutsatser man kan dra av den. Men de siffror man stöjder sig mot i jämförelsen med Danmark är grovt förfalskade. Organisationen Reden, en statligt finansierad hjälporganisation har inkluderat hemlösa, knarkare och andra hjälpsökande i statistiken. Dessutom har man dubbelregisterat besökare och lagt ihop flera års statistik som årlig. Dessa oegentligheter har varit kända ända sedan i fjol. Den här statistiken som enligt Ask är så central borde alltså aldrig ha tagits upp i utredningen.

Inte heller övrig statistik kan ses som tillförlitlig. Utredningen har exempelvis inte gjort en egen undersökning kring antalet sexarbetare i Sverige, utan förlitat sig på tidigare gjorda undersökningar. Snart sagt varje avsnitt innehåller en reservation i formen av ett påpekande om att det är svårt att få fram exakta siffror – ändå dras tvärsäkra slutsatser baserade på just dessa.

I utredningen hävdas också, trots ovan angivna om gatuprostituerades situation, att lagen inte påverkat sexsäljares situation negativt – men också att om så är fallet, så är det en bra konsekvens av lagen. Skarhed menar också att det är logiskt att de “offer för prostitution” som “tagit sig ur den” gillar lagen, medan de aktiva sexsäljarna inte tycker om den. Därmed diskvalificerar hon aktiva sexarbetares åsikter och erfarenheter. Skarhed var också tydlig med att vi i Sverige inte jobbar med skademinimering.

Sexköpslagens ändamål är att utrota sexhandeln utan hänsyn till vilka skador det kan medföra och utan hänsyn till att det är sexsäljarna som betalar priset för den strategin. Utvärderingen är även full av diskriminerande och ideologiska ställningstaganden. ”Det är skamligt och oacceptabelt att män kan ha tillfälliga sexuella relationer med kvinnor mot betalning” står det i den engelska sammanfattningen. Man beskriver också sexhandel som ”en form av manligt våld mot kvinnor” och som ett ”extremt uttryck för ojämlikhet”. Trots att manliga sexsäljare är en stor och växande grupp bortser man från dem i utredningen. De passar givetvis inte in i den här uppdelningen i kvinnliga offer och manliga förövare.

Ett av sexköpslagens främsta mål är att öka jämställdheten. Det anger man också i utredningen. Men när man väljer att göra den ena parten i en ömsesidig transaktion till förövare och den andra till offer beroende på kön är det könsdiskriminering. När man fråntar kvinnan omdöme, rationalitet, ansvar för sina handlingar och rätten kropp och till sin sexualitet är det könsdiskriminering.

Vi måste också våga fråga oss vad som händer med brottsbenägenheten och respekten för lag och rätt när skillnaden mellan samtyckessex mot betalning respektive våldtäkt, människorov och utnyttjande av minderåriga krymper. Är det verkligen rimligt att polisen ska sätta mer resurser på att spana på i övrigt laglydiga medborgare som köper sex av myndiga och införstådda säljare?

Vid presskonferensen säger Anna Skarhed att den kvarts miljard som satsats på att bekämpa prostitutionen ”inte precis har kastats i sjön”. Det är förstås trösterikt att höra, men har pengarna ens kastats i rätt riktning? Vi vet att våldtäktsanmälningarna skjuter i höjden och att traffickingen ökar. Ändå är det på sexköp man vill fördubbla påföljden, ändå är det sexköp utredaren vill att polisen skall prioritera högre.

Det enda den här utredningen bevisar är att även före detta justitieråd kan göra politiska beställningsjobb och att vår justitieminister är kapabel att göra sådana beställningar. ”Straffskalan för sexköp behöver skärpas för den hör hemma i en världsbild och en verklighet som inte stämmer överens med den som idag gäller” sade Anna Skarhed när hon presenterade utvärderingen.

Vårt samhälle har förändrats av sexköpslagen, men på vilket sätt? Försöket att lagstifta bort prostitutionen har bevisligen inte lyckats, jämställdheten har inte ökat och traffickingen har inte minskat. Istället är de tydligaste effekterna av sexköpslagen att vi har fått ett mer fördömande och moralistiskt samhälle med angiveri, dubbelmoral och riggade utvärderingar som naturliga och förväntade inslag.

Är det verkligen en sådan världsbild och verklighet vi vill ha i Sverige?

Artikeln författad och undertecknad av:
Per Hagwall, riksdagskandidat, Moderaterna i Stockholms stad
Helena von Schantz, riksdagskandidat, Folkpartiet i Östergötlands län,
Hanna Wagenius, riksdagskandidat, Centerpartiet i Jämtlands län
Carl Johan Rehbinder, riksdagskandidat, Piratpartiet
Erik Laakso, socialdemokratisk debattör

Se även denna artikel i Expressen, av Camilla Lindberg (fp) och Marianne Berg (v):
Skrota sexköpslagen för kvinnornas skull