Dubbla medlemskap…

Jag blev aktiv medlem i Piratpartiet av flera anledningar. För det första för att jag gillade Piratpartiets politiska profil, förstås, med allt vad det innebär. Mitt engagemang för integritetsfrågor och frihetsfrågor har varit stort och starkt långt innan Piratpartiet ens var påtänkt, så steget var inte långt. I samband med omröstningen om FRA-lagen, bloggbävningen och demonstrationerna, kom jag i kontakt med Piratpartiet, som trots allt var det starkaste partiet i just denna fråga.

Min andra anledning att gå med i Piratpartiet var för att det saknas ett liberalt parti i Sverige, och Piratpartiet var helt enkelt det närmaste ett liberalt parti jag kunde hitta. Att Piratpartiet har en frihetlig grund råder det inga som helst tvivel om, och inget annat parti har så tydligt tagit strid för grundläggande mänskliga rättigheter och demokratiska grundprinciper, som yttrandefrihet, brevhemlighet och integritet. Att skydda individen från maktmissbruk tycker jag helt enkelt är en oerhört viktig politisk gärning.

När det blev dags för kandidering till riksdagsval blev jag uppmuntrad av andra pirater att ställa upp som kandidat. Det kändes först en smula främmande – inte ska väl jag… Men så bestämde jag mig för att det kunde vara en bra idé ändå, och jag hade ju inget att förlora på att ställa upp i provvalet i alla fall. Jag föreställde mig helt enkelt att OM vi skulle komma in i riksdagen, så skulle jag nog kunna göra ett rätt bra jobb. Måhända överskattade jag min förmåga, men å andra sidan har många storverk åstadkommits just genom att någon har överskattat sin förmåga – så vad tusan!

Jag blev lite chockad när jag sedan upptäckte hur många pirater som hade röstat på mig, så pass att jag blev rankad som sjätte totalt, vilket sedermera renderade mig en fjärdeplats på Stockholmslistan, och en elfte plats på de andra listorna. Då blev det plötsligt på riktigt, och jag insåg att det här var ett större ansvar än jag hade föreställt mig. Det i sin tur gjorde att det här året i praktiken har inneburit en politisk orgie, då jag har tillägnat mig mer politisk medvetenhet på några månader än jag gjort på flera år tidigare, inte minst genom alla möten, alla böcker, veckan i Almedalen, politiska debatter till höger, vänster och mitten.

Det fanns ju trots allt en möjlighet att vi skulle bli ett riksdagsparti, på riktigt. Och då behövde vi vara väl förberedda. Jag knöt kontakter till höger och vänster och mitten, pratade med politiker, journalister och politiskt sakkunniga, och blev t.o.m. kompis med några. Och jag lade väldigt mycket krut på valkampanjandet. Massor med torgpratande, flygbladsutdelningar, skoldebatter, intervjuer, artiklar, bloggande etc. Det kunde ju faktiskt hända att vi kom in.

Så kom valet. Och valresultatet. Det blev förstås en kalldusch för många av oss, av fler än en anledning. Några hade förutsett just detta valresultat, för såväl Alliansen, PP och Sd, men icke desto mindre blev vi pirater skarpt påminda om att det politiska spelet inte är så lättvindigt, och att det kan ta tid att etablera sig i politiken. Att inrikespolitiken har en mycket starkare ställning i medborgarnas medvetande än EU-politiken är kanske irrationellt, men det är så det ser ut. Och vi är förstås amatörer, oerfarna och okunniga om det politiska spelet, och var en lätt match för de övriga partierna att manipulera bort från spelplanen.

Sedan jag bestämde mig för att kandidera har jag haft två agendor, två planer. Den ena byggde på att vi skulle komma in i riksdagen. Den andra byggde på att vi inte skulle komma in. Så i samma stund som jag insåg med 100-procentig säkerhet att vi inte hade en sportslig chans att bli ett riksdagsparti, växlade jag över till scenario två, vilket i praktiken var att komma ikapp allt som jag har skjutit framför mig, med firman, vår kursverksamhet, familjen, ekonomi och allt sådant. Valrörelsen var över – nu: arbete. Politiken fick komma i andra rummet ett tag, helt enkelt. Nu skulle jag ta ledigt från allt vad politik heter, en tid i alla fall.

Men så blev jag kontaktad. Av Alexander Bard. Det tog knappt en vecka efter valet, så fick jag först höra talas om att det var på gång ett nytt politiskt initiativ, ett liberalt parti med namnet Liberaldemokraterna. Grundarna kom bl.a. från Liberati, som just hade lagts ner, samt från en del andra partier – från Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet, Piratpartiet, Frihetsfronten m.fl. – och det lät ju trots allt lite intressant. Jag hade inga planer på att lämna Piratpartiet (det har jag fortfarande inte). Men jag tänkte att det skadar ju inte att ta reda på vad som är på gång. Bard och jag har känt varandra ytligt i många år, och fick mycket god kontakt i Almedalen i somras, när vi snackade om möjligheten att starta ett nätverk för alla frihetliga grupper.

Liberaldemokraterna är inget hugskott. Det finns en långtgående strategi bakom grundandet av detta politiska forum för alla oss frustrerade liberaler, som inte har någon plats i det politiska rummet, en liberal diaspora, som i vår förskingring har tvingats hitta nödlösningar på våra liberala ambitioner.

Jag vill absolut inte gå så långt som att beteckna Piratpartiet som en nödlösning, inte ens för min personliga del – Piratpartiet är verkligen ett legitimt parti med en enorm potential, och högst relevanta frågor på sin agenda. Och jag tror verkligen att om Piratpartiet sköter sina kort och sin agenda väl, så kan Liberaldemokraterna faktiskt bli en positiv skjuts framåt för PP, ett incitament att bli ideologiskt mycket tydligare, och därmed en stark samarbetspartner – inte en konkurrent.

Men jag måste också erkänna att PP ibland känns alldeles för trångt för mig personligen. Jag har varit tvungen att lägga locket på i flera av mina liberala hjärtefrågor, vilket emellanåt har känts en smula frustrerande. Att det gick så pass bra för mig i provvalet, och att jag fick mer än 500 personkryss i riksdagsvalet tar jag gärna som en indikation på att rätt många gärna ger mig mandat att arbeta för mina hjärtefrågor, men det skulle ändå ha blivit lite knasigt, eftersom jag inte skulle ha kunnat göra det öppet och ärligt. Och det passar inte mig. Jag vill vara rak och öppen med allt. Inga dolda agendor, inget fulspel, inget korridorviskande.

Så – när Alexander Bard kontaktade mig och ett antal andra politiskt aktiva i flera olika partier, fann jag mig vara ett rätt så lätt äpple att plocka. Vem vill inte vara med i en så trevlig fruktsallad? Och så har Liberaldemokraterna valt att ha samma trevliga inställning till medlemsskap som Miljöpartiet och Piratpartiet – man tillåter medlemsskap i flera partier. Så tills vidare kommer jag att vara medlem i både Piratpartiet och Liberaldemokraterna. Sen får framtiden utvisa vilket som känns mest konstruktivt.

Än så länge är Liberaldemokraterna inte ens ett politiskt parti – men vi samlar namnunderskrifter, och vi har långa och intensiva diskussioner på mailinglistor. Det kommer in nya intressanta aktörer hela tiden, liberaler i förskingringen, och det är bara början. Vi ska ha vårt första stormöte, och vad detta eventuellt kan leda till får jag berätta om i kommande bloggposter…

Stay tuned!

Andra som har ”kommit ut ur garderoben” som Liberaldemokrater:
Jan Rejdnell, Amanda Brihed, Jens Odsvall, Torbjörn Jerlerup, Per Pettersson, Isak & Gustav – många fler är på gång…

Alla dessa perfektionister

Jag har länge undrat en sak. Om politiker och andra makthavare anser att enskilda individer inte är tillräkneliga, inte kan ta ansvar för sina egna liv, och måste ledas genom livet – borde inte det egentligen gälla politiker och andra makthavare också? För de är ju också människor, likt oss andra, med alla fel och brister och ofullkomligheter. Och vem ska leda dem?

Eller är det helt enkelt så att politiker och andra makthavare är ett finare släkte, en slags übermensch, en ny slags ideologisk aristokrati som har förmågan att tala om för dig och mig hur vi ska leva, eftersom de vet bättre än vi själva vad vi behöver? Kan det vara så? Och – hur blir man en sån? Kan man beställa tid nånstans?

”A lot of the bad stuff in the world wasn’t really that bad until someone tried to change it”
– Gregory David Roberts, i romanen Shantaram

Livet skulle vara lättare för oss alla, om vi inte gav fritt spelrum för dessa människor med ett överutvecklat ordningssinne och den arroganta vanföreställningen att de måste ändra på andras sätt att leva, så att det passar dem själva bättre. Det finns en världsförbättrariver hos varje missionär, varje profet, och varje ”wanna-be-good-person-who-saves-the-world”. Och vi andra måste vara vaksamma mot detta. Idealister som vill göra om människor är det farligaste som finns.

Det finns en oerhörd kraft i lusten att förbättra, fixa till, ändra det som är dåligt – samhällsexperiment och socialt ingenjörsskap, ledord för personer som Gunnar och Alva Myrdal, Olof Palme, Fidel Castro, Hitler och Mussolini. Att bringa ordning, städa undan smutsen, styra upp. Och för det mesta blir allting bara sämre – det kanske ser snyggare ut på ytan, men om man skrapar bort lite av färgen ser man att det är ruttet under – vilket det sannolkt inte skulle ha varit om man hade låtit bli att måla på den där plastfärgen till att börja med…

Det finns något djupt människofientligt i denna lust att ställa till rätta, styra upp, rensa ut, organisera och uppfostra. Det bygger på en grundläggande uppfattning att vi människor som regel är otillräckliga och ovärdiga, syndare som måste styras av mer förnuftiga, av en intellektuell elit som förstår våra egna behov bättre än vi själva. Den upplysta despotin, i demokratisk förklädnad.

Att leva är icke nog. Frihet, solsken och en liten blomma måste man hava.
H. C. Andersen

Man måste lita på folk. Det är min grundinställning. Demokrati betyder folkstyre. Att folket, enskilda individer, fattar politiska beslut som får konsekvenser för hur landet ska styras. Och då måste man också låta folk vara i fred, i frihet, och man måste låta folk få skapa sina egna liv, göra sina egna val – även de val som kan leda till misslyckanden och olyckor. För vi vet inte i förväg vad som funkar för var och en. Och varje människa måste få göra sina egna misstag, eftersom det är misstagen man lär sig av.

All erfarenhet visar att ju mer centralstyrning och despoti vi har i samhället, desto mer lidande och misär får vi. Och ju mer frihet och maktspridning vi har, ju mer fri marknad och eget ansvar, desto friare, lyckligare och friskare blir folk. Så jävla enkelt kan det vara. Det finns ett ofrånkomligt egenvärde i frihet. Frihet är skönt. Frihet ger utrymme föe skapande, för lek, för glädje, för dynamiska möten, för att välja hur man vill leva.

Därför behöver vi en ny sorts politiker. Vi behöver lagstiftare som finner större glädje i att avskaffa lagar, snarare än att stifta nya. Vi behöver makthavare som förstår att de kan få mycket större inflytande över samhället om de ger bort sin makt, snarare än försöker befästa och öka den, på bekostnad av medborgarna. Vi behöver politiker som litar på folk, som ser den inneboende kraften i medborgarnas egna initiativ och förmåga att ta ansvar, snarare än de politiker som vill framstå som ansvarsfulla genom att ta ifrån vanliga människor ansvaret för sina liv.

Vi behöver frihetskämpar i riksdagen, humanister, liberaler, decentralister, demokrater, fritänkare och prestigelösa administratörer av en nedmontering av den exekutiva makten, på alla de områden som vanligt folk klarar bäst själva.

Det är fanimig dags nu.

Läs gärna Hans Egnells bloggpost ”Du ofullständiga värld”, som behandlar samma tema ur en annan synvinkel.

Carl Johan Rehbinder – ditt kryss på Piratpartiets valsedel

VARFÖR SKA JAG RÖSTA PÅ PIRATPARTIET?
Piratpartiet är ett fokusparti, med ett fåtal frågor på agendan. Det handlar om integritet – medborgarnas rätt till ett privatliv, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Det handlar om kunskap – ett fritt Internet, och ett försvar för grundläggande demokratiska rättigheter som yttrandefrihet, informationsfrihet, åsiktsfrihet och organisationsfrihet. Det handlar om kultur – att samhället måste hänga med i utvecklingen och anpassa patent- och upphovsrättslagsstiftning efter den tid vi lever i, och se de uppenbara samhälleliga värden som finns i att öppna upp för mer utveckling, beträffande delad kultur, inte minst i våra skolor och utbildningar.

Just de frågor som vi i PIratpartiet arbetar för är idag ignorerade av i stort sett samtliga andra politiska partier, och det tycker vi är illa. När Miljöpartiet kom in i riksdagen 1988, fanns miljöpolitik inte på agendan för de andra partierna, men Mp tvingade dem alla att skaffa sig miljöpolitiska program. Vi hoppas att vi kan göra detsamma – att vi med vår närvaro i riksdagen ger ett synnerligen starkt incitament för de andra partierna att faktiskt ta integritetsfrågorna och informationspolitiken på allvar.

INTEGRITET
Vi lever i en samhälle med makthavare som har en synnerligen begränsad respekt för enskilda människors privatliv och integritet – för att inte tala om rättssäkerheten, som verkligen har blivit sämre och sämre, ofta orsakat av ogenomtänkta morallagar utan konsekvensbedömning. Det censureras på Internet, brevhemligheten är avskaffad, befolkningen massavlyssnas och registreras, och i praktiken behandlas samtliga medborgare som misstänkta kriminella. Allt i trygghetens namn.

Trygghet är viktigt. Men verklig trygghet åstadkommes inte först och främst med lagar och förbud, poliser, övervakning, avlyssning, säkerhetskontroller och paranoia. Övervakning och kontroll kan ge en illusion av säkerhet, men verklig trygghet kommer genom relationer. Trygghet är en känsla, en upplevelse, och den tillgodoses först och främst genom anknytning till andra människor, till familjen, till de närmaste vännerna, till vetskapen om att jag är omgiven av människor jag känner, på ett eller annat sätt.

Piratpartiet kräver att samma grundläggande rättigheter skall gälla på nätet som i den analoga, fysiska verkligheten. Källskydd, brevhemlighet, rätten att vara anonym, rätten att inte vara övervakad, såvida man inte är misstänkt för ett allvarligt brott.

KULTUR
På samma sätt som de allmänna biblioteken på 1800-talet gjorde att allmänhetens intresse för litteratur mer eller mindre exploderade (förlagsbranschen rasade naturligtvis först, och påstod att ingen någonsin skulle vilja skriva en bok, om de gick att låna och läsa gratis), så har vår tids fildelning inneburit en enorm vinst för alla – såväl kulturskapare som kulturkonsumenter. Och gränserna däremellan suddas ut alltmer.

Det är inte rätt att ett litet fåtal giriga människor ska få ändra ett helt lands lagstiftning, och korrumpera dess rättssystem för sin egen vinning, och samtidigt skapa mer oro, mer osäkerhet, mer otrygghet och mer inskränkningar i människors frihet. De upphovsrättslagar vi har idag främjar inte kreativitet och utveckling – de stoppar upp flödet.

Piratpartiet vill att icke-kommersiell förmedling av kultur skall uppmuntras, och att den teknikberoende upphovsrätten skall reformeras så att den passar för vår tids teknik. Deltagarkulturen skall främjas och lyftas fram som ett föredöme.

KUNSKAP
Vi befinner oss mitt i en revolution – tekniskt och politiskt. Hela världens infrastruktur har förändrats drastiskt, på grund av ny kommunikationsteknik. VI står inför fantastiska möjligheter att utveckla en helt ny slags företagsamhet, och en ny infrastruktur i såväl företagande och offentlig verksamhet som i det privata livet. Detta extraordinära tillstånd kräver extraordinära visioner.

Piratpartiet vill reformera patentlagarna, så att enskilda ägare av patent inte ska kunna stoppa upp t.ex. utvecklingen för bättre hälsa och miljö i utvecklingsländer. Forskning som finansierats med offentliga medel skall vara fri att arbeta vidare på och använda för vem som vill det. Våra skolor och utbildningar behöver också reformeras och uppdateras, med självklar tillgång till Internet som en del av undervisningen, som kunskapskälla och forskningsverktyg.

FRI KOMMUNIKATION
Internet är det bästa demokratiredskapet som sett dagens ljus, någonsin. Aldrig tidigare har människan uppfunnit ett så fantastiskt instrument för kommunikation över gränser, för ALLA. Internet är fred, Internet är gränslös kommunikation, Internet är världens största mötesplats, där alla kan finna vänner, nyttokontakter, information – och kärlek. Internet som en fri plats för kommunikation och mänskligt utbyte måste skyddas.

Internet är jämlikt, och ger alla möjlighet att delta i och påverka det samhälle vi lever i – globalt. Detta skrämmer förstås makthavarna, eftersom de inte gärna släpper ifrån sig sin makt. Därför måste vi försvara ett fritt Internet, med näbbar och med klor. Det är utan tvekan det allra bästa vi kan göra för att inte bara bevara demokratin, utan för att fördjupa, bredda och stärka den demokratiska tanken i praktiken. Över hela världen.

VARFÖR SÄTTA ETT PERSONKRYSS PÅ JUST DIG?
Som riksdagsledamot för Piratpartiet ämnar jag naturligtvis att arbeta för Piratpartiets huvudfrågor, eftersom de också ligger mitt hjärta nära. Och det är viktigt att ständigt fördjupa, ifrågasätta, se helheten och sammanhangen i dessa frågor. Hur ska piratpolitik faktiskt omsättas i praktisk handling i det politiska arbetet? Det vill jag gärna medverka till att vi får reda på, i skarpt läge.

Det jag främst vill tillföra är just sånt som kanske inte alla har tänkt på – de nya perspektiven, de annorlunda synvinklarna, oväntade konsekvenser av en helt ny politisk rörelse, en ny förståelse på bred front av de utmaningar och möjligheter som vårt samhälle står inför i framtiden. En filosofisk helhetsbild, med andra ord. Jag vill påverka, med mänskliga möten, gränsöverskridande samarbeten och kreativa lösningar, och skapa förutsättningar för att vår politik ska få önskad genomslagskraft. Jag känner att jag där har en pedagogisk uppgift att fylla.

VAD ÄR JUST DIN INFALLSVINKEL I PIRATPOLITIKEN?
Människosamhället bygger på relationer, på möten mellan individer, kommunikation, tankar, känslor, allt det vi skapar utifrån detta, och de överenskommelser vi gör för att kunna leva tillsammans i fred och sämja. Och det största av allt, det som driver oss framåt, det som håller oss levande, det som vi alla vill ha och vara i – är faktiskt Kärlek.

Kärlek är inte rosa moln och fluff. Kärlek är högst konkret. Kärlek är att ta ansvar i alla sina relationer, i vardagen, i livet, att ibland bortse från sina egna behov för att tillfredsställa andras behov. Kärlek är att vandra i skönhet med respekt och vördnad för alla människor, allt levande på jorden. Kärlek är att följa sin innersta sanning, att göra det man allra helst vill göra, leva som man allra helst vill leva, att möta omvärlden med öppet hjärta.

Det finns alldeles för lite kärlek i politiken – och det vill jag ändra på.

Den slags politik som hindrar människor från att kommunicera fritt, politik som gör att människor känner sig hotade, avlyssnade, granskade och kontrollerade, censurerar sig själva, och tillåter sig inte att tala förtroligt med andra. Sådan politik är i direkt motsats till kärlek, eftersom den skapar oro, otrygghet, rädsla och isolering.

Som riksdagsledamot för Piratpartiet vill jag fortsätta att arbeta för det jag redan arbetar för, ständigt, sedan många år tillbaka – ett samhälle med respekt för medborgarna. Medborgarna – inte staten – måste alltid få ha högsta bestämmanderätt gällande sina egna liv. Ett samhälle som bygger på empati, socialt nätverkande och positiva relationer, ett samhälle i vilket medborgarna alltid skall åtnjuta 100 % tillit som goda, empatiska och ärliga människor, till dess att motsatsen bevisats.

VAD BEHÖVER VI, OCH VAD BEHÖVER VI INTE?
Det behövs inte ännu fler ungdomsförbundsbroilers i politiken. Det behövs inte fler likriktade, självgoda, kissnödigt inställsamma karriärister och röstningsfår i lagoma kostymer. Det behövs riktiga människor, med livserfarenhet, mogna tankar, nyfikenhet och integritet, som kan tänkas ge några år av sitt liv till det parlamentariska arbetet, det visionära, det upprätthållande, det pliktfyllda tjänandet av människorna i det land vi bor i.

Det behövs inte fler oförvitliga nykterister, korrekta ja-sägare med pressveck och portföljer i rätt färg. Det behövs (skarpa) vildhjärnor, rebeller, kreativa visionärer, problemlösare, folk som kanske har en och annan fläck, ett och annat fel, en och annan prick i något register. Vilken sant levande människa har inte det? Misstagen gör att vi växer och lär oss. Människor som aldrig gör fel gör sällan rätt.

Det behövs inte fler maktmän och maktkvinnor, som söker överlägsenhet och undersåtar, som vill skapa ”det perfekta samhället” efter eget huvud, eller gamla ideologier. Det behövs inte fler som vill styra, straffa, manipulera och bestämma över andra, som en kompensation för egna själsliga brister. Det behövs mogna, ödmjuka, flexibla, lyhörda, kreativa fredssträvare, kärleksfulla och empatiska människor med respekt för människors egen förmåga, samt en önskan att göra verkligt gott.

SÅ – VARFÖR KANDIDERAR JUST DU TILL RIKSDAGEN?
Jag har alltid levt efter principen att om det är något jag inte gillar, något jag tycker är dåligt, så får jag väl göra det bättre själv. Och just så gör jag redan, på många områden i mitt liv.

Nu gäller det vårt land, och hur det förvaltas av våra folkvalda riksdagsparlamentariker. Det duger inte. Jag är missnöjd. Jag tycker inte att de gör tillräckligt bra ifrån sig. Men gnäll hjälper ju inte. Så då får jag väl göra det bättre själv då.

Det brinner, och då släpper vi alla vad vi har för händer och hjälper till att bära vatten – hur liten hink var och en än mäktar lyfta. En liten hink är bättre än ingen alls.

Därför ställer jag upp som riksdagskandidat för Piratpartiet.

Foton: Jennie Rehbinder, Jonathan Rieder Lundkvist

Om du vill donera pengar till min personvalskampanj, och därmed underlätta för såväl mig som Piratpartet som helhet, så kan du läsa mer om det på sidan Kampanjbidrag

Fler bloggposter som rör Piratpartiet och min kandidatur:
Sparka in mig i Riksdagen!
Tankebrott – en grov kränkning mot demokratin
En demokratisk revolution
En välinvesterad röst i valet
Piratpartiet behövs i Riksdagen – tycker (s)- och (m)-politiker
Att kandidera till Riksdagen
Jag kandiderar härmed till Piratpartiets riksdagslista

Om du vill läsa mer om vårt valmanifest, och ladda ner manifestets tre delar att läsa, så rekommenderar jag dig att läsa min bloggpost i ämnet:
Att navigera in i framtiden…

Manifestet finns förstås att ladda ner, som tre Pdf-filer.
Och du kan göra det här:
Piratpartiets sjökort – INTEGRITET
Piratpartiets sjökort – KULTUR
Piratpartiets sjökort – KUNSKAP
Läs och begrunda.

Om du vill läsa mer om Piratpartiet, vad vi står för och vill arbeta för i Riksdagen, så rekommenderar jag dig att besöka Piratpartiets hemsida, och då specifikt en sida som heter Val 2010. Där kan du hitta mer information.

Jag har fått en grupp på Facebook, som min vän Jonathan Rieder Lundqvist har startat – den heter kort och gott ”Vi som vill se Carl Johan Rehbinder bli Riksdagsledamot!”. Besök den, och bli gärna medlem – om du instämmer med rubriken, förstås.

Tyvärr verkar det bara finnas ett enda politiskt parti som tar frågor om privatliv, integritet, rättssäkerhet och allmänmänskliga rättigheter på allvar – Piratpartiet – så detta parti stödjer jag helhjärtat, på vilket sätt det än blir.

Hur man skadar sina barn för livet

I Södertäljetidningen LT fanns för en vecka sedan att läsa en artikel med rubriken ”Sjuåring sexuellt trakasserad i skolan”, vilket förstärktes ytterligare av att artikeln fick största utrymmet på förstasidan, där med rubriken ”Kärleksbrevet var ett sexhot”. Och det låter ju allvarligt. Ända tills jag läste artikeln om lilla Ida och hennes mamma Marianne. Då förstod jag att det verkligen var allvarligt, men inte på det sätt man kanske skulle kunna tro.

Det visade sig att en jämnårig pojke (alltså i sjuårsåldern) har givit lilla Ida ett kärleksbrev. I brevet, som var dekorerat med ett rött hjärta, stod att läsa ”Jag vil bli ihop och knula”. Jaha. Själv tyckte jag att det lät rätt gulligt. Men uppenbarligen tyckte inte flickans mor det. Flickan själv kunde inte ens läsa brevet, men mamman rev upp himmel och jord, och krävde av skolans biträdande rektor Dennis Jarl, att han skulle ”ta itu med detta sexhot”, något han tyckte kunde vänta till höstterminen.

”Det är så hemskt. Barn ska inte ens veta om såna här ord.”
Idas mamma Marianne

Jag tar mig för pannan och undrar hur denna mamma tänker. Var hon inte med på 1970-talet? Ni vet, på den tiden då det fanns jättepedagogiska barnböcker med gulliga illustrationer av mamma och pappa som knullar, så att barnen får lära sig hur det blir småsyskon. Vad menar människan med att en sjuåring inte ens ska veta om ”såna här ord”? Vad är problemet? Vari ligger faran?

Det verkliga problemet ligger förstås i att vi lever i ett sexualfientligt samhälle, i vilket sex generellt betraktas som något farligt, som vi ständigt bör skyddas från. Och mest av allt måste vi skydda barnen, eftersom de antas ta skada av att konfronteras med allt som kan tolkas sexuellt. Vad man bygger detta antagande på är dock en gåta för mig. Mamman i detta fall vill förstås väl, och har bara goda intentioner för sitt barn. Men ändå blev det så fel, eftersom hon uppenbarligen ryckts med i denna kollektiva, erotofoba psykos.

Barnen skall alltså inte bara skyddas mot explicita uttryck för sexualitet, utan t.o.m. beskrivande ord. ”Knulla” är uppenbarligen ett ord som en sjuåring inte ens ska veta om. Men… varför det? Vari ligger det farliga att barn är nyfikna på vad vuxna gör, att de utforskar, leker, busar, testar? Och på vilket sätt kan ett ord, beskrivande en alldeles ovanligt trevlig och hälsosam mänsklig aktivitet, vara så farligt?

När jag var barn, i 6-9-årsåldern, lekte vi massor med sexuella lekar. Vi pillade på varandras kön, pussades i smyg, låtsasknullade med nallebjörnar och varandra (utan att veta vad vi egentligen sysslade med), tävlade i vem som fick in flest in rönnbär under förhuden, tog tagel från en trasig gymnastikplint och sprang runt för att visa att vi minsan hade hår på kuken, dansade nakna och hoppade runt och viftade på våra små snoppar. Givetvis lekte vi doktor med varandra, runkade, gnuggade oss mot möbler och visade stolt våra små stånd. Men eftersom det var på slutet av 1960-talet och början av 1970-talet som jag var barn, så kanske det inte var lika farligt då, vem vet?

”Med tanke på det som stod i brevet, är det tur att hon inte lärt sig läsa än.”
Idas mamma Marianne

Det ingår i barns utveckling att provocera och testa var gränserna går. När jag gick på fritids roade vi oss ibland med att bygga hakkors i LEGO, eftersom personalen blev så arga då. Jättearga blev de. Hur kul som helst. Inte fan begrep vi vad hakkorsen representerade för de vuxna. Och det behövs faktiskt inte heller.

Det finns alltid en risk att vuxna överreagerar, att vi lägger alldeles för stor bokstavlig betydelse i barns lekar och provokationer. Det är då vi faktiskt måste behärska oss, och inte projicera våra egna rädslor, trauman och dömanden på barnen. Jag gör den bedömningen att det är just det som har hänt i det här fallet. Om ingen hade reagerat nämnvärt, struntat i ”knullbrevet”, och kanske bara skrattat lite mjukt åt det roliga i det, så hade naturligtvis ingen tagit skada. Tvärtom. Men just mammans överdrivna reaktion i detta fall har fått hela den här brevhistorien att bli ett våldsamt överdrivet drama, med barnen som största offer.

Vad är det egentligen som har hänt med vårt samhälle, när en förälder är beredd att stigmatisera, skam- och skuldbelägga och traumatisera såväl sin dotter som hennes kamrater – när det hela rörde sig om en liten bagatell, en skitsak, lite bus barn emellan? Att dra igång hela skuldmaskineriet och kräva skolledningens insatser blir helt enkelt absurt.

Det enda som verkligen skadar barnen i den här situationen är de vuxnas reaktioner.

Foto: Jacob Zocherman, Carl Johan Rehbinder.
Teckningar ur en barnbok från 1970-talet.

Mer om hemundervisning och fascistoida lagförslag

Ja, nu är jag faktiskt riktigt jävla förbannad! Jag har skrivit en hel del här på bloggen om regeringens nya förslag till skollag, och jag tänker inte ge upp än på ett tag, för den okunniga, oinsatta, arroganta, enkelspåriga och totalitärt fascistoida inställning regeringen har till hemundervisning och friskolor är så fullkomligt sinnessjuk, att jag inte begriper hur de tänker. Jag blir bara upprörd, indignerad, arg. Det är rent ut sagt för jävligt att man får behandla människor på det här viset. Barn!

Om Riksdagen godkänner denna nya skollag så kommer vi garanterat att få se flera svenska familjer erhålla politisk asyl i andra länder, eftersom Sverige kommer att bryta mot folkrätt, demokrati, föräldrars lagstadgade rätt att bestämma över sina barns skolgång, FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, och en drös andra regleringar som finns till för att skydda enskilda individer från statsförtryck. Jag överdriver inte – några har redan emigrerat.

Att Sveriges regering vill följa Adolf Hitlers initiativ från 1938, och därmed bli det andra landet i världen som i praktiken totalförbjuder hemundervisning, är så sjukt, så oacceptabelt, så illa att jag (nästan) saknar ord. Och det finns ingen rättfärdig grund för detta beslut – bara att klåfingriga politiker vill ha ensamrätt på att bestämma över andras barn. Någon måste sätta stopp för detta vansinne!

Att lärarutbildningen suger, att obehöriga lärare i vanliga skolor stöts ut, trots att all tillgänglig forskning visar att det inte är någon som helst kvalitetskillnad mellan behöriga och obehöriga lärare, och att ingen bryr sig om att den verkliga skillnaden ligger i hur engagerade lärarna är, är illa nog. För att inte tala om att vår utbildningsminister saknar pedagogisk kunskap.

Det faktum att all tillgänglig forskning visar att hemundervisning håller minst lika hög kvalitet, ofta högre kvalitet än den ordinarie skolundervisningen, inklusive den sociala kompetensen (där hemundervisade barn faktiskt ofta visar en markant högre kompetens än skolundervisade barn!), samt att den ordinarie skolundervisningen på många håll är katastrofalt usel – det skiter politikerna i. För de vill bestämma. Alltså kan man godtyckligt förstöra livet för ett stort antal familjer, alternativt driva dem i exil utomlands. Frihet och demokrati, pyttsan. Liberal regering – blaha blaha!

Polisen har redan kidnappat barn, på Socialtjänstens initiativ, och håller dem i förvar, med hemundervisningen som främsta argument för att barnets föräldrar inte ska få vara föräldrar. Familjer som redan har hemundervisning har fått avslag på att fortsätta med det, motiverat av det lagförslag som inte ens har klubbats i Riksdagen.

Bagateller som demokrati, mångfald, rättssäkerhet, religionsfrihet, åsiktsfrihet, yttrandefrihet och föräldrars rätt att välja sina barns uppfostran väger väldigt lätt i dessa maktgiriga byråkraters bedömning. Nej, alla ska gå i samma enhetsskola, styrd av Obersturmbannführer Björklund – den är minsann tillräckligt bra åt alla. Vi behöver inga ICA-butiker eller libanesiska närlivsbutiker i byn heller – Konsum är minsann heltäckande och skall fylla allas behov.

”Den statliga skolan är bra och mångsidig och täcker därför alla smaker; följdaktligen behövs inga alternativ. Det är ett totalitärt och maktfullkomligt sätt att tänka. Det är exkluderande och inskränkt. Det är direkt fientligt mot mångfald, och har inga vettiga argument.”

– Caspian Rehbinder

Egentligen borde man inte bli förvånad. En regering som vill avlyssna samtliga medborgare, scanna alla SMS och e-brev, spåra alla medborgares rörelser, kontrollera samtliga ekonomiska transaktioner, drogtesta minderåriga utan deras föräldrars medgivande, kriminalisera en hel generation, och tusen andra drakoniska åtgärder – vill naturligtvis styra barnens utveckling till 100 %, för att försäkra sig om lydiga och duktiga undersåtar, anpassliga kuggar i samhällsmaskineriet.

Det är väl bara en tidsfråga innan det blir dagisplikt också. Tvång för alla från 1,5 år att gå på dagis – annars polishämtning, minsann! Vad är du för en förälder som ifrågasätter regeringens armé av experter? Du måste vara en dålig förälder som indoktrinerar ditt barn att tänka kritiskt (mot oss i regeringen). Du är nog inte lämplig.

Att förbjuda något som bevisligen fungerar är vansinne.

Läs gärna mina tidigare bloggartiklar i ämnet:
Mer socialfascism från låtsasliberalerna – 2009-07-12
Var finns Piratpartiet när vi behöver det? – 2009-08-23
Fördomar och okunskap om hemundervisning – 2009-09-01
Den nya skollagen driver svenska familjer i politisk exil – 2010-03-08

Mer läsning i ämnet:
Hemundervisning.se Sveriges Kommuner och Landsting, Kongress ’07, Motion 24, Hemundervisnings-bloggen, Jonas Himmelstrand på Newsmill, samt i Världen idag, Fredrik Sjöstrand på Smedjan.com (mycket bra artikel!), Fajaf, Snilleblixten, Alltiallon (läs kommentarerna!), Wapedia – Wiki, Tinni Ernsjö Rappe i SvD, samt på hennes egen blogg Grannfrun, Skolans vara eller inte vara, Homeschooling (Wikipedia) samt Gerdaus skolblog, inlägget ”Tveksam till hemundervisning” – läs kommentarerna!, Allt om Barn, SvD, Juridikbloggen, samt en oväntat superbra artikel av Roland Poirier Martinsson i SvD, bildreportage i TIME Magazine, Berno Vidén, Futuriteter, Mårten Schultz, Rathkenny Parish, Ireland, Christian Telegraph, Secular Homeschooling, Caspian Rehbinder

Edit – fler länkar om samma ämne:
Geobastard

Edit igen – fler bra artiklar i ämnet:
En superbra artikel i Barometern, Tobias Lindberg, Familjekampanjen, The Economist

Så här fint fungerar skolan idag:
Kritik från Skolinspektionen (Dagbladet, Sundsvall)

Forskning och statistik om föräldraledd undervisning:
Christian W. Beck (norsk professor i pedagogik)
Education Policy Analysis Archives
Home Schooling: From the Extreme to the Mainstream (Frazer Institute, Pdf)
Paula Rothermel, School of Education, University of Durham
Performance in home schooling, UNESCO

Det finns mer, men detta kan räcka rätt långt till att börja med.

Riksorganisationen för Hemundervisning i Sverige (Rohus) har på sin hemsida en namninsamling som syftar till att försvara rätten till att bedriva hemundervisning. Skriv gärna på den namninsamlingen, om du vill bidra till att upprätthålla demokrati och egenmakt i Sverige, och motverka likriktning och förmynderi.

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Den nya skollagen driver svenska familjer i politisk exil

Det har varit många turer kring den nya skollagen som regeringen vill införa, eftersom den effektivt stänger vägen och försvårar för alternativa utbildningsformer, en gravt antidemokratisk tendens som framstår som särskilt märklig när den drivs av en ”liberal” regering. Att etablerad verksamhet på alla fält mår bra av konkurrerande eller kompletterande alternativ är en gammal sanning, men den ska uppenbarligen inte få gälla på just utbildningsområdet.

I hela Europa, och övriga världen, så är hemundervisning ett självklart alternativ till den ordinarie skolan, och resultaten är dokumenterat goda. I Storbritannien och USA är hemundervisning mycket populärt, och all forskning visar att de barn som har blivit hemundervisade når alla stipulerade mål lika bra, eller t.o.m. bättre än de som går i vanliga skolor. Såväl kunskapsmässigt som socialt.

Det enda undantaget i Europa är Tyskland, där hemundervisning förbjöds 1938 (nazireferensen är här helt omöjlig att undvika, eftersom den är högst relevant). Detta har dock lett till två tråkiga konsekvenser – att många hemundervisar illegalt istället, vilket förstås leder till mycket sämre insyn i hur det går för barnen, samt att flera familjer har fått politisk asyl i USA. Det är onekligen en skam för det demokratiska Tyskland att medborgare kvalificerar sig för politisk asyl, på grund av repressiv och antidemokratisk lagstiftning.

Nu kan det komma att bli likadant i Sverige. En familj (Hammarnejd, som dokumenteras i en av de filmer jag länkar till lite längre ner i detta blogginlägg) har redan flyttat från Sverige, och bor nu på Åland (där denna restriktiva lagstiftning inte finns, och inte heller är aktuell att införa), eftersom de inte vill sitta hemma i Sverige och vänta på att hemundervisningen förbjuds. I Sverige har vi bara ett 100-tal barn som hemundervisas, och frågan är – kommer vi att få se en mindre massutvandring från Sverige till Åland?

Frågan har diskuterats i media, dock alldeles för lite (enligt min mening). Man tycks mena att denna fråga ändå rör så få barn i Sverige, att det inte är en särskilt stor sak att ägna sig åt. Men detta är fel på alla sätt och vis. Hemundervisning är en kraftigt ökande företeelse i USA och Storbritannien, som engagerar flera miljoner barn – och jag hävdar att detta är en trend som kan komma till Sverige också, såvida inte politikerna sätter stopp för denna möjlighet (vilket jag själv tror är anledningen till detta lagförslag). Se gärna TV-inslaget på UR, samt en artikel i Aftonbladet, med rubriken ”Barn lär sig mer av hemskolning”, eller denna artikel i Allt om Barn!

Jag visar här några filmklipp från YouTube, som också kan bringa lite klarhet och inspiration:

Mina barn har alla gått i Waldorfskola, alternativt Waldorfklass i kommunal skola. Så jag och barnens mor gjorde ett val av alternativ skolgång, som vi är mycket nöjda med. Barnen verkar mycket nöjda med detta val också, och det går bra för dem. Självklart finns det problem även i en Waldorfskola, och den antroposofiska pedagogiken är självklart inte felfri eller optimal på alla sätt. Men jag upplever att barnens behov möts betydligt bättre inom Waldorfpedagogiken än inom den vanliga skolan.

Jag tror inte att jag själv skulle välja hemundervisning, först och främst för att det är oerhört krävande såväl tidsmässigt som ekonomiskt, och jag är så enormt engagerad på en mängd olika områden att jag nog inte skulle kunna vara så närvarande på heltid för mina barn som jag vet att man måste vara om man ska hemundervisa. Jag skulle inte ha tid, eftersom jag prioriterar på annat sätt. Jag nöjer mig med att komplettera skolans undervisning på de områden där jag vet att skolan brister och jag kan förmedla något bättre.

Själv hade jag definitivt lärt mig mer om jag inte hade gått i skolan. Min skolgång, i praktiken under hela 1970-talet, var sämre än usel, och jag kan ärligt och rättframt påstå att jag i stort sett inte lärde mig något av nytta i skolan alls. Det jag lärde mig var på eget initiativ, genom egen kunskapsinhämtning, och framför allt utanför skolan.

ALLT jag använder mig av idag, all kunskap, alla färdigheter, alla erfarenheter som bygger min kunskapsgrund för livet, har jag lärt mig utanför skolan. Skolan på min tid var ren skit, och det står jag för (och jag är inte ensam om det). Mycket har blivit bättre sedan dess, men jag tror att den kommunala skolan, samt även alternativen, skulle kunna utvecklas mycket fortare, och bli mycket bättre, om man inte bara tillåter utan även stödjer och uppmuntrar alla alternativ som finns och kommer att finnas.

Det vore verkligen helt underbart om våra skolpolitiker kunde ta av sig skygglapparna åtminstone en liten stund, för att se att variationen i sig är berikande. Det finns forskning som visar att kommunala skolor visar upp bättre resultat i de kommuner där det finns alternativ, än i de kommuner som saknar alternativ. Konkurrens är kvalitetshöjande. Och det verkligt underbara vore att se att konkurrens inte nödvändigtvis behöver betyda motsättningar, men att man kan ta intryck av varandra, lära sig av varandra, att alla kan höja kvaliteten på sin verksamhet, oavsett om det är kommunalt, privat, distansundervisning eller hemundervisning.

Detta är för närvarande inte en piratpartifråga. Jag tror dock att det till stor del beror på att en majoritet av de aktiva i Piratpartiet helt enkelt inte är föräldrar med barn, och att de därför inte har haft behov av att tänka i den här banorna, samt att de då förstås inte heller har haft ett organiskt behov av att ifrågasätta de fördomar som finns runt hemundervisningen i Sverige.

Under alla omständigheter är det en informationspolitisk fråga, och med den nya tekniken för kunskapsinhämtning har allt som har med utbildning att göra fått helt nya, och mycket större möjligheter. Alltså borde man istället för att strypa de alternativa varianterna av utbildning, faktiskt uppmuntra, utforska, bredda, stödja och fördjupa alternativen, för att på så sätt berika och stärka även den kommunala, etablerade skolan.

Att förbjuda något som bevisligen fungerar är vansinne.

Läs gärna mina tidigare bloggartiklar i ämnet:
Mer socialfascism från låtsasliberalerna – 2009-07-12
Var finns Piratpartiet när vi behöver det? – 2009-08-23
Fördomar och okunskap om hemundervisning – 2009-09-01

Mer läsning i ämnet:
Hemundervisning.se Sveriges Kommuner och Landsting, Kongress ’07, Motion 24, Hemundervisnings-bloggen, Jonas Himmelstrand på Newsmill, samt i Världen idag, Fredrik Sjöstrand på Smedjan.com (mycket bra artikel!), Fajaf, Snilleblixten, Alltiallon (läs kommentarerna!), Wapedia – Wiki, Tinni Ernsjö Rappe i SvD, samt på hennes egen blogg Grannfrun, Skolans vara eller inte vara, Homeschooling (Wikipedia) samt Gerdaus skolblog, inlägget ”Tveksam till hemundervisning” – läs kommentarerna!

Edit – fler artiklar!
Allt om Barn, SvD, Juridikbloggen, samt en oväntat superbra artikel av Roland Poirier Martinsson i SvD, bildreportage i TIME Magazine, Berno Vidén, Futuriteter, Mårten Schultz

Så här fint fungerar skolan idag:
Kritik från Skolinspektionen (Dagbladet, Sundsvall)

Forskning och statistik om föräldraledd undervisning:
Christian W. Beck (norsk professor i pedagogik)
Education Policy Analysis Archives
Home Schooling: From the Extreme to the Mainstream (Frazer Institute, Pdf)
Paula Rothermel, School of Education, University of Durham
Performance in home schooling, UNESCO

Det finns mer, men detta kan räcka rätt långt till att börja med.

Riksorganisationen för Hemundervisning i Sverige (Rohus) har på sin hemsida en namninsamling som syftar till att försvara rätten till att bedriva hemundervisning. Skriv gärna på den namninsamlingen, om du vill bidra till att upprätthålla demokrati och egenmakt i Sverige, och motverka likriktning och förmynderi.

Att Piratpartiet kommer in i Riksdagen är faktiskt akut, och oerhört viktigt för att bevara demokrati, kunskap, kreativitet, rättssäkerhet, allmänmänskliga rättigheter och personlig integritet.

Sex, porr och naket, med Calle i radio och TV!

Det har blivit en lavin av mediaframträdanden för mig på bara några dagar. Jag vet inte vad som händer just nu, men ett TV-framträdande på TV4 förra veckan, ett radioinslag i P1 från SR Uppsala på måndag förmiddag, och så ett TV-inslag till samma kväll, då med Robban Aschberg på TV8. Under samma dagar har jag också blivit kontaktad av en stadsdelstidning i Stockholm (liten lokalblaska, och det är kul!) som vill skriva om våra kurser.

Jennie dras också med i lavinen. Nästa vecka ska även hon vara med i Förkväll på TV4, och i helgen ger Jennie tips på ett bättre kärleksliv i Expressen söndag. Och vi vet att det är mer på gång. Det är dock en intensitet som jag måste erkänna att jag inte är riktigt van vid. Men det är kul, förstås!

Mitt kroppsmålande i TV4 i torsdags har jag redan skrivit om tidigare här på bloggen, men sedan dess har jag varit på SR i Uppsala för att prata i radio – om porr på nätet. Programmet heter kort och gott ”På nätet”, och handlar om sociala medier på Internet. I studion fanns programledaren Johan Thorstenson, psykologen Madeleine Gauffin och jag – och på länk från Göteborg även sexbloggaren Hanna Jörgensen (driver bloggen Sexdrömmen).

Debatten drogs tyvärr ner i ett äckelträsk nästan direkt av denna s.k. psykolog, något som tydligt visade sig i kommentarfältet på SR:s hemsida.

”Begåvade deltagare och bra programledare med ett undantag, Madeleine Gauffin” – ”förvåning över Madeleine Gauffins enormt märkliga människosyn” – ”Ett bra ämne som förstördes av psykologen som kom med de vanliga klyschorna kring porr” – ”Varenda gång hon uttalade sig framstod hon som en trist, sipp typ som uttrycker sig fördomsfullt och klyschigt” – ”Jörgensen och Rehbinder representerade däremot på ett befriande sätt den öppenhet man önskar mer av i världen”.

En fördel med att ha sådana motståndare som Madeleine Gauffin i en debatt är förstås att man själv framstår i bättre dager (med sådana fiender behöver man inga vänner…), men det är ju synd att ett så intressant och angeläget ämne ska slarvas bort på strunt, när programtiden är så kort.

Senare samma dag blev jag uppringd av Strix Television, som undrade om jag möjligen kunde tänka mig att delta i Aschberg på TV8, i en debatt om unga människors sexvanor, eftersom en arg kristen tant hade skrivit en upprörd artikel i den fundamentalistiska Livets Ord-tidskriften Världen Idag, om det nya vaccinet mot livmoderhalscancer, och i sin artikel propagerade hon förstås för avhållsamhet. En sådan trerätters lyxmiddag (kristna fundamentalister på tallriken!) kan jag naturligtvis inte tacka nej till, så självklart gick jag med på det.

Med i studion var, förutom jag själv och den kristmoralistiska artikelförfattaren Gitten B Öholm, Ebba Busch, 1:e vice ordförande i KDU, samt journalisten och bloggaren Hanna Fridén. Jag och Hanna mot Jesusmaffian, alltså. Festligt. Mitt i smeten satt (märkligt nog) även Sveriges mest kände dörrvakt, Fadde Darwich, eftersom han blivit intervjuad i ett tidigare inslag i programmet.

Min första intention var att slakta, krossa, mala – låta Mjölner dansa över de moralfascistiska, enfaldiga kristofilernas förvirrade huvuden, och avslöja dem som arroganta, människofientliga, dömande rövhål. Men väl på plats insåg jag att de gjorde ett rätt hyfsat jobb med det själva, ungefär som Madeleine Gauffin i förmiddagens radioprogram. Ge dem mer rep, så hänger de sig själva…
(Om jag ser alldeles särskilt skeptisk ut på bilden här nedanför, så förstår ni varför…)

De gick båda ut hårt i sin kritik mot RFSU, eftersom de ansåg att RFSU hade monopol på sexualundervisning, och för att RFSU (enligt Jesusmaffian) spred hemsk, sexualpositiv propaganda, uppmuntrande unga människor att bli promiskuösa (hemska tanke!). De fick många frågor de aldrig svarade på (eftersom de förstås inte har några svar). Hanna frågade flera gånger vad RFSU hade gjort för något hemskt, som gjorde att de förtjänade att sparkas ut från våra skolor. RFSU, som är den enda organisation som verkligen har gjort något för att förbättra sexualundervisningen i Sverige. Inget svar, förstås.

Det som var allra mest skrämmande med Gitten B Öholm (det var mycket som var skrämmande, men det MEST skrämmande) var dock att Gitten skilde på ”vanliga” vaccinationer för ”vanliga” sjukdomar och livmoderhalscancer, på så sätt att det senare är en ”livsstilsrelaterad” sjukdom. Ja, läs den raden en gång till. Livsstilsrelaterad sjukdom.

Samma dömande attityd som just kristna har haft gentemot de som drabbats av exempelvis AIDS. Den här sortens kristna vill gärna framstå som goda och kärleksfulla, men de är den värsta sortens människohatare. Enligt denna goda, kristna fru Öholm så får kvinnor alltså skylla sig själva om de får livmoderhalscancer, eftersom de förmodligen har fått den för att de har knullat. Med flera olika personer, och gärna vid unga år. Och så kan vi ju INTE ha det. Gå och dö i cancer, ni promiskuösa, lösaktiga kvinnor! Må ni brinna i den eviga elden!

Och som det inte var nog, så började fru Öholm mot slutet av programmet i det närmaste tala i tungor, gå upp i en fladdrig falsett och hylla sex kombinerat med kä-ä-ä-ä-ärleeeek, på ett sätt som bra nära fick mig att svara med att lovprisa det råa, knapplösa knullet. Mitt främsta problem med såna här galenpannor är ju att jag och Jennie ju faktiskt (på riktigt) lär ut sex och kärlek i kombination. Fru Öholm menar dock med sex förstås bara den slags sex som sker i ett stängt rum med släckta lampor, involverande ett gift heterosexuellt par, i missionärsställning, i syfte att avla barn. Detta är förstås den enda godkända sexualiteten – allt annat är synd, sodomi och otukt, och skall straffas med hemska sjukdomar, pest, kolera, gräshoppor och syndaflod. Och AIDS. Och livmoderhalscancer.

Jag blir så trött.

Det finns alltså en hel del att göra i framtiden, om vi vill se ett mer humanistiskt, empatiskt, kärleksfullt samhälle, ett mänskligt samhälle med respekt för individen och dennes eget fria val av livsstil.

Mer kärlek! På riktigt!

Fajaf har skrivit lite om mina mediaframträdanden denna dag.
Hanna Friden skriver också om vår debatt i Aschbergs program.

Edit:
Nu har även Ebba Busch skrivit om programmet. Betydligt mer nyanserat än hon kom fram i Aschbergs hönsgård, så det är läsvärt. Jag håller fortfarande inte med henne alls om att RFSU ska ut från klassrummen, och inte hennes grundåsikter i frågan, men på sin blogg argumenterar hon i alla fall sammanhängande och begripligt, så det går att bemöta. Gör gärna det. För det är fortfarande extremt dumt och destruktivt, och det blir inte bättre av att det är välformulerat.
Hanna Fridén sågar därefter Ebba Busch i ett uppföljande blogginlägg, med den äran.
Cissy har också skrivit om vår debatt hos Aschberg.

Edit II:
Elza Dunkels skriver i SvD om unga som lägger ut nakenbilder på sig själva på nätet.
Jennie kommenterar på YONI.

Mössupproret fortsätter…

För några dagar sedan berättade jag här på bloggen (Det stora mössupproret, 4/12) om min upproriska dotter Indra, och hennes kamp för att få ha på sig sin mössa när hon vill. Det hela blev betydligt mer uppmärksammat än jag anat, med över 50 kommentarer, och dessutom fortsatte diskussionen på en annan blogg.

Nå, kampen fortsätter vidare, och nu har även storebror Caspian, 17 år, blandat sig i det hela, och tillsammans författade Indra och Caspian ett helt fantastiskt brev som var riktat till skolan och elevrådet. Caspian är extremt välformulerad, och väldigt bra på att hitta referenser och paragrafer, så nu har det blivit politik på hög nivå. Jag tänkte dock inte skriva så mycket mer själv här – jag tänker låta Caspians och Indras brev tala för sig självt.

Angående mössor

Stockholm den 7 december 2009

Indra och Caspian Rehbinder

I Martinskolan pågår nu en debatt gällande huruvida elever ska få bära mössa på lektioner. Vissa lärare hävdar att det är en okränkbar regel, som inte ens bör tas upp för diskussion. Somliga andra menar att det inte är en absolut regel, och ytterligare några tycks inte bry sig nämnvärt. Slående är dock att oavsett inställning till mössor på lektioner, kan ingen lärare hänvisa till specifika regler. Ett otal argument och förklaringar framförs, men är sällan tillfredsställande motiverade, och bygger oftast på en strukturkonservativ värdegrund; att seder och vanor ska behållas för traditionens skull, oavsett egentligt syfte.

Bruket av mössor och hattar inomhus har varierat kraftigt genom tiderna. Ibland har det varit självklart att ta av sig mössor inomhus, och vid andra tillfällen i historien har mössor varit påbjudna. Det har också varit stora olikheter mellan såväl kön som samhällsklasser, och kvinnor har generellt oftare fått ha på sig huvudbonader inomhus. Ett tydligt exempel på detta är hattanvändandet bland kvinnor av högre samhällsklasser, som fortfarande är i bruk.

Då Martinskolan är en modern skola, med uttalat syfte att främja förståelse för olika människor och kulturer (1), samt lyder under skollagen som tydligt säger att ”var och en som verkar inom skolan skall främja aktning för varje människas egenvärde” (2) är det dock en självklarhet att tillåta elever att klä sig och uttrycka sin personlighet på det sätt de själva önskar, så länge det inte stör studiemiljö eller dylikt, vilket till exempel en grå stickad mössa, inte kan sägas göra.

Särskilt komprometterande blir det i och med det faktum att lärare uttalat sig och påpekat att religiösa huvudbonader anses godtagbara, samtidigt som övriga huvudbonader är förbjudna. Detta innebär att religiösa utsätts för positiv särbehandling, vilket inte är acceptabelt inom skolväsendet. Ska huvudbonader tillåtas ska detta gälla alla slags sådana, och inte exklusivt religiösa. Ett förbud mot religiösa huvudbonader skulle dessutom kunna ses som kränkning av religionsfriheten, vilket går emot gällande svensk lag. (3)

Argument som framförts för mössförbud, är bland andra att det skulle vara ohygieniskt, respektlöst eller ren tradition. Att mössbärande skulle vara ohygieniskt är ett helt obelagt påstående; tvärtom måste till exempel köks- och sjukvårdspersonal bära mössa, på grund av hygieniska skäl. Seden att ta av sig mössa av respekt har gällt i kristna kyrkor, och har även använts i flera sociala sammanhang genom historien. Det är dock inte en allmänt gällande social regel idag, och att det varit sed i kristna kyrkor kan inte användas som argument i en ickekonfessionell skola öppen för alla; för det första lyder skolan inte under samma regler och normer som kyrkor, och för det andra har olika trossamfund olika bestämmelser. I synagogor får man exempelvis inte befinna sig med bart huvud, och islam har en tradition av att använda slöjor av olika slag. Dessutom menar många lärare att det inte behövs argument, utan att mössförbud skulle vara en självskriven lag.

Lärarna på Martinskolan har alltså hänvisat till skolans regler, som dock inte nämner någonting om kläder, utom i matsalen, där ytterkläder eller huvudbonader ej får bäras, återigen med undantag för av religiösa skäl. (4) Lärare har använt sig av argument som inte håller för vidare granskning, utan att acceptera motargument, och i flera fall till och med avvisat alla försök till diskussion. Elever på skolan har skickats ut från lektioner på grund av att de burit mössa, och lärarna har inte tagit elevers vilja i beaktande. Detta trots Skolverkets påbud att införa stort elevinflytande, och låta elever diskutera och ta upp ämnen som ligger i deras intresse. (5) Skolan ska också uppmunta ett positivt och tillåtande klassrumsklimat. (6)

Eleverna på skolan har ej heller getts tillfredsställande möjlighet att diskutera och påverka skolans regler. Arbetsmiljöverket påpekar ytterst tydligt att elever har lagstadgad rätt att påverka såväl skolans undervisning, som regler och förhållanden gällande arbetsmiljön, som till exempel regler gällande mössor. (7) Att eleverna inte getts någon sådan möjlighet har dessutom, utöver bristen på elevdemokrati, lett till bristande undervisningskvalitet, då debatten tagits upp under lektioner, ofta med hetsiga och känslomässiga diskussioner, som till och med lett till att lärare lämnat lektionerna.

För att sammanfatta debatten gäller alltså att det inte finns några belägg för mössförbud i skolans regler, att mössförbud skulle gå emot såväl skolans värdegrund som Skolverkets riktlinjer, att regeln är diskriminerande utifrån religionstillhörighet vilket strider mot svensk lag, och sättet den diskuteras strider mot Arbetsmiljöverkets riktlinjer och arbetsmiljölagen, gällande elevdemokrati.

Följdaktligen yrkar vi på att Martinskolans lärare följer skolans regler, Arbetsmiljöverkets och Skolverkets riktlinjer, samt gällande svensk lag, och tillåter eleverna bära vilken klädsel de än önskar, om den inte anses stötande eller störande för undervisningen. Vi yrkar även på att Martinskolans regler görs tillgängliga för såväl elever som lärare, så att ingen diskriminering eller olikbehandling på grund av olika lärares värdegrunder ska kunna ske.

Fotnoter:
(1) ” Martinskolan vill lära ut medmänsklighet, omtanke och hjälpsamhet samt främja förståelse för andra människor och kulturer.”, Martinskolans hemsida, http://www.martinskolan.se/info.html, 7 december 2009.
(2) Skollagen (1985:1100) 2 §: ”Verksamheten i skolan skall utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar. Var och en som verkar inom skolan skall främja aktning för varje människas egenvärde och respekt för vår gemensamma miljö.”
(3) Diskrimineringslagen (2008:567) 5 §: ”Den som bedriver verksamhet som avses i skollagen (1985:1100) eller annan utbildningsverksamhet (utbildningsanordnare) får inte diskriminera något barn eller någon elev, student eller studerande som deltar i eller söker till verksamheten. Anställda och uppdragstagare i verksamheten ska likställas med utbildningsanordnaren när de handlar inom ramen för anställningen eller uppdraget.”
(4) Martinskolans regler, http://www.martinskolan.se/trivsel.html, 7 december 2009
(5) ”Skolan skall sträva efter att varje elev befäster en vana att självständigt formulera ståndpunkter” Skolverket: Elevers demokratiska kompetens, Vilgot Oscarsson (2003)
(6) ”Ett positivt och tillåtande klassrumsklimat, där eleverna ges möjlighet att diskutera och reflektera över samhällsfrågor, har därför positiva effekter på elevernas attityder i värdegrundsfrågor.” Skolverket: Attityder till värdegrundsfrågor
(7) ”Arbetsmiljölagstiftningen ger eleverna rätt till inflytande över skolans arbetsmiljö. I läroplanerna betonas betydelsen av elevernas ansvar och inflytande i skolan. Elevernas rätt till inflytande och ansvar gäller både undervisningens utformning och innehåll och förhållandena i skolan och arbetsmiljön i vid mening. För eleverna är det viktigt att konkret kunna se att deras inflytande ger resultat i frågor som rör deras vardag.” Arbetsmiljöverket: Elevinflytande, http://www.av.se/teman/skolan/elevinflytande/, 7 december 2009

Ja, jag är gränslöst stolt över mina duktiga barn! 🙂

Det stora mössupproret

Min kära dotter Indra är en person med mycket stark vilja, integritet och drivkraft. Det händer liksom alltid något där hon är. Eftersom hon uppenbarligen också har ärvt familjens minst tusenåriga krigargener är hon en rätt stridbar person, som inte ger sig i första taget, när hon är övertygad om något. Knappast andra eller tredje taget heller för den delen.

Indra har en favoritmössa som hon för närvarande har på sig jämt och ständigt – en grå, stickad, lite tomte-aktig mössa som passar väldigt bra på hennes dreads. Men i skolan stöter detta emellanåt på patrull. Det finns inga skrivna regler om att man inte får ha mössa inomhus, utom i matsalen (av någon märklig anledning), men det hänvisas titt som tätt till att det är ”sed” på skolan att inte ha mössa inomhus.

Jag vill noga påpeka att Martinskolan enligt min mening (och barnens) är en alldeles utmärkt skola, och vi är alla mycket nöjda, som helhet. Den stora fördelen med Waldorfpedagogiken är att man (tyvärr ovanligt nog) sätter barnens behov och talanger i första rummet. Skolan fokuserar på barnets utveckling till att bli en egen person, inte att bli en lydig och likriktad kugge i samhällsmaskineriet. Därför blir den här typen av tramsigheter så mycket tydligare när de uppstår i en Waldorfskola. Det finns alltid en och annan självupptagen lärare som glömmer bort att de är där för elevernas skull – inte tvärtom.

Ibland faller äpplet inte så långt från päronträdet. Jag har själv alltid varit rätt så upprorisk mot omotiverade och idiotiska regler, och låter mig sällan styras av en illusorisk ”överhet”. Detta har väl skrapat av sig en del, och naturligtvis vill Indra följa sin egen känsla, och ha sin mössa på sig när hon känner för det. Så när någon vuxen i skolan ber henne ta av sig mössan så frågar hon naturligtvis varför. Och det är väl inte för mycket begärt att kunna få ett bra svar på den frågan?

Det finns uppenbarligen inte mycket som kan få somliga så upprörda och frustrerade som när de blir ifrågasatta – särskilt när de blir det av uppnosiga småtjejer. Och riktigt jobbigt blir det ju just när man inte har några bra svar, och den uppnosiga småtjejen har bättre argument, är mer genomtänkt, och inte låter sig rubbas av nonsensargument eller känslomässiga manipulationsförsök.

Om man ska upprätthålla en förbudsregel, så måste den alltid kunna motiveras. Det är det minsta kravet man måste kunna ställa. Indra är ingen ogenomtänkt dumrebell – hon hävdar själv att om någon kan presentera ett bra skäl till att hon inte ska ha mössa inomhus, så tar hon gärna av sig sin mössa. Men ingen har hittills kunnat ge Indra ett sådant godtagbart motiv, och därför behåller hon mössan på.

Fortfarande omhuldas allmänt den här märkliga idén att barn ska lyda, blint, och inordna sig i skolans struktur utan att knota. Alla berörda lärare i skolan (och märkligt nog även Indras mor) tycker att Indra ska ta av sig mössan. Och med riktigt dåliga argument – ”det är väl ändå det enklaste”, och ”så blir det inget bråk”. Ja, det är förstås alltid mycket lättare att bara lyda och följa med strömmen (som döda fiskar gör), men… ja, så gör vi sällan i vår familj. Så jag står bakom Indra, och stödjer henne i det här ärendet.

Jag har lärt mina barn att om någon påstår att man måste följa en viss regel, om något är förbjudet, så ska man alltid ta reda på varför. Man måste ifrågasätta. Först och främst för att det kan leda till en djupare förståelse för varje enskild situation, men också för helheten. Vanligen är det ju faktiskt så att det verkligen finns väldigt goda skäl. Men jag lär dem också att om ingen kan motivera en regel, så finns det verkligen ingen anledning att följa den. Den SKA brytas. I alla fall om regeln står i vägen för något som man vill.

Vad gäller just Indras mössa, så är det naturligtvis en symbolfråga. Det är inte själva mössan som är det viktiga. Det som är viktigt är att ifrågasätta principen att vuxna i skolan kan driva en klädselkod gentemot eleverna, utan att ha väl underbyggda motiv. I matsalen motiveras mössförbudet bl.a. med att det skulle vara ”ohygieniskt”, något som jag måste påstå är ett extremt korkat argument. Kockar har på sig mössa av hygieniska skäl. Så hur gick det där till?

Man får inte ha ytterplagg i klassrummet – men en mössa är inte nödvändigtvis ett ytterplagg. Den kan lika gärna rubriceras som en accessoar, ett modeplagg. En mössa stör inte undervisningen, vilket stora jackor kan göra, liksom mobiltelefoner, hörlurar och annat som faktiskt kan orsaka störningsmoment i klassrummet. En väldigt hög hatt skulle eventuellt kunna skapa en viss visuell störning, dock, det måste erkännas.

Nu ska ärendet upp i elevrådet, och ett beslut skall fattas. Det kan hända att man beslutar, tillsammans med lärarna i kollegiet, att det ska vara förbjudet att ha mössa inomhus, helt och hållet. Och det är väl O.K., om det är väl motiverat.

Men då uppstår nästa komplikation. Vad händer när skolan får in ortodoxt muslimska flickor som elever, som bär slöja? Enligt skolans regler får man nämligen ha huvudbonad av religiösa skäl, men inte av andra skäl. Och det är fan inte godtagbart på något sätt. Varför ska just religion respekteras, men inte enskilda elevers frihet att själva välja sin klädsel? Det kan väl vara minst lika heligt som någonsin en religion?

Man ska välja sina strider med omsorg, och som den gamle mästaren Sun Tzu påpekade, så ska man inte gå i strid om man inte vet att man kan vinna. Men denna strid är jag övertygad om att Indra kan, och bör vinna. Inte bara för sin egen skull. Lärarkåren på Martinskolan måste helt enkelt backa, och tillåta eleverna att ha mössa om de vill. Är det inte en jättemössa som skymmer sikten, så finns det faktiskt ingen anledning att förbjuda mössor.

Det ska i alla fall bli oerhört intressant att se hur detta ärende utvecklar sig. Det handlar som sagt inte om Indras mössa, egentligen – det handlar om grundläggande principer som elevdemokrati, och respekt för enskilda elevers uttryck för sin personlighet. Och jag tycker förstås att det är oerhört värdefullt att Indra får lära sig grundläggande tekniker, taktiker och metoder för att effektivt driva en politisk fråga. Med direkt tillämpning och erfarenhet i verkligheten. Pedagogik på hög nivå.

Mina barn får gärna ha nätsex

Många äldre oroar sig för de yngre, eftersom det har uppstått ett nytt sätt att utforska sin sexualitet – på nätet. De äldre som har fastnat på 1900-talet, och inte förstår möjligheterna och tryggheten i att skaffa information och kontakter via Internet, tror att allt nytt är farligt, och eftersom Internet är väldigt nytt, och väldigt okänt (för dem som inte har utforskat det, och därmed saknar tillräckliga kunskaper), så måste naturligtvis Internet vara alldeles särskilt farligt.

Barn är också sexuella varelser, och söker naturligtvis information på nätet om det som intresserar dem. Den stora fördelen med Internet är att det är supersäkert. Du kan blocka folk, logga ur när du vill, du behöver inte möta folk i den fysiska verkligheten om du inte vill, och du kan välja själv i varje ögonblick hur du vill hantera en nätrelation, helt på egna villkor.

Nätsex är verkligen det säkraste sex man kan ha. Inget utbyte av kroppsvätskor, ingen maktobalans, inget våld, inget tvång, inga övergrepp, inga könssjukdomar, inga oönskade graviditeter. Så fort nån blir otrevlig så kan man blockera den personen, logga ur, klicka sig vidare. Enkelt. Du som förälder behöver inte oroa dig för fenomen som ”grooming”, eftersom det faktiskt inte är ett reellt problem. Det är en mediaanka, och ett politikerpropagandastunt. Don’t worry!

Det bästa sättet att skydda sina barn mot att bli utnyttjade av ”nätpedofiler” (hjälp, vilken idiotisk kvällstidningsrubrik!) eller andra som vill ha något av dina barn, oavsett om det är sexuellt eller något annat (SMS-lån?), är inte reglementen och nätfilter. Det bästa sättet att skydda ditt barn mot faror är att bygga upp ett gott självförtroende genom att ge barnet mycket erkännande och uppskattning, respektera barnets integritet, och massor av kärlek. Om du gör detta kommer ditt barn att känna sig trygg i förvissningen om att hon/han är älskad, respekterad, sedd, viktig.

Det kommer alltid att finnas faror som lurar överallt, oavsett nätet. Jag fick en del konstiga förslag (mestadels av allehanda herrar) när jag var en liten späd, blond och söt tonåring. Men jag sade alltid nej. Jag hade ju ingen lust. Och hur hade jag så lätt att säga nej? Jag hade en god integritet, en stabil självkänsla och en stark jagkänsla. Så enkelt var det. Jag hade inte världens roligaste uppväxt, men jag lärde mig några väldigt viktiga och bra saker av mina bullriga och självupptagna föräldrar. En av de viktigaste var – ”ta inte skit”. Ta dina egna behov på allvar, ge dig själv det du vill ha, och låt absolut inte folk köra med dig.

Om ditt barn har en webkamera, så finns alltid möjligheten att fåna sig framför webbkameran. Och har din unge ett gott självförtroende och en stark integritet så kommer denna unge inte att sexa sig framför kameran i syfte att få bekräftelse, utifrån nån slags svält på detta. Om din unge sexar sig framför en webkamera utifrån en dålig självkänsla, utifrån ett behov av något som han/hon lider brist på, så är det förmodligen destruktivt, rent psykologiskt. Men om din unge har ett gott självförtroende och en stark integritet, så kommer han/hon, i de fall då det eventuellt kan komma att uppstå nätsex (typ ömsesidig onani på varsin sida av nätet) att vara utifrån lust, lek och skoj – inte utifrån en desperat längtan av att bli sedd av någon.

Astrid Lindgren visste mycket om barn. Hon sade många väldigt kloka saker, men en mening har särskilt etsat sig fast i min hjärna:
”Ge barnen kärlek, mer kärlek och ännu mer kärlek, så kommer folkvettet av sig självt.”
Detta är så oerhört sant. Vi måste komma ihåg att vara goda föräldrar, och det innebär framför allt två saker – att se till att barnen är mätta och välnärda på mat, och mätta och välnärda på kärlek. Det ska aldrig finnas brist på mat, och aldrig brist på kärlek.

Det är inte omvärlden som är farlig. Det är människors inre, deras allmäntillstånd som kan vara det, om där finns allvarliga brister. Det bästa man kan göra för att skydda sina barn mot faror är att se till att de mår bra, att de vet att de är älskade, behövda, respekterade och perfekta som de är. Att de inte behöver söka bekräftelse någon annanstans, att de inte behöver prestera för att få kärlek, att de inte behöver förnedra sig för att få uppmärksamhet.

Kan du förmedla det, så klarar sig barnen alldeles utmärkt på nätet – och i livet i övrigt.

Andra som skriver om samma ämne:
Hanna Fridén i Nöjesguiden, Hanna Fridén i Expressen, Oscar Swartz, Oscar Swartz, Opassande